Småjobbigt för MFF att ha oväntat guldläge mot Rangers inför returen och ändå vara fortfarande så långt borta från Champions. Utan alltför mycket uppmärksamhet besegrade alltså de ljusblå Rangers på Ibrox med 1-0 efter en kanon av Daniel Larsson. Vinner "Gers" returen så blir det minst förlängning, så det är fortfarande i relativa termer som vi talar om guldläge.
Mig förvånar det extra mycket eftersom jag för några veckor sedan såg Peking-Malmö på plats. Det slutade alltså 0-0 och i andra halvlek var MFF rejält pressade.
Att Rangers lyckas förlora mot MFF, och inte göra ett enda mål hemma på Ibrox mot samma lag som kom undan med blotta förskräckelsen mot IFK Norrköping anno 2011, är lite av ett under. Jag vet att fotbollen är komplex men här talar vi om sådana olika nivåer att det hela ändå är anmärkningsvärt. Så stort har gapet blivit mellan en nykomling i Allsvenskan (historia och status spelar föga roll för det som händer på plan) och Rangers med sin stora rutin från Europaspel.
Lyckas MFF hålla undan i returen (de där knallskotten som ställde in matchen mot Djurgården kanske var en stor hjälp) väntar alltså ytterligare ett möte innan vi svennar eventuelltkan få ett lag i
TJÄMPIONS LIJG!
... För första gången sedan "miraklet på San Siro" för elva år sen, när Sven Andersson räddade Alvaro Recobas straff och förde Helsingborg vidare till ett CL-äventyr som då inte kändes lika overkligt som det gör idag, och som faktiskt inte gick så dåligt (1 seger, 2 oavgjorda och 3 förluster).
Jag har försökt förstå vilka lag det som kan stå för motståndet men inte förstått det helt och hållet. Jag vet vilka lag de inte kan få, vilket är de som inte har vunnit sina respektive ligor. Men i och med att lagen i Champions Route, där MFF alltså ingår, verkar vara indelade i två olika grupper så kan jag inte annat än tolka det som att det är tio lag som kan lottas mot MFF om detta blir aktuellt.
I vilket fall det handlar främst om: Wisla Krakow, Dinamo Zagreb, FC Köpenhamn, Apoel, Maccabi Haifa, Maribor och Slovan Bratislava. Och sen tre lag som har ett besvärligt utgångsläge inför returen; Litex, Shamrock Rovers och HJK.
* * *
Under lördagskvällen lottades det även till kvalet för VM 2014 i Brasilien. Av vad jag minns brukar man inte göra detta förrän kring årsskiftet men jag antar att man ville synka den här gången med andra delar av världen som brukar starta kvalet betydligt tidigare än här i Europa.
I Europa känns det som att så många grupper blev så jävla bra. Dels för att landslagsfotbollen har blivit så jämn att många tidigare halvblåbär har fått högre status, men kanske framförallt för att ett antal grupper blev relativt fattiga på duktiga lag.
För Sveriges del blev det alltså omöjliga Tyskland och sen Irland, Österrike, Färöarna och Kazakstan.
Det är nio grupper och den sämsta tvåan får inte ens spela playoff. Annars är det just playoff som gäller undantagslöst för tvåorna. Någon "bästa tvåa" som i nuvarande EM-kval är det inte tal om.
Österrike verkar ha tagit sig ur den värsta landslagssvackan men är fortfarande ett lag som Sverige ska kunna rubba dubbelt utan att kräva bragdmedalj för det. Irland blir den självklara utmanaren om andraplatsen, medan Färöarna och Kazakstan ska ge 12 poäng om Hamrins manskap menar allvar med sitt mål. Jag bävar annars för fjantiga Borat-jippon i kvällspressen och på TV inför mötet med Kazakstan.
De andra grupperna?
Grupp A: Serbien, Kroatien, Belgien, Skottland, Makedonien, Wales
Antagligen den mest jämnstarka gruppen. Häftiga derbyn mellan Wales och Skottland men framförallt mellan de bittra rivalerna från Balkan. Och så får vi se hur starkt Belgien är nästa år när detta drar igång. Den uppåtgående trenden med intressanta talanger fortsätter så långt.
Grupp B: Italien, Danmark, Tjeckien, Bulgarien, Armenien, Malta
I och med att tjeckisk fotboll verkar vara på rejäl dekis blir nog inte det här någon mardröm för Italien. Det rimliga är att Bulgarien, Danmark och Tjeckien gör upp om andraplatsen. Inget av lagen har imponerat på senare år. Men som sagt, landslagsfotboll är landslagsfotboll, och ett inte särskilt märkvärdigt gli azzurri kan nog inte ta ut något i förskott.
Grupp D: Nederländerna, Turkiet, Rumänien, Ungern, Estland, Andorra
Kvalmaskinen Holland lär väl som vanligt ta sig igenom direkt utan playoff? Sovande jätten Turkiet känns rätt anonymt för mig i dagsläget, medan Rumänien fortfarande längtar efter glansdagarna på 90-talets (vilket aldrig lär upprepas eftersom kommunisterna var grymma på att skapa bra fotbollslag). Ungerns ganska unika nedgång sett ur ett fotbollshistoriskt perspektiv är fortfarande en gåta för mig. Estland och Andorra har såklart inget att hämta här.
Grupp E: Norge, Slovenien, Schweiz, Albanien, Cypern, Island
Jag minns på 90-talet när Norge skaffade sig en bra rankingsposition tack vare ett par år på grund av Drillos lilla revolution, och gled sedan vidare på den framgången tack vare några enkla lottningar. Historien verkar upprepa sig. Har faktiskt inte så mycket att kommentera här. De tre på pappret starkaste lagen gör väl upp om två platser, antar jag.
Grupp F: Portugal, Ryssland, Israel, Nordirland, Azerbajdzjan, Luxemburg
En ganska svag grupp där Portugal får gälla som storfavorit före Ryssland.
Grupp G: Grekland, Slovakien, Bosnien-Herzegovina, Litauen, Lettland, Liechtenstein
Grekland får som vanlig nuförtiden en enkel lottning, så man lär väl också fixa minst playoff, men det finns inga garantier för det. Ouppdaterad är jag om varför BiH trots inte har uteslutits av Fifa. Litauen har under de senaste fem åren varit ett lag som varit för svag för att kvala in, men tillräckligt starkt för att förstöra festen för starkare konkurrenter. Kan bli bra jämnt här.
Grupp H: England, Montenegro, Ukraina, Polen, Moldavien, San Marino
Bra lottning för England. Inget av lagen kan konkurrera ordentligt på pappret, och man har dessutom redan mött dem på senare år. Intressant blir om Montenegros nuvarande hajp håller i sig eller om det blir EM-värdarna Ukraina och Polen som under derbyaktiga förhållanden gör upp om andraplatsen.
Grupp I: Spanien, Frankrike, Vitryssland, Finland, Georgien
Komiskt elände för vitryssar, finnar och georgier, som i normala fall kan åtminstone drömma om en playoffplats. Här dök plötsligt två giganter upp och de kommer naturligtvis inte att svika förhandstipsen. Frågan är bara om Frankrike överhuvudtaget kan konkurrera med de regerande Europa- och världsmästarna. För bara några år sedan hade det nästan varit det omvända, men nu är det storebror som får agera lillebror. Men det återstår en del tills dess, och någon gång lär väl Spanien komma in i en svacka.
söndag 31 juli 2011
måndag 25 juli 2011
Laz och pantern
En del big shit som hände dagarna kring helgen.
Först till det negativa, som jag frustrerat och ilsket väntade mig att det skulle hända:
Andrea Lazzari spelar inte längre för Cagliari. Det ryktades om Udinese men det blev Fiorentina till slut. Grattis till Viola, säger jag.
Eller inte för att jag nödvändigtvis rankar honom som Cagliaris bäste mittfältare, men för att det är en fröjd att skåda honom. Han är kanske Serie A:s mest eleganta offensiva spelare. Det ser alltid så lugnt och behärskat ut när han löper, när han passar, och när han skjuter. Jag visste att det inte fanns mycket att göra när Milan var ute efter honom förra sommaren.
Men nu när Laz efter en mindre strålande säsong inte har varit ett hett byte för de största lagen, känns det sjukt onödigt att Cagliari ens lät honom bli aktuell för en mercatoövergång.
Jag har varit väldigt orolig över andra övergångar bort de senaste åren, men det har tack och lov inte blivit verklighet. Jedas flytt till Lecce som jag misstänkte kunde bli ödesdigert visade sig vara typ ingenting.
* * *
Den andra saken som har hänt är förstås större. Fel säger hjärnan, OMFG säger hjärtat.
Nämligen att ingen mindre än DAVID SUAZO är tillbaka i rossoblu.
David Suazo som har fått en oförtjänt negativ bild av otåliga mainstreammedia för sin debutsäsong i Inter, som ledde till att han mest blev utlånad till andra klubbar från andra året och framåt.
La pantera nera, som han kallades på den gamla goda tiden, levde mycket på sin snabbhet när han tillsammans med Kaká utnämndes till säsongens bästa utländska spelare 2005-06.
Idag är han 31 år, så man får anta att det mesta av magiken är borta. Och det är det som är lite synd. Jag vill kanske inte se en halvt avdankad Suazo i Cagliari. Mest minnas honom för att han nästan på egen hand såg till att rädda kvar Cagliari i Serie A för fem år sen.
Mina tankar om Suazo sammanfattade jag i en artikel för fyra år sen, när Suazo köptes av Inter under 2007 års sommarmercato:
När Cagliari återvände till Serie A säsongen 2004-05 blev det, liksom för de andra uppflyttade sydlagen, succé direkt. Styrkan var offensiven, framförallt på hemmaplan, vilket ledde till att laget fram tills de sista omgångarna aspirerade på en Uefacupplats, och var en av de få lag utanför toppen som inte var inblandat i bottenstriden. Därtill nådde laget semifinal i Coppa Italia.
Men utanför Sardinien, och framförallt internationellt, var David Suazo inte ett högaktat namn i fotbollsvärlden, trots att han endast 25 år gammal redan hunnit göra över 50 mål i Cagliaritröjan. Förklaringen är naturligtvis att alla kom till i Serie B, undantaget – ironiskt nog – hans debutmål mot Udinese i Serie A, då Cagliari åkte ur serien 1999/2000. Skadebekymmer gjorde att han nu hamnade lite i skymundan bakom ligans hetaste anfallstrio med Gianfranco Zola, Mauro Esposito och Antonio Langella. Kaptenen Zola behövde naturligtvis ingen närmare presentation, och var inledningsvis den enda stjärnan i ett Cagliari som satsade på att behålla samma lag som förde klubben tillbaka till Serie A. Esposito och Langella fick nu glänsa på den allra högsta nivån och blev båda kallade till landslaget. Ändå hann Suazo med 22 matcher och 7 mål, samtidigt som han med sitt mål mot Sampdoria i cupen bidrog starkt till att laget där avancerade till semifinal.
Under sommaren annonserade Zola att hans karriär som spelare är över. De som anade att laget skulle få en baksmälla den andra säsongen i toppen såg därmed ännu en orsak till pessimismen.
Det blev inte heller någon som fick komma utifrån för att ersätta Zola. Cagliari hade lyxen att som nykomlingar förfoga över fyra klassanfallare, och när den ena länken i triaden försvann, då skulle problemet lösas med att Suazo får en större roll.
Säsongsinledningen blev en katastrof. Inte en enda seger på de tolv första matcherna och under denna period hade klubben slagit världsrekord i tränarbyten; tre stycken på 11 matcher. Den enda riktiga ljusglimten var just David Suazo. Pantera nera (svarte pantern) visade på häpnadsväckande fart och teknik när han drog igång sina soloräder, av vilka han bjöd på en i varje match. Detta av en man som en gång hade haft en karriär som sprinter på gång hemma i Honduras.
Därför var det inte så konstigt att när Cagliaris första seger för säsongen väl kom, spelade Suazo huvudrollen. Det blev 2-0 mot Sampdoria hemma på Sant’Elia, och Suazo gjorde såklart båda målen. Segern blev starten på bättre tider, och laget hann säkra kontraktet med två omgångar kvar. Ändå var Suazos dominans, sett över det hela, nästan skrämmande stor. Därför var det kanske inte så överraskande att han halvvägs in i säsongen fick även förmånen att bli lagets kapten (från början Diego Lopez).
Av 42 mål gjorde honduranen 22, varav många matchavgörande och de flesta poänggivande. Cagliari vann 8 matcher under säsongen, och 5 av dem avgjordes direkt av Suazo. Förutom den nämnda matchen mot Sampdoria var han ensam målskytt mot Livorno (straff) och Siena (båda 1-0), segerskytt på straff mot Treviso (2-1) samt ännu en säker straff mot Ascoli (2-1). Utöver dessa var han lagets enda målskytt i de oavgjorda matcherna mot Lazio, Messina, Livorno och Palermo hemma, samt Juventus (straff), Sampdoria och Ascoli borta. Den senare är ett kapitel för sig där hans båda mål kom under en period när laget hade två spelare utvisade (!). 2-1-målet kom sedan han ensam sprungit igenom hela hemmalagets planhalva. Med två man mindre under stekande sol. Det gjorde undertecknat nästan tårögd och förmodligen många fler därtill.
Den här säsongen har Suazo inte varit fullt lika dominant. När hans tid i Cagliari nu är över kan man summera att han var som störst när laget hade det som tuffast. Känslomässigt betyder det här något oerhört för en supporter. Likväl har han oftast varit den enda offensiva kraften i ett lag som efter en hyfsad höst åter fick finna sig i att kämpa för överlevnad. Om inte annat så efter att Espositos kastade in handduken med en knäskada. Den här gången blev det 14 mål av endast 35 totalt för laget. 8 av dessa kom på straffar. Man kan se det som ett litet i minus i protokollet, men det går också att se det som ett styrkeprov. Att gå fram till straffpunkten när laget ligger under 0-1 på en fullsatt Sant’Elia mot självaste Milan är inte det allra enklaste. Suazo har haft kylan i dessa ögonblick och med detta åter räddat kvar Cagliari i Serie A. Två straffar mot Catania (b) och Ascoli (h) tex.,efter årsskiftet gav 1-0 och 6 värdefulla poäng. Totalt har han satt 13 raka straffar på två säsonger i ligan (miss mot Brescia i cupen).
Hans avsked nu känns inte särskilt hjärtskärande eftersom det har varit väntat en hel säsong. Att en spelare som får priset Årets utländska spelare i Serie A (delat med Kaká) stannar kvar i samma klubb som varit nära på att åka ner till Serie B, tillhör inte vanligheterna. Suazo har hela tiden varit öppen med sin önskan att få prova lyckan i en storklubb, utan att för den sakens skull göra allt för att lämna den enda europeiska klubb som han någonsin representerat. Således var det något av en kompromiss att han mitt under sommarens transfermarknad förnyade sitt kontrakt med Cagliari, behöll därmed sin goda relation till Cellino, och hjälpte klubben dels genom det han utfört på plan den här säsongen, dels genom pengarna som nu rullar in när han flyttar till Inter.
Livet utan Suazo lär bli svårt, trots de möjligheter som finns att fördela ansvaret inom laget. I de värsta stunderna har det varit som att ett konstruktivt spel saknas, och just i dessa stunder har Suazo fått göra det som han är bäst på – att ta tag i saken med egna händer genom en soloräd. Cellino verkar dessutom ha fått för sig att ge bort alla andra mer etablerade anfallare som finns i truppen, och ersätta dom med juniorer. Pepe är redan borta och om Esposito flyttar på sig, som väntas, då har vi sett det definitiva slutet på en era i Cagliaris historia.
Med sina 93 ligamål för Cagliari, kan inte Suazo riktigt hållas lika högt som Gigi Riva själv. Den senare har 164 och därtill lett Cagliari bland annat till scudetton 1970, och vägrade att flytta till någon annan klubb. Han förblir dock klubbens näst bäste målskytt genom tiderna och uppehåller traditionen i Cagliari från 90-talet, med dominanta latinamerikanska toppforwards. Luis Oliveira är exemplet som verkligen passar som jämförelse, Daniel Fonseca, Dario Silva och Dely Valdes liknande.
Först till det negativa, som jag frustrerat och ilsket väntade mig att det skulle hända:
Andrea Lazzari spelar inte längre för Cagliari. Det ryktades om Udinese men det blev Fiorentina till slut. Grattis till Viola, säger jag.
Eller inte för att jag nödvändigtvis rankar honom som Cagliaris bäste mittfältare, men för att det är en fröjd att skåda honom. Han är kanske Serie A:s mest eleganta offensiva spelare. Det ser alltid så lugnt och behärskat ut när han löper, när han passar, och när han skjuter. Jag visste att det inte fanns mycket att göra när Milan var ute efter honom förra sommaren.
Men nu när Laz efter en mindre strålande säsong inte har varit ett hett byte för de största lagen, känns det sjukt onödigt att Cagliari ens lät honom bli aktuell för en mercatoövergång.
Jag har varit väldigt orolig över andra övergångar bort de senaste åren, men det har tack och lov inte blivit verklighet. Jedas flytt till Lecce som jag misstänkte kunde bli ödesdigert visade sig vara typ ingenting.
* * *
Den andra saken som har hänt är förstås större. Fel säger hjärnan, OMFG säger hjärtat.
Nämligen att ingen mindre än DAVID SUAZO är tillbaka i rossoblu.
David Suazo som har fått en oförtjänt negativ bild av otåliga mainstreammedia för sin debutsäsong i Inter, som ledde till att han mest blev utlånad till andra klubbar från andra året och framåt.
La pantera nera, som han kallades på den gamla goda tiden, levde mycket på sin snabbhet när han tillsammans med Kaká utnämndes till säsongens bästa utländska spelare 2005-06.
Idag är han 31 år, så man får anta att det mesta av magiken är borta. Och det är det som är lite synd. Jag vill kanske inte se en halvt avdankad Suazo i Cagliari. Mest minnas honom för att han nästan på egen hand såg till att rädda kvar Cagliari i Serie A för fem år sen.
Mina tankar om Suazo sammanfattade jag i en artikel för fyra år sen, när Suazo köptes av Inter under 2007 års sommarmercato:
Farväl, David Suazo
Efter åtta år i Cagliari blev det – efter några väldigt svängiga historier – helt klart att Honduras mest framgångsrike fotbollsspelare genom tiderna i och med nästa säsong kommer att bära den blåsvarta tröjan från Milano. Suazo togs till Sardinien av Massimo Cellino som en okänd 19-åring, och lämnar som en av de största i klubbens historia.När Cagliari återvände till Serie A säsongen 2004-05 blev det, liksom för de andra uppflyttade sydlagen, succé direkt. Styrkan var offensiven, framförallt på hemmaplan, vilket ledde till att laget fram tills de sista omgångarna aspirerade på en Uefacupplats, och var en av de få lag utanför toppen som inte var inblandat i bottenstriden. Därtill nådde laget semifinal i Coppa Italia.
Men utanför Sardinien, och framförallt internationellt, var David Suazo inte ett högaktat namn i fotbollsvärlden, trots att han endast 25 år gammal redan hunnit göra över 50 mål i Cagliaritröjan. Förklaringen är naturligtvis att alla kom till i Serie B, undantaget – ironiskt nog – hans debutmål mot Udinese i Serie A, då Cagliari åkte ur serien 1999/2000. Skadebekymmer gjorde att han nu hamnade lite i skymundan bakom ligans hetaste anfallstrio med Gianfranco Zola, Mauro Esposito och Antonio Langella. Kaptenen Zola behövde naturligtvis ingen närmare presentation, och var inledningsvis den enda stjärnan i ett Cagliari som satsade på att behålla samma lag som förde klubben tillbaka till Serie A. Esposito och Langella fick nu glänsa på den allra högsta nivån och blev båda kallade till landslaget. Ändå hann Suazo med 22 matcher och 7 mål, samtidigt som han med sitt mål mot Sampdoria i cupen bidrog starkt till att laget där avancerade till semifinal.
Under sommaren annonserade Zola att hans karriär som spelare är över. De som anade att laget skulle få en baksmälla den andra säsongen i toppen såg därmed ännu en orsak till pessimismen.
Det blev inte heller någon som fick komma utifrån för att ersätta Zola. Cagliari hade lyxen att som nykomlingar förfoga över fyra klassanfallare, och när den ena länken i triaden försvann, då skulle problemet lösas med att Suazo får en större roll.
Säsongsinledningen blev en katastrof. Inte en enda seger på de tolv första matcherna och under denna period hade klubben slagit världsrekord i tränarbyten; tre stycken på 11 matcher. Den enda riktiga ljusglimten var just David Suazo. Pantera nera (svarte pantern) visade på häpnadsväckande fart och teknik när han drog igång sina soloräder, av vilka han bjöd på en i varje match. Detta av en man som en gång hade haft en karriär som sprinter på gång hemma i Honduras.
Därför var det inte så konstigt att när Cagliaris första seger för säsongen väl kom, spelade Suazo huvudrollen. Det blev 2-0 mot Sampdoria hemma på Sant’Elia, och Suazo gjorde såklart båda målen. Segern blev starten på bättre tider, och laget hann säkra kontraktet med två omgångar kvar. Ändå var Suazos dominans, sett över det hela, nästan skrämmande stor. Därför var det kanske inte så överraskande att han halvvägs in i säsongen fick även förmånen att bli lagets kapten (från början Diego Lopez).
Av 42 mål gjorde honduranen 22, varav många matchavgörande och de flesta poänggivande. Cagliari vann 8 matcher under säsongen, och 5 av dem avgjordes direkt av Suazo. Förutom den nämnda matchen mot Sampdoria var han ensam målskytt mot Livorno (straff) och Siena (båda 1-0), segerskytt på straff mot Treviso (2-1) samt ännu en säker straff mot Ascoli (2-1). Utöver dessa var han lagets enda målskytt i de oavgjorda matcherna mot Lazio, Messina, Livorno och Palermo hemma, samt Juventus (straff), Sampdoria och Ascoli borta. Den senare är ett kapitel för sig där hans båda mål kom under en period när laget hade två spelare utvisade (!). 2-1-målet kom sedan han ensam sprungit igenom hela hemmalagets planhalva. Med två man mindre under stekande sol. Det gjorde undertecknat nästan tårögd och förmodligen många fler därtill.
Den här säsongen har Suazo inte varit fullt lika dominant. När hans tid i Cagliari nu är över kan man summera att han var som störst när laget hade det som tuffast. Känslomässigt betyder det här något oerhört för en supporter. Likväl har han oftast varit den enda offensiva kraften i ett lag som efter en hyfsad höst åter fick finna sig i att kämpa för överlevnad. Om inte annat så efter att Espositos kastade in handduken med en knäskada. Den här gången blev det 14 mål av endast 35 totalt för laget. 8 av dessa kom på straffar. Man kan se det som ett litet i minus i protokollet, men det går också att se det som ett styrkeprov. Att gå fram till straffpunkten när laget ligger under 0-1 på en fullsatt Sant’Elia mot självaste Milan är inte det allra enklaste. Suazo har haft kylan i dessa ögonblick och med detta åter räddat kvar Cagliari i Serie A. Två straffar mot Catania (b) och Ascoli (h) tex.,efter årsskiftet gav 1-0 och 6 värdefulla poäng. Totalt har han satt 13 raka straffar på två säsonger i ligan (miss mot Brescia i cupen).
Hans avsked nu känns inte särskilt hjärtskärande eftersom det har varit väntat en hel säsong. Att en spelare som får priset Årets utländska spelare i Serie A (delat med Kaká) stannar kvar i samma klubb som varit nära på att åka ner till Serie B, tillhör inte vanligheterna. Suazo har hela tiden varit öppen med sin önskan att få prova lyckan i en storklubb, utan att för den sakens skull göra allt för att lämna den enda europeiska klubb som han någonsin representerat. Således var det något av en kompromiss att han mitt under sommarens transfermarknad förnyade sitt kontrakt med Cagliari, behöll därmed sin goda relation till Cellino, och hjälpte klubben dels genom det han utfört på plan den här säsongen, dels genom pengarna som nu rullar in när han flyttar till Inter.
Livet utan Suazo lär bli svårt, trots de möjligheter som finns att fördela ansvaret inom laget. I de värsta stunderna har det varit som att ett konstruktivt spel saknas, och just i dessa stunder har Suazo fått göra det som han är bäst på – att ta tag i saken med egna händer genom en soloräd. Cellino verkar dessutom ha fått för sig att ge bort alla andra mer etablerade anfallare som finns i truppen, och ersätta dom med juniorer. Pepe är redan borta och om Esposito flyttar på sig, som väntas, då har vi sett det definitiva slutet på en era i Cagliaris historia.
Med sina 93 ligamål för Cagliari, kan inte Suazo riktigt hållas lika högt som Gigi Riva själv. Den senare har 164 och därtill lett Cagliari bland annat till scudetton 1970, och vägrade att flytta till någon annan klubb. Han förblir dock klubbens näst bäste målskytt genom tiderna och uppehåller traditionen i Cagliari från 90-talet, med dominanta latinamerikanska toppforwards. Luis Oliveira är exemplet som verkligen passar som jämförelse, Daniel Fonseca, Dario Silva och Dely Valdes liknande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)