Pirlo och England

När man i nordamerikansk hockey vill vända på en negativ trend i en match brukar man skicka in en tuffing för att tilldela en idiotiskt brysk tackling mot motståndarlagets stjärnspelare. Märkligt nog funkar det ganska ofta. Det är en signal till både motståndaren om att det är färdiglekt, och till de egna spelarna om att man "nu jävlar" ska kötta ner fienden. Hur man sen vänder på själva underläget på resultattavlan varierar. Det behöver i sig inte vara särskilt fult. Men det börjar med våld.

Andrea Pirlo löste det här problemet genom att slå en superkänslig Panenkastraff mot Joe Hart.

Italien var i stort sett borta från semifinalen när Pirlo klev fram och gjorde som han gjorde. Med sin fräcka chip signalerade han att Italien har dominerat de första 120 minuterna tack vare större spelskicklighet och kommer att fortsätta göra det under straffarna. Att det egentligen inte handlar om något mer märkvärdigt än vad man annars brukar göra som italiensk landslagsman när man har en boll framför sig.

Det var där och då som straffarna avgjordes. Jag tror inte på teorin att det var Italiens lagsammanhållning som på något sätt var starkare än Englands.

* * *

England...

England, England, England, England.

Hur i helvete?

Vad i hela världen?

Om inte den här gången så när?

Ja, det såg ju faktiskt ut som att England till slut skulle vinna en straffsparksläggning igen. För första gången sedan hemma-EM 1996 då man gick vidare efter 0-0 mot Spanien.

Italien var överlägset. Skapade en del otroligt vassa chanser som man missade. Gjorde ett offsidemål.

Det bara var hur upplagt som helst för att England skulle göra en Chelsea, precis som många hade börjat känna på sig att de skulle göra.

All fotbollslogik och tidigare statistik - med några få undantag - sa att det här var Englands kväll.

Och till råga på det så började straffsparksläggningen alldeles lysande. Gerrard som flera gånger missat tidigare satte sin straff, samtidigt som Riccardo Montolivo brände sin. Helt enligt planerna. Den sköre ex-hjälten i Fiorentina bar naturligtvis på den press som Italien satt på sig självt efter att ha dominerat matchen.

Ändå gick det som det gick.

Det är förstås hysteriskt roligt och förbättrar Englands historia med straff-exits. Att jag inte får se Tyskland-England i semin är ett pris som jag trots allt är beredd att betala. För det här har ju större verkan på längre sikt. På fotbollshistorien.

We'll always have Turin.

Men det är också sinnessjukt. Det är som den där personen som har ett "roligt" problem, tänker man, ända till man har sett problemet alldeles för många gånger och inser att det är något allvarligt och att man kanske bör ta hjälp av någon. Det är inte roligt längre.

Frankrike, Italien och England

Det är egentligen lite fel tajming efter att Frankrike än en gång har agerat hur håglöst som helst i en mästerskapsmatch.

Den där sommaren 2006 är ju egentligen att betrakta som ett märkligt trendbrott som har pågått - i större eller mindre grad - ända sedan man titulerade sig Europamästare år 2000.

Alltså en tioårsperiod där Frankrike alltid dyker upp med ett av världens på pappret starkaste lag, men sedan agerat så sjukt blasé att man knappt fattar hur det kan gå till.

Men jag får återkomma till just Frankrike en annan gång.

Eller. Innan vi går vidare kan vi också fråga oss hur det kan komma sig att när det börjar ryktas om att en spelare i det franska landslaget har anklagats för egosim, eller något särskilt negativt överhuvudtaget, så är det den här killen:

Bryr mig inte för vad som är sant och inte sant för tillfället. Frankrikes bekymmer och underprestationer är ett eget kapitel.

* * *

Jo, det jag tänkte komma till är att oavsett hur EM nu avslutas så har det hittills varit något av en återupprättelse för just de lagen som jag i mitt första EM-relaterade inlägg talade om. De gamla storlag som den här gången skulle komma till turneringen utan någon som helst chans att vinna den.

Frankrike, Italien och England.

De tre stora förhandsfavoriterna har samtidigt varit besvikelser.

Holland behöver jag väl inte ens kommentera?

Spanien... Har vunnit, men inte alls briljerat.

Tyskland... Beskrivs som briljant, men många verkar ha stirrat sig blinda på resultaten. Ja, Tyskland har fyra raka segrar hittills, men särskilt i gruppspelet hade det lika gärna kunnat sluta med tre kryss, till exempel. I varje match som Tyskland har spelat har man haft en svag period. Vinsten mot Portugal var allt annat än sjävlklart, kanske till och med "orättvist". Mot Holland var man illa ute både i inledningen och avslutningen. Mot Danmark tappade man matchen trots att man gjorde första målet. Till och med lilla Grekland bjöds på ett kvitteringsmål.

Av de lag som kan vinna EM håller jag nog tummarna för Tyskland. Men de har inte briljerat.

* * *

Även om det fortfarande gäller att det vore en stor sensation om Italien eller England blir mästare (Frankrike är ju redan ute) har samtliga dessa lag gjort sin bästa turnering på ett bra tag.

För Frankrikes del säger det mer om hur bedrövligt det har varit tidigare än hur bra det har varit nu.

Men innan man föll ihop mot Sverige hade man börjat se ut som ett normalt lag igen. Som är bra och därför vinner matcher.

Faktum är att 2-0-segern mot Ukraina var Frankrikes första EM-slutspelsseger någonsin utan Michel Platini eller Zinedine Zidane.

Det säger mer om vilken liten turnering EM tidigare var än om hus chockerande det här skulle vara, men om man avgränsar det hela till just Zidanes tid är det ändå anmärkningsvärt.

Man har alltså spelat två hela storturneringar utan Zidane och då misslyckats att ta en enda vinst.

* * *

Italien är inte långt därefter. Det här italienska laget är inte särskilt bra, men är fortfarande obesegrat och klart bättre än Lippis gäng i VM 2010.

Och även deras seger i gruppspelet - 2-0 mot Irland - var en milstolpe.

Det var Italiens första seger under ordinarie tid med spel elva mot elva på sex år, eller elva matcher. Inte sedan 3-0-segern mot Ukraina i VM-kvartsfinalen 2006 hade Italien lyckats vinna en match under normala omständigheter.

* * *

England?

Statistiskt inget märkvärdigt, men oavsett hur det ser ut på pappret upplever jag detta som Englands mest slagkraftiga lag sedan Sven-Göran Erikssons lag peakade under EM 2004.

Framförallt det mest sympatiska, i mina ögon. Under framförallt Capello kändes laget som överskattat och spelmässigt mediokert.

Nu ser det mediokert ut på pappret. Och det är inte något glans över det på plan heller. Men även om det är mer organisation än guts 'n' glory, känns det mer brittiskt än vad det gjort på länge. Tack vare Hodgson och Steven Gerrard, som ger laget en rakare spelstil nu när Lampard är borta. Tvivlarna hade rätt; de två funkade aldrig optimalt.

Det skulle faktiskt inte förvåna mig om England vinner EM. Inte vid det här laget. I och med att inget annat lag ser fullständigt livsfarligt ut, och att det tidigare har visats att man kan vinna EM med små medel, är det ett realistiskt tips.

* * *

Inför kvällens match har jag inga starka sympatier för något av lagen. Men med tanke på hur det är att leva med England som fotbollsfantast i Sverige säger hjärtat Italien.

Hjärnan säger England.

För en semifinal mellan Tyskland och England är ju bara så sjukt häftigt som det bara kan bli. Man kanske till och med kan hoppas att Tyskland då spelar i sin retro-grön-vit-grön-dräkt. Precis som dend är kvällen i Turin för 22 år sen...

Linekerism 2012

Fotboll är ett enkelt spel. 22 spelare är på plan i 90 minuter, och någon gång under första timmen gör Spaniens röda knattar mål, varpå de bekymmersfritt kan lalla runt med bollen och låta tiden matchen dö medan deras arroganta och nationalistiska fans som inte brydde sig om dem innan de började vinna titlar gläds viftandes med sina spanska flaggor som pryder en bild på en svart spansk tjur, och till slut får deras fascistgubbe som utan repressalier kallar svarta franska spelare för negro de merda ta emot hyllningarna som en äkta mästartränare.

Det som talar för Frankrike

Den allra mest kittlande kvartsfinalen spelas imorgon mellan Italien och England. Ett möte mellan de två länder som kanske är Europas mest traditionstyngda och största fotbollsländer, och som tidigare i historien har haft en nästan diametralt annorlunda syn på fotbollen. Det är dessutom första gången på 22 år som de möts i ett stort mästerskap, trots att de väldigt sällan har misslyckats att kvala in till EM och VM sen dess; Italien missade EM 1992, England VM 1994 och EM 2008.

I tävlingssammanhang har man dock möts, i kvalet till Frankrike-VM 1998. Italien vann det första mötet på Wembley, hösten 1996 om jag inte minns fel, efter att Gianfranco Zola gjort matchens enda mål.

Till returen hade Glenn Hoddles England återhämtat sig som gruppetta, och kunde via 0-0 på Olimpico i Rom direktkvalificera sig för VM, medan Italien tvingades till playoff mot Ryssland.

Så, trots att jag blev väldigt förbannad på tisdagkvällens utveckling i Grupp D, där Frankrike i onödan spelade bort sig från gruppsegern, är jag på något sätt ändå nöjd med att få nöjet att se matchen mellan Italien och England.

* * *

Frankrikes miss mot Sverige innebär alltså att man får ta sig an Spanien ikväll. En mardrömsmatch?

Tja, man kan definitivt säga att de hade haft bättre chanser att nå semin om man mött Italien som alla hade trott inför gruppavslutningen, men jag skulle inte satsa stora pengar på spanskt avancemang, om man säger så.

Givetvis får de röda gälla som favoriter. De har en bättre bredd i startelvan, för att inte tala om bredden i hela spelartruppen. Det är ett sedan flera år tillbaka färdigbyggt lag, medan Frankrike äntligen gjort sin generationsväxling och ska nog mer se fram emot VM 2014 som den stora stunden.

Men Frankrike är Frankrike. Storebror.

Inbördes statistik är visserligen överskattat, särskilt nu när Spanien helt enkelt är ett bättre lag än vad man någonsin har varit tidigare.

Men det bör ändå finnas en intressant psykologisk relation som (förhoppningsvis) påverkar matchen.

Minns hur det var 2006 när Spanien - även då det sprudlande Spanien - skrevs som solklar favorit inför åttondelen i VM, för att sedan framstå som ett pojklag mot männen i helvitt.

Nu är det ju inte riktigt samma förutsättningar som gäller. Den kvällen trodde jag på förhand att Frankrike skulle ta det. Man hade precis vaknat i gruppspelet efter flera års dvala, medan Spanien dels hade ett mindervärdeskomplex att besegra, dels kanske var väl upphausat med tanke på det bedrövliga motståndet i gruppspelet (av Ukraina, Saudiarabien och Tunisien).

Framförallt bestod Frankrike av det som italienarna skulle kalla för campioni. Zidane. Vieira. Henry. Thuram. Och så vidare.

Det gör inte dagens Frankrike. Det är snarare tvärtom. Mästarna finns i Spanien. Frankrike har supertalangerna som fortfarande inte fått sitt stora genombrott.

Det som mest av allt kan tala för Frankrike är att Spanien har sett aningen knackigt ut i gruppspelet och möter nu den svåraste motståndaren hittills. Att se hur det spanska försvaret agerar när Nasri, Benzema och gänget kommer fram på kontringar blir verkligen "intressant".

Torres får mig att spy

Inte Fernando Torres själv. Han verkar vara en rätt vanlig kille som man inte har anledning att uppröras av.

Men ämnet Torres, det ständiga tjatet kring honom, och det faktum att han blir uttagen i den spanska startelvan gör mig bara irriterad.

Jag är bara så jävla trött på tjatet. Först var det mycket snack under några år eftersom han råkade vara en av världens bästa anfallare.

Sen slutade han att leverera men istället för att då hamna i skuggan på ett naturligt sätt, fortsatte tjatet. Varje gång Chelsea kom på tal var man tvungen att ta med honom också.

Fernando Torres. Torres. Fernando Torres. FERNANDO TORRES. Fernando Torres. Nando Torres.

Men då har jag inte ens kommit till huvudpoängen.

Det som hela den här skiten är en del av.

Att folk aldrig kan släppa en känd spelare. Aldrig tröttnar på att allt ska handla om samma person hela tiden långt efter spelarens tid varit över.

Det var nästan samma sak med Ronaldinho. Stort buhu-kalas över att inte få se Ronaldinho i VM 2010. Som om det vore så mycket att se. Det kommer någon tårfylld nostalgitext om hur fantastisk Ronaldinho var år 2005, etc.

Ja, än sen? Det var då, det. Nu är det andra tider. Andra spelare som ska få chansen att glänsa.

Om gubbjäveln Del Bosque hade insett det hade vi överhuvudtaget inte behövt se Fernando Torres i detta EM.

Del Bosque fick sparken av Real Madrid sommaren 2003 och alla tyckte att det var det mest orättvisa någonsin. Han hade lett Real Madrid till två ligatitlar och blivit mästare i Champions lika många gånger på tre år. Men han ansågs inte tillräckligt stor för att leda Florentino Perez nya Galacticos-era.

Är det inte samma förhållningssätt som han själv nu uppvisar?

Den fantastiske Roberto Soldado har öst in mål i alla möjliga sammanhang, och ändå lämnas han utanför hela truppen av Del Bosque, som uppenbarligen varit mer besatt av att få Torres att leva igen än att ge rätt spelare chansen. Ett namn har fått gå före prestationer.

Allt detta är en stark anledning till att hoppas på spansk sorti från EM så snart som möjligt.

Trolig framtidsscenario: Holland OUT

Holland som haft så mycket flyt under de senaste två mästerskapen (bortsett från VM-finalen) blev nu offer för fotbollens balanserande natur. Danmark gjorde det bra, men att det inte blir ett nederländskt mål i matchen är förstås en tillfällighet.

Både förnuft och magkänsla säger att det här kommer att kosta dem en plats i kvartsfinalen, vilket såklart är ett gigantiskt fiasko, som på något sätt ändå lär uppstå bara på grund av en uddamålsförlust i premiären.

Det har mycket med spelschemat att göra.

För att man ska överleva krävs det att man tar poäng i nästa match mot Tyskland. Det vore ingen skräll men jag utgår från att man misslyckas.

Blir det så kommer Holland att sluta på max tre poäng, vid seger i sista matchen mot Portugal.

Danmark möter Tyskland i den sista omgången och har då som sämst tre poäng. Det innebär att Holland då antingen redan är ute eller behöver en tysk seger för att ha chans att gå vidare.

Har Tyskland då fyra poäng så kommer man att gå för seger för att inte riskera något.

Har Tyskland sex poäng så kan man i samförstånd spela kryss med Danmark, så att båda går vidare som gruppsegrare respektive grupptvåa.

Och att Tyskland skulle ta det lugnt för att slippa en guldkandidat med sig till slutspelet känns ju väldigt logiskt.

Fast då gäller det att vi har det scenariot inför matchen, vilket just Hollands match visar att vi inte i dagens landslagsfotboll.

Milan Baros historierevisionism

Såg ni TV4:s intervju med Milan Baros?

Han lät vettig, men jag reagerade på ett av hans påståenden.

Han menade att det inte är något nytt att Tjeckien inte har ett högt anseende inför turneringen, och att han därför hoppas att de kan överraska som man gjort förr.

Så var det inför EM 1996 också, då man till slut nådde finalen (där man förlorade på ett feldömt mål). Men det är ju längesen nu. Läskigt längesen.

Men det var inte 96 som Baros hade i åtanke.

Han nämnde EM 2004. Då spelade Tjeckien i samma grupp som Tyskland, Nederländerna och lilla Lettland.

Baros menar att alla trodde på Tyskland och Holland innan han och hans lagkamrater överraskade och nådde ända till semifinal.

Jag var 21 år gammal inför turneringen och minns hur det såg ut i förhandssnacket.

Baros pratar nonsens.

Möjligen fanns det en och annan som trodde mer på Holland i gruppen. Men Tyskland hade en av sina absolut sämsta generationer i fotbollshistorien, och var därför inget att räkna med. Tjeckerna själva hade övertygat i kvalet och hade en bra blandning av unga och gamla spelare; ett fungerande kollektiv. Det fanns de som såg laget som en outsider i kampen om guldet.

Kanske var man ännu bättre än många trodde, när man fullständigt körde över Holland i gruppspelet och Danmark i kvarten. Men att man inte skulle gå vidare från gruppen säger mer om Milan Baros minne än sanningen.

Frankrike seglar upp som dark horse i svensk media

När jag tippade fram Frankrike till gruppsegrare i Grupp D trodde jag att jag var djärv. Det här laget som alltid gör bort sig ska väl vara glatt om det överhuvudtaget lyckas tråckla sig vidare till kvarten?

Tydligen inte. Jag hör tips om fransk succé från alla möjliga håll, inklusive kända namn som Olof Lundh och Chris Härenstam.

Inte för att just dessa herrar är en del av fotbollsanalysens avant-garde.

Men just det gör ju saken ännu märkligare. Någonting med Frankrike har nått ut till allmänheten. Det är inte nån superexpert som har sett det som de andra inte sett.

Som jag skrev i mitt första inlägg, jag är inte rätt person att bedöma en sån sak, men jag hoppas att de har rätt.

Ett EM utan glöd för min del

Ingen bör förvånas över att jag den här gången inte ens brydde mig om att komma med lite förhandstips och liknande inför EM. Det har av en massa olika anledningar känts rätt så kallt dagarna innan premiären.

Även idag efter den händelserika öppningsmatchen känner jag mig inte helt inne i det. Även om jag kommer nörda mig in i det hela så finns det saker i mitt liv som gör att jag inte kommer att kunna njuta av det här fullt ut. Har man missat uppladdningen så har man.

Men det kanske bloggens läsare inte kommer att märka av eftersom jag ändå lär vilja kommentera det mesta som händer i matcherna, varav jag kommer att se alla, även om det blir att räkna med lite missar här och där.

Som sagt, jag har så dålig koll på det som hänt i landslagsfotbollen och till stor del även ligasäsongen 2011-12, att allt utöver observationer kring generella trender för storlagen de senaste åren är meningslöst för mig att sia om.

Jag har verkligen inte en blekaste aning om var lag som Irland, Ukraina, Kroatien, Portugal, och så vi dare, befinner sig.

Jag har nog inte ens någon aning om hur saker och ting fungerar i Laurent Blancs Frankrike, trots att det är laget som jag kommer att hålla på.

En ursprunglig tanke var att det saknas tillräckligt många guldkandidater den här gången, men det är nog bara en känsla som uppstår av det faktum att flera klassiska tungviktare har stannat i utvecklingen på senare år.

För det är ändå tre lag som på förhand känns som realistiska EM-segrare, och fler än så brukar det inte finnas.

De är - som alla vet - Spanien, Tyskland och Nederländerna.

Mitt förhandstips är att tyskarna är hetare än spanjorerna den här gången och att Nederländerna helt enkelt inte är Europas bästa landslag.

I och med att många verkar tro ungefär samma sak åtminstone om de två första landslagen, kan man tänka sig att tyskarna ryker av just den anledningen. Att det visar sig att man "peakade" för två år sen.

Trots allt har ju det inte hänt så värst mycket offensivt för Löws manskap sen dess.

Misstron mot Spanien handlar dels om Barcelonas tveksamma säsong, där killar som Xavi, Iniesta och Pique inte har kommit upp i normal standard. Dels om en enkel tanke att de väl inte ska kunna vinna tre storturneringar i rad.

* * *

De som saknas...

... Är förstås Frankrike, England och Italien.

England är verkligen svagt jämfört med hur det såg ut för åtta år sen när Svennis landslag på pappret var som allra bäst. Därtill har man stora skadeproblem och eventuellt en konstig stämning med en ny gammalmodig tränare och John Terry. Jag utgår faktiskt från att man åker ur redan i gruppspelet, men det handlar om små marginaler, så det kan lika gärna bli gruppvinst istället.

Frankrike är fortfarande i ombyggnadsfas, men har efter två bedrövliga turneringar absolut ingenting att förlora. Egentligen är hela decenniet efter EM-segern 2000 den ena bedrövelsen efter den andra. Det är mest VM 2006 som råkade komma emellan och bli ett märkligt undantag. Sen har man visserligen haft en massa otur, men i helhet kan man inte säga emot summeringen.

Italien? Vad ska man säga. Det är bara att titta på truppen. Håller såklart hög klass jämfört med många andra länder, men är inte i närheten av det som man haft tidigare. Det finns verkligen ingenting i detta azzurri som ska få motståndarna att bli skraja. Cesare Prandelli har killar som Balzaretti, Abate och Giaccherini i sitt lag. Särskilt de två sistnämnda hade ju verkligen inte haft något att göra i ett italienskt landslag 2006 och bakåt. Allt är inte Prandellis fel. Det är inte som att han har lämnat efter sig en drös med bättre spelare hemma i Italien. Jag är också glad att han till slut tog med Balotelli. Under våren fick jag många jämförelser med Argentinas fascistiske Daniel Passarella i tankarna.

Men han är en man som urvattnar den italienska fotbollen genom att anpassa det till mer internationella trender. På så sätt är det typiskt att han tar med en del spelförståelsesvaga spelare eftersom dessa ändå är rappa i steget.