Det är mindre frustrerande när det är Celtic som gynnas, men svenska lag har varit rätt pinsamma ute i Europa den senaste 12-månadersperioden. Både med landslag och klubblag. På olika sätt. Antingen viker man ner sig eller missat en miljon öppna chanser. Det som sammanfattar allt är att varje gång folk har väldigt positiva vibbar inför det svenska lagets möte, så går det åt helvete.
Det påminner en hel del om hur det var när Stefan Holm alltid var "favorit" när han skulle hoppa i ett OS eller VM, men var knappt nära när det väl var dags.
Med det sagt vill jag inte insinuera att det har varit ett misstag av svensk fotbollsmedia att snacka upp Helsingborgs chanser. Med en normal utdelning hade man vunnit den här matchen med ett par mål. Celtic har visat sig vara precis så blekt som det sades att det skulle vara.
Lycka till i Champions, Bhoys.
I övrigt är jag väldigt förvånad över tystnaden om Henrik Larsson kring den här matchen. Vad fan? Legend i katolska Glasgow och trots allt hjälte på Olympia. Det är väl det enda man tänker på när dessa två lag lottas? Den enda gång där man vill ha lite personfokus försvinner det helt.
tisdag 21 augusti 2012
söndag 12 augusti 2012
Coldplay vann EM igen
1. Spanien
Äh, Spanien förtjänar inte ens en utdragen redogörelse för varför de är en stor irritationsfaktor. Varför de är plastiga Coldplay. Duracellkaniner utan karaktär som leverar "bra fotboll" till dig och mig till priset av en stor slabbig korv med bröd, en Barcatröja för 699:-, playstation, rovkapitalism utan ansikte, urvattning etc.
Jag kan inte säga att jag avskyr Spanien, men jag hatar dem. Att förstå vad jag menar med "hata" kräver en historia som fotbollssupporter i typ 20 år. Eller 22, för min del.
Det finns inte heller något jag kan säga som inte redan har diskuterats sönder.
Så, I'll cut to the chase, som man säger. Vill ni höra lite andra åsikter, kan ni scrolla ner till det som jag skrev under turneringens gång.
Spanien är nu det första landet som har vunnit tre raka EM/VM-titlar.
Årets upplaga av Spanien är hyfsat bra, men inte riktigt lika bra som 2010 och klart sämre än 2008.
Fernando Torres gjorde tre mål i EM, varav inga var viktiga. Att han ska vara "tillbaka" eller ha "visat alla" efter hånet och kritiken, är löjligt självbedrägeri. Om han ska ha heder för att ha bidragit till diverse utklassning av ett svagt- eller desperat lag, så visar det väl i sig hur lågt rankad han egentligen är?
Ja, och så en massa andra saker som säkert är sådär viktiga. Men jag pallar inte med det här mer. Det är den 12:e augusti och jag orkar inte skriva om EM mer.
Siffror
4 segrar
2 oavgjorda
0 förluster
12 gjorda mål
1 insläppt mål
Äh, Spanien förtjänar inte ens en utdragen redogörelse för varför de är en stor irritationsfaktor. Varför de är plastiga Coldplay. Duracellkaniner utan karaktär som leverar "bra fotboll" till dig och mig till priset av en stor slabbig korv med bröd, en Barcatröja för 699:-, playstation, rovkapitalism utan ansikte, urvattning etc.
Jag kan inte säga att jag avskyr Spanien, men jag hatar dem. Att förstå vad jag menar med "hata" kräver en historia som fotbollssupporter i typ 20 år. Eller 22, för min del.
Det finns inte heller något jag kan säga som inte redan har diskuterats sönder.
Så, I'll cut to the chase, som man säger. Vill ni höra lite andra åsikter, kan ni scrolla ner till det som jag skrev under turneringens gång.
Spanien är nu det första landet som har vunnit tre raka EM/VM-titlar.
Årets upplaga av Spanien är hyfsat bra, men inte riktigt lika bra som 2010 och klart sämre än 2008.
Fernando Torres gjorde tre mål i EM, varav inga var viktiga. Att han ska vara "tillbaka" eller ha "visat alla" efter hånet och kritiken, är löjligt självbedrägeri. Om han ska ha heder för att ha bidragit till diverse utklassning av ett svagt- eller desperat lag, så visar det väl i sig hur lågt rankad han egentligen är?
Ja, och så en massa andra saker som säkert är sådär viktiga. Men jag pallar inte med det här mer. Det är den 12:e augusti och jag orkar inte skriva om EM mer.
Siffror
4 segrar
2 oavgjorda
0 förluster
12 gjorda mål
1 insläppt mål
Imponerar, men grundproblemet kvarstår
2. Italien
Svårt att argumentera mot Italien i detta EM?
Ja, rätt så. Med tanke på hur turneringen såg ut i stort. Och med tanke på att det var ett av få stornationer som överträffade förväntningarna. Det här var tveklöst Italiens största stund på sex år. Men grundproblemet kommer man aldrig ifrån; Italien kommer aldrig att vara äkta italienskt med Cesare Prandelli som tränare. Deras speciella hållning till defensiv fotboll har inte tagit lika mycket stryk av fotbollens globalisering som exempelvis den engelska långbollsfotbollen. Men liksom det sistnämnda håller den nu, omkring ett decennium senare än sin antites, att gå under och ge plats för en mer internationell stil som handlar om att "ta löpningar" och "skapa ytor", blah blah blah.
Det italienska landslaget visar inte ens samma typ av defensiv briljans eller grinta som tidigare upplagor gjorde. Visst, de besegrade storfavoriten Tyskland i en semifinal. Men ingen kan intala mig att det finns några Baresi, Maldini, Nesta eller Cannavaro i den backlinjen. Det kunde ha varit ett annat landslag.
Men den eviga diskussionen får väl ta stopp där.
Jag får ge Italien cred för att de just gjorde det som jag absolut inte förväntade mig av dem - att de skulle vara skärpta, fokuserade och ofta jävligt bra. Glädjande också att Mario Balotelli till slut tystade kritikerna. Det var ingen utomjordisk prestation av honom, detta EM, men väl godkänt. Segern mot Tyskland var imponerande och stort, och sjuk med tanke på historiken. Men det är matchen mot England som jag kommer att minnas. Jag hade faktiskt aldrig trott att Italien skulle framställa England som ett pojklag i 120 minuter, som de nästan gjorde. Dramatiken och omständigheterna - kvällsmatch på en olympiastadion - gjorde att det trots allt kändes lite italienskt trots allt.
Sen fick man ett definitivt slut på sitt psykologiska övertag mot medelhavsgrannen Spanien.
Siffror
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
7 gjorda mål
8 insläppta mål
Svårt att argumentera mot Italien i detta EM?
Ja, rätt så. Med tanke på hur turneringen såg ut i stort. Och med tanke på att det var ett av få stornationer som överträffade förväntningarna. Det här var tveklöst Italiens största stund på sex år. Men grundproblemet kommer man aldrig ifrån; Italien kommer aldrig att vara äkta italienskt med Cesare Prandelli som tränare. Deras speciella hållning till defensiv fotboll har inte tagit lika mycket stryk av fotbollens globalisering som exempelvis den engelska långbollsfotbollen. Men liksom det sistnämnda håller den nu, omkring ett decennium senare än sin antites, att gå under och ge plats för en mer internationell stil som handlar om att "ta löpningar" och "skapa ytor", blah blah blah.
Det italienska landslaget visar inte ens samma typ av defensiv briljans eller grinta som tidigare upplagor gjorde. Visst, de besegrade storfavoriten Tyskland i en semifinal. Men ingen kan intala mig att det finns några Baresi, Maldini, Nesta eller Cannavaro i den backlinjen. Det kunde ha varit ett annat landslag.
Men den eviga diskussionen får väl ta stopp där.
Jag får ge Italien cred för att de just gjorde det som jag absolut inte förväntade mig av dem - att de skulle vara skärpta, fokuserade och ofta jävligt bra. Glädjande också att Mario Balotelli till slut tystade kritikerna. Det var ingen utomjordisk prestation av honom, detta EM, men väl godkänt. Segern mot Tyskland var imponerande och stort, och sjuk med tanke på historiken. Men det är matchen mot England som jag kommer att minnas. Jag hade faktiskt aldrig trott att Italien skulle framställa England som ett pojklag i 120 minuter, som de nästan gjorde. Dramatiken och omständigheterna - kvällsmatch på en olympiastadion - gjorde att det trots allt kändes lite italienskt trots allt.
Sen fick man ett definitivt slut på sitt psykologiska övertag mot medelhavsgrannen Spanien.
Siffror
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
7 gjorda mål
8 insläppta mål
söndag 5 augusti 2012
Historiskt tillkortakommande för det mest sevärda laget
3. Tyskland
Medalj för fjärde gången i rad, men rent historiskt är det ett ganska stort misslyckande, om vi ska räkna in det gamla Västtysklands resultat - vilket vi har en god anledning att göra.
Missen att ta guld i Polen-Ukraina innebär minst 18 år utan guld i ett stort mästerskap, något som landet aldrig riktigt upplevt tidigare, beroende på hur man räknar perioden 1930-1954 som präglades av inställda turneringar, uteslutning på grund av krigsskuld och det uppenbara faktum att det inte spelades något EM på den tiden.
Sedan införandet av ett EM-slutspel 1960, fram till Tysklands senaste guld - EM 1996 - dröjde det aldrig mer än 12 år utan att man vann en stor titel. Det blev guld 1972, 1974, 1980, 1990 och 1996. Emellan dessa också silver 1966, 1976, 1982, 1986 och 1992.
Jag har ältat detta räknande ända sedan bloggen började men... Ja, det är fascinserande.
Men där Tyskland möjligtvis var bäst 2008 och 2010, tycker jag inte att man höll riktigt samma kaliber den här gången. Det skrev jag också en bra bit innan man märkligt nog åkte ut mot Italien i semifinalen. Att man faktiskt hade haft svaga perioder i samtliga gruppspelsmatcher på ett sätt som man i princip inte hade haft tidigare. Till och med i överkörningen mot Grekland bjöd man ju faktiskt in grekerna på ett kvitteringsmål. Jag tycker inte att just det misstaget präglade matchen som helhet, men ändå. Det finns faktiskt ingen anledning alls att tala om Tyskland som ett fruktat vinnarmaskin.
Det finns dock en sak som gör att man kan tala om en maskin och som gör att jag njuter lika mycket som alla andra av att titta på tyskland.
Och det är att man har ett spelskickligt men mycket rakare offensivt spel än Spanien. Löws elva är offensivt ett clockwork. Hans offensiva spelare är inte riktigt lika lena med bollen som spanjorer eller portugiser, men de spelar smart och funktionellt. Vet när de ska släppa bollen.
Annars producerar ju landet fortfarande spelare på löpande band (inte så märkligt egentligen med tanke på att man har både resurser och antal människor att plocka av), så man behöver ju inte deppa över att den och den generationen inte har fått något guld ännu. Det lär komma förr eller senare. Till och med i dagens trupp är de flesta av de bästa redo för minst ett par storturneringar till i sina bästa år. Klose får nog ge sig och Podolskis framtid är oviss. Men Schweinsteiger, Özil, Khedira, Gomez, och så vidare, kommer att få fler chanser.
Siffror
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
Medalj för fjärde gången i rad, men rent historiskt är det ett ganska stort misslyckande, om vi ska räkna in det gamla Västtysklands resultat - vilket vi har en god anledning att göra.
Missen att ta guld i Polen-Ukraina innebär minst 18 år utan guld i ett stort mästerskap, något som landet aldrig riktigt upplevt tidigare, beroende på hur man räknar perioden 1930-1954 som präglades av inställda turneringar, uteslutning på grund av krigsskuld och det uppenbara faktum att det inte spelades något EM på den tiden.
Sedan införandet av ett EM-slutspel 1960, fram till Tysklands senaste guld - EM 1996 - dröjde det aldrig mer än 12 år utan att man vann en stor titel. Det blev guld 1972, 1974, 1980, 1990 och 1996. Emellan dessa också silver 1966, 1976, 1982, 1986 och 1992.
Jag har ältat detta räknande ända sedan bloggen började men... Ja, det är fascinserande.
Men där Tyskland möjligtvis var bäst 2008 och 2010, tycker jag inte att man höll riktigt samma kaliber den här gången. Det skrev jag också en bra bit innan man märkligt nog åkte ut mot Italien i semifinalen. Att man faktiskt hade haft svaga perioder i samtliga gruppspelsmatcher på ett sätt som man i princip inte hade haft tidigare. Till och med i överkörningen mot Grekland bjöd man ju faktiskt in grekerna på ett kvitteringsmål. Jag tycker inte att just det misstaget präglade matchen som helhet, men ändå. Det finns faktiskt ingen anledning alls att tala om Tyskland som ett fruktat vinnarmaskin.
Det finns dock en sak som gör att man kan tala om en maskin och som gör att jag njuter lika mycket som alla andra av att titta på tyskland.
Och det är att man har ett spelskickligt men mycket rakare offensivt spel än Spanien. Löws elva är offensivt ett clockwork. Hans offensiva spelare är inte riktigt lika lena med bollen som spanjorer eller portugiser, men de spelar smart och funktionellt. Vet när de ska släppa bollen.
Annars producerar ju landet fortfarande spelare på löpande band (inte så märkligt egentligen med tanke på att man har både resurser och antal människor att plocka av), så man behöver ju inte deppa över att den och den generationen inte har fått något guld ännu. Det lär komma förr eller senare. Till och med i dagens trupp är de flesta av de bästa redo för minst ett par storturneringar till i sina bästa år. Klose får nog ge sig och Podolskis framtid är oviss. Men Schweinsteiger, Özil, Khedira, Gomez, och så vidare, kommer att få fler chanser.
Siffror
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
Bäst när det gäller
4. Portugal
Jag säger det igen; beundrar verkligen Portugal. Vilket fantastiskt mästerskapslag.
Det fanns en period av några år efter EM 2000 då jag stördes av hur överskattade de faktsikt var - allt baserat på en enda turnerings bländade spel och Luis Figos närvaro.
Men från och med VM 2006 och framåt är det som att platserna är ombytta. Allmänheten ser bristerna - som faktiskt finns där på pappret - i laget och kvalspelet och dömer ut Portugal som inte så värst farliga trots allt. Även om jag inte alltid säger emot så räcker det med att beskåda det som de gör för att jag ska imponeras.
Inget annat lag har samma kombination av defensiv organisation och teknisk briljans.
Men framförallt - inget annat lag får sådan maximal utdelning av sitt manskap. Fortfarande saknas en duglig striker längst fram, men Portugal anpassar sig med sylvasst kontringsspel.
Så har det varit i vartenda slutspel sedan VM 2006. Och under de två senaste har man inledningsvis inte ens räknats med som ett lag för utslagningsfasen.
Det enda man kan invända mot den här gången är att det där med maximal utdelning blev lite sådär i och med att man brände ett jätteläge att ta kanske den mest meriterande segern i sitt lands fotbollshistoria, när man fick den där kontringen mot Spanien i semifinalen.
Siffror
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
6 gjorda mål
4 insläppta mål
Jag säger det igen; beundrar verkligen Portugal. Vilket fantastiskt mästerskapslag.
Det fanns en period av några år efter EM 2000 då jag stördes av hur överskattade de faktsikt var - allt baserat på en enda turnerings bländade spel och Luis Figos närvaro.
Men från och med VM 2006 och framåt är det som att platserna är ombytta. Allmänheten ser bristerna - som faktiskt finns där på pappret - i laget och kvalspelet och dömer ut Portugal som inte så värst farliga trots allt. Även om jag inte alltid säger emot så räcker det med att beskåda det som de gör för att jag ska imponeras.
Inget annat lag har samma kombination av defensiv organisation och teknisk briljans.
Men framförallt - inget annat lag får sådan maximal utdelning av sitt manskap. Fortfarande saknas en duglig striker längst fram, men Portugal anpassar sig med sylvasst kontringsspel.
Så har det varit i vartenda slutspel sedan VM 2006. Och under de två senaste har man inledningsvis inte ens räknats med som ett lag för utslagningsfasen.
Det enda man kan invända mot den här gången är att det där med maximal utdelning blev lite sådär i och med att man brände ett jätteläge att ta kanske den mest meriterande segern i sitt lands fotbollshistoria, när man fick den där kontringen mot Spanien i semifinalen.
Siffror
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
6 gjorda mål
4 insläppta mål
torsdag 2 augusti 2012
Får duga tills nån har stake nog att återgå till långbollar
5. England
Jag hänvisar till mina rader efter Englands kvartsfinalsorti mot Italien i kvartsfinalen, angående det otroliga i att man förlorade den straffsparksläggningen.
England anno 2012 kändes mer sympatiskt än på väldigt länge. När man tar bort den plastiga PL-glorian som skapar en omotiverad hajp kring hyggliga spelare, känns det betydligt mer äkta. Att England är England. Det enda jag egentligen saknade var den gamla skolans guts 'n' glory-fotboll. En Stuart Pearce som slår långbollar och inlägg som sprinters offensivt jagar som hundar.
Men att se den fotbollen på den här nivån idag är ju bara orealistiskt.
Så, även om det var ett ganska lamt England, som dessutom bör nästan skämmas över att ha blivit totalt utspelat av Italien i 120 minuter, är känslan mest positiv. Tacka FA för att de anställde Roy Hodgson.
Siffror
2 vinster
2 oavgjorda
0 förluster
5 gjorda mål
3 insläppta mål
Jag hänvisar till mina rader efter Englands kvartsfinalsorti mot Italien i kvartsfinalen, angående det otroliga i att man förlorade den straffsparksläggningen.
England anno 2012 kändes mer sympatiskt än på väldigt länge. När man tar bort den plastiga PL-glorian som skapar en omotiverad hajp kring hyggliga spelare, känns det betydligt mer äkta. Att England är England. Det enda jag egentligen saknade var den gamla skolans guts 'n' glory-fotboll. En Stuart Pearce som slår långbollar och inlägg som sprinters offensivt jagar som hundar.
Men att se den fotbollen på den här nivån idag är ju bara orealistiskt.
Så, även om det var ett ganska lamt England, som dessutom bör nästan skämmas över att ha blivit totalt utspelat av Italien i 120 minuter, är känslan mest positiv. Tacka FA för att de anställde Roy Hodgson.
Siffror
2 vinster
2 oavgjorda
0 förluster
5 gjorda mål
3 insläppta mål
Gjorde det de kunde. Men jag är kräsen.
6. Tjeckien
Jag hade en dröm om att tjeckerna skulle smyga sig fram till en överraskande avancemang. Det är snyggt när det finns en jämnstark grupp där det ändå finns 2-3 lag som alla snackar om, och en fjärde som är bra, men som glöms bort när det råder konsensus om att man är bra nog för att kunna, men är snäppet svagare och måste sorteras bort vid ett tips. Jämför Nigeria i Sveriges VM-grupp 2002 (som var nära att ställa till det) eller Bulgarien i EM 2004 (som blev ett praktfiasko).
Tjeckien var det där laget den här gången.
Och de lyckades. Men inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig. Can't explain, men jag fick bara inte den känslan. Dessutom spelar Tjeckien i mina fantasier i klassiskt röd-vitt-blått. Men eftersom Uefa sedan länge infört någon form av total färgseperatism finns det alltid något lag som har antingen vitt, rött eller blått på någon del av stället. Och då måste länder som Frankrike och Tjeckien anpassas. Jävligt irriterande.
Fast det där är sekundärt för känslan. Det jag saknade var kanske mer flärdfulla kontringar. Så som till exempel Nedved och Poborskys 96-upplaga spelade sönder Italiens defensiv.
Ändå. Snacka om att slå i underläge. 1-4 i premiären. Till slut sex poäng och gruppseger.
Siffror
2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
6 insläppta mål
Jag hade en dröm om att tjeckerna skulle smyga sig fram till en överraskande avancemang. Det är snyggt när det finns en jämnstark grupp där det ändå finns 2-3 lag som alla snackar om, och en fjärde som är bra, men som glöms bort när det råder konsensus om att man är bra nog för att kunna, men är snäppet svagare och måste sorteras bort vid ett tips. Jämför Nigeria i Sveriges VM-grupp 2002 (som var nära att ställa till det) eller Bulgarien i EM 2004 (som blev ett praktfiasko).
Tjeckien var det där laget den här gången.
Och de lyckades. Men inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig. Can't explain, men jag fick bara inte den känslan. Dessutom spelar Tjeckien i mina fantasier i klassiskt röd-vitt-blått. Men eftersom Uefa sedan länge infört någon form av total färgseperatism finns det alltid något lag som har antingen vitt, rött eller blått på någon del av stället. Och då måste länder som Frankrike och Tjeckien anpassas. Jävligt irriterande.
Fast det där är sekundärt för känslan. Det jag saknade var kanske mer flärdfulla kontringar. Så som till exempel Nedved och Poborskys 96-upplaga spelade sönder Italiens defensiv.
Ändå. Snacka om att slå i underläge. 1-4 i premiären. Till slut sex poäng och gruppseger.
Siffror
2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster
4 gjorda mål
6 insläppta mål
Fortfarande ett elände
7. Frankrike
Oj... Frankrike, Frankrike, Frankrike. När ska eländet sluta? Jag har repeterat det flera gånger i bloggen. Hela min senare ungdom och begynnelsen av medelålder präglas av franska katastrofer i stora mästerskap. Förutom 2006.
Det är ett sånt stort ämne att jag inte ens orkar gå in på det.
Allt verkade ju vara över. Laget presterade normalt, och fick normal utdelning.
Sen kan man faktiskt fråga sig om det verkligen var ett fiasko. Det som hände senare.
Kanske inte riktigt av samma ofattbara slag som vi såg i alpländerna för fyra år sen och i Sydafrika för två år sen.
0-2 mot ett Sverige som inte har något att spela för. 0-2 mot de blivande mästarna Spanien.
Sett till hur spelet såg ut kanske det inte var någon megakatastrof. Men vafan. 0-2 mot Sverige i en sån avgörande match?
Dessutom bidrog ju hela skitsnacket kring Nasri till känslan av att allt upprepades igen.
Vi får hoppas att det är steg 1 i en normaliseringsprocess. Något att bygga vidare på. Vetskapen om att man i alla fall kan vinna en match och emellanåt vara jävligt bra även när det gäller (Ukraina gällde ju faktiskt jävligt mycket).
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
3 gjorda mål
5 insläppta mål
Oj... Frankrike, Frankrike, Frankrike. När ska eländet sluta? Jag har repeterat det flera gånger i bloggen. Hela min senare ungdom och begynnelsen av medelålder präglas av franska katastrofer i stora mästerskap. Förutom 2006.
Det är ett sånt stort ämne att jag inte ens orkar gå in på det.
Allt verkade ju vara över. Laget presterade normalt, och fick normal utdelning.
Sen kan man faktiskt fråga sig om det verkligen var ett fiasko. Det som hände senare.
Kanske inte riktigt av samma ofattbara slag som vi såg i alpländerna för fyra år sen och i Sydafrika för två år sen.
0-2 mot ett Sverige som inte har något att spela för. 0-2 mot de blivande mästarna Spanien.
Sett till hur spelet såg ut kanske det inte var någon megakatastrof. Men vafan. 0-2 mot Sverige i en sån avgörande match?
Dessutom bidrog ju hela skitsnacket kring Nasri till känslan av att allt upprepades igen.
Vi får hoppas att det är steg 1 i en normaliseringsprocess. Något att bygga vidare på. Vetskapen om att man i alla fall kan vinna en match och emellanåt vara jävligt bra även när det gäller (Ukraina gällde ju faktiskt jävligt mycket).
Siffror:
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
3 gjorda mål
5 insläppta mål
Kollektiv hjältesaga?
8. Grekland
Åker man ut i en kvartsfinal i ett EM är detå svårt att tala om en hjältesaga. Men Grekland kom rätt nära ändå.
Grekland hade ju i allmänheten pekats ut som en oskötsam EU-medlem som nu skulle få stå i skamvrån. På ett sätt utskällt och hånat, men samtidigt också landet som man skulle tycka synd om.
Den här backstoryn byggde upp dramaturgin rätt bra. Grekland gjorde en turnering som kanske inte var lika skickligt som den i Portugal för åtta år sen, men förmodligen upplevdes laget som mycket mer sevärt och sympatiskt än Rehagels upplagor för EM 2008 och VM 2010.
I den första matchen gick man in som underdogs i dubbel bemärkelse. Dels det ovannämnda, dels att man mötte värdlandet Polen. De började också precis så hopplöst som det kan bli. 0-1 i baken och en man utvisad.
Där borde matchen ha varit spikad. Polen borde ha vunnit och därmed varit i kvarstfinal med ena benet. Grekland borde ha förlorat och i praktiken åkt hem. Men med tio man tog man över matchen totalt och borde i slutändan ha vunnit. Det var en rätt sjuk inställning för ett lag som vi har blivit vana att se som nästan parodiskt försiktiga. Alla stereotyper i övrigt så är det inte i Tyskland eller Sverige som man har funnit förebilden för effektiv tråkfotboll, utan i Grekland.
Att man kämpade för att få 1-1 var tappert. Att man lyckades var förvånande. Att man fortsatte att ösa på efter 1-1 var hybris. Men tack och lov blev man aldrig bestraffade av den här cyniska sporten som man ofta blir.
Resten? Jag mis första halvlek mot Tjeckien men konstaterade att det fanns samma kämparanda som i premiären, även om det inte blev lika bra. Och så huvudmatchen mot Ryssland missade jag helt. En del flyt, visst, men starkt ändå.
Kvarten mot Tyskland var ödets ironi; det faktum att det överhuvudtaget var de länderna som möttes. Många greker kände nog också att de skulle få den ultimata revanschen när man chockade med en kvittering. Men i det stora hela var det där magin tog slut. Tyskland var precis så överlägset som förhandstipset.
Greker åker ändå hem med hedern i behåll, och upplever den största framgången på nästan ett decennium.
Siffror
1 vinst
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
7 insläppta mål
Åker man ut i en kvartsfinal i ett EM är detå svårt att tala om en hjältesaga. Men Grekland kom rätt nära ändå.
Grekland hade ju i allmänheten pekats ut som en oskötsam EU-medlem som nu skulle få stå i skamvrån. På ett sätt utskällt och hånat, men samtidigt också landet som man skulle tycka synd om.
Den här backstoryn byggde upp dramaturgin rätt bra. Grekland gjorde en turnering som kanske inte var lika skickligt som den i Portugal för åtta år sen, men förmodligen upplevdes laget som mycket mer sevärt och sympatiskt än Rehagels upplagor för EM 2008 och VM 2010.
I den första matchen gick man in som underdogs i dubbel bemärkelse. Dels det ovannämnda, dels att man mötte värdlandet Polen. De började också precis så hopplöst som det kan bli. 0-1 i baken och en man utvisad.
Där borde matchen ha varit spikad. Polen borde ha vunnit och därmed varit i kvarstfinal med ena benet. Grekland borde ha förlorat och i praktiken åkt hem. Men med tio man tog man över matchen totalt och borde i slutändan ha vunnit. Det var en rätt sjuk inställning för ett lag som vi har blivit vana att se som nästan parodiskt försiktiga. Alla stereotyper i övrigt så är det inte i Tyskland eller Sverige som man har funnit förebilden för effektiv tråkfotboll, utan i Grekland.
Att man kämpade för att få 1-1 var tappert. Att man lyckades var förvånande. Att man fortsatte att ösa på efter 1-1 var hybris. Men tack och lov blev man aldrig bestraffade av den här cyniska sporten som man ofta blir.
Resten? Jag mis första halvlek mot Tjeckien men konstaterade att det fanns samma kämparanda som i premiären, även om det inte blev lika bra. Och så huvudmatchen mot Ryssland missade jag helt. En del flyt, visst, men starkt ändå.
Kvarten mot Tyskland var ödets ironi; det faktum att det överhuvudtaget var de länderna som möttes. Många greker kände nog också att de skulle få den ultimata revanschen när man chockade med en kvittering. Men i det stora hela var det där magin tog slut. Tyskland var precis så överlägset som förhandstipset.
Greker åker ändå hem med hedern i behåll, och upplever den största framgången på nästan ett decennium.
Siffror
1 vinst
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
7 insläppta mål
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)