Luciano Spallettis tid med Roma är historia. Det är ingen dynasti han lämnar efter sig, men väl Romas näst starkaste era de senaste 20 åren.
Folk brukar hylla spelare som slutar med något - ibland hela karriären - när de står på toppen, men jag vet inte om jag tycker att det är rätt. Snarare bör man sluta i tid. Det är väl fortfarande inte helt klart om Spalletti har fått sparken eller om han själv gett upp. Men det har väl blivit uppenbart att hans tid är förbi. Förra säsongen började Romas kurva att peka neråt och på ett helt år har inte Spalletti lyckats vända trenden. Då vet alla supportrar att bättre än såhär kan det inte bli. Då kan man tycka att det är rätt tid att sluta. Eller rätt tid av klubben att göra sig av med honom, vilket som. Så, samtidigt som många är nostalgiskt dystra över detta, är det också så att han har fått oerhört mycket kritik under det senaste året, för sin passivitet under matcherna. Det gick också väldigt snabbt för Roma att gå från att vara titelkandidat till att vara ett okej lag på den övre halvan, med en fjärdeplacering som det enda möjliga att slåss för i ligan.
Det är lite konstigt. För den trupp som Spalletti förfogade fram till idag, var inte så annorlunda mot den som i över 50 minuter gjorde Roma till italienska mästare i maj 2008. Mancini och Giuly är de som saknas. Mancini var mest ett problembarn på slutet, och Giuly var inte helt given i startelvan.
Kontinuitet brukar annars vara ett nyckelord i dessa sammanhang. Men, men... Fotbollen är mer svåranalyserad än vad vi ofta tänker.
För mig personligen är inte Spallettieran för Roma något som jag åtminstone i dagsläget håller så varmt om hjärtat. Kanske blev jag less på att Roma blev alla "neutrala"s älsklingslag här i Sverige. Och det kom från att Roma innan var ett ganska hatat lag. Med Cassano och Totti som frontfigurer var det många som såg Roma som ett gäng unga divor utan hyfs. Men jag gillade dem och det var något härligt med dessa oslipade spelare, som ändå spelade så vackert i sina bästa stunder. Hårdheten var mental snarare än fysisk (som med Inter). Men sportsligt sett så ledde klubbens värvningspolicy till att Roma inte längre kunde vara en titelaspirant. Med policy menar jag en svaghet för spelare som på ett ellet annat sätt förde med sig trubbel, både på- och utanför plan. Dacourt, Cufré, Mexes...
Nu måste jag göra en paus i bloggandet för jag får minnesbilder av hur Mexes blir utvisad på San Siro säsongen 2004/05, när Sinisa Mihajlovic med två frisparksmål leder Inter till en 2-0-seger mot de röda. På vägen ut från plan tittar Mexes upp mot Inters Curva Nord och bjuder på ironiska slängkyssar. Hur kan man inte älska ett sånt lag?
... Mido, Abel Xavier... Och allt detta utan att man räknar de som redan fanns. Som Cassano, Zebina, Panucci etc. För att inte glömma er pupone själv, Francesco Totti. Pojken som var kapten för bäbisar.
En komplex blandning av skönhet och... Fulhet?
Sen var man ju också extra stiliga med sina dräkter på den tiden. Slutet på det råkade sammanfalla ungefär med Spallettis ankomst till klubben.
Läs även andra bloggares åsikter om spalletti, roma, totti, cassano, mexes, mihajlovic
Folk brukar hylla spelare som slutar med något - ibland hela karriären - när de står på toppen, men jag vet inte om jag tycker att det är rätt. Snarare bör man sluta i tid. Det är väl fortfarande inte helt klart om Spalletti har fått sparken eller om han själv gett upp. Men det har väl blivit uppenbart att hans tid är förbi. Förra säsongen började Romas kurva att peka neråt och på ett helt år har inte Spalletti lyckats vända trenden. Då vet alla supportrar att bättre än såhär kan det inte bli. Då kan man tycka att det är rätt tid att sluta. Eller rätt tid av klubben att göra sig av med honom, vilket som. Så, samtidigt som många är nostalgiskt dystra över detta, är det också så att han har fått oerhört mycket kritik under det senaste året, för sin passivitet under matcherna. Det gick också väldigt snabbt för Roma att gå från att vara titelkandidat till att vara ett okej lag på den övre halvan, med en fjärdeplacering som det enda möjliga att slåss för i ligan.
Det är lite konstigt. För den trupp som Spalletti förfogade fram till idag, var inte så annorlunda mot den som i över 50 minuter gjorde Roma till italienska mästare i maj 2008. Mancini och Giuly är de som saknas. Mancini var mest ett problembarn på slutet, och Giuly var inte helt given i startelvan.
Kontinuitet brukar annars vara ett nyckelord i dessa sammanhang. Men, men... Fotbollen är mer svåranalyserad än vad vi ofta tänker.
För mig personligen är inte Spallettieran för Roma något som jag åtminstone i dagsläget håller så varmt om hjärtat. Kanske blev jag less på att Roma blev alla "neutrala"s älsklingslag här i Sverige. Och det kom från att Roma innan var ett ganska hatat lag. Med Cassano och Totti som frontfigurer var det många som såg Roma som ett gäng unga divor utan hyfs. Men jag gillade dem och det var något härligt med dessa oslipade spelare, som ändå spelade så vackert i sina bästa stunder. Hårdheten var mental snarare än fysisk (som med Inter). Men sportsligt sett så ledde klubbens värvningspolicy till att Roma inte längre kunde vara en titelaspirant. Med policy menar jag en svaghet för spelare som på ett ellet annat sätt förde med sig trubbel, både på- och utanför plan. Dacourt, Cufré, Mexes...
Nu måste jag göra en paus i bloggandet för jag får minnesbilder av hur Mexes blir utvisad på San Siro säsongen 2004/05, när Sinisa Mihajlovic med två frisparksmål leder Inter till en 2-0-seger mot de röda. På vägen ut från plan tittar Mexes upp mot Inters Curva Nord och bjuder på ironiska slängkyssar. Hur kan man inte älska ett sånt lag?
... Mido, Abel Xavier... Och allt detta utan att man räknar de som redan fanns. Som Cassano, Zebina, Panucci etc. För att inte glömma er pupone själv, Francesco Totti. Pojken som var kapten för bäbisar.
En komplex blandning av skönhet och... Fulhet?
Sen var man ju också extra stiliga med sina dräkter på den tiden. Slutet på det råkade sammanfalla ungefär med Spallettis ankomst till klubben.
Läs även andra bloggares åsikter om spalletti, roma, totti, cassano, mexes, mihajlovic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar