1. Spanien
2. England
3. Nederländerna
4. Frankrike
5. Tyskland
6. Schweiz
7. Turkiet
8. Portugal
9. Österrike
10. Belgien
11. Slovenien
12. Slovakien
13. Rumänien
14. Italien
15. Georgien
16. Danmark
17. Ukraina
18. Ungern
19. Serbien
20. Kroatien
21. Albanien
22. Polen
23. Tjeckien
24. Skottland
1. Spanien
Tolv år. Så långt dröjde det till nästa titel efter framgångsperioden 2008-2012. Inte jättelång tid i sammanhanget, men nog längre än många förväntade sig sommaren 2012. Inte minst för att det inte ens blivit en final under perioden och endast en semifinal.
Det kom oväntat och jag medger att jag gjorde mig lustig över att ett lag där Alvaro Morata är kapten och klantskallen Cuccurella som varit kass sedan han lämnat Brighton spelar i startelvan... Förstås inte kan vinna ett mästerskap.
Och jag slutade aldrig tro att de inte skulle vinna den förrän efter semifinalen.
Inte så att jag var övertygad om att just Tyskland till exempel skulle stå i vägen, men på ett eller annat sätt tänkte jag att verkligheten skulle komma ikapp. Det kändes så uppenbart att det hajpade laget som "spelat bästa fotbollen hittills" inte var "it"-laget. Man ska inte vara bäst i början.
Små marginaler avgör och det baskiskt ledda laget var i farozonen just i kvarten mot Tyskland. Och än mer såg det ut så när ett ännu bättre lag som Frankrike tog ledningen mot dem i semifinalen.
Men inför England kände både hjärna och hjärta att det nog trots allt skulle bli EM-guld.
Tack och lov levererade de. Fotbollen är räddad ännu en gång. Och Spanien är välförtjänta mästare. Och i min värld en mer sympatisk upplaga än det stjärnspäckade Barcadominerade mästarlaget från förra vändan. Ett lag som representerar hela den spanska klubbfotbollen. Turneringen vinner man också med idel segrar, vilket är unikt sen EM:s utökning på 90-talet.
7 segrar
0 oavgjorda
0 förluster
15 gjorda mål
4 insläppta mål
2. England
Man får ge det till Southgate att han gjorde England till ett stabilt lag, innan han valde att sluta medan han tagit allt så långt han kan ta.
I alla fall. Han har inte gjort dem till ett bra lag. Alltså bra på riktigt som mästernationerna, som borde varit mästare-nationerna. Höjden lyser med sitt frånvaro.
Detta var tredje gången av hans fyra tidigare försök där han hamnade på den enklare slutspelshalvan och utnyttjade det till fullo. Andra engelska tränare har fallit tidigare i matcher de borde vunnit. Inte jätteofta, men några gånger.
Å andra sidan hade jag inte skrivit dessa rader om Bellingham inte hade kvitterat mot Slovakien på tilläggstid. Ibland blir allt rätt godtyckligt. Vilar på små fjärilsögonblick.
Mot Schweiz borde man ha förlorat då man helt enkelt var det sämre laget över 120 minuter. Man vann eftersom man har stjärnorna, som hade satt de chanser de schweiziska andraklassens spelare missade.
Ett Bellinghamögonblick, och straffsparksvinst. Vidare mot Nederländerna där man nog gör sin bästa match i turneringen. Glänser inte men övertygar i stunder mot ett hyfsat starkt lag. Ollie Watkins blir nya David Platt.
Final. Spanien dominerar helt i enlighet med förhandssnacket. Palmer kvitterar med kvarten kvar. Rimligen psykologiskt övertag. Men Spanien släpps tillbaka in i matchen igen och vissa pekar på detta på ännu ett exempel på hur Southgates feghet straffar sig.
Hursomhelst segrar till slut rättvisan. Ska något engelskt lag vinna den där titeln ska det inte vara det här laget. Det är inte tillräckligt bra. Bättre än på länge, men fortfarande steget efter lag som Spanien och Frankrike.
Tränat av en man som under kritikstormen påpekade att han saknar Kalvin Phillips...
3 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
8 gjorda mål
6 insläppta mål
3. Nederländerna
Var väldigt karaktäristiskt på så sätt att laget levererade mot sämre lag och hade sina begränsningar mot bra lag. Något väldigt logiskt som inte gäller alla eftersom fotboll inte är logik. Tack vare en enklare slutspelshalva hade detta grupptrea-Nederländerna mycket väl kunnat reprisera VM-finalen mot Spanien 2010.
För efter att ha vunnit både åttondel och kvart på 90 minuter var man några tilläggsminuter ifrån att ta semifinalen mot England till förlängning. Där hade jag kanske ändå lagt mina pengar på engelsmännen eftersom det är nåt med psyket hos många av dessa 2024-orange som jag inte riktigt litar på. Men det är ju ingen gigantisk faktor för utfallet.
Översiktligt ställer jag mig fortfarande funderande över hur Nederländerna ska rangordnas i den stora fotbollsvärlden. Min känsla är att det inte har varit tip-top sedan EM 2000. Sedan dess har det blivit en VM-final och en VM-brons. Men tittar man närmare på hur det gick till imponerar det inte utifrån den högt satta ribban.
Bara en sån sak som att en Memphis Depay är lagets givna skyttekung, för att inte tala om Weghorst som en joker till anfallsvapen, säger en del. Det brukade krävas mycket mer av en spelares klubbkarriär för att bli anfallare i det nederländska landslaget.
3 segrar
1 oavgjord
2 förluster
10 gjorda mål
7 insläppta mål
4. Frankrike
Som jag skrivit under turneringens gång så förstår jag var kritiken kom ifrån men anser att den spårade ur. Detta Frankrike kommer inte att vara ihågkommet i decennier och kan kanske jämföras med 96-laget som likt detta lika gärna hade kunnat vinna EM, men som saknade charmen från 80-talets Platiniledda lag.
Många av oss trodde att försiktigheten skulle tvingas att släppas på i semin mot Spanien och lite så blev det. Och hade Mbappe nått upp till sin vanliga nivå så hade den matchen slutat 2-2 och gått till förlängning, varefter allt kan hända. Dock blev det oavsett inte att storebror höll på att sätta lillebror på plats.
Förra EM:s trio Pogba, Mbappe och Benzema saknades. Deras fotboll var en fröjd att skåda men eftersom fotboll är fotboll så tog det slut redan i åttondelen. Denna upplaga gick på tredje växeln ända till semi och spelade jämnt mot de blivande mästarna. Med enbart fyra gjorda mål på sex matcher... Sådan är fotbollen.
Så, ja, laget per se kommer inte att bli ihågkommet, men det kommer ingå i en ihågkommen era där Didier Deschamps satte en standard och Frankrike var "alltid" där uppe under en tioårsperiod.
2 segrar
3 oavgjorda
1 förlust
4 gjorda mål
3 insläppta mål
5. Tyskland
Mellanmjölk. Mest framgångsrika mästerskapet på åtta år, vilket säger en del om vilken otrolig svacka det har handlat om. Otänkbart för oss som var med när Västtyskland peakade.
Laget ser okej ut, en del nya förmågor har kommit fram, och Tyskland är till invånare Europas största land om man räknar bort Rysslands asiatiska del. Det är därmed inget frågetecken om att Tyskland kommer att nosa på titlar förr eller senare. Men just nu ser det inte skrämmande bra ut. Om två år ska man försöka nå bortom gruppspel i VM för första gången på 12 år.
Mer än så kommer jag inte på att säga. Utöver att jag förmodar att man inrikes ser på detta mästerskap som ett misslyckande och efter en del vidriga handlingar och uttalanden de senaste 10 månaderna kan jag tycka att det är välförtjänt, även om spelarna i landslaget förstås inte kan belastas för dem.
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
11 gjorda mål
4 insläppta mål
6. Schweiz
Copy paste från 2021 är min första tanke men det stämmer ju inte riktigt. Schweiz har aldrig varit så på riktigt som den här gången. Eller i varje fall inte sedan Hodgsons era 1992-94.
I efterhand är det svårt att ta in att man bara kryssade mot Skottland. Man var några övertidsminuter ifrån att vinna gruppen före värdlandet Tyskland. In i åttondelen gjorde man lillebror av storebror Italien och nog var man ändå närmare semifinal än England i kvartsfinalen som återigen avslutades på straffar. Lämnar därmed EM förlustfritt.
Jag har länge imponerats av Schweiz för deras enorma kontinuitet och väntat på att det ska dala likt det gjorde med till exempel Sverige under Lagerbäcks allra sista år. Och då har Sverige ändå inlett från en högre utgångsposition.
Nu när de gamla hjältarna börjat lämna en efter en visar det sig att generationsväxlingen redan är skedd och att det nya laget eventuellt är ännu bättre. Det blir mycket intressant att se var man tar det härifrån. Finns det ytterligare en höjd? Svårt att säga. Har man gjort det till vana att ta sig till slutspelsfasen och varit straffsparkar ifrån semifinal två EM i rad, blir den saken svår.
Däremot är den eländige Rodriguez fortfarande kvar så det finns även svaghetstecken.
2 segrar
3 oavgjorda
0 förluster
8 gjorda mål
4 insläppta mål
7. Turkiet
16 långa år utan framgång. Verkligen efterlängtat. VM-förbannelsen kvarstår dock. Absolut noll åstadkommet sedan bronset 2002. Inte en minut i en VM match på minst 24 år alltså. Märkligt, men nu är vi i EM-sammanhang och där brukade det gå rätt bra då och då. Men sedan den magiska sommaren vid alperna hade alltså ingenting hänt utöver att delta i mästerskapet.
Nu tillbaka på "hemmaplan" gick det desto bättre. Liksom 2008 med en ganska svag start och en förlust mot Portugal. Då som nu avgörande slutmatch mot Tjeckien i sista. Men denna gång skulle det räcka med kryss och Tjeckien var ett sämre lag. Dessutom uteblev den totala dramatiken den här gången eftersom en tjeck drog på sig rött kort.
Det gjorde också att man trots två segrar inte kom in i åttondelen med jordens styrkebesked.
Den kom just då mot uppskrivna Österrike. En fantastisk match inför två "hemmalag", av den typen som gör att vi fortfarande tittar. Blod, svett, regn och tårar. Snyggaste hörnmålet när Güler hittar Demiral som faktiskt gör båda målen i en slutspelsmatch.
Demiral straffades sedan på ett sätt som jag tycker är fult spel, men det stoppade inte turkarna som likt 2008 var i den där vi-mot-världen-zonen där det inte gick att dö. Länge såg det ut som att Nederländerna skulle bli repris, ett offensivt lag ej beredd på de turkiska... vargarna.
Men så slutade sagan. Med lite flyt hade det kunnat bli förlängning, men seger fair and square för holländarna.
En ny historisk sommar då och inpumpat luft i den turkiska fotbollen. De där tjeckerna som man mötte 2008 och i år är ett annat lag som sedan 90-talet haft för vana att hitta formen till EM och tappa den vid VM. Det är Turkiets nästa utmaning sett utifrån. Ta sig till en ännu större mästerskap... Den där man enbart deltagit vid två tillfällen tidigare.
3 segrar
0 oavgjorda
2 förluster
8 gjorda mål
8 insläppta mål
8. Portugal
Likt VM sist i EM med en av de absolut trupperna. Efter den klara segern mot Turkiet såg det ut som att det kunde återspegla sig även på plan. Så blev det inte riktigt. Sammantaget är det lite svårt att sammanfatta turneringen.
Gruppsegerklara redan efter två omgångar valde man likt VM att bjuda motståndaren på en seger i sista matchen. Då fanns det en uppenbar anledning: De hade en landsman på sydkoreanska bänken. Nu vet jag inte vad det handlade om. Vara schyssta mot Georgien?
Karma blev att man ändå tappade lite rytm av allt att döma, mot Slovenien. Räddades eventuellt av den hjärndöda regeln att ett lag kan slantsingla sig till både val av start i straffsparksläggningen och planhalva. En oerhörd orättvisa som fotbollsförbunden är för dumma för att ens försöka göra något åt.
Nåja... Sedan Frankrike i kvartsfinalen. Sett till motståndets kaliber såg det bättre ut där. Historiskt och slantsinglandet bode ha talat för dem, men Frankrike var för en gångs skull iskallt på straffar.
Ronaldo gjorde inte ett enda mål utöver straffläggningarna och det verkar som att han tar ut sig själv. Lite av en börda. Igen, fast ännu tydligare. Portugal har valt den linjen och får stå sitt kast.
Tack gode Gud i alla fall att vidriga paret Bernardo Silva och Bruno Fernandes inte fick vinna EM.
Så, man kan säga att inget lag kan anses ha floppat med hänvisning till oavgjort och straffar mot Frankrike.
Men Ronaldostrulet och tillkortakommandet mot Slovenien gör att det bara inte såg ut som ett mästarlag. Det kanske kommer nästa gång, eller nästnästa gång.
2 segrar
2 oavgjorda
1 förlust
5 gjorda mål
3 insläppta mål
9. Österrike
Imponerande insats. Den bästa under mina snart 35 år med sporten (vilket verkligen inte är heltäckande för landets långa fotbollshistoria).
Det är inget jag firar, för jag vill inte se Ralf Rangnick lyckas. En som säljer sig till en vidrig s k energidrycks koncerns cyniska varumärkesbyggande har aldrig respekt i min bok.
Jag vet inte hur diskursen gick utomlands men här i Sverige kändes det upplagt för fallhöjd. Hyllningarna gick i spinn tidigt och det skulle bli semifinal och allt möjligt. Ingen skepsis alls.
Men peeps, när ska ni lära er. Det är inte i gruppspel man ska peaka. Hur många gånger har inte ett sånt succélag fått en reality check längre fram i de avgörande stunderna? Är det ett lag utan rutin på den högsta nivån, då måste man alltid reservera sig. Potential är en sak, favoritskap baserat på gruppspelet något annat.
2 segrar
0 oavgjorda
2 förluster
7 gjorda mål
6 insläppta mål
10. Belgien
Har varit mycket gnäll kring dessa men jag ser mer ett halvfullt glas.
Belgien gör inget fantastiskt EM, men har levt med en typ av backlash i flera år nu för att det är så populärt att prata om "den gyllene generationens misslyckande" trots att laget hunnit med att slå ut Brasilien i ett VM och ta landets första VM-brons någonsin.
Alla kan inte vinna. Når man semi har man gjort något rätt.
För all del, denna generation hade kunnat göra det något bättre. Att falla mot Wales 2016 var inte så lyckat. Men i övrigt var det ett bra landslag 2014-2021. Det är Belgien vi pratar om, inte Frankrike eller Brasilien.
Här gjorde man ändå ett hyfsat EM. Var motarbetade av tur/domarna mot Slovakien, tog ner hajpade Rumänien på jorden, tog sig vidare från gruppspelet och föll med uddamålet mot ett av världens bästa lag. Det var redan så neggigt inför EM att en sån prestation får ses som helt okej.
Och här kommer jag till tesen. Om Belgiens dåliga period är att gruppspelsavancemang är "par" som man säger, då har ribban höjts avsevärt jämfört med hur det såg ut sent 90-tal och över 10 år framåt. Det är därmed i sig en typ av framgång för belgisk fotboll.
För min del kommer Belgien 2024 bara vara förknippat med den hysteriskt roliga "André is not even my name, mate... Know what I mean?". Googla det om ni missat. Onana + reporter + Andre eller dylikt.
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
2 gjorda mål
2 insläppta mål
11. Slovenien
Den här sommaren har jag fått kapitulera inför Slovenien och omfamna detta skitlandslag som ännu en gång säljer sig dyrt.
Det har ju genom åren blivit en handfull mästerskap och det har inte funnits nåt som känts lockande med laget och därför har jag mest blivit frustrerad över att de bara är där för att göra livet surt för andra lag.
Debuten var 2000, då tvingade man storebror lill-Jugoslavien till en klassisk poängräddning och blev sedan orsaken till att Norge åkte ur EM.
I VM 2002 förlorade man samtliga matcher men krävde Paraguay att slita för ett avgörande mål under det absoluta slutskedet.
I VM 2010 var man ett amerikanskt övertidsmål i parallellmatchen ifrån att faktiskt ta sig vidare på fyra poäng.
Och den här gången överlever man mot oddsen i samtliga matcher, åker faktiskt ut från EM obesegrat med fyra oavgjorda.
Det här gnetandet är förtjusande eftersom det visar att man tittar västerut mot Friuli och Italien för inspiration. Då man inte riktigt har underlag för att få fram även lirarna som det stora grannlandet får, blir kontentan att man alltid har med sig grintan vilket innebär inga enkla poäng vem det än är som står på andra sidan.
Nu har vi liksom en historia av detta och det ger karaktär, och då finns det något att vara intresserad av, att gilla. Så, nästa gång kan vi alla se fram emot den slovenska grintan. Mini-Italien. Balkanspaghetti och så vidare.
Även här en historisk notering och ändå hade det kunnat bli så mycket mer. Och borde ha blivit. Friläget mot Portugal. Det psykologiska övertaget inför straffarna där.
0 seger
4 oavgjorda
0 förlust
2 gjorda mål
2 insläppta mål
12. Slovakien
Jag uppmärksammade risken för en snöplig repris på senaste EM där en inledande överraskningsseger mynnade ut i fjärdeplats och nada att fira.
Den slapp man via 1-1 mot Rumänien.
Den unga nationens största framgång är ju VM 2010 när man besegrade Italien i gruppavslutningen och snodde därmed världsmästarnas självklara åttondelsplats.
Tyvärr för slovakerna förblir det så. "Tyvärr" för att det kunde blivit en ny milstolpe den här gången när man var med om EM:s största fjärilsögonblick mot England i åttondelen. Den där återstående minuten... Herregud.
Jag är ju imponerad. Efter skrällen mot Belgien - i sig tursam - "tog man matchen till" Ukraina trots att man bara behövde fega sig till en poäng och var det bättre laget i första halvlek. Och något liknande gjorde man mot England där det länge såg ut som att man bara inte kan missa så många strålande chanser utan att bestraffas. Men det kunde man tydligen då man till slut tog ledningen.
England åt sig tillbaka in i matchen och ärligt talat kan man inte påstå att kvitteringen i sig var orättvis, bara för att förväntningarna var större.
Men det hade inte heller varit något rån att hålla igen till 1-0 och en historisk kvartsfinalplats.
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
5 insläppta mål
13. Rumänien
Då landets fotbollshistoria är respektabel men inte vidare anrik, är detta en historisk turnering. Första mästerskapssegern på en knapp kvarts sekel. Man kan säga att ingen yngre än 30 år hade upplevt det tidigare.
För fem år sen noterade podden WWWK att den nya spännande generationen bestående av bl a Hagi Jr har det upplagt för att kunna göra något liknande hjältarna från 1994 när VM återvänder till Nordamerika och USA 2026.
Alltså en sju år lång prognos. Jag insåg inte då hur långt borta det ändå låg men utifrån läget verkade det rimligt att inte Qatar 2022 skulle vara målsättningen.
Jag ska inte gå på någon djupare analys då mitt koll på rumänska landslaget i stort inte existerar. Men utifrån detta EM lär ju inte det där hända. Historiskt eller inte, Rumänien imponerade inte bortom den där starka premiärsegern mot Ukraina. Mot storlagen var man helt chanslös. Och Hagi Jr har haft kräftgång.
Däremot kan man väl hoppas på att återvända till VM efter 28 långa år, men stordåd kan nog inte väntas där. Och det kommer att bli ett anonymt VM eftersom FIFA valt att låta 48 lag slåss om världens uppmärksamhet, vilket innebär betydligt mindre för alla. Det är alltså en dubblering sen den där sommaren 1994.
I alla fall, Rumänien kanske är som Tjeckoslovakien. No östblock, no party. Inte ens Adrian Mutu är riktigt post-östblock.
1 seger
1 oavgjord
2 förluster
4 gjorda mål
6 insläppta mål
