Om Bojan, AIK och IFK

I senaste fotbollskväll satt Bojan Djordjic i studion och talade åter om sin kärlek för AIK. Han tillade att förmodligen sitter det en massa hemma som tittar och tror att det är bara saker han säger för att AIK:s supportrar ska bli nöjda, men att det faktiskt är sant. Även på andra håll har han pratat om sitt förflutna som AIK-supporter.

Jag tror inte att han ljuger, men jag har alltid varit skeptisk till hans uttalade kärlek för AIK, och nu har jag gått över till att döma det.

Det ska man förstås aldrig göra. Folk har sina historier med sina klubbar. Vem är jag att ha en åsikt om varför någon håller på en klubb och hur han borde känna och så vidare? Så länge det inte handlar om gloryhunters eller liknande fenomen, så får man respektera folks känslor och val.

Men man gör ju det ändå, och här ska jag förklara varför jag tycker som jag gör.

När Bojan först framträdde som en profil vid millennieskiftet som ungdomsspelare i Man United och snart också en tyckare i TV4:s studio, då visste jag inte att han var son till Ranko Djordjic.

När jag sen fick veta det, började jag så sakteligen att tänka på de gånger jag i början av 90-talet tittade i IFK Norrköpings årsber-ättelser, som kom ut som ett ganska smalt häfte i A4-format varje år, och såg äldre bilder på utländska stjärnor i Peking, som Igor Ponomarev och just Ranko Djordjic.

Så, när jag för ett par år sen fick höra Bojan börja prata om hur han hållit på AIK sen barnsben blev jag väldigt fundersam.

Jag är dock ingen orakel när det kommer till svensk fotboll, så jag tänkte att kanske hade Ranko även spelat i AIK under någon period, och Bojans tidiga entré inom fotbollen skulle råka sammanfalla med den perioden.

Jag satte mig aldrig in i att undersöka detta. Jag antog att det fanns en logisk förklaring.

Nu när jag har just kollat upp lite fakta är jag inte bara beredd att avfärda Bojans AIK-kärlek, jag är också väldigt fundersam över Ranko.

I korthet är det på följande vis:

Ranko Djordjic kom till Peking från det ärofulla Röda Stjärnan och spelade i IFK Norrköping 1985-88.

Därefter åkte han hem till Jugoslavien. I hela sin karriär repre-senterade han bara en utländsk klubb och det var IFK Norrköping.

I början av 90-talet återkom sen Ranko, medföljd av familjen senare, till Sverige. Man hamnade nu i Stockholmsförorten Kista. Han undvek medvetet att ha något med Norrköping att göra efttersom han inte ville få uppmärksamhet som den förre store fotbollsspelaren som nu hade återvänt som flykting.

Och där började familjen Djordjics fortsatta liv i Sverige.

Bojan har senare sagt att han 1992 stod i Norra stå, vilket innebär att han blev AIK-supporter samma år som de flyttade hit. Han har också tidigare pratat om att ha ägt medlemskap i AIK redan när han bodde i Belgrad. Jag har inte riktigt förstått hur det går ihop, men inte lyckats hitta något som förklarar det.

Det finns i alla fall två viktiga poänger här, varav det ena hela det här inläggets ämne.

Det ena är att när Bojan började kunna gå ordentligt, att tala flytande och att spela fotboll, så var det i Norrköping. Förmod-ligen kommer de flesta av hans tidigaste minnen som människa från tiden då han bodde i Norrköping.

Jag kan därför inte fatta det vettiga i att han idag beskriver AIK som en självklar referenspunkt till barndomen, och jag kan inte heller fatta att han överhuvudtaget håller på AIK och inte IFK Norrköping.

Till viss del handlar ju det här om hur jag själv ser på det här med att hålla på ett lag. Och där tycker jag att det med vissa undantag ska handla om ens allra första intryck av fotbollen. När det blir klart att familjen Djordjic ska "åka tillbaka till Sverige" så innebär ju det att de ska tillbaka till det där landet som fram till dess hade varit deras lilla utlandsäventyr. Och de minnen de hade från Sverige då var ju just Norrköping. Tiden när pappa var fotbollsproffs i stan. Så oavsett var man bosätter sig så borde den spontana känslan var att hålla på det lag som varit en del av familjens liv tre-fyra år innan. Man väljer då sitt lag när man är 10 år gammal, inte när man är 15 och har bott vid linje blå mot Akalla i fem år.

Den andra poängen är att... Ja, just det. Artikeln varifrån jag hämtat mina källor är från 2002. Ca 11 år efter att Ranko Djordjic återvände till Sverige.

Att han först gjorde valet att hålla sig anonym och borta från Norrköping förstår jag.

Och jag är egentligen inte den som börjar tala om vad en krigsflykting ska ha för tankar och känslor om jävla fotboll som i slutändan inte alls betyder så mycket som vi ofta vill tro.

Ändå kan jag som gammal Norrköpingsbo, spelare i IFK Norrköpings knattelag och supporter till stadens stolthet IFK Norrköping känna att... Betydde inte det - 1985-88 - ett skit för Ranko? Under de här elva åren hade han tydligen inte besökt Norrköping en enda gång. Inte ens en enda gång hade han som privatperson tagit sig till Norrköping och Idrottsparken för att se en match, om inte annat.

I artikeln, som alltså är skriven samma år som Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år, uttrycker Ranko oro för risken att laget kanske aldrig mer kommer att återvända till Allsvenskan om man åker ur. Som om en klubb med tolv äkta SM-Guld (inga förhistoriska varianter) från en arbetarstad, en av landets tio största, skulle ha svårt att fortsätta bland de - då - 14 bästa lagen i Sverige. Som om det handlar om Gunnilse eller nåt. Fan.

Och nu står hans son som växte upp på Hospitalsgatan i Norrköping någonstans och talar om sitt stora AIK-hjärta. Hur han har det i blodet och allt det där.

Läs även andra bloggares åsikter om bojan, djordjic, ranko, belgrad, kista, norrköping, aik, ifk, allsvenskan

En modern klassiker

Ikväll spelar Lazio och Cagliari mot varandra igen.

Vad är det som är så speciellt med det då?

Det borde inte vara något speciellt. Men ända sen Cagliari tog sig upp till Serie A senast, 2004-05, har nästan alla möten dessa lag emellan blivit väldigt märkliga, oftast fullständigt galna.

Jag valde därför att ägna hela förhandsanalysen - i min artikel på SF - till att sammanfatta alla ligamatcher som spelats under gällande period.

Här kan ni läsa artikeln.

Och det rekommenderas. Inte för att artikeln i sig är briljant, men själva historian är det, faktiskt.

Obs! Rubriken är en filmreferens. Därav engelskan.

Läs även andra bloggares åsikter om cagliari, lazio

Det optimala VM, del VI

Spanien
Känns inte lika äkta nuförtiden när TV4 som haft rättigheter till den spanska ligan sedan 7-8 år tillbaka alltid ska passa på att haussa upp Spanien och spanska spelare inför varje turnering, vilket passar särskilt bra nu när Spanien inofficiellt räknas som världens bästa landslag.

Jag har också stört mig lite på den här myten om Spaniens underprestationer. Som så ofta handlar det inte om att det är grundlöst, utan att det är väl överdrivet. Såklart kan man tycka att det är något anmärkningsvärt att detta fotbollstokiga land med en sån stark liga inte har varit bland de fyra bästa sedan 60 år tillbaka i och med kommande VM, men att beskriva det som att de alltid har kommit till VM som en kandidat till att vinna hela skiten, det vet till och med jag som bara varit med sen VM 90. Framförallt VM 1994 kom Spanien till USA med ett lag som till stora delar bestod av Barcelonas bänkade spanjorer. Man hade också kvalat in med nöd och näppe under ganska kontroversiella former efter en seger mot Danmark i Sevilla. Förvänt-ningarna var därmed ganska låga. Men enligt efterhandskonstruk-tionen heter det att det var ännu ett fall av spanskt tillkorta-kommande.

Men mitt allra största problem med Spanien är att de, liksom Rumänien, har övergett sin gamla dräkt eftersom den förmodligen var för udda för den moderna fotbollens ambitioner att synka fotbollsmodet med det populärkulturella mode som råder i det vanliga samhället, så att säga. Den må ha varit udda, men röd tröja, vanligt blå shorts och svarta strumpor... Väldigt snyggt också. Jag som bryr mig om sånt skulle faktiskt bli betydligt mer intresserad av att se fler matcher med Spanien i ett VM.

Sverige
Ett mycket komplicerat fall. Vi såg Sverige förlora med hedern i behåll mot Brasilien på Delle Alpi. Sen kom vi till Sverige ett halvår senare. Jag fick lära mig att Sverige i regel spelar i kycklinggult. Men det var en väldigt konstig känsla att detta mediokra lag från VM 90 plötsligt var laget i centrum. Att alla skulle hålla på ett och samma lag var för övrigt helt nytt för mig. Det, i kombinationen med att jag redan hade en ännu starkare fallenhet än idag för den som slår nedifrån (oavsett fotbolls-kunnandet) gjorde att jag i princip alltid ville att Sverige skulle förlora. Min mamma försökte alltid att få mig att hålla på Sverige av andra skäl än fotboll, och var orolig för att jag skulle hamna i trubbel ute i samhället om jag öppet hoppades på svenska nederlag. Enligt hennes synsätt skulle det ur ett svenskt perspektiv vara som att "han har fått komma till vårt land som flykting, och sen vill han att vi ska förlora".

Det fanns också en annan anledning som förstärkte mina antipatier. Betänkt att jag kom till Sverige 1991. Allt är ännu inte guld och gröna skogar för en immigrant i det här landet. Att systematiskt uteslutas från den svenska gemenskapen på grund av ens etnicitet är en tragisk verklighet för den genomsnittlige. Men 1991 var det ännu värre. Det var samma år som Ny demorkati skulle komma in i riksdagen, och samma tider då ungdomar tyckte att det var coolt att vara nynazist. Det fanns således ingen chans på jorden att jag skulle hålla på samma lag där den stora majoriteten (åtminstone enligt min upplevelse då) av supportrarna ansåg att jag var en värdelös svartskalle som skulle motarbetas på alla sätt.

Den här relationen fortsatte i många år och jag vet inte när vändningen kom. Jag skulle tippa att det var i samband med EM 2000, när jag hade haft ett sabbatsår från fotbollen den föregående säsongen. Inte att jag var någon beundrare av just det landslaget. Jag tyckte att fotbollen var alldeles för destruktiv och att laget hade mycket tur att överhuvudtaget ha lyckats kvala in. Men det var i alla fall det - själva fotbollen - som gjorde att jag fortfarande inte hade särskilt positiva känslor för laget, även om jag i många matcher höll tummarna för dem.

Under VM 1994 hände dock något väldigt konstigt. Det var inledningsvis samma gamla historia. Sverige - Ryssland 3-1 måste ha varit den enda match i en storturnering som jag någonsin har slutat tittat på innan slutsignalen. Jag hade hopp, men när Dahlin nickade in 3-1, då gick jag och lade mig (inte för att det var svårt att göra det långt efter midnatt).

Men några dagar efter den matchen skickades jag på besök hos några gamla familjevänner i Frankrike. Och plötsligt där kändes det något annorlunda. Och det kom särskilt fram under Sverige-Rumänien i kvartsfinalen. Ju längre matchen led, desto starkare var känslorna för Sverige. När Kennet Andersson nickade in 2-2, hoppade jag upp från soffan och gick ner på knä för att hylla honom. Först efter att ha lämnat Sverige hade jag upptäckt att jag trots allt hade försvenskats en del. Det fanns en distans, men jag kände ändå till spelarna, visste hur jag skulle uttala deras namn korrekt. De var från landet där jag "kom ifrån", när vi lekte fotboll i olika parker och franskblattarna blev lite engagerade när de fick höra att den där killen Hossein är på besök från Sverige. Det var inte vändningen men väl första steget.

I dagsläget är jag kluven. Jag är faktiskt väldigt besviken över att Sverige missade VM 2010. Orsakerna är många och jag ska inte gå in på det nu. Att Sverige har misslyckats sen vi bytte till blå regering kan jag visserligen uppskatta, men det är mer rationellt. Poängen är, utöver det som jag inte ska gå in på - om vad det är fotbollsmässigt som jag uppskattar med Lagerbäcks Sverige - att det finns en konflikt för mig här. När Sverige är med i ett VM så blir det extra fokus på just Sverige, vilket för in en nationell aspekt som tydligt står över VM som ett globalt möte. VM-krönikans dramaturgi förstörs en aning av att en portion av det framförda ska ägnas åt detaljer kring Sveriges VM (jämför krönikan 2002 med 1998 till exempel). Men... Samtidigt kan jag inte förneka det härliga i att varannan sommar under hela 2000-talet har varit så präglad av fotbollen, vilket jag inte tror hade hänt utan Sveriges närvaro. Och jag kan inte förneka att jag trots allt gillar att följa allt snack som omger det svenska landslaget under turneringen, vilket sker på en detaljnivå som vi inte kan jämföra med diskussioner om de andra landslagen, eftersom vi helt enkelt inte har tillgång till deras spelare på samma sätt.

Men det finns en annan anledning till att Sverige ska vara med och göra VM optimalt. Inte att det krävs svenskt närvaro, men om kvoterna ändå ska fyllas så, har Sverige faktiskt en ganska bra historia när det gäller VM, något som vi verkar glömma väldigt ofta. Tro det eller ej, Sverige är historiskt ett mer framgångsrikt landslag än Portugal, för att ta ett exempel. Och historien har alltid följts upp med diverse framgångar. 1950 var vi bland de fyra bästa. 1958 tog vi VM-silver. 1974 en femteplats. 1994 VM-brons. Och så kontinuiteten på 2000-talet, som inte kan matchas av så många andra landslag. Och utöver detta har vi något utanför landslagsfotbollen som handlar om klubbfotbollen på 40- och 50-talet. Hade det spelats Europacuper tio år tidigare så är det mycket möjligt att ett svenskt lag - företrädesvis IFK Norrköping - hade kunnat skylta med en EC-seger. Jag blir rentav stolt över att bo i det här landet när jag ser bilder på Gre-No-Li från en period när Serie A inte hade en massa argentinare, fransmän och holländare på samma sätt som senare decennier. Eller ännu mer när man ser historiska topplistor över målskyttar i Serie A:s historia. De första 30-40 namnen är i princip alla italienare, förutom ett par svenska namn. Det är jävligt stort och det ska vi vara stolta över. Inte som "svenskar", men som tillhörande den svenska fotbollsscenen. Och för att knyta tillbaka till det nyss sagda... Om vi hade tillåtit proffs i landslaget så kanske vi - faktiskt - hade kunnat vinna ett världsmästerskap, även om det är mindre troligt; det fanns bara två chanser under den nämnda perioden på grund av fyraårsintervallet och Andra världskriget. Det fanns "ganska" bra konkurrens i form av klassiska lag från Brasilien och Ungern.

Vi ska därmed ha en plats i VM eftersom vi också har en hel del historia, trots att vi glömmer det rätt ofta.

(Förresten så säger jag "vi" för att det flyter på bättre).

Läs även andra bloggares åsikter om spanien, sverige, kennet, nordahl, liedholm, gren, italien, vm

Undrar om jag behöver en ny rubrik för dessa genomgångar

Tja, det började väl hemma i trygga Sverige. Jag följer ju inte Allsvenskan, i regel. Men toppenstriden är intressant som vanligt, och botten än mer. Jag var själv på Stadion och såg DIF-ÖIS. Jag satt där och log sadistiskt i smyg när mina läktarkamrater höll på att bli galna av vrede när två djurgårdare visades ut inom loppet av knappt tio minuter.

Mina förutsättningslösa ögon såg att Örgryte spelade bättre fotboll. Djurgården kämpade till sig den här segern. Man kan säga att de har god moral i laget. Men man kan också säga att om det här är det bästa de kan utverka mot en bottenkonkurrent så... Då ser det inte bra ut.

Sen undrar jag om svensk fotboll tillåter att två profilstarka Stockholmsklubbar åker ur Allsvenskan. Håll ögat på domarna i de kommande matcherna. Man lät visserligen AIK åka ur för fem år sen, men då fick de åtminstone ha kvar ett Stockholmsderby.

Å andra sidan, orkar man verkligen med fler huliganderbyn?

Många spekulationer för en som "inte bryr [s]ig".

Senare fick jag syn på Assyrikas avgörande mål som tar dem till kvalet. Får de Bayern eller DIF så blir det väl lite derbykaraktär. Får de ÖIS blir det repris på det där osannolika mötet år 2005 eller vad det var.

* * *

I England slog Liverpool United med 2-0. Eftersom PL för ovanlighetens skull har haft en ganska oviss toppstrid i inledningen av säsongen (tåget brukar gå redan efter två-tre omgångar annars) är man därmed fortfarande med i titelstriden. Åtminstone i teorin. Eftersom det ser så mörkt ut som det gör i Champions, kanske detta till slut blir säsongen då Liverpool verkligen satsar alla korten på ligan. Det lär inte hända, men de kan få hjälp på traven av Lyon. Liverpool har nämligen ingen jättebra trupp, men Benitez har presterat år in och år ut. Får de dessutom bara koncentrera sig på ligan så kan de utmana. Det var alla kryss mot de sämre lagen som fällde laget förra säsongen. Just detta matcher bör man kunna hantera bättre om fullt fokus är på ligan. Det vore i alla fall det roligaste som hänt den ligan sen mitten av 90-talet.

* * *

Real Madrid blev nollade i Gijon. Poängförlust på de två av de tre senaste matcherna. Inte illa. Kanske kan även den ligan ta sig i kragen lite. Givetvis kommer Barca och Real att vara ensamma, men det kanske kan stanna på den generella nivå som vi sett de senaste två åren, istället för att gapet ökar.

* * *

Och så hände allt det intressanta i Italien.

Cagliari vann med 3-2 på hemmaplan; ett resultat som aldrig setts tidigare under 2000-talet när det gäller Serie A-spel på Sardinien. Det märkliga skedde ju i samband med Cagliaris straff vid ställning 1-2 i den 75:e minuten. Hands på Beppe Biava, men det gula kortet utdelat till Emiliano Moretti som därmed fick sitt andra och visades ut. Såklart var det då ett bonus som lade upp för 3-2-målet av Lazzari i 87:e.

Spontant känner jag att vi äntligen fick lite tur med oss.

Andra tanken är att we're paying hard for this shit någon gång framöver.

Roma åkte på däng hemma mot segerlösa jumbon Livorno med kultfiguren Cosmi som ny tränare.

Nu kommer samma gamla trötta tjat om Romas problem, istället för en hyllning till Livorno som fixat en fantastisk triumf. Man fick ju en målvakt utvisad i början av andra halvlek till och med.

Napoli tog en seger borta mot Viola som inte förvånar mig, men som jag inte hade förväntat mig. Ändå missade Fabio Quagliarella en straff.

Eller om vi ska säga att Frey räddade den. Hursomhelst fick vi i samband med matchens enda mål se en förklaring till varför Frey aldrig får chansen i det franska landslaget, till alla Serie A-fanatikers stora förtret. Men sådan är Frey. Gudomlig linjemålvakt som då och då gör bort sig med utrusningar och dylikt.

Sen kan man alltid tycka att Barthez var precis likadan, fast hundra gånger klantigare i sina tveksamma ingrepp. Men det är en annan femma.

Baris framgångsvåg fortsätter och jag noterar att laget bara har förlorat en enda match under säsongen. Och att det var Cagliari som såg till att fylla den luckan i den femte omgången, på San Nicola.

Palermo har verkligen smygit sig fram i tabellen. Ligger nu på Championsplats.

Milan vinner ganska tursamt mot Chievo och förlänger plågan ytterligare. Nu tror en del att det börjar lösa sig. En ny flopp väntar längre fram och då kommer en ny våg av extrem missnöje.

Fast det är klart... Chievo är ett bra lag som Milan inte bara ska plocka bort hursomhelst. Här har vi samma problem som alltid. Det spelar egentligen ingen roll hur ett lag som Chievo presterar. Såvida de inte spelar Champions League kommer alltid en del att tycka att "vi tappar poäng mot ett skitlag som Chievo!". Att man kanske även förlorade den föregående säsongen spelar ingen roll. Jag skojar inte när jag säger att det finns kids därute som bara är medvetna om ett handfull lag i serien. Man vet alltså på allvar inte om ett lag som Reggina "är med i år" eller inte. Något som låter sanslöst för många av oss, men inte för andra. Det lag som inte existerar i minnet har man aldrig heller förlorat mot.

Det optimala VM, del V

Paraguay
Kommer alltid att leva i skuggan av de andra två jättarna i regionen - Argentina och Uruguay - på grund av en mindre mäktig historia, men har under de senaste 15 åren varit kontinentens tredje starkaste lag. Även om jag alltid har gillat de flesta av de sydamerikanska lagen, var det först under VM 1998 som jag, liksom många andra, fattade tycke för det superdisciplinerade lag som till min stora förtjusning skickade ut Spanien ur VM på ett väldigt listigt sätt. Har dock varit en besvikelse de senaste två turneringarna.

Peru
För mig står Peru för fotbollshistoria, stil och klass, mer än något annat lag. Inte för att de var bland de första jättarna, eller att deras historia är så övermäktig överhuvudtaget, men det är något med de där första färgbilderna och Perus karaktäristiskt röda diagonal på tröjan, från 70-talet när de var som mest framgångsrika. Och eftersom de aldrig har spelat i ett VM under min tid, så har det blivit som en legend från förr. Sedan början av 90-talet har jag väntat och väntat på att Peru någon gång ska komma tillbaka, men först nu inser jag att det är väldigt avlägset. Synd. Under tiden har både Ecuador och Bolivia blandat sig i VM...

Rumänien
Det är märkligt hur saker och ting kan ändras över så obetydliga saker. 1990 var Rumänien ett lag som jag gillade. Ingen favorit, men ett som man unnar framgångar. Lacatus och Hagi var de som imponerade en liten 8-åring. Resten hade roliga eller snygga namn. Men bara en match mot Colombia, där jag av ingen särskild anledningen hellre ville att de sistnämnda skulle vinna, ändrade allt. Sen den dagen har jag aldrig varit särskilt förtjust i Rumänien. De har i bästa fall varit ett harmlöst lag som man gärna offrat för mer sympatiska lags framgångar. Det räcker med en match ibland. Sen har jag en beef mot laget för att de har bytt dräkten från gult-blått-rött till helgult. Vad handlar det om? Så tråkigt med den kycklingdräkten.

Så varför ska de då vara med och göra VM optimalt? För att de trots allt är ett VM 90-lag, och för att de står ut som en ganska unik nation i Europa, med en stark fotbollstradition och många eleganta spelare genom åren.

Serbien
Jugoslavien var ett mycket trevligt bekantskap under VM 90, och jag har egentligen aldrig hämtat mig från FIFA:s bannylsning som trots allt också var oundvikligt. Det hade inte funkat att bygga ett lag på olika nationer som höll på att ta ihjäl varandra på hemmaplan. Ständig påminns man än idag om hur det kunde ske. Vad är oddsen att ett av världhistoriens absolut bästa fotbollslag, Jugoslaviens bästa under den halvsekel som nationen då hade existerat, synkas med det krig som upplöser federationen? Väldigt tråkigt. På pappret hade det laget fullständigt pulvriserat allt motstånd under EM 92, VM 94 och EM 96 om de fått spela. Nu är fotboll inte basket, så det finns inga garantier för guldmedalj i alla lägen, men sannerligen hade de ristat in något stort i historien. Det började på slutet av 80-talet, då juniorerna blev världsmästare, fortsatte med ett lyckat VM och sen Röda Stjärnans seger i Europacupen 1991, och i kvalet var Danmark aldrig ett riktigt hot. Juggarna kom sen till Sverige innan det blev klart att det inte skulle bli något mästerskap. Därefter såg vi aldrig dem i de stora sammanhangen förrän fyra år senare när en del av dem representerade Kroatien. Om jag ovan nämnde att jag kände avsaknad av något under VM 1994, så var det inte bara ett brittiskt lag, utan även Jugoslavien. De var helt enkelt så självklara som landslagsfotbollens elit att deras blotta frånvaro kunde ses som en aspekt av VM. Även om man kanske inte kunde sätta ord på det just då, så blev det uppenbart senare. Låt oss bara nejmdroppa lite för att visa att det här inte handlar om någon överdramatisering; Savicevic, Pancev, Mihajlovic, Jarni, Stojkovic, Stimac, Boban, Mijatovic, Prosinecki, Jugovic, Stanic, Ljukic, Katanec, Suker, Drulovic. Ja, alla dessa, och säkert någon eller några som jag har glömt, i samma lag. För yngre läsare kanske det inte ser så jättemärkvärdigt ut. En sån som Pancev till exempel kom aldrig tillbaka, makedonier som han var, men alla ska veta att han åkte runt Europa och gjorde mål mot storlagen när Röda Stjärnan vann EC. Kanske är inte heller Robert Jarni en spelare som kommer att gå till historien, men han spelade faktiskt en nyckelroll som vänsterback i Juventus under den här tiden. Det här var inte bara några sköna talanger från Balkan. Det var stora spelare, varav de flesta spelade för Europas största klubblag. Tragedin över att det aldrig blev realitet kommer jag aldrig att kunna släppa. Dock ska vi aldrig glömma att utanför fotbollen så är ju den stora tragedin snarare är själva kriget på Balkan.

Så, ska Serbien ses som den stora arvtagaren? Det är det som är frågan. Jag var väldigt entusiastisk när Kroatien tog juggarna tillbaka till den stora scenen under EM 1996 (och vilken fotboll de sen spelare under de åren...), men det blev ju ännu bättre när den återstående delen av federationen återkom till VM 98. De spelade i samma dräkt och hette samma sak. Men sen dess har det bit för bit börjat ta slut. Eller okej, det första steget var ju att det trots allt saknades kroatiska och bosniska spelare. Andra steget var att namnet byttes till Serbien-Montenegro, och spiken i kistan var att överge dräkten. Serbien spelar nu i rött-blått-vit. Ett stilens självmord.

Dock så måste ju i alla fall ett lag få fortsätta fylla VM med alla -ic namn och det blir rätt självklart att välja Serbien. Belgrad ligger fortfarande där, Partizan och Röda Stjärnan lever fortfarande, och de gudabenådade kreatörerna Savicevic och Stojkovic är från öster om Zagreb. Serbien är inte Jugoslavien, framkallar inte samma känslor, men det är det närmaste som finns. Därför ska de alltid vara med i VM.

Skottland
Den som inte gillar Skottland är rimligen inte heller någon särskild sympatisk fotbollsentusiast. De har mentaliteten, supportrarna, traditionen och stilen (dräkten snarare än spelstilen). Det var framförallt när jag såg ett sammandrag över deras 2-1-seger mot Sverige i VM 90 som jag fick det starka intrycket. När Stuart McCall gör 1-0 på hörna i första halvlek, framför den så högljudda och rörliga klacken på den täta Luigi Ferraris kortsida. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Wow. Från och med då var Skottland ett av mina fem favoritlag i världen. Om jag känner precis likadant idag, det vet jag inte. Jag har ingen konkret anledning att inte göra det, men med bredare vyer så blir väl intrycken fler och "konkurrensen" därmed värre. Mycket har hänt sen dess och sorgligt nog är Skottland numer ett mediokert europeiskt lag som i bästa fall lyckas kvala in till en storturnering ett par gånger på ett decennium. Förr i tiden var man snarare kvalkungar som alltid föll i gruppspelet på ett väldigt smärtsamt sätt. Och det hade ju varit så sjukt mäktigt att se dem i en slutspelsmatch. En stor match på liv och död, över 90 minuter koncentrerat till ett och samma ställe och inte gruppspelets spridda förhoppningar kring diverse resultat. På en stor arena med de fanatiska fansen. Se hur långt de kan driva detta landslag som lever så mycket på inspiration framför tekniskt kunnande. Det hade varit fantastiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om paraguay, peru, rumänien, jugoslavien, serbien, stojkovic, savicevic, crvena, kroatien, montenegro, skottland, mccall, genua, vm

2 - 2 + 1 + 1

En av de mer roliga Championsomgångarna på ett bra tag.

Ur ett italienskt perspektiv* konstateras att de två lag som skulle vara de så kallade fanbärarna för Serie A i turneringen är också de som verkar få det svårast. Särskilt en av dem kommer att få det riktigt, riktigt, svårt. Jag har försvarat deras insats och gör det än till viss del, men det här kan bli en riktig pannkaka.

Jag talar förstås om Juventus och Inter. Och det är Inter - för övrigt är det bara Inter som kan hindra ens förvåning när man efter tre matcher står på 0-3-0 i vinst-oavgjort-förlust - som alltså ligger mest risigt till.

När jag insåg att Barca var på väg att förlora tänkte jag att det här var det som Mourinho behövde. En förstaplats i gruppen kan innebära en stor skillnad mellan fiasko och succé. För slutar Inter tvåa kan det ju bli Bayern, Chelsea eller Man United i åttondelen, och ny tidig respass som vanligt.

Och när jag tänkte så var jag fullt införstådd med att de var på väg att själva kryssa mot Dynamo. Jag såg inte det som någon dunderskräll, bara en halvdan resultat, men hade väl glömt bort att de trots allt låg på noll segrar.

Och när tabellen till slut radas upp så ser vi det som det är. Inter är sist i tabellen och har inte förutsättningarna att ta sig upp därifrån hursomhelst.

Så om man är riktigt cynisk kan man ju säga att jo, Murre är nog lite glad åt Barcatorsken ändå. Om han har tur kan ha ta med sig mästarna i fallet och då ser det inte lika illa ut. Eller?

Jag menar om vi lägger korten på bordet så kan vi inte förvänta oss så mycket mer än att Inter vinner hemma mot Rubin Kazan. Men det ger laget ynka sex poäng.

Vad jag kan minnas är det högst ovanligt att ett lag avancerar med mindre än 8p i bagaget.

Jag tänker inte tippa resten av matcherna men vi kan väl utgå från att en jämn grupp kommer att hålla poängantalet nere. Så kanske är Inters chans att ta just 8 poäng. Det bör kanske räcka.

Då måste de alltså kryssa mot både Dynamo och Barca borta. Kapaciteten finns men om det är ett krav så blir det desto svettigare.

Kiev i november... Oj, oj... Det blir inte lätt det. Det har blivit något av en klyscha förvisso, men icke desto mindre är det sant, särskilt som Dynamo inte är ett dussingäng.

Vad gäller Barca så är inte skillnaden så stor. Barca har till skillnad från Inter slagit Dynamo hemma, men det kan Inter mycket väl ta igen när de väl möter Rubin.

Så på många sätt står ju Barca för samma utmaning. Att det sen ser mindre illa ut för dem är att de är ett bättre lag än Inter. Inte i bredden, men deras högstanivå är på en nivå som gör att de kan få ut mycket mer av sina matcher än Inter. Ändå finns ju faran där.

Och då kan man inte annat än tycka synd om Inter och Zlatan, med tanke på hur det har gått för dem under de senaste årens Champions.

* * *

Juventus situation ser oroande ut eftersom det är fel lag - Bayern - som nyss har åkt på däng mot Girondins. Juventus kanske blir tvunget att slå Bayern hemma för att ta sig vidare. Vettefan om de grejar det i en avgörande match på Olimpico i den sista omgången.

För övrigt visade Gourcuff att han kanske inte är den nye Zidane trots allt. Jag pallar inte att plocka fram klippet nu men han missade alltså en panenkastraff mot Bayern.

* * *

Fiorentina var det italienska lag som var mer eller mindre nederlagstippat på förhand. Jag och många andra gav laget mellan 40-45% chans till avancemang. Nu känns det mer som 70%, tack vare Lyons seger på Anfield. La Viola lär klå Debrecen hemma. Därefter bör det räcka med en poäng hemma mot Lyon, vilket de ska vara kapabla till. Om så blir fallet måste alltså Liverpool vinna alla sina kvarstående matcher för att gå vidare. Alternativt att man slår Fiorentina med 2-0 hemma eller tresiffrigt. Sånt gör man inte hursomhelst.

Milan var inte direkt nederlagstippat på förhand, men det var tänkt att man skulle få svårigheter att hålla l'OM under sig. Men jag hade nöjet att se slutet på deras match mot Real, och kan inte säga annat än att vinsten var välförtjänt. Särskilt som de rånades på ett ledningsmål bara några minuter innan Patos avgörande. Dock tycker jag att det vore fel att basunera ut Milans comeback som ett faktum. Kritiken mot Milan är inte tom mediaploj. Den bygger på många mediokra prestationer och vinsten ikväll kanske säger mer om vilka blottor som finns i Reals försvar, än att Milans har funnit lösningen till alla problem.

Det innebär dock att Milan nu reparerat skadan från Zürichmatchen, och med en bortaseger mot den tänkta huvudkonkurrenten (OM, alltså) har man ett mycket bra utgångsläge. Om det nu ska bli Milan och Real som går vidare ser jag väldigt gärna att det blir de rödsvarta som tar förstaplatsen. Så att jag kan se Chelsea, United och Arsenal svettas lite inför åttondelen.**

Fast sen är ju frågan om de behöver göra det. Milan har ikväll synat Real Madrids försvar och det vi har sett är inte imponerande. Jag kan inte fatta att laget som har köpt in Cristiano Ronaldo, Kaká, Karim Benzema och Xabi Alonso över en sommar, verkligen ser så sköra ut som de gör. Jag trodde att ett mediokert försvarsspel inte skulle spela nån jättestor roll när man har Harlem Globetrotters som offensiv kraft, men tydligen hade jag fel. Och det kan man väl bara glädjas åt. Att den seriösa fotbollen vinner över den ytliga.

* För läsare som inte är stammisar; med italienskt persepktiv menar jag inte annat än att de kan vara särskilt intressanta för de som följer Serie A mer än något annat. Bloggen är ingen hejaklack för italienska lag. Dock så ser jag på saken lite annorlunda än vad jag hade gjort för ett par år sen. Viasats pinsamt anglocentriska utsagor förra säsongen har skapat en del bitterhet hos mig som jag inte kan förneka. Därför skulle jag kanske kunna se något positivt i den eventuella utgången att Juventus slår ut Arsenal i slutspelet. Något som jag inte hade kunnat tänka mig förut, då Juventus inte direkt är mitt favoritlag om man säger så, samtidigt som jag är en stor, stor, beundrare av Arsene Wenger.

** Se ovan.

Läs även andra bloggares åsikter om inter, barcelona, milan, juventus, fiorentina, champions, gourcuff, real

Direkt efter lottningen

För två minuter sen avslutades lottningen till det europeiska kvalplayoffet. Långt ifrån någon drömlottning för min del. De två lag som jag gärna hade sett i VM fick båda två svåra motståndare, varav en av dem jag gärna vill se i VM.

Irland - Frankrike
Portugal - Bosnien
Grekland - Ukraina
Ryssland - Slovenien

Lagen som står som hemmalag börjar alltså hemma. Ryssland känns rätt given, medan de andra matcherna lär bli mer eller mindre jämna. Frankrike är ett klart bättre landslag än Irland, men Irland är ett landslag som inte har något att förlora, och är alltid oerhört starkt hemma på Landsdowne Road. Det i kombinationen med att Frankrike ofta agerar både nervöst och tamt, kan bli en väldigt svår kombination för Domenech & Co.

Portugal lär tyvärr slå ut Bosnien, men chansen för Blazevic finns, definitivt. Även om Portugal som många andra storlag verkar ha vaknat när det gäller, så är det fortfarande inte helt felfria. Ungern som är ett klart sämre landslag än Bosnien kunde störa Portugal i Lissabon. Sen kan man alltid diskutera fram och tillbaka om huruvida det är bra eller dåligt att avsluta på hemmaplan. Jag tillhör dem som trots att det varierar från fall till fall. Det finns visserligen statistik som visar att det lag som avslutar på hemmaplan har en fördel. Men den statistiken bortser från det faktum att det ofta är de bästa lagen som får avsluta på hemmaplan. Ta Champions till exempel. Gruppvinnarna får alltid avsluta åttondelen på hemmaplan. Gruppvinnarna är oftast det starkare laget.

För ett svagare lag kan det nämligen vara bättre att börja på hemmaplan. Anledningen är att uppförsbacken är enorm inför mötet. Men när man har fått med sig ett bra resultat från hemmamatchen, så har man mentalt passerat den första barriären. Man kan i returen spela med destruktivt, vilket är enklare än att spela konstruktivt. Jag brukar alltid nämna Helsingborg-Inter som ett exempel. Jag är övertygad om att Helsingborg inte hade gått segrande ur den striden om returen spelats på Olympia. Då hade man behövt vinna på beställning, och det klarar man inte mot ett motstånd av Inters kaliber.

Annorlunda uttryckt, hemmaspel är fördelaktigt, men inte nödvändigtvis att avsluta på hemmaplan.

Dock bygger ju detta på tänket att "vi fixar det i sista på hemmaplan". Det är det som gör att storlaget kanske spelar mer avvaktande på bortaplan, och riskerar därmed att onödigt hamna i underläge inför returen.

Grekland mot Ukraina känns helt öppet, delvis beroende på min begränsande kunskap om bägge lagen.

Ryssland är det mest säkra kortet av alla.

Edit; Sportbladet briljerar genom att tala om drömlottning för Portugal. De "undvek" Irland och Ukraina. De som har koll vet ju att om något så kanske var Bosnien det starkaste laget i sin seedningsgrupp. Men, men... När Sverige fick Portugal som svåraste motståndaren i VM-kvalet för snart två år sen, då betraktade vår media det som en bra lottning. Sverige "slapp" Kroatien och fick Portugal.

Edit II; Tydligen spelar inte Irland på Landsdowne Road längre. Att jag inte har koll på det säger en del om mig, men också en del om att irländsk fotboll aldrig har lyckats återhämta sig efter Jack Charlton-eran. VM 2002 undantaget.

Läs även andra bloggares åsikter om frankrike, portugal, bosnien, ryssland, grekland, ukraina, slovenien, irland,

17-18/10

Vi gör ett litet klubblagsuppehåll i VM-serien för att kommentera den gångna helgen.

Där jag tack och lov missade en hel del.

Tack och lov för att jag känner att beroendet och nörderiet ibland går lite för långt. Det kan vara en skön känsla att bara se på resultatet i efterhand.

Men Inter slog alltså Genoa med 5-0 på bortaplan... Verkar ha varit en riktig skrattmatch, snarare än en massiv styrkedemonstration från Inter.

När Amauri gjorde 1-1 mot Fiorentina blev jag förvånad över hur självklart det var att kvitteringen skulle komma. Det var som att så fort Fiorentina gjorde ett ledningsmål så bestämde sig Juventus för att man nu måste göra ett mål, och då var det bara att göra lite som man ville. Därför är jag också förvånad att det bara slutade 1-1. Jag såg inte andra halvlek, men vad härligt det känns att det blev motstånd på riktigt. Jag har varit med om det där alltför många gånger att ett storlag ska möta ett annat topplag som ligger på en lite lägre nivå. Och man väntar och laddar hela veckan. När det sen blir match så sopar storlaget mattan med lillebror. Som Juventus brukar få det mot Roma till exempel. De vinner med nöd och näppe mot bottenlagen men kör över sina närmaste konkurrenter. Och det är det som skapar den där omöjliga gränsen mellan lag som Inter-Juvnetus, och Fiorentina, Genoa, Roma.

Jag har egentligen ingen förhoppning om att Fiorentinas poäng i helgen ska innebär så värst mycket i längden. Men att vi får drömma lite är ju kul. Däremot känns det ju - på gott och ont för Serie A - att Fiorentina faktiskt är ligans tredje starkaste lag. Jag kan inte på rak arm minnas när det senast var så att ett lag utöver Milan, Juventus, Inter och Roma (och Lazio under Cragnotti) tog tredjeplatsen. Det skulle kunna få tabellen att se lite mer inspirerande ut.

För Milan, som jag tippade trea inför säsongen, är fortfarande helt ur form. Ska egentligen förlora matchen på ofokuserat spel i första halvlek. Menéz ska ha straff och mycket talar ju för att ett Roma med självförtroende och ett mål i ryggen gör mål på en straff. 0-2 där och matchen lär nog ha varit över. Att Milan med nöd och näppe vinner över ett svagt Roma kan inte ses som annat än att det här blir ett mellanår utöver det vanliga. Jag är med Hussfeldt när han säger att segern bara förlängde plågan.

Det har funnits många positiva överraskningar i säsongsinledningen. Bari, Parma, Sampdoria och Chievo kanske är de främsta. Särskilt Chievo. 1-2 hemma mot Bari för åsnorna är kanske omgångens skräll. Kul att det går bra för Bari. Synd att där ser jag en räddningsplanka bortom räckhåll nu för Cagliari.

Cagliari som gjorde mig oerhört besviken med det tafatta spelet mot Catania. Jag föredrar att förlora på det här sättet än att det är en tillfällighet som vanligt mot Catania på Sicilien. Men att killarna lät Dessenas FANTASTISKA mål vara förgäves, det känns inte förlåtligt.

Mazzarri leder Napoli till en knapp seger över Bologna och det verkar tas som att vinden har börjat vända efter tränarbytet. Synd bara att Napoli vann mot liknande motstånd under Donadoni.

* * *

Jag har ju ofta talat om hur Abramovichs sätt att över en natt transformera Chelsea till en europeisk stormakt fick mig att respektera Manchester United trots att jag är en gammal Liverpoolsupporter, från en generation som fick se United förvandlas till något som var motbjudande på alla sätt och vis. Men ingen kan ju ta ifrån klubben dess historia.

Jag har därför under alla dessa år sätt Uniteds senaste storhetsperiod som något att luta sig emot i kampen mot Chelseas plastiga framgångar. Och det har inte funnits på kartan att jag ändå ska föredra att Chelsea vinner eftersom deras titelräkning fortfarande är rätt liten.

Men nu börjar jag alltmer känna att jag kanske trots allt vill att Chelsea ska vinna. Det är dåligt nog att United nu har hunnit ikapp Liverpools antal ligatitlar. Något som jag för 15 år sen knappt trodde att jag skulle uppleva under mitt unga liv. Om Chelsea kan inleda en svit av titlar nu så kanske jag slipper se Ferguson realisera sin dröm. Att ha varit mannen som bokstavligen gjort United till Englands mest framgångsrika klubb (även om han fortfarande har två EC/CL-titlar kvar i racet).

Inte för att jag har nåt emot Ferguson. Men det skulle vara mindre legendariskt om det i så fall sker längre fram med en annan manager.

Så, ja, jag har bestämt mig. För första gången på sex år kommer jag nu att hålla tummarna för att Chelsea vinner Premier League. Om Arsenal eller Man City sen vill ta det istället så, mer än gärna. Men jag vill officiellt inte att United ska vinna ligan nu, även om det sker till priset av att Chelsea gör det.

* * *

Sist men inte minst så var det här en okej dag för Östergötland. IFK Norrköping är i praktiken klar för fortsatt spel i Superettan (den har varit hotad på riktigt), och Åtvidaberg är i Allsvenskan. Det kommer inte bli någon Superettan för Sleipner dock.

Men är man Peking så känns det ju ändå lite absurt att det kommer att spelas allsvenskt fotboll på Kopparvallen nästa år, men inte i Norrköping.

Läs även andra bloggares åsikter om inter, juventus, fiorentina, napoli, dessena, cagliari, bari, chievo, milan, roma, chelsea, united, liverpool, ferguson, norrköping, åtvidaberg, sleipner, östergötland

Det optimala VM, del IV

Marocko
Nordafrikas historiskt mest framgångsrika lag, om än knappt, främst tack vare avancemang till åttondelsfinal i VM 1986. Men har imponerat även under VM 1994 och 1998, där man i det förra spelade helt på samma nivå som Nederländerna och Belgien (men utan att den dödliga effektiviteten), och i det senare hade varit vidare om inte gruppklara Brasilien visat brist på koncentration i försvarsspelet mot Norge.

Utöver detta är det för mig ett attraktivt lag eftersom jag är svag för det "franska" Nordafrika om man får säga så utan att låta eurocentrisk. Således tillför Marocko något till VM som jag inte tycker se mig hos något annat land. Sen att det kanske är väl subjektivt är en annan femma.

Mexiko
Delvis är det en generationsfråga, delvis är det ren nonchalans och intresse för vissa delar av världen som gör att Mexiko i Sverige är ett väldigt underskattat landslag. Det visar sig i yttranden om en "överraskning" när Mexiko tar sig vidare från ett gruppspel i VM, och även i vissa fall är Sven-Göran Eriksson och hans män tog över landslaget. Det var som att dessa duktiga svenskar skulle lära en liten bananrepublik hur fotboll spelas.

Och så har det också sedan länge funnits en uppfattning att Mexiko är ett landslag som får spel i VM på ett silverfat tack vare enkelt kvalspel. För 20-30 år sen var också Concacaf just ett kval för blåbärsnationer som sen dess har vuxit sig mycket starkare, typ USA, Costa Ricka och nu Honduras.

Men Mexikos resultat de senaste decennierna talar för sig självt. Efter att ha diskats från VM 90 har Mexiko gått vidare från gruppspelet varje gång man spelat i VM. En merit som enbart delas av tre andra nationer, vars position i fotbollens historia säger en del om Mexiko; Brasilien, Tyskland och Italien.

Det har också varje varit så nära att det blivit kvartsfinal. Ut på straffar mot Bulgarien, 1-2 mot Tyskland i en match där man missade två otroliga lägen att sätta spiket i kistan vid ställningen 1-0, bortkontrade av USA 2002, och förlust i förlängning mot Argentina senast.

Ett fotbollsgalet land med runt 100 miljoner invånare ska förstås alltid spela i VM.

Nederländerna
Historiskt den starkaste fotbollsnationen som inte vunnit VM sen introduktionen av färg-TV. Jag brukade under uppväxten kolla gamla bilder från 70-talet och tycka synd om Cruijff och gänget, men kände aldrig detsamma för det aktuella 90-talslaget, och i stort sett är det samma sak fortfarande. Jag har mycket respekt för landets - enligt många naiva - inställning till offensiv fotboll. Inte så mycket för att jag själv har något emot organiserat försvarrsspel och framförallt målfattiga matcher, men för att jag respekterar idealister som har en vision om hur fotboll bör spelas, framför en massa ytligt snack om vinna this och vinna that. Självklart handlar fotboll mycket om att vinna matcher, det är spelarnas uppgift, men det finns annat också. Vore det inte så hade inte funnits någon kult kring holländskt 70-tal.

Vad gäller dagens Holland störs jag av att det finns alldeles för många gnälliga eller kaxiga typer, och så har det varit väldigt länge. Varför Bergkamp har sån gloria över sig som en fotbollens gentleman förstår jag inte riktigt. Han visade alltid tendenser till att vara en surskalle, och hans brutala stämpling på Mihajlovics bröstkorg kan inte ursäktas med att den sistnämnde själv var en skurk på planen. Men han är ju långt ifrån ensam. Frank De Boer, Davids, Koeman, Van Nistelrooy, Van Persie, Van der Vaart, Van der Sar och alla andra jobbiga typer som jag glömt.

Och sen har vi de där fansen som jag indirekt refererade till när jag talade om Irland. För mycket ploj.

Nigeria
Kameruns efterträdare under mitten av 90-talet som Afrikas stora hopp. Var under den perioden oerhört starkt. Mycket nära kvartsfinal 1994 och borde ha gjort detsamma - eventuellt mer - fyra år senare. Är dock i dagsläget rätt nära att missa sitt andra raka VM, och även om det fortfarande finns många duktiga nigerianer i Europa är de stora stjärnorna intre längre grönvita.

Själv har jag särskilt de sista tio åren haft något av en hatkärlekrelation till Nigeria, fast mindre hat och mindre kärlek. Jag vill förstås att det ska ske en maktfördelning i fotbollen där Afrika har något att säga till om längre fram i turneringen, men det har samtidigt stört mig som anhängare av Kamerun att grannlandet har tagit över. Men nu är det ju åter ombytta roller. Kamerun ligger i täten och Nigeria verkar ha svårigheter, trots att det bor 100 miljoner fler människor i Nigeria.

Nu har det gått några år med Nigerias frånvaro i de större sammanhangen, så jag har börjat känna att det skulle vara lite old school om de återkom.

Nordkorea
Jag tycker nog att fotbollen är alldeles för stor för att behöva en extra gnista som politken kunde tillföra en hockeymatch mellan Sovjetunionen och USA, för att ta ett exempel. Men nu när jag ändå har tydliga svårigheter med att ta ut asiatiska lag till ett optimalt VM, så känns Nordkoreas ökända stämpel, med en "grå" profil, som en grej som ger laget en extra dimension som man inte får med ständigt underpresterande Saudiarabien (förutom 1994) och så vidare. Jag kan inte påstå att Nordkorea gör VM roligare eller tråkigare, men det finns här den där laddningen och när kvoten ändå behöver fyllas så får Nordkorea fylla ut. Kina känns inte lika attraktivt. Liksom USA är det en idrottsnations om är så mycket bättre på så mycket annat, att det bara känns skönt att slippa dem i fotbolls-VM (den kines som eventuellt läser detta ska inte ta illa upp). Sen får vi inte glömma Nordkoreas skräll mot Italien 1966.

Läs även andra bloggares åsikter om marocko, mexico, nederländerna, nigeria, nordkorea

Det optimala VM, del III

Honduras
Börjar alltmer framträda som centralamerikas starkaste lag, och jag föredrar de latinska framför de karibiska. Det blir så mycket oseriöst calypsoploj med Soccer Warriors och hela Reggae Boys. Och så en stor del av det är att David Suazo är från Honduras. Den här listan ska visserligen vara mer universell ur tidsaspekt, men jag kan inte förneka att sympatierna för landet ökar litegrann med en sån hjälte, och en sådan påverkan har jag inte känt sen alldeles i början när jag började fastna för olika klubblag efter VM 90.

Iran
The Old Country. Kan ibland känna att det är en fördel när Iran inte är med, eftersom jag inte vill göra VM till en nationell grej. Jag vill fokusera mig på VM som en samlande kraft för hela världen, om jag nu ska ha något perspektiv utöver själva fotbollen över det. Och om jag hela tiden får höra nyheter och berättelser om vad diverse släktingar känner i hemlandet, tanken på eventuellt stora besvikelser, blir inte så kul. Men som de flesta vet så är Iran ett fotbollsgalet land, och kvalade ju in redan 1978, innan revolution och krig dödade fotbollen. 1992 fick man börja kvala igen, och sen dess har det blivit VM vartannat mästerskap. Bör med tiden dominera sin del av Asien.

Irland
Spelade en huvudroll i VM 90 med ett på gott och ont karaktäristiskt sätt att ta sig vidare från hindren. Bör också vara det enda lag någonsin som har nåt en kvartsfinal utan att vinna en enda match. Sen är jag inte alltid den som gillar "färgglada" supportrar, men i Irlands fall tycker jag ändå att det är lite mer äkta. Det handlar inte bara om att festa. De bryr sig om fotbollen också.

Italien
En del brukar förvänta sig att jag ska vara en supporter till Gli Azzurri för att jag dyrkar Serie A, men jag kan direkt meddela att så är inte fallet. För mig finns det ingen koppling mellan att älska ligan, fotbollskulturen och arenorna, och att av samma anledning älska landslaget. För ajg höll inte på Italien under VM 90, men jag ville behålla själva turneringen när den var över, och den råkade spelas i Italien.

Italien har varit ett mittimellanlag. Varken starka sympatier eller antipatier. Kanske rätt starka sympatier under EM 2004, när jag kände att det svenska föraktet för italienska fotbollsspelare blev så arrogant att det mest var vidrigt och obehagligt. Sen har det också alltid varit väldigt tacksamt att ha Italien med i täten de gånger jag av olika anledningar inte har velat se Tyskland, Brasilien eller Holland vinna diverse turneringar.

Men sen kom VM 2006. När Fabio Grosso gjorde 1-0 mot Tysk-land hoppade jag upp ur soffan som en galning och började skrika och klappa på väggarna i rummet. Men när nästa match för Italien var över, då var det mest vrede jag kände. Och sorg, för att Frankrike hade förlorat och för att Zidane fått avsluta sin karriär på det sättet. Jag borde ha hållit mig borta från internet i ett halvår. Vad det nu hade spelat för roll. Då kom ju Marcus Birro och inledde något som jag helst ville avdistansiera mig ifrån. Och det pågick i två år. Sen blev jag mer lack efter Abidals röda kort i EM 2008. Men när Spanien gjorde sitt, och när det därefter har gått så knackigt, så känner jag att de har straffats för finalen 2006 (bara ifall någon undrar så menar jag inte att de gjorde något fel, men Frankrike är mitt lag i Europa).

Vad gäller den självklara platsen i VM.... Jag måste plussa för att de liksom en del andra lag bär färger som är helt annorlunda mot den i flaggan. Jag plussar också för deras överlevnadsförmåga i hemska lägen. För smart fotboll. Och när sydländska människor i våra breddgrader ständigt hånas för en påstådd irrationalitet och svaghet när det kommer till produktivitet, så njuter jag av att världens historiskt mest beräknande, taktiska, landslag, kommer från ett medelhavsland.

Kamerun
San Siro 1990. Öppningsmatch i VM. Kamerun mot Argentina. Jag blev mest frälst av Cyril Makanaky men det var Francois Omam-Biyik som gjorde målet. Sen den dagen har jag alltid hållit på Kamerun i landslagssammanhang, och jag har väntat och väntat på att det ska bli avancemang från gruppspelet. 1998 blev de först rånade av Österrike i en match som man totalt dominerade. Det gör ont att tänka på det. Men sen gavs ju chansen till reparering, men domaren såg något ojuste som ingen annan såg, i den avgörande matchen mot Chile. Fyra år senare var jag än mer övertygad efter att ha sett Cup of Nations (afrikanska mäster-skapet) i januari. Men det blev som det blev. Tyskarna vann. Sen Pierre Womes straff 2005. Jag väntar fortfarande. Utöver min personliga relation kan jag påminna om att det är Kamerun som vann heder åt Afrika, framförallt söder-om-Sahara, när man 1990 blev det första landslag som nådde en kvartsfinal. Det gav Afrika en extraplats till USA 1994 och en del började prata om hur Afrika skulle börja att dominera sporten inom en snar framtid. Den profetian gick inte in och beroende på vad man menar med dominans tror jag aldrig att det kommer att hända. Däremot ökar ju antalet stjärnor i de afrikanska trupperna för varje mästerskap som spelas.

Jag kommer i alla fall alltid tycka att alla länder söder-om-Sahara står i skuld till Kamerun. Lejonen bör alltid hyllas.

Läs även andra bloggares åsikter om honduras, italien, irland, iran, kamerun

Uruguay och Honduras

Ah, jag är så frustrerad över Erik Nivas envishet att inte ta revidera sin uppfattning om att Uruguay och Argentina igår gjorde upp om att spela oavgjort i och med att det resultatet säkrade Argentinas plats i VM och Uruguays plats i playoff.

Efter att ha försökt övertala honom via feedback att det inte finns någon rimlighet i den beskrivningen ger jag upp.

Men om det är någon av den här bloggens läsare som har missat det så hade alltså Uruguay inte mycket att bevaka i den matchen, annat än att bevaka sin nolla som en förutsättning att kunna vinna matche och därmed dels säkra sin överlevnad oberoende resultatet i Santiago mellan Chile-Ecuador, dels gå om Argentina och säkra en plats i VM utan playoff.

Så som förutsättningarna var var det bara Argentina som hade en poäng att bevaka eftersom det räckte för avancemang. Men Uruguay kunde ha förlorat eller spelat oavgjort. Det enda som betydde något var att vinna. Det berodde på den överlägsna målskillnaden gentemot Ecuador som innebar att även vid förlust mot Argentina så var Ecuador tvunget att vinna.

Efter flera repliker svarar Niva mig att just detta innebar att båda lagen var alltför nöjda med situationen för att elda upp sig själva.

Men att inte ha tillräcklig motivation för att tvinga fram en heorisk insats är ju en sak. Att göra upp en match eller att bevaka något som inte finns att bevaka är ju två helt skilda saker.

Och något i mig säger att bara en anlgofil kan missa den distinktionen.

För det första så har majoriteten av svenska anglofiler inom fotboll grundinställningen att man ska kriga ner sin motståndare med våldsamma offensiva attacker, snarare än att känna sig fram så som ett lag som Uruguay eller Italien kan göra. När det förstnämnda uteblir utgår man från att det finns ett bristande intresse.

För det andra innebär perspektivet (anglocentrism) att latinska lag befinner sig i periferin och bedöms alltid på ett annat sätt än Nordeuropeiska lag. Det finns en uppfattning (som inte är taget ur luften) att benägenheten för bevakning och överenskommelser är större hos latinska lag.

Och det handlar inte om okunnighet. Niva skulle, bortsett från detaljfrågor kring utgången av diverse händelser från VM och i vissa fall VM-kval från de senaste tjugo åren, som en bevandrad jorunalist och fotbollsentusiast utklassa mig i kunskap om sydamerikansk fotboll.

Det handlar om strukturellt tänkande.

* * *

När det kommer till helt avgörande moment på slutet av det här kvalet så kanske den största stunden av dramatik kom när USA kvitterade mot Costa Rica i 95:e minuten. 2-2, och det innebar att Honduras är klart för VM.

Förutsättningarna var alltså att både Costa Rica och Honduras var tvungna att vinna för att ta den sista direktplatsen till VM. Och ingen av dem hade någon lätt uppgift. Honduras skulle möta ärkefienden från fotbollskriget - El Salvador - på bortaplan, medan Costa Rica skulle göra något som inget landslag gjort på åtta år - vinna en tävlingslandskamp i USA.

Honduras gjorde sitt. Det avgörande målet kom en bit in i andra halvlek när Suazo slog ett inlägg från höger som Pavon - mannen som missade ett straff mot USA i helgen - nickade in.

Det uttrycktes mycket glädje men det stod trots allt fortfarande 0-2.

Men USA reducerar och ser ut att vara på god väg att kvittera. Men flera bra chanser ges bort, och allra värst blir det när Milanbacket Onyweu agerar väldigt klantigt och skadar sig i försöket att nå ett inlägg. Han utgår och eftersom alla byten är gjorda får USA avsluta matchen med decimerat manskap.

Dessa sista tio minuter ser även ut att leda till absolut ingenting annat än hårda närkamper, tidsfördrivande frisparkar och tjafs vid sidlinjen som leder till att bortalagets tränare blir utvisad

Då kommer alltså hörnan i den 95:e minuten och Bornstein nickar in kvitteringen.

Glädje i San Salvador, och man kan ju ana plågan hos Costa Rica och deras supportrar.

Det glädjer mig i alla fall stort att Honduras är i VM. De har blivit allt bättre på 2000-talet och jag unnar min hjälte David Suazo hans förmodligen sista chans att spela i ett världsmästerskap.

Utöver Suazo har ju Honduras bekanta ansikten i den f d Cagliarispelaren Edgar Alvarez, som nu spelar en nyckelroll i Bari, och Léon, som för mig hamnat lite i skymundan efter att han lämnat Genoa för Parma sommaren 2008, och sedan blivit kvar i Serie B på grund av flytt till Torino.

* * *

Angående Europa har jag inte så mycket att säga. Det var en ganska ljummen kval med få matcher som verkligen gällde något. Enda stora utropstecknet är att Slovakien trots allt vann i ett snöigt Polen och återtog den VM-plats som man verkade ha gett bort. Och att Schweiz i slutändan var ett baklängesmål från att ge Grekland en oväntat direktplats till VM.

Nu ser vi fram emot den av senkommet seedningsbeslut kontroversiella EM-lottningen på måndag.

Läs även andra bloggares åsikter om honduras, uruguay, suazo, anglofili, niva, alvarez, leon

Det optimala VM, del II

Egypten
Jag såg Asterix & Obelix som alla andra när de mötte Kleopatra. Och jag har växt upp större delen av ungdomsåren i Europa. Så jag är också skadad av bilden av Egypten som ett land med en antik historia, farao, pyramider. Och det brukar vara ett störande element för mig när det kommer till fotboll. Men Egypten var med i VM 90, i den underliga gruppen där alla lag hade ett identiskt läge i tabellen inför slutomgången. I slutändan var gruppen också bara ett egyptiskt mål mot England från att avslutas på samma sätt.

Hursomhelst, förmodligen Nordafrikas största fotbollsland.

Elfenbenskusten
Ett av Afrikas stora hopp i VM. Borde ha gjort VM-debuten tidigare än 2006, men väl där hade man förmodligen gått vidare om man inte hamnat i en mardrömsgrupp. Vann det första afrikanska mästerskapet som jag följde (1992), och har alltid haft en del toppspelare åtminstone i Frankrike.

England
Det finns ett klipp på You Tube från en dokumentär om Graham Taylors tid som förbundskapaten för England mellan 1990-1994, som visar bilder på vad som hände i den oerhört viktiga matchen mellan Nederländerna och England i VM-kvalet 1993. Det är ett tragikomiskt klipp. Taylor, som för övrigt rankas som den sämsta tränaren England någonsin har haft (åtminstone var det så innan McLaren efterträdde Eriksson), får flera domslut emot sig och Englands möjligheter är alla stolpe ut. Nederländerna gör det motsatta. Får behålla Koeman, slipper straff emot sig och gör mål på sina chanser. Taylor vet att han kommer att få sparken och klagar på fjärdedomaren.

Men för mig är det mest tragiska med klippet det som man ser mellan 00:35-00:40 i klippet. Jag såg klippet för nåt år sen och det jag tänkte i det här ögonblicket var "herregud, vilken fotboll, sånt ser man inte längre". Det är ett typiskt engelskt spel det handlar om. Inte one-touch-spel längst marken, utan långa bollar. Jag ser inte vem det är ute på kanten, men han bara drar till bollen på studsen och så är David Platt direkt på jakt efter bollen. Jag saknar det verkligen. Man kan tycka att det är ett osofistikerat sätt att spela, men man kan inte ta ifrån spelarna att de spelar på ett sätt som i princip bara de gör. Och för mig som inte gillar likriktning så kan jag uppskatta det lika mycket som när Italien spelar ett jävligt kontrollerat spel.

Jag har aldrig varit ett stort fan av det engelska landslaget, förutom under en period i mitten av 90-talet när jag drogs in i hela det där anglofila köret med PL och Britpop och så vidare. Men långt innan jag skulle komma på saker som att teorisera om vad ett VM behöver för att vara bra, visste jag att ett VM utan England (eller möjligen Skottland) var ett sämre VM.

VM 1994 var till exempel något av en besvikelse för mig. Arenorna såg ut som de NFL-arenor som de verkligen var, vissa resultat gick helt emot det jag ville och så vidare. Men en sak som jag insåg rätt tidigt efteråt var att det var något som saknades och att det var dels ett jugoslaviskt lag och framförallt ett engelskt lag.

Jag tyckte även att som landet där fotbollen kom till, så var det bra för VM:s prestige om England gick långt i turneringen. Alltså för att det helt enkelt skulle innebära fler prestigematcher. Rumänien kanske var ett bättre landslag, men jag ansåg att en match mellan England och Brasilien, Argentina, Tyskland etc. hade något extra.

Idag spelar inte England på det sättet. De spelar bara tråkig powerfotboll. Det finns fortfarande fart och styrka, men inte det där härligt idiotiska långbollspelet. Det gör att jag inte alls bryr mig lika mycket om de går långt eller inte. Dessutom har ju den engelska fotbollen (eller snarare den engelska ligan) något av symbolen för den moderna fotbollen. Det där med prestige har alltmer börjat ersättas med kommersialism. När England går långt så får vi ytterligare några dagar där svensk media tjatar överdrivet mycket om allas vår Jånn Tärry, Rijo Fördinand, Wejn Roonij, Stijven Jerrard och så vidare. Samma bilder som pumpas upp i TV-rutan när Canal+ spelar Rule Britannia.

Men visst det fortfarande något i luften när England är med. Allt är inte helt förlorat. Jag skulle dock vilja ha tillbaka de där tjocka svarta delarna uptill på strumporna.

Frankrike
Landslagsfotbollens yttersta toppskikt har varit väldigt svår att infiltrera sedan 70-talet. Frankrike blev i och med guldet 1998, EM-guldet 2000 och VM-finalen 2006 det senaste landslaget att ha tagit klivet från att vara en stark fotbollsnation till att bli en storhet på samma nivå som Argentina, Brasilien, Tyskland, Italien och i viss mån Nederländerna (Spanien får vänta ett tag till och Uruguay är en definitionsfråga). Har ändå en märkligt svag fotbollskultur i förhållande till de andra. Var det typiskt skepticism mot England och andra angloländer som gjorde att fotbollen inte växte sig lika starkt här? Jag vet inte.

Hursomhelst, den nationella aspekten i landslagsfotbollen är för mer främmande för mig än för många andra. Vad det beror på får jag gå in på någon annan gång, men Frankrike är ett undantag. Jag bodde några år där under den tidiga barndomen, och det var nog källan till mina sympatier när jag såg Jean-Pierre Papin och gänget regera Europa alldeles i början av 90-talet.

Förenade Arabemiraten
OK, har egentligen inte så mycket att tillföra men jag måste ju fylla ut Asienkvoten. Här är anledningen väldigt enkel. That's right, de var med i VM 90, sånt glömmer jag inte. I en kontintent där det saknas hård konkurrens väger det väldigt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om egypten, elfenbenskusten, england, frankrike, arabemiraten

Det optimala VM, del I

Argentina
Jag skäms nästan över det faktum att den dagen VM-finalen 1990 spelades höll jag på Västtyskland. Fotboll var något nytt för mig, det fanns nyanser som jag då inte förstod, och därför ingick jag i det internationella drevet mot Argentina. Argentina var aldrig välkommet till finalen i Rom och att de tagit sig dit var både tursamt och förvånande.

Man brukar överdriva och säga att 1986 vann Argentina guld med Maradona och nio terränglöpare. Om så är fallet så var Argentina 1990 närmast en medioker Maradona och nio terränglöpare. Men inte ens om man balanserar det är sanningen så värst annorlunda. Då var Argentina Maradona, åtta terränglöpare och det fenomenala kontringsvapnet Claudio Caniggia. Spelare som Burruchaga och Basualdo var säkert bra spelare, men inte av den sorten som spelar ett lag fram till en VM-final. De där terränglöparna fick representeras av spelare som Ruggeri och framförallt den skäggige Batista.

Nuförtiden tycker man ju att det inte finns annat än att älska med ett halvtrasigt lag som med nöd och näppe ständigt kommer undan undergången, och som på vägen slår en för tillfället överlägsen ärkerival i Brasilien, och hemmanationen Italien.

Men så resonerade inte vi åttaåringar. Vi tyckte att om ett lag skapar fler chanser så bör den vinna. Det gjorde inte Argentina i utslagningsfasen. Och de briljerade inte i gruppspelet heller. Vem minns inte Maradonas handsräddning på mållinjen som släpptes av den svenske domaren Fredriksson?

Jag har aldrig riktigt förstått vad det var som gjorde att jag kom att ändra uppfattning om Argentina. Det skedde ett bra tag innan jag kunde förstå charmen i det som världen utsattes för av dem i VM 90. Det var väl främst under VM 1994, även om det stegvis har växt än mer. Kanske hade det starka intrycket i sig fått mig att se Argentina som en självklar del av landslagsfotbollen. Eller att de nu plötsligt spelade allt annat än destruktiv fotboll, med ordentliga offensiva krafter utöver de två nämnda från Italien-VM, som Batistuta och Balbo.

1998 var man ännu bättre, 2002 var man bäst i världen på pappret, men åkte ur ändå. 2006 inte så mycket sämre. Förmodligen är det det bästa laget från det första årtiondet av 2000-talet som inte vann VM.

Hursomhelst, Argentina kommer alltid att förgylla VM, tack vare sin historia och den karaktäristiska dräkten (särskilt om det är Adidas som tillverkar den). Men kanske framförallt för att man av de stora nationerna i världen har en ganska unik blandning av sydamerikansk teknisk briljans och europeisk cyniskt smarhet som ofta gränsar- och övergår till det brutala. Det är det som gör att man kan kosta på sig att gilla deras skurkar. Som Bilardo, Simeone, Heinze med mera.

Bahrain
Har inget i VM att göra, men om valet står mellan Asiens femtelag och Oceaniens första/andra så väljer jag Bahrain eftersom fotboll förmodligen är landets mest populära sport. Även om de inte har så mycket att tillföra kvalitetsmässigt, så känns de aningen mer äkta än vissa andra.

Belgien
En skugga av sitt forna jag. Belgien var ett av Europas starkare landslag under hela 80-talet och fram till mitten av 90-talet. Jag minns fortfarande hur de förnedrade Uruguay framför mina ögon och hur jobbigt det var att behöva se det. Scifo, Degryse, Versavel, Ceulemans etc., och fyra år senare den fantastiske Philippe Albert. Har nuförtiden inte något att tillföra och känns föra karaktäristiskt som Nederländernas sämre kusin, även om tvåspråkiga landslag ofta är lite extra intressanta just på grund av detta. Är inte given, men historiskt motiverad, särskilt för min generation.

Brasilien
Har haft så sjukt fula dräkter ända sen VM 1998, och jag är inte annorlunda än alla andra som emellanåt kan känna sig lite småirriterade över gullandet med Brasilien. De som har sådär lagom stort intresse för fotboll brukar hålla på Brasilien utöver det egna landet eftersom det är så "festligt" och exotiskt med hela det där sambaköret. För min del föredrar jag det av många förhatliga brasilianska 90-laget, då Dunga var en impopulär spelare som symbol för den mindre publikbefriande fotbollen, vilket jag alltid har tyckt varit så roligt. Stackars karln liksom. Att han själv verkar vara något av en bulldog är en annan femma.

Men nej, det är inte för att jag är så pass påverkad av oseriöst festande att jag vill se ett mindre vackert Brasilien. Jag var inte ens medveten om denna dimension då eftersom jag var ett litet barn som aldrig hade sett Brasilien tidigare. Det gick inte att missa att de flesta av spelarna hade en fantastisk bollkänsla. Kanske är det att jag föredrar att se Branco slå en 30-meters passning till Careca, än att se ett helt arsenal av fixstjärnor stormandes fram mot motståndarmålet i sina Niketröjor. Eller att jag hellre ser Alemãos sköna lunkande stil med de nerdragna strumporna och mustachen, än en bolltrixande Ronaldinho.

Costa Rica
Det vore verkligen skönt om Costa Rica återgick till att spela i svartvitrandigt, så att man får sköna VM-90-vibbar. Jara och Cayasso (visserligen i rött) mot Skottland, Flores och Medford mot Sverige på Luigi Ferraris. Ah, vilka härliga bilder.

Läs även andra bloggares åsikter om argentina, bahrain, brasilien, belgien, costa

Det optimala VM

Det var tänkt att jag skulle följa upp Det optimala Serie A med Det optimala Primera Division, men nu när det ändå är landslag som är i fokus tänker jag istället köra vidare med Det optimala VM.

Kriterierna är de ungefär de samma som för klubblagen, som presenterades i samband med Det optimala Premier League:

* Historia

* Karaktär

* Estetik

* Listan är till stor del personlig, finns inga anspråk på att vara helt rätt.

Modifierade formuleringar och tillägg:

* Eftersom detta bygger på något som ska vara genomförbart, följer jag FIFA:s nuvarande fördelning av VM-platser för de olika kontinenterna. Det innebär att jag i vissa fall är tvungen att fylla ut kvoter med lag som jag inte direkt tycker har någon påverkan på ett optimalt VM.

* Det optimala värdlandet för ett VM är Italien. Det innebär att Afrikas andel sjunker till fem lag, så som har varit fallet ända sen VM 1998. I nuvarande läge har man sex lag eftersom Sydafrika är värden. Jag kommer alltså att ge den extraplatsen till Europa eftersom värden byts från Sydafrika till Italien. Jag tror inte att FIFA i nuvarnade läge skulle utöka någon konfederations platsandel utöver Europa. Så det kommer att finnas 3 lag från Concacaf, 5 lag från Afrika, 4 lag från Asien, 4 lag från Sydamerika och 14 lag från Europa. De återstående två platserna fylls av de interkontinentala playoffen mellan Asien-Oceanien och Syd-amerika-Concacaf. Listan kommer att visa vilka lag som priori-teras fram.

* Att ha deltagit i VM 1990 är en mycket tung merit i urvalet. Som den här bloggens titel redan antyder är jag ett av de barn som upptäckte fotbollen med den turneringen. Jag är så besatt och fascinerad av den himmelska turneringen att medvetet eller omedvetet går kanske mer än halva min fotbollsdröm ut på att reproducera VM 90. Meriten är dock ingen garanti.

Den första delen presenteras imorgon.

En fet baksmälla, och Gud åter matchvinnare för Argentina

Zlatan sa till reportern att det inte var den här sista matchen som avgjorde Sveriges öde, och det har han helt rätt i. Han kunde dock inte säga vilken eller vilka matcher det var som hade blivit avgörande. Jag tycker dock det är ganska uppenbart vilken det är som blev det.

Tittar vi tillbaka så har ju Sverige inte gjort något fiaskokval. Man har bara råkat hamna i en grupp där tredjelaget Danmark fick förtjänt eller oförtjänt mer poäng med sig än vad vi hade räknat med. Sverige kryssade borta mot Albanien. Där hade man nog väntat sig mer, men i gengäld tappade Portugal poäng mot samma lag på hemmaplan istället, och var övertidsminuter från att göra det även borta. Danmark tappade också mot dem. Ungern och Malta slogs fyra gånger om, även om framförallt bortamatchen mot Malta var en stor besvikelse. Men poängmässigt gick ju det hem ändå.

Sverige vann alltså alla strömatcher, förutsatt att man slår Albanien hemma i sista, vilket ändå inte lär betyda något. Det lämnar oss till storlagen.

Sverige kryssade två matcher mot Portugal. Även om Portugal under kvalet har varit en besvikelse, kan man utifrån de senaste fem årens resutlat inte betrakta det som annat än att de var klara favoriter mot Sverige hemma, och knappa favoriter borta. Sverige hade inte kunnat ställa högre krav än en poäng. Nu blev det två. Mer än godkänt.

Då kan det alltså bara finnas en match som blev avgörande, och det är Danmark hemma. Och det avgörande momentet där är ju när Kim Källström missar straffen. Sätter han den där så kan Sverige spela på säkerhet resten av matchen, och då har man vunnit. Även et kryss hade skapat ett annat läge i fortsättningen. Mindre ångest.

Så, då kan man ju fråga hur det känns för alla de fans med civilkurage som har buat en egen spelare i Anders Svensson de senste tre åren. Er idol Kim har kostat Sverige ett VM. Jag vet att det är väldigt orättvist att säga så, men det ligger en del sanning i det.

* * *
Den svenska besvikelsen är nu enorm. Den är av en sort som kommer att hålla i sig väldigt länge. Det kommer nog att hålla i sig i två år, fram till det att det eventuellt blir ett nytt mästerskap, vilket för övrigt lär bli rätt svårt eftersom Sverige inte kommer att så höga rankningspoäng inför lottningen. Besvikelsen beror inte bara på att man har missat VM, utan att man har gjort det efter en så lång period. Det har blivit som en del av mångas halva uppväxt, för de äldre en lång period av fotbollsfeber över hela landet. Nu kommer man att veva bilder från framförallt VM 2002, EM 2004 och VM 2006, eventuellt också Zlatans kanon mot Grekland (förutom de fördomsfulla rasisterna som alltid har drömt om att Zlatan ska drabbas av individuella misslyckanden) från EM 2008, i huvudet om och om igen. En lång period av framgångar kommer att skapa en lång jävla baksmälla.

För min del är jag mest ledsen över något som jag kom på först några timmar efteråt. Att Zlatan aldrig kommer att få briljera i ett VM. Hans förutsättningar är visserligen aldrig begränsade i landslaget, men en sådan mål som han gjorde mot Grekland till exempel... Nästa VM kommer han att vara 33 år. Det är för mycket. Han är definitivt i sina bästa dagar just nu. Man kan tycka att han kommer att kunna se på en fantastisk landslagskarriär med spel i Ajax, Juventus, Inter och Barcelona. Han kanske till och med kommer att vinna den där jävla Champions. Men vi vet ju alla hur maniskt prestationscentrerad Zlatan är. Han kommer förmodligen att gräma sig en del över det där. Kanske får han spela ett EM till, men han kommer inte vara i samma form då, och oavsett så är EM stort. Men när VM väl drar igång märker man att det är så oerhört mycket större.

* * *

Men besvikelsen är kanske större nere i centraleuropa. Där fanns det ett lag som hade lika stor tabelledning som Danmark, men spelade troligen bort sina chanser till VM ikväll. Vi talar förstås som Slovakien, som behövde ett kryss för att säkra VM-platsen, men torskade hemma mot Slovenien med 0-2. Slovenien råkar också vara laget som ligger på andraplats, och har nu stängt gapet till två poäng.

I sista omgången möter Slovakien Polen borta, medan Slovenien tar sig an San Marino borta. Slovkaien får alltså en lite lättare uppgift i och med att Polen är avsågat, men det krävs ändå seger, och det lär polackerna bara bjuda på om de blir mutade, vilket man får hoppas att de inte blir. Målskillnaden är för båda lagen +11. Slovenien kommer att slå San Marino och får Slovakien kryss eller mindre så är man hänvisade till playoff. Och där bör de rimligen inte klara sig. Särskilt som lottningen kommer att vara seedat.

Så nära var Slovakien sitt första VM-slutspel någonsin, som självständig nation. Men man har ju som tröst fortfarande allt i egna händer.

* * *
Apropå playoff.

Bortsett från den nämnda gruppen är allt klart när det kommer till grupptvåor, antingen i praktiken eller som fakta. Det kommer att handla om:

Portugal
Grekland
Frankrike
Ukraina
Bosnien-Hercegovina
Ryssland
Norge
Irland
Slovakien/Slovenien

En av dem kommer att hamna utanför som sämsta tvåa. Jag är osäker på hur det kommer att räknas men det verkar enligt vad jag hör vara rätt givet att det blir Norge.

Relativt stora- eller på sistonde framgångsrika nationer som har missat- eller lär missa playoff och VM är:

Tjeckien
Sverige
Turkiet
Kroatien
Rumänien
Polen

* * *
Den värsta dramatiken utspelades i Sydamerika. Argentina som har satt sig i klistret förväntades ändå vinna den enklaste möjliga matchen som fanns på pappret. Peru hemma. Men sen blev dåligt värre när bortalagets kvittering kom i 90:e minuten. Vad händer då? På den av regn nedstänkta planen försöker de randiga i desperation att slå in ett segermål på övertid. Och till slut lyckas dem. Ett skott styrs vidare vid stolpen där... Martin Palermo står och slår in bollen i tomt mål och blir känslomässigt överväldigad. Diego, som har gjort det bisarra valet att ta ut 35-åringen till landslaget efter 10 års frånvaro (på den tiden missade han tre straffar i en och samma match i en landskamp), slänger sig och glider fram på det våta underlaget (ny argentinsk trend efter att Lavezzi kastat sig som en torped mot reklamskylten efter sitt ledningsmål mot Roma).

På avspark efter målet är det första Peru gör att försöka slå en långboll mot det argentinska målet, och bollen tar mot ribbans överkant och går ut. Peru får en hörna som man inte ska ha men det leder inte till något.

Efter matchen står Palermo omfamnad av Diego en längre stund under regnet. Vackra bilder.

Plötsligt ser inte Diego så dum ut. Hans galna uttagning har gett laget segern, och det här känslomässiga utbrottet kanske kan svetsa samman laget inför den sista matchen. Och Argentina är nu ganska så nära VM. Det kunde ha varit mycket värre. Man riskerar fortfarande att missa VM, men man har ett mycket större chans att direktkvala till VM nu än vad man hade förväntat sig.

Och Gud verkar fortfarande vara med i Argentinas trupp.

I Quito hände nämligen något oväntat. Ecuador, som där fullständigt spelade ut Brasilien i våras, och sedan besegrade Argentina övertygande, lyckades inte besegra Uruguay. Det blev till och med borta seger sedan Cavani fixat en straff som blev matchens sista spark. Forlan tog modigt hand om den och det blev seger 2-1.

Så ser läget ut inför sista omgången:


Argentina 25p +2

Uruguay 24p +9

Ecuador 23p -3


De två anrika lagen möts i Montevideo medan Ecuador möter Chile i Santiago. Eftersom Chile inte har något att spela för så finns det en del frågetecken för hur den matchen kan sluta. Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt varma känslor mellan Chile och Argentina. Så vill man ta det lugnt så kan man spela bort Argentina från VM. På grund av målskillnadsaffären är det dock så att Chile måste förlora för att hjälpa Ecuador. Det kanske man inte gärna gör inför hemmapubliken. Om de nu vill att de ska vinna. Kan tyvärr alldeles för lite om chilensk fotboll.

Men om vi i alla fall utgår från att det blir kryss där, så måste Argentina alltså kryssa för att gå direkt till VM, eller så torskar man och får kvala mot ett centralamerikanskt land.

De kunde ha haft det värre.

Att det sen är Argentina vi snackar om med såna pyttesmå marginaler för kvalificering är ju lite sjukt i sig.

Hursomhelst, inget ont om Ecuador men det glädjer mig att det finns en stor chans att både Argentina och Uruguay kan komma att spela VM.

Läs även andra bloggares åsikter om argentina, ecuador, källström, maradona, palermo, slovakien, slovenien, uruguay, vm

Derby della Scandinavia och önsketänkande

Nu är det väldigt nära att vi ser slutet på era inom svensk landslagsfotboll, och att den är så nära gör att få verkar vilja tänka på det. Förvånande nog är Sverige favorit att vinna imorgon bland de som har fått uttala sig i offentligheten. Jag tror inte att det hade låtit likadant om Sverige inte var piskat att vinna. Men tanken på att vi ska stå utanför ett stort mästerskap för första gången på tolv år verkar vara för mycket. Därför väljer man önsketipset.

Att Sverige ska vara snäppet bättre än Danmark är en sak. Men Danmark är med ena benet i VM och det ska mycket till för att de ska låta Sverige äventyra deras chanser. Matchen går i Danmark. Det ska till väldigt mycket för att Sverige ska åka dit och vinna på beställning. Men när allt annat än ännu ett mästerskap måste blockeras ut, då måste ju Sverige stå som slutsegrare.

Och sen blir det inte så och då infinner sig känslan; "hur kunde vi vara så dumma, det här var ju ofrånkomligt!".

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, danmark, VM

Sammanfattning: Det optimala Serie A

Atalanta
Bari
Bologna
Cagliari
Fiorentina
Foggia
Genoa
Inter
Juventus
Lazio
Lecce
Livorno
Milan
Napoli
Reggina
Roma
Sampdoria
Torino
Verona
Udinese

Reality check: 15/20

Gränsfall:

Brescia - Ett lag som man mest vurmar för när de är frånvarande. Just nu har de inte varit i högsta serien på fem år, så man har börjat tänka att det vore väldigt kul om de var tillbaka. Tufft med den där V-formen på tröjan, snyggt namn, men för lite historia och det räcker med tre lag från Lombardiet.

Cremonese - Ett sånt där charmigt lag som man tyvärr aldrig mer kommer att få se i Serie A. Snyggt namn, ganska ovanlig dräkt.

Empoli - Inget annat lag har i efterkrigstiden lyckats åstadkomma så mycket om vi tar hänsyn till ortens storlek (drygt 47 000 invånare). Står för övrigt under florentinskt regionalstyre. Med som nominering just för att klubben förtjänar mycket respekt på grund av det nämnda.

Modena - Avlägset, men får man seal of approval av Cristiano Lucarelli som motarbetat vänsterlag, då måste man åtminstone komma med i snacket.

Parma - En sak som jag har märkt på senare tid är att jag till skillnad från tio år sen inte alls tycker att Ennio Tardini är en ful arena. Jag har försökt analysera varför jag kände så förut, och med lite eftertanke blev det lite klarare. Det måste ha handlat om kontrasten som uppstår mellan arenan och vilka spelare det är som har den som hemarena. Tardini ser nämligen ut som en arena där lag som Perugia eller Reggina normat skulle spela. Dagens Parma passar bra där, men kring mitten av 90-talet hade Parma spelare som Zola, Cannavaro, Asprilla, Stoichkov, Veron, Crespo och så vidare. Den typen av spelare som man idag mest ser på Camp Nou, Bernabeu, San Siro, Old Trafford etc. Att dessa fotbollsgudar en gång i tiden samlades i en liten stad i Emilia-Romagna känns idag väldigt främmande. Men det var ju ingen slump heller att det var så. Parma hade inte hunnit bygga upp något bättre som hem för dessa stjärnor. Fram till 1990 hade klubben aldrig ens spelat i Serie A. Sen blev man stegvis ett av de största i Europa med hjälp av Parmalatpengar. När pengarna tog slut på grund av ekonomiska oegentligheter försvann även stjärnorna. Det är lite därför som de inte får plats. Klubbens historia i högsta serien är alldeles för kort och beroende av särskilda finanser, även om de i sig är tillräckligt många för att täcka flera decennier.

Perugia - Ungefär samma motivering som Brescia; halvnostalgiskt för min generation, men än mer avlägset. Har dock en geografisk motivering i form av representation för Umbrien (jag föredrar Ternana dock).

Reggiana - Ett av de snyggaste namnen. Var uppe nån gång i början av 90-talet. Kommer aldrig att återvända.

Salernitana - Rätt avlägset, men det skulle vara roligt med lite tunga derbyn mot Napoli.

Läs även andra bloggares åsikter om brescia, cremonese, empoli, modena, parma, tardini, reggiana, perugia, salernitana

Det optimala Serie A, del IV

Roma
Varje gång jag blir lack på Roma av någon anledning, vilket oftast brukar handla om att Cagliari genom otur eller bedrövligt selektiva domarinsatser har förlorat mot Roma, är jag inte sen med att plocka fram det faktum att Roma är en fascistkonstruktion från 1927. Det var ungefär som det där förslaget om att det skulle bildas en superklubb för Göteborg, bestående av GAIS, ÖIS och Häcken. Inte för att det gör IFK Göteborg till Lazio, men det är en annan femma. Det är i alla fall mer än bara ett sätt att ge igen. Det har etsat sig fast i minnet. Jag är ju lite av en puritan när det passar mig. Kompromisslös. Och har jag hånat så många andra lag för obehaglig historia så måste jag vara konsekvent. Dessutom är Curva Sud numer ett ruttet tillhåll för pubertala fascistungdomar. Romas färg har åter blivit svart. Cirkeln är sluten.

Nåja, nu är jag lite elak. Från ca 1991-2005 var Roma ett av de mer sympatiska lagen för mig. Men nu känns det mycket mer ljummet. Till en början handlade det helt enkelt om att Rudi Völler var den ende tysk som jag hade lite respekt för, och att man som barn hade lätt för att förstå AS Roma som representativt för staden Rom. Här har jag skrivit lite om vad som var charmigt med laget i början av 2000-talet, och vad som sen har gått snett. Det finns andra anledningar, men det får bli nån annan gång.

Hursom... Roma, i kappa, på Olimpico. Serie A som fan.

Sampdoria
Har förstås samma arena som storebror Genoa, vilket alltid är ett plus. Oerhört karaktäristisk (och snygg) tröja, en historia som inte är enorm, men som duger. Minnen av Mancini och Vialli när man vann ligan 1991. Därefter Europacupfinal 1992 och egentligen ett topplag med stjärnor hela tiden fram till 90-talets mitt då allt började gå snett.

Torino
Kan på många sätt ses som Italiens näst mest anrika fotbollsklubb efter Genoa. Men det beror ju lite på hur man räknar. Hursomhelst, det är svårt att inte känna starkt för den här klubben, som är arbetarklubben från Turin, som hade en av de största dynastierna i den europeiska fotbollen på 1940-talet, och som sen dess aldrig har lyckats återuppstå. Fiat har för Juventus till en evig position som storebror, via fans över hela stöveln. Och så står Torino där som en masochistklubb som inte ens har lyckats stabilisera sig i Serie A de senaste 20 åren. När jag först började följa italiensk fotboll var Torino, nykomling till trots, ett mycket framgångsrikt lag, både i ligan och i de europeiska cuperna. De var till och med i Norrköping och förlorade med 0-1. Det var enormt. Trots att de då som nu hade kanske världens snyggaste dräkt med granatröd tröja, vita shorts och svarta strumpor (innan Milan, Roma, Sevilla och hundratusen andra klubbar på 2000-talet fick för sig att det var coolt att återgå till den här klassiska stilen), var det aldrig ett lag som jag gillade. Jag hade respekt för dem. Sen blev jag äldre och fick lära mig lite om historian. Men framförallt tyckte jag det var för jävligt att det inte längre fanns plats för Torino i Serie A.

Hellas Verona
När jag inför den här serien förklarade att sympati inte alltid har någon inverkan på vilka lag som får plats i dessa optimala uppsättningar, var det främst Verona jag tänkte på. Vackra färger och karaktäristiskt från nordöst, men det är svårt att ta det med ro när apljuden mot Eriberto a k a Luciano i derbyt 2001/02 översvämmar hela Bentegodi och jag har oturen att höra det ända in i vardagsrummet i en lägenhet i Sverige. Och det är inte kul med alla keltiska kros, alla nazistsymboler och allt annat som dessa wannabe keltiska nordbor skyltar med på fotbollsmatcher.

Men, vad ska man säga... Italienska mästare så sent som 1985, och i början av 90-talet klubbadress för en av de mest eleganta fotbollsspelarna i Europa genom tiderna; Dragan Stojkovic. Alla antipatier till trots, det var ett tag sen de var i Serie A, och tanken på till exempel "Verona - Roma" på tablån är väldigt tilltalande. Bentegodiarenan är ju egentligen byggd för Verona. Men hur en sån relativt stor förening kan halka så in i helvete långt ner i seriesystemet (var nära att ramlar ur Serie C1 förförra säsongen) är en gåta.

Udinese
Verkligen ett gränsfall då det finns flera lag som skulle kunna konkurera ut, men Udinese är väl lite som Samp fast utan stjärnor, utan en scudetto, utan tunga meriter från Europacupspel och utan supportrar. Hmm... Vid närmare eftertanke är de kanske inte så mycket som Samp. Så mer tydligt; ett lag som aldrig haft någon dynasti, men har spelat rätt många säsonger i högsta serien och kvalificerat sig för Europaspel flera gånger sen 90-talets mitt. Utnyttjar sina resurser väldigt effektivt. På så sätt förtjänar laget en plats i högsta serien, men jag hade kunnat strunta i det om det inte vore för att jag tycker att Stadio Friuli är en av de snyggaste i Europa, och att Udine ligger sjukt nära den slovenska gränsen, vilket ger lite extra karaktär. En geografisk motivering alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om roma, sampdoria, torino, hellas, udinese,