Att Benitez skulle få sparken eller skiljas från Inter som det nu officiellt är tal om, var ett diskussionsämne samma dag som han anställdes av de blåsvarta. Hans första två-tre månader som var hyfsat framgångsrika kommer självklart att suddas bort eftersom det inte ingår i manuset om hur den buttre spanjoren tog ett omöjligt uppdrag. Även om jag känner mig kritisk till att Inter i praktiken har kickat honom, känns det inte som att det fanns ett val efter hans utspel post-klubblags-VM-seger. Han utmanade Massimo Morratti och det går väl inte att tolka det på annat sätt än att han ville be sin boss dra åt helvete medan han hade chansen. I'm... breaking up with you, som George Costanza skulle ha sagt.
Som jag redan antytt tycker jag att hela grejen är bara onödigt. Benitez tar många konstiga beslut men hans meriter talar för sig själva. Han är en bra tränare och han hade i längden passat perfekt i en italiensk klubb med resurser. Bara för ett par år sen ansågs Benitez fortfarande vara ett taktiskt geni, och många väntade sig att han förr eller senare skulle anlitas av Real Madrid för att lösa den klubbens problem med stabilitet.
Han kom till Valencia inför säsongen 2001-02 och vann ligan, vilket då var Valencias första sen 60-talet. Två år senare tog han sin andraligatitel och vann dessutom Uefacupen. Sen tog han över Liverpool och vann Champions League med det begränsade laget i sin första säsong. Det verkar nu ha blivit populärt för många att tala om Benitez som "mannen som förstörde Liverpool", men sanningen är att han förde laget in i dess mest framgångsrika period sedan Kenny Dalglish avgick som manager för LFC 1990. CL-triumfen följdes upp med final 2007, semifinal 2008 och kvartsfinal 2009. I ligan blev Liverpool en av The Big Four och utmanade om ligatiteln på allvar år 2009. Han transformerade alltså Liverpool till ett av Europas mest svårslagna lag, ansågs som skaparen av en renässans för catenaccio (vilket i sig kan ifrågasättas enligt begreppets definition) i den moderna fotbollen, och allt det där.
Det finns sen vissa saker som man kan kritisera honom för. Det gäller väl framförallt hans värvningar som med åren blev sämre. Att man kunde tala om att han överpresterade med en begränsad spelartrupp, var tvungen att vägas med sanningen att han delvis var ansvarig för truppens svaghet genom att helt enkelt investera för mycket i en del floppar. Ändå tycker jag att det sammantaget inte finns någon grunder i omvärderingen av Benitez som en pajas. Han har presterat bra alldeles för många gånger för att hans framgångar ska avfärdas som tillfälligheter.
Men nu kom han till Inter efter sin svagaste säsong någonsin med Liverpool. Glorian var redan borta och fotbollsvärlden hade redan på förhand bestämt att han skulle misslyckas. Han fick aldrig beröm för sina första månader ens under den perioden. Inte för att han utförde stordåd, men Inter såg då fortfarande ut som Serie A:s bästa lag och imponerade i Champions League.
Jag är övertygad om att han i längden hade kunnat göra bra saker med Inter. Att det faktiskt inte var ett omöjligt uppdrag att ta över efter Mourinho. Just nu känns det som att Inter har satt sig i en onödig omställningsläge mitt under säsongen. Ett onödigt mellanår.
torsdag 23 december 2010
fredag 17 december 2010
Let There Be Champinjoner, del II
Ovanligt omärklig lottning för att vara Champions, men jag gillar resultatet. Det är rätt balanserat och ganska "rättvist" på så sätt att inga länder har fått kanonlottning eller mardröm. Matcherna känns fantastiskt spännande, men inte heller tråkiga.
Ur ett italienskt perspektiv var det definitivt ett steg framåt. Förra säsongen var det mardrömslottning från början till slutet. Eller fram till kvarterna i alla fall, men då var det ju ändå bara ett lag kvar. Då fick vartenda av lagen den sämsta möjliga lottningen. Nu fick Roma det bästa möjliga. Inter och Milan fick det värre men i båda fallen kunde det ha varit betydligt värre.
Särskilt om man tänker på hur lottningen stegvis såg ut. Om Uefas replay stämmer så var Inter den fjärde grupptvåan att dras, och stod inför Real Madrid, Barcelona, Man United och Chelsea. Med reservation för Chelseas nuvarande form så känns Bayern (som man fick) mer överkomligt.
Skulle alla tre ta sig vidare, vore det första gången på sju år som det finns tre italienska lag återfinns bland kvartsfinalisterna. Jag tror inte att det kommer att hända, men chansen är lagom stor.
Här kommer spontana reflektioner om kommande möten:
Roma - Shakhtar Donetsk
Vad ska man säga? Känns 50-50. Roma är ett klent gäng och löper risken att förnedras. Men som jag skrev inför lottningen är det här det minst svåra Roma kunde få.
Milan - Tottenham
Man vet att det har hänt saker med Milans status när lottning mot Spurs känns mer eller mindre som en nit. Spurs har flytet, entusiasmen och rörligheten för att i mina ögon betraktas som knapp favorit. Milans defensiv är för trögt och vi har lärt oss att ledningen är dålig på att ta hand om uppenbara problem. Jag tror inte att Milans berömda förmåga att höja sig i Champions räcker här. De möter ett lag som har råd att se den här erfarenheten som något roligt, och som sagt, även spelstilen passar Milan illa. Jag tror att det rentav lönar sig att spela på att Spurs vinner hela CL. Med undantag för Barca tror jag att de kan rubba vilket lag som helst. 40-60.
Valencia - Schalke 04
Valencia som en gång i tiden var ett typiskt CL-lag har nu tack vare den här "enkla" lottningen chansen att åter ta sig fram långt. I och med att Schalke idag har starkare ekonomiska muskler och att Valencia som bekant har tappat sina, kan tyskarna mycket väl vinna, men sett till ligan, och att man i CL hade en ganska enkel lottning, ser jag VCF som knappa favoriter. 55-45.
Inter - Bayern München
Inter har varit bedrövligt i ligan sen oktober nån gång, men om man fått tillbaka alla nyckelspelare i februari, och om man lyckas hitta en lösning till Walter Samuels frånvaro, är man åter en kandidat till att vinna Champions. Man får inte glömma att de såg grymt stabila ut i början av säsongen, så allt kan inte skyllas på Benitez. Men nu är det bara två månader kvar ändå, och det luktar hämnd för Bayern långa vägar, bara som en del av fotbollens natur att jämna ut saker och ting. Allmänt ovisst hursomhelst, eftersom båda lagen haft det svårt den här hösten. 50-50.
Lyon - Real Madrid
Oj, vad skadeglad jag skulle bli om Lyon upprepade förra säsongens skräll. Men jag kan inte se det hända igen. Det enda som talar emot Real är rädslan att för sjunde gången i rad missa kvartsfinalen. 20-80.
Arsenal - Barcelona
När lagen skulle mötas i kvarten förra säsongen höll jag det som den mest säkra utgången och jag fick rätt. Det lag som ska få Barca på fall måste antingen vara på samma nivå, eller vara ett halvpissigt gnetargäng. Arsenal är ingetdera och kommer därför definitivt att förlora det här. 10-90.
Olympique de Marseille - Man United
OM upplever sin mest framgångsrika period sen Bernard Tapies dagar, men är i grund och botten ett spelande lag och har därför inget att hämta mot vassa United. Med det sagt så var det både konstigt och imponerande att se lagets gruppspelsavslutning. 20-80.
FC Köpenhamn - Chelsea
Battle of the undignified, typ. Chelsea kommer antagligen att ha fått rull på sitt maskineri när matchen spelas, så det finns nog inget annat på kartan än en ganska komfortabel resa vidare till kvarten. 10-90.
Ur ett italienskt perspektiv var det definitivt ett steg framåt. Förra säsongen var det mardrömslottning från början till slutet. Eller fram till kvarterna i alla fall, men då var det ju ändå bara ett lag kvar. Då fick vartenda av lagen den sämsta möjliga lottningen. Nu fick Roma det bästa möjliga. Inter och Milan fick det värre men i båda fallen kunde det ha varit betydligt värre.
Särskilt om man tänker på hur lottningen stegvis såg ut. Om Uefas replay stämmer så var Inter den fjärde grupptvåan att dras, och stod inför Real Madrid, Barcelona, Man United och Chelsea. Med reservation för Chelseas nuvarande form så känns Bayern (som man fick) mer överkomligt.
Skulle alla tre ta sig vidare, vore det första gången på sju år som det finns tre italienska lag återfinns bland kvartsfinalisterna. Jag tror inte att det kommer att hända, men chansen är lagom stor.
Här kommer spontana reflektioner om kommande möten:
Roma - Shakhtar Donetsk
Vad ska man säga? Känns 50-50. Roma är ett klent gäng och löper risken att förnedras. Men som jag skrev inför lottningen är det här det minst svåra Roma kunde få.
Milan - Tottenham
Man vet att det har hänt saker med Milans status när lottning mot Spurs känns mer eller mindre som en nit. Spurs har flytet, entusiasmen och rörligheten för att i mina ögon betraktas som knapp favorit. Milans defensiv är för trögt och vi har lärt oss att ledningen är dålig på att ta hand om uppenbara problem. Jag tror inte att Milans berömda förmåga att höja sig i Champions räcker här. De möter ett lag som har råd att se den här erfarenheten som något roligt, och som sagt, även spelstilen passar Milan illa. Jag tror att det rentav lönar sig att spela på att Spurs vinner hela CL. Med undantag för Barca tror jag att de kan rubba vilket lag som helst. 40-60.
Valencia - Schalke 04
Valencia som en gång i tiden var ett typiskt CL-lag har nu tack vare den här "enkla" lottningen chansen att åter ta sig fram långt. I och med att Schalke idag har starkare ekonomiska muskler och att Valencia som bekant har tappat sina, kan tyskarna mycket väl vinna, men sett till ligan, och att man i CL hade en ganska enkel lottning, ser jag VCF som knappa favoriter. 55-45.
Inter - Bayern München
Inter har varit bedrövligt i ligan sen oktober nån gång, men om man fått tillbaka alla nyckelspelare i februari, och om man lyckas hitta en lösning till Walter Samuels frånvaro, är man åter en kandidat till att vinna Champions. Man får inte glömma att de såg grymt stabila ut i början av säsongen, så allt kan inte skyllas på Benitez. Men nu är det bara två månader kvar ändå, och det luktar hämnd för Bayern långa vägar, bara som en del av fotbollens natur att jämna ut saker och ting. Allmänt ovisst hursomhelst, eftersom båda lagen haft det svårt den här hösten. 50-50.
Lyon - Real Madrid
Oj, vad skadeglad jag skulle bli om Lyon upprepade förra säsongens skräll. Men jag kan inte se det hända igen. Det enda som talar emot Real är rädslan att för sjunde gången i rad missa kvartsfinalen. 20-80.
Arsenal - Barcelona
När lagen skulle mötas i kvarten förra säsongen höll jag det som den mest säkra utgången och jag fick rätt. Det lag som ska få Barca på fall måste antingen vara på samma nivå, eller vara ett halvpissigt gnetargäng. Arsenal är ingetdera och kommer därför definitivt att förlora det här. 10-90.
Olympique de Marseille - Man United
OM upplever sin mest framgångsrika period sen Bernard Tapies dagar, men är i grund och botten ett spelande lag och har därför inget att hämta mot vassa United. Med det sagt så var det både konstigt och imponerande att se lagets gruppspelsavslutning. 20-80.
FC Köpenhamn - Chelsea
Battle of the undignified, typ. Chelsea kommer antagligen att ha fått rull på sitt maskineri när matchen spelas, så det finns nog inget annat på kartan än en ganska komfortabel resa vidare till kvarten. 10-90.
torsdag 9 december 2010
Let There Be Champinjoner
Det är inte särskilt troligt att den nya sidlayouten kommer att behållas under en längre tid. Men det får duga sålänge. Efter nästan tre år med den här bloggen är jag beredd att spy på samma svarta färg, samma teckensnitt och så vidare.
Fotbollsblogg som domineras av italiensk fotboll med rosa färg? Ja, hur förutsägbart kan det bli? Men ni får vara glada att det inte är chockrosa i alla fall. För det är en färg som jag egentligen älskar.
I och med att Uefa ska vänta in Europa Leagues avslutning till nästa vecka, är det inte förrän då som lottningen till Champions League äger rum. Men nu är ju gruppspelet slut och det är fritt fram för alla att fantisera om vilka möten som ska äga rum i februari, när åttondelarna drar igång.
Jag har på senare fått finna mig i att bli det som jag aldrig skulle ha drömt om för bara tre år sen eller så - en som hoppas att det går bra för italienska lag i Champions. Jag är inte riktigt hejaklacksledare, men verkligen inte långt efter. Om två lag som jag inte har några särskilda sympatier för, och ett av dem råkar vara ett italienskt lag, kommer jag tveklöst hålla på det sistnämnda. Förr var det i regel tvärtom. Jag har nog skrivit om det förut men, ja så är det i alla fall. Jag är trött på hur det anglofila Sverige har släppt hämningarna helt och hållet efter det som hände mellan 2007-09, och hur man då sett det som fritt fram att en gång för alla slakta den förhatliga italienska fotbollen. Som ni förstår agerar jag här budbärare. Engelska framgångar är inte per automatik nederlag för italiensk fotboll, men i praktiken fungerar det ungefär så i Sverige.
Syftet med det här inlägget var att redogöra för en drömlottning om utgångspunkten är tilltalande möten. Matcher som man skulle vilja se om man inte tog hänsyn till framförhållning med andel italienska lag kvar i turneringen, och så vidare. Om vi utgår från det sistnämnda så hoppas jag att Milan får Schalke 04. Det är ett lag som kan passa det halvtröga Milan. Jag hoppas då att Roma får Shakhtar Donetsk, för att det på pappret måste vara det svagaste laget av gruppettorna. ASR har dessutom gjort okej från sig på bortaplan de senaste åren mot den typen av lag, så då kanske klyschan om tunga resor till svinkalla öststäder under vintern inte betyder lika mycket. Inter får då hoppas på ett av de nämnda lagen, men om vi måste titta på det som finns i övrigt, får jag kanske dra till med Chelsea, även om revanschläget skulle vara otäckt. Det är ett lag med ungefär samma profil som Inter, så man får utgå från att det skulle bli ganska jämnt. De andra lagen verkar i dagsläget klart starkare.
Men annars, om jag får dem i mina ögon häftigaste matcherna - med Uefas lottningskriterier intakta - så får det bli på följande vis:
Olympique de Marseille - Bayern München
Ett möte som helt enkelt ger sköna (tidigt) 90-talsvibbar. På den gamla goda tiden när det spelades kvällsmatcher, kommenterade med telefonröst från svt, mellan Europas olika mästarlag.
FC Köpenhamn - Manchester United
Hur tråkigt som helst, nästan, men det här är resten av min matchningsförsök. Skulle i och för sig vara kul att se FCK få stryk.
Valencia - Shakhtar Donetsk
Aningen mer intressant än matchen ovan.
AS Roma - FC Barcelona
Det skulle helt enkelt vara fascinerande att se hur Romas kycklinglag skulle klara sig på enorma Camp Nou. Hur hopplöst veka Ranieris mannar än är, tror jag att de stora ytorna på den arenan skulle vara intressant för deras spelstil. Självklart skulle de inte ha en chans, och även magin av en sån match skulle vara borta efter att Barca fått med sig ett kanonresultat från första matchen.
AC Milan - Chelsea
Två lag med stor CL-rutin som faktiskt aldrig har mötts sedan Abramovichs övertagande av Chelsea. Finns dock ett klassiskt möte från 1999 när ett Viallitränat CFC fick med sig 1-1 från San Siro.
Arsenal - Schalke 04
Jag följer inte tysk fotboll, så jag kan inte analysera Schalkes spelstil, men utöver att det inte ser så hett ut med Huntelaar och Raul (anno 2010) där framme, så är Gelsenkirchen inte glitter och glamour direkt. Det var inte Arsenal heller en gång i tiden, men idag är man en vanlig huvudstadsklubb utan karaktär med turister till supporterskara. Det är således kontrastfaktorn som lockar.
Lyon - Tottenham Hotspur
Spurs explosiva framtoning genererar jämförelser med det "gamla" Lyon som sopade mattan med alla lag i gruppspelsfasen i mitten av 00-talet.
Internazionale - Real Madrid
Om inte mitt minne sviktar så är det över ett decennium sen de här möttes i CL. Antar att det också vore intressant med Mourinhogrejen.
Fotbollsblogg som domineras av italiensk fotboll med rosa färg? Ja, hur förutsägbart kan det bli? Men ni får vara glada att det inte är chockrosa i alla fall. För det är en färg som jag egentligen älskar.
I och med att Uefa ska vänta in Europa Leagues avslutning till nästa vecka, är det inte förrän då som lottningen till Champions League äger rum. Men nu är ju gruppspelet slut och det är fritt fram för alla att fantisera om vilka möten som ska äga rum i februari, när åttondelarna drar igång.
Jag har på senare fått finna mig i att bli det som jag aldrig skulle ha drömt om för bara tre år sen eller så - en som hoppas att det går bra för italienska lag i Champions. Jag är inte riktigt hejaklacksledare, men verkligen inte långt efter. Om två lag som jag inte har några särskilda sympatier för, och ett av dem råkar vara ett italienskt lag, kommer jag tveklöst hålla på det sistnämnda. Förr var det i regel tvärtom. Jag har nog skrivit om det förut men, ja så är det i alla fall. Jag är trött på hur det anglofila Sverige har släppt hämningarna helt och hållet efter det som hände mellan 2007-09, och hur man då sett det som fritt fram att en gång för alla slakta den förhatliga italienska fotbollen. Som ni förstår agerar jag här budbärare. Engelska framgångar är inte per automatik nederlag för italiensk fotboll, men i praktiken fungerar det ungefär så i Sverige.
Syftet med det här inlägget var att redogöra för en drömlottning om utgångspunkten är tilltalande möten. Matcher som man skulle vilja se om man inte tog hänsyn till framförhållning med andel italienska lag kvar i turneringen, och så vidare. Om vi utgår från det sistnämnda så hoppas jag att Milan får Schalke 04. Det är ett lag som kan passa det halvtröga Milan. Jag hoppas då att Roma får Shakhtar Donetsk, för att det på pappret måste vara det svagaste laget av gruppettorna. ASR har dessutom gjort okej från sig på bortaplan de senaste åren mot den typen av lag, så då kanske klyschan om tunga resor till svinkalla öststäder under vintern inte betyder lika mycket. Inter får då hoppas på ett av de nämnda lagen, men om vi måste titta på det som finns i övrigt, får jag kanske dra till med Chelsea, även om revanschläget skulle vara otäckt. Det är ett lag med ungefär samma profil som Inter, så man får utgå från att det skulle bli ganska jämnt. De andra lagen verkar i dagsläget klart starkare.
Men annars, om jag får dem i mina ögon häftigaste matcherna - med Uefas lottningskriterier intakta - så får det bli på följande vis:
Olympique de Marseille - Bayern München
Ett möte som helt enkelt ger sköna (tidigt) 90-talsvibbar. På den gamla goda tiden när det spelades kvällsmatcher, kommenterade med telefonröst från svt, mellan Europas olika mästarlag.
FC Köpenhamn - Manchester United
Hur tråkigt som helst, nästan, men det här är resten av min matchningsförsök. Skulle i och för sig vara kul att se FCK få stryk.
Valencia - Shakhtar Donetsk
Aningen mer intressant än matchen ovan.
AS Roma - FC Barcelona
Det skulle helt enkelt vara fascinerande att se hur Romas kycklinglag skulle klara sig på enorma Camp Nou. Hur hopplöst veka Ranieris mannar än är, tror jag att de stora ytorna på den arenan skulle vara intressant för deras spelstil. Självklart skulle de inte ha en chans, och även magin av en sån match skulle vara borta efter att Barca fått med sig ett kanonresultat från första matchen.
AC Milan - Chelsea
Två lag med stor CL-rutin som faktiskt aldrig har mötts sedan Abramovichs övertagande av Chelsea. Finns dock ett klassiskt möte från 1999 när ett Viallitränat CFC fick med sig 1-1 från San Siro.
Arsenal - Schalke 04
Jag följer inte tysk fotboll, så jag kan inte analysera Schalkes spelstil, men utöver att det inte ser så hett ut med Huntelaar och Raul (anno 2010) där framme, så är Gelsenkirchen inte glitter och glamour direkt. Det var inte Arsenal heller en gång i tiden, men idag är man en vanlig huvudstadsklubb utan karaktär med turister till supporterskara. Det är således kontrastfaktorn som lockar.
Lyon - Tottenham Hotspur
Spurs explosiva framtoning genererar jämförelser med det "gamla" Lyon som sopade mattan med alla lag i gruppspelsfasen i mitten av 00-talet.
Internazionale - Real Madrid
Om inte mitt minne sviktar så är det över ett decennium sen de här möttes i CL. Antar att det också vore intressant med Mourinhogrejen.
måndag 6 december 2010
Eurotalk som ett understatement
Kolla gärna in veckans Eurotalk på Svenskafans Fan-TV. Inte för att just det här avsnittet var bland de bästa någonsin, men för att det visade på en häpnadsväckande verklighetsfrånvändhet hos kanske framförallt Erik Niva och Anna Brolin, apropå utnämningen av Ryssland och Qatar som de kommande värdnationerna för fotbolls VM 2018 respektive 2022.
Det satt fyra journalister i studion, inklusive David Fjäll, och en mindre etablerad gäst i form av Valenciasupportern Iman Hazheer, och kanske föga förvånande var det den sistnämnde som var minst förvånad över valet av värdländer.
Den rådande inställningen är att FIFA än en gång har skitit i "fansen" och valt två nationer som typ inte är värdiga att ha med ett sånt fotbollsarrangemang att göra.
Eller, Ryssland är ju "hardcore" som Niva säger, men Qatar? Hur tänkte man där?
Det enda positiva som Niva ser med Qatar är att Mellanöstern får arrangera ett fotbolls-VM, men det blir ju inte så positivt eftersom många länder i den regionen ändå inte har några kopplingar till Qatar. Egypten vore mycket roligare.
Jag vet inte. Det här gäller visserligen något som ska gå av om 12 år, men vem är i dagsläget sugen på VM i ett land som styrs av satellitdiktator, med en militant islamistorganisation som dennes största utmanare om makten? Risken för attentat känns väl stort.
Qatar, med sin ringa storlek och sin konstgjorda fotbollskultur är självklart inget optimalt värdland i mina ögon heller, men hur kan man påstå att man inte "förstår" det valet utefter förutsättningarna som vi har? Ur FIFA-perspektiv är Qatar ett rätt så klockrent val. Det är en värd som med sina oljepengar kommer att leverera fullt ut vad gäller organisation, faciliteter och så vidare. Det handlar om pengar och resurser. Qatar har det som krävs. Mycket mer så än vissa mer sunda länder, där man inte leker med sin omgivning på samma sätt. Om arenor sen står tomma efter mästerskapet, det är Qatars problem och inte FIFA:s.
Anna Brolin förklarade att hon tyckte att det iberiska paret borde ha fått det. Utan motivering. För det är väl ingen som ifrågasätter en tankestruktur att allt kretsar kring oss. Det är underförstått att Spanien-Portugal är "nära". Om det sen beror på om du frågar svensken eller irakiern, det är en annan femma.
Hon menar för övrigt att det känns som en "trend" att lägga mästerskap i andra områden än västra Europa. Sist jag kollade hade vi ett VM i vår del av världen för fyra år sen, följt av ett EM för två år sen. Ser inte mycket av en trend ännu. Världen är större än en liten del av en liten kontinent väster om Asien.
David Fjäll kommer med aningen desperata argument som att Qatar är ju faktiskt en diktatur och kvinnor är förtryckta "där". De är inte värda att hålla i ett VM. Vi däremot lever ju i den bästa av alla världar och gör absolut inte skillnad på folk och folk. Vi ska ha VM för vi är vi och alla andra strävar efter att vara som oss.
Sorry, vänner, men det är dags att vakna. Att vara fotbollssupporter är inte exklusivt västeuropeiskt. Det finns "fans" även i andar delar av världen, tro det eller ej. Det är inte mindre jobbigt för en pakistanier att ta sig till Spanien än vad det är för en svensk att ta sig till Qatar.
Och att VM i Qatar kommer att vara för folk med pengar gör inte turneringen fundamentalt annorlunda än vad den har varit de senaste 10-15 åren. Det kanske är lätt att tro det om man som journalist får tillgång till VM och EM som en del av arbetet när dessa gått i Europa, men för en vanlig människa är det riktigt svårt utan pengar eller särskilda kontakter. Min egen erfarenhet av att i ett helt år innan VM 2006 försöka få tag på en "utan hjälp" var demonstrativt. Det lyckades efter många konster, men om man orkar med ännu en runda... Det vore väl nästan som att planera en VM-resa till Qatar...
Det satt fyra journalister i studion, inklusive David Fjäll, och en mindre etablerad gäst i form av Valenciasupportern Iman Hazheer, och kanske föga förvånande var det den sistnämnde som var minst förvånad över valet av värdländer.
Den rådande inställningen är att FIFA än en gång har skitit i "fansen" och valt två nationer som typ inte är värdiga att ha med ett sånt fotbollsarrangemang att göra.
Eller, Ryssland är ju "hardcore" som Niva säger, men Qatar? Hur tänkte man där?
Det enda positiva som Niva ser med Qatar är att Mellanöstern får arrangera ett fotbolls-VM, men det blir ju inte så positivt eftersom många länder i den regionen ändå inte har några kopplingar till Qatar. Egypten vore mycket roligare.
Jag vet inte. Det här gäller visserligen något som ska gå av om 12 år, men vem är i dagsläget sugen på VM i ett land som styrs av satellitdiktator, med en militant islamistorganisation som dennes största utmanare om makten? Risken för attentat känns väl stort.
Qatar, med sin ringa storlek och sin konstgjorda fotbollskultur är självklart inget optimalt värdland i mina ögon heller, men hur kan man påstå att man inte "förstår" det valet utefter förutsättningarna som vi har? Ur FIFA-perspektiv är Qatar ett rätt så klockrent val. Det är en värd som med sina oljepengar kommer att leverera fullt ut vad gäller organisation, faciliteter och så vidare. Det handlar om pengar och resurser. Qatar har det som krävs. Mycket mer så än vissa mer sunda länder, där man inte leker med sin omgivning på samma sätt. Om arenor sen står tomma efter mästerskapet, det är Qatars problem och inte FIFA:s.
Anna Brolin förklarade att hon tyckte att det iberiska paret borde ha fått det. Utan motivering. För det är väl ingen som ifrågasätter en tankestruktur att allt kretsar kring oss. Det är underförstått att Spanien-Portugal är "nära". Om det sen beror på om du frågar svensken eller irakiern, det är en annan femma.
Hon menar för övrigt att det känns som en "trend" att lägga mästerskap i andra områden än västra Europa. Sist jag kollade hade vi ett VM i vår del av världen för fyra år sen, följt av ett EM för två år sen. Ser inte mycket av en trend ännu. Världen är större än en liten del av en liten kontinent väster om Asien.
David Fjäll kommer med aningen desperata argument som att Qatar är ju faktiskt en diktatur och kvinnor är förtryckta "där". De är inte värda att hålla i ett VM. Vi däremot lever ju i den bästa av alla världar och gör absolut inte skillnad på folk och folk. Vi ska ha VM för vi är vi och alla andra strävar efter att vara som oss.
Sorry, vänner, men det är dags att vakna. Att vara fotbollssupporter är inte exklusivt västeuropeiskt. Det finns "fans" även i andar delar av världen, tro det eller ej. Det är inte mindre jobbigt för en pakistanier att ta sig till Spanien än vad det är för en svensk att ta sig till Qatar.
Och att VM i Qatar kommer att vara för folk med pengar gör inte turneringen fundamentalt annorlunda än vad den har varit de senaste 10-15 åren. Det kanske är lätt att tro det om man som journalist får tillgång till VM och EM som en del av arbetet när dessa gått i Europa, men för en vanlig människa är det riktigt svårt utan pengar eller särskilda kontakter. Min egen erfarenhet av att i ett helt år innan VM 2006 försöka få tag på en "utan hjälp" var demonstrativt. Det lyckades efter många konster, men om man orkar med ännu en runda... Det vore väl nästan som att planera en VM-resa till Qatar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)