Dag 18 - Tyngd

Det händer inte ofta nuförtiden att jag blir riktigt tyngd av fotboll på tv. 

När det gäller landslagsfotboll brukar jag räkna VM-finalen 2006 som sista gången det sved på riktigt. Det var en fotbollstragedi för mig som gjorde ont i dagar. Det dödade mina relativt positiva känslor för italienska landslaget för alltid. Inte enbart för att de vann den där straffsparksläggningen utan även diskursen efteråt från den azurblå sidan.

Det gäller än idag.

När Frankrike förlorade EM-finalen 2016 fick jag inte ur mig mer än en djup suck. Den skakade jag av mig snabbt. Landet där jag bodde 1984-1989.

Kameruns olika nederlag har jag levt med. Irans senaste äventyr, samma. Ja, jag håller på många landslag! De brukar ju inte kretsa kring samma omloppsbana alltför ofta. Och att "hålla på" behöver inte betyda att man lever och dör för något. Men jag har ett stort hjärta... Vad ska jag göra?

Det är hursomhelst en faktor som berör det jag ska komma fram till här. Det handlar inte bara om Frankrike ikväll även om det givetvis är viktigast utan det handlar även om drömmen om den underbara turneringen med vissa viktiga ingredienser.

Jag tänker tillbaka på stunden då Pogba gör det där fantastiska målet. Det står 3-1 och hela världen utom schweizare och olika hatare myser. Vilken stjärna. Vilken fotboll. Och i bakhuvet... Vad väntar längre fram?

Det som väntar längre fram nu är Spanien-Schweiz där alpnissarna förmodligen inte lyckas upprepa skrällen och springer runt där i sitt tråkiga helvita ställ och lyckas på sin höjd kämpa sig kvar till en förlängning där de till slut blir bortdribblade.

På andra halvan har vi den not-so-prestigefulla Danmark-Tjeckien.

Jag är inte bitter på Schweiz för de tog sig vidare fair and square. Frankrike slappade. Hade en för dålig backlinje. 

Men emellanåt spelar Frankrike en gudomlig anfallsfotboll. Och det säger jag som någon som brukar ha svårt för att se det som är bra med "mina" lag eftersom jag är närblind och orolig. Det är bara för jävla synd att inte kunna se detta gå upp mot några av turneringens starkaste inte bara i gruppspel utan i de allra största matcherna.

Det svider och det gör ont. Mer än EM-finalen 2016. Fortfarande ingenting mot 2006, förstås. Men det drog fram starkare känslor i mig än vad jag hade kunnat tro.

På mitt Twitterfeed haglar det fram skadeglada inlägg från italienska fans från världen över. Den engelskspråkiga Italiencommunityn. I de flesta fall är det uppenbart hat mot Frankrike snarare än att "allmänt storlag faller". Jag blir rasande. Jag får kämpa med att behärska mig själv och inte svara på Kanadaspaggen att han som nordamerikan ändå inte fattar nåt om fotboll och borde gå och värmaen Hotpocket istället.

Jag hatar att man idag förväntas hålla på det italienska landslaget om man uppskattar italiensk klubbfotboll. Såhär var det inte förr. Italiensk klubbfotboll härskade och följdes av alla möjliga människor med alla möjliga sympatier. Man höll på Sverige, England, Brasilien, Argentina, Belgien, Frankrike... Och älskade il calcio (alltså klubblagsfotbollen) före allt annat.  

Och man tyckte det var jävligt coolt att lokalpatriotiska italienska ultras fullständigt sket i ett landslag där spelare i rivaliserande klubbar spelade.

I takt med den italienska fotbollen försvagades blev det alltmer en grej att man dels skulle ge sig in på denna fånighet att hålla på en liga likt andra entusiaster kring PL, Bundesliga, La Liga osv. Börja hålla på de italienska storlagen i Champions. Och i förlängningen på landslaget.

Jag hade varit mer engagerad i negativ bemärkelse om jag inte redan hunnit avlägsna mig lite från en calcio som ändå är halvdöd för mig likt annan internationell fotboll. 

Men nu kommer det upp till ytan i samband med EM.

Och ni FRANKOFOBISKA hatare ska veta att what goes around comes around. Jag sitter och gnuggar här. Belgien är inget dåligt lag. Spanien börjar få vittring om ni nu tar er förbi de röda djävlarna. 

Förresten... Hur gick det i senaste VM?

Ahhh yeeees. Det blev ju inget. Granen. Lustig. Berg. Those guys. 

Första gången på 60 år? Lång tid!