En gång i tiden kände jag att jag kunde göra anspråk på att vara någon form av expert (lite mer översiktligt) i samband med lottningarna, men nu är det så långt ifrån sanningen att jag uppmuntrar läsaren att ta det för vad det är.
Lottning är ändå alltid bland de allra roligaste i fotbollen och jag kan inte hålla mig ifrån att åtminstone kommentera gårdagens champinjonlottning.
Manchester City - FC Barcelona
Kommentar: Barca är lite på dekis medan City gör sitt första framträdande i slutspelsfasen av Champions någonsin. Det gör att jag har mycket feeling för City här. Fast rationellt sett är det kanske magstarkt att kalla Barca för ett lag på dekis, med tanke på hur resultaten sett ut i ligan. Vad grundas det på? Att förra säsongen såg vi det som bara var en tidsfråga; Barcas stomme med tusen titlar i bagaget verkade inte riktigt lika hungrig som tidigare och föll därmed utan någon chans mot Bayern, efter att redan tursamt ha trasslat sig fram mot Milan och PSG. Något riktigt stort har inte hänt med laget sedan dess utöver att Neymar har köpts in, och det köpet stinker meningslöst prestigeköp långa vägar. Barca med sin rutin och system intakt hålls som favoriter, men jag skulle inte satsa några stora pengar på att de tar detta.
Tips: 40-60
Bayer Leverkusen - Paris Saint Germain
Kommentar: PSG har liksom förra säsongen gått väldigt bra i Champions och nu även i ligan. Man har världens bästa renodlade anfallspar. Bayer i sin tur går sensationellt bra i ligan men lite mindre bra här. Sett utifrån det som vi har framför oss idag är PSG klar favorit.
Tips: 20-80
Arsenal - Bayern München
Kommentar: Bayern är världens bästa lag och i en tid där inga andra konkurrenter är på sin absoluta topp är laget nu favorit att bli första laget att ta två raka CL-titlar, mer än någon har varit tidigare (men vi glömmer naturligtvis inte 2010 när Barca skulle försvara sin titel). Så, även om Arsenal gör sin bästa säsong på ett decennium, är frågan om detta inte är den mest givna åttondelen.
Tips: 10-90
Milan - Atlético de Madrid
Kommentar: Bra lottning för Milan. Atletico må vara ett bra lag under Simeone, men det är bara att titta på vilka andra lag det hade kunnat bli. Häromåret mötte Milan ett annat lag med uppåtgående formkurva och mycket hunger - Tottenham - och det gick ganska dåligt. Men då var också Milan favoriter. Den här gången har man ingen press på sig, ett januarifönster på sig att förstärka och en erkänt stark förmåga att lyfta sig extremt mycket i hemmamatcher i den här turneringen.
Tips: 45-55
FC Zenit - Borussia Dortmund
Kommentar: Av vad jag hör är Zenit riktigt sunkigt just nu. BVB är inte i storform heller, men jag litar på att de tar detta. En hel del rutin vid det här laget och ett fungerande system. Och den gula väggen.
Tips: 15-85
Olympiakos - Manchester United
Kommentar: Nu har jag ingen koll på Olympiakos trupp, men det imponerar att man tar sig före Benfica i gruppen och även om man inte alltid når långt i CL, spelar man i turneringen varje år. United verkar ha vaknat på sistone, men det ska fortfarande mycket till för att de ska kännas lika giftiga som förr. Trots allt har större under skett om vi tänker oss grekernas chanser att faktiskt slå ut Moyes gäng här.
Tips: 30-70
Galatasaray - Chelsea
Kommentar: Mancini mot Mourinho, Drogba mot Stamford Bridge. Intressant match där GS i skrivande stund skulle ha en hygglig chans att överraska. Men vi vet inte hur saker och ting ser ut i februari, och Mourinho sviker sällan i dessa sammanhang.
Tips: 35-65
Schalke 04 - Real Madrid
Kommentar: Ancelotti är en cuptränare och Ronaldo är Ronaldo. Real skyhöga favoriter.
Tips: 10-90
tisdag 17 december 2013
fredag 13 december 2013
Den ultimata Allsvenskan - del V
Kalmar FF
KFF var ett av de sista lagen att komma in på den här listan och jag kan tänka mig att jag kommer att bli anklagad för att vara historielös. Att jag övervärderar KFF:s nutida historia med Nanne Bergstrand och missar att det över hundra år är en ganska obetydlig klubb i svensk fotboll.
Men även om den här tiden med Nanne faktiskt är den största anledningen till att jag tog med dem så hade jag även som barn en särskild känsla för KFF, som då var ett lag i andradivisionen som verkade vara en mer realistisk kandidat för Allsvenskan än lag som Gunnilse och Myresjö. Under några år spelade för övrigt även Kalmar AIK i samma serie. Det gillar jag skarpt. Att en liten stad kan fronta med två elitlag.
Jag tror den största anledningen var att jag visste att KFF hade spelat i Allsvenskan några år innan jag kom in i bilden. Alltså på 80-talet.
Jag känner också att de fyller en funktion i det att de håller till i ett geografiskt område där det inte finns några andra större klubbar. Kalmar representerar hela den södra östkusten.
Vad gäller eran med Henrik Rydström och Nanne Bergstrand så vill jag bara påminna folk om ett decennium där Kalmar spelat en ganska stor roll i Allsvenskan och svensk fotboll. Bara för att det är modern historia betyder det inte att det är obetydligt. Att dissa deras prestation vore som att bortse från Åtvidabergs relativt korta kulthistoria på 70-talet, och så vidare. Man har en tendens att värdera det som har hänt tidigare högre, även när det inte finns några avgörande skillnader.
För det är inte som att KFF har tack vare den moderna fotbollens intåg köpt sig in i finrummet. Deras framgångar bygger på ett väl genomfört arbete av en fotbollsklubb. Det tycker jag att man ska respektera.
Mer än Nanne i det här sammanhanget ska man respektera Henrik Rydström. Hans rakryggade stil som många andra spelare från småorter saknar, hans förståelse för fotbolls som ett spektakel som har bidragit till att ge KFF en plats i den svenska fotbollens historia, ge lite karaktär, och hans sunda sätt att se på samhället och våga säga vad han tycker om den.
IF Kamraterna Göteborg
Om det är någon klubb i den svenska fotbollens toppskikt som jag har gjort en positiv 180 för så är det IFK Göteborg. Inte fullt ut, för det är inte så att jag älskar klubben idag, men sammantaget får jag nog säga att jag gillar dem. Just nu.
Jag växte helt enkelt upp med att hata IFK Göteborg. Jag flyttade till Norrköping i början av det som skulle sammanfattas som en period med fyra raka silvermedaljer, där guldet i tre av dessa fall gick till IFK Göteborg. Malmö FF hade precis avslutat sin senaste storhetstid, så de båda Kamratföreningarna blev Sveriges ledande klubbar under en femårsperiod. Det var naturligt att IFK Göteborg blev den stora fienden.
Allting förvärrades av att Blåvitt var snäppet större som klubb, och framförallt av pengarna som rullade in i klubbkassan i takt med framgångarna i Europa. Det må ha varit en tid när Peking kunde köpa många av landets bästa spelare på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Eller att få hem den f d Blåvittspelaren Kenneth Andersson på lån från Belgien. Men bortsett från de få som vi lyckades ta plockades alla Allsvenskans stora spelare till IFK Göteborg, där många blev till truppspelare. De var alltså för Sverige ungefär vad AC Milan var för Italien och delvis även hela Europa. Köpelaget som inte bara vi i Peking avskydde.
Under första succévändan i Champions, säsongen 1992-93, kunde man glädjas åt att se Blåvitt kontra sönder dåvarande storheten PSV Eindhoven, men ett par år senare hade hatet växt så pass att man satt hemma och höll på Barcelona, Bayern München, Galatasaray och Manchester United mot lilla Sveriges representanter.
Så småningom tog allt det där slut men vid det laget hade även vi vittröjor ramlat ner i hierarkin.
Ändå förföljdes jag av skiten när båda lagen faktiskt slogs för överlevnad säsongen 2002. Det är lätt att känna det som att högre makter motarbetar oss. Efter att så många år har hamnat bakom gänget från väst så händer samma sak igen, men nu i bottenstriden.
Och sättet som det hände på är det allra värsta. Under hösten var det uppenbart att om Peking hade problem så var det ändå värre för Blåvitt där formkurvan pekade spikrakt neråt. Det gjorde den egentligen säsongen ut.
Men en gång lyckades de få till det och det var kanske min värsta fotbollskväll någonsin. 28 oktober 2002.
Peking mötte ÖSK hemma på Idrottsparken medan IFK Göteborg åkte upp till söder för att försöka få med sig något mot dåvarande topplaget Hammarby.
Allting talade för att Blåvitt skulle torska så vi var inte direkt piskade att vinna, även om det var extremt viktigt med tanke på hur slutomgången såg ut och det faktum att det var seriens sista hemmamatch.
Efter 2-0 med mindre än tjugo minuter kvar hade vi ett järngrepp om kvalplatsen. Men oflyt och dåraktigheter gjorde att ÖSK hann göra 2-2 innan full tid.
Som om inte det räckte kom osannolika rapporter från Söderstadion om att IFK Göteborg faktiskt lyckats vinna matchen med 1-0. Någon som såg matchen beskrev det som "den värsta skyttegravsfotbollen sedan Arsenals storhetsdagar (med George Graham)".
Där i början av 2000-talet avskydde jag fortfarande IFK Göteborg. Det gjorde alla andra i Norrköping också. Jag minns målrapporter på arenan där många applåderade om det till exempel framkom att AIK gjort mål mot Blåvitt.
Jag har inte stenkoll på hur det är idag, men jag skulle tro att de allra flesta fortfarande ogillar Göteborgsklubben.
Förutom jag.
Anledningen är ganska enkel. En sak är att Blåvitt ju inte direkt har varit det stora så kallade köpelaget sedan Håkan Mild blev sportchef.
Men det allra viktigaste är det historiska perspektivet, som jag var bekant med redan i början av 2000-talet i mina sena tonår. Men inte lika mycket. Och dessutom tar det tid att tvätta bort fläckar. Med det historiska perspektivet menar jag till viss del klubbens historia; hur jag idag ser på Roger Gustavsson mot hur jag såg på honom 1993 är två skilda bilder. Däremot ser jag på Thomas Ravelli fortfarande på samma sätt, men det är en annan femma och han finns hursomhelst inte med där längre.
Men det har nog framförallt med min bild av staden Göteborg att göra. Dess position och dess historiska karaktär.
KFF var ett av de sista lagen att komma in på den här listan och jag kan tänka mig att jag kommer att bli anklagad för att vara historielös. Att jag övervärderar KFF:s nutida historia med Nanne Bergstrand och missar att det över hundra år är en ganska obetydlig klubb i svensk fotboll.
Men även om den här tiden med Nanne faktiskt är den största anledningen till att jag tog med dem så hade jag även som barn en särskild känsla för KFF, som då var ett lag i andradivisionen som verkade vara en mer realistisk kandidat för Allsvenskan än lag som Gunnilse och Myresjö. Under några år spelade för övrigt även Kalmar AIK i samma serie. Det gillar jag skarpt. Att en liten stad kan fronta med två elitlag.
Jag tror den största anledningen var att jag visste att KFF hade spelat i Allsvenskan några år innan jag kom in i bilden. Alltså på 80-talet.
Jag känner också att de fyller en funktion i det att de håller till i ett geografiskt område där det inte finns några andra större klubbar. Kalmar representerar hela den södra östkusten.
Vad gäller eran med Henrik Rydström och Nanne Bergstrand så vill jag bara påminna folk om ett decennium där Kalmar spelat en ganska stor roll i Allsvenskan och svensk fotboll. Bara för att det är modern historia betyder det inte att det är obetydligt. Att dissa deras prestation vore som att bortse från Åtvidabergs relativt korta kulthistoria på 70-talet, och så vidare. Man har en tendens att värdera det som har hänt tidigare högre, även när det inte finns några avgörande skillnader.
För det är inte som att KFF har tack vare den moderna fotbollens intåg köpt sig in i finrummet. Deras framgångar bygger på ett väl genomfört arbete av en fotbollsklubb. Det tycker jag att man ska respektera.
Mer än Nanne i det här sammanhanget ska man respektera Henrik Rydström. Hans rakryggade stil som många andra spelare från småorter saknar, hans förståelse för fotbolls som ett spektakel som har bidragit till att ge KFF en plats i den svenska fotbollens historia, ge lite karaktär, och hans sunda sätt att se på samhället och våga säga vad han tycker om den.
IF Kamraterna Göteborg
Om det är någon klubb i den svenska fotbollens toppskikt som jag har gjort en positiv 180 för så är det IFK Göteborg. Inte fullt ut, för det är inte så att jag älskar klubben idag, men sammantaget får jag nog säga att jag gillar dem. Just nu.
Jag växte helt enkelt upp med att hata IFK Göteborg. Jag flyttade till Norrköping i början av det som skulle sammanfattas som en period med fyra raka silvermedaljer, där guldet i tre av dessa fall gick till IFK Göteborg. Malmö FF hade precis avslutat sin senaste storhetstid, så de båda Kamratföreningarna blev Sveriges ledande klubbar under en femårsperiod. Det var naturligt att IFK Göteborg blev den stora fienden.
Allting förvärrades av att Blåvitt var snäppet större som klubb, och framförallt av pengarna som rullade in i klubbkassan i takt med framgångarna i Europa. Det må ha varit en tid när Peking kunde köpa många av landets bästa spelare på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Eller att få hem den f d Blåvittspelaren Kenneth Andersson på lån från Belgien. Men bortsett från de få som vi lyckades ta plockades alla Allsvenskans stora spelare till IFK Göteborg, där många blev till truppspelare. De var alltså för Sverige ungefär vad AC Milan var för Italien och delvis även hela Europa. Köpelaget som inte bara vi i Peking avskydde.
Under första succévändan i Champions, säsongen 1992-93, kunde man glädjas åt att se Blåvitt kontra sönder dåvarande storheten PSV Eindhoven, men ett par år senare hade hatet växt så pass att man satt hemma och höll på Barcelona, Bayern München, Galatasaray och Manchester United mot lilla Sveriges representanter.
Så småningom tog allt det där slut men vid det laget hade även vi vittröjor ramlat ner i hierarkin.
Ändå förföljdes jag av skiten när båda lagen faktiskt slogs för överlevnad säsongen 2002. Det är lätt att känna det som att högre makter motarbetar oss. Efter att så många år har hamnat bakom gänget från väst så händer samma sak igen, men nu i bottenstriden.
Och sättet som det hände på är det allra värsta. Under hösten var det uppenbart att om Peking hade problem så var det ändå värre för Blåvitt där formkurvan pekade spikrakt neråt. Det gjorde den egentligen säsongen ut.
Men en gång lyckades de få till det och det var kanske min värsta fotbollskväll någonsin. 28 oktober 2002.
Peking mötte ÖSK hemma på Idrottsparken medan IFK Göteborg åkte upp till söder för att försöka få med sig något mot dåvarande topplaget Hammarby.
Allting talade för att Blåvitt skulle torska så vi var inte direkt piskade att vinna, även om det var extremt viktigt med tanke på hur slutomgången såg ut och det faktum att det var seriens sista hemmamatch.
Efter 2-0 med mindre än tjugo minuter kvar hade vi ett järngrepp om kvalplatsen. Men oflyt och dåraktigheter gjorde att ÖSK hann göra 2-2 innan full tid.
Som om inte det räckte kom osannolika rapporter från Söderstadion om att IFK Göteborg faktiskt lyckats vinna matchen med 1-0. Någon som såg matchen beskrev det som "den värsta skyttegravsfotbollen sedan Arsenals storhetsdagar (med George Graham)".
Där i början av 2000-talet avskydde jag fortfarande IFK Göteborg. Det gjorde alla andra i Norrköping också. Jag minns målrapporter på arenan där många applåderade om det till exempel framkom att AIK gjort mål mot Blåvitt.
Jag har inte stenkoll på hur det är idag, men jag skulle tro att de allra flesta fortfarande ogillar Göteborgsklubben.
Förutom jag.
Anledningen är ganska enkel. En sak är att Blåvitt ju inte direkt har varit det stora så kallade köpelaget sedan Håkan Mild blev sportchef.
Men det allra viktigaste är det historiska perspektivet, som jag var bekant med redan i början av 2000-talet i mina sena tonår. Men inte lika mycket. Och dessutom tar det tid att tvätta bort fläckar. Med det historiska perspektivet menar jag till viss del klubbens historia; hur jag idag ser på Roger Gustavsson mot hur jag såg på honom 1993 är två skilda bilder. Däremot ser jag på Thomas Ravelli fortfarande på samma sätt, men det är en annan femma och han finns hursomhelst inte med där längre.
Men det har nog framförallt med min bild av staden Göteborg att göra. Dess position och dess historiska karaktär.
söndag 8 december 2013
VM-lottningen: En genomgång; del 2
Grupp E: Schweiz - Ecuador - Frankrike - Honduras
Som jag har fattat det rätt så bestämde sig FIFA för att gå enbart på FIFA-rankingen när man seedade till lottningen, och bortse från prestationer i de senaste VM-turneringarna vilket bruka vara en förutsättning.
Det resulterade i att Schweiz - som alltid verkar få en enkel lottning i europeiska kval - blev absurt nog toppseedat.
För fyra år sen spelade Spanien, Schweiz, Honduras och Chile i Grupp H och den här delades alltså det sällskapet i två läger, där Spanien och Chile hamnade i Grupp B medan Honduras och Schweiz alltså möts här i Grupp E.
2010 lyckades Schweiz med att skrällbesegra Spanien och ändå åka ur VM i gruppspelet, då man i avslutningsmatchen inte lyckades besegra Honduras som då inte hade annat än äran att spela för.
Höghöjdsexperterna i Ecuador gör comeback i VM-sammanhang efter sina blott två tidigare deltaganden 2002 och 2006.
Frankrike har det blivit mycket snack om. Ursprungligen lades laget som ensamt europeiskt land i den tredje potten men FIFA ändrades sig i sista stund (jag är ej inläst på detaljerna) och konspirationsteorier pekat mot Michel Platini och alla möjliga figurer. Här har det fuskats för att underlätta för Les Bleus. Men sanningen är ju att ändringen inte garanterade någon drömlottning. Det som gör att Frankrike får en drömlottning är att man hamnar i gruppen där Schweiz är toppseedat. Det hade de andra europeiska lagen också kunnat göra även efter den lilla ändringen att Frankrike flyttades till en annan pott.
Nå... Om Frankrike har en drömlottning här så känns det som att det går jämnt upp då man i kvalet fick Spanien i sin grupp, och playofftvång blev därmed så gott som en självklarhet.
Där lyckades man osannolikt nog återhämta sig efter ett 0-2-underläge mot Ukraina.
Detta gör att man går in i detta VM med hög moral. Då man varit kanske världens mest underpresterande landslag de senaste 12 åren har man här en bra chans att göra gott ifrån sig. Även om det inte låter så i förhandssnacket så får man inte glömma att EM senast trots allt var ett steg framåt från de monumentala misslyckandena i EM 2008 och framförallt VM 2010.
Frankrike får gälla som gruppfavorit. Därefter känns det rätt öppet mellan de andra tre. En intressant fråga är om det påverkar Schweiz negativt att VM spelats i Sydamerika. Historiskt sett har det inte varit helt obetydligt med de geografiska förutsättningarna men i takt med globaliseringen av fotbollen kanske sådana faktorer betyder mindre idag.
Grupp F: Argentina - Bosnien-Hercegovina - Iran - Nigeria
Man kan nog säga att ingen annan grupp har en sån klar gruppfavorit som Grupp F, där Argentina bör gå helt rent på ärkefiendens land.
För Iran som fortfarande har mycket att bevisa på den här nivån (fjärde mästerskapet nu) och debutanten Bosnien kommer det att vara lite av en ära att få möta Argentina. Och kanske även att få möta varandra då länderna har haft vänskapsband sedan Irans stöd till Bosnien under Balkankrigen på 90-talet.
För Nigeria är det tredje gången som man stöter på de randiga.
Det rimliga är att Bosnien och Nigeria slåss om andraplatsen bakom Argentina. Bosnien har gått väldigt bra under flera år nu, men är trots allt debutant på den här nivån. Nigeria gjorde det skapligt bra för fyra år sen och hade lite otur. Man har en hel del rutin (men kanske ingen kontuniutet) och även om det är en kliché så brukar man säga att det kan vara bra att vara van vid värme när VM spelas nära ekvatorn...
Grupp G: Tyskland - Portugal - Ghana - USA
Ännu lite av en monstergrupp. USA kommer alltid att vara ett svårbedömt landslag på grund av att man har få av sina äss i Europa och att man har begränsad konkurrens i sitt kval. Men erfarenhet visar att man är ett mästerskapslag som mår bra av stormatcher. Ändå tar jag upp laget först ut för att konstatera att de får gälla som outsider. Inte av underskattning, men av respekt för den enorma styrkan i gruppen.
USA:s möste mot Ghana kommer att vara den tredje i rad. Båda gångerna tidigare har Ghana segrat med 2-1. Först i gruppspel 2006 och sedan efter förlängning 2010.
Ghana ser ut att vara Afrikas bästa landslag just nu och var som bekant extremt nära att bli första afrikanska laget i ett VM-semi för fyra år sen. Talangen finns för att ta sig vidare härifrån. Frågan är om organisationen finns. De afrikanska lagen har ju som bekant en besvärlig situation med superstjärnor i Europa som samlas för att styras av orutinerade och resursfattiga organisationer.
Portugal är som jag upprepat några gånger nu kanske världens bästa mästerskapslag, och gäller därmed som andrahandsfavoriter i gruppen.
Gruppfavorit är såklart Tyskland. Tyskland har varit ett av världens bästa sedan kvalet till EM 2008 men tappat den västtyska förmågan att vinna titlar. Det är 18 år sen sist. Under Joachim Löw har man en finalplats följt av två semis. Nu är det verkligen dags att man åtminstone tar sig till final. Samtidigt slipper man att vara storfavoriter den här gången. Brasilien är ju Brasilien.
Grupp H: Belgien - Algeriet - Ryssland - Sydkorea
Här spelar Belgien huvudrollen. De röda djävlarna har producerat en mängd talanger under många år nu, men först nu har man tagit det där stora steget som alla väntat på, och gör därmed sitt första stormästerskap sedan 2002.
Som sagt i samband med Colombias grupp har vi tidigare sett nya heta uppsnackade utmanare misslyckas kapitalt tidigare. Så det är väl tur att Belgien får en överkomlig lottning.
Liksom Belgien gör Ryssland sitt första VM sedan 2002. Även den gången möttes lagen i gruppspelet, där belgarna i en avgörande sistamatch besegerade ryssarna med 3-2.
Sydkorea visade senast att man på allvar etablerat sig som ett lag att räkna med i världen och får med sin rutin räknas som favorit tillsammans med Belgien i den här gruppen.
Algeriet kämpade en hel del i Sydafrika men åstadkom i slutändan inte mer än att nolla England. På förhand är man nederlagstippade.
Som jag har fattat det rätt så bestämde sig FIFA för att gå enbart på FIFA-rankingen när man seedade till lottningen, och bortse från prestationer i de senaste VM-turneringarna vilket bruka vara en förutsättning.
Det resulterade i att Schweiz - som alltid verkar få en enkel lottning i europeiska kval - blev absurt nog toppseedat.
För fyra år sen spelade Spanien, Schweiz, Honduras och Chile i Grupp H och den här delades alltså det sällskapet i två läger, där Spanien och Chile hamnade i Grupp B medan Honduras och Schweiz alltså möts här i Grupp E.
2010 lyckades Schweiz med att skrällbesegra Spanien och ändå åka ur VM i gruppspelet, då man i avslutningsmatchen inte lyckades besegra Honduras som då inte hade annat än äran att spela för.
Höghöjdsexperterna i Ecuador gör comeback i VM-sammanhang efter sina blott två tidigare deltaganden 2002 och 2006.
Frankrike har det blivit mycket snack om. Ursprungligen lades laget som ensamt europeiskt land i den tredje potten men FIFA ändrades sig i sista stund (jag är ej inläst på detaljerna) och konspirationsteorier pekat mot Michel Platini och alla möjliga figurer. Här har det fuskats för att underlätta för Les Bleus. Men sanningen är ju att ändringen inte garanterade någon drömlottning. Det som gör att Frankrike får en drömlottning är att man hamnar i gruppen där Schweiz är toppseedat. Det hade de andra europeiska lagen också kunnat göra även efter den lilla ändringen att Frankrike flyttades till en annan pott.
Nå... Om Frankrike har en drömlottning här så känns det som att det går jämnt upp då man i kvalet fick Spanien i sin grupp, och playofftvång blev därmed så gott som en självklarhet.
Där lyckades man osannolikt nog återhämta sig efter ett 0-2-underläge mot Ukraina.
Detta gör att man går in i detta VM med hög moral. Då man varit kanske världens mest underpresterande landslag de senaste 12 åren har man här en bra chans att göra gott ifrån sig. Även om det inte låter så i förhandssnacket så får man inte glömma att EM senast trots allt var ett steg framåt från de monumentala misslyckandena i EM 2008 och framförallt VM 2010.
Frankrike får gälla som gruppfavorit. Därefter känns det rätt öppet mellan de andra tre. En intressant fråga är om det påverkar Schweiz negativt att VM spelats i Sydamerika. Historiskt sett har det inte varit helt obetydligt med de geografiska förutsättningarna men i takt med globaliseringen av fotbollen kanske sådana faktorer betyder mindre idag.
Grupp F: Argentina - Bosnien-Hercegovina - Iran - Nigeria
Man kan nog säga att ingen annan grupp har en sån klar gruppfavorit som Grupp F, där Argentina bör gå helt rent på ärkefiendens land.
För Iran som fortfarande har mycket att bevisa på den här nivån (fjärde mästerskapet nu) och debutanten Bosnien kommer det att vara lite av en ära att få möta Argentina. Och kanske även att få möta varandra då länderna har haft vänskapsband sedan Irans stöd till Bosnien under Balkankrigen på 90-talet.
För Nigeria är det tredje gången som man stöter på de randiga.
Det rimliga är att Bosnien och Nigeria slåss om andraplatsen bakom Argentina. Bosnien har gått väldigt bra under flera år nu, men är trots allt debutant på den här nivån. Nigeria gjorde det skapligt bra för fyra år sen och hade lite otur. Man har en hel del rutin (men kanske ingen kontuniutet) och även om det är en kliché så brukar man säga att det kan vara bra att vara van vid värme när VM spelas nära ekvatorn...
Grupp G: Tyskland - Portugal - Ghana - USA
Ännu lite av en monstergrupp. USA kommer alltid att vara ett svårbedömt landslag på grund av att man har få av sina äss i Europa och att man har begränsad konkurrens i sitt kval. Men erfarenhet visar att man är ett mästerskapslag som mår bra av stormatcher. Ändå tar jag upp laget först ut för att konstatera att de får gälla som outsider. Inte av underskattning, men av respekt för den enorma styrkan i gruppen.
USA:s möste mot Ghana kommer att vara den tredje i rad. Båda gångerna tidigare har Ghana segrat med 2-1. Först i gruppspel 2006 och sedan efter förlängning 2010.
Ghana ser ut att vara Afrikas bästa landslag just nu och var som bekant extremt nära att bli första afrikanska laget i ett VM-semi för fyra år sen. Talangen finns för att ta sig vidare härifrån. Frågan är om organisationen finns. De afrikanska lagen har ju som bekant en besvärlig situation med superstjärnor i Europa som samlas för att styras av orutinerade och resursfattiga organisationer.
Portugal är som jag upprepat några gånger nu kanske världens bästa mästerskapslag, och gäller därmed som andrahandsfavoriter i gruppen.
Gruppfavorit är såklart Tyskland. Tyskland har varit ett av världens bästa sedan kvalet till EM 2008 men tappat den västtyska förmågan att vinna titlar. Det är 18 år sen sist. Under Joachim Löw har man en finalplats följt av två semis. Nu är det verkligen dags att man åtminstone tar sig till final. Samtidigt slipper man att vara storfavoriter den här gången. Brasilien är ju Brasilien.
Grupp H: Belgien - Algeriet - Ryssland - Sydkorea
Här spelar Belgien huvudrollen. De röda djävlarna har producerat en mängd talanger under många år nu, men först nu har man tagit det där stora steget som alla väntat på, och gör därmed sitt första stormästerskap sedan 2002.
Som sagt i samband med Colombias grupp har vi tidigare sett nya heta uppsnackade utmanare misslyckas kapitalt tidigare. Så det är väl tur att Belgien får en överkomlig lottning.
Liksom Belgien gör Ryssland sitt första VM sedan 2002. Även den gången möttes lagen i gruppspelet, där belgarna i en avgörande sistamatch besegerade ryssarna med 3-2.
Sydkorea visade senast att man på allvar etablerat sig som ett lag att räkna med i världen och får med sin rutin räknas som favorit tillsammans med Belgien i den här gruppen.
Algeriet kämpade en hel del i Sydafrika men åstadkom i slutändan inte mer än att nolla England. På förhand är man nederlagstippade.
lördag 7 december 2013
VM-lottningen: En genomgång
Okej, där fick vi lottningen av VM. Man har ju sämre koll nuförtiden men att kommentera en VM-lottning är obligatoriskt. Händelsen är väl nästan minst lika stor som VM självt, då det tar fantasierna ett steg upp. Nu kan fotbollsfans föreställa sig lite mer konkreta bilder under det halvår som kvarstår innan spektaklet börjar.
Jag saknar den gamla goda tiden när jag hade mer tid för fotboll i mitt liv, vilket ledde till att jag kunde analysera och spekulera läget och komma med heta tips etc.
Den här gången får det tas för vad det är. Kommentarer. Tankar. Observationer.
Även bortsett från det faktum att jag har lite sämre koll så är landslagsfotbollen idag betydligt jämnare än vad som var fallet. Det gör allting väldigt ovisst. Utgången av gruppspelet kan bli mer oförutsägbar än vad man spontant känner. Och visst är det en väldigt bra lottning också? 2010 hade flera grupper med väldigt tydliga förhandsfavoriter. Den här gången verkar det väldigt jämnt i nästan alla grupper.
Så...
Grupp A: Brasilien - Kroatien - Mexiko - Kamerun
Liksom för fyra år sen kan vi nöjt konstatera att värdnationen inte får något gratis den här gången. Ofta i historien har ju det sett misstänkt överkomligt ut att ta sig vidare för värdlandet. Så blev det inte för Sydafrika och så blir det inte nu för Brasilien.
Nu råkar värdlandet vara kanske världens bästa fotbollslandslag, så även efter en ganska tuff lottning är man skyhöga favoriter att sopa hem Grupp A. Och det hade väl kunnat vara värre. Bredden är stor men man slapp åtminstone Europas starkaste kandidater. Kroatien har i VM-sammanhang fortfarande inte tagit sig till slutspelsfasen sedan bronsmedaljen 1998. Laget hade en s vår höst och en tursam playofflottning, och är därmed väldigt svårbedömt.
Mexiko har inför turneringen gått vidare från gruppspelet fem gånger i rad, något som bara Tyskland och Brasilien kan skryta med i övrigt. En ganska otrolig statistik som måste tas med i beräkningen. VM går dessutom i Amerika, vilket bör gynna laget.
Kamerun som har varit mitt favoritlandslag sedan 1990 har jag väldigt dålig koll på. Man kan bara konstatera att man tog sig till VM på ett komfortabelt sätt och att den här lottningen är den tuffaste man har fått på vädligt länge. Kanske kan man nu utan stora förväntningar äntligen ta sig vidare från gruppen. Det har man som bekant inte gjort sedan den historiska framgången just 1990.
Grupp B: Spanien - Nederländerna - Chile - Australien
De regerande finalisterna möts igen i det som måste vara ett var turneringens allra starkaste grupper. De orange ser knappast bättre ut idag än vad de gjorde för fyra år sen och då hade man ofattbart mycket flyt på vägen till finalen. Chile som fortfarande är en het fotbollsnation kan nog mycket väl utsätta Holland för ett nytt fiasko efter EM 2012. Australien ska inte räknas bort, men får finna sig i att vara outsider.
Spanien får gälla som gruppfavoriter och mötet med Chile är en repris på ödesmatchen i gruppspelet för fyra år sedan. Tänk att Spanien på allvar riskerade att åka ur gruppspelet då. Idag kommer man till VM med tre raka stormästerskapsguld bakom sig. En unik prestation. Skulle man vinna VM-guld igen är man det första landet att göra det sedan Brasilien vann VM i Chile 1962.
Då VM går i Brasilien tror jag att majoriteten är överens om att La Roja går in i VM som andrahandsfavoriter. Det faktum att man nu tagit tre raka mästerskap talar också emot laget då fotboll inte tillåter någon överdriven dominans. Och efter tre guld och framgångar för FC Barcelona under samma period bör hungern inte finnas där stommen i truppen.
Samtidigt fortsätter Spanien som fotbollsnation att producera den ena toppspelaren efter den andra. När VM-truppen tas ut kommer antalet frånvarande stjärnor att säga en hel del om hur mycket talang det är som Spanien förfogar över. Så, även om jag inte gärna vill tro det, så har Spanien en jättechans att ta sitt andra raka VM-guld, och sin fjärde raka mästerskapsguld.
Grupp C: Colombia - Grekland - Elfenbenskusten - Japan
Intressant grupp med hög lägstanivå och motståndare som - om jag bara snabbt går igenom minnet - inte har mött varandra tidigare i VM.
Japan såg väldigt bra ut i senaste VM, men gjorde trots allt sin bästa match mot en Danmark på dekis. Grekland fick än en gång en ganska enkel kvallottning och lyckades ta sig VM först efter playoff. Men landet har nu skaffat sig mycket mästerskapsrutin och har absolut en chans att överraska.
För, ja, Colombia och Elfenbenskusten får ses som förhandsfavoriter. Ivorianerna bestraffades med mardrömslottningar när man sett till spelarmaterialet hade maxat, 2006 och 2010. Den här gången kan man inte klaga på lottningen. Colombia är tillsammans med Belgien ett av turneringens hetaste landslag. I VM har man inte varit med sedan 1998. Som andra påpekat har uppsnackade landslag många gånger stått för besvikelser tidigare i historien, så det bör inte chockera någon om man trots allt åker redan här.
Grupp D: Uruguay - Costa Rica - England - Italien
Oj, oj, oj... Kanske är namnen större här än potentialen, men ja, det ser i alla fall mäktigt ut med så många klassiska fotbollsnationer som brakar ihop direkt i gruppspelet.
Uruguay är ett annat landslag som jag hela mitt liv varit väldigt fascinerad av. Man har ingen het Diego Forlan med sig den här gången, men å andra sidan har Edinson Cavani sedan fyra år sen blivit ett av världens bästa forwards och Luis Suarez är minst lika bra nu som då. Det är alltså där de himmelsblå har sitt farligaste vapen, vilket är okaraktäristiskt för ett land känt för benknäckande försvarare.
Italien har konstant sett bra ut sedan den för mig osympatiske Cesare Prandelli tog över landslaget. Ja, han verkar "snäll", men jag har väldigt svårt för hans laguttagningar där varje stolle som råkar få en fot i ett storlag får chansen. Jag tycker också det är extremt hycklande och osympatiskt att gå ut och annonsera att alla spelare som inte är helhylliga karlar inte är välkomna i landslaget. Därtill föreslog han nyligen att man borde införa möjligheten till timeout i heliga fotbolls-VM med hänvisningar till att det gynnar "showen" om man får vila några minuter. Och även om det förmodligen hade hänt oavsett så har han dödat Italiens karaktär som ett försvarsstarkt landslag.
Men resultat har Prandelli lyckats ordna hittills och för mig är azzurri ändå klara favoriter i den här gruppen. Jag saknar majestätiska försvarsspelare, men det finns fortfarande en bra grundkompetens i Italien som fotbollsland.
Italiens favoritskap för mig grundas på att Uruguay naturligt nog inte har någon jättebredd ifråga om stora spelare... Och att England ju är ett större namn än den fotboll som man bjuder på. Att laget ser ganska blaha ut trots den överhajpade liga där spelarna huserar säger en hel del.
Det som talar för England är att Uruguay verkar ha mycket respekt i fotbollsvärlden och att Italien är Italien. Aldrig någonsin tidigare har England haft så lite förväntningar på sig inför ett VM. Med en Roy Hodgson som gillar att slåss som underdog kan det mycket väl bli så att man lyckas just för att man slipper de överdrivna förväntningar som alltid omgett landslaget.
Lilla Costa Rica spelar en biroll här, men större under har skett än att man tar sig vidare till åttondelen. Jag har ingen koll på laget, men deltagarna från CONCACAF har visat sig att hålla en hög nivå, så även om man enligt förhandstipset slutar fyra får de andra lagen kämpa för att besegra Costa Rica.
Jag saknar den gamla goda tiden när jag hade mer tid för fotboll i mitt liv, vilket ledde till att jag kunde analysera och spekulera läget och komma med heta tips etc.
Den här gången får det tas för vad det är. Kommentarer. Tankar. Observationer.
Även bortsett från det faktum att jag har lite sämre koll så är landslagsfotbollen idag betydligt jämnare än vad som var fallet. Det gör allting väldigt ovisst. Utgången av gruppspelet kan bli mer oförutsägbar än vad man spontant känner. Och visst är det en väldigt bra lottning också? 2010 hade flera grupper med väldigt tydliga förhandsfavoriter. Den här gången verkar det väldigt jämnt i nästan alla grupper.
Så...
Grupp A: Brasilien - Kroatien - Mexiko - Kamerun
Liksom för fyra år sen kan vi nöjt konstatera att värdnationen inte får något gratis den här gången. Ofta i historien har ju det sett misstänkt överkomligt ut att ta sig vidare för värdlandet. Så blev det inte för Sydafrika och så blir det inte nu för Brasilien.
Nu råkar värdlandet vara kanske världens bästa fotbollslandslag, så även efter en ganska tuff lottning är man skyhöga favoriter att sopa hem Grupp A. Och det hade väl kunnat vara värre. Bredden är stor men man slapp åtminstone Europas starkaste kandidater. Kroatien har i VM-sammanhang fortfarande inte tagit sig till slutspelsfasen sedan bronsmedaljen 1998. Laget hade en s vår höst och en tursam playofflottning, och är därmed väldigt svårbedömt.
Mexiko har inför turneringen gått vidare från gruppspelet fem gånger i rad, något som bara Tyskland och Brasilien kan skryta med i övrigt. En ganska otrolig statistik som måste tas med i beräkningen. VM går dessutom i Amerika, vilket bör gynna laget.
Kamerun som har varit mitt favoritlandslag sedan 1990 har jag väldigt dålig koll på. Man kan bara konstatera att man tog sig till VM på ett komfortabelt sätt och att den här lottningen är den tuffaste man har fått på vädligt länge. Kanske kan man nu utan stora förväntningar äntligen ta sig vidare från gruppen. Det har man som bekant inte gjort sedan den historiska framgången just 1990.
Grupp B: Spanien - Nederländerna - Chile - Australien
De regerande finalisterna möts igen i det som måste vara ett var turneringens allra starkaste grupper. De orange ser knappast bättre ut idag än vad de gjorde för fyra år sen och då hade man ofattbart mycket flyt på vägen till finalen. Chile som fortfarande är en het fotbollsnation kan nog mycket väl utsätta Holland för ett nytt fiasko efter EM 2012. Australien ska inte räknas bort, men får finna sig i att vara outsider.
Spanien får gälla som gruppfavoriter och mötet med Chile är en repris på ödesmatchen i gruppspelet för fyra år sedan. Tänk att Spanien på allvar riskerade att åka ur gruppspelet då. Idag kommer man till VM med tre raka stormästerskapsguld bakom sig. En unik prestation. Skulle man vinna VM-guld igen är man det första landet att göra det sedan Brasilien vann VM i Chile 1962.
Då VM går i Brasilien tror jag att majoriteten är överens om att La Roja går in i VM som andrahandsfavoriter. Det faktum att man nu tagit tre raka mästerskap talar också emot laget då fotboll inte tillåter någon överdriven dominans. Och efter tre guld och framgångar för FC Barcelona under samma period bör hungern inte finnas där stommen i truppen.
Samtidigt fortsätter Spanien som fotbollsnation att producera den ena toppspelaren efter den andra. När VM-truppen tas ut kommer antalet frånvarande stjärnor att säga en hel del om hur mycket talang det är som Spanien förfogar över. Så, även om jag inte gärna vill tro det, så har Spanien en jättechans att ta sitt andra raka VM-guld, och sin fjärde raka mästerskapsguld.
Grupp C: Colombia - Grekland - Elfenbenskusten - Japan
Intressant grupp med hög lägstanivå och motståndare som - om jag bara snabbt går igenom minnet - inte har mött varandra tidigare i VM.
Japan såg väldigt bra ut i senaste VM, men gjorde trots allt sin bästa match mot en Danmark på dekis. Grekland fick än en gång en ganska enkel kvallottning och lyckades ta sig VM först efter playoff. Men landet har nu skaffat sig mycket mästerskapsrutin och har absolut en chans att överraska.
För, ja, Colombia och Elfenbenskusten får ses som förhandsfavoriter. Ivorianerna bestraffades med mardrömslottningar när man sett till spelarmaterialet hade maxat, 2006 och 2010. Den här gången kan man inte klaga på lottningen. Colombia är tillsammans med Belgien ett av turneringens hetaste landslag. I VM har man inte varit med sedan 1998. Som andra påpekat har uppsnackade landslag många gånger stått för besvikelser tidigare i historien, så det bör inte chockera någon om man trots allt åker redan här.
Grupp D: Uruguay - Costa Rica - England - Italien
Oj, oj, oj... Kanske är namnen större här än potentialen, men ja, det ser i alla fall mäktigt ut med så många klassiska fotbollsnationer som brakar ihop direkt i gruppspelet.
Uruguay är ett annat landslag som jag hela mitt liv varit väldigt fascinerad av. Man har ingen het Diego Forlan med sig den här gången, men å andra sidan har Edinson Cavani sedan fyra år sen blivit ett av världens bästa forwards och Luis Suarez är minst lika bra nu som då. Det är alltså där de himmelsblå har sitt farligaste vapen, vilket är okaraktäristiskt för ett land känt för benknäckande försvarare.
Italien har konstant sett bra ut sedan den för mig osympatiske Cesare Prandelli tog över landslaget. Ja, han verkar "snäll", men jag har väldigt svårt för hans laguttagningar där varje stolle som råkar få en fot i ett storlag får chansen. Jag tycker också det är extremt hycklande och osympatiskt att gå ut och annonsera att alla spelare som inte är helhylliga karlar inte är välkomna i landslaget. Därtill föreslog han nyligen att man borde införa möjligheten till timeout i heliga fotbolls-VM med hänvisningar till att det gynnar "showen" om man får vila några minuter. Och även om det förmodligen hade hänt oavsett så har han dödat Italiens karaktär som ett försvarsstarkt landslag.
Men resultat har Prandelli lyckats ordna hittills och för mig är azzurri ändå klara favoriter i den här gruppen. Jag saknar majestätiska försvarsspelare, men det finns fortfarande en bra grundkompetens i Italien som fotbollsland.
Italiens favoritskap för mig grundas på att Uruguay naturligt nog inte har någon jättebredd ifråga om stora spelare... Och att England ju är ett större namn än den fotboll som man bjuder på. Att laget ser ganska blaha ut trots den överhajpade liga där spelarna huserar säger en hel del.
Det som talar för England är att Uruguay verkar ha mycket respekt i fotbollsvärlden och att Italien är Italien. Aldrig någonsin tidigare har England haft så lite förväntningar på sig inför ett VM. Med en Roy Hodgson som gillar att slåss som underdog kan det mycket väl bli så att man lyckas just för att man slipper de överdrivna förväntningar som alltid omgett landslaget.
Lilla Costa Rica spelar en biroll här, men större under har skett än att man tar sig vidare till åttondelen. Jag har ingen koll på laget, men deltagarna från CONCACAF har visat sig att hålla en hög nivå, så även om man enligt förhandstipset slutar fyra får de andra lagen kämpa för att besegra Costa Rica.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)