Argentina är världsmästare.
Smaka på den.
En typ av fantasi har blivit verklighet.
Det jag förstår nu mer än någonsin tidigare är att Argentina inte bara är nästan oumbärligt för att förgylla ett VM utan kanske det allra viktigaste landet av alla (med reservation för grannen Uruguay) i denna fotbollshögtid vart fjärde år.
Jag upplever en slags religiös sinnesro som jag inte gjorde när Frankrike vann VM 2018 trots att det sedan 1991 varit den stormakt som varit mitt lag i VM.
1990 började jag omgående håna dem likt alla andra på det populistiska drevet. Jag skulle säga att jag skäms men jag hade ju precis fyllt åtta år!
Men det tar emot.
Vändningen kom under VM 1994. När de sprang ut och manglade Grekland var det en transformation. Det här var inte ett smart destruktivt lag som hade tur (det jag kände som barn att de hade) utan en virvelvind.
Höjdpunkten då var åttondelen mot Rumänien som där och då sågs som turneringens match. Chamot, Balbo, Batistuta... Och Diego på läktaren.
1998 ytterligare en växel.
Och peaken 2002. Det bästa Argentina som jag upplevt under min livstid. En hel trupp av briljanta spelare.
När det inte hände och det ena VM avlöste det andra med kvartsfinalsuttåg... Då började jag vänja mig vid att det är något man drömmer om men som aldrig händer.
2014 förändrade inte den saken. Det hände aldrig även om de bara varit millimeter ifrån så jag kunde fortfarande inte sätta mig in i det så som jag gör nu.
Argentina har allt. Det vackra och det fula, det snabba och det tröga... Det är både lite "äkta" och en av de stora bjässarna. De där uppe. Det enorma klacket, passionen, allvaret, galenskapen...
16 år av europeiska lag på täppan är över. Det har någonting. Fotbollens epicentrum är för en gångs skull inte här. Det kan det inte göra fullständigt om världsmästarna är på andra sidan Atlanten och Buenos Aires är ett enda stort folkhav. Och då inte ens den typen av emotionell explosion som jag kunde inbilla mig. Jag trodde att de skulle riva hela staden. Kanske gjorde de inte det på grund av att avgörandet kom på morgonen där. Vid midnatt hade det varit annat. Här hade man långt över 12 timmar kvar dit.
Men när allt kommer omkring är det väl bra, för hur fantastiskt det kan se ut för oss på avstånd är det ju inte skitroligt för alla parter när sånt händer.
Argentina är världsmästare...
Soy argentino,
es un sentimiento
No puedo parar
Det är inte jag det, men herre min je, det gör mig ändå religiös. Fotbolls-VM kommer aldrig vara vad det var, men det är en jäkla skillnad på detta och 2018, 2014, 2010, 2006 och 2002.
Och det är unikt, för jag har 32 års historia bakom detta.
Argentina är världsmästare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar