1. Argentina
Hur börjar man?
Det är så stort för mig att
Argentina vinner VM, utan att jag ser Argentina som ett av "mina" lag.
Om detta har jag redan skrivit här.
Jag
hade svårt att förstå hajpen i början och det fortsatte nästan
turneringen igenom. Någonstans vid semifinalen såg jag att de ändå har
en sammanhållning och glöd som de andra guldaspiranterna saknar och som i sig kan bära laget hela vägen trots en del skönhetsfläckar spelare för spelare.
Många av de inbitna tyckarna fick rätt men efter premiären mot Saudiarabien gav de alla gemensamt upp.
Även
om det inte såg bedrövligt ut spelmässigt var det ett tecken på att man
inte hade skallen om man förlorade mot Saudiarabien med 1-2, trots en
ren bjudning av straff.
Det innebar också att man skulle få spela resten av gruppspelet med kniven mot strupen.
Upp
mot Mexiko... Ett lag som Argentina visserligen har besegrat många
gånger, men som i VM verkligen inte är ett lag man behöver vinna mot. De
förlorar helt enkelt väldigt sällan där. Det tog sin timme men sen
förlöstes allt av ett sånt vackert mål. Distansskott längs marken av
Messi. Och ytterligare en pärla av Fernandez innan slutet.
Parallellen kunde dras till 1990 när Sovjetunionen besegrades i match nr 2 efter den inledande premiärförlusten mot Kamerun.
Men
det krävdes fortfarande seger i sista för att vara oberoende av andras insatser. Här
blev det dock inget snack om saken. Total dominans och 2-0. Nu såg det ut som att de åtminstone kunde gå ganska långt.
Särskilt som man stod mot Australien i åttondelen. Om det fanns en mina skulle det nog inte komma här. Och även om klarare segrar har skådats var Australien aldrig tillräckligt nära för att överleva här.
Nederländerna
i kvartsfinal är alltid en källa till oro för Argentina. Här skulle man
verkligen behöva ta fram sitt så kallade A-game.
Trodde vi. I
praktiken var man förvånansvärt nog tydligt starkare och ledde
bekymmerslöst med 2-0 innan Van Gaal gjorde sin grej med övergång till
brunkarfotboll med Weghorst i huvudrollen.
Med den nederländska
drygheten intakt blev det en underbar svettig och bråkig historia där
Leandro Paredes psykbryt är för mig ett av VM:s stora höjdpunkter.
Oförklarlig galenskap är något den moderna fotbollen försökt tvätta bort
så man gillar när det uppstår. Paredes börjar med en väldigt farlig glidtackling
mot Nathan Ake och innan chocken har lagt sig dubblar han med att stiga upp
och dynga bollen mot det nederländska avbytarbåset men bänken är tom
vid det här laget så ingen träffas. Det hindrar inte att det blir total
kalabalik och klungfajt.
All logik talar för att Argentina åker
ur när man tappar 2-0 till 2-2 djupt in på tilläggstiden, men hjälps
tillbaka in i matchen av passionen på läktarna och på plan. Alltså det
som så ofta är en nackdel men som Argentina beundransvärt gör till en
fördel och har flera chanser att avgöra innan förlängningen är över.
Vilket
nu blev ytterligare en anledning till att tro på holländarna inför
straffarna. Argentina hade ju nästan vunnit två gånger. Men det blev
inte ens jämnt. Innan det hann bli tillräckligt illa slog målsumparen
Lautaro Martinez in den avgörande straffen.
Och snart bröt allt
helvete löst som väntat. Efterspel. Och Messis nu legendariska salva mot
det som sägs ha varit Weghorst i mediazonen. Vad nu bobo exakt betyder. Överlag verkade Messi mer
argentinare och finare än någonsin. Även om det finns något fint med
hans tidigare blyghet känns det också bra att han till slut skakat sig
loss från den rollen i vilken han bara lirar gudomlig fotboll och håller
tyst.
Lyckligtvis fick det framgångsrika men överväldigade
Argentina pusta ut i semifinalen mot Kroatien som ju blev den enklaste
segern i hela VM för deras del. Julian Alvarez fortsatte att löpa och
slänga sig in med huvudet före mot målvakter och det gav en omdiskuterad
straff innan han i nästa skede krockade sig fram till ett märkligt
klumpigt solomål. Och så Messis överskattade men ändå imponerande räd
vid 3-0.
Final mot Frankrike. Repris på 2018 års kanske mest
minnesvärda match då Argentina som enda lag i turneringen skakade om de
blivande världsmästarna men såg sig besegrade med 3-4.
Frankrike
hade dittills haft en mycket rimligare väg till finalen där man aldrig
riktigt haft kniven mot strupen utan blott ett fåtal gånger känt av ett
visst hot men inte mer. Mbappes snabbhet mot Argentinas starka men
osmidiga försvarslinje oroade.
Men vi fick en total besvikelse
från fransmännens sida. Det var Argentinas match till 3/4. Burna framåt
av publiken och den egna oerhörda viljan. Det som gett dem
en triumf mot Nederländerna i kvarten. Di Marias avslut på kontringen
till 2-0 är en kandidat till VM:s vackraste mål.
Men så rasar allt på några minuter kvarten innan slutet. Frankrike får en livlina via straff och utnyttjar den omgående när Mbappe visar kyla på volley, kvitterat till 2-2.
Nederländnera all over.
Men
det gäller även förlängningen där Argentina än en gång lyfter sig när
man väntar på fallet. Det lite röriga 3-2-målet som Messi får in borde
ha blivit segermålet. En på flera sätt felaktig straff för Frankrike
följt av avgörande på straffsparksläggning i en final var säkert
roligare för de neutrala men i min värld är inte det den optimala
fotbollen.
Den här gången är läget inför straffläget något annorlunda.
Argentina har gjort det bra i förlängningen och har haft den sista
farliga chansen som Lautaro Martinez givetvis bränt.
Men dessförinnan
har straffhjälten från kvarten Emiliano Martinez i ett och samma läge
stått för VM:s främsta räddning samtidigt som han fullständigt ändrat
VM-historien. Man är lika imponeard av hans benparad som man lider med
Kolo Muani som kommer att få leva med detta i resten av sitt liv.
Således
har Frankrike också något att förlora när straffarna ska slås. Och det
gör dem. Även detta blir likt kvartsfinalen mot Nederländerna på så sätt
att Frankrike väldigt snabbt börjar skjuta sig bort medan Argentina
hämtar styrkan när den behövs som mest.
Till slut är 36 års väntan
över. Förbannelsen är bruten. Två år efter Maradonas bortgång är
Argentina världsmästare igen. För tredje gången i historien.
Man
vinner inte VM på att ha världens bästa individer på plan utan på att
hantera desperationen på rätt sätt. Omvandla energin omkring sig till
styrka. Det är som sagt ofta en börda men ibland är det till ens hjälp.
Det är svårt att förklara det men det bara kändes som att det var dags
nu. Man hade varit för fula på att vinna, för bra för att vinna och för
dåliga för att vinna. Här hade man lite av varje och hade vunnit Copa
America för första gången på nästan 30 år det föregående året.
Och
så den där Lionel Messi förstås. Den individualisten som de ändå hade i
laget. Han vars historia bidrog till den överväldigande känslan att det
var dags nu. Det var tvunget att bli så den här gången. Han hade ju
aldrig vunnit VM som man brukar säga i dessa individcentrerade tider.
"Han"
borde ha vunnit den 2014. Argentina blev rånat på olika sätt i den
finalen. Men hans roll hade i så fall inte varit lika stor som den blev
nu åtta år senare.
Messi var inte utomjordisk som han var i sina
bästa Barca-dagar då han kunde bara sänka huvudet, dribbla och väggspela
sig förbi försvaren. Och det är inte så man ska vinna VM i den vuxna
världen. 2022 är han navet i landslaget och utnyttjar sina lagkamrater.
Någon räd hit och dit bjuder han på men mest är det de briljanta
framspelningarna som Alvarez går i döden för, och de behärskade avsluten
från distans. Messi var riktigt bra i detta VM men på ett annat sätt än sin prime i ligafotbollen. Jag tror jag talar för alla när jag säger att han gjorde sitt bästa VM någonsin oavsett guldmedaljen.
Är
han bäst genom alla tider? Nej, det hävdar jag bestämdhet att han inte
är. Maradona är fortfarande Maradona. Men aldrig har Messi haft ett
bättre case. För där man i ligafotbollen kan peka på hur mycket lättare
det är att ha show när ojämnheten är mångdubbelt större än Diegos tid i
Italien, är inte landslagsfotbollen idag ojämnare än vad den var på
Diegos tid. Snarare är den väl jämnare... Dock inte lika brutal och
ogästvänlig överlag.
Men det är mest en parentes. Den här eviga
diskussionen om vilken individ som är bäst är så trött vid det här laget
och jag deltar mest för att jag har det i ryggraden att värna
fotbollshistorien och slåss för min hjälte Diego Armando Maradona.
Det
viktiga är att Argentina är världsmästare och Lionel Messi som aldrig
bad om att få vara en del av den här vulgära fotbollskommersialismen
avslutar sin fotbollssaga på ett fint sätt. Det är inget jag missunnar honom bara för att det är i enlighet med deras manus.
Om fyra år kommer VM
vara något annat. Det är slutet på en nästan 100 år lång era där vi haft
något tillsammans under en sommar. Då är splittringen ett faktum. Men
delar av det kommer vi att ha gemensamt och det är så fint att för
första gången sedan 1990 gå in i ett VM där Argentina är regerande världsmästare.
4 segrar
2 oavgjorda
1 förlust
15 gjorda mål
8 insläppta mål