Madness

Tjolla in här hur det såg ut på Sant'Elia i söndags när 2-1-målet kom, där Napolis egna radiokommentatorer satt, omkring 01:40 på klippet.

Glädje, erkännande, helvetets bottenlösa avgrund

Söndagens otroliga seger mot Napoli gav en livlina kan man säga. Så länge det finns en teoretisk möjlighet och laget nyss har vunnit kan man alltid lura sig själv. Jag är mänsklig, men mitt förnuft säger att det inte var något att jubla över i mängder. Och min reaktion när Conti förlängde Foggias frispark till seger var inte heller lika våldsam (i positiv mening) som den har varit i andra fall när vi gjort viktiga mål.

Ändå gav det mig något att sova gott åt. Något att vakna gott åt efter sex timmars sömn (långt ifrån tillräckligt för mig). Vändning med mål i 93:e och 95:e går bara inte att bli oberörd av. Att vinna och göra mål har varit efterlängtat. Och visst är det inte kul att falla på mållinjen, som risken finns om laget fortsätter att plocka poäng utan att de blir tillräckliga i slutändan, men jag tror jag vill hellre ha lite stolthet än att bli hela seriens slagspåse.

I övrigt måste jag credda Juventus. Jag trodde inte på dem alls inför säsongen. Jag trodde att de skulle falla i hybrisen och att Ranieri var mäkta överskattad. Men nu har halva säsongen gått och de har bara förlorat två. Och att vinna övertygande borta mot Livorno var mer imponerande än många säkert tänker sig. Livorno var innan matchen ett av seriens formstarkaste lag med fem segrar och fyra oavgjorda på de senaste nio matcherna.

Annars noteras Valencias förlust hemma mot Almeira. Det är häpnadsväckande vilken urusel form Valencia fortfarande har. Om jag inte räknar fel har laget vunnit en match sen Quiqe Sanchez Flores lämnade. Bland den här periodens höjdpunkter har vi 0-0 hemma mot Levante. Man gör knappt mål, tar knappt poäng. Det är väldigt, väldigt, ovanligt för lag av den här kapaciteten. Kris för klubbar som Valencia brukar vara att man kryssar för mycket, förlorar en del, och inte förmår hänga med i toppen av serien. Exempel är Milan när Ancelottis vara eller icke vara diskuterades förra hösten. Eller när Roma var ett mitten-bottenlag i Serie A säsongen 2004-05. Valencia bara rasar som ett korthus, på ett sätt som man bara ser på erkänt resurssvaga lag som hamnar på jumboplats. Att de inte ligger undre strecket ännu beror på att Flores trots allt hade Valencia i toppen av serien innan han sparkades. Ironi kallas det.

Englands guldålder?

Jag kom att tänka på en intressant grej idag. Det började med tankar om Heyselkatastrofen 1985. Följden blev att engelska lag blev bannlysta från de europeiska cuperna i fem år. Det är väldigt anmärkningsvärt. Och det sorgliga är att det ALDRIG hade hänt idag. Varför sorgligt? För att anledningen är den Moderna fotbollen. Som inte riktigt hade kommit igång 1985. Då fanns det tydligen lite principer att ta på allvar. Idag är det bara pengarna. Att engelska lag ska bli bannlysta från Champions League fem år i rad?! Det låter mest som ett skämt. Både Uefa och de engelska klubbarna skulle förlora alltför många miljoner euron för att tillåta att det ska hända.

Men det var inte det intressanta. De där fem åren gjorde att England hamnade lite efter i Europaspelet, när de säsongen 1990/91 fick återvända till cuperna. Visserligen blev det framgång direkt med Manchester Uniteds seger i Cupvinnarcupen. Även Arsenal vann Cupvinnarcupen två år senare och var därefter i final 1995. Men bortsett från detta hände ingenting, och det är värt att minnas att Cupvinnarcupen var den svagaste turneringen av de tre som då fanns. Fram till säsongen 1996/97 var det i övrigt inga engelska framgångar att tala om överhuvudtaget. Arsenal, Leeds, Man Utd och Blackburn misslyckades alla kapitalt i EC/CL. Den lilla framgången 1997 var att Man Utd nådde semifinalen av CL, där man åkte ut mot blivande mästarna Borussia Dortmund.

Hur såg det ut innan? Liverpool vann EC 1984. Aston Villa vann den 1982. Liverpool 1981, Nottingham Forest 1980 och 1979. Liverpool 1978 och 1977. Ni läser rätt. SEX RAKA ÅR hamnade EC-bucklan i England.

Och nu kommer det intressanta: Hur kunde de engelska lagen vara så framgångsrika på klubblagsnivå när landslaget gick relativt dåligt? Vi brukar ju tänka att England i självaverket är snäppet över de europeiska mittenlandslagen. Att deras toppambitioner bara är illusioner. Att engelska lag de senaste åren har gått långt i CL räknas inte riktigt. De har ju pengarna och kan köpa in utländska stjärnor för att konkurrera med de italienska och spanska lagen.

Men så var det inte på slutet av 70-talet. Så var det inte ens i början av 90-talet. Visst fanns det en och annan skotte eller irländare i dessa lag, men i övrigt inga europeiska fixstjärnor direkt. Ändå vann de alla dessa titlar före klubbar som Milan, Juventus, Barcelona, Real Madrid, Bayern München o s v.

Jag kan inte minnas att frågan diskuterats nån gång förut. Vad ska vi dra för växlar av dessa verkliga brittiska framgångar i Europacupen mellan 1977-1985?

Fantasilandskapet söderut

Råkade bli länkad till Jesper Hussfelts årssammanfattning från hans privata blogg. Vad säger man? Synd att en sådan kunnig och passionerad fotbollsmänniska också måste sysselsätta sig med samma löjliga ensidighet som annars kännetecknar Marcus Birros hycklande och ofta hatiska blogg på Svenskafans.com Italien.

Medan fotbollstyckare om spansk och engelsk fotboll i Sverige, kunniga eller okunniga, behandlar sina ligor som vilken annan fotbollsälskare som helst, ödslar motsvarigheterna inom den svenska bevakningen av italiensk fotboll all energi på att vända varenda aktuell fotbollsfråga till en om hur förträfflig och oemotståndlig den italienska fotbollen är, och hur otroligt orättvist den blir behandlad i Sverige.

Naturligtvis är det så att den italienska fotbollen ofta, i Sverige, används som en motpol till den engelska som föredras, på ett negativt sätt. För att förhöja den engelska fotbollens status måste den italienska i sin tur smutskastas över alla rimliga gränser.

Men synen bland den etablerade median är faktiskt inte så svartvit som Birro, eller i det här fallet, Hussfelt, vill eller råkar tro. Och hursomhelst borde en människa inte forma sin fotbollssyn efter en sån skitsak som att det finns en massa trångsynta människor i det här landet som säger sig hata italiensk fotboll.

Konsekvensen av att man gör det är att den italienska fotbollens status minskas kraftigt. Den behandlas på samma sätt som ligor som av uppenbara skäl inte står lika högt i kurs hos tittarna; t ex den franska klubbfotbollen. Detta ständiga gnäll, denna ständiga polemik och jämförelse mot den engelska (och spanska) fotbollen är absolut inte bra för hur svenskar ser på den italienska fotbollen.

Hussfelts sammanfattning går alltså bara ut på att ännu en gång framhäva den italienska fotbollens förträfflighet bortom rimliga gränser.

Regerande världsmästare är den första punkten på listan. För 2007. Året där det inte spelades något VM. Såklart är Italien fortfarande världsmästare, men det har ju inte spelats något VM sedan 2006 års lista.

Där finns för övrigt en sakfel. Att Italien skulle ha dubbelt så många VM-titlar som Tyskland. Tyskland vann VM 1954, 1974 och 1990. 1, 2, 3.

Årets utspelning är Milan - Man Utd. Inte Man Utd - Roma 7-1.

Årets guldskovinnare är också ikryssad. Serie A är ju naturligtvis överlägsen för att dess skyttekungar de senaste två åren har gjort väldigt många mål. På samma sätt som skottska högsta ligan har varit bäst i världen när Henrik Larsson och Ally McCoist har vunnit guldskon.

Att Inter har varit mest överlägsen i den inhemska ligan tas också upp som ett bevis på vilken styrka den italienska ligan besitter. Är då den holländska eller portugisiska ligan särskilt exceptionell om Porto eller PSV står för en motsvarande bedrift?

Och så finns det en särskild kategori som heter årets har-vunnit-ligan-med-Real Madrid, och det är såklart Fabio Capello. Fascistgubben Capello som bedrog sin gamla klubb Roma något oerhört för några år sen, men som Hussfelt och Birro totaldyrkar. För att han är italienare. Sen ska vi inte viska om hur han år efter år misslyckas i Champions League.

Sist men inte minst, årets engelska förbundskapten, Capello. Jag fattar inte riktigt, det borde väl inte vara världens ära att få leda det överreklamerade engelska landslaget? Jo, bara om man är Italienare.

Väntar fortfarande

Säsongen kom igån under helgen men jag känner fortfarande inte samma brinnande längtan efter mer fotboll. Och jag vet fortfarande inte om det har något med Cagliaris hopplösa säsong att göra. 0-3-9 är Cagliaris siffror i vinst-oavgjort-förluster sedan segern mot Siena på slutet av september. Poängskörden är fem respektive nio poäng färre än vad de senaste två årgångarna hade i motsvarande läge. Och då fanns det ändå ett par räddningsplankor att ta till. Jag känner inte att Jeda och Storari kan rädda laget.

Nå, det jag vet är att jag har hängt omkring fotboll för mycket de senaste 3-4 åren. Och jag undrar varför den här känslan av likgiltighet infann sig först nu. Några dagar in i julhelgen kom den och den finns där fortfarande. Jag skiter ganska hårt i Premier League och La Liga just nu. Innan julen hade jag åtminstone sett en match om jag haft tid till det.

Cashen de tas

Serie A är på väg in i den engelska pay-per-view-varianten. Att omgångar styckas ihjäl för att så få matcher som möjligt ska spelas samtidigt, så att det i sin tur gör det möjligt att visa ännu fler matcher på TV.

Detta har sina för- och nackdelar.

Det som är bra är att jag som Cagliarisupporter får se fler matcher med mitt lag på TV, förutsatt att de svenska TV-kanalerna utnyttjar sina potential.

Det som är dåligt är också redan givet, just att omgångarna styckas ihjäl. Jag har svårt att förklara vad det är som är så fel med en sån sak. Det känns bara inte så bra för mig som växte upp under en tid där en särsklid dag på veckan var väldigt speciell för att spelades Serie A-fotboll, och det var söndagar. Jag har redan lite emot kvällsmatchern på lördagarna. På nåt sätt tappar de i värde. Känns som ett förspel till huvudfesten på söndag eftermiddag. Nu blir det mer som att båda delarna tappar i värde; eftermiddagsmatcherna tappar såklart lite tyngd när en massa stormatcher hamnar utanför.

Detta handlar inte om hopplös konservatism. Jag kan till exempel ge tummen upp till kvällsmatchen på söndag. Det skapar en annan dimension utan att i sig påverka upplägget alltför mycket. Att jag sen gärna avstår från ytterligare separata matcher trots att det minskar mina chanser att se Cagliari på TV, är inte så logiskt. Vad kan jag säga mer än att det känns härligt när det blir fulla omgångar under de fyra sista omgångarna för säsongen?

Och jag är inte ensam om att tycka så. I Tyskland stördes folk av detta kring senaste sekelskiftet och via protester fick igenom önskemålet att det inte skulle spelas några matcher på fredagar, så som situationen var då. Tyskland har också fått bort huliganismen från själva renorna utan att för den sakens skull göra det dyrare eller tråkigare att gå på fotboll. Men alla blickar ändå mot England. Varför? Jag vet inte. Kanske finns det redaktörer hit och dit tillhörande skaran som vill mjölka fotbollen på så mycket cash som möjligt. Till vilket pris som helst.

Abstinensen

Jag kan inte påstå att jag genomgår hög fotbollsabstinens, och jag hoppas att ni andra känner likadant, så att ni inte har behövt bli besvikna på bristen av inlägg.

Januarifönstrets öppnande börjar dock få saker att hända, och om en vecka kör de stora ligorna igång igen. Själv gläds jag av att Marco Storari har kommit till Cagliari. Nu har vi en duglig målvakt i alla fall.