Det optimala La Liga, del IV

CD Tenerife
Gammal hederlig bottenklubb som vinner tidig-90-tal-poäng hos mig. Gillar också färgkombinationen på dräkten. Annars finns det inte så mycket att säga förutom att jag stör mig något oerhört på att så många svenskar på TV kallar laget för "Teneriffa".

Valencia CF
Mina tidigaste bildminnen av Valencia kommer från mitten av 90-talet när klubben hade börjat utmana toppen på allvar och hade Predrag Mijatovic som sin skyttekung innan denne drog iväg till huvudstaden. På den tiden var det ett lag som jag kände mig rätt likgiltig inför.

När jag återkom till mitt fotbollsintresse efter ett oplanerat sabbatsår efter VM 1998, såg jag laget besegra Rangers på hemmaplan med 2-0 i Champions och gillade inte det jag såg, av olika anledningar. Jag störde mig också som fan på deras blonde mittfältskapten Gaizka Mendieta, av en anledning som jag inte minns.

Kort därefter imponerades jag av deras 1-1 borta mot Bayern München. Returmatchen hemma på Mestalla blev den som konverterade mig totalt. Då fick jag se ett av de snyggaste fotbollsmålen någonsin. Mendieta skicka en perfekt långboll från sin egen planhalva och där bjöd Claudio Lopez och Adrian Ilie på ett sanslöst kombinationsspel där framspelare och avslutare flera bytte plats och till slut kunde rumänen göra målet.

I takt med att La Liga för första gången i historien direktsändes på svensk TV blev Valencia mitt lag i Spanien. Den säsongen fortsatte de att imponera och nådde fram till final, men väl där blev det frossa och en odiskutabel förlust mot Real Madrid på Stade de France.

Det var ett mycket sevärd lag som Valencia då hade, med de nämnda Lopez och Mendieta, samt Christian "Kily" Gonzalez som då var ett av världens bästa yttermittfältare, den sköne italienske veteranen Amedeo Carboni, gamle OM-bekante Jocelyn Angloma och pajasmålvakten Santiago Cañisarez och utöver det många kompetenta men kanske inte så glänsande spelare.

Säsongen därpå var man inte riktigt lika bra, kändes det som, men gick den här gången till final och bode ha vunnit den tillställningen, en märklig sådan på San Siro där den nederländske domaren dömde tre straffar, alla kontroversiella sådana, varav Mendieta satte sin för Valencia, Mehmet Scholl (tror jag) missade sin för Bayern innan Effenberg slog in sin i andra halvlek. Men det blev straffar och trots att man där fick övertaget var det till slut givet att Bayern skulle vinna.

Valencia förblir därmed det enda laget i Champions historia (osäker med Europacupen) med två raka finalförluster som aldrig har vunnit turneringen. Jag känner ofta att detta faktum är lite bortglömt när spansk fotboll diskuteras. Det var ett enormt lag man hade på den tiden under Hector Cuper.

Det var också då och långt därefter som man hade en väldigt karaktäristisk profil som det lite "italiensk/argentinska" laget på så sätt att man var hypertaktiska i en liga som annars led på brist på den fronten.

Efter att ha kompenserat Championstragedin med två ligatitlar 2002 och 2004, har man efter 2007 sakta men säkert börjat halka efter och en ligatitel lär man inte fixa på ett bra tag.

Sen måste jag erkänna att mina känslor för Valencia har börjat avta sedan långt tillbaka. Det visade sig helt enkelt att det är minnena som dominerar, och utan en barndom med ett nära förhållande till den spanska ligan, var det naturligt att det aldrig skulle bli samma sak som med de lag jag tog mig till hjärtat 1991.

Real Valladolid CF
Ännu ett bottengäng från det tidiga 90-talet som jag uppskattar framförallt för deras dräkter. Ett lila-vit-randigt lag känner jag inte till någon annanstans, och eftersom det är rätt så snyggt räcker det långt.

Villarreal CF
Ett gränsfall i listan eftersom det mest handlar om ett 2000-talsfenomen, och jag är alltid väldigt misstänksam mot klubbar från väldigt små städer som kan skylta med en trupp full av internationella spelare, även om riktiga superstjärnor ser man inte inte i Villarreal. Konkurrensen är helt enkelt lågt för mig när det kommer till Spanien eftersom ligan är så mycket mer obekant än PL och Serie A, och VCF har ändå byggt upp en kort historia de senaste 5-6 åren. Med sin täta lilla arena och den kycklinggula räkten inger det ändå lite trygghet och karaktär för mitt fotbollssinne. Det får duga.

Real Zaragoza
Trots nedflyttning två gånger på 2000-talet är det ett av de mest säkra korten på så sätt att laget annars är rätt bofast i högsta serien. Jag tänker också snabbt tillbaka på Cupvinnarcupen 1995 med Nayim-from-the-half-line som man säger i England; Spursbekante algeriern Nayim och hans lobbskott från halva plan i förlängningen av finalen mot Arsenal.

Jag tänker också lite på år 2000 när Zaragoza slutade på fjärde plats framför Real Madrid, men fick ändå inte spela Champions säsongen efter i och med att Real vann Champions och fick utan någon större debatt försvara sin titel säsongen därpå.

Jag hade varit väldigt arg som Zaragozasupporter fem år senare när FA lyckades tvinga fram Uefa att lösa samma situation genom att faktiskt låta Everton delta i (kval)turneringen trots att Liverpool.... Ja, ni kan den historien.

Läs även andra bloggares åsikter om tenerife, villarreal, valencia, valladolid, zaragoza, mendieta

Knäcke

Fan, Championsfinalen tog verkligen luften ur fotbollsbloggandet. Men den här "vilan" kanske är nödvändigt för snart spricker termometern när det allra finaste - VM - kommer igång. Naturligtvis kommer jag att köra en gruppgenomgång (eller rättare sagt en uppdaterad sådan eftersom jag redan har kommenterat lottningen) och allt möjligt.

Fast det är å andra sidan lite missvisande att påstå att jag inte har haft med fotboll att göra. Jag simultanläser VM-boken från Offside, samt Why England Lose? när jag får chansen. Tummen upp för båda, även om den sistnämnda har en lägre lägstanivå, tack vare mycket tveksamma påståenden om den engelska fotbollen, samt ibland rätt så tråkiga redogörelser för statistiska/ekonomiska beräkningar av diverse påstådda verkligheter infom fotbollen.

* * *

Jag noterar för övrigt att Marcus Birro verkligen ogillar Zlatan Ibrahimovic. Hans första yttranden om Inters Championsseger handlade om en rejäl skadeglädje över det som jag annars har uppfattat som en parantes i sammanhanget - att Zlatan alltså får se sina lagkamrater vinna "den där djävla Champions" första säsongen efter att han lämnar dem.

Någon dag efter kritiseras Zlatan på grund av sin egoistiska inställning till landslagsspel. Det handlar om kollektivet, menar Birro. Annat är det när det kommer till idolen Totti. Birro som alltså har för vana att totalsåga svensk fotboll för att man gläds åt kvalavancemang samtidigt som han sitter tryggt i sin Azzurritröja och kan kallt räkna med chansen att laget når riktigt långt i ett VM eller EM, har plötsligt fått sympatier för de fantasilösa janteförlorarna från Sverige och jämför dess kollektivism med Milans 2007-upplaga. Man undrar i så fall när det inte är kollektivet som segrar om stjärn-Milan är ett gäng knegare. Märkligt, skulle man säga om man inte redan var van vid det.

Läs även andra bloggares åsikter om vm, zlatan, birro, champions, inter, milan, sverige, azzurri

Utandning

Jag andas ut med lättnad över Inters Champions-seger. Självklart höll jag tummarna stenhårt för att de skulle vinna. När det kommer till europeiska topplag finns det inte så många som jag unnar en CL-titel. Men kanske kommer jag att vara mindre angelägen nästa säsong. Och det är lite i kärnan i känslan av lättnad. En känsla som jag inte var beredd på innan. Jag var inte medveten om det innan det hände.

Jag hade tänkt att "hoppas att Javier Zanetti äntligen får lyfta bucklan" och sånt, men eftermälet till det här kommer att vara rätt stort i mina ögon.

Det är ett långt och uttjatat kapitel som äntligen är slut och för mig kommer det att gynna bilden av Serie A, som indirekt har präglats av den här jobbiga diskussionen i snart fem år.

Det har varit samma Interdominans i ligan varje år sen calciopoli, men särskilt efter uttåget mot Liverpool i Champions 2008 började det eviga tjatet och det eviga hånandet. Och många ligamatcher började bli del av en lång sträcka mot nästa Championsuppgift för det i ligan så överlägsna Inter. En lång sträcka till samma tjat om huruvida Inter kan bli Europamästare eller inte. Vem kan göra det åt dem? Vad behövs göras för att Serie A-klubbar ska lyckas där ute igen? Och så vidare.

Nu har vi svaret. Ja, Inter kan vinna i Europa. De gör det 2010 med José Mourinho. End of discussion. Tonårsbråken på Svenskafans.com kommer visserligen att fortsätta. Calciopoli kommer att diskuteras och de som hånade Inter förut kommer att göra det även i fortsättningen med hänvisning till att det till exempel är en fattig CL-historia som Inter har jämfört med Milan.

Men i övrigt konstaterar jag att en utdragen diskurs, så att säga, är över och det känns så otroligt befriande. Ett ok som har fallit. Nu kan det spelas fotboll igen. Inget mer tjafs, inga fler frågor... Kapitlet Moratti så som vi har läst det är avslutat. Javier Zanetti kanske aldrig har varit ett stort ämne i just den är frågan, men nu har han i alla fall fått sin stora buckla som han förtjänar. Därmed har han också fått sitt. Kapitlet Inter och det största framgångsbeviset är avslutat.

Och det är i ljuset av detta som jag också välkomnar bekräftelsen på att Mourinho sticker till Spanien. När kapitlet ändå är avslutat behövs inga jobbiga uppföljare. Det blir en riktig nystart. Frisk luft, som jag brukar dra till med.

Jag skulle inte ens bry mig om moren snor med sig några av sina stjärnor till den nya klubben, som han gillar att göra. Bryr mig inte om vi blir berövade på vissa sevärda spelare i Serie A. Det kommer att komma in nytt folk och det kommer att göra både Serie A och Champions mycket intressantare.

Inters "besatthet" kommer inte att prägla deras Championsäventyr nästa säsong. Då är det bara ut och köra. Skönt. Vi kan diskutera det som händer istället för det som har hänt förr (att de inte har vunnit etc.). Det blir intressant att se om det blir en styrka eller svaghet. Styrkan att kunna spela ut och inte ha fobin hängandes över sig. Svaghet för att det kanske tar bort den enorma arbetsinsats som motiverades fram bland annat mot Barcelona borta.

Med Mourinho försvinner också en grad av Inters favoritskap i ligan. Mindre förutsägbart.

Allra häftigast vore om det blir en ny era (alltså beroende på vilka som lämnar laget under sommaren) och att det blir startskottet för Balotellis entré i startelvan. Inte Balotelli den unge bråkmakaren, utan Balotelli, en bra anfallare i ett bra lag, punkt.

* * *

Och nu har jag bestämt mig:

Diego Milito är i mina ögon ledande i kampen om Ballon d'Or just nu. Inga mer "egentligen är Messi bättre". Milito har gjort det avgörande målet i alla de matcher där Inter säkrat trippeln. Han har gjort sjukt många viktiga mål. Han är en fantastsik avslutare och en mycket smart spelare.

Hans prestationer den här säsongen har varit så enorma att det kvittar hur fantasifullt Messi kan agera emellanåt. Någonstans måste det ändå handla om att prestera och Milito har aldrig svikit den här säsongen. Messi hade två chanser på sig att träda fram i semin men gjorde aldrig det. Om vi ska ge honom utmärkelsen baserad på att han har något magiskt som man kan lite vinklat säga att Milito inte har, då kan man lika gärna rista in den lilles namn på listan för de kommande fem åren. Jag vill inte hävda att Messi bara presterar mot dåliga lag, men de gånger han har chockat oss med sina fantastiska solonummer har han gjort det i ligamatcher mot lag som inte duger för CL:s högsta nivå. Matcher där anspänningen av den anledningen är lägre. Och ja, om det är nån gooner som läser det här så är inte Arsenal en makt att räkna med i Europa just nu och lagets svagheter finns precis där en Leo Messi kan kliva fram och utnyttja det.

Säg innan matchen att "Inter vinner med 2-0 och Milito gör båda målen" och det kanske inte låter så märkvärdigt. "Ja... Det är ju han som brukar göra målen".

Men när man ser det hända, hur han gör det, då är det helt makalöst. Världens bästa anfallare just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om inter, champions, mourinho, zanetti, milito, messi, calciopoli, moratti, champions

Det optimala La Liga, del III

Club Atlético Osasuna
Pamplonas representant som var ett topplag första säsongen jag följde. Har därför alltid bemött laget med respekt och gillar dessutom deras dräkt. Finns inte så mycket mer att säga.

Rayo Vallecano de Madrid
Känns lite som urtypen för ett spanskt bottenlag, med klart större karaktär än en annan Madridbaserad klubb som Getafe för att ta ett exempel.

Sevilla FC
Har sakta men säkert blivit en av de mer sympatiska klubbarna för mig. På 90-talet var jag inte så het på detta Andalusiens stolthet. Bland annat för att de då körde med helvitt vilket jag särskilt då tyckte var tråkigt och fult. Sen var det nån gång i mitten av 90-talet som de slog ut något lag i Europaspel. Jag minns inte motståndaren men att jag ändå hellre såg dem som segrare ur det mötet. Då spelade för övrigt Davor Suker i laget.

Men sedan några år tillbaka har de bytt till det ovanliga vitt-vitt-svart vilket jag tycker är snyggt. Och stämningen på Sanchez Pizjuan-stadion är ju av den sorten att om det representerade publikkulturen för hela Spanien så hade La Liga varit nästan lika intressant som Serie A.

Real Sociedad de Fùtbol
En klassisk klubb som så sent som 2003 slogs om ligatiteln, men är annars en klassisk klubb som har drabbats oerhört negativt av den moderna fotbollen, med uteblivna framgångar ända sen 1980-talet. Är annars mest känt som det andra stora baskiska laget. Hade länge en liknande policy som Athletic men med undantaget att man till skillnad från spanjorer lämnade dörren öppen för utlänningar, vilket jag tycker är sjukt komiskt. Har dock gett upp den policyn sedan rätt många år tillbaka.

Sporting de Gijón
En lagom klassisk klubb med en storhetstid på 80-talet. Det är därför jag vill ha dem uppe; de var med förr, ska vara med nu, punkt. Sen verkar de ha en rätt häftig arena också, men det är sekundärt.

Läs även andra bloggares åsikter om gijon, osasuna, sevilla, sociedad, vallecano

Det optimala La Liga, del II

RCD Espanyol de Barcelona
Tja, vad ska man säga. Ännu en framgångslös lillebrorsklubb som alltid är med och... Ja, alltid är med, även här. Hette Español i min barndom men har sedan bytt stavningen (och även RCD är en förkortning av katalanska ord), vilket ska bero på en önskan om att få bort stämpeln som den antikatalanska klubben från Barcelona, vilket verkar vara lite av en myt som förstärkts av att just Barcelona driver den katalanska saken så hårt. Ultras definierar ju inte alltid en hel klubb.

RC Deportivo La Coruña
Ett lag som flyttade upp från segundan några år efter att min historia börjar, men etablerade sig snabbt som ett topplag, med bland annat Bebeto som en av stjärnorna. En sak som jag aldrig kommer att glömma när jag tänker tillbaka på Depor är det tragiska ödet som drabbade laget och jugoslaven Ljukic när man mitt under en storhetsperiod för Cruyffs Barcelona var nära att bryta de två jättarnas dominans med att vinna ligan. Det måste ha varit 1993 eller 1994. Man fick en straff på stopptid och hade vunnit ligan om man satt den. Men Ljukic tog hand om den och missade. Och så blev det fest på nytt på Camp Nou när rapporterna kom fram.

Lyckligtvis hann man reparera detta lite genom att vinna ligan till slut år 2000, och hade då en storhetsperiod som grundades på ett kontinuerligt byggande av tränaren Javier Irureta, med spelare som Victor, Mauro Silva, Pandiani, Makaay, Manuel Pablo, Romero, Fran, Djalminha, Valerón, Luque, Tristan och så vidare. Efter 2004, där man hade ett gyllene läge att vinna Champions League tack vare att man tillsammans med Porto och Monaco slog ut alla jättar från turneringen, har man aldrig lyckats komma tillbaka i toppen, och lär kanske aldrig göra det heller.

CD Logroñés
Ärligt talat känner jag mig väldigt obekant med den här klubben, men de råkade matcha in klubbens största period omkring skiftet mellan 80 och 90-tal, vilket har gett dem nostalgistatus hos mig. Deras blotta existens skulle göra ligan mer klassisk för mig.

Real Madrid CF
Okej, här kommer bekännelsen då; innan spansk fotboll började direktsändas på svensk TV och jag började hålla på ett lag från östkusten, var Real det lag som jag höll tummarna för. Anledningen var nog ganska enkel; det var det första spanska lag som jag kände till, och det har ofta - men inte alltid - avgjort vilka lag jag sympatiserat med i de europeiska ligorna. Jag hade fått "ärva" en gammal skön Hummeltröja också, med Hugo Sanchez namn på ryggen (att sånt bara existerade bland replica-tröjor på den tiden är en annan femma).

Och det kan låta lite konstigt idag men jag såg Barcelona som den jobbiga halvonda klubben med de stora stjärnorna, och Real mer som en stackars gammal storklubb som nu hindrades av detta ettriga Barca. Jag hade inte fyllt 10, hade i princip ingen historisk information och var nog för ung för det även om det hade funnits internet på den tiden.

Även i början av 2000-talet var Real ändå laget som jag föredrog gentemot Barca, även om jag som sagt hade hittat andra guldkorn i ligan.

När jag fick lära mig om Spaniens 1900-talshistoria och hur det återspeglades i relationen mellan Real Madrid och Barcelona, började jag sakteligen att känna mindre för Real, även om mina antipatier för Barcelona höll sig kvar väldigt länge.

Det som fick mig att släppa Real het och hållet och vända mig emot det, var en kombination av att de historiska bitarna samlades ihop till en nivå där jag inte längre kunde släppa det helt och hållet... Men det ultimata var ändå Galacticos. När Florentino Perez fullbordade köpet av Figo med Zidane något år senare, och fortsatte att få in stjärnor i laget, då blev det för mycket för mig. Bilden av klubben hade för mig nu totalt förändrats från den om en gammal klassisk storhet i stil med Liverpool eller Benfica, till en arrogant och maktfullkomlig klubb som representerade överheten.

Och någonstans står jag idag. Jag bör påpeka att jag inte totalt avskyr klubben. Klubbens makt är inte något som har tillkommit som en följd av Bosman eller att en oligark tagit över. Det är en klassisk klubb i fotbollens historia som förtjänar en viss mått av respekt. Dessutom kan jag inte känna avsky för en klubb som jag i mina tidiga år har gillat. Hat, nej, ogillande, ja.

Real Oviedo
Ett av de snyggaste namnen i världsfotbollen och en omärkvärdigt men ändå tuff matchdräkt. En klubb som man hade stor respekt för i början av 90-talet, men som nu har varit borta från högsta serien alldeles för länge och jag saknar dem jättemycket.

Läs även andra bloggares åsikter om real, oviedo, logrones, coruna, espanyol

Hob-Nobs

En del noteringar från helgens avslutningar i punktform:

* Inter vinner ligan för fjärde året i rad och så som det ser ut med utmanarna lär de vara favoriter att göra det igen nästa år. Det känns så märkligt att det här laget som bara fanns till för att röra om lite för några år sen nu är på väg att få till en titelsvit som saknar mostycke i Serie A:s historia.

* Om det ovan nämnda menar Jesper Hussfelt att av Inters senaste fem titlar så väger de tre sista mycket tyngre, eftersom den första tilldelades efter Calciopoli och den andra kom till när de "mötte lag med minuspoäng". Även om han inte är ute och cyklar så kan jag inte se att 2007-titeln har mer gemensamt med den tilldelade 2006-titeln än de resterande tre. Att Inter mötte lag med minuspoäng 2006-07 betyder ju inte så värst mycket om man talar om själva titelstriden eftersom det bara var Milan av de drabbade som på förhand ansågs ha en chans att haka på. Fiorentina, Lazio och Reggina hade sina problem, men det handlade inte så mycket om deras chanser att vinna Serie A.

* Beroende på hur man räknar borde Diego Milito just nu vara den hetaste kandidaten till Ballon D'or. Alla vet att Messi är en bättre spelare, men så som det brukar tjatas om att "vinna något stort" och det faktum att han gjort så många avgörande och viktiga mål, borde sätta honom före. Det blir intressant att se hur det röstas sen. Jag är inte så säker på att andra resonerar annorlunda.

* Kul för Milito att avgöra titelstriden, men det hade varit mycket roligare om Mario Balotelli hade fått göra det med sin halv-bicacleta. Killen var sjukt bra igår. Sjukt. Han har ofta gett en antydan om sin potential genom häftiga räder men igår visade han upp en enkelhet i sitt spel som jag inte sett tidigare. Istället för att försöka sig på ett konstnummer, valde han en enkel passning i de rätta lägena. Även om bloggens läsare vet att Balotelli är min nya favoritspelare, har jag aldrig varit särskilt entusiastisk om hans sportsliga kvaliteter, men nu börjar även jag fatta att det är en sjukt bra spelare vi har att göra med. Synd att säsongen inte är lite längre för han verkar vara på gång nu.

* Jag önskar att jag var Sevillasupporter. Sättet på vilket de tar kvaltplatsen till Champions är bland det värsta jag sett. Reducerat manskap. Tappar ledningen kort efter med ca 10 minuter kvar att spela. Ändå avgör en junior i den 94:e minuten med det som man skulle kunna kalla för en karatespark.

* Ligatvåan Real Madrid har två spelare i laget som gjort 27 respektive 26 mål i ligan. Ännu en illustration över det vanskliga läget i den "skottifierade" ligan.

* Under säsongen har det i backlashet mot Barcelonas popularitet kommit fram en ganska så utbredd syn på Real Madrid som underdogs som kan spräcka Barcelonas perfektion genom att sno titeln från dessa globetrotters. Det är en nog en begränsad synvinkel, men lik förbaskat är ju den helt out. Real Madrid köpte in Kaká OCH Cristiano Ronaldo under en och samma sommar. Det är en sommarmercato som vi aldrig har sett tidigare, och då har jag ändå utelämnat Xabi Alonso och Benzema som också kom med. Ett sånt lag kan inte räknas som några underdogs. Det är ju väldigt bekvämt för de själva att de antingen gör det som alla förväntar sig - når bra resultat - eller underpresterar och får därmed stämpeln som underdogs. Snarare är det Real som är globetrotters. De har bara råkat svara upp för ett fiasko. Att vi kanske inte är så jätteförvånade överlag på grund av hur de defensiva spelarna fungerar är en annan femma. Köper man två av världens fem tyngsta namn, då ska man gå mycket längre än åttondelsfinal i Champions. Och man ska inte framstå som ett hopplöst bottenlag i El Clasico på hemmaplan.

* Den mest otippade händelsen är annars att Bursaspor vinner turkiska ligan. De blir därmed det första laget förutom de tre stora Istanbulklubbarna plus Trabzonspor att vinna ligan. Sivasspor utmanade förra säsongen, men när Besiktas sen tog hem skiten antog man att det bara var en sån sak som aldrig skulle hända. Vilket kanske förklarar hur det kunde ske att en del fans sprang in för att fira det som de trodde var ännu en ligaseger för Fenerbahce. Någon hade gjort ett slags räknefel och kommit fram till att titeln var i hamn. Oj så pinsamt, och så omöjligt, och en känsla av arrogans hos Turkiets största klubb. Man är så självsäker om sin överlägsenhet att man tror att man vunnit ligan även när man inte gjort det. Jag menar, det där hade väl aldrig kunnat hända i det omvända fallet? Att Bursafans- och spelare jublar i tron att de vunnit ligan när de inte gjort det?

Läs även andra bloggares åsikter om inter, milito, balotelli, turkiet, bursaspor, fenerbahce, real, ronaldo, kaka, barcelona

Det optimala La Liga, del I

I höstas körde jag min "optimal"-serie här på bloggen. Det gick ut på att välja vilka lag som i optimala fall borde få spela i dagens format av Premier League, Serie A och La Liga, om jag själv fick välja utefter vissa kriterier som var opartiska, men allt ändå filtrerat genom min personliga historia.

Jag körde PL och Serie A men när jag skulle fortsätta med La Liga hade jag inte lust och gick över till Det optimala VM istället. Ett halvår senare får jag fortsätta nu med den spanska ligan alltså.

Det ska förstås poängteras att den här listan skiljer sig mycket från de föregående på så sätt att jag inte har samma intima relation till den här ligan, eftersom den började direktsändas på svensk TV först när jag hade kommit i mina sena tonår.

Den första säsongen när det hade börjat kände jag det lite som en egen grej, då det gick på Viasat Sport under en ganska anonym tillvaro. Ett tag skulle jag nog säga att det var min favoritliga. Men när jag nu i mer vuxen ålder hade börjat utveckla nostalgiska tankar och drömmar, skulle La Liga snart komma att hamna på efterkälken. Fotboll för mig handlar mycket om minnen, och när jag var liten så innebar den spanska ligan bara att det var nåt man följde på veckomagasin på Eurosport. Det som senare kom att kallas för Eurogoals.

Hursomhelst, de lite hastig nedskrivna kriterierna ser ni i länken till PL-varianten ovan.

Då kör vi:

Athletic Club
En av världens mest karaktäristiska fotbollsklubbar som i Sverige brukar kallas för Athletic Bilbao, eller det närmast vidriga "Bilbao". En gång i tiden ett storlag, som på många sätt har präglats av den engelska fotbollen, och som har ett fantastiskt tryck på hemmaarenan San Mamés. Historiskt en av de mest framgångsrika klubbarna i Spanien, och aldrig utslaget ur den högsta divisionen, vilket i dagens fotboll är en extremt tung bedrift, då man som policy bara har baskiska spelare i truppen, inklusive sådana som har fötts utomlands av baskiska föräldrar. Länge var det också en policy att inte ha någon reklam på matchtröjan eftersom man på sätt och vis ser sig själva som ett baskiskt landslag, även om ett inofficiellt landslag redan existerar.

Är möjligen den klubb som jag mest sympatiserar med i den spanska fotbollen, men jag brukar inte tänka på det eftersom det mest handlar om en beundran för hur man driver klubben efter en idealistisk linje.

Club Atlético de Madrid
Real Madrids stökiga lillebror som fram till Deportivo La Coruñas ligaseger för tio år sen var den enda klubben utöver Barcelona och Real Madrid att bli spanska mästare mellan 1985 och 2000. Det gjorde man 1996. Starkt förknippat med den både rolige och obehaglige presidenten Jesus Gil y Gil, och har även efter dennes död varit en stökig klubb som alltid har stora problem på eller utanför plan, eller både och. Liksom PSG och Roma periodvis har man av någon anledning känt sig manad att ständigt rycka till spelare som är lika stökiga. Antingen obalanserade eller väldigt varningsbenägna. I dagsläget har man kanske inte så många stökiga spelare på det sättet, men vägrar fixa en bra försvarslinje, och det i kombination med att man har ett av världens mest sevärda anfallspar gör att matcherna kan svänga lite hursomhelst.

FC Barcelona
När jag var förpassad till att följa spansk fotboll via de europeiska cuperna och höjdpunkter, var Barceona mitt i storhetsperioden med Johan Cruyff som tränare. Eftersom Real Madrid var den första klubben som jag hade hört talas om från Spanien, föll det sig naturligt att jag började hålla tummarna för dem. Så trots Barcelonas bländade spel och fantastiskt vackra färgkombination, var det ett lag som jag inte gillade så mycket och det var på så sätt givet att jag skulle bli besviken många gånger... För de dominerade totalt och gick allting långt i Europa.

Många år senare när jag fick lära mig lite mer om historien bakom de två giganterna, började jag med åren att alltmer luta åt att sympatisera med Barcelona. Det hade förstås inte hänt om det gällt den engelska eller italienska fotbollen som jag hade en historia med. Men, i alla fall, så är det.

Sen Barcelonas näst senaste storhetsperiod, om man nu ska se den helt separat från den nuvarande, har det varit vanligt att många omkring mig har varit fientligt inställda till Barcelona av ungefär samma skäl som jag och många andra ibland eller alltid har stört oss på Brasilien när det drar ihop sig till VM. En kallade Ronaldinho för "cirkusapa", för att ta ett exempel.

Under Guardiola-eran har det blivit ännu mer gullande med detta Barcelona, vilket gjort att de har ungefär lika många fiender som beundrare här i Sverige. Själv förstår jag varför det är som det är, men kan för den sakens skull inte finna vreden i mig mot dessa katalaner. Är det deras fel att många älskar dem? Det är väl inget brott att spela publikfriande fotboll? Speciellt när den ibland också visat sig vara mycket effektiv.

Dock har jag på sistonde börjat finna lite cynism i mig om klubbens arroganta framtoning, vilket är lätt att missa i hela det här kalaset, som går under demokratiska paroller. Men är man tillräckligt noga och försöker göra en helhetlig analys, så kan den här mentaliteten gå över till saker som vi annars skulle förkasta som chauvinism och dylikt.

Real Betis Balompié
Var nog inte med de första åren som jag följde, så när jag försöker tänka tillbaka för att minnas mina första intryck av Real Betis, tänker jag bara på den där jävla Alfonso i anfallet och hans vita dojor. Som på den tiden - tack och lov - fortfarande var ovanliga. Jag undrar för övrigt var klubben hade stått idag om man inte slösat så mycket pengar på Denilson i mitten av 90-talet, när han blev världens dyraste spelare ett tag.

Aja, jag föredrar Sevillalaget i rött som bär stadens namn, så det är inte så jätteangeläget för mig att Betis spelar i högsta serien, men de hör ju hemma där.

Real Club Celta de Vigo
Dök upp för mig ungefär samma år som det ovannämnda Betis. Jag har alltid haft blandade känslor för det här laget. Jag tyckte att de var en rolig uppstickare ett tag, men blev sen lite irriterad på vissa av deras spelare, som på ett eller annat sätt gav ett irriterande intryck. Alltifrån brassen Giovanni (för att försöka skilja ut honom från de tusen andra brassar som kallar sig samma sak, han var ljushyad och blond, defensiv mittfältare) till Alexander Mostovoj till en typ argentinare vars namn jag nu har glömt bort. Med det sagt är Mostovoj samtidigt en av de mest härliga lirarna som den europeiska fotbollen har sett det senaste decenniet.

Även här föredrar jag deras rivaler i nordväst; Deportivo La Coruña. Hör hemmai hösta serien ändå för att det inte finns så många andra som jag tycker förtjänar deras plats bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om bilbao, atletico, barcelona, betis, celta

Omotiverad sorg för Ronaldinho

Ronaldinho kommer inte med i Carlos Dungas VM-trupp.

Snyft. Hade varit jättekul att följa en sån spännande talang. Tänk vilken show han hade kunnat bjuda på. Det hade verkligen kryddat VM.

Eller?

Herregud, jag förstår verkligen inte hur folk orkar sörja att Ronaldinho inte kommer med till VM. Får man aldrig nog av att se samma bilder på samma spelare om och om och om och om och om igen?

Ronaldinho har varit ett affischnamn i nästan åtta år, beroende på hur man ser det. Han har vunnit två ligatitlar med Barcelona, en Championstitel med Barcelona, ett VM-guld och fått Ballon d'Or. Förutom VM-guldet, där han inte spelade finalen på grund av avstängning, som kom i samma ögonblick som han fick sitt stora internationella genombrott, har han gjort allt detta som den store stjärnan. Nikes store stjärna RONALDINHO!

Räcker inte det? Är det inte desto roligare att andra spelare får chansen att visa upp sig? Ny turnering, nya spelare. Vad är problemet? Borde inte tiden i rampljuset fördelas istället för överexponering av samma vanliga grupp?

Å andra sidan när man väl ändrar perspektiv mot den här andre spelaren, då är det väl ändå synd om honom för att han aldrig fick chansen? Fotbollsfans vill ibland hade hela kakan och äta den också.

Om det nu är hans tekniska förnedring av Dunga som är en orsak till detta, så är det tragiskt, men nu tycker jag ändå att det är skitsamma. Oavsett hur det ligger till så är jag snarare glad att få slippa Ronaldinho. Har inget emot honom och visst, han är säkert ledsen. Men den som tar hans plats hade också varit ledsen över att aldrig få chansen. Han är inte tillräckligt intressant. Och hans prestationer har inte alls varit så fantastiska att VM (eller Brasilien för den delen) står och faller med honom. I bästa fall har han varit en sämre kopia av sitt gamla jag, i sämsta fall har han varit helt anonym i två Milanoderbyn och två CL-matcher mot Man United.

* * *

Vad gäller Pato så ska han självklart platsa, men handen på hjärtat, vem tror att Pato verkligen kan gå igenom en VM-turnering utan att dra på sig en skada? Jag är visserligen högst osäker på om det är det som gjort att Dunga petat honom, men även här är det inte så relevant när det kommer till våra förhoppningar. Han hade ändå gått sönder innan slutfasen börjat.

Läs även andra bloggares åsikter om ronaldinho, pato, dunga, brasilien, vm

Mer än fotbollssjuka

Det här företaget har börjat göra reklam för mig med jämna mellanrum, och det enda jag undrar är...

Borde inte Wolves, a k a Wolverhampton Wanderers stämma företaget? Jag menar vargen, okej, men kom igen, orange och svart?

Läs även andra bloggares åsikter om wolverhampton

Därför blir det inget Juve för Zlatan

Man ska aldrig säga aldrig, men för mig är det helt otänkbart att Zlatan återvänder till Juventus.

Om han skulle göra det, vore det att betrakta som en andlig revolution för honom.

Det är inte bara för att klubben befinner sig i kris just nu. Inte för att han kan ha mycket att vinna på att stanna i Barcelona som fortfarande är en av världen absolut bästa klubbar. Det är allt annat än avskyn som finns mot honom i stora delar av Serie A, framförallt i Juventus och Inter.

Det är att om Zlatan flyttar till Juventus då har han helt gett upp det som han har varit helt besatt av den senaste femårsperioden: Att vinna Champions League och/eller få Ballon D'or. Juventus är nämligen inte bara ett krislag; de kommer ju som bekant inte att delta i "den där jävla Champions" till hösten. Zlatan fyller 29 i år. Aldrig att han kommer att offra en av sina sista bästa år på ett sånt lag.

Ryktet är förstås härligt i sig. Det är oerhört kittlande för mig att få se honom tillbaka i Serie A, och det finns en del nostalgipoäng i det hela, eftersom hans tid i Juve känns som tusen år sen; mycket tack vare att det har hänt så mycket sen dess, med Calciopoli och allt.

Men som sagt, det ska till 180 graders vändning av Ibra för att detta ska ske. Betänk att hans besatthet av att vinna Champions drev honom bort från en klubb som trots alla sina tillkortakommanden i Europa abonnerade på en plats i slutspelsfasen av Champions; fem säsonger i följd gick Inter vidare från gruppspelet, men det var inte gott nog för Zlatan. Åtminstone inte jämfört med Barca. Varför skulle han då tillbaka till zebrorna, alla fördelar till trots? (han får vara den store fixstjärnan igen, och det skulle inte förvåna mig om han föredrar nordvästra Italien framför Barcelona).

* * *

Av samma anledning kan jag inte se honom i City som nämns som en annan tänkbar klubb. På grund av pengarna och Roberto Mancini.

Men that won't happen either. Pengar räcker inte som motvikt eftersom han ändå får bra betalt i Barcelona.

Jag är typ 98% säker på att han stannar i Barca. Jag ser bara två realistiska alternativ för honom ifall han lämnar:

* José Mourinho drar till Real Madrid och får för sig att köpa dit Zlatan. Bra tränare, enorm klubb, okej chans att vinna Champions (det kan man diskutera, men Real har framgångsrikt odlat bilden av sig som ett lag synonymt med framgångar).

* Chelsea. Tränas av Carlo Ancelotti som lär respektera Ibra efter hans år i Italien. Chelseas spelstil som i sin köttighet kan liknas Inters passar honom på ett sätt som man inte kan säga om Arsenal (som ändå aldrig skulle lägga så mycket pengar på en spelare) och Man United.

Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, juventus, barcelona, chelsea, mourinho, real

Raja

Varnade med min införrapport på Svenskafans för en riktigt tråkig match mellan Roma-Cagliari, men minuterna efter Cagliaris mål, som kom ungefär samtidigt som Sergio Pellissier gjorde ett snyggt 3-4-mål mot Inter på San Siro, var bland det häftigaste jag varit med om i fotbollsväg den senaste veckan eller så.

Det jobbiga med dessa matcher är alla misstankar om huruvida laget verkligen gör sitt bästa eller inte. Cagliari höll nollan mot Roma på Olimpico i nästan 80 minuter, vilket man aldrig har gjort på 2000-talet tidigare. Det gjordes en del kalasräddningar och siffrorna i sig bör ju antyda om motsatsen - att laget verkligen gav allt, men jag är inte så säker ändå. Såg en del märkliga ageranden offensivt, av både Matri och Jeda.

Sen borde vi ha haft straff när Juán attackerade Nainggolans lår i straffområdet och fick honom på fall, just innan Jedas märkliga avslut. Som jag har fattat det gäller inte fördel av spel i straffsituationer. Där ska det tydligen blåsas straff direkt oavsett vem bollen går till i nästa läge.

Men, what the fuck did you expect? Roma på hemmaplan i kamp om scudetton... De kommer få marginalerna med sig av domaren. Så är det bara och jag tänker inte ödsla energi på en match som ändå inte betydde så mycket för oss. Just därför känner jag mig ändå lite stolt över att vi bjöd på bra motstånd trots motivationsbrist och frånvaron av en del viktiga spelare, framförallt i andra halvlek.

Jag tänker att det är den typen av stolthet som gör att Siena kan ta en poäng hemma mot Inter.

Det är väl bra att titelstriden fortfarande lever, men jag kanske hade föredragit att Inter blivit mästare så att de kunnat ställa upp med ett B-lag mot Siena.

... Så att de kan vinna finalen mot Bayern.

* * *

Utöver titelstriden är det bara en sak som återstår att spela om i Serie A; fjärdeplatsen. Milans direktkval till Champions är redan klart på grund av bättre inbördes mot Samp.

Samp som nu verkligen har tagit kommandot om den platsen. Det räcker med oavgjort hemma mot Napoli i sista omgången. Bör väl fixas utan problem alltför stora problem?

* * *

Atalanta är nedflyttat igen. De var tydligen inte för bra för att stanna. Valdez, Tiribocchi, Acquafresca, Ferreira Pinto, Doni... Tung uppsättning av offensiva spelare... Inte tillräckligt bra trots allt, visar det sig. Efter en dålig start hade man oddsen emot sig. De flesta lag över strecket var för bra för att bara låta ett lag knappa in. Bologna var nog bergamaskernas sista chans, men de hade en omänsklig period på slutet av vintern som blev avgörande.

Jag kan inte säga att jag gråter även om jag anser att Atalanta förtjänar bättre. Jag ser nämligen alltid framåt på det som jag fruktar mest av allt: Cagliari i en bottenstrid. Jag saknar det inte alls. Det är grymt jobbigt att sitta framför en stream eller liverapport och bita fingrar för att vi är ett mål från förlust. Borta mot Siena eller Messina eller Reggina eller Catania och så vidare.

Och poängen är att Atalanta är ett starkare lag än till exempel Sassuolo. Lite räddningsplankor skadar inte.

* * *

Chelsea - Wigan 8-0.

Efter förra säsongen i Champions när det anglofila fotbolls-Sveriges våta dröm verkade ha gått i uppfyllelse - engelsk totaldominans i Europa - satt Glenn Hysén och SLADJAN OSMANAGIC (i stora bokstäver för att jag förväntar mer koll från hans sida än stackars Glenn) och förklarade The Big Fours frammarsch i CL som bland annat relaterat till att man där får bra motstånd vecka in och ut, medan de italienska lagen kanske inte behövda ta i lika mycket för att ta sig an Reggina eller Chievo.

Det behövs inte en Chelsea - Wigan 8-0 för att inse att det var verklighetsfrånvänt trams. Undermålig analys. Men det illustrerar ändå lite.

Resultatet innebär också att Man United missade ligavinst för första gången sedan 2006. Liverpools glädje om att behålla sin (numer delade) position som innehavare av 18 ligatitlar lär nog bli kortvarig. De kommer nämligen inte att vinna ligan de närmaste 10 åren. United däremot kan mycket väl vinna den typ 5 gånger under samma period.

Däremot kan man relaxa angående det där andra rekordet som United kunde ha fixat; fyra raka ligatitlar - unikt i den engelska fotbollens historia. Här menar jag nog att United nu måste jobba hårt, hårt, hårt och väldigt hårt för att kunna uppnå den möjligheten igen. Att bygga dynastier är svårt i dagens fotboll. På den här punkten kan folk med Liverpoolhjärta glassa väldigt länge innan man behöver oroa sig igen.

Läs även andra bloggares åsikter om roma, inter, cagliari, chievo, sladjan, anglofili, chelsea, wigan, united, liverpool

I första hand romare, i andra hand rasister

Kan inte minnas när jag senast blev så upprörd på Francesco Totti. Vilket kan bero på att jag typ aldrig blivit det. Han må ha gjort en del dumma saker förut, men om jag ville låta mig uppröras av saker som att spotta på en motståndare och mangla en tysk mittfältare, då hade jag inte varit en fotbollsfanatiker.

Det som han däremot gör i gårdagens match, mot Mario Balotelli, är hur osmakligt som helst. Inte själva handlingen. Den var ju faktiskt väldigt komisk. Men det som han senare erkänner; att det inte var bara ett uttryck av frustration. Jag uppskattar ärligheten men inte känslorna; att han mer eller mindre hade planerat att ge Balotelli en känga för det som han gjort tidigare mot Romas supportrar.

Vad hade han då gjort?

Jo, det handlar om ligamatchen på San Siro förra säsongen som slutade 3-3, efter att Roma lett matchen både med 2-0 och 3-1. Balotelli fixade då en straff genom att filma när Daniele De Rossis ben närmade sig, och sen slog han en av 2000-talets snyggaste straffar i mina ögon. Senare kvitterade Hernan Crespo till 3-3.

Men när Balotelli lurade bort Doni och väldigt enkelt slagit in bollen, gick han fram några steg och gestikulerade mot bortaklacken.

Den söta bortaklacken som hela matchen hade gjort apljud mot Mario Balotelli.

Mario Balotelli är nämligen inte bara en fotbollsproffs. Han är också en svart människa.

Totti menar nu i efterhand att Balotelli hade förolämpat både hans lag och hans stad.

Att hans stad har obekväma bekymmer med rasism är en bagatell för honom. Poängen är att Balotelli har förnedrat ett gäng romare. Sånt gör man inte ostraffat. Eller, i alla fall inte om man själv inte är romare - som Totti när han brukar förnedra Lazios supportrar vid framgångsrika derbymatcher.

För några år sen blev det lite irriterat när Lazios supportrar hade en banderoll som löd Roma è fascista. Rom är fascistiskt. Ett budskap till motståndarna i matchen som bestod av kommunisterna i Livorno.

De hade väl en poäng. Här ser vi baksidan med Romas så "charmiga" utlägg om det speciella i att vara romare. Man står i en klass för sig.

Läs även andra bloggares åsikter om roma, totti, balotelli, fascsim, rom, inter, coppa

Le Championnat

Några händelser från 5:e maj 2010.

*IFK Norrköping utklassar Jönköping Södra och går upp i serieledning i Superettan på 10 poäng och bäst målskillnad.

* Inter vinner Coppa Italia på ett brutalt mål av Diego Milito.

* Spurs är vidare till Championskvalet efter en skrällseger borta mot City. Borde vara nöjd med det, men känner mig rätt ambivalent och smått besviken. Har i princip alltid gillat City innan de blev det de blev. Först med Shinawatra och nu Araboligarkerna. Men jag är inte så anti deras satsning, för jag tycker det är sånt hycklande att vi bara ska acceptera Chelseas Abramovichtransformation och börja döma ut City istället. Jag gillar ändå att Citys framgångar visar PL:s rätta ansikte. Spurs kommer vara roligare att se i Champions, om de kvalar sig in, eftersom de är ett klassiskt lag som fortfarande har mycket engelskt över sig. Mycket, mycket, mycket mer än Arsenal, United och Chelsea. Men de kommer från London och såna lag har jag alltmer börjat känna avsmak för, och jag erkänner att det stör mig att så många i svensk media håller på dem. Framförallt Bank och Niva. För att det känns bara så märkligt att just de två ska hålla på samma lag. Och att de alltid ska försöka få PL att verka mer fräckt och levande än vad det är, via Spursuttryck.

Men som sagt, det kommer att vara mycket roligare att se Spurs i CL än City. Mer 90-tal och mindre Playstation.

* Real Madrid hade lekstuga med Mallorca i skottska ligan... Förlåt, spanska. Även om jag egentligen har större sympatier för Sevilla och Valencia, vore det skoj med Mallorca i Champions. De var för övrigt i den turneringen 2001-02, så det vore inte så nytt. Men löparbanor i CL - ja, tack.

Och...

Olympique Marseille är franska mästare!

17 år efter skandalen med Tapie och Valenciennes... Eller annorlunda uttryckt; för första gången sedan de var ett av världens bästa fotbollslag. Jag antar att det inte kommer att ändra så jättemycket så länge som de inte blir lika stora i Champions. Men rätt så stort är det ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om marseille, inter, milito, spurs, city, norrköping, mallorca, real

4:e maj

Idag är det 61 år sen som Il Grande Toro - Torinos klassiska lag från 40-talet - kraschade med flyget mot en kyrka på Supergahöjden utanför Turin. Det var en av 1900-talets största fotbollsdynastier som föll där och som sedan aldrig skulle återhämta sig, även om man inte ska glömma att Torino hade andra stora perioder senare. Men dominera den italienska fotbollen skulle man aldrig göra igen.

Torino är inget lag som jag hade något hjärta för när jag började följa den italeinska fotbollen. Jag har enorm respekt för laget eftersom de var grymt bra i början av 90-talet, både i ligan och i Europacuperna. Men efter att laget så småningom åkte ner till Serie B är det som att det vilar en förbannelse över klubben. Det är naturligt att man inte längre kan nå samma höjder i dessa dagar där bara de allra största och rikaste har möjligheten att vara däruppe, men Torino är fortfarande en förening som med råge har resurser för att spela i Serie A. Senast de åkte ur, förra säsongen, kändes det som att laget var alldeles för bra för att åka ur. Men det hände ändå och presidenten Urbino Cairo, som skulle föra laget tillbaka till toppen efter konkursen 2005, verkar snart ha gett upp sina ambitioner. Hur mycket pengar han än pumpar in får han inte ut nåt av det. Vilket för övrigt är en del av själva problemet - man har ofta försökt köpa sig upp istället för att bygga långsiktigt som resursmässigt svagare konkurrenter.

Det var då, nån gång i början av 2000-talet som jag alltmer började sympatisera med laget eftersom jag inte gillade att en del lag gått om granata tack vare de nya villkoren post-Bosman.

Dessutom gillar jag att se på dem lite som Italiens IFK Norrköping, av olika skäl som kanske är mer uppenbara för vissa än andra.

Laget har också världens snyggaste dräkter när de spelar i sina klassiska färger: vinrött-vitt-svart.

Läs även andra bloggares åsikter om torino, toro, turin, superga, 40-talet, norrköping

Ända in i kaklet, och sadomasochism

Alla visste hur det kunde bli. Alla visste hur det brukar vara. Efter matchen rullas bilder och matchen behandlas som en riktig snackis. Att Lazio gav upp efter första halvlek.

En del hycklande ord. Rosella Sensi pratar om att hon skulle skämmas om hon var interista, att vinna på det här sättet.

Nordeuropeiska betraktare menar att det är lågt att sätta hatet mot rivalen före kärleken för det egna laget. Utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv måste man vinna alla matcher. Även när de inte betyder så mycket (vi kan diskutera Lazios mikroskopiska risk att missa scudetton allt vi vill, det hade låtit likadant). Om man känner i hjärta och huvudet att det här inte betyder så mycket, då tappar man rätt mycket i sin prestation. Men utifrån ett nordeuropeiskt perspektiv ska man lösa det här genom att bekämpa sig själv som människa. Förneka det uppenbara, vända blicken mot marken och ut och köra, ända in i kaklet! Som robotar. Som maskiner. Göra sig själva stolta. Att man har vunnit en match. Det betydde inte så mycket mer än att man vann den. Man vann för sakens skull. Vinna, vinna, vinna. Ugh, ugh, ugh!

Supportrarna ska känna samma sak. Man viker sig aldrig. Man vinner alltid en match. Om man inte känner glädjen för att säsongen redan är över, då ska man förneka det uppenbara, vända blicken mot trapporna och jubla. Laget har segrat ännu en gång. Ugh, ugh, ugh!

Fast det där med fascism finns väl bara i Italien?

* * *

Den andra aspekten som känns irriterande är att det som har hänt får så mycket uppmärksamhet, bara för att det råkade vara matchen som media fokuserade på.

I flera omgångar tidigare har Chievos matcher tagits bort hos spelbolagen för att de har varit väldigt "kryssbenägna" om man säger så, vilket sen har varit det som också hänt. Och igår såg jag med egna ögon hur Cagliari och Udinese slutade spela fotboll efter att Jeda kvitterat matchen i den 58:e minuten. Båda lagen anföll men det var uppenbart att man inte gav allt, och att man närmast medvetet slarvade med sina avslut.

Men ingen pratar om det. Det är ju bara Udinese och Cagliari. Vad bryr vi oss om de lagen och deras situation en bit under mitten?

Det i sin tur är bara ett exempel på något som händer varje säsong i den sista omgången när så många lag inte har något att spela för, medan många andra har jävligt mycket att spela för.

Att Lazio nu "bjuder" Inter på en scudetto är ingenting mot det som hände 2007 när man ledde med 1-0 mot Siena, för att sen bjuda sina motståndare på två sena mål, vilket räddade kvar laget från Toscana i Serie A, på Chievos bekostnad. Anledning? Dels hör det till vanligheterna att man ogärna spelar bort ett lag från Serie A inför deras hemmasupportrars stora sorg. Dels spelade den gamle Laziohjälten Paolo Negro i Siena.

Regginas segrar mot Juventus och Milan de senaste 5-6 åren är ett annat exempel.

Det finns många, många fler.

* * *

Undrar nu om de romanisti som på allvar säger att de vill ha kvar Lazio i Serie A känner likadant idag.

"De måste vara kvar så att vi får Rom-derbyn".

Kan aldrig förstå det, kommer aldrig att förstå det. Jag förstår om man anser att rivalen hör hemma i högsta serien, men att man inte ens kan tänka sig att de ska lida några år i lägre divisioner, det är helt främmande för mig. Hur kan ett Romderby överväga den helt fantastiska känslan att rivalen spelar i Serie B? Det som drabbar rivalen borde vara bra, och det som är väldigt, väldigt, oväntat, borde vara roligt.

Om man inte kan tänka sig att vara utan Lazio i några år, då måste rivaliteten vara på låtsas. En slags sadomasochistiskt ritual med två matcher varje säsong, där man ibland blir förnedrad, och andra gånger förnedrad.

Läs även andra bloggares åsikter om sensi, roma, lazio, inter, reggina, chievo, udinese, cagliari, negro, derby, capitale