Dag 38 (46): Argentina 90 2.0

 Åkte utomlands morgonen efter så först nu kommer reflektioner om VM-finalen och även den påföljande diskursen.

Det jag omgående kan slå fast är att Argentina 90 har återuppstått.

1986 vann Argentina som bekant sitt mest ikoniska VM-guld som då också var den första utanför hemlandet. Diego blev legend.

1990 kom man till Italien utan att glänsa, minst sagt. Diego hade haft det jobbigt med skador i den tuffa fotboll som fortfarande var normen. Som ledare för Neapel hade han även hunnit skaffa sig många motståndare i värdlandet Italien. I premiären på San Siro, i den största staden i Norditalien, gladdes många italienare åt Kameruns skrällseger.

I den andra matchen räddade sig Argentina kvar i VM genom att besegra Sovjetunionen med 2-0. I Neapel. Även om jag som barn inte kunde ta in omkringsnacket, och även om inget jag tittat på eller läst i efterhand säger att det uppbådade antipatier mot Argentina, vet vi att den svenske domaren Erik Fredriksson stod några få meter ifrån Maradona när denne räddade en sovjetisk nick vid mållinjen med armen men avstod från att agera. Troligen blev det ingen shitstorm eftersom Sovjet var för oglamoröst för att folk skulle bry sig tillräckligt.

Efter kryss mot Rumänien i sista matchen landade Argentina på tredje plats (färre gjorda mål än Rumänien) vilket ledde till möte med Brasilien på Delle Alpi i Turin. 

Brasilien är inte lika tjusigt som tidigare men dominerar matchen från början till slut men får bara inte in bollen. Den som läser detta minns hur Diego och Caniggias samarbete straffar dem för det tio minuter innan slutet. 

Argentina överlever Brasilien. 

Kvartsfinal mot Jugoslavien. Jämnare match. 0-0 och straffar. Diego missar sin, men juggarna missar två och Argentina har överlevt igen.

Semifinal mot Italien i Neapel - ett eget kapitel. Italien har haft beskedligt motstånd dittills men likväl har man vunnit samtliga av sina matcher och inte släppt in ett enda mål. Förväntningen är en klar hemmaseger och Italiens ledningsmål kommer efter 18 minuter. 

Det bör vara slutet men det ligger förstås inte i Italiens DNA att fortsätta trycka på vid ledning. Argentina frambådar inte ett massivt tryck men lyckas stanna kvar i matchen, spelar hårt, och lyckas kvittera i mitten av andra halvlek. Trots rött kort överlever Argentina och vinner på straffar igen. 

Folk är indignerade. Detta skitlag som har tur och tar sig vidare på straffar hela tiden. 

Åttaåriga jag är en av hatarna. Jag är färsk och liten, saknar förmågan att uppskatta överlevandet. Det är sportsligt orättvist att Argentina är i final. Italien har rånats, inte av domarna men av matchutfallet.

Så i finalen håller nästan hela världen på de annars inte alls så populära västtyskarna. 

Finalen blir en ensidig historia. Ändå är det bara 5 minuter ifrån att Argentina tar även den matchen till förlängning. Folk vill ha blod. Västtyskland dominerar men skapar inte hypervassa chanser. Klinsmann spelar teater men utvisningen på Monzon är nog rättvis. Mot slutet kommer så Völlers filmning och då ger den mexikanske domaren folket vad de vill ha i detta gladiatorspel. Brehme sätter den. "Rätt lag vann på fel sätt", som Arne säger.

Argentina har sonat sina brott.

Fyra år senare är allt det där glömt. Argentina är tillbaka med en ny generation och spelar publikfriande. 

Det dröjer 24 år efter Rom innan Argentina lyckas ta sig tillbaka bland de fyra sista igen, trots starka lag. 

2022 gör de det igen och vinner VM.

Redan där börjar det surras lite om att domarna gynnar Argentina för att FIFA vill att det ska gå bra för Messi. Något som inte har hörts i tidigare turneringar.

Efter VM stannar detta narrativ kvar och växer. Så nu 2026 är det en grej. Antipatierna mot Argentina är inte universella men de finns där bland vissa.

Mot Kap Verde vädrar hatarna morgonluft. Argentina överlever.

Mot Egypten ser det klart ut. Argentina kommer tillbaka och vinner. Kontroversiella domslut. Egypten kokar och många i "globala södern" backar upp dem och nu tillkommer ytterligare svartmålning. Redan innan har det surrats lite men det ökar - att Argentina är sionisternas lag. Netanyahu har minsann sagt att han håller på Argentina så det bevisar saker (logik), Argentina har en rasistisk historia. Selektiva bilder på Messi i Israel (självklart ett Barcaprojekt och utan att uppa det så var de även i de palestinska områdena). 

Schweiz nästa. En korrekt men påpasslig utvisning på Embolo. Argentina utnyttjar den och vinner.

"Nu ska de få möta ett riktigt lag" sägs det inför England. Argentina gör sin bästa match i VM och vinner med 2-1 utan några sportsliga kontroverser. Så det finns inget att ta på i narrativskapandet men det hindrar för protokollet inte engelska tabloider att leta efter detaljer som är normen för fotboll överlag. The Telegraph gör en lista på 30+ "dirty tricks" i matchen. Det går inget fäste globalt men speglar falskheten i narrativet.

Finalen beskrivs som ondskan mot godheten. Etniska minoriteter sitter i England - landet som skapade Israel - och fortsätter måla upp Argentina som sionistlaget. 

Det är under finalen som jag blir varse om VM 90-mönstret.

Det är givetvis inte samma sak. 1990 trodde ingen att FIFA ville gynna Maradona. Den typen av fotbollkommers existerade inte och även om det hade gjort det var Maradona allt annat än den profil som FIFA hade velat associera sig självt med. Argentina gnetade sig fram till finalen. Det var bokstavligen ett Carlos Bilardo-lag. 2026 Argentina vann samtliga av sina 7 matcher innan finalen. 

Men likheten finns i att Argentina är regerande mästare och det har blivit en grej att hata dem. De spelar inte jättebryskt även om det finns en traditionell ruggighet i dem och hur de än må spela har de varit nära avgrunden men hittat en väg ur. 

Etablissemanget kanske inte är lika irriterat men på sociala media är det mycket skit och nu förväntar man sig att Spanien faktiskt ska vara så dominant som man hoppas i finalen och förgöra besten.

Finalen blir just den matchen som mest påminner om 90. Argentina har slitit mer än Spanien för att ta sig hit och visar sig vara underlägset och får lita mer på tuffhet och furbo än skicklighet. Det blir grinigt. Enzo Fernandez drar på sig det röda. Det tar långt tid för mig att avgöra om hans gula kort är befogat. Han gör inget extremt.... Tror jag. Möjligen en liten fotrörelse i sista stund av kollisionen med Cubarsi. Åtminstone bör han vara mer försiktig sett till att han redan är varnad. Men det känns som att det bara måste bli rött. Det är gladiatorspel. Tummen ska peka neråt. Precis som det inte var straff 1990 men det var tvungen att ske. Och Monzons röda.

Såklart härskar dumheten på Twitter och varenda sak som händer är historisk. "Är detta historiens mest ojämna VM-final?". 

Sluta. Det räcker att se några få år tillbaka. 2018. 2002 (diskutabelt). 1998. 1990.

Det är inte historiskt, men det är ett tydligt spanskt övertag.

Jag ville givetvis att Argentina skulle vinna men ser även positiva aspekter med den spanska segern, utan att gå in på det här. Men en av dem är att jag tycker att särskilt VM-finalen inte skall avgöras på straffar. Kanske är det ett nödvändigt ont men det blir lite ovärdigt. Straffar är en urskiljande metod, inte en match.

Ändå hade det varit så brutalt häftigt och dramaturgiskt fulländat om Argentina vunnit på straffar. Det svider att det trots numerärt underläge och spelmässigt underläge i över 100 minuter, är så nära 1-1 när Giovanni Simeone får ett underläge med några minuter kvar av förlängningen men lyckas inte anpassa sig för att få bollbanan lägre ner. Jag fantiserar om bilderna om det dundrat i nätet. Vilket ögonblick det hade varit. Och skadeglädjen över hatarna.

En så mycket bättre story mot en mer värdig ren seger 1-0.

Därmed kommer det att bli minst 68 år innan ett lag återigen försvarar sin VM-titel, som Brasilien gjorde i Chile 1962. 

 

 

 

Dag 37: Frankrikes NBA-proffs, den ultimata VM-matchen

 Stort hopp på 8 dagar. Tar ändå någon form av recap.

 Marockos sorti blev totalt antiklimax eftersom Frankrike var ungefär lika överlägset mot dem som mot Sverige. Inte offensivt, men i form av det hot som Marocko inte lyckades vara.  

Så tog Frankrike sig till sin tredje raka semifinalspel men fick sin antiklimax där. Det var nog min största besvikelse efter gruppspelet. Jag kanske inte minns EM-semifinalen senast så bra men utifrån den så var det ganska så hopplöst där också för de blå. Självklart var man med i matchen på ett helt annat sätt och ledde den till och med men för att vara i uddamålsledning i en semifinal gick det rätt smärtfritt för Spanien att gå vidare.

Den stora skillnaden är att Frankrike dittills hade levt upp till förväntningarna. Så jag hoppades på mer. Men jag ska säga att det var inte helt oväntat. Spanien har skapat sig ett övertag mot Frankrike och helt vänt på den tidigare relationen där Frankrike alltid gick segrande i deras strider. EM-finalen 1984, EM-kvartsfinal 2000 och VM-åttondel 2006. (och dubbla segrar i EM 92-kvalet som jag minns).

Detta var tredje gången, med EM 2012-kvartsfinalen som den tredje ej nämnda matchen. 

Jag gjorde min enkla analys som verkar ha fått gehör vad gäller Spanien från bland andra Arsene Wenger. Spanien har inte stjärnorna att matcha Frankrikes men fungerar utomordentligt bra som ett kollektiv.  Frankrike är förenklat beskriver mer av ett NBA-doftande gäng stjärnor som leker och har det gött när det går bra men tydligen inte när man kommer mot en annan VM-favorit. 

Trist att se. Men hellre åka ut på ett tydligt sätt än mållinjen.

* * *

Morgonen då Argentina slog ut Schweiz blev jag varse om att det faktiskt finns en ultimat VM-match at alltid drömma om och det är Argentina mot England i utslagsfasen. 

Självklart har det varit en klassiker för mig sedan VM 98 och 86-matchen som jag närmat mig i efterhand, men jag hade inte tänkt på att den för mig är nummer 1 utan konkurrens. Brasilien-Argentina är vad det är men eftersom lagen kontinuerligt möts i Copa America försvinner en liten pyttedel av magin i jämförelse. Vad gäller de andra giganterna finns det helt enkelt inte riktigt samma tändvätska.

England mot Argentina är två länder med en hyperstark fotbollsprofil. Deras fotbollsfolk är båda odrägliga på två olika sätt. Personligen gillar jag den argentinska passionen men jag kan utifrån medge att jag hade kunnat avsky det. Det dåliga är ett pris man betalar. Man kan inte plocka russinen ur kakan och allt det där. 

Det snackas mycket om Falklandskriget men jag tror att den bidrar ganska lite till helheten. Till min helhet. Jag tror att ingredienserna redan fanns för att det alltid skulle bli till ett infekterat möte.

Det började redan 1966 när Argentina var på Wembley i en kvartsfinal och kapten Rattin fick ett rött kort för "jag gillade inte hans uppsyn" eller dylikt som en tysk domare sa. Detta var ca 15 år innan kriget.

1986, kommentar överflödiga.

1998, när England har sitt bästa lag på många år och lyfter till höjderna när det gäller som mest men förlorar på straffar efter att dessutom ha spelat med en man mindre mot senare delen av matchen då Beckham provocerats bort av Simeone.

Lagen möttes redan 4 år senare i gruppspelet av 2002 men den matchen har inte satt sig på samma sätt och detta märktes tydligt när det stod klart att lagen skulle mötas i en semifinal i USA 24 år senare. 

Det gjorde de och det blev ytterligare en klassiker. Vi kan konstatera att England sett till de direkta KO-matcherna alltså inte lyckats ta sig vinnande ur denna strid någon gång sedan 1966 då det som sagt var lite skeva grejer som hände med dömandet. 

60 years of hurt och 60 years of getting elminated by Argentina. 

 

Dag 29: Bragging like a brat, thought you got away

 Först återblick. 

Belgien levererade århundradets hatewatch. USA post Balogun-gate. För min del var det ingen hatewatch planerad eftersom jag lägger i termen att man mer eller mindre förväntar sig att hatobjektet ska lida. Det gjorde ju jag inte alls.

Om nåt kände jag mig ganska bergis på att USA skulle vinna. USA hade sett ut som turneringens piggaste lag och Belgien som turneringens tröttaste lag. 

Men USA dök upp och var ett skugga av sitt tidigare jag. Kanske tappade man allt efter att deras matchplan gick i stöpet då den FANTASTISKA Rudi Garcia agerade och vann stort. Han tog ut de spelare som han inte trodde skulle palla den typen av fotboll som jänkarna ville hugga på. De Bruyne och Doku båda ut således. Spelet skulle inte tillåta att tryckas ner. Ni vill pressa? Då tjongar vi upp bollen på er planhalva vid varje inspark och tar det därifrån.

The devil stole the beat from the lord, it's time to set things straight. Så blev det. USA sattes på plats. Vissa menar att särbehandlingen blev tändvätska för belgarna och det kan ligga något i det sett till hur Lukaku firade vid det sista målet. Men mest av allt var det taktik och rutin som vann. Jänkarna kom ingenstans. Till och med deras mål kom på en felaktigt tilldömd frispark som dessutom gick in tack vare studs på muren.

Vi tackar keepern Freese som bjöd på en delicious förnedringsstund som gav 1-3.  

 Detta kan ha varit den härligaste matchen i hela VM för mig. Det hade börjat gå motigt ganska mycket eller saker som gick "min väg" men inte på ett särskilt upphetsande sätt. 

Och därmed den andra gåvan av Garcia som även gav mig en av mina finaste CL-kvällar de senaste 10 åren när hans Lyon kontrade bort Man City i kvartsfinalen av corona-CL i Lissabon. Som bekant, Rudi can't fail. 

Vi säger att det var ca 50 000 amerikaner på plats där i Seattle. Och av dem kommer minst 40 000 inte tänka på fotboll mer de kommande 12 åren eller mer. Först då kan VM eventuellt återkomma till Staterna. De var bara där för att VM är på hemmaplan och de har råd eller företagsbiljetter. De var där för att titta på USA vinna, inte på fotboll. Nu blir det som kanadickerna... Hem till villan och foka på NFL-draften, fantasy NBA, whatever.

* * *

Vad mer sen sist? Portugal får inte sin revansch på Spanien efter 2010 och 2012. Jag hade en känsla av att de skulle det även om de är det sämre laget. Ödet. Rätt trist EM-match hursomhelst.

Colombia och Schweiz nollade varandra. Jag respekterar Schweiz men märker att jag nog aldrig kommer att kunna känna jordens pirr inför deras möten. De är mer fotboll än många andra men är den typen av lag som passar bäst i biroll. Åttondelsfinal och ut. Möjligen kvartsfinal om de ska möta ett riktigt sexigt lag som kontrast.

Det ska de väl kanske på ett sätt. Ar-jen-ti-na. 

Så mycket surr kring Egyptenmatchen. Jag tycker inte att matchen som helhet hade tillräckligt många avgörande domslut som gör matchen till århundradens rån. Och jag har inte hört på allt som de upprörda egyptierna har sagt, bara små klipp. Det är ju värt att minnas att de ändå gjorde 2-0 efter "det första andra". Men jag fattar.

Det var bland annat en situation på slutet av första halvlek där Argentinas nr 26 helt sonika slappar till Egyptens Ashour inför öppen ridå i rörligt spel utan att domaren gör jack. En detalj som redan där får en att känna att de här lagen inte riktigt spelar på lika villkor även om matchen trots allt inte är bokstavligen riggad.

Försvarande argentinska spelare gör många dumma onödiga saker som detta, som om de kallt räknar med att komma undan med det. Det är märkligt. 

En annan situation av den typen uppstår precis innan Argentinas vinstmål när Alvarez först stoppar Salah men när han sedan ska ta över bollen ger han Salah en lätt spark. Salah faller enkelt men det är verkligen en avsiktlig spark som känns instinktiv eftersom den är så dum. Är det soft? Ja, men fotboll är dessvärre väldigt soft i dessa dagar. Salah sökte inte detta förrän han fick sparken. 

Domaren friar. Det kan jag nånstans köpa utifrån ett pragmatiskt perspektiv men sen förhålls ju detta till att man tidigare VARat bort ett egyptiskt mål just för en förseelse tidigare i anfallet. 

Och känslan är verkligen att om denna Salahsituation sker på en argentinsk forward i andra änden av plan så får Argentina straff. För om de inte får det och senare åker ut så kommer situationen vevas på rutorna och alla argentinare som tyckte att Salah bara filmar och det inte är något att blåsa för, de tycker tvärtom att det är given straff. 

Nå, jag tycker väl det är tråkigt att storlagen får såna privilegier. Men risken att se Egypten bli en munsbit för England längre fram, och hur Argentina är top level VM-krydda, är jag inte fullt så indignerad som vissa andra.

* * *

Men dag 29 var ju egentligen bara Marocko-Frankrike. Matchen efter VM:s första spelfria dag. 27 dagar i sträck innan.

Och, det finns ju inte så mycket att säga. Frankrike gjorde historien ganska kort. Mbappé slog en riktig goat-straff (kul med sarkasm) innan han i andar halvlek gottgjorde sig. Dembele satte spiken i kistan. Marocko förlorar på typ det skönaste sättet man kan göra. Uppenbart numret för små och aldrig riktigt nära. 

Frankrike i sin tredje raka VM-semi.  

Dag 25: Sjätte matchen är den nya femte matchen

 Trist VM-dag där VM-kryddorna Brasilien och Mexiko åker ur. Vi får en EM-kvart. Den är dock intressant och slipper vi hockeylagen får vi vara lagom nöjda.

Brasilien borde ha vunnit. En tidig straff, ett friläge av Endrick. Det hade kunnat sluta så annorlunda.

Det finns mycket som jag kan störa mig på angående Brasilien i VM men de är ett av de få lagen som verkligen skänker en extra glans till VM. Och om vi kollar på själva spelet så spelar de stundtals en briljant fotboll. Den credden får de aldrig eftersom ribban är satt högt utifrån vissa klassiska brasseupplagor men jämför det med vilket annat landslag som helst så är det speciellt. Många brassar som ser halvdassiga ut i europeiska ligor skiner när de får lira tillsammans med andra brassar. Jag vill kanske inte att de ska vinna hela rubbet men speciellt om det gäller Brasilien eller ett annat europeiskt lag vill jag ha dem vidare.

Det var också första gången på 36 år som Brasilien åker ur innan kvartsfinalerna. Det håller jag som en form av framgång, väl medveten om att brassarna själva inte ser det så. Men det är bara att kolla på det ena storlaget efter det andra under samma period; Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Nederländerna, England, Argentina, Portugal. Dessutom har man vunnit sin grupp i varenda en av dessa turneringar. Oerhört stabilt.

För Norges del... Jag skulle inte kalla mig för en Norgehatare i fotboll men inget annat skandinaviskt lag än Sverige har spelat i semifinal tidigare. Jag tror t o m att de bara har Danmark 1998 som exempel. Så, jag vill inte ha Norge vidare. Således vill jag inte att de tar sig till VM-final eller så. Helst åker ut redan i kvarten. Eller?

 * * *

... För det blir alltså England som tar sig an norrmännen i kvarten efter en svettig klassiker på Azteca. Precis den typen av VM-match man lever för. Bara lite för många straffar för att man ska höja det till top 10 i ens egen VM-tid. Och England med VM-guld... Den som trodde att engelsmän överlag är odrägliga när det gäller sin enögdhet på fotboll vet inte vad som väntar om England vinner VM-guld.

Dessutom kom en påminnelse efter matchen om vilket as Thomas Tuchel är. En intervju där han tycker att bedömningen var oacceptabelt och att de som VARade var sydamerikaner vilket gynnar Mexiko. Oklart hur. Sättet på vilket han pratar som en mad scientist när precis varje bedömning var standard enligt europeiska normer. I min värld är båda straffarna billiga, Gordon söker den och den som Kane drar på sig känns som för mycket belöning för mexikanen. Men det är hursomhelst normen för bedömning idag. Även utvisningen var given enligt bedömningen de senaste 10 åren. 

Så kanske är det inte så dumt om Norge slår ut dem. Men jag tackar och tar emot bara att få se en kvartsfinal där det är hugget som stucket. Bara bli underhållen. Min gissning är att hjärtat kommer att vilja ha Norge när matchen väl har börjat. Det vore en roligare historia. 

Tillbaka till matchen på Azteca. Ljuvligt som sagt att se en old school häxkittel i VM. ÄVEN OM Mexikos matcher i alla fall enligt rapporter från premiären har gentrifierats pga priserna. 

England och Mexiko har dessutom inte mötts på väldigt länge. Det måste ha varit 1970 eller 1966. Om det överhuvudtaget har hänt men jag tror nog att jag sett det i någon bok.

Vad säger man... Det som hände var omtumlande men egentligen ganska väntat. Mexiko är ett bra lag som européer alltid underskattar men det är ändå inte toppen av fotbollsvärlden. England har en handfull riktigt tunga spelare och de kan göra det som mexikanerna inte kan. Därför behöver Mexiko fler chanser på sig. Efter utvisningen drar England helt ner och Mexiko gör det tyvärr inte riktigt bra. Att de inte lyckas kvittera är i sig inte skamligt, de möter ett väldigt rutinerat och starkt lag. Men man skapar ju ärligt talat inte en enda hundraprocentig målchans efter 2-3. Alvarado kladdar på bollen helt i onödan flera gånger, och den där Gallardo eller vem det nu var slår några usla inlägg/skott från vänsterkanten. 

Och när man sedan ser Harry Kane som tappat rösten tänker man, hade de inte kunnat trötta ut dem ännu mer? 

Det hade blivit en episk seger men Mexiko stannar vid åttondelen ännu en gång. Åtta av de nio senaste gångerna. Sviten av gruppavancemang bröts förra gången; det och det faktum att England bara är otroligt tunga nuförtiden gör att besvikelsen nog är lindrig. Men likväl, den fördömda femte matchen uteblev igen. Förutsatt att vi menar kvartsfinal. Men från och med i år är det sjätte matchen.

Dag 24: Undermålig uppföljare

 Marocko vidare till kvartsfinal planenligt men efter att ha blivit sönderpressat under första halvlek. 

Hejdå, säger vi till Kanada som jag - med all respekt - gladeligen ser åka hem. De kan stanna där och jobba på NHL-draften. Jag gillar Kanada i hockey men i fotboll är de bara en lightvariant av USA. Deras syn på vårt vackra spel är generellt främmande. Fick de välja så skulle vår fotboll vara mer som deras identitetslösa idrottskultur. Hockeyn funkar för att det är en annan kultur från början. Men också för att där finns en viss identitet tack vare långtgående historia med lag som Leafs och Habs. 

Dessutom innebär det hejdå till fragile masculinity incarnate Jesse Marsch. Deras jänkartränare som tydligen skrivit på för fyra år till vilket är härligt för det betyder att vi slipper honom på vår radar de kommande åren. Jag var lite orolig för att denna mini-succé skulle göra honom het i Europa igen.

Marocko imponerade i sextondelen. Nu var de inte fullt lika bra men på ett sätt styrker de att de har vuxit i kostymen. De kan vinna på typiskt storlagsmanér mot rookien Kanada. 

Vad gäller hårda fakta så var detta alltså Marockos andra raka kvartsfinal vilket inget afrikanskt lag lyckats med tidigare. Så, rekord även den här gången. 

* * *

Under natten vann även Frankrike planenligt. 

För mig var det väldigt kul med en repris på 1998. Den gången fick Frankrike svettas ordentligt innan Laurent Blanc gjorde tidernas första (men inte sista) golden goal. 

På sätt och vis blev det liknande den här gången men överlag ganska tydlig skillnad. Frankrikes mål kom långt innan förlängning och skillnaden mellan lagen är större idag än den var för 28 år sen. Paraguay levde mycket på disciplin redan då men kunde kombinera det med fantastisk spelförståelse och teknik. Dagens Paraguay känns mer begränsat där och retade även upp socmed-folket med sin brutalitet. Inget chockerande men en typ av fotboll som saniterats bort idag. Det kändes inte som att nerverna gick åt fransmännen på samma sätt som det gjorde i Lens senast.

* * *

Repris på 2022 års semifinal att vänta alltså. Båda lagen är bättre idag. Frankrike spelar äntligen en fotboll som matchar lagets potential och Marocko är som sagt mycket mer självsäkra där de förra gången levde mer på att kämpa till sig vinster. Marocko dessvärre utan sin huvudstriker Saibari som skadade bort sig från turneringen, av allt att döma. 

Dag 23: Titanium och cringedöden

 Så, resten av de kassa sakerna.

Spelarnas entré - ett helt nytt move att hela truppen ska stå vid halva mittcirkeln. Och de vandrar in till filmmusik från den berömd dokumentären the Last Dance. Två gigantiska flaggor. Vulgärt, osnyggt. Rörigt. 

Det ska dock sägas att den gamla fina FIFA-hymnen ersattes redan under VM 2018 då de började spela 7 Nation Army-basgång. 

Och det här med att det ska stå en massa barn framför spelarna förstörde den aura som spreds förr. Om man därtill har sett hur det ser ut på distans är det en dystopisk bild där en arsenal av kamerapersoner är framställda. Det är en sån tydlig tv-produkt.

Så ännu sämre variant av nåt som redan var lite förstört.

Drickspaus - En illa dold hemlighet att den finns till för att sälja mer reklam. Så fort VM kommer till USA blir det såhär. Jänkarna ville detta redan 1994 men då var FIFA något annat och sa nej. Jag behöver nog inte säga så mycket här, alla har gjort det. Dock som bonusinfo så förutspåddes detta av Maradona omkring tiden då USA fick värdskapet. Och han är inte ens den typen av analytiker a la Arsene Wenger. Det tyckte jag var fascinerande att se nyligen.

Publiken - Det har aldrig varit billigt att åka på VM och i alla fall i Europa är det inte direkt knegarklassen som åker på VM, särskilt inte till andra kontinenter. Undantag finns förstås. Vissa gör väl som det är vanligt för sydamerikaner att man åker även om man egentligen inte har råd. Man skuldsätter sig eller bäddar för ett framtida pissliv ekonomiskt.

Frågan är om ens det räcker den här gången. Jag förmodar att det finns lojalitetsprogram hos vissa förbund där man tilldelas biljetter med något sundare prissättning.

I journalistpodden Libero sa de brittiska journalisterna efter sina första dagar att de inte hade mött någon supportrar som betalat mindre än1500 dollar för en biljett. T o m i Mexiko kommenterade mexikaner att det var en annan publik än vanligt. Gentrifiering.

För protokollet verkar det dock kunna skilja väldigt mycket, kanske delvis för att den initiala hajpen har dött och den dynamiska prissättningen gått ner.

Att VM-publik och klubbpublik i regel skiljer sig åt är old news men jag börjar tänka att det här med "supportrar" behöver beskrivas på ett annat sätt än de slentrianmässiga kommentarerna om passion och allt det där. Vi har sett massor med bilder där "supportrar" som följer ett lag som desperat behöver poäng bli alldeles till sig av att fångas upp av jumbotronskameran. Jag tror det säger det mesta. Och nu när vi vet vad det generellt har kostat för dem att vara där sticker det i ögonen på ett annat sätt än tidigare.

USA är verkligen bottenskrapet av hela den här kulturen, men gemene svensk verkar tycka att USA ju är härligt. Av oklar anledning. Vad exakt finns det där som vi inte har i våra europeiska storstäder om vi håller oss till bra saker? 

Musik - Dessa s k drickspauser bjuder även till mer disco på arenorna. Att folk börjar allsånga till refrängen av Livin' On A Prayer känns väl helt okej. Det hör till. Den är litegrann gjord för det. Men när folk sedan helt tappar det och börjar sjunga till Titanium (Sia) dör man cringedöden. Det bara funkar inte och blir helt bisarrt. Noll fingertoppkänsla. Eller när engelsmännen t o m har sjungit med Mr Brightside... Och outar att de är hyperamerikaniserade... Mhmm....

Planstormning av hela avbytarbåset vid mål. Detta började redan i Qatar eller så men det är fortfarande vidrigt. En kompis som är domare säger att det inte är tillåtet. Men i praktiken är det det tydligen. Det är så fult och ovärdigt men Hollywood-VM älskar det antagligen. "Scener". Dra åt.

Stjärnorna - Trist att Ronaldo och Messi fortfarande är med så att man måste fortsätta lyssna på dyngan om vad de gör och inte gör. Samt de andra, Mbappe, Håland, Kane... VM kändes lite mer äkta i början men sen var det dags för storlagens matcher och våra patetiska studios svamlar om att det är STJÄRNORNA MAN VILL SE. Förlåt men hur TRÅKIG är man att man inte tröttnar på denna eviga onani kring namn och stjärnor? 

Domare som meddelar beslut efter VAR via mic/högtalare - Äckligt, bara. Amerikansk teaterdynga som delar av Europa redan importerat. Italien bl a. Cringe. 

Så... Jag tror det var det mesta här. Då kan vi snart gå vidare och börja kommentera själva utfallet av matcherna!