En gång i tiden kände jag att jag kunde göra anspråk på att vara någon form av expert (lite mer översiktligt) i samband med lottningarna, men nu är det så långt ifrån sanningen att jag uppmuntrar läsaren att ta det för vad det är.
Lottning är ändå alltid bland de allra roligaste i fotbollen och jag kan inte hålla mig ifrån att åtminstone kommentera gårdagens champinjonlottning.
Manchester City - FC Barcelona
Kommentar: Barca är lite på dekis medan City gör sitt första framträdande i slutspelsfasen av Champions någonsin. Det gör att jag har mycket feeling för City här. Fast rationellt sett är det kanske magstarkt att kalla Barca för ett lag på dekis, med tanke på hur resultaten sett ut i ligan. Vad grundas det på? Att förra säsongen såg vi det som bara var en tidsfråga; Barcas stomme med tusen titlar i bagaget verkade inte riktigt lika hungrig som tidigare och föll därmed utan någon chans mot Bayern, efter att redan tursamt ha trasslat sig fram mot Milan och PSG. Något riktigt stort har inte hänt med laget sedan dess utöver att Neymar har köpts in, och det köpet stinker meningslöst prestigeköp långa vägar. Barca med sin rutin och system intakt hålls som favoriter, men jag skulle inte satsa några stora pengar på att de tar detta.
Tips: 40-60
Bayer Leverkusen - Paris Saint Germain
Kommentar: PSG har liksom förra säsongen gått väldigt bra i Champions och nu även i ligan. Man har världens bästa renodlade anfallspar. Bayer i sin tur går sensationellt bra i ligan men lite mindre bra här. Sett utifrån det som vi har framför oss idag är PSG klar favorit.
Tips: 20-80
Arsenal - Bayern München
Kommentar: Bayern är världens bästa lag och i en tid där inga andra konkurrenter är på sin absoluta topp är laget nu favorit att bli första laget att ta två raka CL-titlar, mer än någon har varit tidigare (men vi glömmer naturligtvis inte 2010 när Barca skulle försvara sin titel). Så, även om Arsenal gör sin bästa säsong på ett decennium, är frågan om detta inte är den mest givna åttondelen.
Tips: 10-90
Milan - Atlético de Madrid
Kommentar: Bra lottning för Milan. Atletico må vara ett bra lag under Simeone, men det är bara att titta på vilka andra lag det hade kunnat bli. Häromåret mötte Milan ett annat lag med uppåtgående formkurva och mycket hunger - Tottenham - och det gick ganska dåligt. Men då var också Milan favoriter. Den här gången har man ingen press på sig, ett januarifönster på sig att förstärka och en erkänt stark förmåga att lyfta sig extremt mycket i hemmamatcher i den här turneringen.
Tips: 45-55
FC Zenit - Borussia Dortmund
Kommentar: Av vad jag hör är Zenit riktigt sunkigt just nu. BVB är inte i storform heller, men jag litar på att de tar detta. En hel del rutin vid det här laget och ett fungerande system. Och den gula väggen.
Tips: 15-85
Olympiakos - Manchester United
Kommentar: Nu har jag ingen koll på Olympiakos trupp, men det imponerar att man tar sig före Benfica i gruppen och även om man inte alltid når långt i CL, spelar man i turneringen varje år. United verkar ha vaknat på sistone, men det ska fortfarande mycket till för att de ska kännas lika giftiga som förr. Trots allt har större under skett om vi tänker oss grekernas chanser att faktiskt slå ut Moyes gäng här.
Tips: 30-70
Galatasaray - Chelsea
Kommentar: Mancini mot Mourinho, Drogba mot Stamford Bridge. Intressant match där GS i skrivande stund skulle ha en hygglig chans att överraska. Men vi vet inte hur saker och ting ser ut i februari, och Mourinho sviker sällan i dessa sammanhang.
Tips: 35-65
Schalke 04 - Real Madrid
Kommentar: Ancelotti är en cuptränare och Ronaldo är Ronaldo. Real skyhöga favoriter.
Tips: 10-90
tisdag 17 december 2013
fredag 13 december 2013
Den ultimata Allsvenskan - del V
Kalmar FF
KFF var ett av de sista lagen att komma in på den här listan och jag kan tänka mig att jag kommer att bli anklagad för att vara historielös. Att jag övervärderar KFF:s nutida historia med Nanne Bergstrand och missar att det över hundra år är en ganska obetydlig klubb i svensk fotboll.
Men även om den här tiden med Nanne faktiskt är den största anledningen till att jag tog med dem så hade jag även som barn en särskild känsla för KFF, som då var ett lag i andradivisionen som verkade vara en mer realistisk kandidat för Allsvenskan än lag som Gunnilse och Myresjö. Under några år spelade för övrigt även Kalmar AIK i samma serie. Det gillar jag skarpt. Att en liten stad kan fronta med två elitlag.
Jag tror den största anledningen var att jag visste att KFF hade spelat i Allsvenskan några år innan jag kom in i bilden. Alltså på 80-talet.
Jag känner också att de fyller en funktion i det att de håller till i ett geografiskt område där det inte finns några andra större klubbar. Kalmar representerar hela den södra östkusten.
Vad gäller eran med Henrik Rydström och Nanne Bergstrand så vill jag bara påminna folk om ett decennium där Kalmar spelat en ganska stor roll i Allsvenskan och svensk fotboll. Bara för att det är modern historia betyder det inte att det är obetydligt. Att dissa deras prestation vore som att bortse från Åtvidabergs relativt korta kulthistoria på 70-talet, och så vidare. Man har en tendens att värdera det som har hänt tidigare högre, även när det inte finns några avgörande skillnader.
För det är inte som att KFF har tack vare den moderna fotbollens intåg köpt sig in i finrummet. Deras framgångar bygger på ett väl genomfört arbete av en fotbollsklubb. Det tycker jag att man ska respektera.
Mer än Nanne i det här sammanhanget ska man respektera Henrik Rydström. Hans rakryggade stil som många andra spelare från småorter saknar, hans förståelse för fotbolls som ett spektakel som har bidragit till att ge KFF en plats i den svenska fotbollens historia, ge lite karaktär, och hans sunda sätt att se på samhället och våga säga vad han tycker om den.
IF Kamraterna Göteborg
Om det är någon klubb i den svenska fotbollens toppskikt som jag har gjort en positiv 180 för så är det IFK Göteborg. Inte fullt ut, för det är inte så att jag älskar klubben idag, men sammantaget får jag nog säga att jag gillar dem. Just nu.
Jag växte helt enkelt upp med att hata IFK Göteborg. Jag flyttade till Norrköping i början av det som skulle sammanfattas som en period med fyra raka silvermedaljer, där guldet i tre av dessa fall gick till IFK Göteborg. Malmö FF hade precis avslutat sin senaste storhetstid, så de båda Kamratföreningarna blev Sveriges ledande klubbar under en femårsperiod. Det var naturligt att IFK Göteborg blev den stora fienden.
Allting förvärrades av att Blåvitt var snäppet större som klubb, och framförallt av pengarna som rullade in i klubbkassan i takt med framgångarna i Europa. Det må ha varit en tid när Peking kunde köpa många av landets bästa spelare på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Eller att få hem den f d Blåvittspelaren Kenneth Andersson på lån från Belgien. Men bortsett från de få som vi lyckades ta plockades alla Allsvenskans stora spelare till IFK Göteborg, där många blev till truppspelare. De var alltså för Sverige ungefär vad AC Milan var för Italien och delvis även hela Europa. Köpelaget som inte bara vi i Peking avskydde.
Under första succévändan i Champions, säsongen 1992-93, kunde man glädjas åt att se Blåvitt kontra sönder dåvarande storheten PSV Eindhoven, men ett par år senare hade hatet växt så pass att man satt hemma och höll på Barcelona, Bayern München, Galatasaray och Manchester United mot lilla Sveriges representanter.
Så småningom tog allt det där slut men vid det laget hade även vi vittröjor ramlat ner i hierarkin.
Ändå förföljdes jag av skiten när båda lagen faktiskt slogs för överlevnad säsongen 2002. Det är lätt att känna det som att högre makter motarbetar oss. Efter att så många år har hamnat bakom gänget från väst så händer samma sak igen, men nu i bottenstriden.
Och sättet som det hände på är det allra värsta. Under hösten var det uppenbart att om Peking hade problem så var det ändå värre för Blåvitt där formkurvan pekade spikrakt neråt. Det gjorde den egentligen säsongen ut.
Men en gång lyckades de få till det och det var kanske min värsta fotbollskväll någonsin. 28 oktober 2002.
Peking mötte ÖSK hemma på Idrottsparken medan IFK Göteborg åkte upp till söder för att försöka få med sig något mot dåvarande topplaget Hammarby.
Allting talade för att Blåvitt skulle torska så vi var inte direkt piskade att vinna, även om det var extremt viktigt med tanke på hur slutomgången såg ut och det faktum att det var seriens sista hemmamatch.
Efter 2-0 med mindre än tjugo minuter kvar hade vi ett järngrepp om kvalplatsen. Men oflyt och dåraktigheter gjorde att ÖSK hann göra 2-2 innan full tid.
Som om inte det räckte kom osannolika rapporter från Söderstadion om att IFK Göteborg faktiskt lyckats vinna matchen med 1-0. Någon som såg matchen beskrev det som "den värsta skyttegravsfotbollen sedan Arsenals storhetsdagar (med George Graham)".
Där i början av 2000-talet avskydde jag fortfarande IFK Göteborg. Det gjorde alla andra i Norrköping också. Jag minns målrapporter på arenan där många applåderade om det till exempel framkom att AIK gjort mål mot Blåvitt.
Jag har inte stenkoll på hur det är idag, men jag skulle tro att de allra flesta fortfarande ogillar Göteborgsklubben.
Förutom jag.
Anledningen är ganska enkel. En sak är att Blåvitt ju inte direkt har varit det stora så kallade köpelaget sedan Håkan Mild blev sportchef.
Men det allra viktigaste är det historiska perspektivet, som jag var bekant med redan i början av 2000-talet i mina sena tonår. Men inte lika mycket. Och dessutom tar det tid att tvätta bort fläckar. Med det historiska perspektivet menar jag till viss del klubbens historia; hur jag idag ser på Roger Gustavsson mot hur jag såg på honom 1993 är två skilda bilder. Däremot ser jag på Thomas Ravelli fortfarande på samma sätt, men det är en annan femma och han finns hursomhelst inte med där längre.
Men det har nog framförallt med min bild av staden Göteborg att göra. Dess position och dess historiska karaktär.
KFF var ett av de sista lagen att komma in på den här listan och jag kan tänka mig att jag kommer att bli anklagad för att vara historielös. Att jag övervärderar KFF:s nutida historia med Nanne Bergstrand och missar att det över hundra år är en ganska obetydlig klubb i svensk fotboll.
Men även om den här tiden med Nanne faktiskt är den största anledningen till att jag tog med dem så hade jag även som barn en särskild känsla för KFF, som då var ett lag i andradivisionen som verkade vara en mer realistisk kandidat för Allsvenskan än lag som Gunnilse och Myresjö. Under några år spelade för övrigt även Kalmar AIK i samma serie. Det gillar jag skarpt. Att en liten stad kan fronta med två elitlag.
Jag tror den största anledningen var att jag visste att KFF hade spelat i Allsvenskan några år innan jag kom in i bilden. Alltså på 80-talet.
Jag känner också att de fyller en funktion i det att de håller till i ett geografiskt område där det inte finns några andra större klubbar. Kalmar representerar hela den södra östkusten.
Vad gäller eran med Henrik Rydström och Nanne Bergstrand så vill jag bara påminna folk om ett decennium där Kalmar spelat en ganska stor roll i Allsvenskan och svensk fotboll. Bara för att det är modern historia betyder det inte att det är obetydligt. Att dissa deras prestation vore som att bortse från Åtvidabergs relativt korta kulthistoria på 70-talet, och så vidare. Man har en tendens att värdera det som har hänt tidigare högre, även när det inte finns några avgörande skillnader.
För det är inte som att KFF har tack vare den moderna fotbollens intåg köpt sig in i finrummet. Deras framgångar bygger på ett väl genomfört arbete av en fotbollsklubb. Det tycker jag att man ska respektera.
Mer än Nanne i det här sammanhanget ska man respektera Henrik Rydström. Hans rakryggade stil som många andra spelare från småorter saknar, hans förståelse för fotbolls som ett spektakel som har bidragit till att ge KFF en plats i den svenska fotbollens historia, ge lite karaktär, och hans sunda sätt att se på samhället och våga säga vad han tycker om den.
IF Kamraterna Göteborg
Om det är någon klubb i den svenska fotbollens toppskikt som jag har gjort en positiv 180 för så är det IFK Göteborg. Inte fullt ut, för det är inte så att jag älskar klubben idag, men sammantaget får jag nog säga att jag gillar dem. Just nu.
Jag växte helt enkelt upp med att hata IFK Göteborg. Jag flyttade till Norrköping i början av det som skulle sammanfattas som en period med fyra raka silvermedaljer, där guldet i tre av dessa fall gick till IFK Göteborg. Malmö FF hade precis avslutat sin senaste storhetstid, så de båda Kamratföreningarna blev Sveriges ledande klubbar under en femårsperiod. Det var naturligt att IFK Göteborg blev den stora fienden.
Allting förvärrades av att Blåvitt var snäppet större som klubb, och framförallt av pengarna som rullade in i klubbkassan i takt med framgångarna i Europa. Det må ha varit en tid när Peking kunde köpa många av landets bästa spelare på ett sätt som man inte kan föreställa sig idag. Eller att få hem den f d Blåvittspelaren Kenneth Andersson på lån från Belgien. Men bortsett från de få som vi lyckades ta plockades alla Allsvenskans stora spelare till IFK Göteborg, där många blev till truppspelare. De var alltså för Sverige ungefär vad AC Milan var för Italien och delvis även hela Europa. Köpelaget som inte bara vi i Peking avskydde.
Under första succévändan i Champions, säsongen 1992-93, kunde man glädjas åt att se Blåvitt kontra sönder dåvarande storheten PSV Eindhoven, men ett par år senare hade hatet växt så pass att man satt hemma och höll på Barcelona, Bayern München, Galatasaray och Manchester United mot lilla Sveriges representanter.
Så småningom tog allt det där slut men vid det laget hade även vi vittröjor ramlat ner i hierarkin.
Ändå förföljdes jag av skiten när båda lagen faktiskt slogs för överlevnad säsongen 2002. Det är lätt att känna det som att högre makter motarbetar oss. Efter att så många år har hamnat bakom gänget från väst så händer samma sak igen, men nu i bottenstriden.
Och sättet som det hände på är det allra värsta. Under hösten var det uppenbart att om Peking hade problem så var det ändå värre för Blåvitt där formkurvan pekade spikrakt neråt. Det gjorde den egentligen säsongen ut.
Men en gång lyckades de få till det och det var kanske min värsta fotbollskväll någonsin. 28 oktober 2002.
Peking mötte ÖSK hemma på Idrottsparken medan IFK Göteborg åkte upp till söder för att försöka få med sig något mot dåvarande topplaget Hammarby.
Allting talade för att Blåvitt skulle torska så vi var inte direkt piskade att vinna, även om det var extremt viktigt med tanke på hur slutomgången såg ut och det faktum att det var seriens sista hemmamatch.
Efter 2-0 med mindre än tjugo minuter kvar hade vi ett järngrepp om kvalplatsen. Men oflyt och dåraktigheter gjorde att ÖSK hann göra 2-2 innan full tid.
Som om inte det räckte kom osannolika rapporter från Söderstadion om att IFK Göteborg faktiskt lyckats vinna matchen med 1-0. Någon som såg matchen beskrev det som "den värsta skyttegravsfotbollen sedan Arsenals storhetsdagar (med George Graham)".
Där i början av 2000-talet avskydde jag fortfarande IFK Göteborg. Det gjorde alla andra i Norrköping också. Jag minns målrapporter på arenan där många applåderade om det till exempel framkom att AIK gjort mål mot Blåvitt.
Jag har inte stenkoll på hur det är idag, men jag skulle tro att de allra flesta fortfarande ogillar Göteborgsklubben.
Förutom jag.
Anledningen är ganska enkel. En sak är att Blåvitt ju inte direkt har varit det stora så kallade köpelaget sedan Håkan Mild blev sportchef.
Men det allra viktigaste är det historiska perspektivet, som jag var bekant med redan i början av 2000-talet i mina sena tonår. Men inte lika mycket. Och dessutom tar det tid att tvätta bort fläckar. Med det historiska perspektivet menar jag till viss del klubbens historia; hur jag idag ser på Roger Gustavsson mot hur jag såg på honom 1993 är två skilda bilder. Däremot ser jag på Thomas Ravelli fortfarande på samma sätt, men det är en annan femma och han finns hursomhelst inte med där längre.
Men det har nog framförallt med min bild av staden Göteborg att göra. Dess position och dess historiska karaktär.
söndag 8 december 2013
VM-lottningen: En genomgång; del 2
Grupp E: Schweiz - Ecuador - Frankrike - Honduras
Som jag har fattat det rätt så bestämde sig FIFA för att gå enbart på FIFA-rankingen när man seedade till lottningen, och bortse från prestationer i de senaste VM-turneringarna vilket bruka vara en förutsättning.
Det resulterade i att Schweiz - som alltid verkar få en enkel lottning i europeiska kval - blev absurt nog toppseedat.
För fyra år sen spelade Spanien, Schweiz, Honduras och Chile i Grupp H och den här delades alltså det sällskapet i två läger, där Spanien och Chile hamnade i Grupp B medan Honduras och Schweiz alltså möts här i Grupp E.
2010 lyckades Schweiz med att skrällbesegra Spanien och ändå åka ur VM i gruppspelet, då man i avslutningsmatchen inte lyckades besegra Honduras som då inte hade annat än äran att spela för.
Höghöjdsexperterna i Ecuador gör comeback i VM-sammanhang efter sina blott två tidigare deltaganden 2002 och 2006.
Frankrike har det blivit mycket snack om. Ursprungligen lades laget som ensamt europeiskt land i den tredje potten men FIFA ändrades sig i sista stund (jag är ej inläst på detaljerna) och konspirationsteorier pekat mot Michel Platini och alla möjliga figurer. Här har det fuskats för att underlätta för Les Bleus. Men sanningen är ju att ändringen inte garanterade någon drömlottning. Det som gör att Frankrike får en drömlottning är att man hamnar i gruppen där Schweiz är toppseedat. Det hade de andra europeiska lagen också kunnat göra även efter den lilla ändringen att Frankrike flyttades till en annan pott.
Nå... Om Frankrike har en drömlottning här så känns det som att det går jämnt upp då man i kvalet fick Spanien i sin grupp, och playofftvång blev därmed så gott som en självklarhet.
Där lyckades man osannolikt nog återhämta sig efter ett 0-2-underläge mot Ukraina.
Detta gör att man går in i detta VM med hög moral. Då man varit kanske världens mest underpresterande landslag de senaste 12 åren har man här en bra chans att göra gott ifrån sig. Även om det inte låter så i förhandssnacket så får man inte glömma att EM senast trots allt var ett steg framåt från de monumentala misslyckandena i EM 2008 och framförallt VM 2010.
Frankrike får gälla som gruppfavorit. Därefter känns det rätt öppet mellan de andra tre. En intressant fråga är om det påverkar Schweiz negativt att VM spelats i Sydamerika. Historiskt sett har det inte varit helt obetydligt med de geografiska förutsättningarna men i takt med globaliseringen av fotbollen kanske sådana faktorer betyder mindre idag.
Grupp F: Argentina - Bosnien-Hercegovina - Iran - Nigeria
Man kan nog säga att ingen annan grupp har en sån klar gruppfavorit som Grupp F, där Argentina bör gå helt rent på ärkefiendens land.
För Iran som fortfarande har mycket att bevisa på den här nivån (fjärde mästerskapet nu) och debutanten Bosnien kommer det att vara lite av en ära att få möta Argentina. Och kanske även att få möta varandra då länderna har haft vänskapsband sedan Irans stöd till Bosnien under Balkankrigen på 90-talet.
För Nigeria är det tredje gången som man stöter på de randiga.
Det rimliga är att Bosnien och Nigeria slåss om andraplatsen bakom Argentina. Bosnien har gått väldigt bra under flera år nu, men är trots allt debutant på den här nivån. Nigeria gjorde det skapligt bra för fyra år sen och hade lite otur. Man har en hel del rutin (men kanske ingen kontuniutet) och även om det är en kliché så brukar man säga att det kan vara bra att vara van vid värme när VM spelas nära ekvatorn...
Grupp G: Tyskland - Portugal - Ghana - USA
Ännu lite av en monstergrupp. USA kommer alltid att vara ett svårbedömt landslag på grund av att man har få av sina äss i Europa och att man har begränsad konkurrens i sitt kval. Men erfarenhet visar att man är ett mästerskapslag som mår bra av stormatcher. Ändå tar jag upp laget först ut för att konstatera att de får gälla som outsider. Inte av underskattning, men av respekt för den enorma styrkan i gruppen.
USA:s möste mot Ghana kommer att vara den tredje i rad. Båda gångerna tidigare har Ghana segrat med 2-1. Först i gruppspel 2006 och sedan efter förlängning 2010.
Ghana ser ut att vara Afrikas bästa landslag just nu och var som bekant extremt nära att bli första afrikanska laget i ett VM-semi för fyra år sen. Talangen finns för att ta sig vidare härifrån. Frågan är om organisationen finns. De afrikanska lagen har ju som bekant en besvärlig situation med superstjärnor i Europa som samlas för att styras av orutinerade och resursfattiga organisationer.
Portugal är som jag upprepat några gånger nu kanske världens bästa mästerskapslag, och gäller därmed som andrahandsfavoriter i gruppen.
Gruppfavorit är såklart Tyskland. Tyskland har varit ett av världens bästa sedan kvalet till EM 2008 men tappat den västtyska förmågan att vinna titlar. Det är 18 år sen sist. Under Joachim Löw har man en finalplats följt av två semis. Nu är det verkligen dags att man åtminstone tar sig till final. Samtidigt slipper man att vara storfavoriter den här gången. Brasilien är ju Brasilien.
Grupp H: Belgien - Algeriet - Ryssland - Sydkorea
Här spelar Belgien huvudrollen. De röda djävlarna har producerat en mängd talanger under många år nu, men först nu har man tagit det där stora steget som alla väntat på, och gör därmed sitt första stormästerskap sedan 2002.
Som sagt i samband med Colombias grupp har vi tidigare sett nya heta uppsnackade utmanare misslyckas kapitalt tidigare. Så det är väl tur att Belgien får en överkomlig lottning.
Liksom Belgien gör Ryssland sitt första VM sedan 2002. Även den gången möttes lagen i gruppspelet, där belgarna i en avgörande sistamatch besegerade ryssarna med 3-2.
Sydkorea visade senast att man på allvar etablerat sig som ett lag att räkna med i världen och får med sin rutin räknas som favorit tillsammans med Belgien i den här gruppen.
Algeriet kämpade en hel del i Sydafrika men åstadkom i slutändan inte mer än att nolla England. På förhand är man nederlagstippade.
Som jag har fattat det rätt så bestämde sig FIFA för att gå enbart på FIFA-rankingen när man seedade till lottningen, och bortse från prestationer i de senaste VM-turneringarna vilket bruka vara en förutsättning.
Det resulterade i att Schweiz - som alltid verkar få en enkel lottning i europeiska kval - blev absurt nog toppseedat.
För fyra år sen spelade Spanien, Schweiz, Honduras och Chile i Grupp H och den här delades alltså det sällskapet i två läger, där Spanien och Chile hamnade i Grupp B medan Honduras och Schweiz alltså möts här i Grupp E.
2010 lyckades Schweiz med att skrällbesegra Spanien och ändå åka ur VM i gruppspelet, då man i avslutningsmatchen inte lyckades besegra Honduras som då inte hade annat än äran att spela för.
Höghöjdsexperterna i Ecuador gör comeback i VM-sammanhang efter sina blott två tidigare deltaganden 2002 och 2006.
Frankrike har det blivit mycket snack om. Ursprungligen lades laget som ensamt europeiskt land i den tredje potten men FIFA ändrades sig i sista stund (jag är ej inläst på detaljerna) och konspirationsteorier pekat mot Michel Platini och alla möjliga figurer. Här har det fuskats för att underlätta för Les Bleus. Men sanningen är ju att ändringen inte garanterade någon drömlottning. Det som gör att Frankrike får en drömlottning är att man hamnar i gruppen där Schweiz är toppseedat. Det hade de andra europeiska lagen också kunnat göra även efter den lilla ändringen att Frankrike flyttades till en annan pott.
Nå... Om Frankrike har en drömlottning här så känns det som att det går jämnt upp då man i kvalet fick Spanien i sin grupp, och playofftvång blev därmed så gott som en självklarhet.
Där lyckades man osannolikt nog återhämta sig efter ett 0-2-underläge mot Ukraina.
Detta gör att man går in i detta VM med hög moral. Då man varit kanske världens mest underpresterande landslag de senaste 12 åren har man här en bra chans att göra gott ifrån sig. Även om det inte låter så i förhandssnacket så får man inte glömma att EM senast trots allt var ett steg framåt från de monumentala misslyckandena i EM 2008 och framförallt VM 2010.
Frankrike får gälla som gruppfavorit. Därefter känns det rätt öppet mellan de andra tre. En intressant fråga är om det påverkar Schweiz negativt att VM spelats i Sydamerika. Historiskt sett har det inte varit helt obetydligt med de geografiska förutsättningarna men i takt med globaliseringen av fotbollen kanske sådana faktorer betyder mindre idag.
Grupp F: Argentina - Bosnien-Hercegovina - Iran - Nigeria
Man kan nog säga att ingen annan grupp har en sån klar gruppfavorit som Grupp F, där Argentina bör gå helt rent på ärkefiendens land.
För Iran som fortfarande har mycket att bevisa på den här nivån (fjärde mästerskapet nu) och debutanten Bosnien kommer det att vara lite av en ära att få möta Argentina. Och kanske även att få möta varandra då länderna har haft vänskapsband sedan Irans stöd till Bosnien under Balkankrigen på 90-talet.
För Nigeria är det tredje gången som man stöter på de randiga.
Det rimliga är att Bosnien och Nigeria slåss om andraplatsen bakom Argentina. Bosnien har gått väldigt bra under flera år nu, men är trots allt debutant på den här nivån. Nigeria gjorde det skapligt bra för fyra år sen och hade lite otur. Man har en hel del rutin (men kanske ingen kontuniutet) och även om det är en kliché så brukar man säga att det kan vara bra att vara van vid värme när VM spelas nära ekvatorn...
Grupp G: Tyskland - Portugal - Ghana - USA
Ännu lite av en monstergrupp. USA kommer alltid att vara ett svårbedömt landslag på grund av att man har få av sina äss i Europa och att man har begränsad konkurrens i sitt kval. Men erfarenhet visar att man är ett mästerskapslag som mår bra av stormatcher. Ändå tar jag upp laget först ut för att konstatera att de får gälla som outsider. Inte av underskattning, men av respekt för den enorma styrkan i gruppen.
USA:s möste mot Ghana kommer att vara den tredje i rad. Båda gångerna tidigare har Ghana segrat med 2-1. Först i gruppspel 2006 och sedan efter förlängning 2010.
Ghana ser ut att vara Afrikas bästa landslag just nu och var som bekant extremt nära att bli första afrikanska laget i ett VM-semi för fyra år sen. Talangen finns för att ta sig vidare härifrån. Frågan är om organisationen finns. De afrikanska lagen har ju som bekant en besvärlig situation med superstjärnor i Europa som samlas för att styras av orutinerade och resursfattiga organisationer.
Portugal är som jag upprepat några gånger nu kanske världens bästa mästerskapslag, och gäller därmed som andrahandsfavoriter i gruppen.
Gruppfavorit är såklart Tyskland. Tyskland har varit ett av världens bästa sedan kvalet till EM 2008 men tappat den västtyska förmågan att vinna titlar. Det är 18 år sen sist. Under Joachim Löw har man en finalplats följt av två semis. Nu är det verkligen dags att man åtminstone tar sig till final. Samtidigt slipper man att vara storfavoriter den här gången. Brasilien är ju Brasilien.
Grupp H: Belgien - Algeriet - Ryssland - Sydkorea
Här spelar Belgien huvudrollen. De röda djävlarna har producerat en mängd talanger under många år nu, men först nu har man tagit det där stora steget som alla väntat på, och gör därmed sitt första stormästerskap sedan 2002.
Som sagt i samband med Colombias grupp har vi tidigare sett nya heta uppsnackade utmanare misslyckas kapitalt tidigare. Så det är väl tur att Belgien får en överkomlig lottning.
Liksom Belgien gör Ryssland sitt första VM sedan 2002. Även den gången möttes lagen i gruppspelet, där belgarna i en avgörande sistamatch besegerade ryssarna med 3-2.
Sydkorea visade senast att man på allvar etablerat sig som ett lag att räkna med i världen och får med sin rutin räknas som favorit tillsammans med Belgien i den här gruppen.
Algeriet kämpade en hel del i Sydafrika men åstadkom i slutändan inte mer än att nolla England. På förhand är man nederlagstippade.
lördag 7 december 2013
VM-lottningen: En genomgång
Okej, där fick vi lottningen av VM. Man har ju sämre koll nuförtiden men att kommentera en VM-lottning är obligatoriskt. Händelsen är väl nästan minst lika stor som VM självt, då det tar fantasierna ett steg upp. Nu kan fotbollsfans föreställa sig lite mer konkreta bilder under det halvår som kvarstår innan spektaklet börjar.
Jag saknar den gamla goda tiden när jag hade mer tid för fotboll i mitt liv, vilket ledde till att jag kunde analysera och spekulera läget och komma med heta tips etc.
Den här gången får det tas för vad det är. Kommentarer. Tankar. Observationer.
Även bortsett från det faktum att jag har lite sämre koll så är landslagsfotbollen idag betydligt jämnare än vad som var fallet. Det gör allting väldigt ovisst. Utgången av gruppspelet kan bli mer oförutsägbar än vad man spontant känner. Och visst är det en väldigt bra lottning också? 2010 hade flera grupper med väldigt tydliga förhandsfavoriter. Den här gången verkar det väldigt jämnt i nästan alla grupper.
Så...
Grupp A: Brasilien - Kroatien - Mexiko - Kamerun
Liksom för fyra år sen kan vi nöjt konstatera att värdnationen inte får något gratis den här gången. Ofta i historien har ju det sett misstänkt överkomligt ut att ta sig vidare för värdlandet. Så blev det inte för Sydafrika och så blir det inte nu för Brasilien.
Nu råkar värdlandet vara kanske världens bästa fotbollslandslag, så även efter en ganska tuff lottning är man skyhöga favoriter att sopa hem Grupp A. Och det hade väl kunnat vara värre. Bredden är stor men man slapp åtminstone Europas starkaste kandidater. Kroatien har i VM-sammanhang fortfarande inte tagit sig till slutspelsfasen sedan bronsmedaljen 1998. Laget hade en s vår höst och en tursam playofflottning, och är därmed väldigt svårbedömt.
Mexiko har inför turneringen gått vidare från gruppspelet fem gånger i rad, något som bara Tyskland och Brasilien kan skryta med i övrigt. En ganska otrolig statistik som måste tas med i beräkningen. VM går dessutom i Amerika, vilket bör gynna laget.
Kamerun som har varit mitt favoritlandslag sedan 1990 har jag väldigt dålig koll på. Man kan bara konstatera att man tog sig till VM på ett komfortabelt sätt och att den här lottningen är den tuffaste man har fått på vädligt länge. Kanske kan man nu utan stora förväntningar äntligen ta sig vidare från gruppen. Det har man som bekant inte gjort sedan den historiska framgången just 1990.
Grupp B: Spanien - Nederländerna - Chile - Australien
De regerande finalisterna möts igen i det som måste vara ett var turneringens allra starkaste grupper. De orange ser knappast bättre ut idag än vad de gjorde för fyra år sen och då hade man ofattbart mycket flyt på vägen till finalen. Chile som fortfarande är en het fotbollsnation kan nog mycket väl utsätta Holland för ett nytt fiasko efter EM 2012. Australien ska inte räknas bort, men får finna sig i att vara outsider.
Spanien får gälla som gruppfavoriter och mötet med Chile är en repris på ödesmatchen i gruppspelet för fyra år sedan. Tänk att Spanien på allvar riskerade att åka ur gruppspelet då. Idag kommer man till VM med tre raka stormästerskapsguld bakom sig. En unik prestation. Skulle man vinna VM-guld igen är man det första landet att göra det sedan Brasilien vann VM i Chile 1962.
Då VM går i Brasilien tror jag att majoriteten är överens om att La Roja går in i VM som andrahandsfavoriter. Det faktum att man nu tagit tre raka mästerskap talar också emot laget då fotboll inte tillåter någon överdriven dominans. Och efter tre guld och framgångar för FC Barcelona under samma period bör hungern inte finnas där stommen i truppen.
Samtidigt fortsätter Spanien som fotbollsnation att producera den ena toppspelaren efter den andra. När VM-truppen tas ut kommer antalet frånvarande stjärnor att säga en hel del om hur mycket talang det är som Spanien förfogar över. Så, även om jag inte gärna vill tro det, så har Spanien en jättechans att ta sitt andra raka VM-guld, och sin fjärde raka mästerskapsguld.
Grupp C: Colombia - Grekland - Elfenbenskusten - Japan
Intressant grupp med hög lägstanivå och motståndare som - om jag bara snabbt går igenom minnet - inte har mött varandra tidigare i VM.
Japan såg väldigt bra ut i senaste VM, men gjorde trots allt sin bästa match mot en Danmark på dekis. Grekland fick än en gång en ganska enkel kvallottning och lyckades ta sig VM först efter playoff. Men landet har nu skaffat sig mycket mästerskapsrutin och har absolut en chans att överraska.
För, ja, Colombia och Elfenbenskusten får ses som förhandsfavoriter. Ivorianerna bestraffades med mardrömslottningar när man sett till spelarmaterialet hade maxat, 2006 och 2010. Den här gången kan man inte klaga på lottningen. Colombia är tillsammans med Belgien ett av turneringens hetaste landslag. I VM har man inte varit med sedan 1998. Som andra påpekat har uppsnackade landslag många gånger stått för besvikelser tidigare i historien, så det bör inte chockera någon om man trots allt åker redan här.
Grupp D: Uruguay - Costa Rica - England - Italien
Oj, oj, oj... Kanske är namnen större här än potentialen, men ja, det ser i alla fall mäktigt ut med så många klassiska fotbollsnationer som brakar ihop direkt i gruppspelet.
Uruguay är ett annat landslag som jag hela mitt liv varit väldigt fascinerad av. Man har ingen het Diego Forlan med sig den här gången, men å andra sidan har Edinson Cavani sedan fyra år sen blivit ett av världens bästa forwards och Luis Suarez är minst lika bra nu som då. Det är alltså där de himmelsblå har sitt farligaste vapen, vilket är okaraktäristiskt för ett land känt för benknäckande försvarare.
Italien har konstant sett bra ut sedan den för mig osympatiske Cesare Prandelli tog över landslaget. Ja, han verkar "snäll", men jag har väldigt svårt för hans laguttagningar där varje stolle som råkar få en fot i ett storlag får chansen. Jag tycker också det är extremt hycklande och osympatiskt att gå ut och annonsera att alla spelare som inte är helhylliga karlar inte är välkomna i landslaget. Därtill föreslog han nyligen att man borde införa möjligheten till timeout i heliga fotbolls-VM med hänvisningar till att det gynnar "showen" om man får vila några minuter. Och även om det förmodligen hade hänt oavsett så har han dödat Italiens karaktär som ett försvarsstarkt landslag.
Men resultat har Prandelli lyckats ordna hittills och för mig är azzurri ändå klara favoriter i den här gruppen. Jag saknar majestätiska försvarsspelare, men det finns fortfarande en bra grundkompetens i Italien som fotbollsland.
Italiens favoritskap för mig grundas på att Uruguay naturligt nog inte har någon jättebredd ifråga om stora spelare... Och att England ju är ett större namn än den fotboll som man bjuder på. Att laget ser ganska blaha ut trots den överhajpade liga där spelarna huserar säger en hel del.
Det som talar för England är att Uruguay verkar ha mycket respekt i fotbollsvärlden och att Italien är Italien. Aldrig någonsin tidigare har England haft så lite förväntningar på sig inför ett VM. Med en Roy Hodgson som gillar att slåss som underdog kan det mycket väl bli så att man lyckas just för att man slipper de överdrivna förväntningar som alltid omgett landslaget.
Lilla Costa Rica spelar en biroll här, men större under har skett än att man tar sig vidare till åttondelen. Jag har ingen koll på laget, men deltagarna från CONCACAF har visat sig att hålla en hög nivå, så även om man enligt förhandstipset slutar fyra får de andra lagen kämpa för att besegra Costa Rica.
Jag saknar den gamla goda tiden när jag hade mer tid för fotboll i mitt liv, vilket ledde till att jag kunde analysera och spekulera läget och komma med heta tips etc.
Den här gången får det tas för vad det är. Kommentarer. Tankar. Observationer.
Även bortsett från det faktum att jag har lite sämre koll så är landslagsfotbollen idag betydligt jämnare än vad som var fallet. Det gör allting väldigt ovisst. Utgången av gruppspelet kan bli mer oförutsägbar än vad man spontant känner. Och visst är det en väldigt bra lottning också? 2010 hade flera grupper med väldigt tydliga förhandsfavoriter. Den här gången verkar det väldigt jämnt i nästan alla grupper.
Så...
Grupp A: Brasilien - Kroatien - Mexiko - Kamerun
Liksom för fyra år sen kan vi nöjt konstatera att värdnationen inte får något gratis den här gången. Ofta i historien har ju det sett misstänkt överkomligt ut att ta sig vidare för värdlandet. Så blev det inte för Sydafrika och så blir det inte nu för Brasilien.
Nu råkar värdlandet vara kanske världens bästa fotbollslandslag, så även efter en ganska tuff lottning är man skyhöga favoriter att sopa hem Grupp A. Och det hade väl kunnat vara värre. Bredden är stor men man slapp åtminstone Europas starkaste kandidater. Kroatien har i VM-sammanhang fortfarande inte tagit sig till slutspelsfasen sedan bronsmedaljen 1998. Laget hade en s vår höst och en tursam playofflottning, och är därmed väldigt svårbedömt.
Mexiko har inför turneringen gått vidare från gruppspelet fem gånger i rad, något som bara Tyskland och Brasilien kan skryta med i övrigt. En ganska otrolig statistik som måste tas med i beräkningen. VM går dessutom i Amerika, vilket bör gynna laget.
Kamerun som har varit mitt favoritlandslag sedan 1990 har jag väldigt dålig koll på. Man kan bara konstatera att man tog sig till VM på ett komfortabelt sätt och att den här lottningen är den tuffaste man har fått på vädligt länge. Kanske kan man nu utan stora förväntningar äntligen ta sig vidare från gruppen. Det har man som bekant inte gjort sedan den historiska framgången just 1990.
Grupp B: Spanien - Nederländerna - Chile - Australien
De regerande finalisterna möts igen i det som måste vara ett var turneringens allra starkaste grupper. De orange ser knappast bättre ut idag än vad de gjorde för fyra år sen och då hade man ofattbart mycket flyt på vägen till finalen. Chile som fortfarande är en het fotbollsnation kan nog mycket väl utsätta Holland för ett nytt fiasko efter EM 2012. Australien ska inte räknas bort, men får finna sig i att vara outsider.
Spanien får gälla som gruppfavoriter och mötet med Chile är en repris på ödesmatchen i gruppspelet för fyra år sedan. Tänk att Spanien på allvar riskerade att åka ur gruppspelet då. Idag kommer man till VM med tre raka stormästerskapsguld bakom sig. En unik prestation. Skulle man vinna VM-guld igen är man det första landet att göra det sedan Brasilien vann VM i Chile 1962.
Då VM går i Brasilien tror jag att majoriteten är överens om att La Roja går in i VM som andrahandsfavoriter. Det faktum att man nu tagit tre raka mästerskap talar också emot laget då fotboll inte tillåter någon överdriven dominans. Och efter tre guld och framgångar för FC Barcelona under samma period bör hungern inte finnas där stommen i truppen.
Samtidigt fortsätter Spanien som fotbollsnation att producera den ena toppspelaren efter den andra. När VM-truppen tas ut kommer antalet frånvarande stjärnor att säga en hel del om hur mycket talang det är som Spanien förfogar över. Så, även om jag inte gärna vill tro det, så har Spanien en jättechans att ta sitt andra raka VM-guld, och sin fjärde raka mästerskapsguld.
Grupp C: Colombia - Grekland - Elfenbenskusten - Japan
Intressant grupp med hög lägstanivå och motståndare som - om jag bara snabbt går igenom minnet - inte har mött varandra tidigare i VM.
Japan såg väldigt bra ut i senaste VM, men gjorde trots allt sin bästa match mot en Danmark på dekis. Grekland fick än en gång en ganska enkel kvallottning och lyckades ta sig VM först efter playoff. Men landet har nu skaffat sig mycket mästerskapsrutin och har absolut en chans att överraska.
För, ja, Colombia och Elfenbenskusten får ses som förhandsfavoriter. Ivorianerna bestraffades med mardrömslottningar när man sett till spelarmaterialet hade maxat, 2006 och 2010. Den här gången kan man inte klaga på lottningen. Colombia är tillsammans med Belgien ett av turneringens hetaste landslag. I VM har man inte varit med sedan 1998. Som andra påpekat har uppsnackade landslag många gånger stått för besvikelser tidigare i historien, så det bör inte chockera någon om man trots allt åker redan här.
Grupp D: Uruguay - Costa Rica - England - Italien
Oj, oj, oj... Kanske är namnen större här än potentialen, men ja, det ser i alla fall mäktigt ut med så många klassiska fotbollsnationer som brakar ihop direkt i gruppspelet.
Uruguay är ett annat landslag som jag hela mitt liv varit väldigt fascinerad av. Man har ingen het Diego Forlan med sig den här gången, men å andra sidan har Edinson Cavani sedan fyra år sen blivit ett av världens bästa forwards och Luis Suarez är minst lika bra nu som då. Det är alltså där de himmelsblå har sitt farligaste vapen, vilket är okaraktäristiskt för ett land känt för benknäckande försvarare.
Italien har konstant sett bra ut sedan den för mig osympatiske Cesare Prandelli tog över landslaget. Ja, han verkar "snäll", men jag har väldigt svårt för hans laguttagningar där varje stolle som råkar få en fot i ett storlag får chansen. Jag tycker också det är extremt hycklande och osympatiskt att gå ut och annonsera att alla spelare som inte är helhylliga karlar inte är välkomna i landslaget. Därtill föreslog han nyligen att man borde införa möjligheten till timeout i heliga fotbolls-VM med hänvisningar till att det gynnar "showen" om man får vila några minuter. Och även om det förmodligen hade hänt oavsett så har han dödat Italiens karaktär som ett försvarsstarkt landslag.
Men resultat har Prandelli lyckats ordna hittills och för mig är azzurri ändå klara favoriter i den här gruppen. Jag saknar majestätiska försvarsspelare, men det finns fortfarande en bra grundkompetens i Italien som fotbollsland.
Italiens favoritskap för mig grundas på att Uruguay naturligt nog inte har någon jättebredd ifråga om stora spelare... Och att England ju är ett större namn än den fotboll som man bjuder på. Att laget ser ganska blaha ut trots den överhajpade liga där spelarna huserar säger en hel del.
Det som talar för England är att Uruguay verkar ha mycket respekt i fotbollsvärlden och att Italien är Italien. Aldrig någonsin tidigare har England haft så lite förväntningar på sig inför ett VM. Med en Roy Hodgson som gillar att slåss som underdog kan det mycket väl bli så att man lyckas just för att man slipper de överdrivna förväntningar som alltid omgett landslaget.
Lilla Costa Rica spelar en biroll här, men större under har skett än att man tar sig vidare till åttondelen. Jag har ingen koll på laget, men deltagarna från CONCACAF har visat sig att hålla en hög nivå, så även om man enligt förhandstipset slutar fyra får de andra lagen kämpa för att besegra Costa Rica.
onsdag 20 november 2013
Om retro-VM, stora spelare, VARA DÄR och lottningar
Sen playoffsystemet i kvalet infördes inför VM i Frankrike 1998 hade Sverige lyckats missa eller undvika det trots att det hade varit hur naturligt som helst för oss att hamna där, då vi är ett landslag som är bättre än tredjeklassen men bakom de allra bästa som mer eller mindre prenumererar på direktplatserna till VM och EM.
Vi har därmed missat den kittlande anspänningen och även de magiska ögonblicken som ett direkt avgörande dubbelmöte för med sig.
När vi väl når dit blir det den allra värsta möjliga motståndaren.
Oavsett hur man rankar Portugal som fotbollsnation finns det bara två länder som hade kunnat överträffa det. Tyskland och Spanien. De kanske saknar Portugals speciella grinta, men de är alldeles för bra för att torska mot Sverige över två matcher. De är också i dessa dagar alldeles för bra för att behöva spela playoff, så de kan inte räknas som möjliga motståndare.
Zlatan må säga väldigt löjliga saker ibland till jounralisterna. Som att hänvisa till en app för vidare kommentarer.
Men han kan också tala klarspråk. Intervjun med TV4 efter matchen igår var klockren. Som han är inne på, Portugal är favoriter i sin kvalgrupp, men misslyckas och får en andrachans. Sverige gör sammantaget inte mindre än vad man kan begära och tar en andraplats trots den oroande känslan att nya fräscha Österrike ska logiskt knäppa oss nu när vår trend pekar neråt. Vi får Tyskland - världens bästa kvalnation - och när vi kniper andraplatsen får vi den andra bestraffningen.
Vissa har redan påpekat det, andra har missat det. Att det är skillnad på Portugal och Portugal. De är ofta relativt medelmåttiga i det ordinarie kvalet. Men när de stora matcherna kommer är de extremt svårslagna.
Så har det inte alltid varit. Det omvända gällde i mitten av 90-talet och början på 2000-talet. Då var Portugal det publikfriande laget som skövlade i början av storturneringarna när de väl lyckades ta sig dit... Och sen var man inte tillräckligt bra när det gällde som mest. Det här de stora matchernas Portugal som vi ser idag formades i samband med 2006 när laget leddes av Felipe Scolari.
Visst, man har aldrig tagit sig till en final under den perioden, men man har hela tiden överträffat förväntningarna. Gjort ett svagt kval, avfärdats som relativt överskattade, men varit extremt svårslagna när det väl gällt.
Därmed har man tagit sig till semifinal två gånger, och när man åkt ur tidigare än så har det varit mot blivande finalister eller vinnare. Allra mest tydligt blev det nog under EM 2012 när man hamnade med Tyskland och Holland och gavs noll chans att avancera, logiskt nog. Vissa tänkte att till och med Danmark skulle ha mer att säga till om avancemang. Det vi väl såg var att det knappt var nära att något annat lag än Portugal skulle följa med Tyskland upp. Man kontrade sönder Holland i sista gruppspelsmatchen och var nära att på ett listigt sätt slå ut självaste Spanien i semin.
Så, Sverige har ju egentligen aldrig haft någon chans i det här playoffmötet. I alla fall inte i analyserna på förhand. Vi mötte ett lag som är experter på detta, och vi har svagheter som ett sånt lag är bra på att utnyttja. Vi har ett stabbigt och klantigt försvar... De har supertekniska kontringsspelare.
Nu är jag så pass gammal och erfaren att jag kunde förutse inte bara den uppenbara förlusten, men också vilken extrem baksmälla det skulle bli på tisdag kväll. Vilken extremt jobbig och maktlös situation man skulle befinna sig i som fotbollsromantiker.
Under matchen och den korta tiden efteråt tyckte jag inte att det kändes fullt lika bedrövligt och tänkte att det måste vara just vetskapen om att detta skulle komma. Och det faktum att Frankrike chockerade genom att faktiskt vända mot Ukraina. Och att andra favoriter som Kamerun och Uruguay (5-1 övertag mot Jordanien inför returen) redan är klara.
Men sen kom skiten ändå.
Vi missar VM i Brasilien 2014. Vi missar VM för andra gången i rad. Vi kommer i bästa fall att ha levt med tolv jävla år utan svenskt deltagande i VM.
BRASILIEN. Ett VM där känns så magiskt. Dels att det är ett traditionellt fotbollsland. Ett land som mer än något annat förknippas med just fotboll, för oss här i Europa. Det är också exotiskt. Det hade helt enkelt känns häftigare att se Sverige där än att se oss i länder som Schweiz, Portugal och Tyskland. Och historiskt. VM i Brasilien drar något härligt 50-talskt över det hela.
Nu missar vi det. Vi får inte se vår största stjärna genom tiderna kröna sin landslagskarriär i magiska retro-VM 2014. Det är skitsamma om vi kanske hamnat i en svår grupp och slagits ut.
Att VARA DÄR betyder något.
Jag har sannerligen inte alltid känt så. Mina känslor för svenska landslaget har ändrats väldigt mycket genom åren. Jag har säkert berört det här och där i bloggen och orkar ändå inte gå in på det. Orsakerna har sett annorlunda ut om jag jämför barndomen med tonåren och de yngre vuxna åren.
Jag kände inte ens något under VM 1998 när vi inte var där. Om man nu tänker sig att det är frånvaron som påminner en om hur tomt det kan vara då.
Däremot kanske jag på 2000-talet tog mycket för givet. Jag störde mig på hejaklacksjournalistik. Jag ville oftast att Sverige skulle åka ur. För att man hamnade med lag som jag ville ha kvar i turneringen, och för att jag var lite hjärntvättad av finare fotbollsfolk som dissade vårt fantasilösa brunkarlandslag. Jag tror att 2008 var första gången jag från början till slutet kände mig som en del av det hela, och typiskt nog missade vi avancemang där.
2010 fick jag känna hur viktigt det är att vara där.
2013 känner jag det ännu mer. Det faktum att Frankrike, Uruguay och Kamerun är där spelar ingen roll trots att jag kanske skulle hålla på dessa lag om de mötte Sverige i en storturnering. Men jag skulle hellre offra deras närvaro i turneringen för att få Sverige dit. Att vara där. Att känna att VI. Som BOR HÄR. Är en del av DET DÄR. Festen. Att vi är med och representerar.
* * *
Erik Niva tycker att Cristiano Ronaldo är mer "magisk" än Zlatan. Jag har debatterat om Ronaldo på "sociala medier" så det här är lite tröttsamt nu, men i alla fall...
På vilket sätt tycker Niva att Ronaldo är magisk? Vad är magiskt med att kuta loss med sin extrema speed och göra mål på ett friläge?
Mannen som Ronaldo har tänkt (och vi det här laget redan gjort?) sno målrekord av är Pedro Pauleta. En ganska medioker anfallare som var det som Portugal har så svårt att hitta normalt. En som bara är där för att göra mål och inget annat.
Målen som Ronaldo gjorde igår hade Pauleta också kunnat göra. Så är Pauleta magisk?
Däremot skulle Marcus Allbäck i sina bästa dagar - då han faktiskt var lite av en målttjuv för oss - inte vara i närheten av det som Zlatan är. För att ta ett exempel.
Det handlar dock inte om Zlatan. Det handlar om hur vi ser på fotboll. Vad som gjorde spelare som Cruyff, Platini, Maradona, Baggio, Zidane och så vidare, stora.
Deras grej var inte att penetrera försvar med en fantastisk snabbhet. Deras grej var att de var fotbollsartister med en spelförståelse som många andra saknade. Spelgenier. Och det behöver inte vara såna stora namn heller. Vi kan även ta 90-talsstjärnor som Enzo Scifo, Pep Guardiola, Dejan Savicevic, Dragan Stojkovic etc.
Jag har även sett mer moderna spelare som Xavi och Steven Gerrard göra saker som Ronaldo aldrig gjort. Möjligen orättvis jämförelse då de har helt olika roller, men likväl, de representerar en fotboll som jag föredrar framför en enklare fotboll där någon på grund av sin snabbhet blir extremt effektiv.
Det är på ett sätt en generationsfråga. Den moderna atletiska fotbollen är snabbare och många tycker att den därför är bättre. Själv tycker jag att den visserligen kan vara fantastisk att skåda när den är som allra bäst - t ex hos det tyska landslaget - men också i regel en dummare fotboll. När jag ser en offensiv spelare tokrusa med bollen utan någon genomtänkt plan, för att sen VÄNDA när det visat sig att man tagit fel bana och blivit inlåst... Ja, det fyller mig med förakt.
Och även om just Ronaldo är så pass skicklig att han oftast lyckas komma till avslut på egen hand, så är han mer av en avslutare än en spelare. Han är mer original-Ronaldo från Brasilien än Zidane. Om man inte ser varför Zidane är på en annan nivå än den gamle Ronaldo, då ser man fotboll på ett annat sätt. Då uppskattar man inte att fotboll till skillnad från många andra sporter är den tänkande människans spel.
* * *
Det svirder som sagt att se höjdpunkter från Zagreb där ett land som Kroatien tokjublar för VM-platsen och deras hinder är inget annat än Island.
Kroatien måste slå ISLAND. Vi måste slå Portugal.
Det känns så extremt orättvist, men sånt är livet.
Jag försökte rationalisera genom att tänka på i början av 2000-talet när Sverige ofta fick rätt gynsamma lottningar.
Men det är ganska längesen nu och jag börjar tröttna på att hela tiden få ett monster i kvalgruppen.
Blir också lite misstänksam när jag tänker på ett land som Schweiz. Som ju ALLTID undviker en riktig dålig lottning. ALLTID.
Nå...
Alltså...
Till VM 2002 hade vi Turkiet som värsta konkurrent i gruppen.
Till EM 2004 hade vi Polen som värsta konkurrent.
Till VM 2006 hade vi Kroatien.
Men...
Till EM 2008 fick vi Spanien och Danmark i gruppen. Det gick vägen ändå, mycket på grund av Lagerbäcks stora triumf i hemmamatchen mot Spanien.
TilL VM 2010 fick vi Portugal, och dessutom Danmark igen som näst svåraste motståndaren.
Till VM 2012 fick vi kvalspecialisten och regerande (i och för sig tursamma) VM-finalisten Holland.
Till VM 2014 fick vi Tyskland.
Det är verkligen dags att vi slipper en ny mardrömslottning till EM 2016. Men... Det är ändå ett EM.
VM är en annan nivå. Det märks av hur framgångar värderas. Jämför till exempel Bulgariens sensationella semifinalplats i VM 1994 med Danmark och Greklands guldmedaljer i EM. För mig smäller det förstnämnda högre.
Vi har därmed missat den kittlande anspänningen och även de magiska ögonblicken som ett direkt avgörande dubbelmöte för med sig.
När vi väl når dit blir det den allra värsta möjliga motståndaren.
Oavsett hur man rankar Portugal som fotbollsnation finns det bara två länder som hade kunnat överträffa det. Tyskland och Spanien. De kanske saknar Portugals speciella grinta, men de är alldeles för bra för att torska mot Sverige över två matcher. De är också i dessa dagar alldeles för bra för att behöva spela playoff, så de kan inte räknas som möjliga motståndare.
Zlatan må säga väldigt löjliga saker ibland till jounralisterna. Som att hänvisa till en app för vidare kommentarer.
Men han kan också tala klarspråk. Intervjun med TV4 efter matchen igår var klockren. Som han är inne på, Portugal är favoriter i sin kvalgrupp, men misslyckas och får en andrachans. Sverige gör sammantaget inte mindre än vad man kan begära och tar en andraplats trots den oroande känslan att nya fräscha Österrike ska logiskt knäppa oss nu när vår trend pekar neråt. Vi får Tyskland - världens bästa kvalnation - och när vi kniper andraplatsen får vi den andra bestraffningen.
Vissa har redan påpekat det, andra har missat det. Att det är skillnad på Portugal och Portugal. De är ofta relativt medelmåttiga i det ordinarie kvalet. Men när de stora matcherna kommer är de extremt svårslagna.
Så har det inte alltid varit. Det omvända gällde i mitten av 90-talet och början på 2000-talet. Då var Portugal det publikfriande laget som skövlade i början av storturneringarna när de väl lyckades ta sig dit... Och sen var man inte tillräckligt bra när det gällde som mest. Det här de stora matchernas Portugal som vi ser idag formades i samband med 2006 när laget leddes av Felipe Scolari.
Visst, man har aldrig tagit sig till en final under den perioden, men man har hela tiden överträffat förväntningarna. Gjort ett svagt kval, avfärdats som relativt överskattade, men varit extremt svårslagna när det väl gällt.
Därmed har man tagit sig till semifinal två gånger, och när man åkt ur tidigare än så har det varit mot blivande finalister eller vinnare. Allra mest tydligt blev det nog under EM 2012 när man hamnade med Tyskland och Holland och gavs noll chans att avancera, logiskt nog. Vissa tänkte att till och med Danmark skulle ha mer att säga till om avancemang. Det vi väl såg var att det knappt var nära att något annat lag än Portugal skulle följa med Tyskland upp. Man kontrade sönder Holland i sista gruppspelsmatchen och var nära att på ett listigt sätt slå ut självaste Spanien i semin.
Så, Sverige har ju egentligen aldrig haft någon chans i det här playoffmötet. I alla fall inte i analyserna på förhand. Vi mötte ett lag som är experter på detta, och vi har svagheter som ett sånt lag är bra på att utnyttja. Vi har ett stabbigt och klantigt försvar... De har supertekniska kontringsspelare.
Nu är jag så pass gammal och erfaren att jag kunde förutse inte bara den uppenbara förlusten, men också vilken extrem baksmälla det skulle bli på tisdag kväll. Vilken extremt jobbig och maktlös situation man skulle befinna sig i som fotbollsromantiker.
Under matchen och den korta tiden efteråt tyckte jag inte att det kändes fullt lika bedrövligt och tänkte att det måste vara just vetskapen om att detta skulle komma. Och det faktum att Frankrike chockerade genom att faktiskt vända mot Ukraina. Och att andra favoriter som Kamerun och Uruguay (5-1 övertag mot Jordanien inför returen) redan är klara.
Men sen kom skiten ändå.
Vi missar VM i Brasilien 2014. Vi missar VM för andra gången i rad. Vi kommer i bästa fall att ha levt med tolv jävla år utan svenskt deltagande i VM.
BRASILIEN. Ett VM där känns så magiskt. Dels att det är ett traditionellt fotbollsland. Ett land som mer än något annat förknippas med just fotboll, för oss här i Europa. Det är också exotiskt. Det hade helt enkelt känns häftigare att se Sverige där än att se oss i länder som Schweiz, Portugal och Tyskland. Och historiskt. VM i Brasilien drar något härligt 50-talskt över det hela.
Nu missar vi det. Vi får inte se vår största stjärna genom tiderna kröna sin landslagskarriär i magiska retro-VM 2014. Det är skitsamma om vi kanske hamnat i en svår grupp och slagits ut.
Att VARA DÄR betyder något.
Jag har sannerligen inte alltid känt så. Mina känslor för svenska landslaget har ändrats väldigt mycket genom åren. Jag har säkert berört det här och där i bloggen och orkar ändå inte gå in på det. Orsakerna har sett annorlunda ut om jag jämför barndomen med tonåren och de yngre vuxna åren.
Jag kände inte ens något under VM 1998 när vi inte var där. Om man nu tänker sig att det är frånvaron som påminner en om hur tomt det kan vara då.
Däremot kanske jag på 2000-talet tog mycket för givet. Jag störde mig på hejaklacksjournalistik. Jag ville oftast att Sverige skulle åka ur. För att man hamnade med lag som jag ville ha kvar i turneringen, och för att jag var lite hjärntvättad av finare fotbollsfolk som dissade vårt fantasilösa brunkarlandslag. Jag tror att 2008 var första gången jag från början till slutet kände mig som en del av det hela, och typiskt nog missade vi avancemang där.
2010 fick jag känna hur viktigt det är att vara där.
2013 känner jag det ännu mer. Det faktum att Frankrike, Uruguay och Kamerun är där spelar ingen roll trots att jag kanske skulle hålla på dessa lag om de mötte Sverige i en storturnering. Men jag skulle hellre offra deras närvaro i turneringen för att få Sverige dit. Att vara där. Att känna att VI. Som BOR HÄR. Är en del av DET DÄR. Festen. Att vi är med och representerar.
* * *
Erik Niva tycker att Cristiano Ronaldo är mer "magisk" än Zlatan. Jag har debatterat om Ronaldo på "sociala medier" så det här är lite tröttsamt nu, men i alla fall...
På vilket sätt tycker Niva att Ronaldo är magisk? Vad är magiskt med att kuta loss med sin extrema speed och göra mål på ett friläge?
Mannen som Ronaldo har tänkt (och vi det här laget redan gjort?) sno målrekord av är Pedro Pauleta. En ganska medioker anfallare som var det som Portugal har så svårt att hitta normalt. En som bara är där för att göra mål och inget annat.
Målen som Ronaldo gjorde igår hade Pauleta också kunnat göra. Så är Pauleta magisk?
Däremot skulle Marcus Allbäck i sina bästa dagar - då han faktiskt var lite av en målttjuv för oss - inte vara i närheten av det som Zlatan är. För att ta ett exempel.
Det handlar dock inte om Zlatan. Det handlar om hur vi ser på fotboll. Vad som gjorde spelare som Cruyff, Platini, Maradona, Baggio, Zidane och så vidare, stora.
Deras grej var inte att penetrera försvar med en fantastisk snabbhet. Deras grej var att de var fotbollsartister med en spelförståelse som många andra saknade. Spelgenier. Och det behöver inte vara såna stora namn heller. Vi kan även ta 90-talsstjärnor som Enzo Scifo, Pep Guardiola, Dejan Savicevic, Dragan Stojkovic etc.
Jag har även sett mer moderna spelare som Xavi och Steven Gerrard göra saker som Ronaldo aldrig gjort. Möjligen orättvis jämförelse då de har helt olika roller, men likväl, de representerar en fotboll som jag föredrar framför en enklare fotboll där någon på grund av sin snabbhet blir extremt effektiv.
Det är på ett sätt en generationsfråga. Den moderna atletiska fotbollen är snabbare och många tycker att den därför är bättre. Själv tycker jag att den visserligen kan vara fantastisk att skåda när den är som allra bäst - t ex hos det tyska landslaget - men också i regel en dummare fotboll. När jag ser en offensiv spelare tokrusa med bollen utan någon genomtänkt plan, för att sen VÄNDA när det visat sig att man tagit fel bana och blivit inlåst... Ja, det fyller mig med förakt.
Och även om just Ronaldo är så pass skicklig att han oftast lyckas komma till avslut på egen hand, så är han mer av en avslutare än en spelare. Han är mer original-Ronaldo från Brasilien än Zidane. Om man inte ser varför Zidane är på en annan nivå än den gamle Ronaldo, då ser man fotboll på ett annat sätt. Då uppskattar man inte att fotboll till skillnad från många andra sporter är den tänkande människans spel.
* * *
Det svirder som sagt att se höjdpunkter från Zagreb där ett land som Kroatien tokjublar för VM-platsen och deras hinder är inget annat än Island.
Kroatien måste slå ISLAND. Vi måste slå Portugal.
Det känns så extremt orättvist, men sånt är livet.
Jag försökte rationalisera genom att tänka på i början av 2000-talet när Sverige ofta fick rätt gynsamma lottningar.
Men det är ganska längesen nu och jag börjar tröttna på att hela tiden få ett monster i kvalgruppen.
Blir också lite misstänksam när jag tänker på ett land som Schweiz. Som ju ALLTID undviker en riktig dålig lottning. ALLTID.
Nå...
Alltså...
Till VM 2002 hade vi Turkiet som värsta konkurrent i gruppen.
Till EM 2004 hade vi Polen som värsta konkurrent.
Till VM 2006 hade vi Kroatien.
Men...
Till EM 2008 fick vi Spanien och Danmark i gruppen. Det gick vägen ändå, mycket på grund av Lagerbäcks stora triumf i hemmamatchen mot Spanien.
TilL VM 2010 fick vi Portugal, och dessutom Danmark igen som näst svåraste motståndaren.
Till VM 2012 fick vi kvalspecialisten och regerande (i och för sig tursamma) VM-finalisten Holland.
Till VM 2014 fick vi Tyskland.
Det är verkligen dags att vi slipper en ny mardrömslottning till EM 2016. Men... Det är ändå ett EM.
VM är en annan nivå. Det märks av hur framgångar värderas. Jämför till exempel Bulgariens sensationella semifinalplats i VM 1994 med Danmark och Greklands guldmedaljer i EM. För mig smäller det förstnämnda högre.
måndag 4 november 2013
Den ultimata Allsvenskan - del IV
Hammarby IF
Okej, nu kommer det. En ganska känslig sågning, vid sidan av den automatiska halvhyllningen att det här med konstateras att Hammarby spelar i Allsvenskan om jag får välja.
Känslig för att Bajen i många decennier representerade något som jag absolut hade ställt mig bakom om jag varit med på den tiden. Och för att jag förmodligen hade varit Bajensupporter om vi hypotetiskt tänker oss att jag hade vuxit upp i Stockholm utan några särskilt uppenbara förutsättningar som binder mig till någon av de tre stora klubbarna.
För det första står jag ideologiskt till vänster. För det andra är jag en av de som inser att fotboll handlar om så mycket mer än bara sporten, om att vinna titlar, och så vidare. Enklare uttryckt, jag skulle aldrig kunna vara en av de biffiga halvhuliganerna från Solna, eller bratsen som i alla fall i mer lyckliga tider har snyts till på Stockholm Stadion. Jag räknar någonstans kallt med att chanserna är större att fler bajare läser den här bloggserien än blåränder och gnagare.
Men först ett livshistoriskt perspektiv på laget.
Jag förstod tidigt att Hammarby var något av ett kultlag även om jag inte riktigt brydde mig om att gräva i det särskilt mycket. Jag visste bara att de hade spelat i Allsvenskan tidigare och att det var någonting speciellt med klubben vilket inte hade något med det sportsliga att göra.
Men ja, de spelade alltså i dåvarande division I norra, så även om man senare på 2000-talet fick en framskjuten position i svensk fotboll på grund av en större ekonomi så har Hammarby för mig förblivit em klubb som i bästa fall hör hemma i mitten- eller bottenskiktet av Allsvenskan.
Länge var man inget att bry sig om ifråga om ett hot.
Och vid milennieskiftet när jag hade fattat vad den här kultstatusen hängde upp på gillade jag laget lite. Jag unnade dem SM-guldet 2001 och även de närmaste åren hade jag en sympatisk inställning.
Av två huvudskäl.
Dels dröjde det innan Allsvenskan blev medialt på riktigt. Dels inser jag i efterhand att jag visste väldigt lite om Stockholm. Jag hade varit där som gäst många gånger utan att reflektera.
Utan att gå in på vad mina år i Stockholmsregionen betyder här så kan jag idag bara enkelt konstatera att jag ogillar Hammarby. Jag kan ge dem att de har en imponerande supporterkultur och för det har jag en hel del respekt för klubben. Ett tag hakade jag upp mig enbart på de negativa sidorna och vägrade ge dem det, men ja, de är rätt bra och alla de där marscherna på Söder är imponerande och berikar svensk fotbollskultur. All heder.
En sammanfattande anledning till varför jag ogillar Bajen är att man vill ha hela kakan och äta den. Man hycklar en hel del:
1. Hammarby vill både sportsligt och kommersiellt vara Sveriges största klubb utan att släppa sin kultstatus som folkets lag i Stockholm. Man vägrar erkänna för sig själva att man inte kan ha båda.
2. Hammarbys fans anser att de har en gudagiven rätt att ta mycket plats i svensk fotboll. Man vill att hela Sverige ska erkänna vilken fantastisk klubb Hammarby är och är inte främmande för att se ner på mindre landsortsklubbar som icke önskvärda. Helst skulle alla bara sticka undan och bereda väg för storheten Hammarby att ta plats, för det är "bra för svensk fotboll" att Bajen får härja. Varje förslag som riskerar att skapa en situation där de ekonomiskt starkaste klubbarna ta över the show fullständigt skulle välkomnas av Bajen. Man är förstås inte unika i det här sättet att tänka, men faktiskt är man väl den enda klubb som samtidigt gör anspråk på att vara ett folkligt lag?
3. Hammarby vill vara vinnarklubb och loserklubb samtidigt. Vissa aspekter av detta hänger ihop med ovanstående, medan andra inte berör mig så värst. Det är inte upp till mig att definera vad Bajen ska handla om. Men som sagt, man kan inte ha båda delarna.
4. Bajare är väldigt aktiva med att odla ett slags martyrskap där bilden går ut på att Hammarby och andra Stockholmslag aktivt motarbetas av resten av Sverige för att det finns en massa fördomar om Stockholmslag. Det faktum att man åker till alla dessa städer med en nästan imperialistisk inställning till lokalbefolkningen verkar i deras ögon inte spela någon som helst roll för att det faktiskt kan finnas viss irritation mot Hammarby i resten av Sverige (även om det samtidigt finns en egentligen obefogad beundran).
Häromåret såg jag ett avsnitt av Fan TV:s 08-fotboll där en Hammarbyprofil glatt beskrev hur roligt det är att exempelvis åka till Norrköping på bortamatch och prata engelska med förvirrade kioskpersonal bara för att jävlas. Jag antar att också han tycker att det finns ett märkligt Stockholmshat som drabbar Bajen i resten av Sverige.
5. I detta finns också ironin att Hammarby vill vara så osofistikerat, öligt och fettigt som möjligt och samtidigt kalla folk utanför Stockholm för "bönder".
6. Sist men inte minst - ingen annan klubb är så tajt förbundet med media som Bajen. Att man ser sig själva som motarbetade av en Stockholmshatande media är ett skämt. Hammarby kan kallt räkna med att media kommer att belysa allt som går emot klubben, både på och utanför plan. Görs det offsidemål mot Bajen, då kommer du att få reda på det. Görs det offsidemål mot Örebro SK, då kommer du inte att få reda på det. Och nu senast efter de vidriga attackerna mot GAIS-supportrarna på Stockholmsarenan så tyckte precis alla i media att det var helt fruktansvärt med den bestraffning som drabbade Hammarby.
Sen finns det en annan faktor.
Hammarby vill vara folkets lag och samtidigt vara Södermalms lag.
Man kan invända och säga att det inte är Bajens fel att Södermalm har råkat ut för en ohygglig gentrifering under de senaste decennierna. Och att det är orimligt att förvänta sig att klubben på nåt sätt ska avsäga sina rötter i Södermlam.
Men för det första så är fakta fakta. Är det inte rätt tragiskt att om man nu är en äkta arbetarsnubbe från Stockholm så kan man inte ens bo i det område som man förhärligar?
För det andra så släppte Hammarby (eller i alla fall Hammarbyanhängare) så sent som i år en liten parodifilmserie kallad Östermalms-TV med udden riktad mot Djurgården. Där ska man förstå att DIF är överklassens lag medan Hammarby är gamla hederliga arbetarkarlars lag. I ett avsnitt besöker överklassreportern Södermalm och får gång på gång se prov på vilka solidariska och enkla hyggliga knegarmänniskor folket i Södermalm är.
Nej, jag gillar inte lögner och därför gillar jag inte Hammarby.
Helsingborgs IF
Vissa tråkiga saker med HIF: De har den där jobbiga konsonanten i början av namnet som tyvärr även täcker mitt förnamn. Det kompakta och intetsägande H. Och att när man kom fram för mig (och många andra yngre) i början av 90-talet så var man ÄNNU ett lag i rött-blått-rött (förutom Öster lirade även ÖIS i de färgerna på den tiden).
Man kan i alla fall lugnt säga att det Helsingborg som tog sig upp till Allsvenskan inför 1993 - efter någon kvartssekels frånvaro i högsta serien - var något helt annat än det Helsingborg som jag har lärt mig se idag.
På den tiden förstod man att Helsingborg var ett riktigt kultlag med kanske seriens bästa supporterkultur i en tid då svensk fotboll fortfarande låg väldigt dåligt till publikmässigt; bortaföljet slog de flesta andra lagens, inklusive storstadsklubbarnas.
HIF var också den unge Henrik Larsson och gamle Mats Magnussons lag. För gemene man var man väldigt populära.
Idag är Helsingborg ett av de allra mest stabila topplagen i svensk fotboll och även om förutsättningarna i Skåne är annorlunda för fotbollen jämfört med många andra ställen i landet så är det ganska imponerande att man år ut och år in lyckas hålla sig kvar däruppe, ibland med helt vansinniga sviter utförda av en riktig lagmaskin.
På vägen har man nog också skaffat sig en hel del antipatier. Idag är HIF absolut inte det där sköna gänget med de härliga fansen. Snarare upplevs nog klubben som ganska dryg i framtoningen och fansen har blivit en i mängden i olika avseenden - både sett till mängden och trycket, och till karaktären.
Mitt tidigaste minne drar sig till hösten 1991 när det allra sista playoffet till Allsvenskan spelades mellan HIF och det som då kändes som den ultimata antitesen - Västra Frölunda IF. Klubben utan publik som "alla" hatade (utom jag). Även om det skulle dröja innan jag förstod härligheten med VF kunde jag redan där och då ana den dråpliga humorn i att den fula ankungen spelade sig själv till Allsvenskan och HIF tillbaka till division I i det som mer eller mindre var matchens sista spark.
Ett minne som kanske inte svider så jävla mycket i och med att det visade sig bara dröja ytterligare ett år innan återkomsten var ett faktum. Sen dess har alltså norra Skånes stolthet spelat i Allsvenskan tjugo år i streck, och vad jag kan minnas har man aldrig ens varit i närheten av nedflyttningsstrecket. Bara IFK Göteborg kan matcha den sviten.
Som sagt, jag har inte mycket till hjärta för HIF, men jag är väldigt imponerad av dem.
Okej, nu kommer det. En ganska känslig sågning, vid sidan av den automatiska halvhyllningen att det här med konstateras att Hammarby spelar i Allsvenskan om jag får välja.
Känslig för att Bajen i många decennier representerade något som jag absolut hade ställt mig bakom om jag varit med på den tiden. Och för att jag förmodligen hade varit Bajensupporter om vi hypotetiskt tänker oss att jag hade vuxit upp i Stockholm utan några särskilt uppenbara förutsättningar som binder mig till någon av de tre stora klubbarna.
För det första står jag ideologiskt till vänster. För det andra är jag en av de som inser att fotboll handlar om så mycket mer än bara sporten, om att vinna titlar, och så vidare. Enklare uttryckt, jag skulle aldrig kunna vara en av de biffiga halvhuliganerna från Solna, eller bratsen som i alla fall i mer lyckliga tider har snyts till på Stockholm Stadion. Jag räknar någonstans kallt med att chanserna är större att fler bajare läser den här bloggserien än blåränder och gnagare.
Men först ett livshistoriskt perspektiv på laget.
Jag förstod tidigt att Hammarby var något av ett kultlag även om jag inte riktigt brydde mig om att gräva i det särskilt mycket. Jag visste bara att de hade spelat i Allsvenskan tidigare och att det var någonting speciellt med klubben vilket inte hade något med det sportsliga att göra.
Men ja, de spelade alltså i dåvarande division I norra, så även om man senare på 2000-talet fick en framskjuten position i svensk fotboll på grund av en större ekonomi så har Hammarby för mig förblivit em klubb som i bästa fall hör hemma i mitten- eller bottenskiktet av Allsvenskan.
Länge var man inget att bry sig om ifråga om ett hot.
Och vid milennieskiftet när jag hade fattat vad den här kultstatusen hängde upp på gillade jag laget lite. Jag unnade dem SM-guldet 2001 och även de närmaste åren hade jag en sympatisk inställning.
Av två huvudskäl.
Dels dröjde det innan Allsvenskan blev medialt på riktigt. Dels inser jag i efterhand att jag visste väldigt lite om Stockholm. Jag hade varit där som gäst många gånger utan att reflektera.
Utan att gå in på vad mina år i Stockholmsregionen betyder här så kan jag idag bara enkelt konstatera att jag ogillar Hammarby. Jag kan ge dem att de har en imponerande supporterkultur och för det har jag en hel del respekt för klubben. Ett tag hakade jag upp mig enbart på de negativa sidorna och vägrade ge dem det, men ja, de är rätt bra och alla de där marscherna på Söder är imponerande och berikar svensk fotbollskultur. All heder.
En sammanfattande anledning till varför jag ogillar Bajen är att man vill ha hela kakan och äta den. Man hycklar en hel del:
1. Hammarby vill både sportsligt och kommersiellt vara Sveriges största klubb utan att släppa sin kultstatus som folkets lag i Stockholm. Man vägrar erkänna för sig själva att man inte kan ha båda.
2. Hammarbys fans anser att de har en gudagiven rätt att ta mycket plats i svensk fotboll. Man vill att hela Sverige ska erkänna vilken fantastisk klubb Hammarby är och är inte främmande för att se ner på mindre landsortsklubbar som icke önskvärda. Helst skulle alla bara sticka undan och bereda väg för storheten Hammarby att ta plats, för det är "bra för svensk fotboll" att Bajen får härja. Varje förslag som riskerar att skapa en situation där de ekonomiskt starkaste klubbarna ta över the show fullständigt skulle välkomnas av Bajen. Man är förstås inte unika i det här sättet att tänka, men faktiskt är man väl den enda klubb som samtidigt gör anspråk på att vara ett folkligt lag?
3. Hammarby vill vara vinnarklubb och loserklubb samtidigt. Vissa aspekter av detta hänger ihop med ovanstående, medan andra inte berör mig så värst. Det är inte upp till mig att definera vad Bajen ska handla om. Men som sagt, man kan inte ha båda delarna.
4. Bajare är väldigt aktiva med att odla ett slags martyrskap där bilden går ut på att Hammarby och andra Stockholmslag aktivt motarbetas av resten av Sverige för att det finns en massa fördomar om Stockholmslag. Det faktum att man åker till alla dessa städer med en nästan imperialistisk inställning till lokalbefolkningen verkar i deras ögon inte spela någon som helst roll för att det faktiskt kan finnas viss irritation mot Hammarby i resten av Sverige (även om det samtidigt finns en egentligen obefogad beundran).
Häromåret såg jag ett avsnitt av Fan TV:s 08-fotboll där en Hammarbyprofil glatt beskrev hur roligt det är att exempelvis åka till Norrköping på bortamatch och prata engelska med förvirrade kioskpersonal bara för att jävlas. Jag antar att också han tycker att det finns ett märkligt Stockholmshat som drabbar Bajen i resten av Sverige.
5. I detta finns också ironin att Hammarby vill vara så osofistikerat, öligt och fettigt som möjligt och samtidigt kalla folk utanför Stockholm för "bönder".
6. Sist men inte minst - ingen annan klubb är så tajt förbundet med media som Bajen. Att man ser sig själva som motarbetade av en Stockholmshatande media är ett skämt. Hammarby kan kallt räkna med att media kommer att belysa allt som går emot klubben, både på och utanför plan. Görs det offsidemål mot Bajen, då kommer du att få reda på det. Görs det offsidemål mot Örebro SK, då kommer du inte att få reda på det. Och nu senast efter de vidriga attackerna mot GAIS-supportrarna på Stockholmsarenan så tyckte precis alla i media att det var helt fruktansvärt med den bestraffning som drabbade Hammarby.
Sen finns det en annan faktor.
Hammarby vill vara folkets lag och samtidigt vara Södermalms lag.
Man kan invända och säga att det inte är Bajens fel att Södermalm har råkat ut för en ohygglig gentrifering under de senaste decennierna. Och att det är orimligt att förvänta sig att klubben på nåt sätt ska avsäga sina rötter i Södermlam.
Men för det första så är fakta fakta. Är det inte rätt tragiskt att om man nu är en äkta arbetarsnubbe från Stockholm så kan man inte ens bo i det område som man förhärligar?
För det andra så släppte Hammarby (eller i alla fall Hammarbyanhängare) så sent som i år en liten parodifilmserie kallad Östermalms-TV med udden riktad mot Djurgården. Där ska man förstå att DIF är överklassens lag medan Hammarby är gamla hederliga arbetarkarlars lag. I ett avsnitt besöker överklassreportern Södermalm och får gång på gång se prov på vilka solidariska och enkla hyggliga knegarmänniskor folket i Södermalm är.
Nej, jag gillar inte lögner och därför gillar jag inte Hammarby.
Helsingborgs IF
Vissa tråkiga saker med HIF: De har den där jobbiga konsonanten i början av namnet som tyvärr även täcker mitt förnamn. Det kompakta och intetsägande H. Och att när man kom fram för mig (och många andra yngre) i början av 90-talet så var man ÄNNU ett lag i rött-blått-rött (förutom Öster lirade även ÖIS i de färgerna på den tiden).
Man kan i alla fall lugnt säga att det Helsingborg som tog sig upp till Allsvenskan inför 1993 - efter någon kvartssekels frånvaro i högsta serien - var något helt annat än det Helsingborg som jag har lärt mig se idag.
På den tiden förstod man att Helsingborg var ett riktigt kultlag med kanske seriens bästa supporterkultur i en tid då svensk fotboll fortfarande låg väldigt dåligt till publikmässigt; bortaföljet slog de flesta andra lagens, inklusive storstadsklubbarnas.
HIF var också den unge Henrik Larsson och gamle Mats Magnussons lag. För gemene man var man väldigt populära.
Idag är Helsingborg ett av de allra mest stabila topplagen i svensk fotboll och även om förutsättningarna i Skåne är annorlunda för fotbollen jämfört med många andra ställen i landet så är det ganska imponerande att man år ut och år in lyckas hålla sig kvar däruppe, ibland med helt vansinniga sviter utförda av en riktig lagmaskin.
På vägen har man nog också skaffat sig en hel del antipatier. Idag är HIF absolut inte det där sköna gänget med de härliga fansen. Snarare upplevs nog klubben som ganska dryg i framtoningen och fansen har blivit en i mängden i olika avseenden - både sett till mängden och trycket, och till karaktären.
Mitt tidigaste minne drar sig till hösten 1991 när det allra sista playoffet till Allsvenskan spelades mellan HIF och det som då kändes som den ultimata antitesen - Västra Frölunda IF. Klubben utan publik som "alla" hatade (utom jag). Även om det skulle dröja innan jag förstod härligheten med VF kunde jag redan där och då ana den dråpliga humorn i att den fula ankungen spelade sig själv till Allsvenskan och HIF tillbaka till division I i det som mer eller mindre var matchens sista spark.
Ett minne som kanske inte svider så jävla mycket i och med att det visade sig bara dröja ytterligare ett år innan återkomsten var ett faktum. Sen dess har alltså norra Skånes stolthet spelat i Allsvenskan tjugo år i streck, och vad jag kan minnas har man aldrig ens varit i närheten av nedflyttningsstrecket. Bara IFK Göteborg kan matcha den sviten.
Som sagt, jag har inte mycket till hjärta för HIF, men jag är väldigt imponerad av dem.
onsdag 16 oktober 2013
Den ultimata Allsvenskan - del III
IF Elfsborg
Häromdagen läste jag någonstans på internet hur någon beskrev Elfsborg som en klubb utan tradition, vilket irriterade mig en aning, då jag en gång i tiden hade fattat tycke för Elfsborg just för att jag läst mig till att det var en klubb med tradition. Jag såg gamla bilder och gamla siffror och ville att Boråslaget som då - i början av 90-talet - spelade i lägre divisioner skulle komma tillbaka till Allsvenskan.
Det gjorde man 1997. Om jag inte missminner mig så har man aldrig åkt ur igen sedan dess, så då det blev vardag med Elfsborg i Allsvenskan slutade jag bry mig om dem. Jag kan också ha blivit lite lack efter flera Pekingmöten i en period då båda lagen befann sig i samma del av tabellen. Mest sved det på slutet av 2001 när en förlust på gamla Ryavallen (där Adrian Knup en gång avgjorde en vänskapslandskamp för Schweiz mot Sverige) bidrog till att vi fick kvala mot Mjällby det året för att hålla oss kvar.
Men jag förstår varför någon får för sig att Elfsborg är en nymodighet. Det har ju att göra med hur Elfsborg transformerades till en modern toppklubb för snart 10 år sen. Man fick pengar från privata investerare, en ny modern arena med plastgräs (men inte total själlös med sin vinkning till Luigi Ferraris) och en medial skicklig sportchef.
Hittills har jag mest sett positivt till den här transformationen. Jag är osäker på vad jag hade tyckt om det gällt en av de större städernas klubbar. Men nu när det är Elfsborg är det positivt eftersom jag beundrar det faktum att klubben utmanar toppen av Allsvenskan på det här sättet. Som inte bara lägger sig och accepterar att det i den moderna fotbollen endast är storstadsklubbarna som styr och ställer även det sportsliga.
Dessutom har jag - när jag tänker efter - inget konkret att direkt klaga på när det gäller det nya Elfsborg. Okej, de har konstgräs, var bland de allra första att införa det, men det är ju främst en praktisk och ekonomisk grej. Klubben har ingen oligark. Klubben spenderar en del pengar men framgångarna bygger på en välskött ekonomi och inte en fet plånbok som köpt sig till en miniminivå. Inget i klubbens namn eller grundläggande profil har ändrats. Man har inte ens sålt namnet till arenan trots att det hade varit väntat i den här eran.
Så, ja, Elfsborg idag är en klubb som man varken vurmar för eller ogillar. Sammantaget mer positivt än negativt.
Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap
Bortsett från några kultförklarade pytteklubbar finns det nog inget lag jag bortsett från Peking önskar mer framgång än GAIS. Till och med när jag var liten och hade väldigt lite koll på saker och ting utanför plan var det kul med förkortningsnamnet. Jag vägrar för övrigt att även i fortsättningen använda akronymet "Gais". In fact, jag är totalt emot idén om hur en akronym ska stavas i svenska språket, men det är en annan femma.
Så, varför? Det är rätt enkelt. Med rätt eller orätt representerar GAIS det mesta som jag och många andra uppskattar i fotbollen. Om man har förstått att fotboll är ett kulturfenomen och inte blott ett spel, då förstår man varför GAIS är en klubb som man gillar. GAIS är en klubb med tradition, en klubb med en lojal supporterskara som har sett till att det än idag, efter alla turer i de lägre divisionerna, är ett publiklag. Så som IFK Göteborg har kommit att dominera fotbollen i staden hade många andra gått under lex IFK Malmö. Och trots att IFK Göteborg på många sätt har lagt beslag på epiteten "arbetarklubb" på riksnivå är ju GAIS i själva verket det riktiga vänsterlaget i staden. Man är arbetarlag OCH underdogs. Lite som Hammarby fast på riktigt.
Så sammantaget; från härliga Göteborg med tydlig identitet och profil, så vänster som en svensk klubb kan bli och kämpandes i motvind. Det räcker för mig.
Häromdagen läste jag någonstans på internet hur någon beskrev Elfsborg som en klubb utan tradition, vilket irriterade mig en aning, då jag en gång i tiden hade fattat tycke för Elfsborg just för att jag läst mig till att det var en klubb med tradition. Jag såg gamla bilder och gamla siffror och ville att Boråslaget som då - i början av 90-talet - spelade i lägre divisioner skulle komma tillbaka till Allsvenskan.
Det gjorde man 1997. Om jag inte missminner mig så har man aldrig åkt ur igen sedan dess, så då det blev vardag med Elfsborg i Allsvenskan slutade jag bry mig om dem. Jag kan också ha blivit lite lack efter flera Pekingmöten i en period då båda lagen befann sig i samma del av tabellen. Mest sved det på slutet av 2001 när en förlust på gamla Ryavallen (där Adrian Knup en gång avgjorde en vänskapslandskamp för Schweiz mot Sverige) bidrog till att vi fick kvala mot Mjällby det året för att hålla oss kvar.
Men jag förstår varför någon får för sig att Elfsborg är en nymodighet. Det har ju att göra med hur Elfsborg transformerades till en modern toppklubb för snart 10 år sen. Man fick pengar från privata investerare, en ny modern arena med plastgräs (men inte total själlös med sin vinkning till Luigi Ferraris) och en medial skicklig sportchef.
Hittills har jag mest sett positivt till den här transformationen. Jag är osäker på vad jag hade tyckt om det gällt en av de större städernas klubbar. Men nu när det är Elfsborg är det positivt eftersom jag beundrar det faktum att klubben utmanar toppen av Allsvenskan på det här sättet. Som inte bara lägger sig och accepterar att det i den moderna fotbollen endast är storstadsklubbarna som styr och ställer även det sportsliga.
Dessutom har jag - när jag tänker efter - inget konkret att direkt klaga på när det gäller det nya Elfsborg. Okej, de har konstgräs, var bland de allra första att införa det, men det är ju främst en praktisk och ekonomisk grej. Klubben har ingen oligark. Klubben spenderar en del pengar men framgångarna bygger på en välskött ekonomi och inte en fet plånbok som köpt sig till en miniminivå. Inget i klubbens namn eller grundläggande profil har ändrats. Man har inte ens sålt namnet till arenan trots att det hade varit väntat i den här eran.
Så, ja, Elfsborg idag är en klubb som man varken vurmar för eller ogillar. Sammantaget mer positivt än negativt.
Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap
Bortsett från några kultförklarade pytteklubbar finns det nog inget lag jag bortsett från Peking önskar mer framgång än GAIS. Till och med när jag var liten och hade väldigt lite koll på saker och ting utanför plan var det kul med förkortningsnamnet. Jag vägrar för övrigt att även i fortsättningen använda akronymet "Gais". In fact, jag är totalt emot idén om hur en akronym ska stavas i svenska språket, men det är en annan femma.
Så, varför? Det är rätt enkelt. Med rätt eller orätt representerar GAIS det mesta som jag och många andra uppskattar i fotbollen. Om man har förstått att fotboll är ett kulturfenomen och inte blott ett spel, då förstår man varför GAIS är en klubb som man gillar. GAIS är en klubb med tradition, en klubb med en lojal supporterskara som har sett till att det än idag, efter alla turer i de lägre divisionerna, är ett publiklag. Så som IFK Göteborg har kommit att dominera fotbollen i staden hade många andra gått under lex IFK Malmö. Och trots att IFK Göteborg på många sätt har lagt beslag på epiteten "arbetarklubb" på riksnivå är ju GAIS i själva verket det riktiga vänsterlaget i staden. Man är arbetarlag OCH underdogs. Lite som Hammarby fast på riktigt.
Så sammantaget; från härliga Göteborg med tydlig identitet och profil, så vänster som en svensk klubb kan bli och kämpandes i motvind. Det räcker för mig.
söndag 29 september 2013
Den ultimata Allsvenskan - del II
Degerfors IF
Allsvenskan måste ha ett brukslag och inget lag på den högre nivån har väl lika mycket karaktär som Värmlands Degerfors? En fotbollstokig ort som dessutom har något som gör laget mer eller mindre unikt på elitnivå; en fullfjädrad vänsterklack. Arbetarklassprofilen återspeglas även i det att man i princip har en LO-symbol till klubbemblem.
För min del kopplar jag Degerfors direkt till herrar som Milenko Vuksevic, Vujadin Stanojkovic, Ulf Ottosson, Dan Fröberg, Dusko Radinovic och Henrik Berger. Alltså 93-laget, då Degerfors var tillbaka i Allsvenskan för första gången på ett antal decennier. Som i alla fall på hemmaplan skakade om Parma i Cupvinnarcupen.
Men det är inte med någon kärleksfull nostalgi jag minns de tiderna. Nostalgi, ja, men där och då brydde jag mig föga om Degerfors, och ska jag vara helt ärlig så var jag inte särskilt förtjust i dem. Jag var ju bara 11 år. Mycket kvar att lära sig om fotbollen i ett samhällsperspektiv.
Jag kan dock inte minnas varför jag ogillade dem litegrann. Varför jag inte heller gillade just Ulf Ottosson. Juggarna var sköna. Dan Fröberg verkade sympatisk också. Det måste ha varit någon match mot Peking som är orsaken, eller att jag kanske föredrog ett lag i dåvarande division I som missade Allsvenskan 1993 i kamp mot de röda.
Djurgårdens IF
Jag kan ha nämnt det i bloggen någon gång i förbifarten men annars är det få som vet om det.
Att jag under ett par år verkligen gillade Djurgården och hade det som något av ett andralag i Allsvenskan. Särskilt första året 1991.
Det är så illa att jag - kan knappt fatta det idag - satt en augustikväll 1991 på Idrottsparkens södra läktare och småhöll på Djurgården mot mitt kära IFK även om jag inte uttryckte det (blev dock påkommen efter matchen)...
Trots att de ledde matchen vilket innebar att IFK var ett hårsmån från att redan där skrivas av från titelstriden och få kvalspela om fortsatt allsvenskt spel 1992!
Jag ska nyansera situationen senare, framförallt för den yngre läsaren som eventuellt inte känner till det lite märkliga systemet som gällde under de åren.
Först till varför jag överhuvudtaget hade börjat gilla Djurgården så pass.
Det var inte av de anledningar som skulle kunna gälla idag. Djurgården hade varit ett skitlag de närmaste åren innan och det fanns inget medialt i det hela heller. De hade inte heller någon publik. Det fanns visserligen en ganska liten men hängiven klack men publiksiffrorna var då överlag väldigt låga i Allsvenskan. De som hade allra bäst publiksiffror låg på 5-6 000 i snitt. Av någon anledning spelade också DIF sina matcher på Råsunda, så det var ganska oglamoröst. Bortsett från derbyt handlade det om max typ 3 000 pers för att se ett bottenlag.
I alla fall till en början. För jag minns att det var en av anledningarna till att jag började gilla Djurgården. I premiären mötte man just Peking på Råsunda och torskade med 0-3. Svt direktsände matchen mellan Malmö och IFK Göteborg. Good times. DIF fortsatte att gå knackigt ett tag till innan man plötsligt hittade formen och förblev därefter ett top 6-lag för resten av säsongen. Man var alltså underdog, till synes svagare och mindre än det andra Stockholmslaget AIK (jag visste inte vad Solna var för nåt, så don't go there, även om jag i princip håller med), men började plötsligt vinna mot alla odds och klättra. I och med att det var första fotbollsåret för mig var det något nytt och häftigt för mig.
Jag minns också att den ståtlige anfallaren Mikael Martinsson blev min favoritspelare i hela Allsvenskan. Om han sen bidrog till att jag gillade DIF eller om jag började gilla honom som deras stjärna, det minns jag inte. Martinsson köptes några år senare upp av IFK Göteborg som alla andra och blev där en i mängden på ett tragiskt sätt.
Andra stjärnor i laget var ingen mindre än Jens Fjellström och mannen som opassande nog betraktas som en AIK-ikon idag; Kristen Nordin.
Jag antar att även lagets snygga dräkt, som jag särskilt på den tiden tyckte var snyggast av alla svenska klubbar, bidrog till att jag föll för dem.
När så Djurgården kom till Parken i augusti var det i mitten av säsongen. De var i högform medan Peking var i sin svagaste period det året.
Allsvenskan 1991 bestod av ynka tio lag.
När serien så var slutspelad efter 18 omgångar gick de sex bästa vidare till det som kallades för Mästerskapsserien. De sex lagen möttes ytterligare en gång hemma och borta och först därefter korades vinnaren till svenska mästare. Rimligt nog var det ingen nollställning som gällde inför Mästerskapsseriens början, utan någon typ av medföljning fanns det. Jag har dock än idag inte fattat hur det gick till i detalj. Bara att ettan från Allsvenskan fick börja på typ 18 poäng medan sjättelaget fick börja på typ 11. Jag får se om jag kan forska i detta in retro snart.
De återstående fyra lagen fick slås ihop med ett antal topplag från Division I norra respektive södra för att spela det som kallades för Kvalsvenskan. Det är en historia i sig som jag inte ska gå in på här.
IFK låg i alla fall på sjätteplats. Alltså fick man inte ramla ner ytterligare ett steg. Då väntade Kvalsvenskan.
Det var med andra ord inte riktigt lika illa som idag att behöva kvala för sin plats i Allsvenskan.
Ändå hade det ju varit betydelsefullt i allra högsta grad om IFK ramlat ner redan då istället för att fortsätta dominera Allsvenskan bakom IFK Göteborg mellan 1989-1994.
Jag insåg nog inte allvaret. Varför vet jag inte. Antingen hade jag inte lärt mig förstå sådana saker som rookie, eller så räknade jag kallt med att IFK skulle klara sig.
Således var jag aldrig riktigt nervös, trots att Kristen Nordin med matchens enda mål gav Djurgården segern.
Sjundelaget var Halmstad, som mötte AIK på Råsunda. Hade det inte varit för AIK:s seger hade det varit kört.
Så när Kristen Nordin gjorde 1-0 till Djurgården inför bortaklacken längst till vänster på den dåvarande trä-på-ställningläktaren var det något i mig som gillade det. Som blev impad. Underdoggrejen igen. På bortaplan. Ett lag mot en stad, en liten sektion mot resten av arenan.
Jag får väl tacka AIK för att jag inte behövde inse vad fan det var som jag log åt där och då.
Okej, nu blev det väldigt mycket om just 1991 och den matchen, men ja, även om jag idag inte gillar Djurgården på något sätt så har det här satt sina spår.
Anledningen till att jag slutade gilla Djurgårn är för det första att man med åren blivit mer och mer fäst vid sin klubb. Det händer en massa saker med åren som går, matcher spelas och nya kamper uppstår, men det blir nya trevliga bekantskaper från 1991 till just det som de i grund och botten är - motståndare. Just med DIF har det inte blivit särskilt infekterat då vi för det mesta verkar ha hållit till i helt olika delar av tabellen. Men ändå. Jag har sett dem komma ner och härja i Norrköping. Jag var inte på plats 2004 eller 2005 när det var Cupmöte, men fansen slog ner en ensam tonårskille. Fuck that.
Även insikten om att Djurgården som klubb är mer eller mindre Sveriges enda så kallade överklassklubb i det högsta skiktet bidrar. Ja, jag har varit på Stadion och jag har åkt överfull pendeltåg med fanatiska Djurgårdare till Råsunda, jag vet att det här är Sverige, det här är fotboll och inte hästpolo och så vidare. Men man har den rollen trots allt och det finns många välställda medgångsfans till den här klubben, det kan ingen förneka.
Sen kommer Djurgården från Stockholm också, men just för deras del är det där ganska marginellt. Än så länge har inte jag upplevt att Djurgårdare uttrycker en opassande självgodhet mot de andra. Eller så gör de det precis lika mycket, men kommer undan med det eftersom det liksom inte blir lika absurt som när deras mer bonniga rivaler från Solna och Söder gör det.
Sist måste det sägas att Djurgården riskerar att förlora en del karaktär på grund av flytten till Stockholmsarenan i "Bajenland". Det märker vi inte av än eftersom man byggt upp en historia och identitet med anknytning till Stadion och Östermalm. Men det kommer ju att bli väldigt diffust i takt med att man år in och år ut spelar där man historiskt inte hör hemma.
Många tar fram det faktum att Djurgårdens hockeylag har spelat i samma område i decennier.
Men JA, det är HOCKEY. Sporten där man döper om sin liga till Swedish Hockey League och där klubbar byter färg på tröjan på grund av sponsorer. Där man ständigt byter namn. Där det i högsta serien faktiskt finns ett lag som kallar sig Växjö Lakers (!) Där AC/DC:s "Thunderstruck" och spotlights står för invigningen. Med andra ord har man med några få undantag noll identitet till att börja med.
Allsvenskan måste ha ett brukslag och inget lag på den högre nivån har väl lika mycket karaktär som Värmlands Degerfors? En fotbollstokig ort som dessutom har något som gör laget mer eller mindre unikt på elitnivå; en fullfjädrad vänsterklack. Arbetarklassprofilen återspeglas även i det att man i princip har en LO-symbol till klubbemblem.
För min del kopplar jag Degerfors direkt till herrar som Milenko Vuksevic, Vujadin Stanojkovic, Ulf Ottosson, Dan Fröberg, Dusko Radinovic och Henrik Berger. Alltså 93-laget, då Degerfors var tillbaka i Allsvenskan för första gången på ett antal decennier. Som i alla fall på hemmaplan skakade om Parma i Cupvinnarcupen.
Men det är inte med någon kärleksfull nostalgi jag minns de tiderna. Nostalgi, ja, men där och då brydde jag mig föga om Degerfors, och ska jag vara helt ärlig så var jag inte särskilt förtjust i dem. Jag var ju bara 11 år. Mycket kvar att lära sig om fotbollen i ett samhällsperspektiv.
Jag kan dock inte minnas varför jag ogillade dem litegrann. Varför jag inte heller gillade just Ulf Ottosson. Juggarna var sköna. Dan Fröberg verkade sympatisk också. Det måste ha varit någon match mot Peking som är orsaken, eller att jag kanske föredrog ett lag i dåvarande division I som missade Allsvenskan 1993 i kamp mot de röda.
Djurgårdens IF
Jag kan ha nämnt det i bloggen någon gång i förbifarten men annars är det få som vet om det.
Att jag under ett par år verkligen gillade Djurgården och hade det som något av ett andralag i Allsvenskan. Särskilt första året 1991.
Det är så illa att jag - kan knappt fatta det idag - satt en augustikväll 1991 på Idrottsparkens södra läktare och småhöll på Djurgården mot mitt kära IFK även om jag inte uttryckte det (blev dock påkommen efter matchen)...
Trots att de ledde matchen vilket innebar att IFK var ett hårsmån från att redan där skrivas av från titelstriden och få kvalspela om fortsatt allsvenskt spel 1992!
Jag ska nyansera situationen senare, framförallt för den yngre läsaren som eventuellt inte känner till det lite märkliga systemet som gällde under de åren.
Först till varför jag överhuvudtaget hade börjat gilla Djurgården så pass.
Det var inte av de anledningar som skulle kunna gälla idag. Djurgården hade varit ett skitlag de närmaste åren innan och det fanns inget medialt i det hela heller. De hade inte heller någon publik. Det fanns visserligen en ganska liten men hängiven klack men publiksiffrorna var då överlag väldigt låga i Allsvenskan. De som hade allra bäst publiksiffror låg på 5-6 000 i snitt. Av någon anledning spelade också DIF sina matcher på Råsunda, så det var ganska oglamoröst. Bortsett från derbyt handlade det om max typ 3 000 pers för att se ett bottenlag.
I alla fall till en början. För jag minns att det var en av anledningarna till att jag började gilla Djurgården. I premiären mötte man just Peking på Råsunda och torskade med 0-3. Svt direktsände matchen mellan Malmö och IFK Göteborg. Good times. DIF fortsatte att gå knackigt ett tag till innan man plötsligt hittade formen och förblev därefter ett top 6-lag för resten av säsongen. Man var alltså underdog, till synes svagare och mindre än det andra Stockholmslaget AIK (jag visste inte vad Solna var för nåt, så don't go there, även om jag i princip håller med), men började plötsligt vinna mot alla odds och klättra. I och med att det var första fotbollsåret för mig var det något nytt och häftigt för mig.
Jag minns också att den ståtlige anfallaren Mikael Martinsson blev min favoritspelare i hela Allsvenskan. Om han sen bidrog till att jag gillade DIF eller om jag började gilla honom som deras stjärna, det minns jag inte. Martinsson köptes några år senare upp av IFK Göteborg som alla andra och blev där en i mängden på ett tragiskt sätt.
Andra stjärnor i laget var ingen mindre än Jens Fjellström och mannen som opassande nog betraktas som en AIK-ikon idag; Kristen Nordin.
Jag antar att även lagets snygga dräkt, som jag särskilt på den tiden tyckte var snyggast av alla svenska klubbar, bidrog till att jag föll för dem.
När så Djurgården kom till Parken i augusti var det i mitten av säsongen. De var i högform medan Peking var i sin svagaste period det året.
Allsvenskan 1991 bestod av ynka tio lag.
När serien så var slutspelad efter 18 omgångar gick de sex bästa vidare till det som kallades för Mästerskapsserien. De sex lagen möttes ytterligare en gång hemma och borta och först därefter korades vinnaren till svenska mästare. Rimligt nog var det ingen nollställning som gällde inför Mästerskapsseriens början, utan någon typ av medföljning fanns det. Jag har dock än idag inte fattat hur det gick till i detalj. Bara att ettan från Allsvenskan fick börja på typ 18 poäng medan sjättelaget fick börja på typ 11. Jag får se om jag kan forska i detta in retro snart.
De återstående fyra lagen fick slås ihop med ett antal topplag från Division I norra respektive södra för att spela det som kallades för Kvalsvenskan. Det är en historia i sig som jag inte ska gå in på här.
IFK låg i alla fall på sjätteplats. Alltså fick man inte ramla ner ytterligare ett steg. Då väntade Kvalsvenskan.
Det var med andra ord inte riktigt lika illa som idag att behöva kvala för sin plats i Allsvenskan.
Ändå hade det ju varit betydelsefullt i allra högsta grad om IFK ramlat ner redan då istället för att fortsätta dominera Allsvenskan bakom IFK Göteborg mellan 1989-1994.
Jag insåg nog inte allvaret. Varför vet jag inte. Antingen hade jag inte lärt mig förstå sådana saker som rookie, eller så räknade jag kallt med att IFK skulle klara sig.
Således var jag aldrig riktigt nervös, trots att Kristen Nordin med matchens enda mål gav Djurgården segern.
Sjundelaget var Halmstad, som mötte AIK på Råsunda. Hade det inte varit för AIK:s seger hade det varit kört.
Så när Kristen Nordin gjorde 1-0 till Djurgården inför bortaklacken längst till vänster på den dåvarande trä-på-ställningläktaren var det något i mig som gillade det. Som blev impad. Underdoggrejen igen. På bortaplan. Ett lag mot en stad, en liten sektion mot resten av arenan.
Jag får väl tacka AIK för att jag inte behövde inse vad fan det var som jag log åt där och då.
Okej, nu blev det väldigt mycket om just 1991 och den matchen, men ja, även om jag idag inte gillar Djurgården på något sätt så har det här satt sina spår.
Anledningen till att jag slutade gilla Djurgårn är för det första att man med åren blivit mer och mer fäst vid sin klubb. Det händer en massa saker med åren som går, matcher spelas och nya kamper uppstår, men det blir nya trevliga bekantskaper från 1991 till just det som de i grund och botten är - motståndare. Just med DIF har det inte blivit särskilt infekterat då vi för det mesta verkar ha hållit till i helt olika delar av tabellen. Men ändå. Jag har sett dem komma ner och härja i Norrköping. Jag var inte på plats 2004 eller 2005 när det var Cupmöte, men fansen slog ner en ensam tonårskille. Fuck that.
Även insikten om att Djurgården som klubb är mer eller mindre Sveriges enda så kallade överklassklubb i det högsta skiktet bidrar. Ja, jag har varit på Stadion och jag har åkt överfull pendeltåg med fanatiska Djurgårdare till Råsunda, jag vet att det här är Sverige, det här är fotboll och inte hästpolo och så vidare. Men man har den rollen trots allt och det finns många välställda medgångsfans till den här klubben, det kan ingen förneka.
Sen kommer Djurgården från Stockholm också, men just för deras del är det där ganska marginellt. Än så länge har inte jag upplevt att Djurgårdare uttrycker en opassande självgodhet mot de andra. Eller så gör de det precis lika mycket, men kommer undan med det eftersom det liksom inte blir lika absurt som när deras mer bonniga rivaler från Solna och Söder gör det.
Sist måste det sägas att Djurgården riskerar att förlora en del karaktär på grund av flytten till Stockholmsarenan i "Bajenland". Det märker vi inte av än eftersom man byggt upp en historia och identitet med anknytning till Stadion och Östermalm. Men det kommer ju att bli väldigt diffust i takt med att man år in och år ut spelar där man historiskt inte hör hemma.
Många tar fram det faktum att Djurgårdens hockeylag har spelat i samma område i decennier.
Men JA, det är HOCKEY. Sporten där man döper om sin liga till Swedish Hockey League och där klubbar byter färg på tröjan på grund av sponsorer. Där man ständigt byter namn. Där det i högsta serien faktiskt finns ett lag som kallar sig Växjö Lakers (!) Där AC/DC:s "Thunderstruck" och spotlights står för invigningen. Med andra ord har man med några få undantag noll identitet till att börja med.
söndag 15 september 2013
Den ultimata Allsvenskan - Del I
Så. Jag går igenom de sexton lag vars deltagande i Allsvenskan skulle göra serien mer eller mindre fullständig. Det är lite komplicerat och motsägelsefullt. Å ena sidan finns det en idé om att vissa lag "hör hemma" i Allsvenskan medan andra lag som tveklöst gör det hamnar utanför då jag på subjektiva- eller konventionella grunder finner vissa andra lag mer lockande. Så, det är vad det är, men det är i alla fall utifrån mitt personliga sätt att se på det.
Räkna också med många referenser till året 1991, mitt första år i Sverige och den första säsongen som jag följde.
Räkna inte heller med någon typ av gentlemannakod där sågningar av klubbar inte förekommer. Jag vet att man blir jävligt lack särskilt om det gäller en klubb från en stad där man är uppväxt, men vad är vitsen med en fotbollsblogg om inte att vara klarspråkig?
Presentationen görs i omgångar. Här är de två första:
Allmänna Idrottsklubben
Mina känslor för AIK har varit lite upp och ned under de här dryga tjugo åren. Jag har en viss form av respekt för klubben men också en viss form av avsky. AIK är också en Stockholmsklubb, och åtminstone när det gäller de tre stora så har jag en typ av Stockholmsförakt gentemot dem, sedan omkring 2007-08, men jag sparar det till en klubb där den aspekten väger tyngre.
I början av 90-talet när jag började följa Allsvenskan så var AIK mer eller mindre en naziklubb för mig och många andra. Den profilen präglade ändå inte bilden av AIK lika starkt som det kanske hade gjort om det var idag. Av olika anledningar; först det första så var det en väldigt nynazistisk era i Sverige så det kändes inte som att de stack ut som nassar. För det andra så var man fortfarande liten och även om man som flykting var mer politisk medveten än sina svenska klasskamrater så såg man inte fotbollen genom politiserade glasögon på den tiden. Det var inte lika fascinerande och man hade ändå inte kunskaper om ideologier. Det fanns inte några Livornos, St Paulis, Degerfors eller Hellas Verona, Lazio, Rangers etc.
Men det spelade ändå in. AIK var den "ökända" klubben med huliganer till fans och det var extra jobbigt att se småpojkar omkring en imponeras av just den ökända supporterskaran. Det var det "tuffa" svarta laget och jag är ett av de där barnen som alltid har sett igenom den så kallade tuffheten. AIK representerade hat så det naturliga var att om man inte var en av dem så föraktade man dem.
Men eftersom de inte var en maktaktor rent sportsligt var det inte riktigt så att man hatade dem. På den tiden kom man fortfarande långt på lagbygge. Det var inte som idag att sportsligt svaga storklubbar är sovande jättar. De var bara inte särskilt bra jämfört med oss i Peking och IFK Göteborg som hade en kamp om att vara bäst i Sverige. AIK:s guld 1992 kom lite som ett tillfälligt instick under den perioden (1989-1994).
Jag glömmer dock aldrig 1994 när bortasektionen på Idrottsparkens norra kortsida gjorde apljud mot vår ghanan Joachim Acheampong. Det var inte "en klick", utan hela sektionen och det var jävligt vidrigt. Om det hände med någon annan klubb under de åren så var det i alla fall inte tillräckligt högljutt för att registreras i minnet.
Efter några år i mitten-slutet av 90-talet där jag haft annat än bara fotboll i mina tankar kommer jag tillbaka vid milennieskiftet och under några år då hade jag faktiskt en positiv inställning till AIK. Nazistämpeln fanns knappt där längre och jag gillade fanatismen på läktarna.
Anledningen till att jag idag ogillar AIK är att AIK på ett plan är Sveriges Juventus.
För den som inte är informerad om Juventus ställning i Italien kan jag berätta hur det fungerar:
Juventus är med råge italiens populäraste klubb och det har till skillnad från vad man kan tro inte så värst mycket med deras historiskt sportsliga dominans att göra. Ja, klubben har flest scudetti att skylta med, men om det bara var det sportsliga som var orsaken så hade Milan och Inter legat betydligt närmare i popularitet. Den avgörande faktorn är att Juventus har valt eller blivit en nationell klubb med svag förankring i hemstaden Turin där folket håller på Torino (även om detta tyvärr har börjat luckras upp). Detta för att i varje italiensk stad, särskilt i mindre städer och särskilt i syd finns det en stor skara av anhängare till Juventus. Folk som skiter i det lokala laget och följer istället Juventus ungefär lika intensivt som till exempel en vanlig Milanobo håller på Milan eller Inter. Det sistnämnda är ju just det som klubbfotbollen handlar om. Detta gör att många av deras fans ses som förrädare av de fans som stöttar det lokala laget och de är avskydda därefter.
AIK må vara Juventus antites i vissa avseenden. En ganska kaotisk klubb som till sin storlek och supporterskara borde ha varit betydligt mer framgångsrik än vad det har varit. Som förlorar mer än det vinner.
AIK är inte heller på något sätt "hela Sveriges klubb". Klubbens hemvist är tydligt i Solna och Stockholm och man dominerar hemtrakterna i länet.
Men överallt i det här landet finns det ganska ynkliga människor som håller på AIK.
Visst, det är lätt för mig från Norrköping att inte ha ett annat svenskt lag att hålla på. Jag förstår absolut folk från småstäder som utöver division 4-klubben också har ett hjärta för andra klubbar för att man vill följa den högsta nivån av svensk fotboll. Det är naturligt.
Men då borde det ju vara alla möjliga klubbar som dessa fotbollsfans från pytteorter håller på. Lag som av olika anledningar fångat en i barndomen.
Varför just AIK?
Jo, för att många av dessa är precis som småpojkarna som imponerades av AIK:s "tuffa" profil när jag växte upp. Förutom en sak, att de åtminstone hade vett nog att hålla på det lokala laget oavsett hur mycket de impades av "gnaget".
De håller på AIK för att kunna säga att de håller på AIK. För att få vara med den familjen. Och sen kunna säga att "vi är störst".
No shit. Hur kan man välja att ansluta sig till en klubb för att de har den största supportermassan och sen skryta med att man är störst? Hur lågt är inte det?
Och framförallt...
Hur kan man då från och till resa till AIK-matcher och snacka om "bönder" hit och dit, som till och med ingår i klubbhymnen? Hur känns det?
Dessutom är det inte bara dessa stackare som håller på AIK. De finns även i småstäder som faktiskt har en anrik klubb som inte håller till i en obetydande nivå av den svenska fotbollen, om man nu ska tala sånt språk. Alla har en ursäkt. "Farfar var gnagare". Ja, än sen? Du är inte farfar. Du är 17 år och bor i Växjö. Det är Öster som gäller för din del.
Häromveckan var jag på en AIK-match och såg flera killar i hoodies där det stod Uppsalagnagare. Och nej, det var inga studenter direkt.
Funkar tydligen inte att hålla på Sirius.
Jag antar att mina antipatier också borde ha ökat efter en tidig Superettanmatch våren 2005 när jag var hemma i Norrköping och såg Peking slå AIK med 2-0. I sann lokalpatriotisk anda vägrade jag att byta väg till morsans kvarter precis utanför Parken bara för att undvika tåget av gnagare som lämnade norra. Efter att ha hetsat tillbaka i början insåg jag att det var bäst att försöka svälja stoltheten och ta alla axelkrockar som bara "råkade" komma efter varandra. Någon överdrev så att jag nästan ramlade så jag gav dem fingret, idioterna flippade och slagsmålet hann börja innan en inofficiell ordningsperson avbröt, "han är ju solo!" I samband med det stötte jag även på en gnagare som verkade väldigt vettig. Så, den här incidenten har aldrig gjort ett starkt avtryck. Men ja, det är enda gången jag har bråkat med motståndarsupportrar och det bekräftade bara att så många av klubbens alla bröstande fans är posörer, medan andra är psykiskt störda; vuxna män som aldrig har lämnat högstadiet i huvudet.
Så, efter det kritiska utlägget ovan eller vad man ska kalla det, varför är då AIK ändå med i den ultimata Allsvenskan?
Ja, för att de är ett av landets allra mest anrika klubbar. Deras plats i Allsvenskan är inte mer förtjänt än någon annans, men deras plats där är en självklarhet. AIK är liksom inte PSG eller Chelsea. Alltså inte ens PSG eller Chelsea före oligarkernas tid (identitetslösa huvudstadslag). Det är en "proper" fotbollsklubb med en passionerad supporterskara. Och då menar jag vanligt folk och inte enbart unga män i klacken. Jag gillar också att man håller till i det intetsägande Solna till skillnad från konkurrenterna i syd och öst, även om jag tycker att snacket om "bönder" blir extra fånigt då.
IK Brage
Brage har ett högt nostalgivärde för mig trots att de inte var med i Allsvenskan nyckelåret 1991 (se ovan). Men jag minns när jag under den perioden satt och tittade i gamla samlaralbums från 80-talet, och de tog sig också upp till Allsvenskan 1993, även om de åkte direkt ur igen. De är också från BORLÄNGE och har ett för oss utomstående oförutsägbart namn. Jag har aldrig varit i Borlänge men stadens rykte tilltalar mig. En stad som är förhållandevis rock 'n' roll för att vara Dalarna, men är ändå Dalarna. Lite småcoolt men oglamoröst och ganska eländigt. Jag tvekar inte att inkludera dem om Allsvenskan nu består av 16 lag.
Räkna också med många referenser till året 1991, mitt första år i Sverige och den första säsongen som jag följde.
Räkna inte heller med någon typ av gentlemannakod där sågningar av klubbar inte förekommer. Jag vet att man blir jävligt lack särskilt om det gäller en klubb från en stad där man är uppväxt, men vad är vitsen med en fotbollsblogg om inte att vara klarspråkig?
Presentationen görs i omgångar. Här är de två första:
Allmänna Idrottsklubben
Mina känslor för AIK har varit lite upp och ned under de här dryga tjugo åren. Jag har en viss form av respekt för klubben men också en viss form av avsky. AIK är också en Stockholmsklubb, och åtminstone när det gäller de tre stora så har jag en typ av Stockholmsförakt gentemot dem, sedan omkring 2007-08, men jag sparar det till en klubb där den aspekten väger tyngre.
I början av 90-talet när jag började följa Allsvenskan så var AIK mer eller mindre en naziklubb för mig och många andra. Den profilen präglade ändå inte bilden av AIK lika starkt som det kanske hade gjort om det var idag. Av olika anledningar; först det första så var det en väldigt nynazistisk era i Sverige så det kändes inte som att de stack ut som nassar. För det andra så var man fortfarande liten och även om man som flykting var mer politisk medveten än sina svenska klasskamrater så såg man inte fotbollen genom politiserade glasögon på den tiden. Det var inte lika fascinerande och man hade ändå inte kunskaper om ideologier. Det fanns inte några Livornos, St Paulis, Degerfors eller Hellas Verona, Lazio, Rangers etc.
Men det spelade ändå in. AIK var den "ökända" klubben med huliganer till fans och det var extra jobbigt att se småpojkar omkring en imponeras av just den ökända supporterskaran. Det var det "tuffa" svarta laget och jag är ett av de där barnen som alltid har sett igenom den så kallade tuffheten. AIK representerade hat så det naturliga var att om man inte var en av dem så föraktade man dem.
Men eftersom de inte var en maktaktor rent sportsligt var det inte riktigt så att man hatade dem. På den tiden kom man fortfarande långt på lagbygge. Det var inte som idag att sportsligt svaga storklubbar är sovande jättar. De var bara inte särskilt bra jämfört med oss i Peking och IFK Göteborg som hade en kamp om att vara bäst i Sverige. AIK:s guld 1992 kom lite som ett tillfälligt instick under den perioden (1989-1994).
Jag glömmer dock aldrig 1994 när bortasektionen på Idrottsparkens norra kortsida gjorde apljud mot vår ghanan Joachim Acheampong. Det var inte "en klick", utan hela sektionen och det var jävligt vidrigt. Om det hände med någon annan klubb under de åren så var det i alla fall inte tillräckligt högljutt för att registreras i minnet.
Efter några år i mitten-slutet av 90-talet där jag haft annat än bara fotboll i mina tankar kommer jag tillbaka vid milennieskiftet och under några år då hade jag faktiskt en positiv inställning till AIK. Nazistämpeln fanns knappt där längre och jag gillade fanatismen på läktarna.
Anledningen till att jag idag ogillar AIK är att AIK på ett plan är Sveriges Juventus.
För den som inte är informerad om Juventus ställning i Italien kan jag berätta hur det fungerar:
Juventus är med råge italiens populäraste klubb och det har till skillnad från vad man kan tro inte så värst mycket med deras historiskt sportsliga dominans att göra. Ja, klubben har flest scudetti att skylta med, men om det bara var det sportsliga som var orsaken så hade Milan och Inter legat betydligt närmare i popularitet. Den avgörande faktorn är att Juventus har valt eller blivit en nationell klubb med svag förankring i hemstaden Turin där folket håller på Torino (även om detta tyvärr har börjat luckras upp). Detta för att i varje italiensk stad, särskilt i mindre städer och särskilt i syd finns det en stor skara av anhängare till Juventus. Folk som skiter i det lokala laget och följer istället Juventus ungefär lika intensivt som till exempel en vanlig Milanobo håller på Milan eller Inter. Det sistnämnda är ju just det som klubbfotbollen handlar om. Detta gör att många av deras fans ses som förrädare av de fans som stöttar det lokala laget och de är avskydda därefter.
AIK må vara Juventus antites i vissa avseenden. En ganska kaotisk klubb som till sin storlek och supporterskara borde ha varit betydligt mer framgångsrik än vad det har varit. Som förlorar mer än det vinner.
AIK är inte heller på något sätt "hela Sveriges klubb". Klubbens hemvist är tydligt i Solna och Stockholm och man dominerar hemtrakterna i länet.
Men överallt i det här landet finns det ganska ynkliga människor som håller på AIK.
Visst, det är lätt för mig från Norrköping att inte ha ett annat svenskt lag att hålla på. Jag förstår absolut folk från småstäder som utöver division 4-klubben också har ett hjärta för andra klubbar för att man vill följa den högsta nivån av svensk fotboll. Det är naturligt.
Men då borde det ju vara alla möjliga klubbar som dessa fotbollsfans från pytteorter håller på. Lag som av olika anledningar fångat en i barndomen.
Varför just AIK?
Jo, för att många av dessa är precis som småpojkarna som imponerades av AIK:s "tuffa" profil när jag växte upp. Förutom en sak, att de åtminstone hade vett nog att hålla på det lokala laget oavsett hur mycket de impades av "gnaget".
De håller på AIK för att kunna säga att de håller på AIK. För att få vara med den familjen. Och sen kunna säga att "vi är störst".
No shit. Hur kan man välja att ansluta sig till en klubb för att de har den största supportermassan och sen skryta med att man är störst? Hur lågt är inte det?
Och framförallt...
Hur kan man då från och till resa till AIK-matcher och snacka om "bönder" hit och dit, som till och med ingår i klubbhymnen? Hur känns det?
Dessutom är det inte bara dessa stackare som håller på AIK. De finns även i småstäder som faktiskt har en anrik klubb som inte håller till i en obetydande nivå av den svenska fotbollen, om man nu ska tala sånt språk. Alla har en ursäkt. "Farfar var gnagare". Ja, än sen? Du är inte farfar. Du är 17 år och bor i Växjö. Det är Öster som gäller för din del.
Häromveckan var jag på en AIK-match och såg flera killar i hoodies där det stod Uppsalagnagare. Och nej, det var inga studenter direkt.
Funkar tydligen inte att hålla på Sirius.
Jag antar att mina antipatier också borde ha ökat efter en tidig Superettanmatch våren 2005 när jag var hemma i Norrköping och såg Peking slå AIK med 2-0. I sann lokalpatriotisk anda vägrade jag att byta väg till morsans kvarter precis utanför Parken bara för att undvika tåget av gnagare som lämnade norra. Efter att ha hetsat tillbaka i början insåg jag att det var bäst att försöka svälja stoltheten och ta alla axelkrockar som bara "råkade" komma efter varandra. Någon överdrev så att jag nästan ramlade så jag gav dem fingret, idioterna flippade och slagsmålet hann börja innan en inofficiell ordningsperson avbröt, "han är ju solo!" I samband med det stötte jag även på en gnagare som verkade väldigt vettig. Så, den här incidenten har aldrig gjort ett starkt avtryck. Men ja, det är enda gången jag har bråkat med motståndarsupportrar och det bekräftade bara att så många av klubbens alla bröstande fans är posörer, medan andra är psykiskt störda; vuxna män som aldrig har lämnat högstadiet i huvudet.
Så, efter det kritiska utlägget ovan eller vad man ska kalla det, varför är då AIK ändå med i den ultimata Allsvenskan?
Ja, för att de är ett av landets allra mest anrika klubbar. Deras plats i Allsvenskan är inte mer förtjänt än någon annans, men deras plats där är en självklarhet. AIK är liksom inte PSG eller Chelsea. Alltså inte ens PSG eller Chelsea före oligarkernas tid (identitetslösa huvudstadslag). Det är en "proper" fotbollsklubb med en passionerad supporterskara. Och då menar jag vanligt folk och inte enbart unga män i klacken. Jag gillar också att man håller till i det intetsägande Solna till skillnad från konkurrenterna i syd och öst, även om jag tycker att snacket om "bönder" blir extra fånigt då.
IK Brage
Brage har ett högt nostalgivärde för mig trots att de inte var med i Allsvenskan nyckelåret 1991 (se ovan). Men jag minns när jag under den perioden satt och tittade i gamla samlaralbums från 80-talet, och de tog sig också upp till Allsvenskan 1993, även om de åkte direkt ur igen. De är också från BORLÄNGE och har ett för oss utomstående oförutsägbart namn. Jag har aldrig varit i Borlänge men stadens rykte tilltalar mig. En stad som är förhållandevis rock 'n' roll för att vara Dalarna, men är ändå Dalarna. Lite småcoolt men oglamoröst och ganska eländigt. Jag tvekar inte att inkludera dem om Allsvenskan nu består av 16 lag.
torsdag 29 augusti 2013
Heads up för Allsvenskan
För fyra år sedan började jag skriva en "bloggserie" om hur jag ville att diverse turnering eller liga skulle se ut sett till deltagande lag. Exempelvis Det ultimata EPL där jag listade de tjugo lag som jag ville ha i Premier League, med både subjektiva och neutrala motiveringar. Jag gjorde också Det ultimata VM, det ultimata Serie A och det ultimata La Liga.
Det var då tänkt att jag även skulle köra svensk fotboll och Allsvenskan, men tills jag hann komma dit hade jag tappat lusten.
Annat är det nu.
I vuxen ålder har jag aldrig gillat Allsvenskan så mycket som jag gör just nu, även om jag bara sett ett par hela matcher. Men det spelar mindre roll. Sammandragen finns där, samtalen, återblickarna och... Sverige. Landet där vi bor. Städerna som berör oss på ett sätt som många utländska inte gör. De är fantasin och drömmarna. Det här är verkligheten.
Tröttheten på fotboll som jag yttrade i senaste inlägget har börjat avta, mycket tack vare premiären av Serie A.
Men just nu är det egentligen all about Allsvenskan. Ligan som jag mer eller mindre lämnade av olika skäl en bit in på 2000-talet. När IFK Norrköping först åkte ur den, men också att jag ogillade kommersialiseringen, hur man försökte klä den här spelmässigt usla ligan i en kostym som inte passade den.
Det har hänt saker sen dess. Allsvenskan har förblivit tokjämn och även om publiktillströmningen har avtagit så står den sig fortfarande stark i det mesta utöver det sportsliga jämfört med de flesta andra länder, faktiskt. Om vi betänker att många av klubbarna kommer från väldigt små städer.
Och kanske har mitt förhållande till Sverige också förändrats en aning. Nu har jag ett jobb, just nu i en lite knepig situation förvisso, men jag har allt det elementära som man behöver i sitt liv. Det är en annan sak att vara en återvändande student med bleka framtidförhoppningar... Stänga in sig och dämpa ångesten med fotboll från fascinerande länder som Italien.
Jag behöver kanske inte ens förklara det. De som läser den här bloggen fattar ju det ändå. Jag menar, FUCK Europa och FUCK alla töntiga tyckare därute som gråter över hur dåligt svensk fotboll "hävdar sig i Europa". FUCK de glassiga hjärtlösa ligorna som Allsvenskan jämförs med. Men också FUCK alla jävla PATETISKA SUNKLIGOR som vi ska se upp till för att deras topplag lyckas skapligt i Europa? Vad fan bryr jag mig om FC Sheriff eller Dinamo Zagreb? Vad bryr jag mig om brassar i Donetsk som till skillnad från Allsvenska spelare kan passa en boll, men som halva säsongen kör serielunk i en tragisk idrottsplats där 500 pers kommer för att se sitt hemmalag torska med 0-4 mot oligarkens skrytbygge?
Allsvenskan och svensk fotboll har absolut sina brister. Många förbund och klubbstyrelser styrs av extremt osympatiska gubbar som ofta verkar hata sporten som de arbetar med. Det är rätt oförståeligt och gapet till de passionerade svenska fotbollsfansen är enormt. Det är en gåta att de hamnat där de gjort och någonstans måste vi som supportrar ta på oss att vi tillåtit det. Ja, det här är egentligen ett eget ämne. Jag vill bara förtydliga att det är inte alla som ska ha "cred". Jag antar att Allsvenskans sportsligt usla kvalitet kanske också är dess räddning. De som vill sopa bort "packet" och ersätta det med köpkraftiga barnfamiljer och kostymnissar kan knappt göra det eftersom Allsvenskan till viss del håller på att förvandlas till en subkultur. Det är svårt att se någon annan utveckling när nya fotbollsälskande generationer (som älskar det sportsliga men kanske inte scenen fotboll) struntar i Allsvenskan och föredrar toppfotboll på TV. Eller någon sunkig Ryanairresa till England eller kontinenten.
Whatever.
Det här inlägget har nu blivit så lång att jag väntar med att köra igång direkt. Men it's coming your way, alltså. Den ultimata Allsvenskan.
Det var då tänkt att jag även skulle köra svensk fotboll och Allsvenskan, men tills jag hann komma dit hade jag tappat lusten.
Annat är det nu.
I vuxen ålder har jag aldrig gillat Allsvenskan så mycket som jag gör just nu, även om jag bara sett ett par hela matcher. Men det spelar mindre roll. Sammandragen finns där, samtalen, återblickarna och... Sverige. Landet där vi bor. Städerna som berör oss på ett sätt som många utländska inte gör. De är fantasin och drömmarna. Det här är verkligheten.
Tröttheten på fotboll som jag yttrade i senaste inlägget har börjat avta, mycket tack vare premiären av Serie A.
Men just nu är det egentligen all about Allsvenskan. Ligan som jag mer eller mindre lämnade av olika skäl en bit in på 2000-talet. När IFK Norrköping först åkte ur den, men också att jag ogillade kommersialiseringen, hur man försökte klä den här spelmässigt usla ligan i en kostym som inte passade den.
Det har hänt saker sen dess. Allsvenskan har förblivit tokjämn och även om publiktillströmningen har avtagit så står den sig fortfarande stark i det mesta utöver det sportsliga jämfört med de flesta andra länder, faktiskt. Om vi betänker att många av klubbarna kommer från väldigt små städer.
Och kanske har mitt förhållande till Sverige också förändrats en aning. Nu har jag ett jobb, just nu i en lite knepig situation förvisso, men jag har allt det elementära som man behöver i sitt liv. Det är en annan sak att vara en återvändande student med bleka framtidförhoppningar... Stänga in sig och dämpa ångesten med fotboll från fascinerande länder som Italien.
Jag behöver kanske inte ens förklara det. De som läser den här bloggen fattar ju det ändå. Jag menar, FUCK Europa och FUCK alla töntiga tyckare därute som gråter över hur dåligt svensk fotboll "hävdar sig i Europa". FUCK de glassiga hjärtlösa ligorna som Allsvenskan jämförs med. Men också FUCK alla jävla PATETISKA SUNKLIGOR som vi ska se upp till för att deras topplag lyckas skapligt i Europa? Vad fan bryr jag mig om FC Sheriff eller Dinamo Zagreb? Vad bryr jag mig om brassar i Donetsk som till skillnad från Allsvenska spelare kan passa en boll, men som halva säsongen kör serielunk i en tragisk idrottsplats där 500 pers kommer för att se sitt hemmalag torska med 0-4 mot oligarkens skrytbygge?
Allsvenskan och svensk fotboll har absolut sina brister. Många förbund och klubbstyrelser styrs av extremt osympatiska gubbar som ofta verkar hata sporten som de arbetar med. Det är rätt oförståeligt och gapet till de passionerade svenska fotbollsfansen är enormt. Det är en gåta att de hamnat där de gjort och någonstans måste vi som supportrar ta på oss att vi tillåtit det. Ja, det här är egentligen ett eget ämne. Jag vill bara förtydliga att det är inte alla som ska ha "cred". Jag antar att Allsvenskans sportsligt usla kvalitet kanske också är dess räddning. De som vill sopa bort "packet" och ersätta det med köpkraftiga barnfamiljer och kostymnissar kan knappt göra det eftersom Allsvenskan till viss del håller på att förvandlas till en subkultur. Det är svårt att se någon annan utveckling när nya fotbollsälskande generationer (som älskar det sportsliga men kanske inte scenen fotboll) struntar i Allsvenskan och föredrar toppfotboll på TV. Eller någon sunkig Ryanairresa till England eller kontinenten.
Whatever.
Det här inlägget har nu blivit så lång att jag väntar med att köra igång direkt. Men it's coming your way, alltså. Den ultimata Allsvenskan.
lördag 10 augusti 2013
"But this guy saved us from liquidation and administration and it's his club."
För att vara fotbollens hemland har många engelska fotbollsfans en jävligt dålig känsla för vad fotboll handlar om. Faktiskt en jävla brist på balls. Inga rakade skallar, krossade ölflaskor eller knytnävesslag kommer att ändra på det.
Mannen bakom citatet ovan är medlem (och eventuellt någon typ av ledare?) i Hull Citys officiella supporterförening. Det kan man läsa i den här artikeln från The Guardian om det faktum att klubbens nya egyptiska ägare har bestämt sig för att klubben inte längre ska heta Hull City AFC, utan Hull City Tigers och internationellt bara Hull Tigers.
Noble heter supportern och han syftar på att egyptiern räddade klubben från att gå i konkurs.
Han har betalat.
Så nu är det HANS KLUBB. Efter drygt 100 år. "I'm a bit of a traditionalist", jo, jag märker det. A bit of.
Det som händer med Hull är förstås inte lika vidrigt som det som hände Cardiff City förra året. Tigers har varit ett smeknamn för Hull även tidigare, så det är ju inte riktigt samma sak som att byta klubbens färger för att det säljer bättre i Asien, där Cardiffs malaysiske ägre kom ifrån.
Men Hull Tigers är ju just den typen av kommersiella namn som icke-klubbar i Nordamerika kallar sig för. Ägarens son talar om att City i namnet är irrelevant. Faktiskt är det ju inte. Det är det engelska ordet för stad. En stad och en fotbollsklubb. En ganska enkel historia egentligen. Det är det som gör fotbollen så speciell jämfört med hockeyn, basketen och den amerikanska fotbollen på andra sidan atlanten där man har franchiselag istället, inte riktiga klubbar.
Ägaren och hans son talar om branding och allt möjligt. De kan inget om fotboll, men de kan affärsvärlden. Sen kommer de till en fotbollsstad, snor deras klubb och pratar en massa smörja i tron att det ska imponera. De kan förstås dra åt helvete.
Tillbaka så till början. Jag kan tänka mig att någon tycker att det är så orättvist av mig att beskylla de engelska fotbollsfansen när sådana här saker händer, men ja, indirekt kan jag faktiskt göra det. Självklart har jag inte pekat ut alla, men faktiskt en klart större del av supporterskaran än vad man normalt inbillar sig. Det här kommer ju inte som en blixt från klar himmel. I omkring tio år har vi sett det här mönstret och engelsk fotboll i stort har släppt in detta. Accepterat den modellen. Att en gubbe med en fet plånka kan köpa en klubb och göra vad fan han behagar med den. Om man inte var för lat för att tänka efter vid steg ett, så hade man insett att konsekvensen är detta steg fem eller vad det nu handlar om.
Självklart är detta inte unikt England, men det är en plats. Det finns andra platser där supportrarna hade genast organiserat sig och lyckats stoppa den här typen av förändringar. Man hade helt enkelt inte accepterat det och ställt till med ett helvete.
Jag har tänkt på mitt liv utanför fotbollen för att se vad det är som den här sommaren har skapat något av en avsmak för den. Det har funnits ganska mycket som har kunnat förklara ganska mycket, men nu börjar jag undra om det inte till stor del handlar om fotbollen själv. I så många år har dess vulgära kommersialisering pågått och jag har gnällt, utan att för den sakens skull känna någon distans mellan mig och den här riten som jag älskar.
Nu kanske jag har fått en överdos. Klubbarnas sätt att agera som företag och sälja sin klubb till allmänheten som om det vore ett klädmärke eller en surfplatta får mig att spy och det är framförallt så himla patetiskt. Jag vet inte om jag pallar mer. Jag förstår inte varför jag ska behöva palla mer. Varför VI ska palla mer. Tusentals intelligenta människor som ser samma saker som jag gör, ungefär, men det bara fortsätter säsong in och säsong ut.
Vi får se hur det känns i september.
Mannen bakom citatet ovan är medlem (och eventuellt någon typ av ledare?) i Hull Citys officiella supporterförening. Det kan man läsa i den här artikeln från The Guardian om det faktum att klubbens nya egyptiska ägare har bestämt sig för att klubben inte längre ska heta Hull City AFC, utan Hull City Tigers och internationellt bara Hull Tigers.
Noble heter supportern och han syftar på att egyptiern räddade klubben från att gå i konkurs.
Han har betalat.
Så nu är det HANS KLUBB. Efter drygt 100 år. "I'm a bit of a traditionalist", jo, jag märker det. A bit of.
Det som händer med Hull är förstås inte lika vidrigt som det som hände Cardiff City förra året. Tigers har varit ett smeknamn för Hull även tidigare, så det är ju inte riktigt samma sak som att byta klubbens färger för att det säljer bättre i Asien, där Cardiffs malaysiske ägre kom ifrån.
Men Hull Tigers är ju just den typen av kommersiella namn som icke-klubbar i Nordamerika kallar sig för. Ägarens son talar om att City i namnet är irrelevant. Faktiskt är det ju inte. Det är det engelska ordet för stad. En stad och en fotbollsklubb. En ganska enkel historia egentligen. Det är det som gör fotbollen så speciell jämfört med hockeyn, basketen och den amerikanska fotbollen på andra sidan atlanten där man har franchiselag istället, inte riktiga klubbar.
Ägaren och hans son talar om branding och allt möjligt. De kan inget om fotboll, men de kan affärsvärlden. Sen kommer de till en fotbollsstad, snor deras klubb och pratar en massa smörja i tron att det ska imponera. De kan förstås dra åt helvete.
Tillbaka så till början. Jag kan tänka mig att någon tycker att det är så orättvist av mig att beskylla de engelska fotbollsfansen när sådana här saker händer, men ja, indirekt kan jag faktiskt göra det. Självklart har jag inte pekat ut alla, men faktiskt en klart större del av supporterskaran än vad man normalt inbillar sig. Det här kommer ju inte som en blixt från klar himmel. I omkring tio år har vi sett det här mönstret och engelsk fotboll i stort har släppt in detta. Accepterat den modellen. Att en gubbe med en fet plånka kan köpa en klubb och göra vad fan han behagar med den. Om man inte var för lat för att tänka efter vid steg ett, så hade man insett att konsekvensen är detta steg fem eller vad det nu handlar om.
Självklart är detta inte unikt England, men det är en plats. Det finns andra platser där supportrarna hade genast organiserat sig och lyckats stoppa den här typen av förändringar. Man hade helt enkelt inte accepterat det och ställt till med ett helvete.
Jag har tänkt på mitt liv utanför fotbollen för att se vad det är som den här sommaren har skapat något av en avsmak för den. Det har funnits ganska mycket som har kunnat förklara ganska mycket, men nu börjar jag undra om det inte till stor del handlar om fotbollen själv. I så många år har dess vulgära kommersialisering pågått och jag har gnällt, utan att för den sakens skull känna någon distans mellan mig och den här riten som jag älskar.
Nu kanske jag har fått en överdos. Klubbarnas sätt att agera som företag och sälja sin klubb till allmänheten som om det vore ett klädmärke eller en surfplatta får mig att spy och det är framförallt så himla patetiskt. Jag vet inte om jag pallar mer. Jag förstår inte varför jag ska behöva palla mer. Varför VI ska palla mer. Tusentals intelligenta människor som ser samma saker som jag gör, ungefär, men det bara fortsätter säsong in och säsong ut.
Vi får se hur det känns i september.
onsdag 8 maj 2013
Alex Ferguson... Bloody hell
Jag vågar nog säga att det är den största nyhetsbomben i hela mitt liv; att Alex Ferguson slutar som tränare i Manchester United efter 27 år.
Vad annars skulle kunna jämföras med detta? Tidigare otänkbara övergångar brukar ju göras med en hel del rykten i förväg, vilket gör att det inte kommer som en chock. Sportsliga resultat kan inte heller jämföras. Val av värdländer och värdstäder i turneringar... Nej, inget chockerande.
Omgående har alla börjat skriva hyllningstexter till Ferguson och liksom dem är den omedelbara tanken hänvisningen till det faktum att det som nu händer är något som jag aldrig upplevt i mitt liv; att Manchester United intre tränas av Alex Ferguson. Att Alex Ferguson i princip inte finns med längre.
Den första klubblagsmatchen som jag någonsin såg på TV var en Serie A-match mellan Fiorentina och Inter.
Den andra eller tredje var Manchester United - Liverpool i engelska division I i början av 1991 inspelat på video. Kevin Speedy gjorde Liverpools mål och om jag inte minns fel så gjorde Uniteds mål på straff... Av Steve Bruce skule jag vilja säga, fast det låter som ett märkligt val av straffskytt.
Nåväl, poängen är att efter VM 90 så har jag inte heller upplevt en fotboll utan Alex Ferguson.
Under sin första säsong såg jag honom vinna Cupvinnarcupen efter final mot Barcelona. 1-0 efter förlängning... Var det Mark Hughes som gjorde målet? Jag tror det.
Jag började direkt hålla på Liverpool, men på den tiden hade jag fortfarande inte lärt mig hata Manchester United.
För på den tiden var Liverpool fortfarande Englands mest framgångsrika klubb med råge. Jag fick aldrig uppleva någon ligatitel... Kom ett drygt halvår försent för det.
Men så småningom började United vinna titlar och jag tröttnade någon gång i mitten av 90-talet. Framförallt blev jag besviken när det så oerhört sevärda Newcastle under Kevin Keegan förlorade en given titel på att Eric Cantona - tillbaka efter åtta månaders avstängning post-kung-fu - avgjorde den ena efter den andra matchen med matchens enda mål i början av året.
Det hörde då också till att avsky Ferguson. Han framstod som en uppkäftig och arrogant gubbjävel för mig.
Några saker gjorde att jag någon gång i början-mitten av 2000-talet började ändra mig. Gjorde nästan en 180.
Först fick jag känna till hans socialistiska värderingar. Sedan hans arbetarbakgrund.
Därmed började jag se allt i ett annat ljus.
Dessutom blir man helt enkelt äldre och visare. Man förstår Ferguson på ett annat sätt, oavsett hans ideologiska hållning.
Som att han förbjuder spelare att lalla runt med löjliga snoods.
Som att han förbjuder spelare att ha på sig hörlurar i spelarbussene.
Old school. Det som fotbollen behöver mest av allt.
Som att han är en opretentiös fighter.
En annan sak är att jag helt enkelt inte kunde avsky Manchester United lika mycket när oligarkernas era började, med framförallt Chelsea i spetsen.
United hade varit kanske världens mest kommersialiserade klubb, bland annat först med att väldigt tydligt anpassa hanteringen av matchdräkter efter kommersiella motiv. Något som man märkte av konkret redan där och då i början av 90-talet.
Men United var också en anrik och klassisk fotbollsklubb som någonstans förtjänade sina pengar och sin plats i toppen. De hade inte över en natt köpt sig in bland de allra största.
* * *
Rent sportsligt är det nu många som hävdar att det är tidernas bästa tränare, vilket jag inte skriver under på. Framförallt förstår jag inte logiken bakom det.
Alex Ferguson ska förstås nämnas som en kandidat eftersom han lyckats hålla kvar hungern och ta sig tillbaka på toppen när de flesta tänkt att han varit slut. Har lyckats förnya sig som fotbollsmänniska på ett sätt som man inte kan se hos många andra eller någon överhuvudtaget.
Men Alex Ferguson har också haft möjligheten att bygga ett imperium på ett sätt som många andra inte fått eller velat. Han har i en kvarts sekel format klubben efter det sätt som passar honom bäst. Åtminstone rent sportsligt. Det kan han för övrigt tacka Mark Robins för. Spelaren som med ett mål i FA-Cupen räddade skottens jobb vid decennieskiftet 80-90.
När Pep Guardiola har håvat in stora titlar under sin relativt korta sejour i Barcelona har alla alltid ifrågasatt huruvida han skulle kunna vara lika framgångsrik i en annan klubb.
Med Ferguson är det helt tyst om den biten. Den inkonsekvensen är svår att förstå.
Någonstans vet dessutom alla innerst inne att Ferguson förmodligen skulle möta en ohanterbar kulturkrock om han till exempel skulle ta över ett italienskt lag. Han skulle inte vara lika framgångsrik där.
Med Pep Guardiola är vi inte ens så säkra på att han inte skulle lyckas. Ändå ger vi inte honom nomineringen innan han visat sig på en annan front.
Sen kan man tycka att det är väl smickrande för Guardiola att jämföras med Ferguson efter fyra år i Barca. Men jag kan inte tänka mig att tjugo år av framgångar i Barca hade förändrat diskursen nämnvärt.
* * *
Så, vad händer nu?
Jag gillar Ferguson men det känns otroligt skönt att han lämnar. Jag lär sakna honom med tiden, men under rådande förutsättningar blev Manchester United ett lag i en särställning. Inte lika intressant att analysera eller sia om. Nu blir man ett lag bland andra. Säkert inte lika kul för de själva, men för allmänheten.
Kan inte heller undgå att tänka på att den där märkliga matchen mot Real, som var ett slag i ansiktet på honom, blir hans sista stora match.
David Moyes sägs nu ta över och det är talande för det storslagna i Fergusons karriär att detta diskuterades redan för tio år sen. Att David Moyes "en dag" skulle bli den som tar över Alex Ferguson. Sedan dess har Ferguson vunnit omkring fem ligatitlar, tagit sitt lag till tre Champions League-finaler och av dessa vunnit den titeln en gång.
Jag gillar valet. Visserligen blir det något av en förlängning av det som vi har sett nu, apropå särställingen; en ny skotsk no-nonsense-tuffing.
Men det hade också varit sorgligt om kulttränaren avgår, och ersätts förutsägbart med en representant för den moderna fotbollen; en stillig och medietränad man från kontinenten. Med Moyes behåller United lite av sin spartanska arbetarkaraktär som någonstans finns där trots globaliseringen som man i allra högsta grad har varit en del av, kanske till och med pådrivande i.
Vad annars skulle kunna jämföras med detta? Tidigare otänkbara övergångar brukar ju göras med en hel del rykten i förväg, vilket gör att det inte kommer som en chock. Sportsliga resultat kan inte heller jämföras. Val av värdländer och värdstäder i turneringar... Nej, inget chockerande.
Omgående har alla börjat skriva hyllningstexter till Ferguson och liksom dem är den omedelbara tanken hänvisningen till det faktum att det som nu händer är något som jag aldrig upplevt i mitt liv; att Manchester United intre tränas av Alex Ferguson. Att Alex Ferguson i princip inte finns med längre.
Den första klubblagsmatchen som jag någonsin såg på TV var en Serie A-match mellan Fiorentina och Inter.
Den andra eller tredje var Manchester United - Liverpool i engelska division I i början av 1991 inspelat på video. Kevin Speedy gjorde Liverpools mål och om jag inte minns fel så gjorde Uniteds mål på straff... Av Steve Bruce skule jag vilja säga, fast det låter som ett märkligt val av straffskytt.
Nåväl, poängen är att efter VM 90 så har jag inte heller upplevt en fotboll utan Alex Ferguson.
Under sin första säsong såg jag honom vinna Cupvinnarcupen efter final mot Barcelona. 1-0 efter förlängning... Var det Mark Hughes som gjorde målet? Jag tror det.
Jag började direkt hålla på Liverpool, men på den tiden hade jag fortfarande inte lärt mig hata Manchester United.
För på den tiden var Liverpool fortfarande Englands mest framgångsrika klubb med råge. Jag fick aldrig uppleva någon ligatitel... Kom ett drygt halvår försent för det.
Men så småningom började United vinna titlar och jag tröttnade någon gång i mitten av 90-talet. Framförallt blev jag besviken när det så oerhört sevärda Newcastle under Kevin Keegan förlorade en given titel på att Eric Cantona - tillbaka efter åtta månaders avstängning post-kung-fu - avgjorde den ena efter den andra matchen med matchens enda mål i början av året.
Det hörde då också till att avsky Ferguson. Han framstod som en uppkäftig och arrogant gubbjävel för mig.
Några saker gjorde att jag någon gång i början-mitten av 2000-talet började ändra mig. Gjorde nästan en 180.
Först fick jag känna till hans socialistiska värderingar. Sedan hans arbetarbakgrund.
Därmed började jag se allt i ett annat ljus.
Dessutom blir man helt enkelt äldre och visare. Man förstår Ferguson på ett annat sätt, oavsett hans ideologiska hållning.
Som att han förbjuder spelare att lalla runt med löjliga snoods.
Som att han förbjuder spelare att ha på sig hörlurar i spelarbussene.
Old school. Det som fotbollen behöver mest av allt.
Som att han är en opretentiös fighter.
En annan sak är att jag helt enkelt inte kunde avsky Manchester United lika mycket när oligarkernas era började, med framförallt Chelsea i spetsen.
United hade varit kanske världens mest kommersialiserade klubb, bland annat först med att väldigt tydligt anpassa hanteringen av matchdräkter efter kommersiella motiv. Något som man märkte av konkret redan där och då i början av 90-talet.
Men United var också en anrik och klassisk fotbollsklubb som någonstans förtjänade sina pengar och sin plats i toppen. De hade inte över en natt köpt sig in bland de allra största.
* * *
Rent sportsligt är det nu många som hävdar att det är tidernas bästa tränare, vilket jag inte skriver under på. Framförallt förstår jag inte logiken bakom det.
Alex Ferguson ska förstås nämnas som en kandidat eftersom han lyckats hålla kvar hungern och ta sig tillbaka på toppen när de flesta tänkt att han varit slut. Har lyckats förnya sig som fotbollsmänniska på ett sätt som man inte kan se hos många andra eller någon överhuvudtaget.
Men Alex Ferguson har också haft möjligheten att bygga ett imperium på ett sätt som många andra inte fått eller velat. Han har i en kvarts sekel format klubben efter det sätt som passar honom bäst. Åtminstone rent sportsligt. Det kan han för övrigt tacka Mark Robins för. Spelaren som med ett mål i FA-Cupen räddade skottens jobb vid decennieskiftet 80-90.
När Pep Guardiola har håvat in stora titlar under sin relativt korta sejour i Barcelona har alla alltid ifrågasatt huruvida han skulle kunna vara lika framgångsrik i en annan klubb.
Med Ferguson är det helt tyst om den biten. Den inkonsekvensen är svår att förstå.
Någonstans vet dessutom alla innerst inne att Ferguson förmodligen skulle möta en ohanterbar kulturkrock om han till exempel skulle ta över ett italienskt lag. Han skulle inte vara lika framgångsrik där.
Med Pep Guardiola är vi inte ens så säkra på att han inte skulle lyckas. Ändå ger vi inte honom nomineringen innan han visat sig på en annan front.
Sen kan man tycka att det är väl smickrande för Guardiola att jämföras med Ferguson efter fyra år i Barca. Men jag kan inte tänka mig att tjugo år av framgångar i Barca hade förändrat diskursen nämnvärt.
* * *
Så, vad händer nu?
Jag gillar Ferguson men det känns otroligt skönt att han lämnar. Jag lär sakna honom med tiden, men under rådande förutsättningar blev Manchester United ett lag i en särställning. Inte lika intressant att analysera eller sia om. Nu blir man ett lag bland andra. Säkert inte lika kul för de själva, men för allmänheten.
Kan inte heller undgå att tänka på att den där märkliga matchen mot Real, som var ett slag i ansiktet på honom, blir hans sista stora match.
David Moyes sägs nu ta över och det är talande för det storslagna i Fergusons karriär att detta diskuterades redan för tio år sen. Att David Moyes "en dag" skulle bli den som tar över Alex Ferguson. Sedan dess har Ferguson vunnit omkring fem ligatitlar, tagit sitt lag till tre Champions League-finaler och av dessa vunnit den titeln en gång.
Jag gillar valet. Visserligen blir det något av en förlängning av det som vi har sett nu, apropå särställingen; en ny skotsk no-nonsense-tuffing.
Men det hade också varit sorgligt om kulttränaren avgår, och ersätts förutsägbart med en representant för den moderna fotbollen; en stillig och medietränad man från kontinenten. Med Moyes behåller United lite av sin spartanska arbetarkaraktär som någonstans finns där trots globaliseringen som man i allra högsta grad har varit en del av, kanske till och med pådrivande i.
torsdag 2 maj 2013
Det finns en plan för Pep, trots allt
Anmärkningsvärda totalsiffror, jo, men såsom första matchen slutade var en 3-0-vinst för Bayern inget chockerande. Vi hade hoppats att Barca skulle skapa viss nerv i matchen med en anstormning likt den mot Milan, och på den punkten var de en besvikelse. Men vi visste också att under den här anstormningen skulle det uppstå kontringslägen, och FC Bayern var alldeles för bekvämt och för bra för att inte försöka utnyttja dem.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur tama samtliga experter på TV och i viss mån även webb-tv har varit angående Barcelonas uppenbara nedgång. Det har erkänts, men jag kan inte se att någon har vågat släppa bilden av det fantastiska, superstarka Barcelona. Efter debaclena i Milano och München var det mycket "det är trots allt FC Barcelona" som ska försöka vända på Camp Nou.
Hmm... Nä, det var ju faktiskt inte "trots allt" FC Barcelona. För mig har det varit uppenbart. Jag har bara inte haft överdrivet mycket respekt för Milan och PSG för att säga emot deras beräknat goda chanser att vända.
Jag försöker inte vara efterklok eller låtsas som att de inte underpresterade mot just Bayern, men sammantaget är jag mer förvånad över hur bra Barcelona var den första kvarten mot Milan hemma. Då kände man igen laget. Men sen kom Niangs chans och därefter har bilden varit densamma. Guardiolas Barcelona är definitivt slut. Det är ett europeiskt topplag, inte mer.
Laget "peakade" våren 2011, blev snäppet sämre året därpå och fallet kom den här säsongen. Att Barca inte gick till final förra säsongen är inte annat än en tillfällighet. Det kan också säga något om hur dåligt femtelaget från PL var i jämförelse. De skapade en handfull sylvassa chanser på Stamford Bridge och hade vunnit den matchen en normal dag. De hade matchen i en ask på Camp Nou men lyckades inte resa sig efter Messis straffmiss.
Men att man missar finalen i år är ingen tillfällighet. Det hade varit mer logiskt att de varit ute ur turneringen redan efter åttondelen.
Jag har redan förklarat mina sympatier för den här erans Barcelona nedan.
Mitt samlade omdöme om den har jag också kommenterat medan det pågick. Nu när det är slut kan jag än en gång säga att det är ett av två stora upplagor, varav den andra är Fabio Capellos Milan i början av 90-talet som nästan inte gick att besegra.
Det som skiljer FCB 2008-2012 från Milan 1991-1995 är att Barca till viss del visade att det går att bli riktigt stor utan cynism. Minns att jag under Guardiolas första säsong hela tiden tvekade om den grymma fotbollen verkligen kunde låta ett sånt skönspelande lag gå hela vägen. Med viss flyt gjorde man det, men jag tycker ändå att man var det bättre laget i samtliga möten den gången. Sen kan man alltid nyansera det och föreslå att med cynism hade man kanske vunnit Champions fyra år i rad eller nåt, men det är ju bara fantasi och spekulationer. Eller så kommer FC Bayern visade att den kombinationen är möjlig och har kommit.
Jag delar absolut inte hatet som många har känt för Barca. Snacket om att Uefa systematiskt gynnar Barca, med den barnsliga epiteten Uefalona, är direkt löjligt. Barca har varit ett topplag och på så sätt haft vissa fördelar mot mindre klubbar, men när man kommer upp till den nivå som utslagningsfasen av Champions är, då ser jag inget som utmärker Barcelona som mer gynnat än de andra giganterna. De uteblivna straffarna mot Chelsea är för mig parenteser, för jag vet att det ska till mer för att man ska få straffar i en CL-semi. Men kanske framförallt för att jag minns att Barcelona... Hmm, hur ska jag säga det...
FICK EN MAN UTVISAD AV DEN NORSKE DOMAREN MED UNDERLÄGE OCH TJUGO MINUTER KVAR ATT SPELA...
Än en gång: det GÅR inte att få en sån massiv fördel av domaren och ändå säga att man har blivit "bortdömd".
Den andra snackisen var semifinalerna mot Real Madrid 2011. Där José Mourinho lyckades manipulera hela fotbollsvärlden till att köpa bilden av Real som offer för Uefas favorisering av Barca, trots att det den här gången inte fanns en enda riktigt kontroversiell situation att tala om. Bara allmän bitterhet och lite snack om filmningar. Jag kommer aldrig att se en psykopat som Pepé som ett offer och Lionel Messi som bov i den kampen.
Det har å andra sidan funnits några otroliga fördelar som FCB har fått. Minns framförallt Sergio Busquets tokfilmning som renderade i rött kort mot Thiago Motta, eller de två straffarna som man fick på en halvlek mot Milan förra säsongen. Men den dagen de andra storklubbarna inte längre gynnas på det här sättet, det är då jag kommer att se substans i "Uefalona"-snacket.
Däremot... Förstår jag irritationen över kommersfenomenet Barca. Inte i lika stor utsträckning som hur det har varit med det spanska landslaget. Det här med de harmlösa och karaktärslösa duracellkaninerna som levererar "bra fotboll" on demand.
Och det faktum att många andra klubbar på ett oprofessionellt, patetiskt och misslyckat sätt försökt att kopiera modellen.
Men just den här senaste biten är ju inte direkt Barcelonas fel. Och samtidigt som jag ogillar hur andra oreflekterat försöker kopiera, beundrar jag Barcelona för att de har skaffat sig en sådan status. Hur man skapat en så stark modell att fotbollsvärlden har känt sig manad att förhålla sig till det i nästan ett halvt decennium. Det får mig att tänka på Ajax på 70-talet. Just att det ska egentligen vara så gott som omöjligt att skapa sådana trender i dagens fotboll där det knappt går att bygga ett lag och allt kan raseras över en säsong. Jag har fått uppleva fotbollshistoria och för det är jag tacksam.
* * *
I takt med att den där formsvackan som vi har väntat på men som aldrig kom för Bayern, har ett ämne under det nya året varit; vad fan ska Pep Guardiola förbättra med det här laget som verkar komplett?
Länge tänkte jag samma sak. Att Pep har grävt sin egen grav. Man kan ju bara misslyckas om eller när Bayern har fullbordat en överlägsen vinst i ligan och äntligen seger i Champions.
Sen kom jag på det. Helt seriöst vet jag inte om han själv tänkte på det när beslutet togs, men även om trycket på honom kommer att vara stort finns det en utmaning och en belöning som väntar om han klarar av den.
Om några veckor ska Bayern möta Borussia Dortmund i finalen av Champions League på Wembley.
Om Bayern förlorar den är Peps uppdrag den att vinna Champions Leage med världens bästa klubblag. Självklart är det en extrem uppförsbacke att förlora två finaler i rad (fråga Valencia), varav en i princip var klar. Men det finns i alla fall något konkret som han kan förbättra, och jag tror att det blir lättare att (åter) resa sig just för att Pep Guardiola anländer. Med det kommer all den härliga aura som Pep har skapat kring sig. Något nytt och spännande.
Många har därmed sagt att Pep nog hoppas att de inte vinner Champions i år.
Men.
MEN.
Om Bayern vinner finalen har Pep möjligheten att försvara Bayerns CL-titel. I det skulle han bli historisk - även om han inte skulle kunna ta åt sig äran att ha försvarat en egen CL-titel - då ingen klubb lyckats med det sen Champions League bildades. Innan dess får man gå tillbaka till 1990 då Milan försvarade sin Europacuptitel. Alltså snart en kvarts sekel tillbaka i tiden.
Jag kan inte låta bli att reflektera över hur tama samtliga experter på TV och i viss mån även webb-tv har varit angående Barcelonas uppenbara nedgång. Det har erkänts, men jag kan inte se att någon har vågat släppa bilden av det fantastiska, superstarka Barcelona. Efter debaclena i Milano och München var det mycket "det är trots allt FC Barcelona" som ska försöka vända på Camp Nou.
Hmm... Nä, det var ju faktiskt inte "trots allt" FC Barcelona. För mig har det varit uppenbart. Jag har bara inte haft överdrivet mycket respekt för Milan och PSG för att säga emot deras beräknat goda chanser att vända.
Jag försöker inte vara efterklok eller låtsas som att de inte underpresterade mot just Bayern, men sammantaget är jag mer förvånad över hur bra Barcelona var den första kvarten mot Milan hemma. Då kände man igen laget. Men sen kom Niangs chans och därefter har bilden varit densamma. Guardiolas Barcelona är definitivt slut. Det är ett europeiskt topplag, inte mer.
Laget "peakade" våren 2011, blev snäppet sämre året därpå och fallet kom den här säsongen. Att Barca inte gick till final förra säsongen är inte annat än en tillfällighet. Det kan också säga något om hur dåligt femtelaget från PL var i jämförelse. De skapade en handfull sylvassa chanser på Stamford Bridge och hade vunnit den matchen en normal dag. De hade matchen i en ask på Camp Nou men lyckades inte resa sig efter Messis straffmiss.
Men att man missar finalen i år är ingen tillfällighet. Det hade varit mer logiskt att de varit ute ur turneringen redan efter åttondelen.
Jag har redan förklarat mina sympatier för den här erans Barcelona nedan.
Mitt samlade omdöme om den har jag också kommenterat medan det pågick. Nu när det är slut kan jag än en gång säga att det är ett av två stora upplagor, varav den andra är Fabio Capellos Milan i början av 90-talet som nästan inte gick att besegra.
Det som skiljer FCB 2008-2012 från Milan 1991-1995 är att Barca till viss del visade att det går att bli riktigt stor utan cynism. Minns att jag under Guardiolas första säsong hela tiden tvekade om den grymma fotbollen verkligen kunde låta ett sånt skönspelande lag gå hela vägen. Med viss flyt gjorde man det, men jag tycker ändå att man var det bättre laget i samtliga möten den gången. Sen kan man alltid nyansera det och föreslå att med cynism hade man kanske vunnit Champions fyra år i rad eller nåt, men det är ju bara fantasi och spekulationer. Eller så kommer FC Bayern visade att den kombinationen är möjlig och har kommit.
Jag delar absolut inte hatet som många har känt för Barca. Snacket om att Uefa systematiskt gynnar Barca, med den barnsliga epiteten Uefalona, är direkt löjligt. Barca har varit ett topplag och på så sätt haft vissa fördelar mot mindre klubbar, men när man kommer upp till den nivå som utslagningsfasen av Champions är, då ser jag inget som utmärker Barcelona som mer gynnat än de andra giganterna. De uteblivna straffarna mot Chelsea är för mig parenteser, för jag vet att det ska till mer för att man ska få straffar i en CL-semi. Men kanske framförallt för att jag minns att Barcelona... Hmm, hur ska jag säga det...
FICK EN MAN UTVISAD AV DEN NORSKE DOMAREN MED UNDERLÄGE OCH TJUGO MINUTER KVAR ATT SPELA...
Än en gång: det GÅR inte att få en sån massiv fördel av domaren och ändå säga att man har blivit "bortdömd".
Den andra snackisen var semifinalerna mot Real Madrid 2011. Där José Mourinho lyckades manipulera hela fotbollsvärlden till att köpa bilden av Real som offer för Uefas favorisering av Barca, trots att det den här gången inte fanns en enda riktigt kontroversiell situation att tala om. Bara allmän bitterhet och lite snack om filmningar. Jag kommer aldrig att se en psykopat som Pepé som ett offer och Lionel Messi som bov i den kampen.
Det har å andra sidan funnits några otroliga fördelar som FCB har fått. Minns framförallt Sergio Busquets tokfilmning som renderade i rött kort mot Thiago Motta, eller de två straffarna som man fick på en halvlek mot Milan förra säsongen. Men den dagen de andra storklubbarna inte längre gynnas på det här sättet, det är då jag kommer att se substans i "Uefalona"-snacket.
Däremot... Förstår jag irritationen över kommersfenomenet Barca. Inte i lika stor utsträckning som hur det har varit med det spanska landslaget. Det här med de harmlösa och karaktärslösa duracellkaninerna som levererar "bra fotboll" on demand.
Och det faktum att många andra klubbar på ett oprofessionellt, patetiskt och misslyckat sätt försökt att kopiera modellen.
Men just den här senaste biten är ju inte direkt Barcelonas fel. Och samtidigt som jag ogillar hur andra oreflekterat försöker kopiera, beundrar jag Barcelona för att de har skaffat sig en sådan status. Hur man skapat en så stark modell att fotbollsvärlden har känt sig manad att förhålla sig till det i nästan ett halvt decennium. Det får mig att tänka på Ajax på 70-talet. Just att det ska egentligen vara så gott som omöjligt att skapa sådana trender i dagens fotboll där det knappt går att bygga ett lag och allt kan raseras över en säsong. Jag har fått uppleva fotbollshistoria och för det är jag tacksam.
* * *
I takt med att den där formsvackan som vi har väntat på men som aldrig kom för Bayern, har ett ämne under det nya året varit; vad fan ska Pep Guardiola förbättra med det här laget som verkar komplett?
Länge tänkte jag samma sak. Att Pep har grävt sin egen grav. Man kan ju bara misslyckas om eller när Bayern har fullbordat en överlägsen vinst i ligan och äntligen seger i Champions.
Sen kom jag på det. Helt seriöst vet jag inte om han själv tänkte på det när beslutet togs, men även om trycket på honom kommer att vara stort finns det en utmaning och en belöning som väntar om han klarar av den.
Om några veckor ska Bayern möta Borussia Dortmund i finalen av Champions League på Wembley.
Om Bayern förlorar den är Peps uppdrag den att vinna Champions Leage med världens bästa klubblag. Självklart är det en extrem uppförsbacke att förlora två finaler i rad (fråga Valencia), varav en i princip var klar. Men det finns i alla fall något konkret som han kan förbättra, och jag tror att det blir lättare att (åter) resa sig just för att Pep Guardiola anländer. Med det kommer all den härliga aura som Pep har skapat kring sig. Något nytt och spännande.
Många har därmed sagt att Pep nog hoppas att de inte vinner Champions i år.
Men.
MEN.
Om Bayern vinner finalen har Pep möjligheten att försvara Bayerns CL-titel. I det skulle han bli historisk - även om han inte skulle kunna ta åt sig äran att ha försvarat en egen CL-titel - då ingen klubb lyckats med det sen Champions League bildades. Innan dess får man gå tillbaka till 1990 då Milan försvarade sin Europacuptitel. Alltså snart en kvarts sekel tillbaka i tiden.
fredag 12 april 2013
Lottning, konspirationer, fördelar, närhistoria och Wembley
AMEN ÅAAHHH!
Okej, det kunde ha varit värre.
Lottningen i Champions, alltså.
Det fanns ju tre olika kombinationsmöjligheter, och utgången blev mitt näst sämsta val;
Bayern München - Barcelona
Borussia Dortmund - Real Madrid
Generella principer:
Det är alltid tråkigare när två lag från samma land möts. Det går emot hela idén med europeiskt cupspel.
Det är alltid tråkigare när lag som redan mötts tidigare under säsongen möts igen i en slutspelsmatch längre fram.
Det är alltid tråkigare när lag som har mötts ett antal gånger i tidigare säsonger möts.
Under rådande förutsättningar gick det inte att radera alla dessa punkter från utgången, så jag fick nöja mig med:
Bayern München - Real Madrid
Barcelona - Borussia Dortmund
Det andra mötet hade varit bland de mest möjliga intressanta. Det första mötet hade varit en repris på förra säsongens semifinal, mellan två lag som har mötts många gånger sedan millennieskiftet. Vilket tar ifrån magin en hel del. Men hellre det än att Borussia och Real kommer att mötas nu, efter att ha mött varandra i gruppspelet.
Annars...
Konspirationsteoretiker hävdar att Uefas dröm är El Clasico i finalen. De flesta av oss tycker att det utöver principen om nationsmöten börjar bli väl tjatigt med just Barca och Real. Total inflation. Men hos de breda lagren globalt är det fortfarande en större grej att de två möts än till exempel Bayern - Barca, enligt teorin. Och den är nog rätt. Det är folk som inte har känsla för fotboll som utgör den breda massan. Dagens lottning möjliggör El Clasico i finalen.
Möjligheten förstärks i teorin även av att både Barca och Real får avsluta på hemmaplan. Det har länge varit allmänrådande uppfattning, men jag är som bekant av annan åsikt. Att det antingen är sak samma eller rentav fördel att börja på bortaplan.
Det finns invändningar om statistik hit och dit, men statistiken är som bekant vinklad. I den första rundan av utslagningsfasen får ju gruppettorna alltid avsluta hemma. Då gruppettorna ofta är de bästa lagen är det rimligt att de också går vidare, vilket har en stor påverkan på statistiken.
Som exempel avslutade Barca och Real borta även förra säsongen, men båda åkte ur.
Det finns förstås två positiva saker med detta, varav det första jag redan nämnt indirekt:
Det blir inte fyra inhemska möten som det kunde ha blivit.
Det andra är att vi garanterat får ett möte mellan Bayern München och Barcelona.
I mitt tyckte inte lika häftigt som att se Borussia på Camp Nou och Barca på Westfalen. Men bra nära.
Dock kanske aningen mer intressant. Vi är väl alla eniga om att nominera Bayern till Europas bästa lag, och den tronen har Barca haft fram till nu. Det här blir som ett äkta titelmöte.
För att illustrera hur mycket styrkeförhållanden har förändrats räcker det att titta tillbaka på Guardiolas första säsong; 2008-09.
Då kom ett Bayern lett av Jürgen Klinsmann och blev fullständigt överkört. Redan i första halvlek tryckte Barca in fyra kassar i buren och gick i halvtid med en 4-0-ledning. FYRA-NOLL efter 45 minuter mot BAYERN MÜNCHEN. Det var lite standard på Camp Nou på den tiden i spanska ligan.
I returen klackade sig Barca förbi med ett oavgjort resultat om jag inte minns fel, inklusive ett äckligt snyggt mål av Keita (?)
Det finns förstås inte en chans i hela världen att detta upprepar sig.
Men det finns en god chans att Barcelona återvänder till Wembley där man senast vann turneringen, för bara två år sene.
Jag skulle uppskatta det till 40%. Den spontana känslan är att siffran är ännu lägre, men vad Messi kan göra mot Bayerns backlinje kanske inte blir så härligt för tyskarna.
Vad gäller Borussia och Real har jag ingen aning. I gruppspelet var det inget snack om vilket lag som var bättre, men det var då, det. Känslan är väl som alla andras att Real går vidare.
* * *
Om ni för övrigt undrar varifrån Uefa fick den korkade idén att lägga finalen på samma arena där den spelades bara förrförra året så har det att göra med 150-årsjubileet av FA, the Football Association som fint nog är namnet på det engelska fotbollsförbundet.
FA:s grundande markerar också fotbollens födelse. Ordet soccer som används i en del länder kommer av begreppet association fotboll, i betydelsen den fotboll som följer de regler som ställts av the Football Association.
Det är väldigt fint av Platini att hylla detta.
Men det är också jävligt usel framförhållning att man inte tänkte på detta när man utsåg nya Wembley som värd för 2011 års final.
Okej, det kunde ha varit värre.
Lottningen i Champions, alltså.
Det fanns ju tre olika kombinationsmöjligheter, och utgången blev mitt näst sämsta val;
Bayern München - Barcelona
Borussia Dortmund - Real Madrid
Generella principer:
Det är alltid tråkigare när två lag från samma land möts. Det går emot hela idén med europeiskt cupspel.
Det är alltid tråkigare när lag som redan mötts tidigare under säsongen möts igen i en slutspelsmatch längre fram.
Det är alltid tråkigare när lag som har mötts ett antal gånger i tidigare säsonger möts.
Under rådande förutsättningar gick det inte att radera alla dessa punkter från utgången, så jag fick nöja mig med:
Bayern München - Real Madrid
Barcelona - Borussia Dortmund
Det andra mötet hade varit bland de mest möjliga intressanta. Det första mötet hade varit en repris på förra säsongens semifinal, mellan två lag som har mötts många gånger sedan millennieskiftet. Vilket tar ifrån magin en hel del. Men hellre det än att Borussia och Real kommer att mötas nu, efter att ha mött varandra i gruppspelet.
Annars...
Konspirationsteoretiker hävdar att Uefas dröm är El Clasico i finalen. De flesta av oss tycker att det utöver principen om nationsmöten börjar bli väl tjatigt med just Barca och Real. Total inflation. Men hos de breda lagren globalt är det fortfarande en större grej att de två möts än till exempel Bayern - Barca, enligt teorin. Och den är nog rätt. Det är folk som inte har känsla för fotboll som utgör den breda massan. Dagens lottning möjliggör El Clasico i finalen.
Möjligheten förstärks i teorin även av att både Barca och Real får avsluta på hemmaplan. Det har länge varit allmänrådande uppfattning, men jag är som bekant av annan åsikt. Att det antingen är sak samma eller rentav fördel att börja på bortaplan.
Det finns invändningar om statistik hit och dit, men statistiken är som bekant vinklad. I den första rundan av utslagningsfasen får ju gruppettorna alltid avsluta hemma. Då gruppettorna ofta är de bästa lagen är det rimligt att de också går vidare, vilket har en stor påverkan på statistiken.
Som exempel avslutade Barca och Real borta även förra säsongen, men båda åkte ur.
Det finns förstås två positiva saker med detta, varav det första jag redan nämnt indirekt:
Det blir inte fyra inhemska möten som det kunde ha blivit.
Det andra är att vi garanterat får ett möte mellan Bayern München och Barcelona.
I mitt tyckte inte lika häftigt som att se Borussia på Camp Nou och Barca på Westfalen. Men bra nära.
Dock kanske aningen mer intressant. Vi är väl alla eniga om att nominera Bayern till Europas bästa lag, och den tronen har Barca haft fram till nu. Det här blir som ett äkta titelmöte.
För att illustrera hur mycket styrkeförhållanden har förändrats räcker det att titta tillbaka på Guardiolas första säsong; 2008-09.
Då kom ett Bayern lett av Jürgen Klinsmann och blev fullständigt överkört. Redan i första halvlek tryckte Barca in fyra kassar i buren och gick i halvtid med en 4-0-ledning. FYRA-NOLL efter 45 minuter mot BAYERN MÜNCHEN. Det var lite standard på Camp Nou på den tiden i spanska ligan.
I returen klackade sig Barca förbi med ett oavgjort resultat om jag inte minns fel, inklusive ett äckligt snyggt mål av Keita (?)
Det finns förstås inte en chans i hela världen att detta upprepar sig.
Men det finns en god chans att Barcelona återvänder till Wembley där man senast vann turneringen, för bara två år sene.
Jag skulle uppskatta det till 40%. Den spontana känslan är att siffran är ännu lägre, men vad Messi kan göra mot Bayerns backlinje kanske inte blir så härligt för tyskarna.
Vad gäller Borussia och Real har jag ingen aning. I gruppspelet var det inget snack om vilket lag som var bättre, men det var då, det. Känslan är väl som alla andras att Real går vidare.
* * *
Om ni för övrigt undrar varifrån Uefa fick den korkade idén att lägga finalen på samma arena där den spelades bara förrförra året så har det att göra med 150-årsjubileet av FA, the Football Association som fint nog är namnet på det engelska fotbollsförbundet.
FA:s grundande markerar också fotbollens födelse. Ordet soccer som används i en del länder kommer av begreppet association fotboll, i betydelsen den fotboll som följer de regler som ställts av the Football Association.
Det är väldigt fint av Platini att hylla detta.
Men det är också jävligt usel framförhållning att man inte tänkte på detta när man utsåg nya Wembley som värd för 2011 års final.
torsdag 11 april 2013
Bortamål är bra, och Barca är slut
Efter Inters heroiska vändning mot Spurs häromveckan i Europa League, och efter gårdagens "nederlag utan nederlag" för PSG hörs det alltfler röster om att bortamålsregeln kanske borde tas bort.
Framförallt gäller det att regeln följer med in i en förlängning - så som det blev med Inter - snarare än den vanliga varianten som drabbade PSG igår.
Men även den sistnämnda varianten har ifrågasätts, då man bland annat menar att en bortamatch idag inte bör ses som lika besvärligt. Exempelvis ser resförhållanden helt annorlunda ut.
Debatten har fått mig att fundera lite, men i och med att jag alltid har sett bortamålsregeln som något som ger sporten extra finess kommer jag fortsätta att försvara den.
Det är en regel som känns extremt frustrerande att acceptera när det drabbar laget som man håller på, eller laget som man håller på i ett särskilt möte.
Där och då känns det som att bara ett av lagen har en extrem fördel, men egentligen stämmer ju inte det. Båda lagen vet vad som gäller inför matchen. Visst blir det lite lotteri av det hela; ett slumpmål bakåt blir svårare att reparera med den här regeln för ett hemmalag. Men fotbollen i stort är ju så fylld av olika slumpmässiga situationer.
Regeln råkar också ge svagare lag en större chans att ta sig vidare mot de stora. Det är helt enkelt lättare för ett FC Porto att totalt spela oavgjort mot Real Madrid och gå vidare på det, än att besegra Real Madrid.
Att regeln följer med in i förlängningen är en mer jobbig fråga.
Jag brukade vara emot det men är inte längre så säker.
Argumentet emot är att ena laget får 30 minuter extra på sig att göra ett bortamål.
Men man kan ju vända på det och säga att det andra laget får 30 minuter extra på sig att spela med hemmafördel.
Många upplever en orättvisa när Inter mot jämnbördigt motstånd har hämtat in 0-3 och går in i förlägningen med en extra risk.
Men jag tror inte många hade upplevt detsamma om mäktiga Barcelona hade gått in i en förlängning på Camp Nou mot ett svagare lag men den risken emot sig.
Summa summarum; jag kommer inte protestera hejvilt om det blir några justeringar här och där som på ett eller annat sätt försvagar bortamålsfördelen, men när det kommer till kritan så är jag för det.
* * *
Apropå gårdagens rysare på Camp Nou så har jag följande att säga:
- Det är lite dåligt av mig att hålla på köpelaget utan riktig historia - PSG - mot anrika FCB, men min beundran med min nästan jämnårige hjälte Zlatan Ibrahimovic - som har följt med mig genom ett helt decennium av en speciell del av mitt liv - är så stor att så var fallet. Det är inte så att jag generellt har börjat gilla PSG på grund av Zlatan. Jag avskyr i grunden fortfarande klubben och håller tummarna för lagets motståndare i Ligue 1, vilket lag det än må vara. Men i Champions är det lite annorlunda. Särskilt när det är Barca. Det hade kanske varit Zlatans mäktigaste stund i hela karriären - att avsluta Barcas storhetsera på Camp Nou. Vilket för mig till nästa punkt.
- Det må vara lite "synd" om PSG, men de har bara sig själva att skylla. Gång på gång fick man möjligheten att sätta spiken i kistan efter ledningsmålet igår, men slarvade bort det. Det är inte enkelt att balansera krafter och koncentration när man möter ett lag som Barcelona, men det var väl ingen i laget som gick in i det här dubbelmötet med andra tankar än att göra sin livs match? Att så oväntat få så mycket av ett mediokert Barca var en gåva från ovan, och PSG förmådde inte att utnyttja det.
- Under alla dessa år som folk har avskytt Barca har jag mest stått på deras sida. Jag har varit emot dem i enstaka möten, men överlag är Barca som bekant laget som jag måste hålla på lite i Champions, då andra sympatiska lag inte är på den nivån för tillfället. Det finns inte tillräckligt mycket att ogilla med laget som visserligen är stenrikt och har köpt en hel del kvalitet i laget, men som till stor del har nått där man är med idéer. Ett starkt Barca i Champions har varit mitt hopp till att ett Chelsea, Man United eller Real Madrid inte ska lyckas. Men efter gårdagens match är jag nästan redo att släppa katalanerna. Jordi Albas beteende mot Lavezzi var avskyvärt, och nu har jag sett lite för många bilder på ivriga Barcaspelare som filmer, ivriga Barcafans som exploderar varje gång de inte får med sig ett 50-50-läge och framförallt hur Barca maskar och filmar bort 25 minuter i det som borde ha blivit en modern klassiker efter Pedros kvittering. Märk väl att inget av dessa saker är unikt för Barca, men när man för med sig en nästan arrogant inställning om hur man rent stilmässigt överträffar alla andra lag, då ser det extra illa ut när man väldigt tydligt visar att man är beredd att springa över lik för att få vinna.
- Barca har nu verkligen tråcklat sig fram till en semifinalplats, och jag är nu övertygad om att man inte kommer att vinna CL. Det vore väldigt överraskande om man exempelvis besegrade Bayern München, när Milan och PSG har vållat sådana problem. Alla vet redan att Pep Guardiolas första säsonger med råge överträffar det som vi ser idag. Det är bara en tidsfråga när ett konkret resultat bekräftar det. Större under har skett, de kan såklart fortfarande lyckas vinna. Men nu råder det inte längre några tvivel om att slutet har kommit.
Framförallt gäller det att regeln följer med in i en förlängning - så som det blev med Inter - snarare än den vanliga varianten som drabbade PSG igår.
Men även den sistnämnda varianten har ifrågasätts, då man bland annat menar att en bortamatch idag inte bör ses som lika besvärligt. Exempelvis ser resförhållanden helt annorlunda ut.
Debatten har fått mig att fundera lite, men i och med att jag alltid har sett bortamålsregeln som något som ger sporten extra finess kommer jag fortsätta att försvara den.
Det är en regel som känns extremt frustrerande att acceptera när det drabbar laget som man håller på, eller laget som man håller på i ett särskilt möte.
Där och då känns det som att bara ett av lagen har en extrem fördel, men egentligen stämmer ju inte det. Båda lagen vet vad som gäller inför matchen. Visst blir det lite lotteri av det hela; ett slumpmål bakåt blir svårare att reparera med den här regeln för ett hemmalag. Men fotbollen i stort är ju så fylld av olika slumpmässiga situationer.
Regeln råkar också ge svagare lag en större chans att ta sig vidare mot de stora. Det är helt enkelt lättare för ett FC Porto att totalt spela oavgjort mot Real Madrid och gå vidare på det, än att besegra Real Madrid.
Att regeln följer med in i förlängningen är en mer jobbig fråga.
Jag brukade vara emot det men är inte längre så säker.
Argumentet emot är att ena laget får 30 minuter extra på sig att göra ett bortamål.
Men man kan ju vända på det och säga att det andra laget får 30 minuter extra på sig att spela med hemmafördel.
Många upplever en orättvisa när Inter mot jämnbördigt motstånd har hämtat in 0-3 och går in i förlägningen med en extra risk.
Men jag tror inte många hade upplevt detsamma om mäktiga Barcelona hade gått in i en förlängning på Camp Nou mot ett svagare lag men den risken emot sig.
Summa summarum; jag kommer inte protestera hejvilt om det blir några justeringar här och där som på ett eller annat sätt försvagar bortamålsfördelen, men när det kommer till kritan så är jag för det.
* * *
Apropå gårdagens rysare på Camp Nou så har jag följande att säga:
- Det är lite dåligt av mig att hålla på köpelaget utan riktig historia - PSG - mot anrika FCB, men min beundran med min nästan jämnårige hjälte Zlatan Ibrahimovic - som har följt med mig genom ett helt decennium av en speciell del av mitt liv - är så stor att så var fallet. Det är inte så att jag generellt har börjat gilla PSG på grund av Zlatan. Jag avskyr i grunden fortfarande klubben och håller tummarna för lagets motståndare i Ligue 1, vilket lag det än må vara. Men i Champions är det lite annorlunda. Särskilt när det är Barca. Det hade kanske varit Zlatans mäktigaste stund i hela karriären - att avsluta Barcas storhetsera på Camp Nou. Vilket för mig till nästa punkt.
- Det må vara lite "synd" om PSG, men de har bara sig själva att skylla. Gång på gång fick man möjligheten att sätta spiken i kistan efter ledningsmålet igår, men slarvade bort det. Det är inte enkelt att balansera krafter och koncentration när man möter ett lag som Barcelona, men det var väl ingen i laget som gick in i det här dubbelmötet med andra tankar än att göra sin livs match? Att så oväntat få så mycket av ett mediokert Barca var en gåva från ovan, och PSG förmådde inte att utnyttja det.
- Under alla dessa år som folk har avskytt Barca har jag mest stått på deras sida. Jag har varit emot dem i enstaka möten, men överlag är Barca som bekant laget som jag måste hålla på lite i Champions, då andra sympatiska lag inte är på den nivån för tillfället. Det finns inte tillräckligt mycket att ogilla med laget som visserligen är stenrikt och har köpt en hel del kvalitet i laget, men som till stor del har nått där man är med idéer. Ett starkt Barca i Champions har varit mitt hopp till att ett Chelsea, Man United eller Real Madrid inte ska lyckas. Men efter gårdagens match är jag nästan redo att släppa katalanerna. Jordi Albas beteende mot Lavezzi var avskyvärt, och nu har jag sett lite för många bilder på ivriga Barcaspelare som filmer, ivriga Barcafans som exploderar varje gång de inte får med sig ett 50-50-läge och framförallt hur Barca maskar och filmar bort 25 minuter i det som borde ha blivit en modern klassiker efter Pedros kvittering. Märk väl att inget av dessa saker är unikt för Barca, men när man för med sig en nästan arrogant inställning om hur man rent stilmässigt överträffar alla andra lag, då ser det extra illa ut när man väldigt tydligt visar att man är beredd att springa över lik för att få vinna.
- Barca har nu verkligen tråcklat sig fram till en semifinalplats, och jag är nu övertygad om att man inte kommer att vinna CL. Det vore väldigt överraskande om man exempelvis besegrade Bayern München, när Milan och PSG har vållat sådana problem. Alla vet redan att Pep Guardiolas första säsonger med råge överträffar det som vi ser idag. Det är bara en tidsfråga när ett konkret resultat bekräftar det. Större under har skett, de kan såklart fortfarande lyckas vinna. Men nu råder det inte längre några tvivel om att slutet har kommit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)