Champinjonlottning

Champinjonerna har lottats och det är nog ingen tvekan om vilken åttondel som kommer att dominera i fokus.

Den mest klassiska matchen blir Liverpool mot Real Madrid, men det är förstås Inter - Manchester United som är godbiten.

Inter har inte haft tur i lottningen de senaste två säsongerna. Att få Valencia respektive Liverpool redan i åttondelen är en förklaring till varför man inte har lyckats lika bra i Europa som i ligan. Situationen är mer eller mindre omvänt mot förut. Inter var ingen gigant i Europa, men ända sedan man började dominera i Serie A har man åkt ut ännu tidigare.

Men förlorar man hemma mot Panathinaikos i onödan får man väl skylla sig själva. För att inte tala om redan avsågade Werder Bremen i sista matchen. Å andra sidan hade det kunnat bli Chelsea om man vunnit gruppen, och jag undrar om det inte hade varit ännu värre.

Jag vet inte hur man resonerar i Italien, men Man United är ett mycket respekterat lag. De är dessutom regerande mästare i turneringen, så om något talar för Inter, är det att pressen minskar en aning. Den sista preciseringen är viktig; den kommer förstås inte att avta, för ett misslyckande är ändå ett misslyckande, och just Inter har Champions som topprioritet.

För mig är det helt 50-50. Inter får inte bli för rädda, och United får inte låta lagets rykte leda till underskattning av det stenhårda motstånd som Inter definitivt kommer att bjuda på.

Övrigt...

Chelsea - Juventus
Jag förvånas över hus positivt folk ser på Juventus i det här fallet. Om Inter ska räknas som underdog mot United, borde inte Juventus få det ännu tuffare mot Chelsea? Nå, det här känns också ganska öppet, men lite talar för Juventus i det att man inte har pressen på sig. Man har redan presterat över förväntan i CL, och i alla fall enligt min mening även i ligan. 55-45.

Villarreal - Panathinaikos
Den gula ubåten är svår att få hål på. Man möter ett duktigt lag med rutin i den här turneringen, men utgången känns ändå given. 90-10.

Sporting Club - Bayern München
Båda dessa lag är väldigt svårtippade för mig. Men tyskarna har många kanonspelare i laget. Det har inte Sporting. 20-80.

Atletico de Madrid - Porto
Mycket intressant iberiskt derby. Atletico har glansen, Porto rutinen. Kan gå hursomhelst, men för turneringens skull hoppas jag att sexiga (men också fula) Atletico tar detta. 60-40.

Lyon - Barcelona
Har mötts flera gånger förr. Förstås svårt att tippa emot Barca här, men större under har skett än att de åker. Det är Barca som har pressen på sig, och det brukar vara extra svårt för spelande lag. 35-65.

Real Madrid - Liverpool
Två av världens absolut mest anrika fotbollsklubbar möts för första gången på jag vet inte hur länge. Mycket ära som står på spel här. Utgången? Vem vet... Ramos är ny tränare i Real och vad han hinner göra med sin trupp på två månader återstår att se. Liverpool har inte lika många stjärnor, men är mer stabilt. 45-55.

Arsenal - Roma
Två vackra men ostabila lag. Roma har fler rutinerade spelare och drömmer om att få vinna turneringen på hemmaplan. Jag tror inte de grejar det, men Arsenal kan de ta sig förbi. 50-50. Satsar på Roma om jag måste.

Läs även andra bloggares åsikter om Champions, Man United, Inter, Chelsea, Juventus, Sporting, Bayern, Atletico, Porto, Lyon, Barcelona, Real, Liverpool, Arsenal, Roma

^16 och El Clasico

Jag orkar knappt nämna matchen mot Roma igår. Det är för jävligt och de har fett med tur. Men det är klart att om man attackerar så uppstår situationer. Någon kan kalla det för en hyfsat viktig seger på det sättet. Men egentligen, det är en självklarhet att ett lag av Romas kaliber ska attackera mer, skapa fler chanser och så vidare än Cagliari. Särskilt på hemmaplan. Så jag köper inte det rakt av.

Lite nyfiken är jag över son och pappa Contis relation i samband med den här matchen. Det var inte första gången Daniele målade för Cagliari på frispark mot Roma, men förra gången (februari 2006) var det inte särskilt snyggt. Liksom då sprang han nu till bänken överlycklig. Sen gör Vucinic 3-2, tar smaklöst nog av sig shortsen (blev han vackrade av att springa omkring i tajta vita kalsonger?) och så ser man Bruno där också.

Omgången i helhet bjöd inte på några praktskrällar, men många oväntade resultat.

Som att Walter Novellino i sin första match tillbaka i Torino fick se sitt lag förlora med hela 2-5 borta mot Bologna. Jag tror fortfarande att Toro är för bra för att åka ur, och att detta mest var en tillfällighet. Trots allt gjorde man två mål på bortaplan och kanske kommer den där typiskt förlösande segern med tränarbytet som främsta orsak redan i nästa hemmamatch. Vilka de nu möter...

Udinese reagerade på sin urusla form med att köra över Lazio. Så trodde väl alla när det stod 3-0 i alla fall. Men de lyckades tappa det.

Juventus besegrade Milan alldeles för enkelt. Jag är förvånad. Tror hursomhelst att Inter är nöjda med det resultatet. De är nog mer rädda för Milan. Nu kanske de har råd att förlora även nästa derby utan att det är hela världen. Men ligan är på inget sätt avgjord.

Och så lyckades mittenlirarna i Samp besegra Reggina på bortaplan med 2-0. Det förvånar mig nästan mest av alla resultaten. Nu kanske jag inte behöver direkt begå självmord om vi torskar mot Reggina nästa omgång, trots att det vore 14:e raka utan vinst mot dem.

***

Sist men inte minst några ord om El Clasico. Jag fick lära mig av Spanienbloggarna på Svenskafans att så gott som alla spanska fotbollssupportrar har ett favoritlag utan av dessa två bortsett från det lag man i första hand håller på. I så fall är jag väl i andrahand blågrön som Pontus Kåmark råkade säga nån gång förra säsongen (blev felöversatt från blugrana, som i blå och färgen på ett granatrött). Det är en tvärvändning från hur jag kände i mina unga dagar. Vad ska man säga? Hänger lite ihop med den kännedom om historiska bakgrunden som jag inte hade tidigare, plus att det där med galacticos var väldigt irriterande.

Om matchen tycker jag inte som så många andra att Real Madrid har återfått respekten som man under hösten tappat. Visst, de gjorde en ganska bra match och med lite tur hade de kunnat vinna rentav. Men det kan man säga om nästan vilket annat spanskt lag som helst. För Real uppträdde som ett mitten- eller bottenlag. Eller vilket lag som helst som skulle vara chanslöst mot Barca på Camp Nou. Vi får se om de missar fjärdeplatsen. Det hände år 2000, men förbundet valde ändå att skicka dem till Champions League 2000/01 eftersom de blev mästare i den turneringen. Surt för Real Zaragoza. Alltså precis samma sak som FA inte gjorde, och lämnade därmed ansvaret till Uefa, när Liverpool blev femma och mästare i CL 2005.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Conti, Cagliari, Roma, Novellino, Torino, Bologna, Sampdoria, Reggina, Udinese, El Clasico, FA, Champions League, Liverpool

^15

Idel segrar för Milan, Juventus, Inter och Roma. Serie A börjar tyvärr bli sig likt, men fortfarande ser allt bättre ut för att på en ö någonstans nordväst är det ännu värre.

Cagliari gör definitivt sin bästa säsong sedan 2004/05. Att vi skulle ha 20p efter 15 omgångar hade jag nog inte ens kunnat drömma om. Särskilt inte med den starten. Jag måste nog nypa mig i armen för att fatta att detta verkligen har hänt. Att vi verkligen har i tur och ordning besegrat Fiorentina, Sampdoria och Palermo hemma med 1-0. Inte för att någon av resultaten är en bragd, men ändå. Sådan stabilitet har man inte sett på ett tag. En sak som mildrar min entusiasm (det vill säga att jag inte springer runt kvarteret i kallingar och skriker) är att framförallt den senaste mot Palermo verkar ha varit lite tursam. Målet var offside. Knapp men klar. Och vi har fått alldeles för många felaktiga offsideavblåsningar mot oss för att jag ska skämmas. Ändock hade jag inte kunnat klaga om det dömt bort. Och så Palermos spelövertag som ändå resulterade bland annat i att Cavani vinner en duell mot Marchetti men nickar i ribban istället för det tomma målet.

Udinese förlorar för femte matchen i rad. Får betraktas som något av en sensation. Men all heder åt Atalanta.

Il Grande Toro och dess problem i Serie A fortsätter. Jag tror fortfarande att man är alldeles för bra för att åka ur, och liksom tidigare kommer nog min tanke att besannas när serien är avslutad. Men problemet är ju att man överhuvudtaget lyckas hamna i dessa prekära situationer. Cairo fick nog och sparkade De Biasi igen. Och återanställde mannen som den sistnämnde ersatte. Och därmed upprätthålls en sann tradition i den här ligan.

Di Vaio är i kanonform och Mihajlovic har efter fem matcher fortfarande bara kryssat. Jag tror inte det är helt värdelöst. Fem poäng är ändå fem poäng.

Antingen är Roma just nu sjukt bra eller så är Chievo alldeles för dåliga. Jag är orolig för att Esposito aldrig kommer upp i den nivå han ändå fortfarande befann sig i före den halvårslånga knäskadan i sista säsongen med Cagliari.

Vad finns det mer att nämna? Genoa vann derbyt. I Serie A-sammanhang måste det vara första gången på 12-15 år. Skönt det. Att de vann alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Palermo, Cavani, Marchetti, Udinese, Atalanta, Torino, Cairo, Genoa, Esposito

Fuck you, Offside

Jag blir rentav sårad över att Offside inte har med Zlatan som en av sina fem nomineringar till Ballon D'or.

När Zlatans karriär är över kommer samma wannabe-elitister att prata om hur tråkiga jante-Sverige inte accepterade honom som han var, att han aldrig fick sitt rätta erkännande trots att han under några år var ett av världens bästa fotbollsspelare.

Så vad gör de själva nu?

Jo, de nominerar Nemanja Vidic högre.

Varför?

För att Vidic "vann Champions League". That's right, fotboll är numera en singelsport.

Alla spelare på Offsides nomineringslista har antingen vunnit CL eller EM. Jag antar att det måste ha spelats många EM eller CL under 2008. För flera spelare kan ju inte vinna samtidigt i en singelsport.

Jag är helt enkelt trött på skiten. Zlatan skulle inte nomineras om han så gjorde en Maradona-86 varje år. I alla fall inte av en svensk fotbollstidning. För dem räcker det med att Ronaldo pangar in halvfarliga frisparkar mot usla engelska målvakter. Och sen sitter dem och väntar på att Zlatan ensam ska fixa VM-guld åt Sverige. Precis som Ronaldo gör. Eller?

^14

Den hyperintressanta tabelltoppen i Serie A, som jag hade tänkt skulle hålla i sig åtminstone fram till juluppehållet, verkar redan ha kommit av sig, och jag kan inte annat än inse att Cagliari spelar en inte så obetydlig roll i det hela. Det var vi som snodde två poäng från Napoli, och det var vi som slog Fiorentina hemma.

Men det var inte vi som såg till att Udinese inte ligger på delad andraplats. Det hade de gjort om pliktskyldigt vunnit hemmamatcherna mot Reggina och Chievo.

Plötsligt vore det inte helt omöjligt att det blir samma karta som förra säsongen, nu när Roma har börjat plocka poäng (bara sju poäng efter Napoli på sista CL-platsen nu, med en match mindre spelad) och Fiorentina kan satsa hundra på ligan.

Jag tycker dock inte att något av dessa två populära lag är så grymma att de ohindrat kan plöja sig igenom till toppen. De kommer att få kämpa om CL-platsen ordentligt om de når dit.

Inter gör ett för mig lite oväntat ryck i toppen. Men jag skulle inte räkna bort Milan än. Med dominans i ligan sedan hösten 2006 är Inter ett lag som har allt att förlora. Det talar emot dem.

Fokusering

Såg en notis om att Drogba ska ha setts äta middag med Inter-folk.

Drogba är tillräckligt bra för att han ska kunna tillföra något till Interanfallet. Tanken på Ibra-Drogba som anfallspar är lite... Upphetsande? Det skulle vara som en kraftens svar till Messi-Eto'os finess.

Ändå kan man inte låta bli att undra vad fan det är som pågår. Det verkar som att hela världen förutom Interledningen är införstådda med att Inter har mästerlig klass på alla positioner i laget förutom på mittfältet där man fortfarande saknar en riktig playmaker. Mancini och Quaresma som köptes in är förvisso kreativa spelare i sina bästa stunder, men några speluppbyggare i ordets rätta bemärkelse är de inte.

Nu vet jag inte om det bara är rykte, men jag lutar åt att köpa det eftersom Drogba aldrig har gjort någon hemlighet av att han är en stor beundrare av Mourinho, och har ryktats vara på väg till Milano ett bra tag nu.

Läs även andra bloggares åsikter om Drogba, Inter, Ibrahimovic, Messi, Eto'o, Mourinho

Tretton

Glädjefnatt idag när Conti kvitterar i 95:e mot Napoli. Men det går inte att nämna det utan heder till Jeda som står för det fantastiska förarbetet. Fett med moral i Cagliari nu. Vi borde ha varit helt körda efter Lavezzis frisparksmål tio minuter tidigare. När hans skruvande kanon gick in tänkte jag; hur fan lyckas vi? För andra bortamatchen i rad är det en sketans frispark som ställer till det på slutet. När kvitteringen sen kom tänkte jag... Hur fan lyckas vi.

Den hyperjämna tabellen börjar annars att genomgå lite förändringar, till slut. Några skikt har bildats. De flesta av oss förväntade sig nog att den skulle bli ännu tydligare när Milan besegrar Torino borta. Men det gjorde de inte. Därmed är Inter nu det närmaste man kan komma en klar serieledare den här säsongen. Milan är det självklara andralaget, och så lika många poäng upp till tvåan är det ner till den där grötan med Udinese, Fiorentina, Napoli, Lazio och Genoa, som i längden lär göra sig av med Catania. Däremot bör Roma förr eller senare kunna blanda sig in där. Men jag är tveksam om de grejar just fjärdeplatsen.

Sen är mitt hjärta glad men min hjärna besviken över vad som händer i botten. Där har Reggina och Bologna börjat röra på sig lite. De som har läst bloggen under en längre tid förstår vad jag menar. De som inte gör det; jag sympatiserar med tappert kämpande bottenlag, med vissa få undantag, men ju bättre det går för de nämnda lagen, desto sämre är det för Cagliari.

Jag tror ändå att jag kanske kan sikta in mig på att skriva ner de tre räddningsplankor som behövs för överlevnad. Det har varit lite svårt de senaste säsongerna, men den här gången ser det ut som att Lecce, Bologna och Chievo kan få det svårt. Svårare än till exempel Torino som helt enkelt har en för bra trupp för att ramla ner, och Reggina som bara vägrar att lämna Serie A, oavsett förutsättningarna.

Ytterligare en notering är att Marco Giampaolo är sig lik. Efter en mycket bra start med Siena har han nu åter börjat visa samma gamla mönster; hans lag är mycket svårslagna, men också ganska snåla framåt och kryssar mycket. Just idag tog man i och för sig en tung seger borta mot Chievo, men båda målen kom på straff.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Conti, Jeda, Napoli, Lavezzi, Inter, Milan, Reggina, Bologna, Giampaolo

She likes suprises/ anything in colourful disguises

För tredje hemmamatchen i följd spelade Cagliari idag i helrött när Fiorentina besegrades på ett disciplinerat sätt med 1-0. Första gången jag såg dräkten var från höjdpunkterna till matchen mot Chievo, som innebar 2-0 och den första hemmasegern för säsongen. Då tyckte jag att det var ruskigt snyggt, och det måste jag nog fortfarande påstå. Men frågan är nu vad som pågår. Har man på grund av den matchen börjat använda det som turdräkt? Har ju funkat nu med 3 segrar av 3 möjliga, men jag börjar nästan redan nu sakna våra sanna färger.

Annars undrar jag varför jag inte är drabbad av bottenlös glädje. Vi har ju nyss slagit Viola på hemmaplan. Det var mer än vad jag kunde drömma om, trots att det blev seger även för ett halvår sen. Nåja.

Omgångens stora skräll är att Reggina slår Udinese borta med 1-0. Den såg jag verkligen inte komma, och det är lite svårt för mig att förstå hur det kunde gå till. Det får rapporter utvisa senare.

Nu är det i och för sig en match kvar, men det krävs något alldeles oerhört; som att Lazio till exempel vinner derbyt med 6-0, för att jag ska kunna köpa det som större. Men inte ens där liksom. En förlust är en förlust. Siffrorna spelar inte lika stora roll eftersom en Lazioseger ändå är mycket mer väntat än lilla formsvaga Reggina borta mot Udinese som dessutom brukar spela ut uppe i Friuli.

En annan lite överraskande sak är ju att Nicholas Anelka leder skytteligan i Premier League. Vad ska man dra för slutsatser av det? Jag tror det bara indirekt bekräftar det som jag och många andra tror; att spelare i topplag får mycket beröm gratis. Jag har svårt att tro att Anelka idag är en bättre fotbollsspelare än vad han varit tidigare. Men med toppspelare omkring sig får han fler chanser på sig, och gör därför fler mål. Det visar att topplagsspelare i alla fall generellt har lättare för att prestera. Ändå blir det ologiskt nog så att de får mer uppmärksamhet än sina kollegor i mindre klubbar. Nåt att tänka på för alla förbundskaptener. Men sen stämmer det ju att man behöver spelare som man vet funkar på allra högsta nivå.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Reggina, Udinese, Romderby, Premier League, Anelka

Konst?

Villarreal (h) 1-1

Mallorca (b) 1-1

Valencia (b) 0-1

Deportivo La Coruña (h) 0-0

Numancia (b) 0-0

Racing (h) 0-1

Sporting Gijon (b) 1-2

Betis (h) 0-2

Espanyol (b) 0-1

Atletico (h) 0-0


La liga-jumbon Osasunas säsongstart. 5 oavgjorda, 5 förluster, men framförallt 3-9 i målskillnad efter tio matcher.

Milanoderby säsongen ut?

Roma gav svar på tal genom att vinna övertygande mot Chelsea. Sen var gårdagens poäng mot Bologna trots allt ett steg framåt. Synd bara att Totti spelade en stor roll i båda matcherna. Det ger vatten på kvarnen för de som menar att Roma är för beroende av Totti. Men Totti hamnar nu senst ändå i skuggen av Cicinho. Offensvit en av ligans bättre försvarare, defensivt ganska oduglig. Det speciella med självmålet var inte att det kom på övertid och att det var jävligt klantigt. Det speciella var att det såg så medvetet ut. Det var ingen dålig skarv. Det var en klockren träff rakt fram mot mål, på ett inlägg som ändå inte såg tillräckligt hård ut för att kunna ställa till såna grova fel.

Men som sagt, jag tror det är ändå ett steg framåt. Problemet med Roma har inte varit att shit happens. Snarare att inget händer. Att de är klantiga har vi sett prov på många gånger tidigare. Dock är det nog ändå kört med fjärdeplatsen.

Jag får till slut ta av hatten för Alessandro Del Piero. Jag tycker han har fått för mycket beröm gratis de senaste åren, men den senaste månaden har han helt enkelt åstadkommit fett mycket för att vara en sån avdankad gubbjävel (sorry).

Lite i smyg håller Genoa på att klättra uppåt. Förra veckan togs meriterande 2-2 borta mot Udinese, och idag demolerades Reggina med 4-0. Diego Milito upp i skytteligaledning för övrigt. Fast han har fått slå väl många straffar kanske.

Och till sist noteras att Milanokampen kommer att bli hetast på... jag vet inte hur länge. 20 år? Udinese har börjat visa en mänskligare sida och Juventus tror jag inte på som ligasegrare. Hur länge orkar Napoli haka på? Det såg inte så jättestabilt ut idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Roma, Totti, Cicinho, Del Piero, Milano, Genoa, Milito

Serie A, omgång 10

Ännu en gång de senaste veckorna har Cagliari visat en sida som man saknat fullständigt de senaste säsongerna; inte bara vinner man de rätta matcherna, man gör det också på ett sätt som fram tills nu har kännetecknat alla andra lag i fotbollsvärlden förutom just Cagliari. I alla fall i några veckor har vi sluppit se Cagliari ta en komfortabel ledning, men sedan ge bort det i form av reduceringsmål, eller utvisning. 2-0 mot Chievo var härligt, och igår kom 5-1 mot Bologna!

Jag tror inte Cagliari har gjort fem mål i en Serie A-match sedan bortasegern med 5-0 över Torino för 15 år sen (herregud vad tiden går snabbt...). Med nio matcher kvar av höstsäsongen har Cagliari redan nu tangerat förra säsongens miserabla höst med tio poäng på 19 matcher. Och ändå inleddes säsongen med fem raka förluster den här gången.

På inget sätt är vi nu på säker mark. Det väntar några tuffa matcher nu och avståndet till nedflyttningsstecket är inte mer än fyra poäng. Men det kunde ha varit värre. Och om vi ändå åker ur blir det inte lika frustrerande om det sker genom att vi inte lyckas ta poäng eller vinna mot lag som på pappret är klart bättre, men förlorar poäng gång på gång mot våra bottenkonkurrenter, som vi har haft lätt för att göra tidigare.

Notervärt i övrigt under den här omgången:

* Roma är ett lag i kris. Det står bortom all tvivel nu. När Del Piero väl gjorde 1-0 till Juventus, tror jag inte man skapade en enda ordentlig målchans. Under loppet av tre-fyra minuter sammanfattades bedrövelsen på ett väldigt komiskt sätt. Det börjar med att Menez har bollen på sin vänsterkant. Plötsligt stannar han upp och gnäller på att ingen löper för att ta emot en passning. Kort därefter får Juventus en hörna och man ser svetten på Mexes ansikte, förvirringen i hans ansikte, trots viljan att ändå försöka. När samma hörna sedan inte leder till något får Roma chansen att kontra. Men uppspelet tar på en mittfältares arsle och vips får Juventus ett nytt anfall.

* Milan är i serieledning för första gången på väldigt länge. Det måste vara minst tre år sen.

* Daniele Arrigoni får sparken från Bologna. Mycket väntat, men ändock säsongens första tränaravskedning.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Bologna, Arrigoni, Milan, Roma, Menez, kris

Mycket hjärna, mindre hjärta

När jag såg på Chelsea - Roma igår, fick jag tanken att jag kanske borde bojkotta Chelseas matcher i fortsättningen. Undantaget om det är semifinal eller final i Champions League.

Med tiden accepterar man det mesta och detsamma gäller Chelsea. När Abramovich tog över klubben 2003 kände jag en brinnande hat för klubben, från att inte ha varit en alltför stor sympatisör innan. På 90-talet var det lite annorlunda. Även när man började spendera en del stålar på italienare och fransoser var jag rätt sympatisk. De har ett ganska vackert namn och även emblemet var snyggt på den tiden. Och i unga tonåren som jag var satte jag inte det hela i ett större perspektiv. Så länge man inte totalt dominerade ligan genom större investeringar än alla andra brydde jag mig inte så mycket om huruvida man hade en mäktig 'historia' att matcha pengarna eller inte.

Därför hade jag inte riktigt väntat att det skulle rinna över igår. Men det gjorde det. Hela Premier League har blivit så fruktansvärt osexigt med åren att mitt intresse för Liverpool som jag dyrkade från och med 1991 har gradvis börjat avta. Och jag förstår inte hur jag kan vara den enda som tycker så. Att ungar som upptäcker fotbollen idag faller för den är väntat. Men hur kan folk som är äldre än mig fortfarande följa ligan med stor passion när den saknar allt vad själ heter?

Vad är poängen med att sitta och titta på en match med det osexigaste laget i den osexigaste storligan i hela världen? Där mer än halva arenan består av så kallade Johnny-come-lately's. Och då är jag ändå väldigt generös. Jag tror det i själva verket handlar om typ 80%. Chelsea förtjänar inte min uppmärksamhet, så nu skiter jag hur det går för dem i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om Champions League, Roma, Chelsea, Premier League, bojkott, Liverpool, 90-tal

Tryck

Det händer ofta att jag blir besviken när jag väl sätter mig framför teven under en stor fotbollshelg. Matcherna brukar inte leva upp till förväntningar inför, men igår var dett undantag.

Madridderbyt som jag mest såg delar av började med ett mycket smart mål av Ruud Van Nistelrooy. Det var inte Buffon-klass på Leo Francos agerande men i det här fallet ska det snarare vara Van Nistelrooy som ska ha beröm. Han fintar helt enkelt bort alla genom att helt oväntat vrida sig och köra ett långskott när alla väntar på att han ska försöka hitta Raul eller någon central i straffområdet. Att det är just mannen som har en oproportionell fördelning på de mål som han gör inne- eller utanför straffområdet måste ha förvånat alla ännu mer. Jag var aldrig någon beundrare av Ruud när han köptes till Manchester United för omkring 8 år sen, men med åren som går blir hans genialitet allt mer uppenbart.

Sen kvitterar Simao innan samma gamla visa utspelar sig igen. Real avgör på övertid. Det kändes billigt men repriserna visade annat. Tilltaget var så idiotiskt att man skulle kunna tro att Atleticoförsvararen hade fått betlat för att sabotera för egna laget.

Mindre av samma gamla visa blev det på San Paolo där Napoli besegrade Juventus. Vågar man nu tro att Serie A den här säsongen kommer att förbli oviss? Det återstår över 30 matcher men det känns ändå som att topp 4 kommer att vara öppet ett bra tag till. Napoli spelade verkligen briljant igår och eftersom de gjort sig själva en tjänst genom att bli utslagna ur Uefacupen av Benfica, har de alla möjligheter att fortsätta på samma väg.

Typiskt för uppstickarna har ju förr varit att hur mycket man än har övertygat så har man inte kunnat rubba de allra största internt. Gängse uppfattning är att man vinner en liga genom att vinna även de mindre stora matcherna. Och det är nog sant för lag som Inter, Roma och Milan när de inte har lyckats vinna Serie A. Men för de lagen som snarare siktar på att slå sig in, upplever jag i alla fall att problemet brukar vara att skillnaden mot storlagen blir alltför tydlig när man väl möts. Då spelar det inte så stor roll vad man gör, i 7 av 10 fall åker de stora hem med alla poängen. I bästa fall lyckas uppstickaren ta en poäng efter mycket möda, och någon gång under loppet av fem år kommer någon seger.

Men lag som Napoli och Genoa verkar ha den där hungern och det där trycket från läktaren som får dem att lyfta och vinna en del av dessa matcher. Lavezzi var som vanligt ett irritationsment för försvaret hela matchen, och det var härligt att se ytterbackarna Mannini och Maggio kliva fram när de svartvita var mer samlade därbak.

Juventus har dock ett ritktigt dödligt vapen i Amauri. Man ska inte räkna bort laget ännu. Men visst kommer de att få kämpa om en plats i topp 4 hela säsongen?

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, La Liga, Napoli, Juventus, Atletico, Madrid, Real Madrid, Lavezzi, Amauri, Van Nistelrooy

"Lagerbäck is still God"

Den tredje omgången av VM-kvalet signalerade att makterna är på väg att återhämta sig. Skrällarna var få. Kanske fanns det inte en enda. Österrikes poängtapp borta mot Färöarna är anmärkningsvärt, men de har som sagt förlorat där nere förut, när de var ett bättre lag, och Färöarna brukar pressa motståndare på hemmaplan. Det är inget nytt.

Intressantast för mig var Sveriges kryss hemma mot Portugal. Det visar att Sverige är sig likt, trots att många av oss väntade på att spiralen till slut skulle börja gå neråt efter åtta år av framgångar. Det skulle inledas med en liten besvikelse i EM och fortsättas med knackigt kval med Portugal som mardrömsmotståndare.

Nu verkar tvärtom allting vara precis som förr. Krysset borta mot Albanien kan jämföras med exakt samma resultat borta mot Lettland inför EM 2004. Hade det handlat om en nedgång borde Sverige ha spelats ut av Portugal igår. Tvärtom var Portugal riktigt skakade i stora delar av första halvlek, och lyckades egentligen aldrig dominera andra så som de kanske borde kunnat göra.

Sen vem som gynnast bäst av slutresultatet är omöjligt att säga i dagsläget. Jag köper inte argumentet att det var tveklöst bra för Danmark. Möjligen var det bättre att Sverige kryssade än vann för de rödvita. Men en Portugal seger kanske hade varit ännu bättre. Då kanske de haft chanserna att såga av Sverige. Överlag är det alltför jämnt för att kunna se resultatets betydelse för fortsättningen. Men om saker och ting förblir som de har blivit förr, och det ser så ut just nu, kommer Sverige att spela VM om två år. Men en väldigt viktig faktor är hur det blir när playoffmatcherna lottas för de åtta bästa tvåorna. Där blir förstås chansen till avancemang enorm. Att möta Schweiz, till exempel, är lite lättare än att möta Frankrike. Dock är inte ens playoffplatsen som bekant en garanti även om Sverige klarar av andraplatsen, för den sämsta tvåan får inte delta...

Läs även andra bloggares åsikter om VM, kval, Lagerbäck, Sverige, Portugal, Danmark

Indeed

Många stressiga dagar för ers nåd innebär färre inlägg. Helgen som gick tog Cagliari i alla fall sitt första poäng för säsongen hemma mot Milan. Det är inte mot sådana lag som poängen ska tas, men det här var mycket välbehövligt. Att bryta trenden inför landslagsuppehållet kan vara en liten detalj som räddar säsongen.

I övrigt konstateras att det blev halt i återställningen av ordningen, som har varit på gång, delvis tack vare Ballardini och Giampaolo. Två personer som inom det närmaste året har tränat Cagliari. Därmed får vi drömma lite till, innan fotbollens logik (stavas calcio moderno) åter krossar våra drömmar.

Eller dröm och dröm... Att lag som Siena, Lecce och Catania leker loss i Serie A går helt emot mina intressen av ganska uppenbara skäl.

Värt att notera i alla fall att Jennifer Wegerup ägnade en stund åt Cagliari i Aftonbladets blogg med det urfåniga namnet Europa Calling. Och därmed fick svennebanan lära sig lite om ärorik historia.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Giampaolo, Ballardini, Milan

Hundkex

Sportkrönikörer blir ibland uttråkade, saknar idéer när det är dags för dem att göra nåt. Då gör de det som alla andra gör när de vägrar erkänna att de har ett problem: de börjar snacka en massa skit.

Det allra vanligaste är att ställa om bilden 180 grader för att säga: "kolla vilken upplyst människa jag är; jag ser det som ni andra inte ser, det är precis tvärtom".

Lasse Anrell är "mästare" på detta (det vill säga, hans alster blir mer meningslösa för varje år som går).

Nu ser jag att DN:s Johan Esk har tagit till samma grepp.

Inför kvällens cirkus där Pittsburgh Penguins och Ottawa Senators ska spela NHL-premiär i Sverige, jämför han NHL med den europeiska toppfotbollen, och menar att på grund av "socialistiska" initiativ för att jämna ut skillnader, är National Hockey League sunare än toppfotboll.

Socialismen ser han i bland annat lönereglering och draftsystemet (ragnordnat får NHL-lagen säkra rättigheterna till att skriva ett kontrakt med juniorspelare, med det sämst placerade laget från den föregående säsongen först ut och den bästa sist).

Visst är det kul att NHL är jämnt. Men vem försöker du lura egentligen, Esk? Samtidigt som det är jämnt saknar NHL samhällsförankring totalt. Det är inte hockeyklubbar, de är bara "lag". När fotbollslag heter saker som Real Madrid Club de Futbol eller FC Internazionale Milano, betyder det att de är som vilken annan institution som helst i staden. Det finns en tydlig samhörighet och att ansluta sig som medlem kan i princip vem som helst göra. Att inflytande sen alltmer minskar är ett annat problem. Som inte är helt irrelevant. Det som många av oss beklagar är just att trenden går mot att klubbarna blir som NHL-lag, som är mest som fantasiprodukter. Penguins, Senators, Blackhwaks, Kings, Red Wings och så vidare kan man inte ta på. Därför är det också normalt att dessa djur, senatorer (!), kungar, indianer och rödvingar kan närsomhelst kan lämna sin stad och fortsätta vara djur i en annan stad. Har man ingen fast förankring, är det också lätt att flytta på en.

Och då talar vi ändå om de få städer som har ett NHL-lag på den nordamerikanska kotinenten. Hur sunt är det att aldrig ens kunna i drömma om att spela i den högsta serien? Det är verkligheten för många hockeyfans i medelstora amerikanska- och kanadensiska städer. Jag förutsätter att de flesta som läser detta redan vet det, men eftersom det är en fotbollsblogg ska jag skriva det rakt ut; NHL är alltså en stängd liga. Då och då tillkommer nya lag, eller så flyttas dem, men ett hierarkist system där serievinnare belönas med uppflyttning existerar inte. Det känns ju ännu värre än att toppklubbar i Europa i praktiken har en fast plats i toppen av serien varje säsong.

Mest gör Esk bort sig i slutet, där han är fett glad över att få intervjua NHL-spelare i omklädningsrummet, i Sverige. Han sågar Mourinho och Lagerbäck för bristande öppenhet mot pressen och menar att de härmed har nåt att lära sig av NHL. Som om något annat existerar på kartan än öppenhet när man har rest halva jordklotet för att charma svenskar och dra upp intresset för ligan. Antar att Esk gillade sin hundkex.

Läs även andra bloggares åsikter om Krönikörer, Esk, NHL, fotboll, kommersialism, belöning, draft, samhällsanknytning, fotbollsklubb

KFF

Tack Peter Wastå för att ha förstört det hopp som fanns om svensk fotboll efter Helsingborgs framgångsrika Europaspel förra säsongen.

Jag hade så hårt räknat med avancemang för Kalmar. På ett sätt som jag aldrig gjort tidigare för ett svenskt lag i Europa. Fanns det ett lag som skulle klara av att hålla ett övertag så var det ju KFF.

Och jag tror fortfarande att de hade gått vidare om inte Wastå angett tonen med den där bedrövliga tabben redan efter 17 minuter. Redan där kom bilden av det ogenomträngliga Kalmar av sig.

För även när kvitteringsmålet kom anade man att allt inte var frid och fröjd. Kalmar var då nästan lika illa ute som vid ställningen 0-1. Det räckte med ett Feyenoordmål så var man borta. Den enda skillnaden var att om man nu höll tätt, skulle man gå vidare istället för förlängning.

Nanne är en riktig surgubbe i efterhand. Det har han varit hela tiden. Redan efter segern i Rotterdam började han direkt gnälla om att han inte får spela på hemmaplan. Det påpekade han även efter matchen igår (vilket i och för sig kändes mer befogat), och så nu ska han ha sagt att de lika gärna kan skita i Champions om de vinner Allsvenskan. Det är ju så värdelöst att inte kunna spela på hemmaplan på den här nivån att man lika gärna kan lägga undan hela skiten, verkar han tycka. Aningen överdrivet, eller? Jag gillar cyniska tränare, men det här tar priset. Snacka om att knocka sina egna spelare mentalt.

Ändå, det här var riktigt bittert. Svensk fotboll hade ett lag som hade förtjänat det så mycket och som verkligen såg så slagkraftigt ut. Att jag och många andra kallt räknade med avancemang mot ett anrikt lag som Feyenoord säger ju en del.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, Nanne, Uefa, Feyenoord, Wastå

Derbyn

Skönt att Guardiola börjar få lite medvind i Barcelona. Igår gjorde han det som Rijkaard misslyckades med under sina sista två år i klubben - att besegra Espanyol i derbyt.

Jag bara andra halvlek. Barca spelar med numerärt överläge sedan hemmalaget drabbats av en utvisning. Hur det går? De spelar ut de blåvita totalt men kommer till få avslut. Det ligger ju i nåt folk säger om att Barcelona aldrig avslutar, utan spelar runt bollen tills de kan rulla in bollen i öppet mål.

Och det är respekt att ett lag håller fast vid sin identitet på det sättet. I 17 års tid har jag inte sett Barcelona spela på annat sätt än elegant och offensiv fotboll. Men ibland verkar det inte klokt. När Espanyol av förståeliga skäl backar hem, innebär det att man har minst åtta utespelare i straffområdet. Lägg därtill omkring sex Barcaspelare och du har 14 spelare plus målvakten inne i straffområdet (!), och i det läget försöker Henry och gänget fortfarande att väggspela sig igenom.

Till slut kom målen på kontringar. Först ett delikat uppspel av Xavi som efter mycket om och men ledde till öppet mål för Henry, och sedan en kontring på slutet som gav en straff, som spontant verkade solklar. Men den visade sig vara lite mer svårdömd.

Och så slutade alldeles nyss ett annat, större, derby i Milano. Vad säger man? Milan vinner på ett sätt som inte direkt kännetecknar Milan. Första halvtimmen är man lite vassare och mer kreativ, även om Inter hade sina stunder. Efter målet satsar man på att kontrollera matchen och det klarar man galant. Inte minst efter Burdissos utvisning. Adriano fick ändå chansen att bli hjälte, men tog den inte. Och därmed är Lazio snabbt tillbaka som serieledare, medan Napoli ser väldigt starka ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Derby, Barcelona, Espanyol, Guardiola, Xavi, Henry, strategi, elegans, Madonnina, Milan, Inter, Adriano, Napoli, Lazio

Kort dröm

Förutom Liverpools 0-0 hemma mot Stoke visade giganterna i Europa att ordningen är återställd. Lazio är redan borta från serieledningen, Barcelona fullständigt demolerar Sporting Gijon (som för övrigt verkligen är välkommen tillbaka till högsta divisionen). Det sista målet i den sistnämnda matchen var otroligt snygg. Inte så kul. Jag tror dock fortfarande att i alla fall Serie A kan bli intressantare än tidigare. Många topplag har redan tappat en del mark, vilket lär dröja en eventuell cementering av topp 4. Framförallt Napoli lär lägga en del krokben.

Annars leder Juventus seger över Cagliari mig till nya känslor om den moderna fotbollen som är bittrare än någonsin. Men jag ska spara till någon annan gång.

En sak som trots allt får mig att dra på smilbanden är det faktum att Mauro Esposito och Antonio Langella har valt tröjnummer 79 respektive 97 i Chievo. Det är riktigt fula nummer i sig, men att de på så sätt hyllar den gemenskapen som de hade i Cagliari är för mig stort, och det får mig att vara mindre svartsjuk över det faktum att de båda spelar där.

Läs även andra bloggares åsikter om Gijon, Juventus, Stoke, Liverpool, Esposito, Langella, Cagliari, Chievo

Tom Petty

De galna fotbollsveckorna blev lite mindre galna i premiäromgången av Champions League.

Förra onsdagen fortsatte ju VM-kvalet på ungefär samma spår med en hel del överraskningar, och den italienska ligan har fått den galnaste starten på jag vet inte hur länge. Efter två omgångar är Cagliari och MILAN längst ner poänglösa, med Sampdoria och Roma ovan. Samtidigt ligger Fiorentina bara på en poäng medan de resterande topplagen Juventus och Inter ändå inte har lyckats ta full pott. Lazio leder fortfarande ligan. Även om jag inte har särskilda sympatier för den klubben kan jag inte tycka annat än att det är kul och det vore rätt roligt om det håller i sig ett tag. För det måste vara omkring sju år sen senast ett annat lag än Milan-Inter-Juventus på allvar var en tillfällig serieledare. Med tillfällig menar jag efter de första fyra omgångarna eller så.

Roma är i alla fall laget i fokus eftersom deras oväntade krisläge höll i sig även efter Championsomgången. Eller snarare kanske att den blev dubbelt värre. Först lyckades man inte besegra Napoli på hemmaplan trots ledning och en man mer på plan, sen stod man för en minst sagt usel insats mot Palermo borta, och sedan förlorar man hemma mot Cluj. De sistnämnda är rumänska mästare. Klart man har respekt för dem. Men dels har jag förstått att de själva har haft en liten kris hemma i Rumänien, dels är det en sak att respektera ett lag, ett annat att förlora mot dem på hemma plan. Och en annan sak att den här förlusten kommer när laget borde vara på jakt efter en gruvlig revansch för Palermodebaclet.

Även om det bara har gått två omgångar skulle det inte förvåna mig ett dugg om Roma missar Champions den här säsongen. Jag utnämnde dem till titelkandidater för inte så jättelängesen. När David Suazo trots mina förväntningar inte anslöt till laget sänktes mina förväntningar en aning, på en scudetto, men jag trodde ändå att det skulle bli top 3 i ligan och minst åttondel i Champions.

Jag undrar verkligen vad fan det är som händer. Jag har svårt att köpa förklaringar om skador etc. Till skillnad från vad många andra säger anser jag att man visst har bredd i truppen. De spelare som ersätter de allra bästa ska vara bra nog för att platsa i Palermos startelva, för att inte tala om Clujs. Det som vi ser nu är verkligen fritt fall. Det är inte otur med missade målchanser och så vidare. Man skapar verkligen ingenting i långa stunder. Sämre än Cagliari för fan!

Tjohopp...

Höstens stora utropstecken under den korta period som har förflutit sedan de stora ligornas säsong inleddes. Liverpool slår Man United med 2-1 hemma på Anfield.

Det är inte så att det var så jättelängesen. Under några år i början av 2000-talet var det rentav så att Liverpool gång efter gång slog United, borta som hemma, trots att det oftast var så att de senare var kraftigt överlägsna.

Det som är nytt är att Liverpool har fått en riktig kanonstart på säsongen, vunnit där man tidigare hade kryssat, och kryssat där man tidigare har förlorat. Och sen vunnit en match mot United i ett läge där båda har chansen att bli mästare.

Ska 19 år bli slutet för den långa väntan på en ny ligatitel för Merseysides kungar?

Alldeles för tidigt att säga, men förutsättningarna verkar finnas den här gången. Och jag tillhör dem som hellre ser en ligatitel än Champions. Trots Liverpools särskilda förhållande till den turneringen.

Ingen bra dag för betting

Vi har fått höra det ett antal år nu att avståndet mellan de olika nationerna i fotbollsvärlden, och framförallt Europa, krymper. Och det har varit sant, men nog har det aldrig kommit en sådan tydlig signal om det som gårdagens kvalmatcher i Europa.

Nästan i varje match som spelades blev resultatet oväntad, eller så fick det favorittippade laget kämpa betydligt mer för att komma undan än vad som brukar vara fallet.

De två största praktsmällarna kom båda från grupp 7. Frankrike åkte på däng mot Österrike, i vad som är den mest pinsamma förlusten så långt tillbaka som jag kan minnas. Det är ju inte första gången som Frankrike underpresterar, men tidigare har man alltid fått med sig ett kryss åtminstone eller kommit undan med blotta förskräckelsen mot blåbärsnationer som Andorra.

Det är rätt typiskt. I flera år har folk sågat Domenech för att han inte tar ut den rätta truppen. Nu när alla gamlingar är borta och de nya franska förmågorna får chansen, tackas satsningen med detta. Och mannen som kanske varit mest i fokus, vid sidan av Trezeguet, gör självmål och orsakar den avgörande straffen. Och det kanske inte var någon överraskning. Mexes har alltid varit och kommer alltid att vara en klantskalle. Det borde kritikerna ha tänkt på när de gapade som högst i somras. Nu tycker jag inte att han ska frysas ut från landslaget på grund av sportsliga misstag. Det luktar väl mycket Ginola* om det. Han är duktiga i sina stunder och bör åtminstone få sitta på bänkten.

Litegrann kan fransmännen pusta ut eftersom den värsta konkurrenten Rumänien föll med 0-3 hemma mot Litauen. Visst har Litauen haft en del bra resultat med sig de senaste åren, med 3-0 på bortaplan mot Rumänien är ett resultat som chockar, även med hänsyn till att de två sista målen kom på slutet när rumänerna antagligen satsade alla kort framåt.

Övrigt: Sverige tappar poäng borta mot Albanien. Ingen skräll, men knappast enligt förhandstipsen. Italien vinner med mycket möda med 2-1 borta mot Cypern. Detta efter att cyprioterna varit oerhört nära att ta ledningen bara några minuter före full tid. Sen fick en spelare kramp och Gli Azzurri tar vara på läget direkt med ett mycket snyggt mål, där Gilardino klackar till Camoranesi som lyfter vackert och intelligent till Di Natales avslut. Polen klarar inte av att slå Slovenien hemma. Skottland får stryk mot Makedonien borta. Norge fick bara med sig kryss hemma mot kusinen Island.

Ukraina och Spanien fick oväntat svårt att slå Vitryssland respektive Bosnien. Det fick även Wales mot Azerbaidjan, men det förvånar mig mindre. Lite anmärkningsvärt även att Danmark och Bulgarien inte lyckades besegra Ungern respektive Montenegro på bortaplan. Det kanske inte är så förvånande, men det visar ändå hur tufft kvalet har blivit.

Annars är jag väldigt nöjd med att Uruguay tog en mycket meriterande och viktig seger borta mot Colombia i det sydamerikanska kvalet. Ett VM utan Uruguay har alltid en brist, och tyvärr är det väldigt vanligt numer.


* I november 1993 valde David Ginola att spela fotboll och slå ett otryggt inlägg istället för att säkra hem den sista kvalmatchen mot Bulgarien i slutminuterna. Direkt efter inlägget sätter bulgarerna igång en kontring som slutar med ett segermål. 1-2 på Parc de Princes och Frankrike missar VM. Efter detta fick Ginola inte spela en enda landskamp till.

Läs även andra bloggares åsikter om VM, kval, kvalitet, Frankrike, Mexes, Domenech, Ginola, Rumänien, Litauen, Uruguay

What the fuck?!

Det har gått förbi mig att Antonio Langella ska spela för Chievo den här säsongen.

Udinese har alltså köpt en 31-årig spelare som de direkt lånar ut till Chievo. Vad är det för typ av bisarr affär? Fullständigt huvudlöst. Kan någon förklara det för mig? Finner någon logiken? Det måste vara den sämsta affären någonsin för Udinese.

Men mest bryr jag mig för att Langella är en av huvudfigurerna i den Cagliari-era som innebar uppflytt tillbaka till Serie A, en kanonsäsong i högsta serien, följt av två mer problemfyllda, men ändå med ett lyckligt slut.

Det jag redan visste innan var att Roma släppte Mauro Esposito till Chievo. Det gjorde mig lite ledsen. Om han ska spela för ett lag som Chievo kunde han väl lika gärna ha kommit tillbaka? Men det var ändå förståeligt vid närmare eftertanke. Kanske kände han sig inte välkommen i Sardinien längre. Kanske tyckte han att det var pinsamt. Kanske vill han prova på något nytt.

Men nu står det alltså klart att båda dessa gamla hjältar kommer att spela för Chievo den kommande säsongen. Det gör mig inte bara ledsen, utan rentav förbannad. Om det hade varit ett topplag så hade det inte varit en direkt konkurrent och det hade jag kunnat acceptera. Men det här känns som ett slag i ansiktet. Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Langella, Chievo, Cagliari, Esposito, konkurrenter

Går neråt, men räcker fortfarande

1. Inter

Mästarna har inte förlorat en enda spelare av betydelse, fått in José Mourinho, plus Quaresma, Mancini och Muntari.

Det borde göra dem till skyhöga favoriter, men jag var mycket mer säker på det förra säsongen.

Anledningar: att till skillnad från den värsta konkurrenten de senaste två åren - Roma - har man många spelare som redan börjat neråtkurvan. Att fotbollsimperier idag är väldigt kortvariga.

De spelare som inte har framtiden för sig är Stankovic, som på bara ett år blev från en av ligans bästa till mest avdankade spelare. Materazzis märkliga period där allt stämde för honom är slut. Vieira börjar bli till åren och spelar sällan. Figo är alldeles för gammal. Crespo, sydamerikas motsvarighet till David Trezeguet (egentligen har även Trez halvargentinare), verkar till slut ha tappat förmågan att göra mål på löpande band.

Och sen kommer tredje orsaken. Med Quaresma och Ibrahimovic kommer det att bjudas på underhållning, men man saknar ändå en riktig playmaker i laget.

Men med seriens bästa ytterback, bästa defensiva mittfältare, bästa anfallare och 2-3:e bästa målvakten tror jag att Inter vinner ligan igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Inter, Mourinho, Muntari, Quaresma, Mancini, Zlatan, Stankovic, Materazzi, Vieira, Figo, playmaker

Underskattade

2. Roma

Jag har tippat Roma tvåa två säsonger i rad och alltså fått rätt båda gångerna. Det känns nästan som att bara det talar emot tipset. Varför skulle vi få exakt samma etta och tvåa tre säsonger i rad?

Nå, i skrivande stund har det hänt en del saker med Roma. När jag tippade laget tvåa räknade jag kallt med att Suazo skulle hamna där. Och honom hade de behövt. Speciellt i Champions.

Och sen släpper man iväg Esposito till Chievo. Kanske rätt bussigt att ge honom mer speltid, men från deras egna perspektiv var det där en bra spelare som åldersmässigt (men knappast spelmässigt?) ligger på toppen karriären. Det är nu man ska mjölka ut allt man kan av honom. Det hade varit en duktig kille att ha på bänken i alla fall. I en lång säsong där många kommer att skadas.

Men i brist på omutliga konkurrenter finns det ingen anledning att nedvärdera laget heller. Jag förstår inte riktigt hur underskattningen har kommit till. SvenskaFans tippade Roma fyra och igår satt Claes Andersson på Eurotalks studio och sa att det blir kanske en femteplats bakom Fiorentina.

Och då är detta samma lag som senast var italienska mästare i över 50 av den sista omgångens 90 minuter. Mancini är borta från startelvan, men med hans humör är väl Julio Baptista nästan bättre?

Jag tror att det enda som talar för att Roma ska kunna slå sig in i semifinalerna av Champions är rutinen som har byggts upp under de två senaste säsongerna i den turneringen... Eller möjligen en hyfsad bra lottning.

Däremot lär de hänga med i toppen av Serie A säsongen ut. Sen om det blir en tredjeplats eller rentav scudetto återstår att se. Det finns ju en januarifönster att ta tillvara på.

Revanschen...

3. Milan

De senaste säsongerna har jag varit duktig på att tippa Milans säsong. Jag tippade dem trea när de av vissa sågs som favoriter inför 2006/07 (trots minuspoängen), och sexa förra säsongen.

Desto svårare är det den här gången. Milan har inte rustat upp lika mycket som man hade trott, efter att ha missat Champions League. Men Milan har en fantastisk högstanivå, och när man kan koncentrera sig på ligan fullt ut, då kan det rentav bli en scudetto. Dock finns det så många äldre spelare i truppen fortfarande, att det blir svårt att sia om kunnandet. Det finns många stora namn, men hur mycket har de kvar? Jag tänker främst på Seedorf, Shevchenko, Ronaldinho och Gattuso (finn ett fel?). Alla dessa bör ha mycket kvar att ge, men det är en annan sak att prestera kanonfotboll vecka in och ut och höja laget till den yppersta nivån. Shevchenko har varit ganska kall i snart tre år nu. Ronaldinho likaså, efter VM 2006. Seedorf har varit ojämn under många år, och är nu 32. Gattuso har för det mesta sätt ganska mätt ut efter VM-guldet.

Zambrotta räknar jag som den bästa värvningen. Rent ekonomiskt vet jag inte hur det ligger till, men jag är övertygad om att han kommer att leverera direkt. Han har tidigare visat att han håller i alla möjliga lägen, på alla möjliga nivåer, och mer eller mindre i alla möjliga lag.

Flamini är den typen av föryngring som man har behövt tidigare, men han har lite mer att bevisa. Senderos kan bli en stor flopp. Hans största styrka är ju fasta situationer, och att satsa på frisparkar mot tunga mittbackar är inte direkt Milans signum. Borriello luktar Gilardinokopia långa vägar, på gott och ont. Inzaghi kommer säkert göra sina mål inne i boxen. Pirlo har liksom Gattuso ofta varit blek, speciellt när laget hamnar under press. Men han kan alltid leva på sina suveräna frisparkar. Pato gjorde inte de där 30 målen, men för mer seriösa bedömare infriade han ändå förväntningarna, och blir här en tillgång som Milan saknade förra hösten. Kaká har i ligan inte varit sig lik sen 2004/05. Lite av en extra revanschsäsong för honom.

Annars kommer man på såhär i efterhand att Carlo Ancelotti har suttit på sin post hur safe som helst, trots att det är otänkbara hände att Milan till slut även strulade till Champions League-deltagandet. Märkligt, för att säga det minsta, och frågan är om det inte kommer att påverka laget negativt, sportsligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Milan, Shevchenko, Ronaldinho, Gattuso, Seedorf, Flamini, Zambrotta, Senderos, Pato, Kaka

Förväntningarna...

4. Juventus

Olika lag har olika förväntningar på sig, olika resurser, olika status. Hade vi till exempel bytt Napolis trupp med Juventus hade jag blivit väldigt exalterad över vilken kanontrupp Napoli förfogar över; en där - med några enstaka undantag - varje spelare är antingen en världsstjärna (om än med de bästa dagarna bakom sig), en landslagsman, en mycket etablerad spelare i Serie A, eller en ung spelare som spås en väldigt ljus framtid.

Nu när samma trupp står under Juventus namn är min omedelbara reaktion den att jag är föga imponerad över årets Juventus, och har under större delen av sommaren varit övertygad om att de blir årets kalkon, om vi utgår från de flesta utgångstipsen, där bianconeri ses som självklara titelutmanare.

För min del är det uteslutet med en ligatitel redan den här säsongen, men större under har ju skett när man tänker efter.

Förra säsongen skrattade jag åt förväntningarna som lades på nyuppflyttade Juventus, och sen fick jag äta upp det. Det var alltså inte mitt tips att de skulle floppa. Jag tyckte snarare att de inte var bättre än någonstans mellan 5-7:e plats.

"Problemet" är att Juventus storstjärnor, åtminstone av utespelarna, har sett sina bästa dagar. Men tydligen underskattade jag dem delvis förra året. Jag kunde inte se framför mig att Pavel Nedved och framförallt Alessandro Del Piero skulle kunna vara lika bra som 1,5 år tidigare. Det visade sig att de var fortfarande rätt bra. Men de är inte vad de en gång var. Del Piero är inte en bättre spelare än 10 år sen bara för att han gjorde många mål nu. Det var inte hans målfabrikation som gjorde honom stor till att börja med.

Frågan är hur det går för dessa gubbar den här gången. Båda är omkring 35 år gamla. Nu får de tvåfrontskriget i Champions. Så var det inte senast, och det är den här viktiga detaljen som verkar ha glömts bort helt av media.

Eller så är det jag som underskattar igen. Tar man bort Nedved och Del Piero finns det fortfarande många giftiga spelare. Trezeguet, Iaquinta och Amauri i anfallet är nog den starkaste lagdelen.

På mittfältet finns det en bra blandning av unga och äldre; Camoranesi och Giovinco, Poulsen och Sissoko. Sen finns det spelare som har underpresterat så långt: Tiago och Andrade. Såna spelare får truppen att se bättre ut än den är, förutsatt att de inte höjer sig till vanlig standard. Även Marchionni kan räknas hit. I efterhand verkar det som att han definitivt gjorde ett fel val sportsligt när han i toppen av karriären valde Serie B med Juventus framför Serie A. Och med den konkurrensen som finns idag är det inte troligt att han kommer att blomstra på nytt.

Till slut ska jag poängtera att tipset på fjärdeplats kom innan det var helt klart med Amauri. Sen om det påverkar mitt tips eller inte låter jag vara osagt. Jag tror inte att Juventus vinner ligan hursomhelst. Jag tror inte de kommer att vara riktigt nära, om inte konkurrenterna underpresterar.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Juventus, Nedved, Del Piero, Amauri, Giovinco, Camoranesi, Iaquinta, Trezeguet, Poulsen,

Begränsningarna...

5. Fiorentina

Tyvärr, tyvärr. Ska inte måla fan på väggen i förhand, men det blir nog väldigt svårt för Fiorentina att kunna slåss på två fronter, och samtidigt rata en av de riktigt stora. På något sätt glömde jag bort denna självklarhet när Juventus var nere i Serie B. Dessutom räknade jag inte med att de så snabbt skulle etablera sig i toppen igen. Och det hela känns sorgligt. Inte för att jag på något sätt har ett särskilt förhållande till La Viola, men det tar emot att se vilka oerhörda begränsningar som det finns inom den moderna fotbollen. Fiorentina som vi alla har applåderat de senaste åren för deras smarta sätt att ta upp kampen mot storheterna, kan inte nå så mycket längre än det här. Någon gång skulle de kanske kunna vinna ligan, men det lär ske på bekostnad av uteblivet spel i Europa. Champions League som är tecknet på att man verkligen har lagt sig på den allra högsta nivån, blir samtidigt hindret. Det som man jagar är det som fäller en. Detta är ju tragedi. Fiorentina måste göra fynd hela tiden. Man har inte råd med några dåliga affärer. Man måste ligga på topp precis hela tiden. Och frukten av det arbetet är att kunna slåss om en plats i Champions.

För det är ju inte så att Roma, Milan, Inter och Juve ligger och sover medan Fiorentina bygger.

På den ljusa sidan är man tillräckligt starka för att hålla alla andra lag bakom på komfortabelt avstånd, även om Napoli på sikt kan gå om.

Man har också klokt nog jobbat lite på att utöka bredden inför tvåfrontskriget. Och jag tror att de kan knipa fjärdeplatsen före Juventus, men det är just den här säsongen. Juventus har fortfarande nyss vaknat. Peruanen Vargas från Catania bör gå direkt in i startelvan, och det verkar som att det även gäller Gilardino, som Prandelli säkerligen kommer att få på rätt fötter igen. Spelare som Commotto och Zauri breddar ut i serielunken när det behövs, och Papa Waigo, Osvaldo, samt Santana känns alla mer etablerade i klubben till den här säsongen. Utöver det utgår jag från att Prandelli och Corvino som vanligt har fått fram några pärlor som för mig är anonyma i dagsläget. Brassen Melo kan vara en sån.

Ett litet frågetecken på Giampaolo Pazzini. Det var meningen att han skulle ha sitt stora genombrott förra säsongen, men jag upplever att den inte kom riktigt. Han var varken bättre eller sämre än de föregående säsongerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Fiorentina, Prandelli, Corvino, moment 22, Champions League, Gilardino, Vargas, Papa Waigo, Osvaldo, Santana, Zauri, Commotto, Pazzini, Melo

Mazzarrieffekten

6. Sampdoria

Den största anledningen till att jag tippar Sampdoria sexa är Walter Mazzarri. Han har i två raka säonger visat sig vara en riktigt skicklig lagbyggare, och i ett lag som Sampdoria där resurser finns till många skickliga spelare, men inte till storstjärnor som inte kan fällas in i ramarna. Mannen har flyt och jag ser ingen anledning till att det ska avta.

För annars har det inte skett några spektakulära värvningar. Å andra sidan är det väl sällan som det gör det i Sampdoria. Problembarnet Cassano har man äntligen fått ordning på, och han var stundtals briljant förra säsongen. Dessena från Parma är en tung och överraskande värvning. I övrigt en del intressanta sydamerikaner; den unge anfallaren Fornaroli från Nacional i Uruguay, samt argentinske backen Bottinelli.

Champions League kan man glömma. Det borde man ha säkrat när man hade den i egna händer på slutet av 2004/05 säsongen med Walter Novellino. Det var sista chansen på ett bra tag.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Sampdoria, Mazzarri, Dessena, Cassano, Champions League

Något stort på gång

7. Napoli

Nåt stort verkar vara på gång i Neapel. Finns det något lag som har alla möjligheter att börja utmana det yttersta toppskiktet av Serie A så är det Napoli. Om Fiorentina redan har tagit upp kampen så kan Napoli gå ett steg längre. Neapel är en miljonstad, folk är galna i fotboll, och det finns massor av exilnapolitanare runtom världen som följer laget med stort intresse, för att inte tala om alla som blivit frälsta Napolisupportrar sedan Diegos dagar.

Det man inte har är stabilitet. Neapel är en kaotisk stad, och med den heta kärlek som tillkommer klubben får man också räkna med tung vrede när fansen anser att klubben missköts. Men å andra sidan är det bara drygt två år sen som Napoli spelade i Serie C. Alltså kan man kanske jobba lugnt åtminstone i några år innan man råkar ut för en ny storm. I dagens fotboll finns det inga stora dynastier som Liverpool, Real Madrid, Milan, Juventus, Ajax, Barcelona o s v har haft tidigare. Men även om det fanns det är jag tveksam till att Napoli skulle nå upp dit. Så länge som Neapel ser ut som det gör, kommer Napoli aldrig bli ett fotbollsimperium. Däremot tror jag att de kan vinna scudetton inom bara två-tre år, om man fortsätter på samma väg som nu.

Synd bara att mannen som är grunden till det nya Napoli - De Laurentis - är en anhängare av den moderna fotbollen, inksluive den väldigt cyniska idén om en europeisk superliga.

Jag kan inte namnet på Napolis sportchef utantill, men någon måste vara riktigt bra på sitt jobb i ledningen. Folk som kan sin sydamerikanska klubbfotboll kanske var mindre överraskade över Lavezzi, men hur många av oss kunde förutse att Marek Hamsik skulle så omedelbart bli en succé i Serie A? Eller att Marcello Zalayeta skulle få en sån renässans i sin karriär?

Alla tre har man lyckats behålla. Ingen nyckelspelare har lämnat Napoli. Uruguayaren Bogliacino får starta säsongen från start, vilket kommer att stärka laget nämnvärt. Maggio och Contini är meriterade värvningar. Ännu större förväntningar finns på German Denis från Independiente.

Finns en risk att spelet i Uefacupen kommer att hämma lagets ligaplacering en del. Det var ju ett tag sen man var med där. Själv tycker jag att tvåfrontskrig bara är nödvändigt när man är med i Champions League, men att lag satsar på den turneringen är inte ovanligt. Det såg vi hos Fiorentina förra säsongen.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Neapel, Napoli, kaos, Maradona, Di Laurentis, Uefacupen, Lavezzi, Hamsik, Zalayeta, German Denis, Bogliacino, Contini, Maggio, dynasti, scudetto, Serie C

Bergzebror

8. Udinese

Ta bort Bolognas mäktiga historia och då får du nåt som liknar Udinese. Fast med mer sportsliga framgångar i modern tid.

Inte för att det köps överdrivet mycket/dyrt, men ändå undrar jag ofta hur Udinese har råd att så ofta hålla sig på den övre delen av tabellen, under så många år. Publik har man inte särskilt många av varken hemma eller utomlands. Vad jag förstår är inte ens fotboll särskilt het i Udine jämfört med andra italienska städer, framförallt i söder/västerut. Och Champions League har man bara deltagit i en gång, så de sportsliga framgångarna - med vilket jag mest menar placeringar på den övre halvan, ger ju knappast stålar. Den som vet hur det går runt får gärna informera mig. För att hålla sig på Udineses nivå kostar pengar.

Denna årgång av Udinese ser inte i skrivande stund starkare ut än den förra. Snarare tvärtom. Mesto, Dossena och Asamoah är borta. Nyförvärven är för det mesta relativt anonyma. Men Quagliarella, Di Natale, Inler, Zapata och Felipe är fortfarande kvar. Det räcker en bit. En tränare som får fortsätta, i lugn och ro, är också ett gott tecken. Annars har man antingen gjort några stora fynd, eller så räcker det inte till att nå Europaplatser den här gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Udinese, Udine, fotboll, ekonomi, Marino

12

9. Genoa

Till skillnad från Palermo fick Genoa i alla fall senast ut maximalt av sin starka trupp, och jag räknar med att de fortsätter på rätt väg, med de fantastiska fansen i ryggen.

Förra säsongen gick de från att ha enorma problem med att göra mål till att bli ett av ligans mest underhållande lag med många målfyrverkerier.

Nu är den omedelbara frågan vad Marco Borriellos frånvaro innebär. 19 mål är inte att fnysa åt. Men jag har fortfarande svårt att se honom som en storstjärna. Kanske var det Genoa som gjorde honom bra? I vilket fall han kan ersättas ganska lätt.

Det är mest på mittfältsfronten som Genoa har breddat ut sen senast. I anfallsväg är Raffaele Palladino från Juventus det stora utropstecknet. Men jag har nog ännu mer förtroende för honom. Palladino tillhör kategorin Spelare som får oerhört mycket utrymme i media utan att lyfta en fot bara för att de spelar för en storklubb. Om man inte uträttat särskilt mycket vid 24 års ålder, då talar väl det mesta för att man inte kommer att bli mer än en genomsnittlig spelare i Serie A? Palladino var utlånad till Livorno för tre år sen, och efter en hygglig start tappade han en ordinariepalts i startelvan. Sen blev han återkallad till Juventus och där slutar historien. Det behöver inte bli någon stor flopp i Genoa, men jag har svårt att se honom göra mer än 10 mål. Kanske dags för argentinaren Figueroa att istället ta på sig rollen som den store målskytten. Han var ju rätt het i sitt landslag för några år sen.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Genoa, Borriello, Palladino, Figueroa, mål

Tacka Zamparini, beskyll Zamparini

10. Palermo

En mycket stark trupp som vanligt. Men för en gångs skull väljer jag att inte tro att "den här gången blir det nog ändå Palermos tur, hur många gånger ska man misslyckas med sina resurser?".

Det har visat sig att det inte är någon slump att det här laget aldrig lyckas bryta sig in i topp 4. Det är mer vanligt att man inte ens är nära. Och det beror på att klubben ägs av en dåre som inte vet vad han sysslar med. Och skönt är väl det. Varför ska lilla Palermo utan egna fans plötsligt få leka sig till framgångar bara för att en rik dåre, som av allt att döma inte är någon sympatisk människa, pumpar in en massa stålar in i klubben?

Hursomhelst är det värt att notera att man angående spelartruppen har peakat för flera år sen. Truppen är som sagt mycket bra, men den har inte blivit bättre än förut. Man gör sig av med Amauri och tar in Liverani på mittfältet. Nocerino är fortfarande mycket omtalad, men har inte bevisat att han är den där blivande landslagsspelaren som många verkar tro. Amelia har till slut lämnat Livorno, och det är kanske den största förstärkningen.

Om man mot alla odds lever upp till lagets fulla potential, då är inte fjärdeplatsen en omöjlighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Palermo, Zamparini, supportrar, kaos, Liverani, Amauri, Amelia

Sieg Heil!

(Sorry, kunde inte låta bli...)

11. Lazio

Den relativt låga placeringen betyder inte att jag underskattar Lazio. Snarare ett tecken på Serie A:s oerhörda konkurrens just nu.

Efter en succésäsong följt av en kalkonsäsong tack vare satsningen på Champions borde Lazio nu återfinna sig i en mer balanserad tillvaro, vilket för några år sen hade inneburit någonstans runt 7-8:e plats, om inte högre. Men nu är det som det är. Starka och satsande nykomlingar har förändrats förutsättningarna.

Som vanligt är bredden styrkan i Lazio. Det finns inga storstjärnor, men det finns många duktiga spelare som skulle platsa i många andra lags startelvor. Mudingayi och Behrami är två kännbara förluster, men Matuzalem och Foggia är två tunga tillskott och det kanske blir lite ordning på målvaktssidan också. Den argentinske keepern Carrizo får starta på riktigt den här gången, efter att ha hamnat i strul på grund av sitt pass förra säsongen. Då fick en usel gubbe och en gröngöling ta hand om bollarna och det gick verkligen inte bra.

Som sagt, det ser väldigt bra ut om man kollar på truppen. Även på tränarhåll finns kontinuiteten och tidigare framgångar. Någon inblandning i bottenstriden blir det inte tal om den här gången (det var inte bortom horisonten senast).

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, Serie A, Lazio, Behrami, Mudingayi, Foggia, Matuzalem, Rossi, bredd

Från jojo till ingenmansland

12. Atalanta

Äntligen verkar Atalanta ha slutat leka jojo mellan Serie A- och B. Synd att det verkar ha krävts en mindre charmig policyförändring för att nå till den nivån. De senaste två åren har Atalanta varit ett av de där Bolton-lagen, som letar efter gamla rävar som fortfarande har en del att ge innan de är slut. Atalanta som tidigare var Italiens överlägsna talangfabrik. Det är säkert inte slut ännu med den saken, men det verkar som att de i så fall får lämna klubben tidigare än förut.

Nå, den här sommarens transferaktiviteter kan vi inte följa något särskilt mönster i. Av de mest iögonfallande förändringarna är att Langella - som fick en renässans i Atalanta förra året - har dragit till Udinese, medan Parmas framtidsman Cigarini har kommit in. En bra spelare ut, och en in. Kvalitetsmässigt inga stora förändringar, och jag tror att detta kommer att återspeglas även i tabellplaceringen.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Atalanta, Bergamo, Langella, Cigarini

Skrapa på ytan

Här kommer ett spontant och frustrerat inlägg.

Marcus Birro är tydligen Expressens nye huvudskribent för italiensk fotboll. Det är droppen som får i alla fall min bägare att rinna över.

Jag förväntar mig att den som gillar hans texter och läser det här kommer att snacka om "avundsjuka". Som vanligt. Varje gång någon i det här landet ifrågasätter någons kompetens på en lite högre post, då kommer genast avundsjuka-argumenten fram. Eller om man ifrågasätter en artist som säljer många skivor, en författare som säljer många böcker och så vidare.

Det spelar nämligen ingen som helst roll om jag är avundsjuk eller inte. Det som spelar roll är att Marcus Birro har åkt en jäkla snålskjuts i fotbollsmedia eftersom han sedan tidigare varit ett namn inom SR och den svenska skönlitterära branschen. Hade han haft kunskapen, hade det varit skitsamma. Men nu är det så att han INTE har den. Alla som inte vet någonting om Serie A och dess historia överhuvudtaget antar så, men han gör inte det. Det finns förmodligen minst 500 personer i det här landet som skulle klå honom i ämnet, varav många just sysslar med skrivande om fotboll på ett eller annat sätt. De flesta av dem (betänk att vi talar om 500 personer) klarar inte av att jobba som skribent, särskilt inte för en stor tidning. Men många av dem gör det. De har namn som kan anges om någon önskar.

Men Birro fick börja blogga på Svenskafans.com trots att han saknade det som Italienredaktionen annars har haft som något av ett krav - att man bor i Italien medan man bloggar. Hans bloggar har ibland varit bra, ofta mediokra, och ibland rentav usla. Men eftersom han ingår i hejaklackscirkeln av det som Olof Lundh så träffande beskrev som "ligasupportrar" (folk som håller på ligor snarare än lag), har det bara fortsatt rulla på. Han är "expert" i Canal+ och får ta hand om flera EM-bloggar i olika tidningar. Nu går det ett steg längre och han ska vara Serie A-killen för landets näst största kvällstidning. Han är ju redan etablerad och gillar dessutom italiensk fotboll. Och så som han gapar och skriker om Gli Azzurri måste han ju vara kunnig? Tyvärr inte. Birro själv har tidigare oftast avdistanserat sig från den etablerade sportjournalistiken genom att sätta sig och andra fans på internet på en högre nivå. Inte för att kunskapen är större, utan för att han och dessa fans verkligen brinner för lagen de håller på. Nu blir han en del av kvällsmedia, förmodligen för att det alltid blir så mycket tjafs kring hans texter, och Expressen vill ha en del av uppmärksamhetskakan som Svenskafans har fått så långt. Konsekvensen är att läget kommer att förbli som det har varit: den som vill läsa detaljerat om italiensk fotboll hänvisas till Svenskafans.com Italien eller Erik Niva och Simon Bank på Sportbladet. Säkert också en och annan bloggare på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om Media, Expressen, Birro, meriter, kvalifikationer, sensationsjournalism

Kairo Jr

13. Torino

Rolando Bianchi är tydligen klar för Torino. Då skulle jag kanske skjuta upp laget några positioner om jag skulle göra om listan idag?

Han återförenas för övrigt med Nicola Amoruso. Tillsammans hade dessa två en oförglömlig säsong i Reggina för två år sen. Och nu har de på pappret en betydligt bättre omgivning också.

Men det garanterat inget. Amoruso håller fortfarande en hög nivå, men jag kan bara anta att han är lite sämre än för två år sen. Bianchi är tyvärr något av en one-hit-wonder. Att han håller i Serie A är givet. Han hade en hel del erfarenhet även innan den där säsongen. Men det går inte att jämföra. Och att han håller i Serie A gör inte honom till Torinos frälsare direkt. Om Bianchi ska räknas just som en rejäl förstärkning, då har han en del att bevisa.

Att lyfta fram Torinos resurser i form av duktiga spelare i truppen är hursomhelst inget som övertygar om att det kommer att gå särskilt bra i den tredje raka säsongen.

Om man ska sammanfatta det forna storlaget efter återkomsten till högsta serien 2006/07, kan man säga att Torino är ett storlag i miniatyr. Man köper väldigt många spelare och gör sig av med många. Kontinuiteten saknas, och pressen på tränarna är hårda. Kompetenta spelare kryllar det av, men inga riktiga storstjärnor. Det är alltså hela paketet i mindre format.

Presidenten Urbino Cairo sägs vara något av en Berlusconi-adept, men än så länge har han inte lyckats förvandla sina stålar. Med den truppen som den förre tränaren Walter Novellino förfogade över förra säsongen hade Torino kunnat klara en Uefacupplats. Istället fick man det nästan lika svettigt som säsongen innan. Di Michele, Grella, Di Loreto, Corini, Barone, Rosina, Diana, Recoba, Stellone, Ventola, Lanna... Det borde åtminstone ha säkrat en trygg tillvaro i mitten av tabellen.

Nu är Recoba och lagkaptenen Commotto borta och Di Michele tros lämna. In kommer Amoruso och Bianchi. Inget fundamentalt som har ändrats.

Kanske finns det viss kontinuitet ändå om man ser till spelarmaterialet. Jag har inte det svart på vitt men grundstommen verkar ändå vara kvar i skrivande stund. Då kanske tipset inte är så dumt.

Everybody (hates) Siena

14. Siena

Som Västra Frölunda lärde oss åttitalister till fotbollsälskare på 90-talet finns det inget som är så bra för överlevnadskampen än att hela landet vill att man ska åka ur högsta serien, hamna utanför finrummet.

Siena har levt på detta ända sedan säsongen 2003/04, debuten i Serie A. Man har alltså aldrig åkt ur Serie A.

Nu ska man minnas att även Västra Frölunda fick till slut ge sig och Siena hade också gjort det år 2007 om man inte hade fått hjälp av Lazio i säsongsavslutningen. Till Chievos stora förtret.

Den lilla extrachansen verkade inte betyda mycket några månader senare när Siena var tveklöst seriens sämsta lag.

Sen kom Mario Beretta och vände på allt. Siena avslutade säsongen som ett mittenlag.

Jag har missat varför, men nu har man gjort sig av med mirakelmannen. In kommer den fortfarande lovande Marco Giampaolo. Han har fått sparken av Cagliari två gånger. Till skillnad från Francesco Guidolin hade han vettet att inte utsätta sig själv för en tredje smäll. Han har i alla fall även räddat Cagliari kvar en gång, och gjort en bragd med Ascoli. Jag kan inte tänka mig annat än att han kommer att göra Siena till ett hyfsat bra lag.

Spelarmässigt är laget knappast sämre än förra säsongen. Barusso och Curci från Roma bör vara förstärkningar på den här nivån, och Calaío från Napoli får nu en chans att hitta tillbaka till formen som han hade när han senast spelade i Serie B. Sen är spelare som Maccarone, Portanova, Frick, Kharja, Galloppa och Codrea kvar.

Jag tillhör skaran som vill se Siena utanför Serie A. De har varken historia eller fotbollskultur, så av alla lag som tyvärr måste ryka, vem ska gråta för just Siena?

Känner mig dock ganska övertygad om att de klarar sig, igen.

Rätt klimat för Zenga?

15. Catania

Har man råd att köpa en spelare som Dica, då är man för bra för att åka ur.

Skämt åsido, det är en mycket tung värvning för ett italienskt bottenlag. En landslagsman på uppgång från ett av östeuropas hetaste ligor visar att resurser fortfarande finns i Catania. Med en hyfsad bredd i truppen, ett par års rutin i högsta ligan, och relativt bra publiktryck talar mycket för att Catania kan klara sig igen.

Om det finns något som talar emot en femtondeplats är det Walter Zenga. Den gamle målvaktslegenden från Inter är en profil, kanske rätt man att komma in och lyfta ett lag som slåss om överlevnad i ligans slutspurt. Men annars kan jag inte komma på någon halvdåre till fotbollsspelare som senare har lyckats bra även som tränare. Kaxighet ger auktoritet, men hetlevrade surskallar, ger de stabiliteten?

Jag hoppas i alla fall att mina misstankar mot Zenga besvaras av svaga reultat, eftersom Catania ändå lär bli en av Cagliaris konkurrenter om nytt kontrakt. Även om jag alltså tippar en lagom bekväm position, ingår de ändå i en grupp av 7-8 lag som vi ska kunna slå om allt stämmer i en match.

Ljummet...

16. Bologna

Ett av den italienska fotbollens mest klassiska klubbar är tillbaka i Serie A, efter tre säsonger i B.
Det är längesen någon egentligen brydde sig om Bologna. Bortsett från lite Europaspel kring milennieskiftet har den gamla storheten hamnat efter de största klubbarna, efter Bosman, och kan nu inte ens drömma om att någonsin komma tillbaka.

De är knappast det enda laget att ha hamnat på fel sida av den moderna fotbollens utveckling. Men det har inte ens funnits något negativt med klubben som drar uppmärksamhet. Bologna har för det mesta varit ett mittenbottenlag, som varken får visa upp sig i viktiga matcher, eller stå för heroiska strider om att undvika nedflyttning. Staden Bologna är balanserad och välmående, så det finns ingen underdogromantik att tala om, om man jämför med syditalienska konkurrenter från Neapel och Palermo. Lugnet reflekteras även hos supportrarna. Som verkligen finns där, men de ställer inga orimliga krav, och de hotar inte med aktioner när det går tungt.

Resursmässigt är väl laget att jämföra med Atalanta. Möjligheter att hamna i en bekväm tillvaro i högsta serien, men inte så mycket mer.

Jag ger laget en bra chans att överleva just för att traditionen finns där, vilket ger en del rutin. Även trupper ser åtminstone klart starkare ut än de andra nykomlingarnas. Mudingayi och Volpi är två tunga värvningar i sammanhanget.

Det sardiska fortet

17. Cagliari

Kalla det godtyckligt att jag placerar mitt eget lag precis ovanför strecket, jag kan avslöja att förra säsongen tippade jag oss på artonde plats, alltså Serie B.

Pasquale Foggia är borta, men jag hoppas att vi kan klara oss utan honom eftersom han inte hade en särskilt dominant roll efter de första omgångarna, där han var helt strålande. Gud vet att vi behöver honom även om han ofta satt på bänken. Men man får se det från den ljusa sidan. Att Acquafresca kvar lär betyda mer. Förhoppningsvis kan Cossu och Jeda fortsätta samarbetet med honom på samma sätt som i våras. Då kan vi klara oss igen.

Målvaktsfrågan är annars ett bekymmer. Hur bra kan en målvakt med bara en framgångsrik säsong med AlbinoLeffe bakom sig vara? Hur stor auktoritet har en målvakt som aldrig lirat i Serie A ens?

Även tränarbytet oroar. Om Ballardini är en monstertränare eller om han mest hade en otrolig flyt tillsammans med spelarna under ett halvår, det kommer vi kanske inte få något svar på. Men om det förra är sanningen, då börjar vi på ruta noll med Massimo Allegri. En gammal hjälte på Sant'Elia som spelare på 90-talet. Men som tränare? Orutinerad.

I övrigt ser det hyfsat ut, men sen är ju jag som följer varje match lite blind. Vad skulle jag tycka om kompetenta spelare som Alessandro Agostini, Michele Ferri, Davide Biondini, Paolo Bianco etc. om de varit anonyma typer som spelat i lag som Empoli, Lecce och Catania?

Eller omvänt, kanske är vi ännu bättre än jag hoppas? Kanske har jag sett för många misstag av dessa spelare. Kanske är de i själva verket spelare som även skulle platsa i Atalanta, Udinese, Sampdoria?

Nå, det finns en särskild joker för folk att känna till redan nu. Daniele Ragatzu har under försäsongen gjort mycket väsen av sig. Som hans sardiska namn antyder är Ragatzu ännu en Cagliarifödd yngling från de egna leden. Det anmärkningsvärda är att han bara är 16 år gammal. Även om man inte ska lägga för mycket värde i vänskapsmatcher kan jag ändå inte låta bli att hoppas på en liknanade succé i Serie A.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Cagliari, Foggia, Acquafresca, Ballardini, Allegri, Biondini, Ferri, Biondini, Agostini, Ragatzu, Sardinien

Jackasses

18. Chievo

De flygande åsnorna har gjort det igen. Återhämtat sig omgående och gjort det som är ovanligt för alla klubbar förutom Atalanta: bara tagit en säsong på sig i den stenhårda Serie B att komma upp till Serie A igen. I Serie A där de till skillnad från alla andra lag som man hör talas om inte hör hemma.

För de som inte vet varför Chievo kallas för de flygande åsnorna börjar historien omkring sju år sen.

Då hade Chievo haft några framgångsrika år bakom sig som fört laget upp till Serie B. Det var ett stort steg framåt för klubben som kommer från ett område i Veronas utkanter, med bara några tusen invånare. Stadens anrika stolthet, tillika ökänt på senare år på grund av den nazistiska bilden som präglar klubbens ultras, Hellas Verona låg förstås i Serie A som de under historiens gång oftast har gjort. Hellas vann också ligan så sent som 1985, och har haft stora utländska profiler som Dragan Stojkovic och Florin Radocioiu i laget. Men vid milennieskiftet kändes det som en helt annan era, och det var väl också just det.

Folk började då diskutera möjligheten att Chievo skulle ta upp sig till Serie A, och någon (minns inte vem) från Veronas styrelse fick frågan om hur det skulle vara om Chievo steg ytterligare ett steg upp till högsta serien, och därmed hur det skulle kännas att möta lillebror. Svaret var att det skulle hända när åsnor flyger i himlen. Med andra ord, aldrig.

Det fick han sen äta upp. Han fick visserligen rätt i att Chievo och Hellas Verona aldrig spelat i samma serie, men i sammanhanget innebar det bara en ännu större förödmjukelse. Säsongen 2000/01 åkte Verona ur Serie A, samtidigt som Chievo slutade top 4 i Serie B och blev därmed klart för Serie A. Lillebror och storebror bytte plats.

Och sen dess har avståndet, konstigt nog, bara ökat. I somras fick det gamla storlaget spela playoff för att få spela kvar i Serie C1 (!), alltså den regionala tredjedivisionen. Detta medan Chievo var ett hårsmån från att nå Champions League i sin debutsäsong, och spelade sedan ytterligare fem raka säsonger i Serie A, vilket med deras resurser är en stor bedrift. Man fick för övrigt kvala till Champions Leauge hösten 2006, efter att Juventus och Fiorentina diskats från turneringen på grund av calciopoli.

Och här hyller jag klubben samtidigt som jag tippat att de åker ur igen. På grund av den svaga truppen. Men den har aldrig varit särskilt stark, så det finns fortfarande förutsättningar för ännu en framgång. Chievos blygsamma resurser och brist på riktig supporterkultur är lagets styrka. Ingen förväntar sig något, det finns ingen press, och laget får arbeta i lugn och ro utan den kalabalik som råder hos de flesta andra klubbar i Serie A, tack vare blandningen av press, hårda och krävande supportrar, samt galna presidenter som i hela röran inte klarar av att skapa trygghet och harmoni - det som på många sätt är kännetecknande för Chievo.

Läs även andra bloggares åsikter om Serie A, Chievo, Verona, Hellas, Stojkovic, Radocioiu, åsnor, Serie A, Serie B, återhämtning, resurser