NOTTI MAGICHE

I smell a rat, del 2

2012-01-05T20:55:00.003+01:00

Hmm... Jag tror jag tar tillbaka det. Antingen är det spelsyndikat, eller så har det bara hänt något med storlagen och deras inställning till jultidens tunga period. Varför det i så fall skulle uppstå först nu istället för några år sen när den engelska ligatoppen var som bäst, det kan man undra. Men listan kompletterades med ytterligare två tunga nederlag för storlagen, plus en del halvskrällar, till exempel Swansea som åker till Birmingham och Aston Villa som nyss triumferat mot Chelsea och får med sig 2-0. Eller Everton och QPR:s hemmaförluster mot Bolton respektive Norwich.

11.12.26 West Bromwich - Manchester City 0-0

11.12.26 Liverpool - Blackburn 1-1

11.12.26 Chelsea - Fulham 1-1

11.12.27 Arsenal - Wolverhampton 1-1

11.12.31 Manchester United - Blackburn 2-3

11.12.31 Chelsea - Aston Villa 1-3

11.01.02 Fulham - Arsenal 2-1

11.01.04 Newcastle United - Manchester United 3-0

I smell a rat

2012-01-01T16:37:00.002+01:00

När de sjuka resultaten från Premiership fortsätter att rulla in minns jag hur det var i julas förra året. Därför kom de första resultaten den här gången inte som någon jättechock, men när de fortsätter och bara blir värre blir jag lite misstänksam och letar reda på siffrorna från förra säsongen. Mycket har gått förlorat i minnet eftersom många av skrällarna handlade om interna strider mellan mitten- och bottenlag. Och hur förväntningarna var på lag som Stoke och Birmingham minns jag förstås inte idag. Men i övrigt såg det ut såhär:

10.12.20 Manchester City - Everton 1-2

10.12.27 Arsenal - Chelsea 3-1

10.12.28 Birmingham City - Manchester United 1-1

10.12.29 Wigan - Arsenal 2-2

10.12.29 Liverpool - Wolverhampton 0-1

Följdes av en del makalösa resultat, men det handlade i princip alltid om Chelseas hysteriskt dåliga form. Vi kan inte peka på något generellt mönster utifrån ett och samma lag.

Den här gången:

11.12.26 West Bromwich - Manchester City 0-0

11.12.26 Liverpool - Blackburn 1-1

11.12.26 Chelsea - Fulham 1-1

11.12.27 Arsenal - Wolverhampton 1-1

11.12.31 Manchester United - Blackburn 2-3

11.12.31 Chelsea - Aston Villa 1-3

För tidigt för konspirationsteorier. Men om det ser ut på samma sätt nästa år måste jag börja vässa lite.

Champinjonlottning 2011

2011-12-16T16:27:00.004+01:00

Ärligt talat är nog åttondelslottningen höjdpunkten för hela höstens CL-säsong, även om själva turneringen den här gången blev den mest oförutsägbara på väldigt, väldigt, länge.

Idag lottades alltså åttondelarna, och tack vare två engelska jättars uttåg redan i gruppspelet blev det kanske färre riktigt glassiga matcher.

Här är reflektionerna:

Lyon - Apoel
Alla lagen trånade efter ett möte med cypriotiska Apoel, som nog var gruppspelets största skräll som gruppvinnare, även om denna grupp var bland de svagare. Det blev Lyon som fick äran, och någonstans är väl det välförtjänt för Lyon, som under förra decenniet spelade till sig en speciell plats i CL utan att vara fullt lika mäktigt som de större ligornas topplag. Jag störde mig tidigare på deras ledande position i den franska ligan, men när det nu pumpas in miljarder i plastklubben PSG, ser jag inget ont i att Lyon kan fortsätta vara en maktfaktor.

Hur det går här? Ingen aning, eftersom jag har noll koll på cyprioterna. Så det är mest en gissning att tippa utgången, men jag måste ju hosta fram siffror, så... 60%-40% till fransosernas favör.

Napoli - Chelsea
Måste tycka synd om Napoli. I höstas fick man en mardrömslottning och en jobbig start på ligan (så tyckte De Laurentiis i alla fall). Man svarade med att mot alla odds ta sig vidare, och nu får man ännu en bjässe framför sig. Visst, Chelsea är inte samma Chelsea som för några år sen och det hade kunnat bli värre - Real Madrid eller Barcelona. Men det hade också kunnat bli Apoel, Benfica och Arsenal; alla lag som i mina ögon hade varit nederlagstippade mot Napoli.

Om publiken på San Paolo kan elda fram en seger - även om det bara är med uddamålet - i första mötet på hemmaplan, då har man goda chanser att ta Chelsea. Sen beror det också mycket på vad Abramovich köper in under januari. Som läget är nu väljer jag att vara lite positiv och tänka 50-50.

Milan - Arsenal
Repris för Milan på förra säsongens åttondel mot ett annat lag från norra London. Känns väldigt ovisst, eftersom Arsenals snabba spel skulle kunna bli jobbigt för Milans trubbiga backlinje. Men jag ger Milan större chanser mot Arsenal än vad de hade mot Spurs förra säsongen. Milan är lite bättre och Arsenal har inte alls samma win-win-läge som Spurs, och har i perioder varit riktigt dåligt den här säsongen. 55-45.

Basel - Bayern München
Uefas värdar påpekade att det var derbyfaktor här, men eftersom det tydligen skiljer 300 km mellan Basel och München tycker jag inte att det känns särskilt hett. Det finns dock ett område i Basel som heter Münchenstein, och jag har för mig att tennislegenden Roger Federer är därifrån, men jag kan vara helt fel ute. Från Basel är han i alla fall, Federer. Vad han nu har med det här att göra.

Nå, jag har aldrig förstått varför det skulle vara så himla stort att vinna CL på hemmaplan. Är det inte snarare något som borde ligga en i fatet; att ha haft en extra fördel i finalen? Men majoriteten verkar resonera på annat sätt och under åren har jag låtsats som att jag förstår dem. Jag menar bara att Bayern tydligen vill vinna Champions extra mycket den här gången eftersom finalen spelas i deras stad. Det är fullt fokus, och de kommer inte att låta några sketans gökurslirare att stå i vägen. 15-85.

Bayer Leverkusen - Barcelona
Häromåret lyckades Stuttgart skaka om Barca ordentligt på hemmaplan, innan ZLATAN IBRAHIMOVICs kvitteringsmål halvt dödade mötet inför returen. Allt press på Barca, det är det enda som talar för tyskarna. 20-80.

CSKA Moskva - Real Madrid
Den där tunga resan till iskalla öst i vinter har de senaste åren alltmer börjat framstå som något av en myt. Kontinentens topplag brukar åka dit och få med sig bra resultat där också. Real Madrid är inte Europas bästa klubblag, men fortfarande väldigt bra. Enkel seger här. 10-90.

Zenit - Benfica
Svårt för mig att säga så mycket här, men blir ju lite av en repris från gruppspelet när ryssarna ställdes emot Benficas rivaler Porto. Mot sjömännen lyckades Zenit hålla emot i den sista avgörande matchen i Portugal och vann hemma. Så, klart de har en chans, men Zenits förväntade steg mot Europatoppen har fortfarande uteblivit. Inget av lagen ser skrämmande ut, så jag drar till med ett tips som motsvarar mina förhandskunskaper (fett lite): 50-50.

Olympique de Marseille - Inter
Sexigaste matchen i åttondelen mellan två lag som jag ville ha vidare härifrån. Så, synd att de lottades emot varandra, men kul att en av dem är klar för kvarten. I normala fall, i alla fall post-Calciopoli, är Inter given vinnare här, men i skrivande stund är Inter inte ens Pazza Inter, utan bara ett ganska dåligt lag som kan förlora mot nästan vem som helst. Så det blir inte mer än knappt favoritskap; 45-55.

Talades om tronskifte förra gången också (just sayin'...)

2011-12-10T16:07:00.005+01:00

Apropå El Clasico ikväll. Märkligt att få verkar minnas att scenariot är nästan precis som det var inför förra säsongens första ligamöte, som då visserligen spelades på Camp Nou och inte Bernabeau.

Även då var alla övertygade om att Real Madrid var det bättre laget. Sen sprang de ut på planen och blev fullständigt avklädda. Det var det mest pinsamma som José Mourinho har varit med om sedan han slog som tränare i Porto.

Man kan ju inte bara anta att historien kommer att upprepa sig, och ett fåtal personer har faktiskt påpekat kopplingen mellan snacket nu och snacket då.

Ändå är det alldeles för mycket den här gången-snack som står som argument för Reals favoritskap. Alltså, man förbiser att den här gången är precis som den där gången. Slutet av November 2010.

Personligen hoppas jag såklart att historien upprepar sig. Någon 5-0-seger kommer det inte att bli för Barca. Inte på bortaplan. Men en enkel seger är inte alls uteslutet. En del av fotbollens charm är oförutsägbarheten. Men en annan del av charmen är förutsägbarheten. En historia. Ett mönster. Allt det där.

Siena och Club Calcio

2011-10-30T15:12:00.003+01:00

Det här kommer att låta som hajp, i och med Siena vunnit Chievo med 4-1 i lunchmatchen, men det är några veckor nu som jag börjat tänka att det kanske blir Siena som blir höstens lag i Serie A. Det mest otippade laget i den övre halvan. Om nu inte Cagliari lyckas hålla sig kvar där.

Det började just med matchen mot Cagliari på Sant'Elia. Cagliari har som alla vet haft problem med att skaffa ett fruktat anfall till truppen och även i praktiken anfallare som gör tillräckligt många mål. Ändå har det så långt inte varit något annat lag än Siena som fått Cagliaris hela offensiva spel att verka så impotent. Och i slutändan var toskanerna närmast segern i det mållösa mötet. Sedan dess har Siena inte förlorat. Så, jag har varnat er.

* * *
Just nu sitter jag framför Udinese - Palermo på Tv4 Sport.

Jag hoppas att Toto Di Natale gör mål, för det finns inget jag längtar till mer än att ännu en söndag sitta framför Club Calcio och höra studion för 76:e gången prata om hur fantastisk denne Di Natale är.

Sen finns det spelare som man kan prata om ändå även om de inte gjort mål eller knappt spelat.

Så man kan ju alltid hålla tummarna för att åter får höra Marcus Birro ösa diverse smickrande beskrivningar över Francesco Totti. I en förutsägbar mediavärld vill man att någon gör något annorlunda. Som att beskriva Totti som underbar, fantastisk, ovärderilg, stor, kär. Det räcker med alla rubriker om Nicolas Burdissos storhet som man annars måste stå ut med.

Om vi har ännu mer tur så kanske någon kan prata om den underbare gentlemannen Alessandro Del Piero. Vars Juventus ju slog Inter igår. Det kanske kan vara en anledning.

Alltid en tidsfråga när det går för bra...

2011-10-27T22:05:00.003+02:00

Från en text som jag lade ut på Svenskafans.com Cagliari:

Efter gårdagens kryss i Cesena har Cagliari nu gått fem matcher i rad utan att förlora. Visserligen ingår det fyra oavgjorda matcher i den sviten, och laget har fortfarande svårt att göra mål, precis som många befarade inför säsongen, då det inte verkade finnas en riktig superstriker i anfallet.

Men ändå. På de första åtta matcherna har det alltså bara blivit ett nederlag, och Ficcadentis start på säsongen är klubbens bästa på sju år. Om ett sånt konstaterande känns märkligt så beror det på att Allegris fantastiska lagmaskin både första- och andra året tog ett tag på sig att komma igång.

En man har varit närmast majestätisk i försvaret. Davide Astori. Den unge klippan som av någon märklig anledning aldrig återanslöt till sin moderklubb Milan. Cagliari köpte loss honom för drygt 40 miljoner i somras, och den som kanske blev rädd för att den pressen skulle spräcka bubblan fick alltså fel. Vi har istället sett felfritt försvarsspel av en ny general. Astori har blivit än mer stark, än mer säker, och än mer spelintelligent.

Men nu får vi inte se honom för resten av året. Först i januari beräknas han vara tillbaka från det skada som åsamkades honom i söndags när Napoli var på besök på Sant'Elia. Cagliari får alltså klara sig utan en av sina absolut bästa spelare resten av höstsäsongen. Jag befarar att mycket kan gå åt helvete. Övertygad om att vi inte längre kommer att få drömma om en fantastisk topplacering i tabellen.

Allt på grund av en ligistpojke från Argentina.

Bollen skickades mot en farligt ensam Ezequiel Lavezzi, innan vår general snabbt var frame och utmanövrerade honom. I frustrationen sparkade Lavezzi undan stödbenet på sin motståndare, och i fallet gick det som det gick. Jag trodde och hoppades att det handlade om varningsfiskande filmning när Astori låg och kved i gräset. Men han bars ut på bår och kom aldrig tillbaka.

Skit händer i fotboll, men när det handlar om rent sabotage har jag svårt att förlåta det. Jag kan inte släppa att vad som än händer under hösten kommer vi alltid att fundera på vad som hade hänt om Astori varit med. För även om laget inte faller som ett korthus - trots allt har laget fortfarande inte släppt in något spelmål på de nästan två hela matcher som spelats utan honom - så finns det ingen som är i närheten av att kunna ersätta Astori. Möjligen Canini, men han är ingen reserv, så det kommer att bli en lucka i mittförsvaret som en Lorenzo Ariaudio inte kommer att kunna fylla ut på samma sätt.

Så nu riktas mina mindre smickrande känslor mot Ezequiel Lavezzi. Ni är alla bekanta med den romantiska bilden av El Pocho. Kelgrisen som har hamnat rätt. Som får folk att tänka på Maradona. Som sliter som ett djur i varje match. Som inte är någon gentleman, men är omtyckt ändå, för vem bryr sig om gentlemän i fotboll? Det gör inte jag heller. Vill man se duktiga pojkar, finns det andra arenor att söka sig till. Som ett bibliotek, eller Frälsningsarmén.

Men jag har inte heller någon anledning att älska eller förlåta en spelare för att han inte är en gentleman. Vem som helst förstår att det inte var meningen att skada på det sättet. Men det var ändå meningen att det skulle kännas. Någon annan måste betala för att man inte får det man vill ha. Eller för att man misslyckas. Total egoism. Ovärdigt en som jämförs med Diego. Diego hade en fighter i sig också, men den här typen av skit var inte hans grej. Jag kan inte förlåta detta.

Nu vill jag bara att motsvarande sak händer El Pocho. Jag vill att han ska känna och jag vill att Napolis supportrar ska känna det jag känner. Så att det råder balans och samförstånd. Nästa omgång åker Napoli till Sicilien och Catania. Varför inte att en Izco, en Delvecchio eller en Maxi Lopez blir frustrerad och sparkar Lavezzi bort från resten av höstsäsongen?

Öga för ögra, tand för tand. Det är inte snyggt. Det är rätt korkat. Men fotboll är en primitiv sport ibland.

Så här slutar Serie A (under pistolhot den 10 september)

2011-10-16T11:38:00.000+02:00

Det var nästan så att det tvingades fram, men att lägga ett tips om hur säsongens Serie A slutar "hör till", som man säger. Jag har dessutom fått mitt normala fotbollsintresse tillbaka. Allt som krävdes var tio dagars sjukdom och andra - för den här bloggen irrelevanta - skäl som fick mig att "komma hem" till såna här saker.

Nå, jag sneglade lite snabbt på trupperna och analyserade lite i skallen, använde mig av erfarenhetsvisdom, och lade fram ett tips efter premiärmatchen Milan - Lazio, men innan lördagskvällens möte mellan Cesena och Napoli.

Naturligtvis ska tipset - från 10 september - tas med en nypa salt, men, här kommer det i alla fall:

1. Juventus - Med facit i hand ett mindre anmärkningsvärt tips. Jag körde egentligen en hel del på "feeling" här. De rationella tankarna handlar om att Antonio Conte verkar vara rätt man (har erfarenhet och kunskap om klubben, och är bevisligen en skicklig fotbollstränare generellt) och att man "slipper" Europaspel den här gången. Truppen är inte superimponerande, men har en bra balans mellan elegans och energi, och mellan gamla och unga. Och så "känslan" att när Juve väl kört ner sitt rykte i botten och alla slutat tro, då kommer en kanonsäsong. Att det inte är något Juventus som kommer att gå till historien spelar ingen roll. Serie A:s topp är vad det är just nu. Njut av oförutsägbarheten medan den varar.

2. Milan - Har i mina ögon inte ett lika stabilt lag som ärkerivalen, men mer flärd och en mer intressant blandning. Men jag tycker att det fortfarande är ett lag som lever i skuggan av Carlo Ancelottis Milan. Jag får aldrig känslan att Milan är oslagbart. När Antonini spelar känns det som att det närsomhelst kan uppstå ett friläge för motståndarna. Faktum är att hela backlinjen känns svagt för ett riktigt mästarlag, med undantag för Thiago Silva som råkar vara ett av världens bästa mittbackar. Nej, jag tror att faran för Milan är att både klubben och media tror att laget är bättre än vad det är, och den ekvationen kan omöjligen sluta lyckligt. Självklart kan man vinna ligan, det finns fortfarande ett vakuum i toppen av italienska ligan, men mitt utgångstips är att man missar ligan och åker ur i typ kvartsfinalen av Champions (beroende på lottning såklart).

3. Inter - För första gången sedan Calciopoli tror jag inte på nerazzurri inför säsongen. Jag trodde att Benitez skulle vara klockren för att åtminstone ta hem ligan förra säsongen. Jag trodde inte att Gasperini skulle bli ett sånt totalt praktfiasko som det blev, inte heller att en sån stor klubb som på senare år fått så mycket erfarenhet skulle agera så dumt i hanteringen av situationen. På många sätt skulle man fortfarande kunna hävda att Inter har seriens bästa lag. Tveksamheten kommer av att många av spelarna lär vara både mätta och halvrostiga vid det här laget. Eto'o skeppades iväg till Dagestan för alldeles för lite ersättning i mina ögon, men Diego Forlan har levererat överallt sen flytten ifrån Man United, och när Milito verkar sakteligen komma i form, och Pazzini äntligen blivit en stjärna, bör även Gasp kunna leda laget till en ny CL-plats. Men efter tipset har ju Gasp sparkats och Ranieri kommit in. Då antar jag att det ser ännu bättre ut. Jag skulle dock ändå inte tippa laget som mästare i detta nu.

4. Napoli - I princip samma lag som förra säsongen, med några förstärkningar, varav alla utom Inler är utfyllnadsspelare. Jag är inte opåverkad av det som har hänt sen jag tippade, men det kanske fortfarande inte är läge att helt ta bort min skepticism. Napoli är för första gången på länge med i en enorm stor turnering vid sidan av ligaspelet, och lever den här gången med ett press som man inte riktigt hade förra säsongen. Men än så länge verkar trion längst fram fortsätta leverera.

5. Lazio - Edi Reja kom till klubben när man var på god väg ner till Serie B. Han styrde upp röran och i sin andra säsongen lät han offensiva kvaliteter föra laget till toppen. Inför den här säsongen gjorde man av sig med problembarnet Zarate, den relativt framgångsrike ytterlöparen Lichsteiner och halvfloppen Floccari. In kommer Cissé och Klose, båda fortfarande med viss stjärnstatus, liksom Federico Marchetti, vilket ger laget tyngd framåt, och för första gången på väldigt länge en riktigt bra målvakt. Det såg med andra ord sjukt bra ut och att på förhand tippa Lazio före Roma kändes rätt för första gången sedan Cragnottis dagar. Men det finns trots allt faktorer som gör att det kan bli en riktig missräkning av detta. För det första vore det typiskt Lazio att falla när man som minst anar det, precis som man ofta överträffar alla förväntningar när det är spela-för-kontrakt som gäller. Och killen mellan burarna... Som absurt nog spenderade ett helt år i Massimo Cellinos frysbox. Även om Marchetti var enormt bra under sina två säsonger i Cagliari, på ett sätt som han sällan får ett erkännande för, har han nu som målvakt förlorat oerhört mycket på att inte få en enda minut i tävlingsmatcher på ett helt år. Att från det gå in i en större klubb med större förväntningar, kan trots allt sluta illa. Men på pappret har laget i alla fall en riktig målvakt för första gången på länge. Klantskallen Muslera var för mig en vattendelare mellan folk som förstår sig på fotboll och folk som luras av illusioner.

6. Fiorentina - Jag fortsätter med mitt förtroende för Sinisa Mihajlovic. Att han trots allt skulle vara den rätte mannen för att skapa ordning i Fiorentinas försvar och efter en övningssäsong så kanske det är dags nu. Dessutom har man Jovetic med den här gången (dock skada på Gilardino, verkar det som).

7. Udinese - Tappar en del viktiga kuggar, men har tillräckligt med stabilitet för att parkera i övre delen av tabellen. Kan påverkas negativt av eventuella framgångar i EL.

8. Roma - För mycket nytt för att det ska ge resultat direkt. Kul med Luis Enrique som tränare, men kanske mindre bra. Känns dessutom ganska osympatiskt att ett gäng kostymnissar bestämmer sig för ett "projekt", för att sen komma och köpa en klubb, ha en påtvingad Barcavision med sig, och sågar bandieran omgående. Det blir åter en mellansäsong, men media kommer att älta ämnet "Roma" varje vecka.

9. Palermo - En massa unga spelare och ett par sålda nyckelspelare gör att situationen i stort sett förblir som den har varit - Palermo blir en "färgklick" i Serie A, blandar högt med lågt, gör en del fantastiska matcher, men kommer aldrig vara i närheten av något konkret utöver ännu en plats i Europa League, där man i så fall kommer att göra en halvtaskig insats.

10. Parma - Minns inte hur jag resonerade här, men som vanligt mycket kvalitet offensivt, något mindre defensivt. Och med facit i hand - om man ska kalla fyra omgånger det - verkar det åter bli en säsong av underprestation. Eller så är det bara logiskt; laget är för obalanserat.

11. Genoa - Ett av de absolut mest svårtippade. Generellt har president Preziosi kört nån slags avveckling som jag har svårt att förstå. Man får inte glömma att Genoa var ytterst nära ett CL-kval för bara 2,5 år sen. Men sedan dess har klubben bytt lika många spelare som ett NHL-lag, och nu står man med en halvhygglig trupp där största hoppet hittas hos några anonyma sydamerikaner. Konstigt nog var laget i serieledning för någon vecka sen.

12. Chievo - Har behållit de flesta nyckelspelarna och får som vanligt arbeta i lugn och ro.

13. Cagliari - De tre senaste säsongerna har jag alltid varit mer orolig för mitt lag än allmänheten, och även inför den här säsongen var jag pessimistisk. Men när det väl blev dags att tippa kände jag mig betydligt mer optimistisk än alla andra, som misstänker att laget utan en riktig målgörare kommer att glida neråt i tabellen. Och det där är fortfarande ett problem. Visserligen har tre av säsongens nya anfallare - El-Kabir, Larrivey (tillbaka från lån efter ett helt år i Argentina) och Thiago Riberio - redan hunnit näta, men annars har man inte övertygat. Jag tror och hoppas ändå att det ordnar sig eftersom resten av laget är väldigt samspelt, och mittfältet - med Cossu som livsviktig länk till målgörarna - är tillräckligt bra för att bära laget till en halvtrygg position i mitten av tabellen även med ett mediokert anfall. Överlag har Cagliari länge känts nästan som en självgående maskin, vilket kan förklara varför halvdana tränare som Ballardini och Donadoni periodvis har varit så sjukt framgångsrika i klubben.

14. Catania - Ett brett lag offensivt som alltid är starkt hemma på Sicilien. Jag hade varit beredd att ge en ännu högre placering, men känner mig så sjukt tveksam till Vincenzo Montella som coach. Kanske har jag inte tittat noga, kanske är jag fördomsfull, men Montella var aldrig känd som någon superintelligent spelare och har knappt hunnit lägga av. Är han verkligen mogen för detta? Tveksamt. Och att börja i Catania låter inte optimalt. Chievo eller Udinese vore annat.

15. Cesena - Framgångstippat av många på grund av diverse stjärnspelare som anslutit till klubben. Är dock ganska ojämnt, och det kanske inte är någon bra framgångsrecept, det här att slåss i botten med ett gäng medelmåttor bland en del spelare som egentligen hör hemma högre upp i tabellen. Plus och minus borde således bädda för en mitten-botten-placering. Och det såg riktigt bra ut i premiären (hade mycket väl kunnat bli vinst om det inte varit för utvisningen). Poänglöst just nu, men jag utgår ändå från att de täta hemmamatcherna kommer att ge tillräckligt med poäng för överlevnad.

16. Bologna - Har de senaste åren lyft sig en aning från en självklar nedflyttningskandidat till ett lag med en hel del vassa spelare, som ska befinna sig en bit ovanför strecket. Det ser inte lovande ut i skrivande stund, men jag tänkte mig också att Pierpaolo Bisoli kunde vara laget till hjälp. Minns hans defensivporr i början av förra säsongen när hans Cagliari radade upp 0-0-matcher.

17. Atalanta - Försvaret såg inte särskilt starkt ut på pappret. Sanningen är att jag inte ens hade minuspoängen i åtanke när jag tippade. Det verkar i och för sig inte spela någon roll efter att den flygande starten redan käkat upp underläget. Som det ser ut nu är detta alltså en grov miss i tippandet, men, det får bli som det blir.

18. Lecce - Typiskt jojolag som hade det jobbigt redan förra säsongen. När man nu tappar De Cagnuson talar än mer för att man gör storebror Bari sällskap i Serie B snart.

19. Siena - Minns inte exakt hur jag resonerade här. Laget såg helt enkelt inte märkvärdigt ut och att tappa sin succétränare kan inte hjälpa.

20. Novara - Det är nästan aldrig det på pappret sämsta laget som också slutar sist, men jag måste gå på det som jag har. Novara har för mig en anonym trupp, av den enkla anledningen att jag inte har tid att följa Serie B. Det finns några etablerade namn här och där, framförallt i anfallet, med Miramoto, hjälten Jeda och ex-Chievo Granoche som jag är lite sur på efter en uddamålsförlust för Cagliari våren 2009.

Give Euro 2012 Back to the Armenians

2011-10-14T20:01:00.004+02:00

Efter att ha sett hur Irland tog kommandot i den avgörande gruppmatchen mot Armenien undrar jag om det inte är dags för de gröna att dra sig ur EM-kvalet och ge sin plats till stackars Armenien. Det som händer är att anfallaren Simon Cox tar ner ett uppspel med armen utan att någon verkar märka det. När han sen försöker skjuta in bollen stoppes bollen utanför straffområdeslinjen av den utrusande målvakten. Det röda kortet hade vanligtvis varit korrekt, men det är en skandal med tanke på att situationen borde ha blivit avblåst innan och gett rött kort åt Cox. Som det blev nu fick Irland alltså knappt 70 minuter på sig att med en man mer mot Armenien hålla undan och därtill vinna. En förlust hade gett Armenien playoffplatsen.

Backa bandet två år och minns hur halva världen ville att Irland skulle till EM på Frankrikes bekostnad (eller åtminstone få till ett omspel) när Thierry Henry kvitterade i returmatchens förlängning, vilket ledde till franskt avancemang istället för straffsparksläggning. Det rimliga vore nu att hela världen sluter upp bakom Armenien och kräver irländsk reträtt, alternativt ingripande av Uefa. Eller så får världens fotbollsentusiaster skrika saker som "cheats!" varje gång Irland spelar en landskamp.

Shroom Cup

2011-08-25T20:14:00.003+02:00

Jaha, jaha... CL-lottning.

Det måste man väl kommentera?

Grupp A:

Bayern München
Villarreal
Manchester City
Napoli

Känner spontant att det bara är en fortsättning på det faktum att italienska lag har haft det väldigt tufft med lottning de senaste åren. Lite för tufft, om ni förstår vad jag menar. Det finns självklart en del undantag, och det värsta har vi redan sett. Och just därför kanske man kan tagga ner på konspirationsteorier (om en eventuell pakt mellan engelska, tyska och spanska representanter). Men jag kan inte släppa det helt. Bara en sån sak som att Udinese får Arsenal medan Bayern får FC Zürich. Nu får Napoli så gott som den svåraste möjliga lottningen. Man kan byta Villarreal mot Valencia eller Lyon (som ingick i samma seedningsgrupp), men att få City - det överlägset starkaste laget från tredje poolen - var det värsta möjliga scenariot. Å andra sidan kan man vända på det och säga att City har fått Napoli istället för Genk, och Arsenal fick Udinese istället för FC Zürich. Och att tyskarna som haft rätt enkelt med lottningen här får se Bayern med en mardrömsgrupp.

Jag kan ärligt talat inte se annat än att Bayern och City seglar igenom här. Det skiljer mycket rutin mellan City och Napoli. Villarreal ska inte underskattas heller, men rår inte på jättarna.

Grupp B:

Inter
CSKA Moskva
Lille Métropole
Trabzonspor

Här har vi undantaget. Så gott som drömlottning för nerazzurri. Ett Inter som lär behöva tid med Gasperini måste bara gå vidare härifrån. Trabzonspor kommer till turneringen på en extrabiljett (inget jag kände till förrän idag, men att Fenerbahce utesluts från Champions känns otroligt med tanke på klubbens status i Turkiet) och... Ja, turkiska lag har ju det sällan lätt i Champions sedan Galatasarays senaste storhetstid tog slut för knappt tio år sedan. Liksom Trabzon vet jag alldeles för lite om CSKA och Lille för att säga något. På väldigt generella grunder skulle jag tippa att det blir ryssarna som gör Inter sällskap till åttondelen.

Grupp C:

Manchester United
Benfica
FC Basel
Otelul Galati

United får en drömlottning, men det spelar ju ingen roll eftersom de ändå aldrig skulle missa avancemang från gruppspelet som det är nu.

Grupp D:

Real Madrid
Lyon
Ajax
Dinamo Zagreb

Ointressant grupp som jag inte orkar bry mig om. Noterar bara att Lyon och Real Madrid möts för 783:e gången sen den här turneringen bytte namn.

Grupp E:

Chelsea
Valencia
Bayer Leverkusen
Genk

Zzzz.

Grupp F:

Arsenal
Marseille
Olympiakos
Borussia Dortmund

Äntligen fick Arsenal en svår grupp. OM och Olympiakos kan man alltid diskutera, men att få en av de absolut starkaste från fjärde poolen räcker för att göra detta till en jobbig höst för Wenger. Men vidare tar de nog sig - OM och Dortmund är starka, men båda förknippas mer med passion än stabilitet.

Grupp G:

FC Porto
Shakhtar Donetsk
Zenit S:t Petersburg
APOEL

Atlanten och Medelhavet möter Östersjön och pälsmössor. "Intressant".

Grupp H:

FC Barcelona
Milan
BATE Borisov
Viktoria Plzen

Zlatan är Zlatan, så det här var mest en tidsfråga. Repris för Milan alltså; två räddningsplankor och en på förhand klart bättre konkurrent om förstaplatsen. Viktoria Plzen blir intressanta att se eftersom de så enkelt eliminerade STORLAGET FC KÖPENHAMN. Nej, men jag läser mig till att deras trupp enbart innehåller spelare från Tjeckien... Och Slovakien. Bara en sån sak får mig att nästan hålla tummen för dem.

Malmö och VM

2011-07-31T14:19:00.002+02:00

Småjobbigt för MFF att ha oväntat guldläge mot Rangers inför returen och ändå vara fortfarande så långt borta från Champions. Utan alltför mycket uppmärksamhet besegrade alltså de ljusblå Rangers på Ibrox med 1-0 efter en kanon av Daniel Larsson. Vinner "Gers" returen så blir det minst förlängning, så det är fortfarande i relativa termer som vi talar om guldläge.

Mig förvånar det extra mycket eftersom jag för några veckor sedan såg Peking-Malmö på plats. Det slutade alltså 0-0 och i andra halvlek var MFF rejält pressade.

Att Rangers lyckas förlora mot MFF, och inte göra ett enda mål hemma på Ibrox mot samma lag som kom undan med blotta förskräckelsen mot IFK Norrköping anno 2011, är lite av ett under. Jag vet att fotbollen är komplex men här talar vi om sådana olika nivåer att det hela ändå är anmärkningsvärt. Så stort har gapet blivit mellan en nykomling i Allsvenskan (historia och status spelar föga roll för det som händer på plan) och Rangers med sin stora rutin från Europaspel.

Lyckas MFF hålla undan i returen (de där knallskotten som ställde in matchen mot Djurgården kanske var en stor hjälp) väntar alltså ytterligare ett möte innan vi svennar eventuelltkan få ett lag i

TJÄMPIONS LIJG!

... För första gången sedan "miraklet på San Siro" för elva år sen, när Sven Andersson räddade Alvaro Recobas straff och förde Helsingborg vidare till ett CL-äventyr som då inte kändes lika overkligt som det gör idag, och som faktiskt inte gick så dåligt (1 seger, 2 oavgjorda och 3 förluster).

Jag har försökt förstå vilka lag det som kan stå för motståndet men inte förstått det helt och hållet. Jag vet vilka lag de inte kan få, vilket är de som inte har vunnit sina respektive ligor. Men i och med att lagen i Champions Route, där MFF alltså ingår, verkar vara indelade i två olika grupper så kan jag inte annat än tolka det som att det är tio lag som kan lottas mot MFF om detta blir aktuellt.

I vilket fall det handlar främst om: Wisla Krakow, Dinamo Zagreb, FC Köpenhamn, Apoel, Maccabi Haifa, Maribor och Slovan Bratislava. Och sen tre lag som har ett besvärligt utgångsläge inför returen; Litex, Shamrock Rovers och HJK.

* * *

Under lördagskvällen lottades det även till kvalet för VM 2014 i Brasilien. Av vad jag minns brukar man inte göra detta förrän kring årsskiftet men jag antar att man ville synka den här gången med andra delar av världen som brukar starta kvalet betydligt tidigare än här i Europa.

I Europa känns det som att så många grupper blev så jävla bra. Dels för att landslagsfotbollen har blivit så jämn att många tidigare halvblåbär har fått högre status, men kanske framförallt för att ett antal grupper blev relativt fattiga på duktiga lag.

För Sveriges del blev det alltså omöjliga Tyskland och sen Irland, Österrike, Färöarna och Kazakstan.

Det är nio grupper och den sämsta tvåan får inte ens spela playoff. Annars är det just playoff som gäller undantagslöst för tvåorna. Någon "bästa tvåa" som i nuvarande EM-kval är det inte tal om.

Österrike verkar ha tagit sig ur den värsta landslagssvackan men är fortfarande ett lag som Sverige ska kunna rubba dubbelt utan att kräva bragdmedalj för det. Irland blir den självklara utmanaren om andraplatsen, medan Färöarna och Kazakstan ska ge 12 poäng om Hamrins manskap menar allvar med sitt mål. Jag bävar annars för fjantiga Borat-jippon i kvällspressen och på TV inför mötet med Kazakstan.

De andra grupperna?

Grupp A: Serbien, Kroatien, Belgien, Skottland, Makedonien, Wales

Antagligen den mest jämnstarka gruppen. Häftiga derbyn mellan Wales och Skottland men framförallt mellan de bittra rivalerna från Balkan. Och så får vi se hur starkt Belgien är nästa år när detta drar igång. Den uppåtgående trenden med intressanta talanger fortsätter så långt.

Grupp B: Italien, Danmark, Tjeckien, Bulgarien, Armenien, Malta

I och med att tjeckisk fotboll verkar vara på rejäl dekis blir nog inte det här någon mardröm för Italien. Det rimliga är att Bulgarien, Danmark och Tjeckien gör upp om andraplatsen. Inget av lagen har imponerat på senare år. Men som sagt, landslagsfotboll är landslagsfotboll, och ett inte särskilt märkvärdigt gli azzurri kan nog inte ta ut något i förskott.

Grupp D: Nederländerna, Turkiet, Rumänien, Ungern, Estland, Andorra

Kvalmaskinen Holland lär väl som vanligt ta sig igenom direkt utan playoff? Sovande jätten Turkiet känns rätt anonymt för mig i dagsläget, medan Rumänien fortfarande längtar efter glansdagarna på 90-talets (vilket aldrig lär upprepas eftersom kommunisterna var grymma på att skapa bra fotbollslag). Ungerns ganska unika nedgång sett ur ett fotbollshistoriskt perspektiv är fortfarande en gåta för mig. Estland och Andorra har såklart inget att hämta här.

Grupp E: Norge, Slovenien, Schweiz, Albanien, Cypern, Island

Jag minns på 90-talet när Norge skaffade sig en bra rankingsposition tack vare ett par år på grund av Drillos lilla revolution, och gled sedan vidare på den framgången tack vare några enkla lottningar. Historien verkar upprepa sig. Har faktiskt inte så mycket att kommentera här. De tre på pappret starkaste lagen gör väl upp om två platser, antar jag.

Grupp F: Portugal, Ryssland, Israel, Nordirland, Azerbajdzjan, Luxemburg

En ganska svag grupp där Portugal får gälla som storfavorit före Ryssland.

Grupp G: Grekland, Slovakien, Bosnien-Herzegovina, Litauen, Lettland, Liechtenstein

Grekland får som vanlig nuförtiden en enkel lottning, så man lär väl också fixa minst playoff, men det finns inga garantier för det. Ouppdaterad är jag om varför BiH trots inte har uteslutits av Fifa. Litauen har under de senaste fem åren varit ett lag som varit för svag för att kvala in, men tillräckligt starkt för att förstöra festen för starkare konkurrenter. Kan bli bra jämnt här.

Grupp H: England, Montenegro, Ukraina, Polen, Moldavien, San Marino

Bra lottning för England. Inget av lagen kan konkurrera ordentligt på pappret, och man har dessutom redan mött dem på senare år. Intressant blir om Montenegros nuvarande hajp håller i sig eller om det blir EM-värdarna Ukraina och Polen som under derbyaktiga förhållanden gör upp om andraplatsen.

Grupp I: Spanien, Frankrike, Vitryssland, Finland, Georgien

Komiskt elände för vitryssar, finnar och georgier, som i normala fall kan åtminstone drömma om en playoffplats. Här dök plötsligt två giganter upp och de kommer naturligtvis inte att svika förhandstipsen. Frågan är bara om Frankrike överhuvudtaget kan konkurrera med de regerande Europa- och världsmästarna. För bara några år sedan hade det nästan varit det omvända, men nu är det storebror som får agera lillebror. Men det återstår en del tills dess, och någon gång lär väl Spanien komma in i en svacka.

Laz och pantern

2011-07-25T21:14:00.002+02:00

En del big shit som hände dagarna kring helgen.

Först till det negativa, som jag frustrerat och ilsket väntade mig att det skulle hända:

Andrea Lazzari spelar inte längre för Cagliari. Det ryktades om Udinese men det blev Fiorentina till slut. Grattis till Viola, säger jag.

Eller inte för att jag nödvändigtvis rankar honom som Cagliaris bäste mittfältare, men för att det är en fröjd att skåda honom. Han är kanske Serie A:s mest eleganta offensiva spelare. Det ser alltid så lugnt och behärskat ut när han löper, när han passar, och när han skjuter. Jag visste att det inte fanns mycket att göra när Milan var ute efter honom förra sommaren.

Men nu när Laz efter en mindre strålande säsong inte har varit ett hett byte för de största lagen, känns det sjukt onödigt att Cagliari ens lät honom bli aktuell för en mercatoövergång.

Jag har varit väldigt orolig över andra övergångar bort de senaste åren, men det har tack och lov inte blivit verklighet. Jedas flytt till Lecce som jag misstänkte kunde bli ödesdigert visade sig vara typ ingenting.

* * *

Den andra saken som har hänt är förstås större. Fel säger hjärnan, OMFG säger hjärtat.

Nämligen att ingen mindre än DAVID SUAZO är tillbaka i rossoblu.

David Suazo som har fått en oförtjänt negativ bild av otåliga mainstreammedia för sin debutsäsong i Inter, som ledde till att han mest blev utlånad till andra klubbar från andra året och framåt.

La pantera nera, som han kallades på den gamla goda tiden, levde mycket på sin snabbhet när han tillsammans med Kaká utnämndes till säsongens bästa utländska spelare 2005-06.

Idag är han 31 år, så man får anta att det mesta av magiken är borta. Och det är det som är lite synd. Jag vill kanske inte se en halvt avdankad Suazo i Cagliari. Mest minnas honom för att han nästan på egen hand såg till att rädda kvar Cagliari i Serie A för fem år sen.

Mina tankar om Suazo sammanfattade jag i en artikel för fyra år sen, när Suazo köptes av Inter under 2007 års sommarmercato:

Farväl, David Suazo

Efter åtta år i Cagliari blev det – efter några väldigt svängiga historier – helt klart att Honduras mest framgångsrike fotbollsspelare genom tiderna i och med nästa säsong kommer att bära den blåsvarta tröjan från Milano. Suazo togs till Sardinien av Massimo Cellino som en okänd 19-åring, och lämnar som en av de största i klubbens historia.

När Cagliari återvände till Serie A säsongen 2004-05 blev det, liksom för de andra uppflyttade sydlagen, succé direkt. Styrkan var offensiven, framförallt på hemmaplan, vilket ledde till att laget fram tills de sista omgångarna aspirerade på en Uefacupplats, och var en av de få lag utanför toppen som inte var inblandat i bottenstriden. Därtill nådde laget semifinal i Coppa Italia.

Men utanför Sardinien, och framförallt internationellt, var David Suazo inte ett högaktat namn i fotbollsvärlden, trots att han endast 25 år gammal redan hunnit göra över 50 mål i Cagliaritröjan. Förklaringen är naturligtvis att alla kom till i Serie B, undantaget – ironiskt nog – hans debutmål mot Udinese i Serie A, då Cagliari åkte ur serien 1999/2000. Skadebekymmer gjorde att han nu hamnade lite i skymundan bakom ligans hetaste anfallstrio med Gianfranco Zola, Mauro Esposito och Antonio Langella. Kaptenen Zola behövde naturligtvis ingen närmare presentation, och var inledningsvis den enda stjärnan i ett Cagliari som satsade på att behålla samma lag som förde klubben tillbaka till Serie A. Esposito och Langella fick nu glänsa på den allra högsta nivån och blev båda kallade till landslaget. Ändå hann Suazo med 22 matcher och 7 mål, samtidigt som han med sitt mål mot Sampdoria i cupen bidrog starkt till att laget där avancerade till semifinal.

Under sommaren annonserade Zola att hans karriär som spelare är över. De som anade att laget skulle få en baksmälla den andra säsongen i toppen såg därmed ännu en orsak till pessimismen.

Det blev inte heller någon som fick komma utifrån för att ersätta Zola. Cagliari hade lyxen att som nykomlingar förfoga över fyra klassanfallare, och när den ena länken i triaden försvann, då skulle problemet lösas med att Suazo får en större roll.

Säsongsinledningen blev en katastrof. Inte en enda seger på de tolv första matcherna och under denna period hade klubben slagit världsrekord i tränarbyten; tre stycken på 11 matcher. Den enda riktiga ljusglimten var just David Suazo. Pantera nera (svarte pantern) visade på häpnadsväckande fart och teknik när han drog igång sina soloräder, av vilka han bjöd på en i varje match. Detta av en man som en gång hade haft en karriär som sprinter på gång hemma i Honduras.

Därför var det inte så konstigt att när Cagliaris första seger för säsongen väl kom, spelade Suazo huvudrollen. Det blev 2-0 mot Sampdoria hemma på Sant’Elia, och Suazo gjorde såklart båda målen. Segern blev starten på bättre tider, och laget hann säkra kontraktet med två omgångar kvar. Ändå var Suazos dominans, sett över det hela, nästan skrämmande stor. Därför var det kanske inte så överraskande att han halvvägs in i säsongen fick även förmånen att bli lagets kapten (från början Diego Lopez).

Av 42 mål gjorde honduranen 22, varav många matchavgörande och de flesta poänggivande. Cagliari vann 8 matcher under säsongen, och 5 av dem avgjordes direkt av Suazo. Förutom den nämnda matchen mot Sampdoria var han ensam målskytt mot Livorno (straff) och Siena (båda 1-0), segerskytt på straff mot Treviso (2-1) samt ännu en säker straff mot Ascoli (2-1). Utöver dessa var han lagets enda målskytt i de oavgjorda matcherna mot Lazio, Messina, Livorno och Palermo hemma, samt Juventus (straff), Sampdoria och Ascoli borta. Den senare är ett kapitel för sig där hans båda mål kom under en period när laget hade två spelare utvisade (!). 2-1-målet kom sedan han ensam sprungit igenom hela hemmalagets planhalva. Med två man mindre under stekande sol. Det gjorde undertecknat nästan tårögd och förmodligen många fler därtill.

Den här säsongen har Suazo inte varit fullt lika dominant. När hans tid i Cagliari nu är över kan man summera att han var som störst när laget hade det som tuffast. Känslomässigt betyder det här något oerhört för en supporter. Likväl har han oftast varit den enda offensiva kraften i ett lag som efter en hyfsad höst åter fick finna sig i att kämpa för överlevnad. Om inte annat så efter att Espositos kastade in handduken med en knäskada. Den här gången blev det 14 mål av endast 35 totalt för laget. 8 av dessa kom på straffar. Man kan se det som ett litet i minus i protokollet, men det går också att se det som ett styrkeprov. Att gå fram till straffpunkten när laget ligger under 0-1 på en fullsatt Sant’Elia mot självaste Milan är inte det allra enklaste. Suazo har haft kylan i dessa ögonblick och med detta åter räddat kvar Cagliari i Serie A. Två straffar mot Catania (b) och Ascoli (h) tex.,efter årsskiftet gav 1-0 och 6 värdefulla poäng. Totalt har han satt 13 raka straffar på två säsonger i ligan (miss mot Brescia i cupen).

Hans avsked nu känns inte särskilt hjärtskärande eftersom det har varit väntat en hel säsong. Att en spelare som får priset Årets utländska spelare i Serie A (delat med Kaká) stannar kvar i samma klubb som varit nära på att åka ner till Serie B, tillhör inte vanligheterna. Suazo har hela tiden varit öppen med sin önskan att få prova lyckan i en storklubb, utan att för den sakens skull göra allt för att lämna den enda europeiska klubb som han någonsin representerat. Således var det något av en kompromiss att han mitt under sommarens transfermarknad förnyade sitt kontrakt med Cagliari, behöll därmed sin goda relation till Cellino, och hjälpte klubben dels genom det han utfört på plan den här säsongen, dels genom pengarna som nu rullar in när han flyttar till Inter.

Livet utan Suazo lär bli svårt, trots de möjligheter som finns att fördela ansvaret inom laget. I de värsta stunderna har det varit som att ett konstruktivt spel saknas, och just i dessa stunder har Suazo fått göra det som han är bäst på – att ta tag i saken med egna händer genom en soloräd. Cellino verkar dessutom ha fått för sig att ge bort alla andra mer etablerade anfallare som finns i truppen, och ersätta dom med juniorer. Pepe är redan borta och om Esposito flyttar på sig, som väntas, då har vi sett det definitiva slutet på en era i Cagliaris historia.

Med sina 93 ligamål för Cagliari, kan inte Suazo riktigt hållas lika högt som Gigi Riva själv. Den senare har 164 och därtill lett Cagliari bland annat till scudetton 1970, och vägrade att flytta till någon annan klubb. Han förblir dock klubbens näst bäste målskytt genom tiderna och uppehåller traditionen i Cagliari från 90-talet, med dominanta latinamerikanska toppforwards. Luis Oliveira är exemplet som verkligen passar som jämförelse, Daniel Fonseca, Dario Silva och Dely Valdes liknande.

It's a shame about Rob

2011-06-24T14:17:00.003+02:00

Cagliaris officiella hemsida meddelade häromdagen att det inte blir någon förlängning med de lånade spelarna Robert Acquafresca, Simon Laner och Simone Missiroli.

Laner kommer inte att saknas. Missiroli är en elegant typ som acklimatiserade sig väldigt snabbt i rödblått, men jag kan samtidigt inte påstå att hela laget kommer att falla på hans frånvaro.

Acquafresca däremot är ett mer speciellt fall. Kanske kommer hans flytt vara lika betydelsefattig som Missirolis, men det är ändå lite sorgligt. Jag upptäckte till min förvåning att han redan är 24 år gammal om vi räknar in hans födelsedag på hösten. Att ha gjort över 30 mål i Serie A innan man ens fyllt 24 är verkligen inte fy skam. Det finns nog några ganska stora målgörare i Serie A:s historia som kanske inte ens hade nått så långt vid den åldern.

Men Acqua gjorde 24 av dessa innan han fyllt 22. Då var han en av landets absolut mest lovande anfallare och jag gjorde det klart att pojken utan tvekan skulle vara en ordinarie landslagsman i framtiden. Han hade alla egenskaper som man kunde önska från en anfallare (möjligen var han lite klen i sin fysik, men sånt kan man bygga upp) och hade redan satts på press och levererat. Tagit en hopplös jumbo på sina axlar och räddat kvar det i högsta serien. Alltså var han mer än blott en talang som Giovinco till exempel var då.

När han sommaren 2009 flyttade till Atalanta var jag övertygad om att han bara skulle bli bättre där, i och med att det var ett mer offensivt balanserat lag än Cagliari.

Men där började istället helvetet och idag känner jag mig ytterst tveksam till huruvida Acqua någonsin kan bli det som han hade potential till förut. Han kan säkert ta sig in i någon EM- eller VM-trupp någon gång, men ordinarie landslagsman låter inte troligt, och en hel del talar för att han aldrig ens kommer att göra någon A-landskamp. Säsongen i Cagliari var ingen katastrof - hans åtta mål är godkänt med tanke på hur mycket speltid som fanns, och hur omotiverat laget var på slutet av säsongen. Hade han fått stanna en säsong till som huvudanfallare (med Matris flytt till Juventus), kanske han hade nått upp till 15 mål igen. Men med det som händer nu räknar jag med ett hårt slag mentalt, som gör att han aldrig mer kommer att återhämta sig till toppen.

[Pallar inte]

2011-06-20T21:03:00.003+02:00

Nej, jag lägger den här serien med saker som hänt sen sist. Notti Magiche har aldrig haft som syfte att vara som en gratisversion av samma typer av texter som ni kan läsa i kvällspressen och dylikt. Tanken är att jag ska ventilera mina fotbollsåsikter, ibland i mer fritt form, ibland mer disponerad. Jag kan inte sitta här och skriva små krönikor om det ena eller det andra som hänt diverse europeiska klubbar. Dags att se framåt.

Just i detta nu har jag inte så mycket att kommentera. Fotbollsabstinensen är nästan lika med noll. Ibland känner jag att fotbollen till och med har förstört mitt liv. Inte lika mycket som internet överlag, men ändå. Det är en drog som jag ibland missbrukar. Och det kostar. Jag går miste om andra saker som jag egentligen värdesätter, men som bara skjuts upp.

Det betyder såklart inte att jag har för avsikt att ta sommarlov från bloggen. Det kommer alltid att komma upp något intressant, någon fundering. Till exempel när jag köper boken Årets fotboll från 1978 för tio spänn på en loppis (och får därmed se Nayebagha seniors namn i matchfaktarutorna från VM 78).

Eller när jag får lära mig att Gunnilse IS är en typ av klubb som jag beklagar att Stockholm inte har.

Den där sketans mercato kommer jag däremot inte att skriva så mycket om. Det räcker att jag "måste" bevaka den relativt noga som skribent på Svenskafans.com.

Ja, ja... Vi hörs nästa gång då.

Shit that's happened since förra gången - del 2

2011-06-12T17:24:00.001+02:00

Deportivo La Coruña åker ur Primeran.

Spanska ligan under uppväxten innebar highlights i Eurogoals, redan innan man tog in svenska kommentatorer och lät på så sätt supernörden Chris Härenstam göra programmet till en modern svensk klassiker.

Då, liksom nu, var det bara två lag som hade något med ligatiteln att göra. Det hände att ett annat lag kom fram, men fram till 1996 var det alltid Johan Crujffs Barca mot någon upplaga av Real Madrid. De var bara inte fullt lika överlägsna resursmässigt (och resultatmässigt) eftersom det fortfarande inte fanns lika mycket pengar i fotbollen.

Säsongen 1999-2000 började dock Viasat Sport att direktsända ligan för oss i Sverige, och jag hakade på direkt. Även om jag alltid brukar påpeka att La Liga inte fastnat lika mycket för mig som Serie A eller (ja, till viss del fortfarande) Premiership, var det alltså några år i början av millenniet där jag hade den spanska som min favoritliga. Att Cagliari stod utanför Serie A bäddade för det.

Och det var året då Depor vann ligan, efter en hård batalj med Louis Van Gaals Barca. Innan hade det bara hänt en gång att Barca och Real inte vunnit ligan på de 16 år som gått mellan baskernas storhetstid och det som nu hände. Det var alltså stort och Javier Iruretas Depor var ett lag som man respekterade, även om jag personligen höll på Valencia. Det var inget lag som man skulle kalla för stjärnspäckat, men det var en jämn trupp med många spelare av hög internationell klass. Spelare som vi minns är bland andra ytterbackarna Manuel Pablo och Romero, mittbacken Naybet, mittfältarna Mauro Silva, Victor, Djalminha, Fran, anfallarna Pandiani och den ultimate målspottaren Roy Makaay (!) längst fram. Under åren anslöt även spelare som Valeron, Luque, Tristan.

De två följande åren efter ligasegern gick man till kvartsfinal i Champions (vilket på den tiden var mer besvärligt då det krävdes ett andra gruppspel för att ta sig dit) och 2004 "peakade" man med en plats i semifinalen, tack vare den klassiska 4-0-segern mot Milan på Riazor (som alltså vände ett hopplöst 1-4-underläge från första matchen).

Det handlar alltså inte om särskilt många år sen, men placera samma bedrifter och namnet Depor i samma mening år 2011 (eller lika gärna 2007 eller 2008) och det låter bara absurt. Det säger oss att vi under de senaste tio åren ändå har varit med om förändringar som är en del av den moderna fotbollshistorien, och det säger också en del om hur oerhört snabbt det gick att Depor gick från att vara ett europeiskt topplag till ett anonymt spanskt mittenlag.

Därför kommer det inte som någon jätteöverraskning att man nu åker ur högsta serien för första gången 20 år, även om det måste svida rejält att åka ur på hela 43 inspelade poäng. I slutändan var man också ett sketans mål ifrån att klara sig kvar i sista matchen mot Valencia (innan Los Che dödade matchen på övertid).

FCB 2009-2011

2011-05-29T15:23:00.005+02:00

Därmed kan jag i alla fall utnämna Barcelonas senaste era till det bästa som världen skådat sedan Bosman. Under min livstid, eller fotbollslivstid i alla fall, är det här det starkaste lag som jag sett sedan senaste Grande Milan med Fabio Capello mellan 1992-1995.

Gårdagskvällens match blev lite av en repris på 2009 års final, med skillnaden att Barcelona var ännu mer överlägset den här gången. United började bäst, men när Barca väl kom igång var man aldrig riktigt hotade. Den här gången hann Rooney skapa lite nerv ändå, men andra halvlek var det det närmaste lekstuga man kan komma på den här nivån.

Jag är uppriktigt imponerad. Särskilt med tanke på vad det är för sorts fotboll som detta Barca spelar. Det handlar inte om underhållningsvärdet i sig, utan om vad det är för slags fotboll som är underhållande. Grande Milan hade många fantastiska stjärnor i sitt lag, men var sällan ett publikfriande lag. Men det släppte knappt in några mål, förlorade nästan aldrig. Det var frustrerande att skåda för neutrala åskådare, och till slut hatade man det där jävla köpalaget som hade så mycket tur. Så var det för oss barn.

Idag, som en mer rutinerad fotbollstittare, hade man kunnat konstatera att det verkligen inte handlade om tur, och att det fanns något beundransvärt i det där snåla spelet.

Barcelonas nuvarande utformning uppstod efter att jag redan hade startat den här bloggen, så flitiga läsare har redan sett att jag varit skeptisk. Första året sa jag att Barcelona förmodligen är det bästa laget i Europa, men kommer ändå inte att vinna Champions eftersom det inte går att vinna med bara vackert spel. Att Barca inte var tillräckligt cyniskt.

Andra året hade jag insett att det trots allt går, men fick min starka Inter-känsla inför semin bekräftad.

Därefter såg det ut som att det var slut för imperiet. Jag var inte ensam om att tycka så.

Sen vände allt när Real Madrid mosades med 5-0 i den här säsongens första El Clásico. Det var kanske senaste gången som någon underskattade FC Barcelona 2010-11. Och med gårdagens seger har man visat att det går att vara världens överlägset bästa lag även om man spelar... Som Barca gör.

Shit that's happened since förra gången - del 1

2011-05-28T10:59:00.003+02:00

Sampdoria ur Serie A.

Augusti 2010 - Sampdoria har efter 1-3 i första CL-kvalmatchen mot Werder Bremen vänt till 2-0 hemma på Luigi Ferraris och även gjort 3-0. Tilläggstiden rullar på och Samp är i praktiken tillbaka i den största klubblagsturneringen för första gången sedan 1992.

Werders medelmåtta Marcus Rosenberg, som senare kommer att flytta till Racing Santander, reducerar då till 1-3 och resten är historia. Det blir ytterligare ett grönvitt mål under den påföljande förlängningen och Samp åker ur.

Säsongen i Serie A börjar ändå ganska okej, men under hösten blir det bråk mellan president Garrone och dåren Cassano, vilket gör att den sistnämnde inte spelar en enda minut till i cykeldräkten.

Målkungen Giampaolo Pazzini, som liksom Cassano har återfått sin fotbollskarriär sedan flytten från Fiorentina, inser att det inte längre finns något vettigt att kriga för och ber om att få gå. Så släpps lagets stjärnduo under januarifönstret.

Det nya året börjar inte så bra. Ingen är förvånad men snack om att dras in i nedflyttningsstriden existerar ändå inte. För varje vecka som går är Samp för bra för att åka ur. Men när man ligger under med 0-3 hemma mot Cesena en söndagförmiddag, då börjar snacket. Ingen tror ännu att det kommer att hända. Fortfarande är det bara en tidsfråga innan saker och ting ska ordna sig. Men nu existerar hotet i alla fall.

Så går det vecka in och ut och inget händer. Enstaka poäng plockas, men nu är det inte längre en tidsfråga att laget ska lyckas vända på trenden. Teorin är istället att Sampdoria med sin starka position inom den italienska fotbollen, jämfört med många andra, kommer att ha olika former av fördelar under slutspurten av nedflyttningsstriden.

Om det nu fanns en sådan fördel så betydde det i slutändan inte så mycket. På åtta månader gick man nästan från Champions League till Serie B.

Egentligen kanske det inte är så jättekonstigt. Bortsett från överprestationen med Del Neri har Sampdoria varit ett mittenlag sedan över fem år tillbaka. Ett lag som aldrig tippas att behöva slåss om nytt kontrakt, men som alltid är en rejäl formsvacka ifrån att hamna där. Ett lag som inte är berett på kriget lär förlora det.

Många tycker att det är sorgligt och för mig kommer Samp alltid att förknippas med nostalgi, eftersom jag följde vårsäsongen 1990-91 när Vialli, Mancini, Vierchowod (och en viss herre som hette något så coolt som Invernizzi) och resten tog hem klubbens första och enda scudetto.

Men i och med att jag är säker på att laget förr eller senare återvänder till Serie A, störs jag inte så mycket av uttåget. Fotbollen mår bra av att det händer oförutsägbara saker.

Påskägg

2011-04-24T12:04:00.003+02:00

Diverse observationer, reflektioner och åsikter kring europeisk toppfotboll (och Allsvenskan) den senaste tiden:

* El Clasico x4: Mourinho kör babysteps. Först 0-5 och total förnedring i höstas. Miniförnedring och 1-1 i returen. Och till sist utspelade till stora delar men vinner ändå på matchens enda mål i förlängning; 1-0 och seger. Jag kan inte påstå att jag är tokimponerad eftersom jag liksom de flesta andra fortfarande ser Real Madrid som ett sämre lag än Barcelona. Det är lätt att glömma vad som har sagts förr och se det som en självklarhet nu, men så var det inte innan det första stormötet. Real Madrid hade då två år i rad gjort en minst sagt maffig sommarmercato och hade världens bästa tränare. Att det nu i efterhand har visat sig vara så att Barcelona på nästan alla plan är ett klart bättre lag än Real Madrid gör att Mourinhos senaste uppdrag inte har varit en fullkomlig succé. Men oj vilket psykologiskt övertag han nu har skaffat sig inför CL-semin.

* Svängigt i toppen av Bundesliga på sistonde. Just när Bayern verkade få ordning på allt kom en smäll nu under påsken som innebär att FC Hollywood riskerar att inte ens få kvala in till Champions League. Det vore inte första gången - man missade CL även säsongen 2007-08 - men ja... Ett lag med Robben, Ribbery, Schweinsteiger och diverse andra pålitliga tyska landslagsmän kan komma att missa Champions just när Bundesligas trend pekar spikrakt uppåt. Än mer märkligt är att Borussia Mönchelgladbach återgav Bayer Leverkusen titelchansen genom att besegra självaste Dortmund igår. Tänk om den eviga tvåan Leverkusen skulle sno titeln på det här sättet. Vore minst sagt ironiskt. Jag minns hur det såg ut i början av 2000-talet. Nu är Ballack tillbaka och han är som individ den ultimata tvåan. Å andra sidan fick han väl vinna Premiership förra säsongen, även om han inte spelade någon huvudroll. Alltid nåt efter att ha slutat tvåa i VM, EM, Champions (twice) och Bundesliga.

* Brescias kamp mot Milan var härligt att se. Klassiskt Serie A. Det är nämligen vidrigt att se ligans förfall såhär tidigt, där varje omgång innehåller flera matcher med uppgörelser och bjudningar hit och dit. Bologna till exempel har "horat" ut sig totalt i en månad nu, och i övrigt är det i princip bara Genoa som fortfarande spelar för att vinna (förutom när de själva ger bort tre poäng till Juve). Jag har alltid haft lite överseende med den här aspekten av den italienska fotbollen, men jag förväntar mig fan inte att det ska komma i massor redan i den 32:a omgången typ. Sista och näst sista är acceptabelt. Det har en minimal påverkan på helhetsintrycket. Men den här gången är det bara för dåligt.

* Tre segrar av fyra möjliga för Peking i inledningen av Allsvenskan. Spelschemat har varit överkomligt, så det kommer att visa sig i längden att det är väl smickrande siffror. Men vad jag minns av säsongen 2008 när man var uppe och vände igen, så var 9 poäng ungefär det som togs in på halva säsongen, så redan nu ser det ljust ut. Skulle man ramla ner till Superettan vore det en katastrof. Det skulle cementera IFK:s plats som en föredetting i svensk fotboll. För det är nu snart 10 år sen man åkte ur "första gången". Det krävs mer än enstaka säsonger inhopp i Allsvenskan för att man inte ska betrakta hela den här perioden som en "superettanperiod".

* Att Zlatan får tre matchers avstängning för att ha svurit åt domaren är en praktskandal som har glömts bort totalt, då fokus istället legat på huruvida han svor direkt åt linjedomaren eller inte.

* King Kenny Dalglish har förvandlat Liverpool till en maskin igen. Jag hatar att använda det överanvända ordet igen, men... "stort!".

* Tänk att Chelsea faktiskt har en chans att vinna ligan nu. 6 poäng upp till United med fyra matcher kvar. Större under har skett och man kan inte annat än garva åt absurditeten i det hela. Tänk tillbaka på början av det nya året och hur det såg ut då.

Solo Inter

2011-04-06T19:21:00.003+02:00

... Eller Milan, eller Roma. Kanske inte Napoli.

Tack och lov missade jag stora delar av matchen igår, men jag visste tillräckligt efter sista uppdateringen att jag mådde illa.

Har inte hunnit läsa något om matchen och har inte sett 04:s 3-2- och 5-2-mål. Men det behövs inte. Poängen är att det är en stor skandal och att det är bara så förutsägbart att det ska hända Inter eller nästan vilket annat italienskt klubblag som helst. Den där vändningen i München som var ett motexempel var tydligen bara förrätten för det maffigaste eländesporret av alla. Man kan bara inte förlora hemma mot Schalke 04 med 2 mot jävla 5 i kvartsfinalen av Champions League. Inget dugligt lag skulle nå så långt. Det finns fanimig inte på kartan att ett motsvarande lag, som Chelsea eller Man United, skulle få en sån förnedring från ett halvhyggligt tyskt lag sådär. Just därför spelar det ingen roll att jag missade andra halvlek. Det får bara inte hända. Det måste vara ett av Inters mest förödmjukande stunder någonsin. Och ändå ledde man med både 1-0 och 2-1...

Det kommer att kosta Leonardo jobbet. Till hans försvar hade detta förmodligen inte hänt i ligan, där Inter inte hade varit desperat nog för att kunna få fler baklängesmål än t ex 2-3. Men det är som det är. Någonstans måste det ju vara hans fel att Inter släpper igenom hur många mål och målchanser som helst. Jag tänkte hylla honom för en detalj i Bayernmatchen (blev sen knocked out av maginfluensa efter den matchen). Men nu är det som det är. Det är nog lika bra att han flyttar på sig.

Det kommer också att påskynda döden för den eleganta fotbollen som i små doser fortfarande existerar i Italien. För det är ju sanningen, att Inter och andra italienska lag har fått en bekräftelse på att det saknas fart i deras fotboll. Att det inte längre går att tänka fotboll på samma sätt som förr. Genoafotboll kommer att bli vägvisande. Vi är väl redan på god väg dit, men jag hade kanske hoppats att CL-segern förra säsongen skulle bromsa upp det hela. Och problemet är just att det förmodligen är sant. Det kanske inte var sanningen för det som hände igår, vad vet jag, men det är anledningen till att bara Inter och deras landsmän (nåja) råkar ut för den här skiten medan storlagen från Spanien och England slipper det. Det är mer lönsamt att bygga framgångar på löparförmåga än på spelteknisk intelligens. Jag förnekar inte det, jag tycker bara inte att det är värt det.

Något i mig vill skriva att "är det nåt lag som ska åka till Gelsenkrichen och vinna med 5-2 och 10-9 efter straffsparkar, så är det Pazza Inter". Men den här gången är det inte ens roligt.

2-5...

Dubbelvinst för Milan

2011-04-03T10:52:00.002+02:00

Där avgjordes väl scudettostriden i alla fall?

Inför matchen var jag av uppfattningen att matchens omdiskuterade betydelse inte kunde hållas isär från utgången av slutresultatet. Alltså att den inte alls skulle avgöra ligastriden om Inter vann - de hade bara varit en poäng före med ett tvåfrontskrig framför sig - men att man mycket väl kunde tala om ett avgörande om Milan vann.

Och så som de gjorde det igår - utvisningen påverkade siffrorna och kanske till och med segern, men man kan knappast påstå att det handlade om ren tur för de rödsvarta - finns det inte mycket tvivel kvar kring frågan.

En klockren analys av matchen kan jag inte komma med eftersom jag av olika anledningar fick en ganska ofokuserad upplevelse, men att Inters defensiv fortfarande vacklar som satan i stormatcher, vilket bör oroa klubben inför den fortsatta äventyren i Champions League. Plötsligt verkar det där favoritskapet mot Schalke inte lika starkt.

Att Napoli och Udinese sen ska kunna hota Milan kan jag inte heller se, riktigt. Milan vann ju dubbelt igår. Tre poäng mot huvudkonkurrenten, men även ett återvunnet självförtroende, och därtill kanske ett enormt lyft för Pato. Med relativt få omgångar kvar och bara ligan att satsa på, blir jag förvånad om man inte reder ut detta till slut. Större under har skett, men vi såg en liten vändning i berättelsen igår.

Andreas Brehme

2011-03-09T10:06:00.003+01:00

Rätt lag vann på fel sätt.

Det gällde efter Västtysklands seger mot Argentina i VM-finalen på Olimpico för snart 21 år sen, och det gäller efter Barcelonas 3-1 mot Arsenal på Camp Nou.

Sammantaget blev kampen mellan Barca och Gunners verkligen en repris på förra årets möte. Siffermässigt kom Arsenal två mål närmare, men då liksom då blev Arsenal upprullat på hemmaplan, men fick på ett konstigt med sig ett acceptabelt resultat, och hade sen inget att säga till om i den andra matchen.

Den stora skillnaden är att Arsenal - åter av en slump - fick en livlina in i det hela som ett skänk från ovan. När man förra säsongen fick en tidig ledning i returen dröjde det bara några minuter innan Messi tog dem tillbaka till verkligheten med en kvittering som åter satte AFC i underläge på bortamålsregeln. Därefter dog spänningen. Barca sopade mattan med Wengers pojkar som vad jag kan minnas inte skapade en enda chans till.

Igår fanns dock viss nerv i matchen fram till den 69:e minuten när Busacca blåste straff för Barca. Och även därefter var det inte långt ifrån att blixten slog ner från en klar himmel. Bendtner fick en chans i den 87:e som än en gång påminde om fotbollens oberäknelighet.

Så blev det trots att Arsenal var än mer borta den här gången. Förra säsongen skapade man åtminstone två vassa kontringar, varav en ledde till mål. Igår hade man ingenting fram till läget i 87:e. Målet tillkom på ett självmål i en inte alltför hotfull situation.

Men det kan ju ha berott på det som lämnar en bitter eftersmak över det hela: Robin Van Persies utvisning.

Minns att "RvP" som holländaren heter på nätet hamnade i en liknande situation i Hollands VM-premiärmatch mot Danmark i somras. Han hade ett gult kort och lyfte bollen över Sörensen efter att det redan blåsts av för offside.

Minns jag inte fel så tyckte sen Jens Fjellström, eller möjligen Markus Johanesson senare på kvällen, och tyckte att han borde ha åkt ur där för utvisning.

Min reaktion under matchen var förstås att det var helt fel att visa ut en spelare på grund av en sån sak. Det kunde inte ha varit alltför uppenbart för anfallaren att det verkligen var avblåst, så varför ska man ta chansen att i onödan visa ut en spelare i en så viktig match? Spelare har inte råd att tveka inför ett avslut i dessa lägen. Att avstå från att göra mål på grund av ett missförstånd om en avblåsning vore det värsta som kan hända.

Det lustiga är att det var just på Camp Nou som en livsfarlig situation stannade av för FCK - i lagens match i höstas - eftersom Cesar Santin - eller vem det nu var - stannade sedan han fått uppfattningen att domaren blåst av för offside.

Å andra sidan menar vissa att det gick att läsa av Van Persies aktion att han visst var medveten om att domaren hade blåst av; att han knappast hade avslutat med ett nonchalant skott om han verkligen trodde att han hade ett jätteläge att mer eller mindre skicka Arsenal till kvarten (1-2 där och Barca hade tvingats göra tre mål på en dryg halvtimme).

Det sägs också att samma beteende har holländaren visat upp i ligan.

Rent principiellt kanske just det inte spelar någon stor roll. Regler kan inte anpassas till spelarnas rykten.

Men om jag ändå ska vara djävulens advokat så var det mycket hos Arsenal som var eller uppfattades som maskning. Det påverkar förstås reaktionen på Van Persie-fallet.

Räknar i alla fall med att detta kan vara början på en slags rivalitet mellan Barca och Arsenal, där de senares extrema bitterhet - som man ändå måste förstå - kommer att besvaras med naturliga antipatier från den andra sidan.

Slutsnackat om Juventus potential för den här säsongen

2011-03-06T10:27:00.003+01:00

Utgick visserligen från X2 - det svartvita försvaret skulle inte ha mycket att sätta emot Ibra och Cassano - men efter detta finns det nog ingen anledning att ytterligare kommentera Juventus uselhet. Tänk att jag på bloggen utnämnde Juve som en så kallad dark horse om scudetton innan vintervilan... Vad har hänt egentligen? Varför laget inte kan konkurrera med de stora ue i Europa vet vi. Varför de inte kan vinna ligan vet vi också. Men hur man gått från att vara ett självklart top 4-lag till en Sampdoria på bara några månader förvånar mig i alla fall.

Milan i sin tur kan ha säkrat titeln den här helgen. Man släppte inte en enda vettig målchans på hela matchen. Fortfarande går det inte att undvika de uppenbara svagheterna i truppen som inte kommer att förändras på ett magiskt sätt, så jag håller förstås fast vid - och det kommer jag såklart att göra hela säsongen - att det här inte är ett riktigt mästarlag, men kanske har man aldrig varit närmare än nu.

Jorge Martinez...

Se Milano och dö

2011-03-01T21:36:00.003+01:00

Verkar vara en vanlig åsikt att Napoli nu kommer att gå in i en formsvag period. Att 0-3 mot Milan var Game Over.

Det är det nog, men det har nog mest att göra med att poängskillnaden nu är väl stor, snarare än att laget av någon naturlig orsak skulle uppleva detta som knock-out.

Wiklander spekulerar i att den här naturliga orsaken skulle vara att killarna hänger med huvuden och tappar moralen, och att det därför hade varit bättre att gå in stenhårt mot Villarreal för att ha något att falla tillbaka på vid en eventuell förlust mot Milan.

Ni vet vad jag tyckte om Napolis engagemang i EL (scrolla ner lite annars), så ni kan gissa vad jag tycker om den hypotesen. Man kan snarare hävda att matcherna mot Villarreal tog på krafterna i ett avgörande skede. Men det är bara en tanke. Det behöver inte vara så mycket mer än vad det var. Och jag tror till skillnad från de flesta att Napoli hade kunnat vinna matchen om straffen inte hade kommit.

Anledningen till att Napoli inte kommer att vinna ligan är att man inte är tillräckligt bra för att hämta in 6-7 poäng på Milan. Man hade redan innan matchen oddsen emot sig. Napoli har vunnit väldigt många matcher med uddamålet, ofta på övertid, och bygger hela sin framgång på trion Lavezzi-Hamsik-Cavani. Det gör att de kan bli mer sårbara för avstängningar och fotbollens SMÅ MARGINALER. För att hämta in mot Milan måste man vinna typ 9 av 10 matcher. Som laget är blir det snarare 7 av 10 även när det går som bäst.

Jag tror att de bara kommer att må bra av att slippa EL. Något ras i tabellen ser jag inte framför mig. Det blir Champions på San Paolo nästa säsong.

...

Eller kval i alla fall. Man vet aldrig med Udinese.

Killing In The Name

2011-02-27T10:51:00.007+01:00

Juventus må ha förlorat hemma mot Bologna och lagets patetiska försvarsspel må ha framställt Marco Di Vaio som Lionel Messi.

Men det allra mest anmärkningsvärda var en för mig ett nytt bekantskap hos gästerna.

Originalet: Zack De La Rocha från 90-talets legendariska Rage Against The Machine.

Kopian: Francesco Della Rocca från anrika Bologna FC 1909.

Ridå

2011-02-24T00:25:00.002+01:00

I fuckin' knew it.

Sen kanske jag hade väntat mig att det där målet skulle komma i ett tidigare skede, men det gör väl hela grejen än mer typiskt. När Milan har tryckt ner Spurs kommer målet på en kontring. När Inter successivt har börjat pressa tyskarna och jagar ett mål för att åka till München med ett bättre utgångsläge, då kommer käftsmällen. Känslan har helt enkelt varit att det är något utöver det fotbollsmässiga. En förbannelse. Att vi skulle få kanske max ett italienskt lag vidare till semin hade varit logiskt. Men sättet som allt utspelar sig känns som just något som är "skrivet" (nej, jag är inte troende).

Sen undrar jag hur i HELVETE domaren kan lägga på ynka två tilläggsminuter med alla skadeavbrott som vi hade i matchen. Tre brukar vara standard och fem brukar vara att vänta efter en matchbild som den vi såg ikväll. Men två?

Han förstod sig på oss, men ändå inte, typ

2011-02-23T17:55:00.003+01:00

Om 34 minuter ska Vincenzo Montella inleda sin tid som tillfällig ASR-tränare med att spela av den uppskjutna matchen mot Bologna från någon månad sen.

Det är inte alls längesen som Montella fortfarande spelade i klubbens prima squadra.

Minns jag inte helt fel så fick han hoppa in i 2-2-matchen borta mot Cagliari våren 2009.

Så vad ska man säga om hans chanser att ordna ett okej slut på säsongen innan Carlo Ancelotti förmodligen tar över efter sommaren?

Tja, det sägs att han fram till nu har tränat Romas 13-åringar.

Med tanke på vad jag tidigare sagt om ASR borde det vara en perfekt kombination. Ett lag som saknar tyngd och cojones borde rimligen passa pojklagstränaren (fe real this time, Diego) alldeles utmärkt.

Men antagligen är den väsentligaste punkten den om Claudio Ranieris exit.

Spontant tyckte/tycker jag att hela situationen är ett stort skämt. Ännu ett exempel på hur saker och ting upprepas om och om igen för människan utan att reaktionerna blir annorlunda den 83:e gången det händer, och så vidare.

Det är mindre än ett år sen som det talades om hur Ranieri till slut hade hittat hem till det som var hans öde - att som romare ta hand om AS Roma. På så sätt beskrevs framgången som nästan självklar. Viss överprestation, men ändå a match made in heaven.

Vi spolar fram till januari 2011. Fortfarande inget som ändras fundamentalt. Roma klättrar stadigt upp i tabellen och har CL-slutspel framför sig under våren.

3-4 matchers motgångar senare har Ranieri tydligen "tappat laget" och måste absolut gå. Roma har tappat sin CL-position i tabellen och i praktiken åkt ur mot Sjakhtar.

Snälla nån.

Hur var det nu med det där tjatet om kontinuitet? Det faller igenom så fort ett lag förlorar en handfull matcher i rad?

Jag menar inte att jag förväntat mig kommande framgångar för Ranieri om han fått vara kvar (eller "velat stanna"). Jag menar att han på sina två halvsäsonger har fört Roma till en scudettostrid, slutspel i Champions och strid om top 4-plats i ligan. Med den trupp han förfogar över är det VG+ (gymnasiets skala) i mina ögon. Ta bort Juan och Ménez och det är i princip exakt samma lag som Luciano Spalletti tog över säsongen 2005-06. Man hånar Milan mycket för utebliven generationsväxling, men om Roma är det rätt så tyst.

Man skulle i och för sig kunna argumentera för att få ändringar i det här fallet beror på begränsade möjligheter att investera i nya, bättre, spelare. Vilket är sant. Men då får man väl också leva med den verkligheten istället för att anse att tränaren har gjort sitt bara för att man riskerar att "bara" komma på en femte eller sjätteplats och åka ur åttondelen av Champions mot ett ukrainskt storlag.

Bättre än så blir det inte. Det som kan förändra något till nästa säsong är inte pojklagstränaren eller Carlo Ancelotti. Det är de eventuella miljarder som en eventuell ny ägare tar med sig.

Kom och ta oss!

2011-02-17T23:41:00.004+01:00

Utan att veta så mycket om Walter Mazzarris andlighet utgår jag att även han som många av oss andra bär på antingen skrockfullhet eller mer eller mindre religiösa uppfattningar. Det hör till en sport där man hoppas så mycket på saker.

Hybris vore väl bästa ordet för det som Napoli sysslar med?

Napoli har mycket goda chanser att direktkvala till Champions League 2011-12, oavsett om Bundesliga snor en plats eller inte.

Napoli har hyfsat goda chanser att vinna ligan för första gången sedan Maradonas dagar, eller 21 år om vi ska vara mer precisa.

I det läget går man in i en sextondelsfinalsmatch mot Villarreal i Europa League. Svår prioritering? Nej. En scudettosköld på Napolitröjan är värd betydligt mer. Fantastiska kvällsmatcher på San Paolo i Champions är värt mycket mer.

Men Mazzarri spelar med Cavani hela matchen, liksom Lavezzi. Hur jag än försöker kan jag inte förstå hur han resonerar. Om det överhuvudtaget är han som resonerar. Visst, Cavani har varit frisk hela säsongen, men hur kan man ens ta risken att det håller i sig? Man ber om att straffas hårt när man håller på såhär. Och det sorgliga är väl att oavsett hur nära laget kommer scudetton kommer man alltid att kunna peka på EL som orsaken. Även om Cavani och Lavezzi håller sig skadefria finns frågan om trötthet också.

* * *

Följer man två matcher samtidigt, är det svårt att komma med analyser. Att Arsenal besegrar Barca med 2-1 är ingen chock, men en stor överraskning för mig. Svårtolkat läge. För i övrigt blev Wengers mannar precis så utspelade som man misstänkte att de skulle bli. Men liksom förra gången lyckades de ändå komma undan med ett resultat.

Jag som hade 90-10 till Barcas favör efter lottningen... Håller fortfarande Barca som favorit, men liksom förra gången är det oroande från deras perspektiv att Pique saknas i ett läge där Arsenal går in i matchen i ledning. Så var det inte förra gången. Det finns sammantaget en känsla av att det är Arsenals tur, men jag håller ändå fast vid ursprungstipset att Barca går vidare. Känns kanske mer 60-40 nu, men ändock...

Gör de inte det så får vi förmodligen en kvartsfinal där hälften av lagen utgörs av Arsenal, Schalke 04, Tottenham Hotspur och Shakhtar Donetsk. Antiklimax.

Inget stort, men det kommer på White Hart Lane

2011-02-16T13:37:00.004+01:00

Hmm, nu sa jag redan efter lottningen att jag utgick ifrån att Spurs skulle ta Milan, men det var väl inte riktigt på det här sättet som jag hade tänkt mig att det skulle ske. Kontringen i sig väntat, men inte hux flux ur ingenstans.

Jag tyckte inte heller att Spurs var särskilt imponerande, oavsett vad Zlatan har att säga om det. Men sånt är ju alltid relativt. Hade FC Twente eller nåt sånt lag presterat detsamma så hade jag känt annorlunda. Men om vi ska tala om huruvida Tottenham Hotspur har tagit klivet in i finrummet, då är jag inte lika övertygad. De vann igår på ett sätt som även ett mycket sämre lag hade kunnat göra. I sin starkaste period i matchen var det inte mer än att laget "såg farligt ut".

I första delen av andra halvlek blev man så helt utspelade. I sig inget att skämmas för när man möter Milan borta, men ändå mer än vad jag hade kunnat tro.

Jag antar att Milanspelarna själva blev lite trötta av det där. För när målet kom så hade pressen redan börjat avta, och det är ingen slump att Milan inte hade någon replik bortsett från det obligatoriska på tilläggstiden.

Vad gäller Zlatan så är jag lite förvånad över att Viasat och resten av den svenska pressen har negligerat hans cykelsparkkvittering som dömdes bort. Jag lägger ingen värdering i det, men någonstans känns det som att man gör det för att inte behöva revidera den förutsägbara bilden av stjärnan som svek. Det målet hade mycket väl kunnat godkännas, och då hade allt sett annorlunda ut. Zlatan hade räddat Milan med ett konstmål och allt det där.

Men om Spurs inte imponerade nu så är jag rätt säker på att de kommer att göra det i returen. Även med en eventuell förlust hade laget öst på från början till slutet hämningslöst, och nu när man till och med har råd med misstag, kommer det att bli ännu värre. Milanfansen kan säker peka på hur man tog sig förbi hindret när man åkte till München tvungna att vinna för några år sen, men det var ett annat Milan, och Spurs är annat än Bayern - inte nödvändigtvis ett bättre lag på pappret, men ett lag med entusiasm och helt utan press från omgivningen.

Nigger, please

2011-02-09T00:08:00.003+01:00

Som det amerikanska stonerrockbandet Fu Manchu skulle ha sagt; Nando Torres is no big deal.

Det är min inställning till ramaskriet efter att en spansk fixstjärna lämnar Liverpool FC. Jag menar, vem har folk försökt lura fram till att hans avsked blev ett faktum? Tror folk verkligen att Fernando Torres älskar LFC in i själen bara för att han talar gott om klubben som han representerar?

Kanske är det därför som så många Tipsextrafans fortfarande följer PL. Att det är två helt olika ligor är inget bekymmer om man överhuvudtaget inte ser det som händer. Kan man låtsas som att det finns en giltig koppling mellan engelska division I och Premier League på 2000-talet, då kanske man också kan låtsas som att Fernando Torres är sin generations motsvarighet till Robbie Fowler.

Jag har inte direkt något emot Torres men han har - och det här har jag säkert upprepat förr i bloggen - för mig alltid symboliserat Det nya Liverpool som bland annat tack vare Rafa Benitez (läs en era som starkt Champions-lag) accepterats i den globala fotbollen, och därmed delvis gått ifrån att vara non-nonsense-laget från en ruggig arbetarstad i norra England till ett karaktärslöst lag med röd matchdräkt.

För sådär 6 år sen minns jag ett reportage på Svt där den nye flickidolen i Atlético de Madrid pratade om hur David Beckham hade öppnat dörren för modemedvetna fotbollsspelare, apropå sin egen orientering i den banan.

Han är och var ingen Ian Rush, med andra ord.

På så sätt känns hela det här som fake outrage. Folk har velat att Torres ska vara en trotjänare, och vill nu se detta som ett svek för att kunna hålla fast vid en fotboll där det existerar sådana spelare.

Det som hände när Gerrard var på väg till Chelsea 2005 var en sak, det här en annan.

Det enda i dagens Liverpool som får mitt hjärta att klappa är... Kenny Dalglish. Jag smågrät av den overkliga känslan när han återvände som Liverpoolmanager, och föll några tårar när jag såg hans glädje efter Raul Mereiles mål mot Chelsea.

Mer om det en annan gång.

Djärvhet och kapitulering

2011-02-02T15:26:00.002+01:00

Har redan sagt det mest seriösa som finns att säga om Alessandro Matri och hans övergång till Juventus, framförallt i den här texten som jag lade ut på Svenskafans igår.

Det som jag inte skrev, för att inte komma bort från de viktiga poängerna, är att det finns något i mig som i smyg älskar detta. En blandning av vemod, nostalgi och fascination för hela dramaturgin kring det att Massimo Cellino släpper sitt anfallsess mitt under säsongen när fortsatt spel i Serie A till nästa säsong är - trots allt - långt ifrån säkrat.

Djärvheten och dumdristigheten (?) från Cellinos sida uppskattas. För att det är lite rock & roll, utmaning av ödet, chicken race mot en ravin etc.

Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva ångra dessa känslor i ett senare skede.

Först ut i detta Matrilösa äventyr är Sampdoria borta på Luigi Ferraris ikväll. Sampdoria, vars implodering under vintern är jawdropping som våra angloamerikanska vänner säger. Garrone släpper Cassano och när de andra börjar gama efter Pazzini så får även han dra. Om Cagliaris val att släppa Matri var tveksamt så vet jag inte vad jag ska säga om det som händer med Samp.

Men jag antar att om laget hamnar i en riktig bottenstrid så har man köpt rätt man för det jobbet - Maccarone får betraktas som en specialist när det gäller salvezzamålskyttar.

Gengångare

2011-01-27T01:23:00.004+01:00

... Men var det inte kanske Mauro Zarates psykbryt som var det mest anmärkningsvärda i omgången?

Jag tror väl inte att så många av bloggens läsare har missat det, men Zarate blev rätt så "uppjagad" efter Lazios kanske inte så oväntade förlust mot - fortfarande - formstarka Bologna, började bråka och fick iväg ett ofokuserat knytnävesslag som råkade träffa linjedomarens näsa.

Det som är minst lika roligt är när man ser vad det är som är upprinnelsen till hela situationen. Vilket tydligen är att Zarate direkt efter att domaren blåser av matchen får tag i bollen, och i ett till synes komiskt omotiverat infall slänger han ut bollen framför sig så att den träffar bakhuvudet på den gamle Torinotalangen Rubin. Meggiorini försöker medla, men greken Moras verkar ha sett situationen på avstånd och kommer fram och konfronterar argentinaren ilsket, och resten är historia.

Här är förresten hela scenariot på YT. Spola fram en knapp minut.

Vi räknar det till andra Zarateklassiker som hans roliga Facebookbilder och fascisthälsningen i en gruppbild med Laziofans.

Träffen mot linjedomarens näsa däremot var förstås en olyckshändelse.

Det får mig att tänka på ett möte i början av 2000-talet mellan Parma och Lazio på Olimpico.

Fabio Liverani, romanistan som då var en dussinspelare i Lazio, hamnade - om jag minns situationen rätt - i en omärkvärdig dispyt med motståndarspelare (eller var det domaren?), vilket i sig inte ledde till annat än att han började röra sig bort från klungen, och kastade irriterat bollen mot Parmaspelarna som hade fått frispark. Han råkade dock träffa domarens bröstkorg istället, och fick därmed rött kort.

Det var en halvlek med mycket action och den hårda utvisningen på Liverani kompenserades med att Lazio slapp en solklar utvisning efter ett brutalt angrepp på Adrian Mutu några minuter senare. Minns inte vem förövaren var men... Matchen slutade i alla fall 0-0.

21

2011-01-23T23:24:00.005+01:00

Som jag sa på CaC i fredagens avsnitt - Milan ser inte ut som ett riktigt mästarlag. Anfallet är för all del en av Europas alldeles bästa. När Cassano nu anslutit skulle jag kunna tänka mig att nominera det till åtminstone den näst bästa efter Barcelona.

Men sett till laget som helhet var det ju så att Cesena aldrig var borta från matchen. Det finns inget lag som åker till någon match i Serie A den här säsongen utan att känna vittring på poängchansen. Det är mer än bara "bollen är rund"-klyschor. Det är Serie A säsongen 2010-11.

Skillnaden mellan Milan som mästarlag och detta Milan blir tydligt om man tänker tillbaka på hur det såg ut för Milan innan Calciopoli. Då var det ett lag som man fruktade. Kom man till San Siro som ett bottenlag fick man vara glad om man fick ett par målchanser. Nu är man missnöjd om man inte lyckas göra mål.

Det är inget klagomål. Jag ser inte fram emot den dagen när ordningen blir återställd. Då kan vi glömma att en motsvarighet till årets upplaga av Napoli ligger tvåa i tabellen när mer än halva säsongen har spelats. Bara ett konstaterande, och en varning inför Milans möte med Spurs om några veckor.

I övrigt var det väl bara ett uppseendeväckande resultat att tala om den här omgången, vilket är Lecces 1-1 borta mot Fiorentina. Jag antar att jag redan har gett upp mina förväntningar på Sinisa Mihajlovic. Jag trodde att han skulle göra Fiorentina till ett bättre lag med sitt disciplintänk, men... Ja, inte fler bortförklaringar. Men det var ju inte första gången som Lecce tog meriterande poäng på bortaplan...

Avslutningsvis en halvrolig liten bild från resultattavlan för lördagens matcher:

Läs även andra bloggares åsikter om milan, serie a, cesena, calciopoli, lecce, fiorentina, mihajlovic

Debut i CaC

2011-01-21T19:02:00.004+01:00

I onsdags gjorde jag min debut i eurosport.se:s pratprogram Il Calcio al Corso (sedant tidigare länkad till höger), från bloggen med samma titel. Som jag var inne på när jag bjöds in - jag var egentligen inte redo för kamera på samma sätt som Adriano inte är redo för spel i Roma egentligen, men liksom l'imperatore kämpade jag på och lät inte svullet hindra mig från en acceptabel insats.

Klicka här för att se.

www.viakerur.se

2011-01-16T23:39:00.002+01:00

Ni har säkert redan märkt det men jag är lite vaken på att se mönster, även om just den här var lite för uppenbar. Alltså att det är Wolverhampton, Wigan och West Ham som ligger under nedflyttningsstrecket i Premiership.

Finns annars en hel del att säga om fotbollen som spelats denna helg. Typ. Kanske inte mer än vanligt men ni fattar.

Tyvärr är jag nära att somna så jag ger mig inte in i det för den här gången.

Det största som hände var antagligen att den i vissa kretsar kultförklarade Francesco Bega, som annars verkade ha nått sitt utgångsdatum för fem år sen, gjorde mål idag för sitt Brescia mot Parma. Jag hade en känsla för Parma där, men utvisning is a bitch.

Gonatt.

Messi urinerar på beställning - trodde inte att den skulle nå fram

2011-01-12T00:32:00.005+01:00

Att Lionel Richie fick Ballon D'or (2.0) var väl det näst bästa som kunde hända inför de förutsättningar som gällde?

Wesley Sneijder skulle ha fått den 10 av 10 gånger om det fortfarande var France Football som hade hand om tillställningen. Att Iniesta sen har lanserats som ett favorit är ett skämt. Att den ena efter den andra svenska journalisten sedan hakar på detta skämt är pinsamt.

Ytterligare irritation uppstod efter att SVT gjort sin klart sämsta VM-krönika någonsin med ett desperat val av Andres Iniesta som huvudperson i ett VM där han annars var en bland andra, förutom att han, håll i er nu, AVGJORDE VM-FINALEN. Han blev frispelad och, håller i er igen, GJORDE MÅL! Vi väljer ut honom till huvudperson till vårt VM-krönika. Det blir perfekt. Vi har ju redan Johanna Frändén som är fett tajt med de där Barcakillarna, så får vi intervjun gratis i princip.

Vilka muppar.

Det känns faktiskt jävligt skönt att för första gången på evigheter skriva ett sånt här ventilerande frustrationsinlägg. Och jag står för min åsikt. Jag skulle kanske inte säga det rakt ut till mupparna som gjorde krönikan att "ni är muppar". Men jag står för att "jag tycker att det inte verkar som att ni vet vad ni håller på med i den här krönikan och kan bara anta att ni inte kan nåt om fotboll".

* * *

Så nu kom Messi och pissade på alla, och det känns jävligt bra. De försökte låtsas som att Iniesta var årets fotbollsspelare 2010. När Messi vinner då vet vi vad som gäller. Han gör det för att han har av de flesta setts som världens bästa spelare sedan typ 2008. Han hade inte världens bästa 2010, men i ett bredare perspektiv är han numero uno. Det kan man förstås diskutera men så skulle en vanlig enkät se ut.

* * *

Så, då kan vi avsluta med att ranka SVT:s krönikor från 1990 och framåt.

1. Frankrike 1998
Klockren. Bra musik, lagom mycket effekter, neutral i det att Sverige saknas, Albert Svanberg gör ett kanonjobb som speaker, även om vissa saker repeteras så mycket att man börjar tröttna efter att ha sett den några gånger.

2. USA 1994
Kultförklarad och förmodligen ansedd som den allra bästa, men jag tror att det här är en lite felaktig uppfattning som grundas på nostalgikänslor för det som man hade upplevt redan innan krönikan gjordes - att Sverige tog brons i ett VM. Återgivningen av detta var förstås väldigt snyggt gjort, men man får inte glömma att det tog över lite för mycket. VM bestod ju ändå av 24 lag och inte bara av Sverige. Det var nog lite för mycket Hollywood av det hela också. Den där grejen med Karin Boye tycker jag är lite löjlig. Det sänker denna till andraplats.

3. Italien 1990
Ovanligt för mig att inte sätta något Italia 90-relaterat högst på listan men, jag får medge att allt inte var bättre förr. Turneringen Italien 1990 krossar alla listkonkurrenter hänsynslöst, men krönikan var bra, inte magisk. Sverige slogs ut tidigt så det blev inte så mycket detaljtjafs där. Höjdpunkten var antagligen Jane Björk-Jensens lilla utflykt i Neapel inför Italiens semifinal mot Argentina.

4. Tyskland 2006
Minns ärligt talat inte så sjukt mycket av detta, men det var ändå klart mindre löjligt än fyra år tidigare.

5. Japan-Sydkorea 2002
En dålig krönika som markerade den moderna fotbolls intrång även i SVT. Pops var som bäst medioker och skulle göra sig mycket bättre som programledare åtta år senare.

6. Sydafrika 2010
Pinsam. Ett dåligt manus, fjantig effektonani... Första gången jag kollade på en VM- eller EM-krönika och kände "fan vad tråkigt det här är". Den var helt enkelt inte ens bra på det som den ville göra - vilket i sig var något dåligt.

* * *

- Messi asså... Nu e han köng!

D-d-d-don't believe the hype

2011-01-07T19:08:00.005+01:00

Visst har Rafa Benitez en komiskt känslofattig profil och så, men det här med att Inter nu "har så roligt" tillsammans under Leonardo kan ju möjligen förklaras med att man har fått tillbaka Cambiasso, Thiago Motta och Maicon, vilket underlättar lagets uppgifter (att göra mål och vinna matcher). Då minskar frustrationerna.

Jag menar, även under Rafa verkade Inter ha det jävligt roligt innan skadorna kom en efter en. Typ när man körde över Werder Bremen i Champions, och Eto'o firade sitt hattrick med att sno en kamera vid kortlinjen och ta en bild av Sneijder som spelat fram honom till målet.

Värre är det när man ligger under med 0-1 på ett grått och regnigt Bentegodi i Verona. Då stångar man sin markeringsman istället.

Bara en tanke.

Inters skilsmässa med Rafa - onödigt

2010-12-23T16:29:00.005+01:00

Att Benitez skulle få sparken eller skiljas från Inter som det nu officiellt är tal om, var ett diskussionsämne samma dag som han anställdes av de blåsvarta. Hans första två-tre månader som var hyfsat framgångsrika kommer självklart att suddas bort eftersom det inte ingår i manuset om hur den buttre spanjoren tog ett omöjligt uppdrag. Även om jag känner mig kritisk till att Inter i praktiken har kickat honom, känns det inte som att det fanns ett val efter hans utspel post-klubblags-VM-seger. Han utmanade Massimo Morratti och det går väl inte att tolka det på annat sätt än att han ville be sin boss dra åt helvete medan han hade chansen. I'm... breaking up with you, som George Costanza skulle ha sagt.

Som jag redan antytt tycker jag att hela grejen är bara onödigt. Benitez tar många konstiga beslut men hans meriter talar för sig själva. Han är en bra tränare och han hade i längden passat perfekt i en italiensk klubb med resurser. Bara för ett par år sen ansågs Benitez fortfarande vara ett taktiskt geni, och många väntade sig att han förr eller senare skulle anlitas av Real Madrid för att lösa den klubbens problem med stabilitet.

Han kom till Valencia inför säsongen 2001-02 och vann ligan, vilket då var Valencias första sen 60-talet. Två år senare tog han sin andraligatitel och vann dessutom Uefacupen. Sen tog han över Liverpool och vann Champions League med det begränsade laget i sin första säsong. Det verkar nu ha blivit populärt för många att tala om Benitez som "mannen som förstörde Liverpool", men sanningen är att han förde laget in i dess mest framgångsrika period sedan Kenny Dalglish avgick som manager för LFC 1990. CL-triumfen följdes upp med final 2007, semifinal 2008 och kvartsfinal 2009. I ligan blev Liverpool en av The Big Four och utmanade om ligatiteln på allvar år 2009. Han transformerade alltså Liverpool till ett av Europas mest svårslagna lag, ansågs som skaparen av en renässans för catenaccio (vilket i sig kan ifrågasättas enligt begreppets definition) i den moderna fotbollen, och allt det där.

Det finns sen vissa saker som man kan kritisera honom för. Det gäller väl framförallt hans värvningar som med åren blev sämre. Att man kunde tala om att han överpresterade med en begränsad spelartrupp, var tvungen att vägas med sanningen att han delvis var ansvarig för truppens svaghet genom att helt enkelt investera för mycket i en del floppar. Ändå tycker jag att det sammantaget inte finns någon grunder i omvärderingen av Benitez som en pajas. Han har presterat bra alldeles för många gånger för att hans framgångar ska avfärdas som tillfälligheter.

Men nu kom han till Inter efter sin svagaste säsong någonsin med Liverpool. Glorian var redan borta och fotbollsvärlden hade redan på förhand bestämt att han skulle misslyckas. Han fick aldrig beröm för sina första månader ens under den perioden. Inte för att han utförde stordåd, men Inter såg då fortfarande ut som Serie A:s bästa lag och imponerade i Champions League.

Jag är övertygad om att han i längden hade kunnat göra bra saker med Inter. Att det faktiskt inte var ett omöjligt uppdrag att ta över efter Mourinho. Just nu känns det som att Inter har satt sig i en onödig omställningsläge mitt under säsongen. Ett onödigt mellanår.

Let There Be Champinjoner, del II

2010-12-17T19:18:00.002+01:00

Ovanligt omärklig lottning för att vara Champions, men jag gillar resultatet. Det är rätt balanserat och ganska "rättvist" på så sätt att inga länder har fått kanonlottning eller mardröm. Matcherna känns fantastiskt spännande, men inte heller tråkiga.

Ur ett italienskt perspektiv var det definitivt ett steg framåt. Förra säsongen var det mardrömslottning från början till slutet. Eller fram till kvarterna i alla fall, men då var det ju ändå bara ett lag kvar. Då fick vartenda av lagen den sämsta möjliga lottningen. Nu fick Roma det bästa möjliga. Inter och Milan fick det värre men i båda fallen kunde det ha varit betydligt värre.

Särskilt om man tänker på hur lottningen stegvis såg ut. Om Uefas replay stämmer så var Inter den fjärde grupptvåan att dras, och stod inför Real Madrid, Barcelona, Man United och Chelsea. Med reservation för Chelseas nuvarande form så känns Bayern (som man fick) mer överkomligt.

Skulle alla tre ta sig vidare, vore det första gången på sju år som det finns tre italienska lag återfinns bland kvartsfinalisterna. Jag tror inte att det kommer att hända, men chansen är lagom stor.

Här kommer spontana reflektioner om kommande möten:

Roma - Shakhtar Donetsk

Vad ska man säga? Känns 50-50. Roma är ett klent gäng och löper risken att förnedras. Men som jag skrev inför lottningen är det här det minst svåra Roma kunde få.

Milan - Tottenham

Man vet att det har hänt saker med Milans status när lottning mot Spurs känns mer eller mindre som en nit. Spurs har flytet, entusiasmen och rörligheten för att i mina ögon betraktas som knapp favorit. Milans defensiv är för trögt och vi har lärt oss att ledningen är dålig på att ta hand om uppenbara problem. Jag tror inte att Milans berömda förmåga att höja sig i Champions räcker här. De möter ett lag som har råd att se den här erfarenheten som något roligt, och som sagt, även spelstilen passar Milan illa. Jag tror att det rentav lönar sig att spela på att Spurs vinner hela CL. Med undantag för Barca tror jag att de kan rubba vilket lag som helst. 40-60.

Valencia - Schalke 04

Valencia som en gång i tiden var ett typiskt CL-lag har nu tack vare den här "enkla" lottningen chansen att åter ta sig fram långt. I och med att Schalke idag har starkare ekonomiska muskler och att Valencia som bekant har tappat sina, kan tyskarna mycket väl vinna, men sett till ligan, och att man i CL hade en ganska enkel lottning, ser jag VCF som knappa favoriter. 55-45.

Inter - Bayern München

Inter har varit bedrövligt i ligan sen oktober nån gång, men om man fått tillbaka alla nyckelspelare i februari, och om man lyckas hitta en lösning till Walter Samuels frånvaro, är man åter en kandidat till att vinna Champions. Man får inte glömma att de såg grymt stabila ut i början av säsongen, så allt kan inte skyllas på Benitez. Men nu är det bara två månader kvar ändå, och det luktar hämnd för Bayern långa vägar, bara som en del av fotbollens natur att jämna ut saker och ting. Allmänt ovisst hursomhelst, eftersom båda lagen haft det svårt den här hösten. 50-50.

Lyon - Real Madrid

Oj, vad skadeglad jag skulle bli om Lyon upprepade förra säsongens skräll. Men jag kan inte se det hända igen. Det enda som talar emot Real är rädslan att för sjunde gången i rad missa kvartsfinalen. 20-80.

Arsenal - Barcelona

När lagen skulle mötas i kvarten förra säsongen höll jag det som den mest säkra utgången och jag fick rätt. Det lag som ska få Barca på fall måste antingen vara på samma nivå, eller vara ett halvpissigt gnetargäng. Arsenal är ingetdera och kommer därför definitivt att förlora det här. 10-90.

Olympique de Marseille - Man United

OM upplever sin mest framgångsrika period sen Bernard Tapies dagar, men är i grund och botten ett spelande lag och har därför inget att hämta mot vassa United. Med det sagt så var det både konstigt och imponerande att se lagets gruppspelsavslutning. 20-80.

FC Köpenhamn - Chelsea

Battle of the undignified, typ. Chelsea kommer antagligen att ha fått rull på sitt maskineri när matchen spelas, så det finns nog inget annat på kartan än en ganska komfortabel resa vidare till kvarten. 10-90.

Let There Be Champinjoner

2010-12-09T21:37:00.005+01:00

Det är inte särskilt troligt att den nya sidlayouten kommer att behållas under en längre tid. Men det får duga sålänge. Efter nästan tre år med den här bloggen är jag beredd att spy på samma svarta färg, samma teckensnitt och så vidare.

Fotbollsblogg som domineras av italiensk fotboll med rosa färg? Ja, hur förutsägbart kan det bli? Men ni får vara glada att det inte är chockrosa i alla fall. För det är en färg som jag egentligen älskar.

I och med att Uefa ska vänta in Europa Leagues avslutning till nästa vecka, är det inte förrän då som lottningen till Champions League äger rum. Men nu är ju gruppspelet slut och det är fritt fram för alla att fantisera om vilka möten som ska äga rum i februari, när åttondelarna drar igång.

Jag har på senare fått finna mig i att bli det som jag aldrig skulle ha drömt om för bara tre år sen eller så - en som hoppas att det går bra för italienska lag i Champions. Jag är inte riktigt hejaklacksledare, men verkligen inte långt efter. Om två lag som jag inte har några särskilda sympatier för, och ett av dem råkar vara ett italienskt lag, kommer jag tveklöst hålla på det sistnämnda. Förr var det i regel tvärtom. Jag har nog skrivit om det förut men, ja så är det i alla fall. Jag är trött på hur det anglofila Sverige har släppt hämningarna helt och hållet efter det som hände mellan 2007-09, och hur man då sett det som fritt fram att en gång för alla slakta den förhatliga italienska fotbollen. Som ni förstår agerar jag här budbärare. Engelska framgångar är inte per automatik nederlag för italiensk fotboll, men i praktiken fungerar det ungefär så i Sverige.

Syftet med det här inlägget var att redogöra för en drömlottning om utgångspunkten är tilltalande möten. Matcher som man skulle vilja se om man inte tog hänsyn till framförhållning med andel italienska lag kvar i turneringen, och så vidare. Om vi utgår från det sistnämnda så hoppas jag att Milan får Schalke 04. Det är ett lag som kan passa det halvtröga Milan. Jag hoppas då att Roma får Shakhtar Donetsk, för att det på pappret måste vara det svagaste laget av gruppettorna. ASR har dessutom gjort okej från sig på bortaplan de senaste åren mot den typen av lag, så då kanske klyschan om tunga resor till svinkalla öststäder under vintern inte betyder lika mycket. Inter får då hoppas på ett av de nämnda lagen, men om vi måste titta på det som finns i övrigt, får jag kanske dra till med Chelsea, även om revanschläget skulle vara otäckt. Det är ett lag med ungefär samma profil som Inter, så man får utgå från att det skulle bli ganska jämnt. De andra lagen verkar i dagsläget klart starkare.

Men annars, om jag får dem i mina ögon häftigaste matcherna - med Uefas lottningskriterier intakta - så får det bli på följande vis:

Olympique de Marseille - Bayern München
Ett möte som helt enkelt ger sköna (tidigt) 90-talsvibbar. På den gamla goda tiden när det spelades kvällsmatcher, kommenterade med telefonröst från svt, mellan Europas olika mästarlag.

FC Köpenhamn - Manchester United
Hur tråkigt som helst, nästan, men det här är resten av min matchningsförsök. Skulle i och för sig vara kul att se FCK få stryk.

Valencia - Shakhtar Donetsk
Aningen mer intressant än matchen ovan.

AS Roma - FC Barcelona
Det skulle helt enkelt vara fascinerande att se hur Romas kycklinglag skulle klara sig på enorma Camp Nou. Hur hopplöst veka Ranieris mannar än är, tror jag att de stora ytorna på den arenan skulle vara intressant för deras spelstil. Självklart skulle de inte ha en chans, och även magin av en sån match skulle vara borta efter att Barca fått med sig ett kanonresultat från första matchen.

AC Milan - Chelsea
Två lag med stor CL-rutin som faktiskt aldrig har mötts sedan Abramovichs övertagande av Chelsea. Finns dock ett klassiskt möte från 1999 när ett Viallitränat CFC fick med sig 1-1 från San Siro.

Arsenal - Schalke 04
Jag följer inte tysk fotboll, så jag kan inte analysera Schalkes spelstil, men utöver att det inte ser så hett ut med Huntelaar och Raul (anno 2010) där framme, så är Gelsenkirchen inte glitter och glamour direkt. Det var inte Arsenal heller en gång i tiden, men idag är man en vanlig huvudstadsklubb utan karaktär med turister till supporterskara. Det är således kontrastfaktorn som lockar.

Lyon - Tottenham Hotspur
Spurs explosiva framtoning genererar jämförelser med det "gamla" Lyon som sopade mattan med alla lag i gruppspelsfasen i mitten av 00-talet.

Internazionale - Real Madrid
Om inte mitt minne sviktar så är det över ett decennium sen de här möttes i CL. Antar att det också vore intressant med Mourinhogrejen.

Eurotalk som ett understatement

2010-12-06T20:57:00.005+01:00

Kolla gärna in veckans Eurotalk på Svenskafans Fan-TV. Inte för att just det här avsnittet var bland de bästa någonsin, men för att det visade på en häpnadsväckande verklighetsfrånvändhet hos kanske framförallt Erik Niva och Anna Brolin, apropå utnämningen av Ryssland och Qatar som de kommande värdnationerna för fotbolls VM 2018 respektive 2022.

Det satt fyra journalister i studion, inklusive David Fjäll, och en mindre etablerad gäst i form av Valenciasupportern Iman Hazheer, och kanske föga förvånande var det den sistnämnde som var minst förvånad över valet av värdländer.

Den rådande inställningen är att FIFA än en gång har skitit i "fansen" och valt två nationer som typ inte är värdiga att ha med ett sånt fotbollsarrangemang att göra.

Eller, Ryssland är ju "hardcore" som Niva säger, men Qatar? Hur tänkte man där?

Det enda positiva som Niva ser med Qatar är att Mellanöstern får arrangera ett fotbolls-VM, men det blir ju inte så positivt eftersom många länder i den regionen ändå inte har några kopplingar till Qatar. Egypten vore mycket roligare.

Jag vet inte. Det här gäller visserligen något som ska gå av om 12 år, men vem är i dagsläget sugen på VM i ett land som styrs av satellitdiktator, med en militant islamistorganisation som dennes största utmanare om makten? Risken för attentat känns väl stort.

Qatar, med sin ringa storlek och sin konstgjorda fotbollskultur är självklart inget optimalt värdland i mina ögon heller, men hur kan man påstå att man inte "förstår" det valet utefter förutsättningarna som vi har? Ur FIFA-perspektiv är Qatar ett rätt så klockrent val. Det är en värd som med sina oljepengar kommer att leverera fullt ut vad gäller organisation, faciliteter och så vidare. Det handlar om pengar och resurser. Qatar har det som krävs. Mycket mer så än vissa mer sunda länder, där man inte leker med sin omgivning på samma sätt. Om arenor sen står tomma efter mästerskapet, det är Qatars problem och inte FIFA:s.

Anna Brolin förklarade att hon tyckte att det iberiska paret borde ha fått det. Utan motivering. För det är väl ingen som ifrågasätter en tankestruktur att allt kretsar kring oss. Det är underförstått att Spanien-Portugal är "nära". Om det sen beror på om du frågar svensken eller irakiern, det är en annan femma.

Hon menar för övrigt att det känns som en "trend" att lägga mästerskap i andra områden än västra Europa. Sist jag kollade hade vi ett VM i vår del av världen för fyra år sen, följt av ett EM för två år sen. Ser inte mycket av en trend ännu. Världen är större än en liten del av en liten kontinent väster om Asien.

David Fjäll kommer med aningen desperata argument som att Qatar är ju faktiskt en diktatur och kvinnor är förtryckta "där". De är inte värda att hålla i ett VM. Vi däremot lever ju i den bästa av alla världar och gör absolut inte skillnad på folk och folk. Vi ska ha VM för vi är vi och alla andra strävar efter att vara som oss.

Sorry, vänner, men det är dags att vakna. Att vara fotbollssupporter är inte exklusivt västeuropeiskt. Det finns "fans" även i andar delar av världen, tro det eller ej. Det är inte mindre jobbigt för en pakistanier att ta sig till Spanien än vad det är för en svensk att ta sig till Qatar.

Och att VM i Qatar kommer att vara för folk med pengar gör inte turneringen fundamentalt annorlunda än vad den har varit de senaste 10-15 åren. Det kanske är lätt att tro det om man som journalist får tillgång till VM och EM som en del av arbetet när dessa gått i Europa, men för en vanlig människa är det riktigt svårt utan pengar eller särskilda kontakter. Min egen erfarenhet av att i ett helt år innan VM 2006 försöka få tag på en "utan hjälp" var demonstrativt. Det lyckades efter många konster, men om man orkar med ännu en runda... Det vore väl nästan som att planera en VM-resa till Qatar...

5-0; En efterlängtad örfil

2010-11-30T21:18:00.004+01:00

Jag kände mig verkligen som en dåre för att jag överhuvudtaget orkade intressera mig för El Clásico (och för att jag på ett seriöst sätt använder det namnet), men Barcelona gjorde något som gav matchen betydelse i efterhand.

Förutsättningarna:

* Bubblan FC Barcelona - världens mest attraktiva och älskvärda lag under Pep Guardiola - sprack efter sortin mot Inter i förra säsongens Champions-semi. Barca hade sen utskåpningen av Arsenal i CL-kvarten i april 2010 inte längre varit samma magiska lag. Mer som ett topplag bland andra. Oförmåga att försvara sin finalplats, och en halvdan inledning i både liga och Champions hösten 2010.

* Real Madrid, ett skämt i Europa sedan 2004, hade skaffat världens bästa tränare som omgående förvandlat Real till ett lag som motsvarade de rimliga förväntningar som spelartruppen för med sig.

Summa summarum: tronskiftet hade mer eller mindre ägt rum, och det enda som hindrade Real från att vara klara favoriter var att matchen skulle spelas på Camp Nou.

Mitt utgångstips under helgen var X2, men under själva matchdagen ändrade jag mig till 1X. Jag tänkte att Barca kanske får övertaget för att 1. Alla förväntar sig att Real får det och 2. Reals nya stabilitet till trots, det är första gången man möter ett lag med en offensiv av det här slaget.

Att det sen blir en utklassning som överträffar det som Real utsatts för under Barcas allra största höjder, kan förstås ingen förklara som logiskt. Vissa pekar på att det inte går att spela ihop ett halvt nytt lag under en sommar, och att det bevisades först nu.

Det är väl som vanligt lite av allt möjligt som förklarar det som har hänt:

Barcelona har en grym offensiv och Real har en begränsad defensiv.

En av Barcelonas mest uppenbara svagheter är att det är ett lag utan karaktär, men visst undantag kanske för Carles Puyol. I en sån här match kompenseras detta av att man inte kan bli mer taggade än vad man är, mot klubben som indirekt hör till Barcas självbild som De goda.

Real Madrid saknade Gonzalo Higuain. Killen är grym. Han gör... En massa mål typ.

...

Det sista var förstås ett skämt, men jag ska inte gå in på motiveringar till varför Higuain är en dussinlirare.

Det här förutsägbara mötet kunde i alla fall bara få ett oförutsägbart resultat, och det var att Barca skulle ta en storseger. Hade Real vunnit med 5-0 så hade det visserligen varit en förnedring, men chocken hade uteblivit. Man hade sett det som en slags logik; att med all världens pengar och José Mourinho så kan man uppnå vad som helst. Laget som redan inför matchen omtalades som världens bästa, hade mycket riktigt bekräftat sin nu överlägsna position genom att slå världens föredetta bästa lag.

Nu fick vi alla en örfil för att vi lättvindigt gått på att Mourinho hade gjort det omöjliga; skapat ett stabilt Real Madrid.

Barca visade det som vi redan visste egentligen; att Sergio Ramos är en medioker försvarare - en sprallig primadonna - och att Marcelo inte hör hemma i ett lag som leds av världens bästa tränare. Pepe? Mjä... Özil, Khedira och Di Maria kan man sen inte säga så mycket om efter att de nyss tagit steget in i rampljuset (inget ont om Benfica och Werder Bremen), men att dessa herrar varken har rutin eller pondus nog för att kunna kontrollera Barcelona i det här derbyt, det är inte så mycket att orda om.

Så blev det som det blev. Mourinho blev förnedrad för första gången någonsin sedan han gjorde sig ett namn i Europa med Porto. Vi minns att hans Chelsea blev utspelat av Frank Rijkaards Barcelona vintern 2006, att hans Inter inte hade så mycket att sätta emot Man United vintern 2009, och så vidare. Men dessa var nederlag. Inte en pinsam förlust där 0-5 nästan är i underkant. Självklart förbli han den bäste tills vidare, men oj, vad detta sved, och oj, vad Guardiola lär ha gottat sig åt detta. Det här var en revansch som han kan leva på i resten av sin karriär.

Nu kan man ju fråga sig vilket lag det är som är bäst i Europa den här säsongen. När nu även Real Madrid har fått sig en känga finns det väl egentligen inte ett enda storlag som är på topp?

* * *

Sen märker jag att balansen nu tippat över åt andra hållet. Barcabubblan är på väg att blåsas upp igen. En vanlig tes efter matchen är att vi har låtit oss luras att tro att FCB under en period inte har varit världens överlägset bästa lag. Det där halvåret som följde mötet med Inter var mest en illusion. Det var ju bara en tillfällighet att Inter slog ut Barca.

Tänk om, säger jag då.

Det var ingen tillfällighet att Inter slog ut Barcelona. Man hade 70 minuter på sig att med en man mer göra det där jobbet som man verkade övertygad om att kunna utföra innan returmötet. Fotboll är ett lagspel och bara för att man har Xavi, Iniesta och Messi, så är man inte nödvändigtvis ett bättre lag. Inter var bättre balanserat tack vare en bättre målvakt, bättre mittbackspar, bättre högerback, bättre defensiv mittfält och en strikertyp (Milito) som Barca saknade.

Milan blev vinnaren, trots allt

2010-11-29T00:33:00.004+01:00

Status quo må vara ett uttjatat uttryck inom den moderna fotbollen, men i det här lite annorlunda sammanhanget som utgörs av Serie A:s 14:e omgång är det lite av ett understatement.

När Milan till slut tappade poäng i omgångens öppningsmatch utgick man ifrån att det skulle bli än mer intressant däruppe. Tji fick man, då samtliga lag som på något konstigt sätt kan sägas ha en chans på scudetton, eller som för tillfället hänger med däruppe, tappade poäng. Typiskt.

Eller nästan alla då. Inter som jag i senaste inlägget valde att inte helt såga av tog sin kanske sista chans.

Juventus, Napoli, Roma och Lazio däremot tappade alla poäng. Inget av resultaten var i och för sig särskilt överraskande (Catania är ett jobbigt lag att möta), men av så många lag hade man ändå trott att någon skulle knipa en trepoängare.

Så man kan väl säga att Milan ändå kom ut som vinnaren. Man behöll sin ledning mot de flesta av konkurrenterna och visade dessutom styrka i att ha varit närmast seger i Genua mot Sampdoria, trots att man spela i Champions under veckan. Förra säsongens Milan, och även det som inledde den här säsongen, hade blivit ordentligt pressat av Samp borta och fått vara nöjt med en poäng. Det här var ett styrkebesked.

* * *

Tottenham Hotspur Football Club. Kan de vinna Premier League den här säsongen? Kanske. Jag tror att de kommer att falla hur nära de än kommer, men jag hade skrattat åt själva idén för en månad sen. Nu har Chelsea en chockerande dålig svit och United är svagare än på väldigt länge. Spurs däremot verkar ha de flesta av spelarna i rätt ålder och har en jävla entusiasm på det täta White Hart Lane. Även om jag störs av deras framgångar på grund av Bank o Niva (om det behöver motiveras så får det bli en annan gång), vore det såklart kul om något så extremt oväntat hände.

I Champions däremot vill jag att de åker ur så fort som möjligt.

* * *

El Clasico känns för mig mer tråkigt än på länge. Barcelona är ju en svagare version av de föregående säsongerna och Real Madrids så förutsägbara transformation med handplockade stornamn hit och dit gör det hela bara till ännu en påminnelse om den övergripande förutsägbarheten.

* * *

Roberto Donadoni... Har ett jävla flyt just nu. 12 poäng på två matcher där Cagliari varit varken sämre eller bättre än man var under Bisoli.

Bologna som börjat få det väldigt oroligt med hot om poängavdrag och allt möjligt hade en sån där jobbig match där man inte kunde gömma sig bakom motståndarens storhet (Chievo), samtidigt som utgångstipset trots allt var X2. Då kom snön och sköt upp matchen. Lägligt.

Bari misslyckades med uppgiften att ta säsongens på pappret enklaste match och måste nu räknas som en skyhög favorit till att åka ur Serie A. Flera omgångar in på säsongen såg jag det som ett av ligans mest svårspelade lag.

A Sort of Homecoming

2010-11-23T01:28:00.003+01:00

I våras - när ASR ledde serien - poängterade jag att det var första gången sen Calciopoli som ett annat lag än Inter toppade ligan bortsett från inledningsomgångarna som vi lite vagt kan definiera som efter omgång 10.

Vad ska man då säga nu? Inter är hela nio poäng efter Milan, skadorna är många och viktiga och spelet är rätt odugligt. Att Inter snart kommer att skrivas av från toppstriden är nästan sportsligt revolutionärt med tanke på deras totala dominans i ligan sen Calciopoli. Hade jag haft antipatier mot Inter hade jag känt det än värre än vad jag gör nu. Vi talar om fyra år. Det är mer än vad Capellos fantomlag i början av 90-talet uppnådde och det var ändå under en period när förändringar ifråga om dominanta klubbar dröjde lite längre. Observera i förbifarten att jag nu inte gör några närmare jämförelser mellan den upplagan av Milan och Inter under Mancini-Mourinho. Jag konstaterar bara att för många av oss som var med på den tiden var Milans dominans något som knäckte intresset för Serie A en aning. Det var andra förutsättningar och att vecka in och vecka ut följa Milans uddamålssegrar - ofta som just den direktsända matchen - var inte så roligt. Särskilt inte för barn som inte kan gotta sig åt fotbollscynism på samma sätt. Och det kändes som en evighet. Mellan 1992 och 1994. Det är ett sätt att framhäva att det är något stort på gång.

Inter har haft det knackigt ett längre tag. Omdömena är lite väl hårda. Vi skulle kunna backa bandet någon dryg månad och lyssna efter hur det låter när diverse experter uttalar sig om Inter. Inte mycket negativt där, inte. Själv trodde jag till och med inför derbyt att man skulle vinna Serie A. Men det blev den tredje matchen i rad som man inte lyckades vinna, och den andra i rad där chanserna var väldigt få. Så efter det blev jag inte direkt chockad att hänsynslösa Chievo lyckades vinna i helgen.

Nio poäng upp till Milan nu för de blåsvarta. Tror jag fortfarande att de vinner? Nja. Men detta nja är mitt första tveksamma svar om Inters scudettochanser sen hösten 2006. Jag skulle inte sätta så mycket pengar emot det i alla fall. Skulle man åka ur Champions i februari (eller till och med nu i december?), kommer man att vara extremt taggade på slutet av seriespelet och vem vet hur långt det kan räcka. Walter Samuel är borta men i övrigt kan det vara ett ordentligt slagkraftigt lag när de andra är friska om några månader.

Det går inte heller att tänka på det utan att samtidigt utvärdera Milan. Där jag inför derbyt trodde på Inter som seriesegrare var jag också övertygad om att Milan inte skulle vinna ligan. Nu vet jag inte. Jag hade fått vatten på mina kvarn om en viss Ljaljic gjort sitt jobb i den 82:a minuten eller vad det var, lördag kväll.

Hursomhelst är väl deras chans just nu omkring 60%.

Och därmed kan vi kanske göra följande lista

2004 Ajax - mästare
2005 Juventus - mästare
2006 Juventus - mästare
2007 Inter - mästare
2008 Inter - mästare
2009 Inter - mästare
2010 Barcelona - mästare
2011 Milan - mästare

En makalös svit för Ibra, och där man tidigare kunnat peka på att han spelat i bästa laget, har han nu gjort något alldeles utomordentligt. Nu har han verkligen visat sitt värde och när Allegri och de andra slänger ur sig klyschorna om vilken campione han är, så får det lite mer substans. Gamla trötta Milan med Pirlo, Gattuso och Ambrosini fortfarande aktuella i allra högsta grad, håller på att vinna Serie A för första gången på sju år. "Dit han kommer, där vinner man".

Men... Stopp där ett tag. Jag ska svälja min stolthet och erkänna en sak:

Det finns ett tredje lag som kanske är ett ännu större hot mot Inters plats som herre på täppan och det är... Juventus. Ett lag som saknar de allra bästa spelarna och därmed inte kapabelt att vinna Champions League, men som har en väldigt bra bredd i truppen för ett lag som vill klara av lite enklare uppgifter som att besegra de där cirka 15 lag som man definitivt är bättre än i Serie A.

Jag sa bestämt nej inför säsongen och fick ingen anledning att ändra mig under den tidiga hösten. Men från att ha tänkt att man kanske ändå var favoriter att bryta sig in i top 4... Och nu funderar jag på scudetto. Det säger mer om svagheten i Serie A:s toppskikt än om Juventus och Gigi Del Neri. Men icke desto mindre. Deras fans kan nog redan nu börja drömma om att Alessandro Del Piero lyfter den där onödiga pokalen i maj.

Övrigt: Jag har flera gånger uttryckt hur less jag är på att tala om den där huvudstadsklubben där bland andra Jeremy Menez och Fabio Simplicio spelar. Ett sätt att göra det lite mindre tjatigt för mig själv är att i framtiden referera till laget som ASR.

Veckans hjälte: Alessandro Matri.

Er pupones tips - ett läskigt skämt?

2010-11-08T11:58:00.005+01:00

Jag vet inte om det är helt sant, men inför Romderbyt rapporterades det att den avstängde Francesco Totti hade offentligt tippat att matchen skulle sluta med en ljusblå 1-0-seger, med segermål av Sergio Floccari på straff.

Förmodligen var det lite av ett skämt, och att han plockade Floccari kanske beror på att anfallaren hade chansen att spika derbyt i våras, men missade en straff vid ställning 1-0 och resten är historia.

Nu var det nära att det blev riktigt lustigt igår. Att om det inte varit för att Roma hade fått ytterligare en straff och nätat på den, så hade utgången blivit precis det motsatta i förhållande till Tottis utsaga.

Att Roma skulle vinna matchen med 1-0, med mål på straff, och straffen inslagen av en man med samma tröjnummer - 22 - som Floccari.

Att denne Marco Borriello sen har ett förflutet i Sampdoria medan Floccari har representerat Genoa gör inte det hela mindre roligt.

Läs även andra bloggares åsikter om roma, lazio, rom, floccari, totti, borriello

Så hopplöst...

2010-11-04T23:00:00.003+01:00

I en vecka där Werder Bremen åkt på däng hemma mot FC Twente, och City blivit avklätt i Poznan, så är det kanske ingen idé att måla fan på väggen när det gäller de italienska lagens äventyr i Europa.

Jag är så less på att låta som Marcus Birro men någon jävla nivå måste man väl hålla?

Känns som att det bara blir värre och värre för varje match som går. Det är nästan så att de verkligen håller allsvensk nivå.

Det har sedan Uefas devalvering av Uefacupen alltid varit en sanning att italienska lag i regel skiter i den där sämre turneringen, men det här är ändå lite för mycket.

Att Napoli torskar mot Liverpool borta är kanske inte så mycket att säga om, men kolla på Juventus... 0-0 mot reklamklaget Red Bull Salzburg hemma... Det har väl hänt här och där, men för Juves del följer det på 3-3 hemma mot Lech Poznan.

Kolla på Sampdoria som inte lyckas besegra ukrainska Metalist på hemmaplan.

Det börjar bli för ruttet det här.

Som det ser ut nu kommer max tre lag att vara kvar i de europeiska cuperna efter jul.

En snabb prognos:

Inter - Är så gott som klar för avancemang, men har å andra sidan på ett slarvigt sätt gett bort övertaget om gruppsegern till Spurs. De där målen av Bale på San Siro var allt annat än onödiga. De gav Spurs bättre inbördes statistik, så det räcker att de hamnar på samma poäng för att Inter ska få nöja sig med andraplats.

Det är väl avancemanget som verkligen räknas säger säkert någon. Think again, bro'... Potentiella motståndare i åttondelen som gruppsegrare: FC Köpenhamn, Shakhtar, (svagt) Valencia, (svagt) Schalke 04, Spartak Moskva. Som grupptvåa: Barcelona, Chelsea, Man United, Arsenal, Real Madrid, Lyon, Bayern München.

Chans till avancemang: 90%
Chans till gruppseger: 15%

Milan - Har egentligen presterat vad man kunnat förvänta sig av ett halvsvagt Milan, varken mer eller mindre. Grejar avancemang vid seger hemma mot Ajax om inte annat. Kommer däremot inte att vinna gruppen, och så gott som alla potentiella motståndare i åttondelen känns därför som snäppet vassare.

Chans till avancemang: 70%

Roma - Tog en minst sagt viktig och oväntad seger borta mot Basel. Men i och med att schweizarna ändå får inbördes övertag så krävs det nog minst tre poäng till för att gå vidare. Mycket handlar om hur det går mellan en (förmodligen) gruppsegerklar Bayern hemma mot Basel i sista omgången. Lever tyskarna upp till normal potential är Baselseger utesluten där, men ja... Behöver man inte ta poäng så behöver man inte det. Roma har alltså Bayern nästa hemma, där jag tror att man får vara nöjd med en poäng... Och därefter väntar Cluj i Rumänien. Döm själva.

Chans till avancemang: 50%

Juventus - Det är väl coolt att ha kryssat samtliga fyra matcher i turneringen, men dagens fjärde var nog slutet för Den fräcka tjejen i stan. Framförallt på grund av Lech Poznans seger mot City. Juventus måste slå polackerna borta för att gå vidare. Bästa tipset är att man tar ytterligare två kryss av det som väntar.

Chans till avancemang: 20%

Palermo - Har tappat formen helt utan förklaring och ligger nu väldigt risigt till. Måste med allra största sannolikhet vinna de kvarvarande matcherna mot Sprata hemma och Lausanne borta. Inte mission impossible, men är ändå beroende av CSKA:s attityd mot Sparta.

Chans till avancemang: 30%

Sampdoria - Var någon minut ifrån att kvala sig för Champions och ungefär lika mycket ifrån att ta en tung seger borta mot PSV i första omgången. Måste nu vinna båda återstående matcherna mot PSV hemma och Debrecen borta. Större under har skett, men jag tror inte att de kommer att greja det.

Chans till avancemang: 25%

Napoli - Enda laget i EL som inte ligger rejält illa till, på så sätt att det kan klara sig med fyra poäng på de återstående matcherna. Har Utrecht borta och Steaua hemma kvar. Kan väl gå lite hursomhelst. Jag tror att det blir minst en poäng borta mot Utrecht. Resten känns extremt svårbedömt. Risken är för övrigt rätt stor att man måste ta sex poäng, om Steaua slår Liverpool hemma i nästa omgång.

Chans till avancemang: 50%

Den store Gareth Bale

2010-11-02T23:36:00.001+01:00

Han är så sjukt el... Han har en helt fantastisk sp... Han har imponerande te...

Han är väldigt snabb.

Duhr

2010-10-26T01:04:00.003+02:00

Mehupam. Ska jag fortsätta gnälla på hur lite fotboll jag har fått se ordentligt hela hösten eller ska jag bara göra en minigenomgång av saker som har hänt på sistonde i de stora ligorna?

Spanien: Bryr mig inte nämnvärt just nu. Kan inte fatta att någon utöver Real Madrid-fans tycker det är kul att sitta och titta på hur Higuain och Ronaldo rullar in boll nr 4 mot ett genomsnittligt bottenlag med kalkonförsvar i den 56:e minuten. Villarreals succé är en fluga. Deras plats kommer förr eller senare att fyllas av Barcelona. Som dock inte kommer att vinna ligan, vilket gör allt nästan ännu tråkigare.

Är medveten om att det kan tolkas motsägelsefullt eftersom jag alltid påpekar att en liga består av mer än en titelstrid, men som den skottska ligan tidigare visat, och så som holländska ligan såg ut ett tag på 90-talet, så blir avståndet mellan top 2 och de andra så löjligt stor att det i sig blir utropstecknet. Och, som sagt... När det inte finns den sortens spänning som man ändå kan ta på i Serie A... Då blir det grymt jobbigt. Tänk att det bara för tre år sen såg så annorlunda ut... När Valencia och Sevilla in i slutomgångarna spelade på lika villkor i jakten på titeln...

England: Här har det uppenbarligen hänt lite saker. Liverpools trubbel är tråkigt, men det är ändå lite lockande när de har något att slåss för, när varje seger betyder något, istället för att man ska ligga på en ingenmansland någonstans mellan titelaspiranterna och "resten". Man Uniteds evetuella köpstopp, plus Rooneygate, är också lockande. Man City känns lagom spännande och Arsenal har i alla fall börjat spela med sina riktiga tröjor igen. Därutöver finns det inget att bry sig om, förutom Everton som är ett jävla skönt gäng. Jag hoppas att Moyes aldrig lämnat det laget.

Italien: Efter förra veckans omgång såg jag lite oroande hur ordningen hade börjat återställas ovanligt snabbt, efter den värsta inledningen för toppklubbarna på länge. Chievo försöker haka på men kommer ramla bort inom högst en månad. Förhoppningsvis kan Napoli leva upp till mina höga förväntningar. Lazio... Har redan skramlat ihop så många poäng att de förmodligen kommer att ha häng på Championsplatsen en bra bit in i nästa år, om inte mer. Glömt ligan dock. Jag fick följa laget ordentligt i helgen eftersom Cagliari var på besök och även om man var skapligt tunga i knappt 60 minuter så räckte det med ett baklängesmål för att blotta sprickorna. Tror att även spelschemat kommer göra verkligheten rättvisa i längden.

Brescia och Cesena är på god väg mot ett sedvanligt ras i tabellen. Stackars Cagliari har det också rätt tungt. Nästa vecka väntar ödesmatch mot Bologna, där man inte längre kan skylla på matchens svårighetsgrad. Bisoli måste vinna och jag avskyr verkligen den sortens matcher.

Udineses spikraka formkurva förvånar mig dock inte. Det gör Palermo. Som såg ut att kunna bli äcklit bra bara för nån vecka sen. Sen föll man hemma mot ryssar i EL och... Jo, det är alltså inte fy skam att torska uppe i Friuli, men sådana ursäkter kan man inte få från ett lag som ska ha uppe i Top 4 att göra.

När nu Juventus verkar ha hittat en okej lägstanivå som är fullt jämförbar med prestationerna innan Ciro Ferraras debacle, så framstår Milan nu som det mest oberäkneliga laget i serien. De kan bli halvt utspelade av Catania på hemmaplan, vinna borta mot ett taggat Parma, förnedra sig själva i Madrid, och sen slå självaste Napoli med 2-1 på bortaplan.

Romanità

2010-10-20T01:34:00.002+02:00

Jag vill verkligen inte skriva om Roma för att jag känner att det laget förföljer mig. En hel drös med spelare har varit i klubben i fem år eller mer och deras namn har ältats för mig gång efter annan. Jag läste en blogg för att den var bra och skribenten råkade vara romanista. En av mina bästa vänner är romanista. Och Roma är Roma. Spelar de bra, pratas det om dem i olika fotbollsprogram. Spelar de mediokert, då diskuteras det varför de inte kan utmana toppen. Spelar de dåligt, då måste deras problem diskuteras 682 gånger varje vecka.

En annan sak som är sjukt irriterande med Roma är status quo även i deras prestationer.

Sedan 2-3 år tillbaka vet man att Roma är ett lag som ofta viker sig när motståndaren är lite hungrigare.

Schweizisk fotboll är på frammarsch och just Basel har en hel den erfarenhet på den här fronten.

Men, de är i slutändan klart svagare än Roma.

Och när de spelar mot Olimpico borde Roma vara kraftigt favorittippat.

Ändå kände jag bara på mig att Roma inte kommer att vinna den här matchen. För att jag har sett det förr. Hur lag som Cluj, Basel, Panathinaikos, Fulham och så vidare har kommit dit och fått med sig resultat.

Och det är så jävla sunkigt. Att jag kan sitta och förvänta mig att Roma får det sjukt svårt mot Basel på hemmaplan i en match som gäller allt. Där andra lag åker på en mina viker Roma ner sig. Hur många gånger har de tänkt göra det egentligen? Vad är det för sjukdom vi talar om?

Nu kan många komma och säga att Romas form inte är den allra bästa.

Visst, men ge mig vilket lag som helst från Tyskland, Spanien eller England som befinner sig i en mittenposition eller så, och de kommer fanimig inte att förlora mot Basel på hemmaplan. I 9 av 10 fall blir det så eftersom de med kvalitet och hemmafördel inräknat är ett bättre lag än FC Basel. När ett Werder Bremen eller ett Villarreal eller ett Liverpool går knackig i ligan, så förlorar man inte mot FC Basel hemma. Det är snarare en regel att man vinner.

Kolla på Arsenal. De är också ett gäng mesar som aldrig kan hävda sig i Champions, men de vinner i alla fall matcher mot lag som är sämre. Ofta väldigt övertygande dessutom.

Det är bara 1,5 år sen som Roma verkade vara ett bättre lag än Arsenal. Så någon nivåskillnad lagen emellan är det inte tal om, även om formen skiljer.

Ändå skulle det aldrig hända att Roma kör över Shakthar Donetsk med 5-1. När Shakhtar kommer till Rom så blir Roma gång på gång "tagna på sängen" av ukrainska kontringar. Om man vinner får man göra det med blod och svett. I bästa fall får man 3-1 efter att Vucinic får alla att pusta ut med spiken i kista i 87:e minuten.

Annars om Arsenal kan jag bara be till högre makter att de missar Champions nästa år och gärna åker ner till andradivisionen. Jag gillar Wenger och allt det där, men jag pallar verkligen inte se ett lag utan potential i turneringen varje säsong. Höra namnen om och om igen. Jag skulle hellre kolla på Syrianska - FC Trollhättan än Arsenal - Shakthar.

Grande Norrköping tillbaka

2010-10-17T18:27:00.003+02:00

Peking är klart för Allsvenskan 2011. De flesta av oss som har ett hjärta för klubben hade en ganska märklig glädjekänsla på grund av sättet som det hela skedde på.

Redan under sommaren var det ju i praktiken klart att IFK skulle upp. Det fanns aldrig några tvivel om det. Men i september började problemen och det är kanske bara tur att GIF Sundsvall ungefär samtidigt hittade en ännu värre form, som gjorde att Bergort och gänget höll sig kvar på direktplatserna.

Men efter hemmaförlusten mot Falkenberg innan landslagsuppehållet såg det ut att mardrömmen trots allt kunde vara sann. Den här gången skulle giffarna inte tappa det, och mycket riktigt körde de över Öster med 5-0 på hemmaplan i samma omgång.

Detta innebar att IFK behövde två poäng på de två sista matcherna för att greja kontraktet. Varav den sista matchen skulle bli en rysare på Idrottsparken (jag bojkottar det nya namnet) mot just GIF.

Det kan låta som ett bra utgångsläge. Mycket bra dessutom. Men jag känner IFK. Det har varit ett sånt där lag som alldeles för ofta viker sig när som helst. Och det var det som var hela grejen. Utgångsläget var bra, men med tanke på hur säsongen hade sett ut var det helt bedrövligt och tragiskt att man ändå riskerade att missa Allsvenskan.

En bit in i andra halvlek igår stod det så 1-0 mellan Ängelholm och Peking, samtidigt som GIF ledde hemma mot bottenlaget Trollhättan.

Nu skulle det alltså krävas seger hemma mot GIF i sista matchen.

Att vi sen får det konstaterat dryga halvtimmen senare att IFK Norrköping är i Allsvenskan gör att alla undrar vad fan det var som hände. Dels att matchen vänds till en 2-1-seger för gästerna i Skåne, men också för att GIF verkligen misslyckas med att slå Trollhättan på hemmaplan, trots att man efter de sistnämndas kvittering har en halvtimme på sig att göra ett segermål.

Man skulle kunna tycka synd om Sundsvall, men det gör inte jag.

Jag minns nämligen hur det var år 2002, när Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år.

Vi hade match borta i Sundsvall, som inte hade något att spela för. De gjorde 1-0, klantskallen Patrik Kieback nickade in 1-1, och sen träffade vi stolpen och tragedin var ett faktum.

När IFK tog klivet tillbaka till Allsvenskan hösten 2007, trodde jag att jag nu skulle kunna lämna de där smärtsamma minnena bakom mig. Men så har det inte blivit. GIF Sundsvall snodde 6 år av allsvensk fotboll för IFK i en tid där livet fortfarande var mer skoj än vuxenlivets cynism och medvetenhet om alltings hopplöshet.

Hade de haft något att spela för så hade jag kunnat förlåta dem, men nu fick de själva smaka på lite egen medicin igår, när Trollhättan som i praktiken var borta från att ens få kvala sig kvar i Superettan, tog bort deras chans till direktkvalificering till Allsvenskan.

Kval kommer de att få, men jag tror egentligen att de torskar där också, med tanke på formen. Fast fotboll är ju fotboll. Låga förväntningar kanske kommer att vara till en fördel istället.

Sak samma, IFK Norrköping är i Allsvenskan nästa år.

Den där backen i Leicester City

2010-10-11T00:58:00.004+02:00

Aj, aj, aj, Ponuts Kåmark!

Förra säsongen upprördes många av Pontus Kåmarks bedömning av den turkiska ligans slutspurt. Av den enkla anledningen att man inte tyckte att han var trovärdig som expert på en liga som den turkiska. Själv tyckte jag att reaktionerna var kanske lite överdrivna. Jag tror förstås inte att han hade stenkoll på det han sa, men jag tror å andra sidan inte att han hade hånats på samma sätt om han sagt något om den belgiska ligan till exempel, som jag tror att han inte heller har någon större koll på.

Men idag gjorde han det i alla fall igen. Och det är ju hur komiskt som helst. Han argumenterade för att Mesut Özils oengagerade attityd efter sitt mål mot Turkiet i fredags var som en uträknad strategi av en kille som vet "hur hetlevrade turkarna är". För det första är det en svepande generalisering och stereotypisering som inte känns helt rumsrent. För det andra tror jag att Kåmark är lite ute och cyklar.

Exakt vad som pågår i Mesut Özils huvud vet inte jag. Jag tycker inte heller att det är en big deal att han har turkiskt påbrå och spelar för Tyskland. Det är snarare något väntat och han är dessutom inte den förste "halvturken" att göra det. Bland annat Mehmet Scholl har slagit honom med cirka 10 år. Men att han skulle vara helt främmande för att känna sig delvis som turk bara för att han är född och uppvuxen i Tyskland... Utöver att jag har för mig att det inte var uteslutet att han skulle välja Turkiet, är det en etablerad sanning att det är majoritetsbefolkning omkring dig som bestämmer vilken etnisk grupp du tillhör. I Özils fall skulle han av många tyskar refereras till som turk, precis som Zlatan av många i Sverige ses som 'invandrare'.

Fast Zlatan har än så länge inte fått leva med att ha en framstående socialdemokrat i sitt land som öppet talar om jugoslaver som en underlägsen och överflödig befolkningsgrupp i Sverige...

* * *

När jag ändå talar om Özil och det här med hur han ses av andra människor än sig själv kan jag bara i förbifarten nämna att han tydligen kallas för Masoud Özil i Iran. Känns som en småträlig grej men ändå coolt.

Är Barca verkligen så hett fortfarande?

2010-09-30T14:49:00.004+02:00

Det kanske är för att jag inte har regelbunden tillgång till Canal+. Det kanske är för att jag överhuvudtaget har fått skära ner på mitt fotbollstittande den senaste månaden. Men känns det inte som att magin och hysterin kring FC Barcelona har blivit sjuhelvete svalt här i Sverige?

FCB är säkert fortfarande ett av de mest populära lagen, men något har ju hänt den här säsongen. För två säsonger sedan var laget helt överjävligt bra både i Europa och ligan, och hade även sedan tidigare sett till att "vårda sitt varumärke" som man ska säga nuförtiden. Spanien hade dessutom vunnit EM under den föregående sommaren med "positiv fotboll".

När så Zlatan anslöt säsongen efter var Barca som Sveriges andra landslag.

När Zlatan sticker tar han med sig något stort. Dessutom har laget fortsatt nedgående trend.

I ljuset av detta tycker jag att det är lite absurt att Aftonbladets Barcablogg Hola Barcelona! (nedvända utropstecken hur?) med Johanna Frändén fortfarande existerar och är aktiv. Fyller den någon funktion fortfarande? Redan när Zlatan stack så vore ju det logiska att hon hakade på till Milano och började blogga under Ciao, Milano! eller nåt istället.

Så vad är det som Sportbladet håller på och förhandlar om medan bloggen fortsätter under tiden? För de kan väl inte ha tänkt att hålla det igång hela säsongen? Inte ens efterspelet till Zlatan existerar ju om några månader.

Eller är det en kontraktsfråga? Frändén kanske jobbar för Sportbladet som frilansare och de har skrivit på att hon får betalt för att rapportera om Zlatan i Barca i typ två år.

Spekulationer... Men bloggen finns i alla fall fortfarande.

Ancora Napoli

2010-09-27T01:23:00.002+02:00

Vid ställning 1-0 Cesena gjorde jag mig beredd på att skriva ett litet försvarstal om att jag fortfarande inte ångrar att jag utnämner Napoli till utropstecknet i årets Serie A, vad toppen av serien angår.

Jag var tvungen att sticka vid ställning 1-1 och när jag senare kollade slutresultaten kunde jag konstatera att Cavani åter hade visat framfötterna, och Napoli vunnit med hela 4-1.

Det har hänt en del intressanta saker sen sist, men det som kvarstår är att Napoli är det enda av topplagen som verkligen har något speciellt den här säsongen. Och att de har gjort årets värvning i Serie A.

Det övriga får jag återkomma till, men bara för att vi bryr oss väldigt mycket om Cagliari på den här bloggen så blev det ju så konkret hur succé så sjukt snabbt kan vändas till ett farligt läge. Nästan nedflyttningskris.

Och Bisoli roterar verkligen mycket, mycket, mer än vad Allegri gjorde. Jag hoppas att han får ordning på hur han vill ha det snart.

Och jag hoppas att Brescia och Cesena fortsätter att få stryk som bara den framöver, så att jag har några räddningsplankor att få tag på. Just in case.

Napoli

2010-09-20T02:00:00.002+02:00

Jag vet att jag kommer att låta efterklok, men det vi såg av Napoli ikväll var ingen tillfällighet.

I en liga där alla större lag utom Inter har problem har ett uppåtgående Napoli mycket att vinna. Om de inte var från just Neapel hade jag till och med kunnat utnämna dem till titelkandidater. Nu nöjer jag mig med att konstatera att om Napoli missar Champions till nästa säsong, blir jag ganska förvånad (och då utgår jag ändå från att fjärdeplats inte räcker den här gången).

Så länge det inte blir några långtidsskador på nyckelspelare som Lavezzi, Hamsik och Cavani, tror jag att Napoli har det bättre ställt än till exempel Milan och Roma, och bör också vara mer samspelt än Juventus. Fiorentina och Palermo har hamnat lite på efterkälken och Sampdoria kommer helt enkelt inte att kunna upprepa fjolårets bragd.

Napoli däreomt har tagit ett kliv framåt varje säsong, och jag tror att de kommer ta ytterligare ett den här säsongen.

Five against one

2010-09-12T19:28:00.002+02:00

Då hände det äntligen. Jag skulle inte beskriva det som mina största stund som Cagliarisupporter, men det som jag fortfarande väntade på och som inte hade hänt var en ordentlig utklassning av ett topplag. Vi knäckte Bologna med samma siffror för två år sen, men allas kära Råma trodde väl ingen att vi skulle kunna mosa?

Jag köper inte "skräll" för fem öre annars. Bara på 2000-talet hade Roma inför matchen misslyckats på sex raka försök, så resultatet i sig var förstås en skräll, men förlust... Not so much.

Jag är för övrigt väl medveten om att resultatet inte lär ha uppstått utan den där utvisningen, men om alla utvisningar skulle resultera i utklassning så... Ja, ni fattar.

Serie A börjar bli roligt igen och jag lär väl börja skriva mer om den i fortsättningen, men just nu har jag inte riktigt tid att prata Cagliari mer. Vi får fatta oss kort.

* * *

Inter har exakt samma lag som förra säsongen och verkar inledningsvis precis så trögt som man kunde tänka sig. Inter är inte särskilt gamla som det pratas om, men de är alla ett år äldre och framförallt väldigt mätta. Det är ironiskt att man ska säga det efter att annars alltid tjata om kontinuitet, men ibland behövs förändringar för sakens skull. Jag har svårt att se någon i Inter (bortsett från McDonald Mariga?) ha den där gnistan som krävs för att åter utföra något riktigt stort. Det lutkar en ljummen säsong trots att blandningen av detta taktiskt drillade lag och Rafa Benitez borde vara a match made in heaven.

Jag undrar om man ändå inte kommer att kamma hem ligan igen. Milan verkade väldigt fräscht ett tag, men den där defensiven... Vettefan. Juventus imponerade idag men att de släpper tre mål hemma mot Samp är rätt förutsägbart för alla Juveskeptiker. Roma... Glöm. Fiorentina har inte fått den där Mihajloviceffekten som jag väntade på. Napoli? Kan inte se ett sånt lag vinna ligan, men de kan verkligen ta ännu ett steg framåt den här säsongen.

I veckan

2010-09-05T16:23:00.002+02:00

De två största grejerna sen sist: Milan och Frankrike.

Som jag skrev i VM-utvärderingen kom Laurent Blanc till det franska laget i ett optimalt läge. Botten var nådd och han skulle därmed få arbeta i lugn och ro. I det här läget skulle han kunna besegra en europeisk D-nation med uddamålet på hemmaplan och det skulle betraktas som godkänt. När ett landslag är satt i omarbete eller generationsväxling kan man inte kräva så mycket mer.

I fredags mötte Frankrike en sån D-nation på hemmaplan och förlorade matchen. Vitryssland kom på besök och vann med 1-0. Landslagsfotbollen har under de senaste 5 åren blivit väldigt jämn, så det här kan man se som en sak som händer. Men jag kan på rak arm inte komma på att en nation med Frankrikes status har blivit så förnedrat. Om matchen hade gått i Minsk i alla fall... Och så det absolut värsta är tajmingen. Om det kommit någonstans på vägen i ett annars mediokert men tillräckligt kval, då hade man kunnat skratta åt det. Men det kommer i Blancs första tävlingsmatch. Jag har under hela mitt liv inte sett något liknande när vi talar landslag som går ner sig. Det närmaste på näthinnan är Belgien, som under mina första år som fotbollsentusiast fortfarande var en toppnation i Europa, men deras tillbakagång har skett i en normal, långsam, takt.

* * *

Milan...

Efter att man nu också tagit åt sig Robinho har man ett anfall som helt klart är starkt nog för att kunna vinna Champions. Zlatans "nedköp" verkar plötsligt allt bättre. Mer tveksam är jag till mittfältet och försvaret. Hur mycket man än vill kan man inte påstå att det ser särskilt bra ut på den allra högsta nivån.

Adios Barcelona

2010-08-29T14:16:00.004+02:00

Jaha, jaha... Spekulationerna om Zlatan i Milan blev inte bortkastad tid. Killen är till slut klar.

Som jag skrev eller antydde; Milan har nu en okej chans på att vinna ligan. Man var ju faktiskt nära förra säsongen trots att truppen såg svag ut. Särskilt om Pato lyckas hålla sig frisk - vilket jag i och för sig inte tror att han kommer atta göra - kan Milan bli riktigt giftiga.

Det slog mig också först nu att det är "min" Massimo Allegri som ska ha hand om allt detta. Det blir ett stort test för honom eftersom Zlatan kommer att vara en av många superstjärnor (om än många avdankade sådana) som bör ha en helt annan inställning till sin omgivning än vad några tappra Cagliaritani hade mellan 2008-2010.

Milan är den stora vinnaren i fotbollsvärlden; man får en av världens bästa spelare till reapris, och TV4 får betraktas som den stora vinnaren i svensk media. Jag tror att Zlatan hade en hel del att göra med Canal+ köp av de spanska rättigheterna. TV4 plockade upp det sjuka barnet Serie A och får nu Zlatan på köpet, "gratis". Den breda massan kommer att knappa in för att kolla på Lecce-Milan istället för Barcelona-Racing, misstänker jag.

Annars är känslorna för mig faktiskt lite nedstämda nu när det är 100% klart. Som zlatanist inser jag att han nu gått i väggen lite för första gången. Jag förstår att han måste göra det han måste göra, men bara ett år efter att han pratat om vilken speciell klubb Barca är, känns det oseriöst att börja lyfta Milan till skyarna som en klubb som kanske är ännu större (om jag nu fått de rätta rapporterna).

Milan är mer framgångsrikt än Barcelona historiskt, det är sant. Men som sagt, konsekvensen hos Ibra hittar jag inte. Och dessutom är detta år 2010. Zlatan som ständigt pratar om viljan att vinna det och det andra, har nu lämnat ett lag som fortfarande har en större potential att vinna Champions än Milan.

Om beslutet sen är rätt eller fel för Zlatan som individ är svårt att säga. Jag var av åsikten att han skulle ta det lugnt och se det som positivt att få vila lite och låta David Villa och gänget dra på sig all press ett tag, för att sen ta chansen när den ges. Men det kanske jag hade fått käka upp till bilderna av knattarna vinner Champions medan Zlatan i finalen sitter på bänken eller får hoppa in sista fem minuterna för att greppa lite boll. I hans ålder kanske det är rätt av honom att i alla fall se till att hans chanser att utfärda storheter är garanterade.

Nåväl, glädjande för Milanisti är statistiken att Zlatan vunnit ligan varje säsong de senaste åtta åren.

Matematisk hybris?

2010-08-27T14:42:00.003+02:00

Uj, vilka jobbiga dagar för il Hoss-Dogg. Ni får ha förståelse för att bloggen fortfarande är i det där tröga stadiet som jag skrev om månaden efter VM. Jag hade börjat känna lite sug efter ligafotboll när Premiership inleddes, men sen kom jag i en svår period på grund av saker som jag inte ens pallar att gå in på. Men så är det.

Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.

Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.

Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.

I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.

Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.

I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.

Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.

Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.

Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.

Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.

Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.

Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.

Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.

2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.

Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.

Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.

I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.

Zlatan, Champions

2010-08-24T17:47:00.004+02:00

Jag trodde aldrig riktigt att Ibra skulle flytta på sig redan den här sommaren. Hur ska Milans reaktion i media tolkas? Generellt brukar det väl förnekas väldigt mycket från det hållet nuförtiden, innan affärer till slut blir av, så det vore kanske lite konstigt om man nu plötsligt började sätta press på sig själva genom att ge supportrarna förhoppningar om en ny superstjärna?

Det är den här gången i alla fall realistiskt. Milan vore ett steg tillbaka för Zlatan, men Milan har i alla fall den viktigaste förutsättningen, att man spelar i Champions. Jag tror också att man kan bli ett rätt så slagkraftigt lag igen om Zlatan drar dit. Det rör sig fortfarande om en sovande jätte, men Milans kurva pekar uppåt, medan Barcas rimligen borde peka neråt. Nu har man ändå skaffat Kevin Prince Boateng, vilket kommer att ge laget en hel del energi; det som man verkligen behöver mer av, och så har Thiago Silva visat sig vara en hållbar lösning. Med Zlatan skulle man då ha en tung och fräsch pjäs i varje lagdel.

* * *

Ikväll lär Bundesliga få ytterligare en knock in på Serie A när Werder Bremen slår ut Sampdoria från CL-kvalet. Samp måste vinna med 2-0 och jag kan verkligen inte se att de kommer att hålla nollan.

Sen tycker man ju att det är lite sådär att från de andra stora ligorna så möter Sevilla och Spurs mindre starka lag som Braga respektive Young Boys.

Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, thiago, boateng, sampdoria, bremen, spurs, sevilla

1. Spanien

2010-08-17T22:59:00.006+02:00

Jag kan omöjligen vara glad över att Spanien vann VM. Det betyder att jag får leva med detta ständiga tjat om Spanien och deras "bra fotboll" i ytterligare fyra år. Men det kunde ha varit värre. Spanien fick en ganska tuff resa ändå till segern och då finns det inte så mycket att säga om saken. De sattes på prov ständigt och segrade till slut utan att någonsin briljera. Det är en tröst; att man vann genom matchens enda mål i samtliga slutspelsmatcher. Målfesterna uteblev.

Och därmed blev man också det första laget någonsin att förlora en premiär och ändå vinna guldet.

Hindret sattes upp omgående med en förlust mot Schweiz. Man studsade tillbaka mot Honduras men det var sista gången i detta VM som Spanien såg ut som ett riktigt imponerande lag.

Mot Chile hade man en hel del flyt, även om chilenarnas orutin gör det mindre av en slump.

Mot Portugal mötte man ett lag som dittills inte hade släppt in ett enda mål, och under den första timmen kunde man inte störa lillebror särskilt mycket, även om man dominerade spelet. Till slut tog Del Bosque ut den genomusle Torres och det blev lite fart där framme. Och David Villa högg till.

Mot Paraguay blev man tagna på sängen och var aldrig särskilt bra. Grundkompetensen fanns där, men det var en match som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller rättare sagt, det var en match som man var väldigt nära att förlora, med tanke på att Paraguay fick straff efter ca en timme. Men åter, den där jävla David Villa... En av den senaste femårsperiodens absolut bästa strikers.

Mot Tyskland gjorde man kanske sin bästa match i turneringen, sett till motståndet. Det var en 50-50-historia som hade kunnat sluta lite hursomhelst, men här gjorde Spanien verkligen upp med sitt förflutna. Att man skulle besegra Tyskland på det här sättet, med hyfsat bra kontroll matchen igenom, i en match på den här nivån, hade det gamla Spanien aldrig lyckats med. Man hade spelat bra, blivit skakiga i benen och torskat efter förlängning.

Finalen mot Nederländerna var den matchen där man var på väg att tappa som förr i tiden. Dominans i spelet mot fullständigt brutala holländare, men inget mål på chanserna, och så plötsligt en del hypergiftiga kontringar på slutet, där sprattelgubben Casillas ändå fick leva upp det i mitt tycke överdrivet goda ryktet som han har. Hade Robben satt en av sina chanser hade det varit ännu en i raden av "orättvisa" matcher där de onda manövrerar ut de goda.

Del Bosque tog det något idiotiska beslutet att byta ut Villa och ta in Torres vid ställning 0-0, och med det i åtanke är det tur att det blev seger. Jag kände där att han var på väg att byta sig bort från ett VM-guld.

Iniesta avgjorde i förlängningen, men jag känner att varken han eller någon annan i det spanska laget klev fram som en stor artist under det här mästerskapet. Som sagt, artisteri var det inte mycket tal om överhuvudtaget. Det var varken himmel eller helvete. Spanien klarar inte av att gneta sig fram a la Argentina 1990. Det är därför som jag inte går igång lika hårt på deras svit av 1-0-segrar. De togs av ett lag som gjorde det minsta man kunde begära och vann VM på det. Vad finns det mer att säga?

Nå, nu har det i alla fall hänt och den där speciella familjen utökats - de som har vunnit VM minst en gång. De senaste 32 åren har bara två nya lag tillkommit; grannländerna Frankrike och Spanien.

Respekt ska Spanien ha, men jag känner inte att jag har blivit motbevisad. Jag tycker fortfarande inte att Spanien är världens bästa landslag. Jag skulle inte protestera mot påståendet, men det är inte något monster jag ser framför mig. Jag ser det som ett lag som går att besegra. De kan rulla boll, men skrämmer inte motståndarna.

Historien kommer ändå att se detta som den spanska eran i världsfotbollen. EM och VM på raken är inte att leka med. I och med att få andra landslag i världen ser särskilt fantastiska ut för tillfället så är det inget som säger att detta är början på slutet. Spanien kan säkert försvara sina två titlar de kommande fyra åren på ett bra sätt. Och på så sätt och vis är det ändå skönt att ett lag tar tag i tronen, så att vi får några tunga prestigematcher de kommande turneringarna, en herre på täppan som ska slängas ner.

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, spanien, villa, torres, iniesta, bosque

Heads up

2010-08-13T22:32:00.003+02:00

Uppehållet beror på att jag har varit sjuk hela veckan. Lite synd att allt har dragits ut så mycket nu när VM-febern faktiskt har lagt sig. Att det inte har funnits några inlägg om det stundande Serie A beror på att jag inte riktigt har kommit in i klubbfotboll efter VM. Lite bevakning av Cagliaris transfermarknad hit och dit... Lite kittlande drömmar om Acquafrescas återkomst. Annars mest en känsla av ointresse och förakt. Att mercaton bara är en massa trams som ska hindra folk från att ta ledig från fotbollen under ett par månader. Krama ur de sista dropparna innan det kommer av sig självt i samband med seriestarten.

Nu när jag börjat må bättre antar jag att listan kommer att fullbordas under helgen. Sen alla andra topplistorna tänker jag att jag kanske sparar till julen, när VM-minnena bruka komma upp igen i samband med årssammanfattningar och så vidare.

2. Nederländerna

2010-08-08T22:43:00.003+02:00

Okej, här kommer det. Smädelsen eller vad man ska kalla det, som jag inte tänker backa ett enda steg på. För ett halvår sen hamnade jag i en debatt på bloggen Grande Grosso angående framförallt Dennis Bergkamps klassiska mål mot Argentina i kvartsfinalen av VM 1998, där jag till skillnad från allmänheten anser att det visserligen var ett skickligt mål, men inte alls särskilt snyggt eftersom han mot fotbollsestetikens alla regler valde att avsluta med fel fot. Men där väntade jag mig mothugg. Jag visste att jag var rätt så ensam i den kampen.

Ingen kan dock hävda för mig att Holland inte hade en jävla röta i årets VM. Att man inte hade något att göra i en VM-final överhuvudtaget. Jag anser för övrigt också att Holland hade ett otroligt flyt i EM för två år sen, men den som vill komma med ett argument om att det inte kan vara tur om det upprepas, får komma ihåg att jag fick rätt eftersom oranje blev totalt förnedrade av Ryssland i kvarten. Siffrorna mot Frankrike och Italien var lite för bra för att vara sanna.

Inget slår ändå det som hände den här gången.

När det gäller gruppspelet har jag egentligen inte så mycket att säga. Där var Holland det uppenbart starkaste laget i gruppen.

Det är därefter som precis allting börjar rulla deras väg, med viss undantag för finalen.

* Som nästintill klara gruppsegrare väntar holländarna på att få se om det blir världsmästarna Italien eller det luriga och stabila Paraguay i åttondelen. Det blir ingetdera. Slovakien skräller och snor Italiens plats. Därmed får Holland den minst svåra åttondelsmotståndaren av alla.

* Kvartsfinal och slut på det roliga. I en timme blir holländarna helt överkörda av Brasilien. Vill man lita på klyschor kan man sen säga att man jobbade sig in i matchen igen och vände. Men jag som såg matchen menar att man inte alls jobbade sig in i något. Man slog ett inlägg som av en slump blev till ett kvitteringsmål. Sen såg man till att göra ett mål på hörna under den där omedelbara perioden efter ett kvitteringsmål när man har det psykologiska övertaget. Och sen blir Felipe Melo utvisad och resten är historia. Segermålet ska man förstås inte ta ifrån dem, men helhetsbilden var tydlig. Till och med Glenn Strömberg sa direkt efter matchen att han egentligen inte kunde fatta hur Holland hade vunnit matchen. Det var varken en fantastisk styrkedemonstration eller en taktisk seger. Det var en tillfällighet.

* Efter att ha glidit in på ett bananskal till semifinalen får man ta emot ett Uruguay. Uruguay som inte bara har den minst meriterade truppen av de fyra semifinallagen, men som också har fått gå igenom en riktig kraftmätare mot Ghana i kvarten... Ödslat energi och blivit av med spelare på grund av skador och avstängningar; Fucile, lagkaptenen Lugano och framförallt Luis Suárez som på egen hand utgjorde minst hälften av lagets offensiv. Bara för Holland att tacka och ta emot. Ändå behövde man hjälp av ett offsidemål för att ta sig vidare. 40 cm hit och dit spelar egentligen ingen stor roll, men sett som ännu en i raden av alla turliga fördelar känns det lite värre.

En del menar att det inte finns någon rättvisa i fotboll. Att man antingen vinner eller så gör man inte det. Jag har inget problem med att köpa det, men ingen har rätten att ta ifrån mig eller någon annan rätten att bedöma om det var rätt lag som vann en match. Du kan kalla det orättvist eller vad som helst. Det är ändå samma sak. I fotboll vinner inte alltid det bästa laget. Om vi bara ska utgå från ett enkelt konstaterande att ena laget vann oavsett om det var giusto eller inte, då kanske vi lika gärna kan lägga ner allt eftersnack i VM och avbryta alla sändningar och texter i tidningarna?

En del menar att det inte kan vara en slump att Holland tog sig till final eftersom de har radat upp segrar i kvalspelet och även sen i slutspelet under de här två åren. Men det är inget riktigt argument för mig. Eftersom

1. Jag är en människa som gillar att tänka. Hur Holland lyckades besegra Brasilien, eller vilka motståndare Holland fick i semi- och åttondel har absolut ingenting att göra med hur många matcher Holland har vunnit i övrigt.

2. De senaste decennierna har Holland ofta gjort det väldigt bra i kval och ibland gruppspel för att sen inte räcka till i de stora matcherna. Orsaken är inget komplicerat. Offensiva lag med medioker defensiv klarar sig alldeles utmärkt mot lag som är klart sämre. Man klarar av deras anfallare och vinner matcherna för att man alltid gör mål tack vare den offensiva inställningen. Att Holland skövlade sin kvalgrupp och vann alla gruppspelsmatcher betyder väldigt lite eftersom frågan i försnacket handlade om huruvida Holland hade tillräckligt med kvalitet för att klara sig när motståndet skulle bli av yppersta klass.

Ett annat skenargument har varit att börjat hänvisa till saker som Mourinho och Inter i Champions, apropå att en - onödig - portion av kritiken mot Holland i den här turneringen har handlat om att man övergett sin offensiva inställning.

Argumentet kan appliceras på finalmatchen. Där höll det på att bli en taktisk triumf. Brutalt spel av försvaret och det centrala mittfältet, och så Sneijder och Robben som kontringsvapen längst fram.

Men det var inte så Holland slog ut Brasilien. Det fanns inget särskilt sätt överhuvudtaget. Man grisade inte ut Brasilien. Man slog Brasilien tack vare slumpen. Att bli överkört i en halvlek och mer är ingen taktisk triumf. Det är ett stort misslyckande. Taktiska, defensiva, segrar kommer inte till genom att man bjuder motståndaren på målchanser för att sen hoppas på det bästa. Man ser till att hålla motståndarens speldominans till något harmlöst.

Annars konstaterar vi att finalförlusten gör Holland historiskt, i det att man är det enda landet i VM:s historia som har spelat tre finaler och förlorat samtliga. Tidigare delade man sin position med Tjeckoslovakien och Ungern som båda förlorat båda finalerna som lagen hade spelat.

Siffror:

6 segrar
0 oavgjord
1 förlust

12 gjorda mål

6 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, holland, bergkamp

3. Tyskland

2010-08-08T22:07:00.004+02:00

Diskussionen om det tyska landslaget har under de senaste åren handlat mycket om att karaktärisera laget i relation till tidigare tyska upplagor, eller snarare det som gör Tyskland till Tyskland.

Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.

Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.

Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.

Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Man spelade alltså final Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.

Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.

När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.

Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.

Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.

Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.

Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.

Siffror:

5 segrar
0 oavgjord
2 förluster

16 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose

Uruguay

2010-08-07T20:24:00.001+02:00

För drygt ett år sen fanns det inte på kartan att Uruguay skulle få spela ett VM. Man har som vanligt - nuförtiden - sjabblat bort sig efter att ha sviktat mot sämre motstånd, och deras roll i det sydamerikanska kvalet verkade mest handlade om huruvida de skulle kunna hindra rivalen Argentina från att åka till VM, med tanke på den sista rundans planerade möte med de randiga i Montevideo.

Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.

Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.

Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.

Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.

Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.

Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.

Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.

Siffror:

3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,

5. Argentina

2010-08-07T19:50:00.002+02:00

20 år och ingen semifinal för Argentina. Den här gången ingen överraskning, men ser vi till hela perioden är det en missräkning som kan jämföras med Brasiliens uteblivna finalplatser mellan 1970 och 1994. Och som jag har konstaterat flera gånger på bloggen: Argentina har efter andra världskriget aldrig lyckats ta sig till en semifinal utan Maradonas inblandning. Sett ur det här perspektivet är det nog Argentina snarare än Spanien som är tidernas största underachievers.

Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.

Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.

Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.

Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.

Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.

Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.

20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.

Siffror:

4 segrar
0 oavgjord
1 förlust

10 gjorda mål

6 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain

6. Brasilien

2010-08-04T21:34:00.003+02:00

Jag vet, jag vet.... Jag talade om det uppenbara att Brasilien skulle vinna VM. Men jag ångrar det inte. Jag tycker fortfarande att Brasilien var VM:s mest kompletta lag och att laget borde ha vunnit VM, eller åtminstone spelat en final.

Fotboll är fotboll, och det är därför som Brasilien åkte ur VM redan i kvartsfinalen. Det hade aldrig kunnat hända i basket eller handboll. Brasilien var numret större än Nederländerna. Men i fotboll kan man vara numret större och bara ha en ledning på ett mål. I fotboll kan man få utvisningar som gör att ett lag får spela med en man mindre inte i två minuter, utan hela matchen. Det sistnämnda började jag inse efter att korten börjat hagla efter den första gruppspelsomgången. Att Felipe Melo tappade skalen var ingen överraskning, och visar i efterhand att hans beteenden mot italienska bottenlag inte handlar om nonchalans, utan att det bara är något som är fel i skallen på killen. Men jag känner inte att det heller var helt avgörande. Det var ingen mirakel, det var ingen psykologi, det var ingen strategi. Det var bara en freak thing som hände. Ett inlägg kom och en back och målvakt saknade kommunikation. På en sån skitsak avgjordes det att Brasilien inte skulle spela den så kallade drömfinalen mot Spanien. Och dessa oförutsägbara saker kan man inte ta med i beräkningen när man försöker sia om utgången av ett VM. Dessutom handlade ju saken inte bara om huruvida Brasilien skulle vinna VM-guld eller inte. Det handlade om huruvida Brasilien hade ett bättre lag än Spanien, Tyskland, England, Argentina och så vidare... Och jag tycker att de också visade på plan att de hade det.

Brasilien bjöd inte alltid på drömfotboll, men det var inte heller det jag väntade mig riktigt. Jag väntade mig att de skulle på ett stabilt sätt mala ner sina motståndare, och det gjorde man mot Elfenbenskusten, Chile och Nederländerna (i ca en timme). De hade förmågan att spela alla sina matcher som stora favoriter och som spelförande, och lyckas. Det var inte lika spektakulärt som vissa andra framträdanden, men Tysklands utklassning av England och Argentina var lite för bra för att vara sann. Men Brasiliens framgångar var av den typen att de hade tillkommit i vilken match som helst. Det krävdes inte ett klantigt försvar från motståndaren eller ett särskilt spelsätt som passade överjävligt bra mot just den och den motståndaren.

Det var därför väldigt sorgligt för mig att de åkte ur. Det var inte som när laget man heja på torskar eller åker ur. Inte ett krossat hjärta, men som ballongpys. Det fullbordades dagen efter när även Argentina åkte ur, men det här var verkligen första kapningen liksom, innan det kom en Benjamin Massing. Jag brukar störa mig på att folk reducerar ligor eller turneringar till ett par lag, men när ett av dem uppenbart bästa lagen åker ur på en slump, då känns det uselt. Det innebär att det vinnande laget till slut aldrig får möta en av sina största konkurrenter. Utmaningen uteblir. För fyra år sen var det inte riktigt fallet eftersom Brasilien då inte spelade som ett särskilt bra lag. De åkte till slut ur för att de var ett sämre lag än sina kvartsfinalmotståndare.

Men, men... Livet går vidare. Det var tack och lov inget fusk eller domartavla som låg bakom det som hände.

Man kan dock fråga sig vad det är som ska hindra Brasilien från att vinna VM om fyra år när man är värd för turneringen. Den som har sett sydamerikanskt kval vet hur vansinnigt starkt laget är på hemmaplan. Svaret är kanske att ännu en sjuk grej ska hända. Ett inlägg, ett osäkert ingripande. Game over.

För övrigt var 2010 första gången sen 1994 som Brasilien missade finalen två gånger i rad.

Siffror:

3 segrar
1 oavgjord
1 förlust

9 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, brasilien, 2014

7. Ghana

2010-08-03T23:13:00.001+02:00

Kamerun 1990, Senegal 2002, Ghana 2010. De västafrikanska succélagen dyker upp då och då, och Ghana stod för bedriften den här gången, sedan man för andra mästerskapet i rad varit det enda afrikanska laget att gå vidare från gruppspelet.

Hade någon sagt det några månader innan VM, så hade jag nog inte trott på det. Men när det skulle komma till kritan tippade jag ändå avancemang från gruppspelet. Jag kände på mig att de skulle trycka ner Serbien på samma sätt som man gjorde med Tjeckien för fyra år sen. Ändå blev jag grymt imponerad av den behärskade tekniken och obekymrade attityden i Ghanas konstruktiva spel. Det var ovanligt särskilt i detta VM som besvärades av den där jävla Jabulani.

Utan den absolut största stjärnan Essien presterade Ghana stor fotboll och det enda som hindrade laget från att sopa rent i gruppspelet var den extrema ineffektiviteten (det första spelmålet kom först i åttondelen). Det sistnämnda var väldigt nära att kosta laget ett tidigt avsked som hade blivit en stor baksmälla för hela kontinenten. Man var även väldigt klantiga i den sista gruppspelsmatchen där man valde att spela på 0-1 trots att Serbien under slutskedet var ett mål från att sno andraplatsen.

USA framställde man som det gamla dåliga USA och det kändes inte som att det var något snack om vem som skulle gå vidare när Kevin Prince Boateng tryckte in 1-0 tidigt i matchen. Men den behärskade stilen gick alltså ofta över i nonchalans och USA bjöds in. Tack vare Richard Kingsons fenomenala målvaktsspel och Asamoah Gyans styrka som ensam anfallare tog man sig ändå vidare och blev historiska genom att tangera det afrikanska rekordet.

Sen matchen mot Uruguay, som för alltid kommer att kommas ihåg som matchen där Asamoah Gyan missade chansen att göra Ghana unik i den afrikanska fotbollens historia. Själv blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på handsen som orsakade den straffen. Det är ett eget kapitel jag tog upp då när det hände.

På tal om märkliga saker... Ghanas serbiske coach Milovan Rajevac var på ett oförklarligt sätt anonym under hela mästerskapet, trots att han fick ihop ett otroligt bra fungerande kollektiv, trots att han även svart på vitt tog sitt lag till kvartsfinal och straffar. Just under VM brukar tränarna stå i fokus, men jag kan inte minnas att jag såg Rajevac prata överhuvudtaget. Han fick aldrig någon cred eller någon kritik. Han nämndes överhuvudtaget inte. Varken före matchen, under pausen eller efter matchen. Det är fortfarande en gåta för mig.

Siffror:

2 vinster
2 oavgjorda
1 förlust

5 gjorda mål

4 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, ghana, gyan, rajevac, sydafrika, vm

8. Paraguay

2010-08-03T20:31:00.004+02:00

Paraguays fjärde raka VM blev den mest framgångsrika sedan den här lilla sviten av kvalificeringar inleddes.

För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.

Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.

I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.

Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.

Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.

Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.

Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.

Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.

Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.

Siffror:

1 seger
3 oavgjorda
1 förlust

3 gjorda mål

2 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo

9. Japan

2010-08-02T00:11:00.003+02:00

Japan har i ungefär ett decennium varit ett av Asiens absolut bästa landslag tillsammans med Sydkorea och det har gjort att man ibland glömt bort vilken fattig historia det har i dessa sammanhang. Innan detta mästerskap hade Japan bara spelat tre VM och förlorat samtliga sex matcher som spelats utanför landets egna gränser. Med det i åtanke blev årets VM något av en revolution.

Och inne i själva VM var det kanske VM:s mest slående evolution. Trots den meriterande segern mot Kamerun i premiären var Japan i det läget ett skitlag; nästan sämre än vad man hade anat innan VM. Den logiska förutsättningen var att om detta helt anfallstama Japan med lite tur fått med sig en uddamålsseger mot ett gravt underpresterande Kamerun, så skulle det bli mos av gruppledarna Nederländerna i den andra matchen. När det så endast blev 1-0 så gjorde man ändå ingen stor sak av det. Japan hade ju mycket riktigt misslyckats att göra mål.

Att det ändå såg bra ut inför avslutningsmatchen mot Danmark berodde mest på den låga oddsen på en mållös match. Försvara hade japanerna visat att de kunde göra och Danmark hade under flera år haft svårt att få till ett spel med fart och fläkt.

Men trots danskarnas starka inledning, var det ingen slump att segern nästan spikades redan i första halvlek. Stegvis hade de blå börjat få rull även på anfallsspelet i takt med att försvaret visat sig hålla och undvikit en massa självmål likt genrepen. Två frisparkar av Honda och (den klart snyggare) Endo, och så var det bara att leka bort Danmark i andra halvlek. Visst passade matchbilden som hand i handsken, men det måste ändå noteras att Japan tidigare inte uppvisat en sån rutin och smarthet.

Åttondelen mot Paraguay blev något av ett logiskt slut på framgången. Dittills hade Japan besegrat naiva och tandlösa spelare i Danmark och Kamerun. Paraguays hyperorganisation kunde man aldrig spräcka, även om det måste nämnas att man spelade in sig i matchen och såg ut att ha det mentala övertaget när matchen gick till straffar.

Från och med nu får vi nog ta Japan på allvar. Och då menar jag mer än bara "ja, de kan säkert matcha topplagen hårt". Om fyra år lär åttondelsfinal vara mer av ett krav och mindre som ett bonus.

Siffror:

2 vinster
1 oavgjord
1 förlust

4 gjorda mål

2 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, japan, honda, endo

10. Chile

2010-07-31T19:01:00.005+02:00

När Chile nådde åttondelsfinalen i VM 1998 i Frankrike gjorde man det utan att vinna en enda match i gruppspelet. Därför var det första gången sedan 1962 som vann en VM-match när Honduras besegrades rätt enkelt i första matchen med 1-0.

Precis innan VM blev jag varse om det här snacket kring "det chilenska fotbollsundret" signerat Marcelo Bielsa, vilket jag inte riktigt förstod. Även om Chile aldrig har varit en gigant inom fotbollsvärlden så har de haft sina perioder och ett lyckat VM-kval borde inte betraktas som något under. Det här var liksom inte Venezuela eller nåt åt det hållet.

Fortfarande tycker jag väl så i grund och botten, men man hade lättare att förstå det efter att ha sett laget i gruppspelet. 12 års frånvaro på den stora scenen, och plötsligt dyker det här hyperoffensiva laget upp och kör över allt motstånd, och lyckas nästan även riva sönder Spanien. Det var verkligen något märkvärdigt med det här landslaget.

Den stora svagheten var den extrema ineffektiviteten. Sammanlagt borde Chile kanske ha gjort sex mål på sina två första matcher, och om en sån sak hade gett laget gruppsegern, kan man alltid leka med tanken att det blivit lite "Uruguay" av dem också.

Till skillnad från Uruguay hade dock Chile inget vasst försvarsspel, så matchen mot Brasilien blev nästan lika ensidig och tråkig som 12 år sen när samma länders möte slutade med brasiliansk 4-1-seger på Parc de Princes. Orutinen lyste igenom på samma sätt som matchen mot Spanien. Man blev ganska enkelt utmanövrerade.

Siffror:

2 vinster
0 oavgjord
2 förluster

4 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, chile, bielsa

11. Portugal

2010-07-31T18:37:00.004+02:00

2010 blev rent formellt Portugals sämsta mästerskap på åtta år. Sen dess har man nått en EM-final, en VM-semifinal och en EM-kvartsfinal.

Spelmässigt var det en okej turnering och laget påminde mycket om det landslag som vi såg för fyra år sen i Tyskland. Portugal är en fotbollsnation som jag tror de flesta förknippar med överdrivet eleganta offensiva spelare. De borde därmed stå för den publikfriande fotboll som de visade upp år 2000 i EM, när de inledde det som nu kan beskrivas som landets överlägset mest framgångsrika era i fotbollshistorien. Men även om tekniken alltid finns där, har målfesterna nästan alltid uteblivit. Undantaget kom i den andra spelomgången i årets VM. I tio år har man knappt lyckats få fram en enda vettig målskytt som håller på den här nivån. Pauleta höll mest på kvalnivå och Nuno Gomes vaknade bara till då och då. Brassen Liedson - ännu en i raden av "neutraliserade" brassar och Sean Banan-lookaliken Danny fick inte mycket att säga till om i det här mästerskapet.

Hatten av ändå för att man än en gång lyckas prestera det som förväntas av en toppnation med råge, trots att man kan ifrågasätta deras status som ett av de allra bästa i Europa. Man åker ut ur VM med bara ett insläppt mål och man kan alltid undra vad som hade hänt om man inte stött på Spanien i åttondelen. En match där man för övrigt såg ut att vara på god väg att få till en skräll via förlängning eller straffar.

Annars är det svårt att säga så mycket. Premiären mot Elfenbenskusten var ganska intetsägande, medan målorgien mot Nordkorea också känns bara hux flux och typiskt Portugal i det att det funkar bra att ösa in mål utan en bra striker när man möter klart sämre motstånd. Brassematchen var visserligen imponerande, men det finns ju ändå en massa frågetecken kring motivationsaspekten i den matchen från Dungas mannar.

Jag hade ändå på känn att de skulle knäcka Spanien, och i ungefär 60 minuter kände jag som sagt att det var på väg. Men ingen lär väl ha gråtit efteråt. Portugals smekmånad med fotbollsvärlden har varit över sedan 2006. Slakten i Nürnberg var det första steget, och dramat mot England fick åtminstone många här i Sverige att se på laget som ett gäng jobbiga filmare.

Sakta men säkert har man i alla fall börjat klättra i VM:s maratontabell.

Siffror:

1 seger
2 oavgjorda
1 förlust

7 gjorda mål

1 insläppt mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, portugal, pauleta, gomes, danny, liedson

12. USA

2010-07-30T19:56:00.003+02:00

Sviten håller i sig. Sen USA gjorde comeback i VM för första gången på 40 år i Italien 1990, har laget gått vidare från gruppspelet varje gång VM spelats utanför Europa, och åkt ur innanför Europa.

Men det här var första gången man gjorde det med sådana höga förväntningar på sig. Det var så sjukt nära att allt gick åt skogen att jag fortfarande anser att målfirandet efter Donovans 1-0 mot Algeriet på övertid var lite tama. Jag hade väntat mig något mer vilt.

Den matchen var också den enda där USA inte satte sig själv i underläge. Hela VM blev därför lite konstigt. Ständiga tidiga baklängesmål och en jakt på kvittering därefter. Detta bidrog till att göra laget till en av de mest populära. Det var inte typisk kontringsfotboll som i Confed, utan desperata attacker mot mål på hockeymanér.

Om vi nu inte ska räkna in Landon Donovan, så var USA ett lag som saknade den där stjärnan som skulle ordna allt i svåra lägen.Det var ett starkt kollektiv där nästan vem som helst kunde gå in och göra ett lika bra jobb som någon annan. Kanske finns det en koppling här till att man alltid räknade kallt med att de hade en god chans att återhämta sig innan 90 minuter passerat.

Som de flesta andra känner jag mig rätt kluven till USA som fotbollsnation. Det känns bra att det finns något i världen där de inte är självklara jättar, och det känns också bra att landets svaga position inom fotboll hindrar deras möjligheter att utveckla dess utformning alltför mycket, så att det inte blir NHL av det hela. Men det har också varit ett roligt lag att titta på. Givetvis spelar det in att man ofta har varit tvungna att ösa på, men det är ändå kul att se ett lag spela det närmaste man kan komma den gamla brittiska fotbollen, i ett VM där de flesta lag annars spelar rätt så håglöst med en ensam anfallare längst fram. Det handlar inte bara om "offensiv fotboll", utan om det där krigarhjärtat som man förr i tiden såg hos landslagen från de brittiska öarna.

Siffror:

1 seger
2 oavgjorda
1 förlust

5 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, usa, donovan

13. England

2010-07-29T22:08:00.003+02:00

Good old Enlgand misslyckades igen. Den här gången med råge. Hela VM var egentligen ett halvt fiasko som såg lite bättre ut eftersom Frankrike hittade en ny lägstanivå som ingen gjort tidigare, och Italien slutade sist i sin grupp. Det enda man presterade var knappt 5 minuter av anstormning mot det tyska målet i åttondelen. Utöver det så... Vi som tyckte att Svennis England var ruskigt tråkiga för fyra år sen fick se ett riktigt skitlag den här gången, som var tråkigt och dåligt.

Som jag skrev mitt under VM tycker jag att pressen här i Sverige (och antagligen även där borta) har haft en övertro på Fabio Capello. Man har stirrat sig blinda på en lyckad kval och en tränare vars rykte på 2000-talet har varit större än hans meriter, och struntat i uppenbara brister i truppen, eller i vanlig ordning överskattat vissa spelare för att man ser dem briljera i Premier League varje vecka. Men som Stu Baxter skulle ha sagt, this is the World Cup, not the fucking Premiership.

De två största problemen var längst fram och längst bak.

England hade ingen målvakt. Så mycket riktigt gjorde Robert Green den kanske mest komiska tabben sedan René Higuitas misslyckade utflykt mot Roger Millas zon i VM 90 redan i första matchen.

England hade en anfallare av yttersta klass. Så mycket riktigt fick England svårt att göra mål. Mot Algeriet kunde man knappt skapa chanser. Mot USA och Slovenien var de väldigt få.

Den där anfallaren heter Wayne Rooney. Som de flesta andra största världsstjärnorna i den moderna fotbollen hade han oddsen emot sig när det kommer till scenariot att han totaldominerar och lever upp till samma status som han skaffat sig i klubbfotbollen. Att han dessutom skulle ta hela Englands anfallsspel på sina axlar gjorde inte saken bättre. Men där satt den ene experten efter den andra och varnade för att England hade en jättechans att vinna VM. Den där Rooney såg ju jättefarlig ut. Mm.... Nice to see your own fans boo yeh!

Dessa två problem förvärrades när även försvaret delvis föll ihop. Ingen Rio Ferdinand och såklart ingen Ledley King efter första matchen. Då kommer Matthew Upson in. Bara en sån sak. Och mot Tyskland faller det hela som ett korthus.

Men sen kom ju ett 2-2-mål som räddade ansiktet. Det fanns plötsligt "ännu en" domarskandal att ta upp. Missförstå mig inte, jag tycker att man har all rätt i världen att älta ett sånt stort domarmisstag. Det är ändå VM vi talar om. Men jag har personligen väldigt svårt att känna medlidandet eftersom jag tycker att 2-2 ändå hade varit ett sånt ologiskt resultat. Jag tror dessutom att Tyskland hade vunnit matchen ändå. Troligen inte med den typen av kontringsmål som vi såg, men man hade gått till pausvila med 2-2, och sen kommit tillbaka och gett matchen ungefär samma karaktär som i början då det stod 0-0.

Om själva incidenten kan jag säga att det är överdrivet att påstå att "alla såg det utom domaren". Jag vill snarare hävda att alla tyckte sig se att bollfan var inne, men det var inte förrän reprisbilderna kom som gapandet började.

Summa sumarum; Englands sämsta VM på minst 20 år, en komisk upprepning av höjda förväntningar och en relativ besvikelse, den här gången rätt så stor. Om fyra år skulle jag tro att det är slut på kapitlet Gerrard-Lampard... De två monstermittfältarna som med facit i hand fick ut väldigt lite av sin tid i landslaget.

Siffror:

1 vinst
2 oavgjorda
1 förlust

3 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, england, gerrard, lampard, capello

14. Mexiko

2010-07-29T08:10:00.000+02:00

Åter en besvikelse för ett Mexiko som åter imponerade.

Med Italien borta redan i gruppspelet har nu Mexiko hamnat i sällskap bestående av tre länder som alla har gått vidare från de senaste fem VM-slutspelens gruppspel.

Men till skillnad från Mexiko har Tyskland och Brasilien vid samtliga dessa tillfällen även tagit sig vidare till kvartsfinal.

Förmodligen är det väl något av en slump att det alltid skiter sig för Mexiko. Den bästa chansen kom redan första gången i sviten; åttondelen 1994 mot Bulgarien, som man torskade efter straffar.

1998 var det spelmässigt ytterst nära, när man ledde mot Tyskland och hade flera chanser att utöka ledningen till 2-0, vilket då hade varit spiken i kistan. Istället vände tyskarna under ordinarie tid.

2002 var en märklig match mot USA som man tappade rätt tidigt, och grinigheten var stor.

2006 var man faktiskt rätt mediokra i gruppspelet, men höjde sig i åttondelen mot Argentina, bara för att förlora i förlängningen.

Och så, åter Argentina den här gången.

Mexiko som är ett landslag känt för att underprestera på bortaplan, har alltså inte tagit med sig denna förbannelse till VM-slutspelen. I hela VM:s premiär mötte man värdnationen Sydafrika och utklassade hemmalaget i första halvlek, spelmässigt.

Men i andra halvlek, när man tryckte på för att göra det där målet som man antagligen såg sig förtjänta av, då blottade Sydafrika det dåliga försvarsspelet.

Lyckligtvis tog man ändå en poäng och därefter besegrade man Frankrike på det som skilde lagen mest åt av allt - entusiasm. Med 2002 års succétränare Javier Aguirre agerade Mexiko fullständigt respektlöst mot fransmännen, och vann alltså med 2-0.

Man ville slippa storebror Argentina men fick finna sig i det ändå. Det där offsidemålet har det varit mycket tal om. Helt rätt, men jag känner mig rätt övertygad om att det inte hade gjort någon större skillnad. Mexiko var väldigt tydligt det sämre laget.

Nu väntar vi på fortsättningen. Mexiko lär som vanligt kvala in till Brasilien-VM också. Man kan tycka att det där nästa steget till kvartsfinal bara är en tidsfråga, men om vi utgår från VM-spelet så har väl Mexiko inte ändrat karaktär nämnvärt under alla dessa år? Kanske var det lite mer fart i detta mästerskapet, men i grund och botten är det fortfarande bra teknik och kortpassningsspel som man är duktiga på... Ofta utan att det finns någon riktig storstjärna där någonstans som ska styra upp saker och ting.

Siffror:

1 seger
1 oavgjord
2 förluster

4 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, mexiko, sydafrika, aguirre

15. Sydkorea

2010-07-28T19:57:00.001+02:00

Sin första seger utanför det egna landet tog Sydkorea i Tyskland för fyra år sen, när Togo besegrades med 2-1. Men man såg ändå till att göra den här turneringen historisk för sig själva genom att för första gången någonsin avancera från ett gruppspel utomlands.

Förväntningarna var att sydkoreanerna skulle spela med frenesi och kanske mala ner sina motståndare genom att först tömma dem på alla deras krafter. Avancemang var inte givet, men jag tillhörde i alla fall de som hade det som ett knappt utgångstips.

I premiären mot Grekland var det precis det vi fick se. Svisch, svisch, och matchen var i praktiken avgjord efter knappa 70 minuter. Många talade om den mest imponerande insatsen i den första gruppspelsomgången.

Jag kände därför att det var lite skrällvarning mot Argentina. Men de tankarna kom på skam. Sydkorea blev helt avklätt där. 1-4 speglar matchen rätt väl.

Ändå var jag lite förvånad att Nigeria fick så många möjligheter att verkligen sno åttondelen ur händerna på dem. Men i den matchen visade Sydkorea åtminstone på bra kyla. Lite mer rutin. Spelade inte särskilt fantastisk, men grundkompetensen räckte för att utnyttja afrikanernas svagheter och få med sig det nödvändiga resultatet. Det hade vi aldrig sett på 90-talet.

Mot Uruguay var det lite klantigt fram till andra halvlek, där man tog över matchen, kvitterade, och borde enligt den vanligaste utgången i ett sånt läge ha vänt och vunnit. Men man backade undan från möjligheten och lät Luis Suárez briljera. Sorti i åttondelen kändes ändå som ett rimligt resultat.

För Sydkorea blev alltså 2010 ungefär vad många av oss hade anat - att Sydkorea nu är en etablerat stark fotbollsnation som i den närmaste framtiden får betraktas som motsvarande en europeisk B-nation.

Siffror:

1 seger
1 oavgjord
2 förluster

6 gjorda mål

8 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, sydkorea

16. Slovakien

2010-07-28T10:21:00.000+02:00

Ännu en i raden av nationer som tog sina första poäng och sina första segrar.

Men frågan är om något av de andra länderna framstod som ett gäng som lagt beslag på en plats som alla räknade som någon annans. Åtminstone efter att Paraguay enkelt avfärdat det gamla Tjeckoslovakiens östra del, var Slovakien i praktiken dödsförklarat. Det fanns andra landslag som föll på mållinjen i gruppspelet, men här handlade det om världsmästarna Italien. De må ha haft sina problem, men det fanns inte riktigt på kartan att lilla Slovakien skulle gå om i sista omgången.

Tanken var alltså att Slovakien skulle göra upp med Paraguay om andraplatsen i gruppen. När slovakerna tappade sin ledning mot Nya Zeeland på övertid, efter att ha gjort en föga imponerande insats i övrigt, var det game over istället. Ingen hade ju räknat med att Nya Zeeland skulle ha en chans att upprepa detta. Poängförlusten var alldeles för dyrbar.

Andra matchen blev en enkel sydamerikansk historia. Slovakien framstod som en av många europeiska kvalsuccéer som vi genom åren har sett falla platt till marken under själva slutspelet.

Och även när de i alla fall på pappret motbevisade detta i den sista omgången genom att slå Italien med 3-2, var vi alldeles för upptagna med att smälta in Italiens praktfiasko, för att ändra vår bild av Slovakien.

I ärlighetens namn kanske vi gjorde rätt. Bortsett från att Robert Vittek är en jävla måltjuv, fick vi inte se så jädra mycket av Slovakien. Och även om det alltid finns två sidor av myntet, tycker jag att det finns en viss sanning i att det var Italiens svaghet snarare än Slovakiens styrka som avgjorde det hela.

Mot Nederländerna i åttondelen blev det lite av en ny Paraguaymatch. En ganska håglös insats mot ett (eller kanske på grund av, rättare uttryckt) övermäktigt motstånd.

Men det är ju alltid intressant att föreställa sig hur det lät i Bratislava den veckan. Hade vi besegrat Italien i en sån match med 3-2, så (herregud, sa jag "vi" om svenska landslaget nu?) hade ett sånt mästerskap ändå kommit upp till Top 5 alla tider, minst.

Siffror:

1 seger
1 oavgjord
2 förluster

5 gjorda mål

7 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, slovakien, vittek

17. Elfenbenskusten

2010-07-27T17:21:00.003+02:00

Det är väldigt typiskt att Elfenbenskusten slutar som det högst rankade laget utanför slutspelet. Alla är vi överens om att laget förmodligen hade gått vidare från vilken annan grupp som helst. Precis som för fyra år sen föll man alltså mest på lottningen. Det som hände är väldigt synd, men det känns ändå lite som att man hade sig själva att skylla litegrann.

Nyckelmatchen var nämligen den öppnande mot Portugal, och efter 90 mållösa minuter kunde man konstatera att Sven-Göran Eriksson inte hade planerat det här äventyret på ett tillräckligt bra sätt.

Portugal är en svår motståndare, och med Cristiano Ronaldo på andra sidan, hade det varit naivt att ösa på framåt för att sen åka på en kontring. Lite så blev ju ivorianerna bortgjorda för fyra år sen. Ständiga uppförsbackar i samtliga matcher.

Men det blev lite väl för tryggt och allra mest irriterade blev vi när laget väldigt tydligt gav bort den hörna som man fick på övertid. Den passades bara vidare för att tiden skulle rullas av.

Efter matchen pratade Svennis om att man måste vara försiktig när man möter Portugal. Annars kommer spelare som Liedson och Danny att straffa en.

Jo, försiktig ska man nog vara, men om man har sett spelschemat framför sig, då bör man ändå vara medveten om att kryss var ett ganska dåligt resultat. Snäppet sämre än för Portugal som kunde räkna med ett mer tamt Brasilien i den sista omgången.

Vi visste alltså att det troligen skulle bli en målskillnadsaffär mellan Portugal och Elfenbenskusten. Många av oss såg också det som en liten fördel för Portugal, vars spelstil alltid har lämpat sig väl för att besegra mindre nationer (Nordkorea) med stora siffror.

Hade inte Svennis koll på detta? Som det blev nu var han nästan tvungen att slå Brasilien för att kunna gå vidare. Det var aldrig nära.

Kanske hade han innerst gett upp och väntade på att få sticka efter VM, och hoppats på en skräll som bonus.

Om vi känner den här sporten väl så kommer Elfenbenskusten till VM med ett klart sämre landslag om fyra år, men går vidare tack vare en bra lottning.

Siffror:

1 vinst
1 oavgjord
1 förlust

4 gjorda mål

3 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, elfenbenskusten, sydafrika, svennis

18. Slovenien

2010-07-27T17:02:00.002+02:00

Gjorde sitt andra VM, vilket inte är illa pinkat med tanke på att landet bara har kvalat till turneringen fyra gånger.

Man tog också den första poängen och den första segern. Men ute på plan var det inte så mycket att titta på bortsett från den inledande halvtimmen i andra matchen mot USA.

Mot Algeriet svarade man för en av de sämsta matcherna i turneringen, och hade en hel del tur i form av en målvaktstabbe och en väldigt onödig utvisning för algerierna.

Mot USA väntade nog många av oss att det skulle bli torsk med tanke på hur illa det såg ut mot nordafrikanerna. Men det blev en rivstart och med 2-0 i halvtid var det nog många som försökte spela några hundralappar på slovensk avancemang från grupp C.

När matchen var slut stod det 2-2 och det var nästan de vitgröna som hade anledningen att vara nöjda med tanke på att USA rånades på ett frisparksmål.

Med ena steget i åttondelen kändes det ändå lovande att möta ett England som fått väldigt mycket grus i maskineriet och var piskat att vinna. Det kanske hade gått om man inte så tidigt gett engelsmännen det förlösande ledningsmålet.

Men det var väl aldrig riktigt något snack om att man var för dåliga för att gå vidare på egen styrka. Sånt är livet för en liten skidnation.

Siffror:

1 vinst
1 oavgjord
1 förlust

3 gjorda mål

3 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, slovenien

19. Schweiz

2010-07-27T16:45:00.003+02:00

Det gör ont att besegra de blivande världsmästarna Spanien och ändå inte ens belönas med en åttondel. Men exakt hur det känns kan inte jag veta, eftersom jag generellt inte har några särskilda sympatier för det schweiziska landslaget eller landet Schweiz.

Efter lagets första match var frågan om inte Ottmar Hitzfeld är en av världens absolut bästa tränare. Efter sista matchen mot Honduras var funderingen att Hitzfeld kanske inte är så jäkla fantastisk trots allt. Få spelare stack ut, på gott och ont. Om nu inte målisen Benaglio ska räknas.

Det är väldigt svårt att bedöma Schweiz efter det här VM:et. Det var ett ganska uppsnackat lag bland de som anser sig ha lite bättre koll på vad som händer inom världsfotbollen (inklusive jag själv alltså). Det var inte av den sortens hajp som Elfenbenskusten eller Serbien omgavs med. Personligen såg jag inte dem som favoriter att ta sig vidare, men visste att de hade sin intressantaste upplaga sedan början av 90-talet när man kvalade in till VM 1994 med Roy Hodgson som tränare.

Efter premiären var det lite "oj jävlar" över det hela. Jag anser inte att Spanien var fullt så dominant som vissa andra vill göra gällande i den matchen. Schweiz fick definitivt finna sig i att vara det försvarande laget, men behövde aldrig krypa på knäna. Det skapades en del riktigt starka chanser, men att man lyckades hålla igen i över en halvtimme var inte så överraskande.

Matchen mot Chile dog lite när Valon Behrami filmades bort från gruppspelet, så den är kanske lite svår att analysera av den anledningen.

Hondurasmatchen kommer nog att få sammanfatta Schweiz som en ganska medelmåttig nation trots alla intressanta unga spelare. Kanske hade man bara en dålig dag, men känslan var att om man inte kan besegra ett tills synes blekt Honduras i en avgörande match, då kanske man inte hade något i åttondelen att göra. 0-0 var ett rättvist resultat, även om 1-1 hade speglat matchen bättre.

Och så konstaterar vi att man också slog rekord i att hålla nollan. För fyra år sen blev Schweiz det första laget någonsin att åka ur ett VM utan att ha släppt in ett enda mål på sina fyra matcher. Ytterligare 150 minuter gick innan Mark Gonzalez till slut spräckte den. Därefter stängde Benaglio till igen. Vilket innebär att Schweiz bara släppt in ett mål på de senaste 660 minuterna. Siffror som man har hört förr från ligaspel hit och dit. Men det är en sak för Manchester United att göra det i PL, en annan för en europeisk B-nation att göra det i VM. Bara en sån här sak får en att hålla tummarna för att Schweiz kvalar in till Brasilien 2014, så att vi får en ordentlig fortsättning på den här sviten.

Siffror:

1 vinst
1 oavgjord
1 förlust

1 gjort mål

1 insläppt mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, schweiz, behrami, gonzalez, hitzfeld

20. Sydafrika

2010-07-24T18:01:00.003+02:00

Det som de flesta av oss väntade sig hände till slut; Sydafrika blev den första värdnationen någonsin att inte ta sig vidare från ett VM-gruppspel.

Jag kan tycka lite synd om dem för det eftersom det känns som att de straffades för att ha kört en legitim lottning. Med det inte sagt att andra VM-lottningar tidigare har varit riggade till hemmalagets fördel. Det är inget jag vet eller något som jag kan bevisa. Ibland har de varit enkla, andra gånger har de varit ganska svåra. Jämfört med dem fick Sydafrika en mardrömslottning trots att de som vanligt var toppseedade.

Det kunde till och med ha varit mycket värre. Frankrike till exempel var i teorin det starkaste oseedade laget. Hade de levt upp till sin normala potential så hade det här blivit ännu tuffare.

Eller låt oss illustrera det genom att byta ut Sydafrika mot ett annat toppseedat lag:

Grupp A

Tyskland
Mexiko
Frankrike
Uruguay

Det är sannerligen en så kallad dödens grupp som bara kan matchas av Argentinas grupp för fyra år sen. Sinnessjukt svår.

Jag tycker därmed att Sydafrika inte har något att skämmas för. Men samtidigt var de alldeles för svaga. Första halvleken av premiären överträffade Mexikos totala dominans alla mina förväntningar. Det fanns i princip bara ett lag på planen. "Ah det är för dåligt", som Pontus Kåmark skulle ha sagt.

Andra halvlek blev en uppryckning, men i nästa match mot Uruguay blev det ungefär samma visa igen. 0-3 kanske var aningen stora siffror, men en sydamerikansk seger var det ju inget snack om.

Sen den svårdömda matchen mot Frankrike, där man visserligen tog ledningen utan några konstigheter, men där man senare fick en utvisning till sin fördel som var ett stort skämt.

Annars var det bara skönt att slippa ett lag med ett par halvstjärnor från PL som under VM skulle få en stjärnstatus som de egentligen inte hade kunnat leva upp; typ Sean Bartlett, Quentin Fortune, Lucas Radebe eller Benny McCarthy.

Siffror:

1 vinst
1 oavgjord
1 förlust

3 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika

21. Australien

2010-07-24T09:02:00.001+02:00

Innan Australiens öppningsmatch fick jag under ett telefonsamtal frågan om hur bra eller dåliga Australien är, på tal om dåliga lag i VM. Jag svarade kortfattat att de nog är förbi sin bästa period men att de håller en hög nivå och kommer inte att bli överkörda av något lag under VM.

När de senare åkte på 0-4 mot Tyskland började jag ifrågasätta mig själv och tänka att jag hade överskattat laget mycket.

Men i de kommande matcherna bekräftade laget att man nuförtiden är ett ganska bra fotbollslag som alltid kommer att vara ett hot mot de flesta lagen i världen, oavsett hur truppen ser ut. Som en halvdan europeisk fotbollsnation. Typ Sverige?

Ghana blev en svängig historia där man blev totalt utspelade efter ledningsmålet, varpå det uppstod en logisk straffsituation. En av allt att döma rättvis utvisning på Harry Kewell. När den förre Leedsstjärnan blockerade bollen tyckte många att det var en hård utvisning. När Luis Suárez gjorde det tyckte man att reglerna borde ändras så att det räknas som mål när bollen stoppas med armen vid mållinjen. Nåja.

På slutet av den andra halvleken kom dock ett decimerat Australien med i matchen igen och var faktiskt nära att ta ledningen en gång, när Joshua Kennedy stoppades av Richard Kingson.

Ändå trodde väl ingen att Australien skulle kunna besegra Serbien som hade en skön vittring på avancemanget?

Men Australien körde guts 'n' glory igen och var på god väg att ordna en mirakel genom att utklassa Serbien. Det hade inte varit rättvist, men när de kom igång så gjorde de verkligen det.

Till slut skärpte sig serberna och Australien fick liksom 2006 åka ur turneringen på ett hedervärt sätt. De var två mål ifrån när det stod 2-0. Men jag har alltid ansett att deras Italienhistoria är sjukt vinklad och på många sätt patetisk; under VM satt det en nyzeeländare som intervjuades av Sveriges radio och talade om vilja att tvåla dit italienarna med tanke på att Australien vart bortdömda i den där klassiska åttondelen i Tyskland.

Bortdömda?

Hmm... Jag vill minnas att en Marco Materazzi visades ut i den matchen för att av misstag ha kapat Gianluca Zambrotta (!). Det gav matchen till Australien på ett silverfat. Fabio Grossos filmning tog över eftersnacket, men är det någon som på allvar tror att Materazzigrejen inte hade nonchalerats ändå?

Nåja, ska inte avsluta detta med ett sånt bitter inlägg. Australien är som ni kan läsa mellan raderna inte ett av mina favoritlag i världen, men de imponerade stort. Mycket starkt att reagera på det sättet man gjorde efter den första matchen. 0-4 i baken, total spelmässig utklassning och en felaktig utvisning på stjärnan Tim Cahill.

Siffror

1 seger
1 oavgjord
1 förlust

3 gjorda mål

6 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, australien, materazzi, kewell, suarez, cahill, kennedy,

22. Nya Zeeland

2010-07-23T18:47:00.003+02:00

Sågades av mig som VM:s sämsta lag på förhand. Åkte ut obesegrat. Humor.

Men jag tänker inte ta tillbaka det jag skrev. Fortfarande känns Nya Zeeland som VM:s sämsta lag om vi tar in att Nordkorea hade grymt svåra motståndare. Jag borde beundra dem för att de kämpade sig kvar i sina matcher, men nej, jag kan bara inte känna det innerst inne. Det var bara skitfotboll. Ibland hade man flyt och andra gånger var motståndarna (Italien) bara pinsamma. Man bör alltid stödja underdogsen, men i det här fallet känner jag att länder som Nya Zeeland redan får ett slags stöd som ett Ecuador eller Bahrain bara skulle kunna drömma om. "Undrar varför".

Irritationen kom också av att kaptenen Ryan Nelsen ansåg att de hade blivit helt rånade mot Italien. Att de inte bara fick en felaktig straff emot sig (enligt hans syn, men jag kan definitivt förstå hans reaktion på den) utan också att Italien fick med sig alla frisparkar och så vidare. Det sistnämnda är svår att hålla med om med tanke på slakten av de italienska spelarna som vi fick se i matchens inledning, när domaren inte vågade förstöra matchen med en massa kort.

Annars känns det som att det inte finns så mycket att säga. Man kom, man spelade usel fotboll (helt enligt resurserna) och åkte hem obesegrade. Man borde kanske ha fått tre uddamålsnederlag efter sig sett till spelet, men jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Hade känts likadant.

Siffror:

0 vinst
3 oavgjorda
0 förlust

2 gjorda mål

2 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, zeeland

23. Serbien

2010-07-23T18:11:00.002+02:00

Serbien blev alltså en i raden av europeiska lag bakom de riktigt stora som åkte ut på en seger och två förluster, men till skillnad från de andra hade man ett väldigt spännande lag och sortin är förstås en stor besvikelse.

Kanske lite större än vad den borde vara. Serbien var ett av VM:s mest upphaussade lag. Många förväntade sig minst en kvartsfinalplats för en stark startelva, men jag hade på känn att de skulle få det svårt att kan i efterhand konstatera att Serbien kanske var det lag som i det stora hela presterade precis det som jag förväntade mig av dem, även om jag hade mina reservationer.

Jag förväntade mig att de skulle få svårt mot Ghana med dess starka fysik (och uppenbarligen helt fenomenala spelsinnen). De förlorade med 0-1.

Jag förväntade mig att de skulle kunna ordna ett kryss mot ett traditionellt mer antitetiskt Tyskland. De vann med 1-0 efter en billig utvisning.

Jag förväntade mig att Australien med ett ännu starkare fysiskt spel än Ghana skulle kötta på ordentligt och ordna typ kryss. Australien vann med 2-1.

Med det sagt så hade jag inte räknat med att Australien skulle vara så ute ur det hela inför matchen, så när det väl hände blev jag väldigt förvånad. Det är svårt att fatta att serberna gav bort en sån gyllene chans att ta sig vidare från ett gruppspel för första gången sedan 1998 (som Jugoslavien). Som matchen såg ut borde man ha tagit ledningen i första halvlek. Det som hände efteråt var logiskt.

Överlag tycker jag att det var logiskt att laget inte gick vidare. Man förtjänade inte att vinna mot Ghana som jag ser det, och mot Tyskland var man ordentligt pressade trots numerärt överläge. Tre poäng är en vettig utdelning, även om det kanske istället borde ha handlat om tre kryss.

Det allra märkligaste annars med Serbien var väl att de upprepade helt galna handssituationer, med Kuzmanovic mot Ghana följt av Vidic mot Tyskland. Exakt vad protesterade Kuzmanovic mot när första straffen kom? Vad tänkte han? Och vad i helvete tänkte Vidic i omgången därpå? Det var ett sjukt fenomen och ett ont tecken för de serbiska fansen. Det var som att det låg i luften hela tiden att det här bara inte skulle bli deras VM.

Siffror:

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål

3 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, serbien, vidic, kuzmanovic

24. Danmark

2010-07-21T23:06:00.002+02:00

Danmark gjorde sitt första stora mästerskap på sex år. Den som inte har följt landslaget hade nog antagit att dessa sex år gått åt en lyckad generationsväxling, men vi vet ju att så inte var fallet.

Det är i praktiken samma Danmark som vi såg då. En halvskadad Bendtner var skillnaden mot perioden 2002-04, som är kanske den bästa de haft spelmässigt sen mitten av 80-talet.

Nu saknades den offensiva entusiasmen också, precis som i kvalet. De som tidigare representerade lite av den fartfyllda danska traditionen var nu för gamla och trötta, och fanns där mest som karaktärsspelare.

Detta speglades bland annat i Dennis Rommedahls segermål mot Kamerun. Enligt svensk TV var det ett helt fantastiskt mål, men jag kan inte se vad som är så fantastiskt med att en spelare tar några lama steg inåt och skjuter i bortre stolpen. Det var snarare resultatet av uselt försvarsspel att han kom till avslut överhuvudtaget. För sex år sedan hade Rommedahl kunnat skapa oreda på egen hand.

Vi väntade på att det danska flytet skulle ta slut i kvalet, men det tog slut här istället. Och skönt är väl det. Danmark blev ordentligt omskakat av Kamerun men vann ändå. Det var en typisk match där ett halvhyggligt europeiskt lag med sin organisation kunde vinna över en överlägsen med ostabil motståndare. Det kan väl ha ett attraktionsvärde det också, en del av dramaturgin, men mediokra europeiska C-nationer får vi nog av i EM. Om de ska ta sig vidare, ska de göra det på egen kraft och inte motståndarens klantighet. Japan blottade Danmarks träighet ordentligt.

Siffror:

1 seger
0 oavgjord
2 förluster

3 gjorda mål

6 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, danmark, olsen, bendtner

25. Grekland

2010-07-21T22:49:00.003+02:00

Otto Rehagel lade upp muren för sista gången (eller?) och det var ungefär lika blaha som i EM för två år sen.

Grekland kom aldrig in i matchen i premiären mot Sydkorea, och efter det var det nog för sent.

Nigeriamatchen bjöds man på, men man måste ändå gilla Rehagels handlingskraft. Så fort det röda kortet kommer gör byte omedelbart och markerar därmed att "nu jävlar ska vi vinna det här". Och med lite flyt bakåt så lyckades han.

Ändå stod det klart att man troligen behövde besegra Argentina i sista för att kunna gå vidare, och det var lite för mycket begärt.

Den matchen - som får mig att dregla varje gång jag tänker på den, på grund av Argentinas andraställ - fick man mycket kritik för här i Sverige i alla fall. Men nog tycker jag ändå att de agerade korrekt?

Kritiken handlade alltså om att det inte syntes att det var Grekland som hade allt att spela för. För att man inte anföll. Men vore det inte huvudlöst att anfalla mot laget med VM:s bästa anfall?

Det visade sig ju att det inte var så långt borta att det lyckades. Samaras hade ett par riktigt heta chanser vid ställningen 0-0, och hade han satt någon av dem, så kanske det hade gått.

Men Grekland var nog inte tillräckligt bra för att gå vidare, helt enkelt. Man var gruppens sämsta lag sett över alla matcher. Men i VM-sammanhang var det ändå ett steg framåt, med första målet, första poängen och den första segern. Det sistnämnda var också den första i ett stort mästerskap sedan EM-finalen 2004.

Siffror:

1 vinst
0 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, grekland, samaras, rehagel

26. Italien

2010-07-20T22:57:00.003+02:00

Jag tycker inte särskilt mycket synd om Italien för det här totalfiaskot. Tanken var att ett mediokert lag skulle tack vare en gynnsam lottning nå kvartsfinalen och sen slås ut där. Att det blev en gradskillnad gör väl inte så mycket?

Lippi tog ut en taskig trupp, valde att starta med dåliga föredettingar, och alla dessa pålitliga lagspelare med begränsad talang, och resultaten blev lite som man anade fast ännu värre. Att inte besegra Nya Zeeland är en stor skandal. Att bli bortgjort av Slovakien är ett skämt. Det enda som räddade anseendet en aning var Frankrike.

Frankrike var nämligen så oförskämt uselt och ointresserat att topplag som England och Italien kunde i sina besvikelser dämpa fallet tack vare Frankrike och deras skandaler på och utanför plan.

Egentligen tror jag att Frankrike hade besegrat Nya Zeeland och tagit poäng mot Slovakien. Men Italien kom lite undan med att åtminstone ha försökt. Viljan fanns hela tiden där. Det gjorde att åtminstone omvärldens dom blev lite mildare än vad man kan tycka att den borde ha varit.

Nej, det enda som det är synd om är väl vi tittare. Istället för ett klassiskt möte som Nederländerna-Italien, fotbollsidéernas motpoler, fick vi en halvtråkig 90-10-match till åttondel.

Vissa tycker säkert att det här var bättre än att åka ur som för två år sen... Eller som Frankrike åkte ur i EM 2004, en godkänd och blek insats, snarare än fiasko. För att det kan få de värsta förnekarna att inse allvaret, och ge bättre förutsättningar för Cesare Prandelli att inleda sitt arbete.

För jag tillhör dem som tycker att Lippis dåliga trupp delvis handlade om dåligt material att plocka ifrån. Gamlingarna var precis så bleka som man kunde vänta sig.

De lite yngre var dock i regel besvikelser. De Rossi var inte bra. Marchisio fick absurt nog spela som en yttermittfältare. Chiellini får mig att börja ompröva mina tankar om honom som den ende italienske backen som håller samma höga klass som en italiensk landslagsförsvarare ska göra. Och Montolivo lär aldrig bli den där storspelaren som många trodde att han skulle bli för 5-6 år sen. På den tiden dömde jag ut honom som en alldeles för klen spelare. Han har hunnit kötta upp sig de sista åren och tagit mycket initiativ i Fiorentina, men det här var verkligen ett dåligt VM av honom, och om han inte kan leverera mot Nya Zeeland, så kan jag inte se nån stor framtid för honom i landslaget.

Och så den käre Federico Marchetti. Som jag tycker har varit en bättre målvakt än Buffon i ligan. Han fick hoppa in mitt under Paraguaymatchen och gjorde det bra även om det fanns väldigt lite att göra. Jag raljerade inför andra matchen med att han har varit hundraprocentig så långt i VM. Det dröjde några minuter innan han släppte in ett måt mot Nya Zeeland. Det var inte hans fel, men ändå... Man hade tänkt sig att han skulle få ett ypperligt tillfälle att bygga upp självförtroendet genom att hålla nollan mot kiwisarna och Slovakien.

Inte heller de andra tre målen var av det slaget att de kan skyllas på honom, men det är lite som med bra anfallare. Även om de spelar bra så blir det till slut relevant att de inte gör mål. Marchetti var varken bra eller dålig. Men han släppte in fyra mål på två matcher. Vill man leta efter något mål att lasta honom för så är det lobben i Slovakienmatchen.

Jag hoppas i alla fall att det ändå blir han som tar över även i kvalet. Jag får hoppas på Prandelli.

Cesare Prandelli som lär förvandla Italien till ett mer populärt lag som spelar fartfylld fotboll. Om två år kommer de att springa runt i Odessa, Lodz eller nåt och få till lite action till bra fotboll-maffians förtjusning. Men de kommer delvis att ha sålt ut sin identitet.

Siffror:

0 vinst
2 oavgjorda
1 förlust

4 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, italien, lippi, prandelli, marchetti, montolivo

27. Nigeria

2010-07-19T23:14:00.005+02:00

Ska vi försöka skriva ett inlägg om Nigeria utan att nämna Lasse Lagerbäck?

Äh, vi skiter i det. Typ?

Nigerias VM var egentligen kusligt likt deras 02 VM, med skillnaden att man nu hamnade i en halvsvag grupp där man förra gången var en i den så kallade dödens grupp (har aldrig fattat uttrycket, har inte alla grupper två vinnare och två så kallade döda?)

Då föll man med 0-1 mot Argentina i premiären.

Nu föll man med 0-1 mot Argentina i premiären.

Då tog man ledningen i den andra matchen mot ett organiserat europeiskt lag.

Nu tog man ledningen i den andra matchen mot ett organiserat europeiskt lag.

Då vände motståndarna med ett mål i vardera halvlek.

Nu vände motståndarna med ett mål i vardera halvlek.

Då spelade man oavgjort i sista matchen.

Nu spelade man oavgjort i sista matchen.

Okej, i ärlighetens namn finns det en del uppenbara skillnader också. När man föll mot Sverige 2002 kändes det lite som att man föll mot ett bättre lag, även om man också hade en del otur. När man nu förlorar mot Grekland 2010 ger man bort matchen tack vare en korkad utvisning. I sista matchen var man förra gången redan avsågade. Nu hade man chansen och var till slut väldigt nära att ta den.

Det är lätt att tycka synd om detta Nigeria. Det enda flytet de hade var det faktum att det fanns en chans till avancemang inför sista omgången trots två inledande förluster. Något som LASSE LAGERBÄCK också poängterade i presskonferensen.

Man åker hem med en poäng från ett gruppspel där man sammantaget kan tycka att de kunde fått med sig 6-7 poäng.

För mig var det visserligen ingen överraskning att det blev uttåg. Jag tippade själv Sydkorea som tvåa i gruppen. Men jag kanske hade snarare väntat mig 2002 än vad som vi fick se nu.

Förlusten mot Argentina är egentligen inte så mycket att snacka om, men det fanns ju en period i andra halvlek där Nigeria ständigt kom fram och skapade ett par riktigt farliga chanser.

Mot Grekland kändes det som att man hade matchen i en ask. Men drabbades av en utvisning. Och trots det fanns två rejäla chanser i andra halvlek att ändå ta ledningen på nytt.

I sista matchen så var det åter väldigt nära, även om just Yakubus ökända miss kanske inte borde ses som avgörande i och med att han kvitterade på straff lite senare. Frågan är då vad de där fem minuterna eller vad det handlade om, var värda.

Lagerbäck lyckades i alla skapa ett landslag där han verkade kunna byta ut vem som helst utan att det syntes särskilt mycket. Nästan alla spelare verkade ersättbara. Men nästan alla verkade kapabla att begå lite klumpiga misstag hit och dit. Därför är det också svårt att plocka fram några individer som utmärkte sig.

Målvakten Enyama har visserligen tokhyllats, men även om han såklart gjorde en bra turnering, tycker jag att det var lite för mycket ståhej kring honom. Det ingick många TV-räddningar, om man säger så.

Nu får vi se hur landslaget utvecklas. Ett fotbollsgalet land med knappt 150 miljoner invånare bör visserligen ses som en tickande bomb, men till skillnad från vad nigerianen Dr Alban sjunger i den där låten så är det inte stabilt, när vi talar Nigeria som nation.

Dessutom har Nigeria redan uppnått en del relativa framgångar på 90-talet, vilket gör att ribban har lagts rätt så högt.

Siffror:

0 vinst
1 oavgjord
2 förluster

3 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, nigeria, yakubu, lagerbäck, enyama

28. Algeriet

2010-07-19T15:46:00.001+02:00

Tillbaka efter 24 år och åker nog hem med blandade känslor. Det blev inga mål, men trots allt en poäng mot stora England.

Algeriets första match mot Slovenien var riktigt dålig. Det var då den sämsta matchen som hade spelats och kanske är den fortfarande en het kandidat nu när alla är slutspelade. Det var det som gjorde mig så oerhört förvånad när de båda lagen tog poäng i sina kommande matcher.

Det kändes i alla fall som att de låg aningen närmare en seger, och hade Sienamannen Ghezzal inte visat ut sig själv på det där klantiga sättet, så vet vi aldrig vad som hade hänt. Kanske hade de, med facit i hand, rentav kunnat avancera.

Mot England gjorde man ingen stormatch, men förutsättningarna var ju annorlunda, och man lyckades åtminstone stänga igen för storfavoriten.

Den sista matchen mot USA var lagets bästa. Media ansåg att det passade dramaturgin bäst att i efterhand beskriva det hela som USA:s kamp mot det där förlösande målet som till slut kom genom Landon Donovan, men sanningen är ju att Algeriet där hade sylvassa motattacker under hela matchen och hade mycket väl kunnat vinna med 1-0.

Och innan domaren blåste av matchen lyckades han felaktigt visa ut kaptenen Yahia som var framme för att få bort sina arga lagkamrater. På nätet noterades detta av många fotbollssupportrar, men på TV sket de i det. Svt svartmålade Yahia som en spottare och Pops brydde sig aldrig om att korrigera det. Jag har sjukt svårt att se något liknande hända med en engelsman eller holländare.

Nåja, som sagt... Det slutade mycket bättre än vad man anade efter den första matchen. Man slutade ju till och med före den gamla kolonialmakten Frankrike i rankingen. Bara en sån sak...

Siffror:

0 vinst
1 oavgjord
2 förluster

0 gjorda mål

2 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, algeriet, yahia, ghezzal, siena

29. Frankrike

2010-07-19T09:16:00.001+02:00

De kom, de sågs, de gjorde bort sig och stal sedan showen den sista veckan.

Att Frankrike skulle vara en besvikelse kom nog inte som någon jätteöverraskning. Efter att landslaget styrkte sin position som världens bästa lag med EM-guldet år 2000, har det varit mer regel än undantag att det funnits större eller mindre problem med Les Bleus. Jag tycker att deras svaga 02-VM var lite av en tillfällighet, men att de ändå hade problem var uppenbart. Två år senare kom dem till Portugal och var möjligen ännu sämre. Med VM 2006 som en märklig undantag får vi därefter ännu en blek insats i EM 2008.

Men frågan är om någon hade kunnat tro att det kunde bli såhär katastrofalt. Domenech verkar tro på det där med go out with a bang. Inget lagerbäckskt avsked för honom, inte.

Vi såg nog det inte ens komma efter premiären mot Uruguay. Den första kvarten spelade Frankrike till och med bra fotboll. Borde nog ha gått till paus med ledning.

Slutresultatet 0-0 var ändå inte så farligt. Man hade troligen mött den mest svårslagna av sina konkurrenter.

Det var också roligt att laget var så uselt eftersom det gav lite extra krydda inför matcherna. Hur illa skulle det se ut den här gången? Och så vidare.

Det blev riktigt illa mot Mexiko. En klart sämre match. Det hade kunnat sluta 0-0 här också, men Mexiko borde ha gjort mål redan i första halvlek. Abidals arrogans när han orsakar straffen som blir spiken i kistan, är en mycket talande bild för det här landslaget.

Sen började bråken. Anelkas yttrande, som egentligen ska ha varit något han mumlat snarare än en konfrontation med Domenech, blåstes upp till ytan tack vare en golare i truppen, och den fotbollsmässiga skandalen visade sig nu även utanför plan. Spelarstrejk och allt.

När besvikelsen hos oss som gillar Frankrike väl hade lagt sig, var det spännande att se hur startelvan mot Sydafrika skulle se ut och hur den skulle uppträda i matchen. Nu var det en hemmadomare som bjöd Sydafrika på numerärt överläge redan i första halvlek, så det är svårt att göra analysen. Jag köper inte drevets argument om att det inte hade spelat någon roll för just den matchen. Med elva man på plan tror jag att Frankrike hade kunnat vinna den matchen. Dock inte med så stora siffror att det skulle ge avancemang.

Sportbladets krönikörer menade att Frankrike har orsakat en sån stor skada att den inte går att reparera omgående med kvalspelet när Laurent Blanc kommer in. Såklart har de bättre koll på pulsen i Frankrike än vad jag har, men jag tror ändå inte på den bedömningen. Argumentet är att laget har gjort bort sig så pass att den förlorat fansens kärlek och allt det där. Att de har skaffat sig ett dåligt rykte. Vanärat hela landslaget som en organisation.

Men jag tror att resultaten kommer att styra allt i rätt riktning igen. Jag har verkligen svårt att se någon som på allvar höll på landslaget innan VM kommer att sluta med det nu. Domenech har ändå lämnat, och många gamla gnälliga rävar kommer att göra det också. Kan spontant inte se att Anelka, Henry, Gallas och gänget varken orkar eller vill fortsätta efter detta. Blanc kommer komma in och med dessa extremt låga förväntningar kommer han att ha en hyfsat god utgångsläge. Frankrike kan inte bli sämre än vad man har varit.

Ur ett större historiskt perspektiv har man dock nu sjabblat bort alldeles för många turneringar på sistonde, och därmed tappat sin - diskutabla - status som en av de fem stora landslagen, tillsammans med Argentina, Italien, Brasilien och Tyskland. För fyra år sen tror jag att man fortfarande kunde säga att de hade skaffat sig en sån särställning före lag som Spanien eller Holland, men nu är det som att det har blivit stopp i framgångarna igen, som det blev efter mitten av 1980-talet när Frankrike först då trädde fram som en stor fotbollsnation

Siffror:

0 vinst
1 oavgjord
2 förluster

1 gjort mål

4 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, frankrike, gallas, domenech, henry, anelka

30. Honduras

2010-07-18T16:57:00.001+02:00

Ett av VM:s största besvikelser för mig. Men om jag inte hade underskattat Chile som det visade sig att jag hade gjort, då kanske det förklarar en del. Honduras höll ändå jämna steg mot Schweiz och förlorade med 0-2 mot Spanien. Något fiasko är det inte tal om resultatmässigt. Men att man skulle bli så utspelade som man blev mot Chile, det såg jag inte komma.

Inledningen blev lite av en nyckelmatch, och där var man alltså inte ens nära.

Mot Spanien hade man innan VM kunnat hoppas på lite vassa kontringar, men när sådana uppstod så gavs de bort enkelt.

I sista matchen så hade alla kallt räknat med en schweizisk seger, men när matchen var över så var det Honduras som hade bränt de värsta chanserna.

Individuellt var David Suazo en besvikelse, ytterligare ett tecken på att han verkligen är slut. Edgar Alvarez gjorde inte heller något väsen av sig, och Léon var inte med överhuvudtaget. Palacios märkte jag knappt. Pavon var mer osynlig än någon av de nämnda.

Jag kan tänka mig att laget inte var alltför nöjt vid hemresan, men för att vara det första världsmästerskapet på 28 år var det ändå inte direkt pinsamt.

Siffror:

0 vinst
1 oavgjord
2 förluster

0 gjorda mål

3 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, honduras, suazo, alvarez, pavon, palacios

31. Kamerun

2010-07-18T13:39:00.001+02:00

Tja, vad finns det mer att säga om Kamerun än det som jag redan skrev efter den inledande matchen mot Japan?

I och med detta VM har Kamerun bara vunnit en av sina senaste tolv VM-matcher. Det är så grymt hopplöst. Här kan ni läsa de omedelbara tankarna efter den matchen.

Jag var alltså spyfärdig efter den matchen. Det var en värre knock än när Brasilien slogs ut (varför det används som måttstock lär nog vara tydligt för er som följt bloggen). Tänkt att ha sett skiten i repris under hela ens ungdom. Det handlar bara om en handfull turneringar, men det handlar också om 20 jävla år, där man emellan har drömt om en relativ framgång för Kamerun.

Mot Danmark var saker och ting inte lika oförklarliga. Det blev en typisk match där en europeisk C-nation använde sin resursmässigt goda grundkompetens för att manövrera ut ett bättre men mer förvirrat lag. Att det blev förlust var lite otur, men ändå ingen slump. Danmarks båda mål var genomtänkta. Däremot borde Kamerun rimligen ha fått in ett mål till.

Men det hade nog inte spelat någon roll. Inte ens med seger mot Danmark hade saker och ting sätt så jättemycket lättare ut. Japan hade antagligen plockat en poäng och Nederländerna hade vunnit.

2010 kommer därmed gå till den kameruanska fotbollshistorien som ännu ett menlöst VM där saker och ting inte föll på plats. Jag gillar Samuel Eto'o som person, men jag kan inte ta hand förnekelser om schismer i landslaget på allvar. När ett lag underpresterar så grovt jämfört med sitt spelarmaterial, då brukar det alltid vara något fel med gruppkänslan. Även om den kan vara konsekvensen av annat, finns den alltid där.

Jag får nu acceptera att jag blev förälskad i ett västafrikanskt lag i VM 90, och därefter svek de mig under hela min ungdom. Nästa gång VM spelas kommer jag att vara 32 år gammal. Sorgligt.

Siffror:

0 vinst
0 oavgjord
3 förluster

2 gjorda mål

5 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, kamerun, sydafrika, eto'o

32. Nordkorea

2010-07-18T09:22:00.001+02:00

Om någon hade sagt innan VM att Nordkorea skulle åka hem med tre nederlag och tvåsiffrigt i kolumnen för insläppta mål, skulle ingen rycka på axlarna. Jag totalsågade laget själv i försnacket.

Men jag skulle ju ljuga lite om jag påstod att det var just det här som jag väntade mig. Att Nordkorea överhuvudtaget skulle göra mål på Brasilien - eller egentligen något annat lag - trodde jag inte alls. Jag såg framför mig en total utspelning där varje match skulle handla om kamp mot klockan.

Så blev det inte riktigt. Nordkorea började med att nolla Brasilien i första halvleken av sitt premiär och föll sedan med flaggan i topp. Man hade lite på känn att det kunde bli mycket svårare mot ett Portugal som efter 0-0 i premiären skulle ge allt för att inte bara vinna, utan vinna stort. Med den inställningen brukar nerverna kring vinstens börda minska eftersom det inte är slutmålet som för pressen med sig.

Men Nordkorea stod emot och det som framförallt var slående var att man efter de första tio minuterna började göra det som man aldrig riktigt hann med mot Brasilien - attackera. När man hade fått det bekräftat att man kunde stänga igen mot två topplag, då började man också känna att "ska vi inte ta och anfalla lite också nu när det ändå går så bra?". Det skapades en del chanser mot Portugal.

Men när det andra målet kom i andra halvlek var VM över för Nordkorea. 0-7 var väldigt onödigt och inte helt rättvist.

Den sista matchen såg jag inte så noga, så jag kan inte uttala mig kring dess detaljer. De blev hyggligt utspelade de första 20 minuterna i alla fall.

Hade man bara fått med sig en mer logisk slutresultat mot Portugal, typ 0-2, så hade det kanske inte sett så illa ut i efterhand. Nordkorea kan inte direkt åka hem som ett stolt landslag, men det var många som beundrade deras no-bullshit-attityd på plan efter den första matchen. Slutomdömet måste ändå vara att de i det stora hela rättfärdigade VM-platsen.

Siffror:

0 vinst
0 oavgjord
3 förluster

1 gjort mål

12 insläppta mål

---

Läs även andra bloggares åsikter om 2010, nordkorea, sydafrika, vm

En kort sammanfattning

2010-07-17T14:13:00.004+02:00

Känner att jag behöver bromsa lite med topplistorna och samla tankarna om det här mästerskapet innan de börjar försvinna en aning.

Jag kommer inte göra någon extrem djupdykning eftersom det här bara är en blogg. Det finns extremt mycket att säga om detta VM, men vi får skära en massa, alternativt stycka upp det i många små delar i form av topplistorna och så vidare.

Men om man säger, hur var VM i Sydafrika 2010?

Som vanligt var det mycket som var fel. Men jag skulle ändå säga att det var det tredje bästa mästerskapet av de sju som jag nu har upplevt, mest via rutan, men även ett par matcher på plats.

Mitt favorit-VM kommer, som bloggens namn antyder, alltid att vara Italien 90. Jag kommer alltid tycka att den som säger att "VM 90 var ett riktigt skit-VM" inte förstår sig på vad fotboll handlar om. Jag är medveten om att det finns en hög grad subjektivitet i det tankesättet, men jag anser att det även finns argument om att VM 90 i alla fall även för andra människor bör betraktas som ett bra VM. Om du tror att fotboll handlar om underhållning, vilket i sin tur manifesteras i målrika matcher, då är din VM-upplevelse mycket fattigare än min. Du famlar i mörkret.

Näst bäst under dessa 20 år är VM 1998 i Frankrike. Det var det sista mästerskapet innan fotbollens globalisering ristades i sten. Visst var det mycket jippo, men det var fortfarande ingenting jämfört med det som skulle komma på 2000-talet.

USA 1994 var som en föregångare till VM på 2000-talet, och led av usla väderförhållanden, det sämsta fotbollsmodet någonsin och kanske framförallt av det faktum att matcherna spelades i det som väldigt tydligt var fel miljö för fotbollen. Jag menar då inte den kulturella aspekten, utan det faktum att det handlade om arenor som annars användes till amerikansk fotboll, med stora fula blå madrassväggar och dylikt. VM 2002 behöver nog inte kommenteras ytterligare. Det var det sämsta världsmästerskapet genom alla tider.

VM i Sydafrika var ändå okej, och den bästa på 2000-talet, om ni frågar mig. Det var första gången på 32 år som mästerskapet spelades på den södra hemisfären, och precis som då, i Argentina 1978, var det ett hårt klimat även bildligt talat, vilket gjorde att VM inte kunde ryckas isär från det övriga samhället på samma sätt som Tyskland 2006. Jag var då på plats och såg Portugal-England i Gelsenkirschen och det hela var som ett stort slottstält sponsrat av Coca-Cola och McDonald's.

Säkert fanns den känslan även hos de som besökte Sydafrika nu, men riktigt genomplastigt kunde det aldrig bli eftersom det fanns en överhängande känsla av fara runt hörnet. Även om det är synd att Sydafrika ska vara ett sånt land för dess invånare, så blev konsekvensen för just fotbolls-VM god. Det satte en gräns för verklighetsflykten.

Vad gäller det sportsliga så var det mycket högt och lågt. Jag saknade dramatiken. Bara fyra matcher gick till förlängning och två till straffar.

Mycket började gå snett när Brasilien slumpmässigt slogs ut av Nederländerna, och dagen efter kom spiken i kistan, när Tyskland slog ut Argentina på ett oerhört tråkigt och odramatiskt sätt. Det var då utan tvekan VM:s mest häftigaste match som väntade, större än tyskarnas batalj med England tidigare. Men det blev ballongpys av det hela ganska tidigt.

Fram till finalen gick inte heller de andra matcherna till förlängning, vilket tog bort än mer dramatik. Särskilt tungviktsmötet mellan Spanien och Tyskland borde ha gått till en förlängning och helst straffar. Jag kände mig oerhört tomhänt när det blåstes av efter 90 minuter och 1-0 till Spanien.

Gruppspelet var mer positivt. De europeiska giganternas fall och svårigheter var bara positivt att se. Frankrike och England agerade ofta humoristiskt uselt, vilket är att föredra framför väntade och stabila segrar. Dessutom var det en succé för de sydamerikanska lagen, på bekostnad av de där färglösa europeiska B- och C-nationerna som genom åren ofta har lyckats kravla sig fram till åttondel på något sätt.

Det blev stopp för det nu. Efter kvartsfinalerna och framförallt efter bronsmatchen började den nya europeiska chauvinismen att göra sig gällande hos media och tyckare på nätet, där man förklarade att det var dumt av alla att döma ut Europa för tidigt, för i och med att alla medaljer togs av den kontinentens lag, så var det här återigen "Europas VM".

Wrong 'em, boyo.

Visst, i ett sånt skede kan man aldrig påstå att det var "Amerikas VM". Men icke desto mindre var Sydafrika 2010 en stor framgång för de amerikanska kontinenterna. De utgjorde nästan hälften av åttondelplatserna. Alla sydamerikanska lag gick vidare från gruppspelet och fyra av dem gick vidare till kvartsfinal (och den enda som slogs ut innan det kom från ett helsydamerikanskt möte). Och det är inte ens bara siffror. Paraguay, Chile och Uruguay övertygade stort även spelmässigt.

Och under allt detta fick Europa ynka sex lag vidare till åttondelen. Det är den sämsta noteringen någonsin, sen systemet med åttondelar infördes med VM 1986 i Mexiko.

Det hade gärna fått prägla även det absoluta slutskedet. Att både Brasilien och Argentina åkte ut i kvarten var väldigt tråkigt. Det är bara i VM - vart fjärde år - som vi har möjligheten att skåda stormatcher mellan giganter från Sydamerika och Europa. Vi fick visserligen se stormatcher av detta slag nu också, men det hade gärna fått ske även längre fram. Men just den här besvikelsen dämpas med tanke på att samma sak skedde för fyra år sen. Och då fanns inte ett Uruguay som en tröst.

Det absolut sämsta med mästerskapet var nog den där jävla Jabulanibollen. Många säger att det är skitsnack, att det inte är nåt fel på bollen, men bevisligen var den ju det - åtminstone i fel miljö - eftersom spelarna hade såna stora problem att hantera den. Jag tycker som sagt att ett VM handlar om mer än bara välspelad fotboll, men till och för mig gick det här lite för långt. Och vem kom på idén med att introducera en ny boll inför varje mästerskap så att det ska skapa en massa osäkerhet? Varje gång någon fick iväg ett skitskott var man ständigt nervös för att det skulle komma en tabbe från målvakten. Längre lyftningar gick åt skogen tack vare både precisionsproblemet och den höga föstastudsen. Inskruvade frisparkar fick vi se två stycken av - Endo mot Danmark och Forlán mot Ghana. Sen att folk tycker att det är så sjukt snyggt med såna intetsägande vobbelfrisparkar a la Honda, det får de stå för. Jag har aldrig sett vitsen med det.

Vuvuzelorna var ett annat problem som i början fick en att nästan gråta av besvikelse. Men så småningom mildrades problemet avsevärt, när TV-produktionen filtrerade bort dem i den andra gruppspelsomgången, om inte tidigare. När Frankrike och Mexiko möttes, kunde man faktiskt höra publikreaktioner.

Medias sätt att behandla Diego Armando Maradona var ett obehagligt inslag som gjorde den strukturellt rasistiska andan alltför påtaglig. Lite ironiskt att det kom när VM spelades i ett av den koloniala erans mest symboliska landvinningar.

De flesta storstjärnor svek återigen. Men det kom inte som någon besvikelse eftersom det har blivit regel snarare än undantag nuförtiden. Messi spelade hyfsat, men det går ju inte att komma ifrån att han var allt annat än en så kallad VM-kung. Kaká var sådär. Rooney var rentav dålig. Torres var fiasko. Drogba var hämmad av sin skada och slogs ut tidigt. Ribéry spelade i ett lag med enorma problem och kunde inte lämnas opåverkad.

Fast det tycker jag kanske är sekundärt. Stjärnor hit och dit, liksom. Det fanns massor av suveräna spelare som inte är riktiga affischnamn.

Statistiskt noterades en del intressanta saker:

* För första gången lyckades ett lag vinna VM trots förlust i den första matchen.

* För första gången vann ett europeiskt lag VM utanför sin egen kontinent. Bara Brasilien hade lyckats med detta tidigare.

* Som redan nämnt; för första gången någonsin hade Europa bara sex lag med i åttondelen.

* För första gången någonsin fanns alla sydamerikanska representanter med i åttondelen.

* Uruguay nådde sin första semifinalplats på 40 år.

* Nederländerna blev det första landet att ha spelat i tre VM-finaler utan att ha vunnit en enda av dem. Innan VM delade de sin dubbelförlust med Ungern och Tjeckoslovakien.

* Argentina har bortsett från hemma-VM 1978 fortfarande inte lyckats ta sig till en semifinal under efterkrigstiden utan Diego Armando Maradona.

* Brasilien missade semifinal för andra gången i rad, vilket är första gången sedan de lyckats bryta den där trenden med 24 år utan finalspel genom att vinna USA-VM.

* Japan och Sydkorea gick båda vidare från gruppspelet och det var första gången dessa länder gjorde det utanför sina egna gränser.

* Spanien gick vidare till semifinal i VM för första gången någonsin, även om de var med i den fyrlagsserie som utgjorde den sista fasen av VM 1950 i Brasilien.

* Schweiz slog rekord i att hålla nollan, som spräcktes i den andra gruppspelsomgången. Fortfarande har man bara släppt in ett mål på sina sju senaste VM-matcher.

* Grekland gjorde sitt första VM-mål någonsin, tog sin första poäng, och sin första seger.

* I och med att Italien slogs ut i gruppspelet är nu Mexiko, Tyskland och Brasilien de enda länder som gått vidare från gruppspelet fem gånger i rad.

* Sydafrika blev den första värdnationen någonsin att inte ta sig vidare från första fasen.

* Italien hamnade i sällskap tillsammans med Brasilien och Frankrike i det att man lyckades med det ovanliga att inte ta sig vidare från ett gruppspel som världsmästare. De andra två utsattes för detta 1966 respektive 2002.

* Paraguay och Ghana noterade nationella rekord genom att ta sig till kvartsfinal.

* Den unga nationen Slovenien hade gjort mål tidigare, men tog den första poängen och första segern någonsin.

* För andra mästerskapet i rad hamnade skyttekungen/skyttekungarna på endast fem gjorda mål. Det innebär en upprepning av bottenrekordet.

Resten av turneringen kommer att kommenteras genom en lag-för-lag-genomgång.

Läs även andra bloggares åsikter om vm, sydafrika, 2010

VM-elvan

2010-07-15T16:45:00.008+02:00

Dåså. Ett så kallat All-Star-lag ska tas ut. Och den ser ut såhär, enligt mig.

Nån kommer antagligen påpeka att jag har hela fem uruguayaner i elvan, vilket man kan tycka är för mycket. Om Uruguay har haft så sjukt många av de bästa spelarna så borde de väl ha vunnit VM?

Tja, vem vet. Om Luis Suárez hade fått spela semin mot Nederländerna så kanske de hade gjort det. Men om vi ska vara mer rak på sak så handlar det om att dessa uruguayanska spelare har presterat något oerhört. Det är ett landslag med en begränsad VM-trupp, och deras semifinalplats krävde det bästa av många spelare i startelvan.

Kommentarer:

Richard Kingson
Jag känner inget speciellt alls för Kingson som profil. Att han har spelat för Hammarby kunde jag inte bry mig mindre om. Min värld kretsar inte kring tre Stockholmsklubbar och under den korta tid som han representerade Bajen sammanföll antagligen inte med en Allsvenska-period i mitt liv. I och med att han gjorde ett par tabben kan man inte påstå att han har varit vansinning under hela VM eller nåt åt det hållet. Men VM har inte bjudit på några spektakulära målvaktsframträdanden. Kanske har många av dem inte satts på så mycket prov eftersom Jabulanibollen haft svårt att hitta vägen till mål.

Jag köper inte heller fattiga argument som att Casillas var VM:s målvakt eftersom "han" höll nollan under hela slutspelet. Han råkade spela i ett lag som med sitt bollövertag slapp alltför många avslut emot sig. Han gjorde visserligen kanske VM:s viktigaste räddning i finalen, när han hindrade Arjen Robben från att bli guldskytt, men jag kan inte riktigt bedöma saken på det sättet. Om du hade satt Kingson i det spanska målet så hade han kanske också fått göra nåt sånt.

Kingson räddade Ghana mot Australien, var bra mot Uruguay och helt enorm mot USA. Det motiverar hans plats som VM:s bäste målvakt.

Maicon Douglas Sisenando
2000-talets bäste högerback. Brukar aldrig göra en dålig match, och så blev det inte i VM heller. Väldigt synd att han förmodligen aldrig lär vinna VM, ur det perspektivet. Han kan vara med i truppen nästa gång, men då han kommer att vara 33 år gammal, kan jag inte se att han kan hålla uppe samma frenesi som nu.

Arne Friedrich
Det var länge sen Tyskland hade en fruktad backlinje. Vet inte vad jag ska säga om årets upplaga, men Friedrich stod för många brytningar och läste spelet bra.

Maximiliano Pereira
Den här korsningen mellan Manu Chao och typ Jeff Tweedy är egentligen en högerback, men i och med att hans defensiva kvaliteter imponerade som fan, är jag övertygad om att han skulle klara av att spela som mittback på permanent basis. Följde även med i anfallen ofta, trots att han liksom resten av försvaret lade ett enormt arbete på defensiven.

Jorge Fucile
Var inte med från början, men blev bättre och bättre för varje match som han spelade, men kulmen i kvartsfinalen mot Ghana. En klassisk ytterback som faktiskt klarar av det som en försvarare i slutändan ska göra - försvara.

Bastian Schweinsteiger
Tappade mycket respekt för honom som person efter hans utlägg om hur argentinare som personer fungerar. Men en bra fotbollsspelare är han, och det har varit skönt att slippa se honom på kanten, där han var en typisk actionspelare i VM 2006 och EM 2008. Nu har han flyttat in i mitten, och deltar både i arbetet bakåt och uppbyggnaden av de snabba motattackerna. Klok och mångsidig spelare med bra självförtroende.

Diego Perez
Normalt tycker jag att det är förutsägbart hur arbetsmyrorna alltid ska tokhyllas som underskattade stackare som gör jobbet i det tysta, men den här mannen tog det hela till en annan nivå och jag blev helt såld. Slet som ett djur i alla matcher och var inte helt oduglig för offensiv, tack vare sina brytningar kring mittplan.

Wesley Sneijder
Frågan är om det fanns något annat lag där allt vilade så mycket på en och samma spelare. Utan Sneijder frågar jag mig om det hade blivit några holländska mål i detta VM överhuvudtaget. Oavsett om det var frisparkar, långskott eller genomskärare, hade han nästan alltid en fot med i spelet, i matcher där man annars hade svårt att skapa särskilt mycket.

David Villa
Ja, vad ska man säga... Kanske den bästa strikern utav alla den senaste femårsperioden. Höll sin normala nivå och den är väldigt, väldigt, hög.

Diego Forlán
VM:s odiskutable konung. Kämpade, löpte rätt, spelade fram, gjorde mål... Jag bara älskar den här mannen. Hans spelstil lever upp till mina 90-talsdrömmar; en anfallare med både styrka och elegans OCH hjärna.

Luis Suárez
Kunde sysselsätta ett helt försvar, inte som en lång och stark targetspelare, men som en teknisk bolltrollare som inte gav bort några bollar i onödan. Och så kunde han så småningom börja göra mål också. De två han gjorde mot Sydkorea var en prestation som bara stora spelare kan genomföra.

Tränare:

Oscar Washington Tabarez
Visst, Jogi Löws clockwork-offensiv visade på en imponerande systematik, men Tabarez hade sämre medel att jobba med. Eftersom lirarna var få i det här laget var han tvungen att få fram ett starkt kollektiv, och det kan man verkligen konstatera att han lyckades till 100%. Uruguayanerna slet för varandra i varje match som de spelade och deras goda attityd på plan, gentemot sig själva och sina motståndare, antydde konsekvensen av att de var totalt fokuserade i matcherna.

På bänken:

Iker Casillas (ESP)
Fábio Coentrão (POR)
Gerard Piqué (ESP)
Juan Silveira dos Santos (BRA)
Lucimar "Lúcio" Ferreira da Silva (BRA)
Javier Mascherano (ARG)
Mesut Özil (GER)
Lucas Barrios (PAR)
Asamoah Gyan (GHA)
Keisuke Honda (JPN)
Lionel Messi (ARG)
Thomas Müller (GER)

Läs även andra bloggares åsikter om kingson, maicon, friedrich, pereira, fucile, perez, schweinsteiger, sneijder, forlan, villa, suarez