Det orättfärdigade playoffet

 Ja, det visade sig att Uefa planerat en ovärdig process för de lag som inte lyckades vinna sina kvalgrupper till VM.

På så vis att man för första gången någonsin ger hemmaplansfördel till vissa istället för vanliga dubbelmöten.

I "semifinal" som det verkar kallas kan hemmafördelen argumenteras för med hänvisning till att de högst rankade lagen får en fördel som de alltså har förtjänat.

Men det förutsätter att kvalgrupperna varit likvärdiga vilket givetvis inte stämmer. Vissa kvalgrupper är alltid snäppet svårare än andra. 

För de lag som fått en svår kvalgrupp kommer det som en extra bestraffning i slumpens orättvisa vid kvalgruppslottning att man på grund av just en hårdare konkurrens lär kamma hem färre poäng och därmed också rankas lägre vilket i sin tur får den enorma nackdelen att man måste spela en playoffmatch på bortaplan.

Det är möjligt att det inte fått något jätteutslag just den här gången. Men Turkiet till exempel hamnade i en grupp med Nederländerna och Norge som levde in i sista omgången och hamnade därmed bland de lägre rankade. Det är oavsett deras svaga EM svårt att hävda att Turkiet är ett sämre landslag än Skottland. Men nu ska turkarna åka till Lissabon och möta Portugal där medan Skottland har Ukraina hemma på Hampden Park. Ni vet att jag älskar Skottland men... Mmm.

I "finalen" blev det sen ren slump att ena laget får hemmaplan. 

Varför inte åtminstone lägga de matcherna på neutral plan? Om man nu med alla möjliga medel vill undvika blott två extra speldatum?

Enkelmöten innebär även att knasiga domslut kommer att få ännu större följder än vanligt. Hur sugna är ni på att se ytterligare en framletad straff av VAR knäcka ett lag med den hårda straffen att landet missar VM. och måste vänta ytterligare fyra år för att få chansen?

Nej, helvete vad uselt. 

Det mest anmärkningsvärda gällande själva utfallet av lottningen på fredagen är att Italien och Portugal faktiskt hamnade i samma klunga och garanterar därmed att en storhet faller bort från VM. Trist på ett sätt, men sunt utifrån hoppet att lottningen inte är riggad. Jag var själv helt övertygad om att det inte skulle tillåtas.

Samtidigt finns det ju inget som säger att lottningen inte var riggad alls då något annat land kan ha köpt tjänster på något sätt. Men vi vet i alla fall att Uefa inte utifrån kriteriet "de sexigaste lagen ska vara med" fifflade med de berömda bollarna.

Blir det Portugal som missar är det rent historiskt ingen jättegrej. Minns att de rödgröna mellan 1930-1998 enbart deltog i två VM. Men vi vet ju hur det har gått efter det och på pappret har man nog sitt bästa lag på  50 år om inte någonsin. 

För Italien vore det absolut en jättegrej. Rentav första gången i VM:s historia att azzurri missar två raka VM. Och nu när det är klart att man förmodligen också måste ta fajten borta i Portugal är detta historiska nederlag nära. Men såklart har det hänt konstigare saker än att Italien tar Portugal på bortaplan. Om spelarnas mentalitet matchar lagens historiska karaktär borde man dessutom vara experter på att gneta till sig en triumf mot de vackra på deras hemmaplan.

Sveriges lott måste ses som oerhört gynnsam sett till förhandsförutsättningarna. Allting som står mot att möta Italien eller Portugal måste ses som en jättemöjlighet. Om det blir avancemang till finalrundan så väntar bortamatch mot Polen eller Ryssland. Ingen drömscenario men överkomligt och en välkommen förbättring jämfört med de två tidigare playoffen mot just Portugal (2013) och Italien (2017).

Här är matcherna och mina tankar kortfattat, inklusive ett försök till uppskattning av chanserna:

Skottland-Ukraina

Skottland överraskade positivt på slutet av kvalet och har visat att man är på riktig, som man säger. Men Ukraina är lite otäckt som vi i Sverige fick känna på i somras och gick dessutom igenom kvalgruppen obesegrade. Två segrar och sex oavgjorda i en ganska svag grupp. Det kanske inte tokimponerar men i dessa matcher behöver man inte vara bra på att vinna utan bra på att inte förlora. Magkänslan ger ändå Skottland ett knappt övertag sett till stämningen på Hampden. Varning dock för att någon övertänd skotte kan dra på sig ett rött och vips står man där utan möjligheter att ens göra en bragdinsats i Kiev senare. 

55-45.

Wales - Österrike

Ojämna Österrike vet man aldrig var man har. Wales har två avancemang från EM bakom sig de senaste fem åren och jag tror att man har både vinnarmentalitet och ovärderligt stöd i Cardiff för att rubba Österrike. 

60-40.

Ryssland - Polen

Tajt match. Polen har det något mer namnkunniga laget men har efter EM 2016 ständigt underpresterat medan Ryssland gått något bättre än tidigare. Men det kan lika gärna betyda att det här är den gången som Polens rutinerade stjärnor levererar. 

50-50.

Sverige - Tjeckien

Hade det inte varit för Tjeckiens insats i EM hade jag sett detta som lite av en walk in the park. Sen Tjeckoslovakiens upplösning har de blåvitröda bara kvalat in till ett VM (men sällan missat EM). Sverige brukar prestera i de viktiga matcherna på den här nivån. Men... Ja, man har allt att förlora och det är ju en match detta gäller. 

65-35.

Italien - Nordmakedonien

Dags för Napolis Elmas att knäcka Italien? Nja... Här sticker jag inte direkt ut hakan när jag säger att vi har playoffets mest givna utgång. Det spelar ingen roll om vi eventuellt underskattat makedonierna tidigare. Det här är Italien borta. 

90-10.

Portugal - Turkiet

Har svårt att se Portugal knäckas hemma i Lissabon två gånger i rad så jag ser inte Turkiet skrälla lite som Serbien gjorde i gruppavslutningen. Sett till styrkeförhållandena har större under skett. Turkiet tenderar ju att blanda och ge. En bra dag kan man störa Portugal. Ta det till straffar och få den nya stormakten att darra ordentligt. Men som sagt... Blixten slår inte ner två gånger och allt det där.

80-20.

Rankingen - sammanfattning

 Och så för att få det framför oss... Om inte så snyggt som i bläddrandet i Årets fotboll 1990, med rubriker som "Dynamosaurernas era över" (Sovjet) så ändå mer samlat i alla fall.

* 1. Italien

* 2. England

* 3. Spanien

* 4. Danmark

* 5. Belgien

* 6. Tjeckien

* 7. Schweiz

* 8. Ukraina

* 9. Nederländerna

10. Frankrike

11. Sverige

12. Österrike

13. Portugal

14. Kroatien

15. Tyskland

16. Wales

17. Finland

18. Ryssland

18. Slovakien

20. Ungern

21. Polen

22. Skottland

23. Nordmakedonien

24. Turkiet

Utvärdering - Lagen - plats 1-4

 

1. Italien

Till slut fick Italien rädda mig från det allra värsta. Det som var ännu värre än att detta oitalienska Italien vinner EM efter att ha slagit ut Belgien och ett ovanligt fint Spanien på vägen.

Låg mig sammanfatta varför denna upplaga av Azzurri inte tilltalar mig.

1. De är okaraktäristiskt osnygga. För mycket machismo och medioker dräkt.

2. De är helt enkelt inte värdiga tidigare italienska landslag som fotbollsspelare. Som kollektiv är det ett kanonlag. Men frånsett Insigne - som ändå inte utstrålar någon elegans med alla sina tattueringar - är det inte mycket att hänga i julgranen här. Italien har ju varit Franco Baresi, Roberto Baggio, Alessandro Nesta, Paolo Maldini, Francesco Totti, Roberto Donadoni, Giuseppe Giannini, Mario Balotelli, Antonio Cassano. Och så vidare. Inget sånt här, inte.

3. Att alla plötsligt får för sig att älska det. Vad är mer vedervärdigt än att folk älskar Italien för att det inte är vad Italien brukar vara? Man saknar nästan de nordpopulistiska utspelen mot dessa "divor" a la 2004.

4. Den här nymodiga grejen att alla vi som föll för den italienska ligafotbollen ska vara hejarklack och typ alltid hålla på de italienska lagen i Champions och framförallt det italienska landslaget som om det vore något givet. Fuck that! Ta mig tillbaka till fälten i Norrköping 1991 då vi alla lajvade Serie A-stjärnor men såg på Italien som ett landslag bland andra i mästerskapen.

5. Den ovannämnda communityn och dess antipatier mot Frankrike, som är mitt gäng i dessa sammanhang. 

Såhär kommer det också att vara i all framtid. Italien kommer inte alltid att vara älskat. Någon gång kanske de kommer att ha spelare av den gamla sorten. Sandro Tonali är en som kanske till slut slår igenom. Men han är en anomali idag. Och det Italien som jag under många år lutade mig tillbaka mot i hoppet om en värld utan angloamerikansk ultrakommersiell smörja. Idag är allt infångat i den virvelvinden. Alla pratar mer engelska. Il calcio är mer plastig än någonsin. 

Det var den elegin jag hade att bjuda på om mästarna.

Men... Även om jag inte tyckte att de var det allra bästa fotbollslaget finns det inte heller överdrivet mycket att klaga på. Italien gjorde det bästa av sina förutsättningar och är inte på något sätt en ovärdig Europamästare.

5 segrar

2 oavgjorda

0 förlust

13 gjorda mål

4 insläppta mål

 

2. England 

Hemmaplansfördel och smickrande utfall. Enda neutrala matchen spelades mot ett Ukraina som verkade ha gjort sitt. Tack och lov då att just detta England inte blev det som åter tog ett mästerskapsguld när 30 years of hurt blivit 55. För den dagen det händer ska det vara ett mer värdigt lag. 

Däremot ska jag kanske ha en dumstrut för att jag tidigt var inne på hur dumdristig Southgate och hans lag var som besegrade Kroatien istället för att försöka vara smart och undvika åttondelsmöte med en av de tre jättarna från Grupp F.

Det visade sig vara lite av ett allt-eller-inget-spel som jag inte förutsåg. England mötte mycket riktigt Tyskland i åttondelen och det hade mycket väl kunnat stanna där. Kanske borde ha gjort det om domarkåren varit mer konsekvent. Men därefter var fältet öppet mot finalspel. Ukraina/Sverige i Rom och Danmark/Tjeckien på hemmaplan. Överkomligt, minst sagt.

Smakstart i finalen kunde ha blivit det som krävdes för att slå ett vasst Italien. Istället tvingades Italien ta i taktpinnen redan efter tre minuter och det gav en matchbild som fick se England att se ganska svagt ut. Italien undvek kontringarna som kunde ha uppstått. 

Uppgång efter 90 minuter. Straffar. Och jorå... Även om det ju blev straffseger mot Colombia sist så är det till syvende och sist åter straffsparkarna som spökar när vägen till guldet är nära. Aldrig närmare än den här gången.

Rättvisad skipad då för åter... För mig landar jag alltid i att England är överskattade. Tränaren är överskattad och den så kallade galjonsfiguren Harry Kane är överskattad i sammanhanget. Han har i dessa två lyckade mästerskap inte varit någon höjdare. Mål spottar han in mot Panama och Ukraina. Oj oj oj, han är otrolig. Han missar en straff och slår in returen. Hjälte.

Jag misstänker tyvärr att i vår ytliga eras historieskrivning så kommer den överväldigande bilden vara att Southgate tog England till höjder de inte varit på sen Bobby Robson om inte Alf Ramsey. Semifinal och final, jö. Jo, tack... Sverige och Danmark som hinder på vägen dit. Att jämföra med företrädarna som stoppades av Brasilien, Portugal och Argentina.

Nästa år i Qatar... Hoppas jag att vägen blir svårare så att vi får fler värdemätare.

5 segrar

1 oavgjord

0 förlust

11 gjorda mål

2 insläppta mål

3. Spanien 

Luis Enrique, mannen som en gång gjorde den förbjudna flytten från Real Madrid till Barcelona, tog inte ut en enda spelare från Real Madrid. Ett historiskt vågat val som i kombination med landslagets svaga resultat efter EM-guldet 2012 gjorde detta till ett kritiserat lag som få trodde på. Ett utgångsläge som Italien historiskt älskat att kliva in i ett mästerskap med, och som gav ett VM-guld 1982 och straffsparkar ifrån det 1994. 

Det var detta jag ständigt hade med mig i min bild av detta Spanien som för mig av väldigt subjektiva skäl är det mest sympatiska på över 30 år. Symbolen för det är Marcus Llorente med sina neddragna strumpor. Inte glitter och glamour utan ett tillräckligt bra lag utan stora stjärnor men med bra grundteknik. Detta var ett Spanien som växte in i turneringen och var nära att kuppa hem hela skiten som rivalen Italien brukade göra. Det är historia och det är vackert, och förstås lite ironiskt.

Och... Det ska sägas att hur mediokert det må ha sett ut i inledningen så var Spanien det bättre laget i samtliga av sina matcher i den här turneringen, och var i alla fall av semifinallagen ensamt om detta.. Inte alltid dominant eller med ett konstant övertag men alltid närmare segern än sin motståndare. 

2 segrar

4 oavgjorda

0 förlust

13 gjorda mål

6 insläppta mål

4. Danmark 

Inledningen av turneringen behöver vi inte tala om. Vi såg det, det var obehagligt, det slutade lyckligt. 

Sammanfattningen av den sportsliga prestationen är... Don't believe the hype. Jag själv kan ha fallit offer för den.

Danmark var absolut bra och det förväntade jag mig på förhand men semifinalplatsen är konsekvensen av en överkomlig lottning. För när vi sammanfattar så ser vi att Danmark mötte två riktigt starka lag i turneringen och var klart sämre i båda av dem. Även den som man spelade på hemmaplan.

Man körde över Ryssland och Wales, och verkade alltigenom något vassare än Tjeckien i kvartsfinalen. Men Belgien var numret större och även mot England mäktade man med mindre än vad jag hade förväntat mig. Resultatet tillkom efter att domaren skänkt en straff till England, visst, men det var samtidigt en matchbild där danskarna bara kämpade för att stå emot och ta det till straffar. 

Så det är ett lag som funkar oerhört bra mot sämre motstånd men håller en måttlig nivå mot de stora. Kan låta som en självklar situation för alla lag men inte minst vi i Sverige vet att det inte behöver vara så och att det för det mesta inte är så fotboll fungerar.

3 segrar

0 oavgjord

3 förluster

12 gjorda mål

7 insläppta mål

Utvärdering: Lagen - plats 8-5

 

5. Belgien 

Ett av EM:s mest svårbedömda lag. Jag får aldrig grepp om lagets karaktär och kapacitet. Andra halvlek mot Danmark är helt osannolikt bra sett till vad danskarna presterade i den här turneringen totalt sett. Man bara skickar in De Bruyne som en extra växel och leker med Danmark på bortaplan. Vänder till 2-1 och är sedan knappt hotade om att tappa ledningen.

Å andra sidan har man sedan mycket flyt mot Portugal i åttondelen, vilket visserligen kanske säger mer om Portugals högstanivå. Mot Italien är det också lite fram och tillbaka. Jag har svårt att avgöra om man viker sig eller om man är lite sådär arroganta och går på en mina i form av lillebrors kollektiva insats. Kvitteringen kommer visserligen om man spelar om matchen. Men det går inte att snacka bort Italiens ledning i första halvlek.

Denna osäkerhet stärks av den ständigt närvarande misstaken att lilla Belgien inte har skallarna för att erörva fotbollsvärlden.

Efter VM-bronset 2018 sammanfattade jag och förmodligen alla andra att den här gyllene generationen till  slut nått den där toppen som man väntat på. Man vann inte guld men slog ut Brasilien i en VM-kvart och tog trots allt sin första VM-medalj någonsin.

Men... Och detta kanske är tidstypiskt... Vi tittar alltid efter högsta hyllan. Och det blev ju som sagt ingen final då utan semisorti på bara 90 minuter. Banemännen i Frankrike fick inte svettas tillräckligt.

Så, även om jag tror att vi om 10 år kommer att minnas detta som ett lovande och presterande Belgien, finns det ännu en slags fixering vid allra högsta toppen. Medan när ett Frankrike eller Spanien inte når ända fram till final tänker vi att det mest var en tillfällighet. Det hade lika gärna kunnat gå. För det har gått tidigare. Bredden är enorm. Hoppen vilar inte på enskilda spelare eller generationer.

4 segrar

0 oavgjorda

1 förlust

9 gjorda mål

3 insläppta mål

6. Tjeckien 

Jag måste tyvärr vidhålla min skepsis kring detta tjeckiska landslag. Som säkert är det bästa efter det fortfarande starka upplaga som deltog i VM 2006. Laget gjorde inte någon dålig match sett till förutsättningarna men utfallet blev maximalt till deras fördel. Säkert hade man kunnat besegra Skottland ändå med sin starka organisation och vassa kontringar men mot Kroatien är straffen en typisk VAR-bjudning och ytterligare en bjudning kommer mot Nederländerna, som jag redan kommenterat. Det kunde mycket väl ha slutat med tre poäng och sorti i åttondelen, och då hade det varit ytterligare en i raden av mediokra tjeckiska prestationer. 

Men, som sagt, man är aldrig heller utspelade av något lag och spelar jämnt. Bra prestation men inte så potent som 2004, 1996 och 1990. 

Som med en del andra östländer kan man inte låta bli att undra om vi först nu börjar se de sportsligt negativa effekterna av murens fall och allt det där. Även om det kändes längesen sist Nedved, Rosicky och gänget briljerade så är det värt att minnas att samtliga av de stjärnspelarna föddes och växte upp när östblocket fortfarande fanns och idrott utfördes på annat sätt än i väst. Nu har man inga egna hemligheter att komma med utan är blott relativt små länder med sämre resurser än stora jättar som Frankrike, Italien, England med mera. Vi har ju sett liknande trender i Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Ryssland med flera.

2 segrar

1 oavgjord

2 förluster

6 gjorda mål

4 insläppta mål

7. Schweiz 

Äntligen fick Schweiz sin efterlängtade mästerskapsframgång. Statistiskt så nådde man här sin största framgång sen VM på hemmaplan 1954. Frånsett några år med Roy Hodgson i mitten av 90-talet hade landet aldrig varit något att räkna med och det är i sig inget märkvärdigt. Ett alplan med 6 miljoner invånare ska inte nosa på medaljer i ett mästerskap. Men ibland blir man offer för sin egen nivåhöjning. 

Som att från 2006 och framåt bara en gång missa kvalificering till mästerskap (inklusive ett gratismästerskap 2008). När man ändå är där gång på gång är det jobbigt att aldrig ta det där stora klivet. Det som också känns igen mycket från vår landslagsdiskurs i Sverige.

Detta schweiziska mästerskap blev ju så episkt att det för mig känns som att det blev semifinal eller i alla fall något emellan semiplats och det som de andra kvartutslagna länderna fick. 

I premiären olyckligt poängtapp mot Wales. Sedan ny offer för Italiens blitzkrieg. Med en poäng och dålig målskillnad var seger ett måste i sista. Gärna med några extrabollar. Det levererades tack vare mystiskt svaga turkar. 

Ganska tidigt säkrades avancemanget till åttondelen mot storebror Frankrike som man hade fått stryk med 2-5 i VM 2014. 

Notoriske målsumparen Seferovic som efter alla år fortfarande startar fixar ledningsmål. I början av andra kan man spika matchen i samband med straff som Rodriguez missar. Under den kommande kvarten vänder Frankrike på allt och ska bara springa av 3-1 innan Petkovic slänger in den underbare jokern Gavranovic som redan i gruppspelet blivit rånad av VAR under det som han gjorde till Gavranovic-time i detta VM. Petkovic egen öka-takten-sista-kvarten-grepp. Och vi som hade trott att nya mästerskapsprofilers era var över på grund av internet. I år i alla fall blev vi motbevisade av en 31-årig kroat-schweizare.

Vid 3-2 (Seferovic igen) är han ständigt ett orosmoment för det skadedrabbade franska försvaret, så även om det i sammanfattningen låter osannolikt att Frankrike inte vinner matchen, kommer inte kvitteringsmålet av Gavranovic själv som någon större överraskning.

Och där förstördes mitt EM.

Sedan väntar en ny jätte. Spanien. Trots utvisning på Freuler håller man ut till straffar och där talar ju all psykologi för att det ska bli semifinal och ny derbymatch mot Italien på neutral mark. Men oförklarligt nog är straffarna som var dundersäkra mot Frankrike mestadels dåliga. 

Så... Det hade kunnat bli ännu finare. Inte riktigt vår USA-94-grej då EM i sig ju urholkats och är just EM och inte VM, men något åt det hållet. Man får istället nöja sig med att äntligen ta sig vidare från den där åttondelen, efter sorti mot Ukraina 2006, Argentina 2014, Polen 2016 och Sverige 2018. 

1 seger

3 oavgjorda

1 förlust

8 gjorda mål

9 insläppta mål

8. Ukraina 

Ukrainas första avancemang på 15 år påminner om den första och enda gången den unga nationen lyckats med det. Svag grupp (dock tvåa i den svaga gruppen efter mäktiga Saudiarabien och Tunisien bakom), överkomligt motstånd i åttondel (Schweiz) och så odiskutabel nederlag i kvarten (0-3 mot Italien).

Vi var nog många som gissade att applåderna mot fansen efter förlusten mot Österrike var farväl för den här gången. På uppstuds är det svårt att komma på många exempel där lag som bara har en seger efter tre matcher och tidig gruppavslutning faktiskt överlever de andra gruppspelsavslutningarna men tack vare polsk och slovakisk förlust fick de gula en fribiljett till nästa runda. Och där var motståndet som sagt överkomligt sett till andra alternativ men ändå numret större, trodde vi alla. Ett starkare Sverige än på länge väntade. Även om segern var något tursam hade den inte kommit utan de inledande 20 minuterna som var lagets bästa insats under turneringen.

2 segrar

0 oavgjorda

3 förluster

6 gjorda mål

10 insläppta mål

Utvärdering: Lagen - plats 12-9

9. Nederländerna 

Tillbaka i finrummet efter katastrofala dubbelkvalmissen efter VM 2014. Att ett sånt här stort fotbollsland kan missa EM med 24 lag ska bara inte kunna hända. 

Men missarna har inte kommit ur intet. Nederländska storstjärnor växer inte på träd längre. Det har de inte riktigt gjort på samma sätt som förr sen början av 2000-talet. Det är lite luckor här och där, och så en Van Persie, Sneijder och Robben till 2010, men även om vi kan räkna in dessa i traditionen av stora anfallare så gick inte deras karriär lika spikrakt uppåt från början som det gjorde med tidigare kullar. 

Och idag?

Den starkaste spelaren är för ovanlighetens skull en mittback som blomstrat sent och vars kommande tid är lite oviss efter en säsong lång skada. 

Annars är eller var hoppet bundet till det Ajaxlag som rånades på en finalplats i Champions League 2019. Bildligt talat.

Från det gänget har Frenkie De Jong lyckats bäst men han är ännu ingen ny Rijkaard eller så. 

Vi får se. Jag tror inte att vi har sett slutet på det nederländska fotbollsundret, om man ska kalla det så. Det är fortfarande ett rikt land och med sina 17 miljoner klart större än de flesta andra bakom de självklara jättarna. 

Qatar - förutsatt att man når dit från det tuffa kvalet - blir en bättre värdemätare än tre hemmamatcher i en svag grupp. Och en åttondel där man blir bortdömd. De Ligt ska ha frispark, inte rött kort.

3 segrar

0 oavgjord

1 förlust

8 gjorda mål

4 insläppta mål

10. Frankrike 

Opopulär åsikt, som de säger på Twitter, men... Frankrike var EM:s bästa lag.

Hade inte Italiens kollektiva entusiasm, visst, men inget annat lag uppträdde som ett självklart mästarlag när det nådde sina toppar och arrogansen som till slut sänkte laget är inte något som motsäger den tidigare beskrivningen utan något av ett kännetecken för de som är så bra att de börjar tro att de kan klacksparka hem en match.

Som jag skrev efter sortin mot Schweiz dog EM halvt där för mig just för att jag visste att bästa laget inte skulle gå upp i avgörande utslagsmatcher långt framme. I efterhand känns det fortfarande så onödigt. 3-1 mot Schweiz med mindre en halvtimme kvar när Pogba gör det där målet...

Men fotboll är en märklig sport. Den är oförutsägbar. Det är en av sakerna vi älskar med den.

Och så handlar det också om att man behöver ett ordentligt försvar och på grund av skador och annat hade Frankrike inte det där mästarförsvaret. Men inget annat lag i turneringen hade ju allt. De blivande mästarna hade till exempel inte stjärnor som Pogba, Mbappé och i viss mån Benzema.

Och, jag vet inte om detta var så avgörande, men Frankrike var också ett av de lagen som fick resa omkring utan hemmamatcher. Som bekant fick ju samtliga semifinallag ha gruppspelet på hemmaplan. På det i en monstergrupp med Portugal och Tyskland. Mot svagare Ungern fick man ta den på bortaplan.

Men det ursäktar inte tappet mot Schweiz. 

Sånt händer. Nästa år är det VM och såvida Frankrike inte klantar till själva kvalet som man för längesen brukade göra... (och fortsatt att lindansa igenom flera av dem därefter)... Litar jag på att ordningen kan återställas omgående.

1 seger

3 oavgjorda

0 förluster

7 gjorda mål

6 insläppta mål

11. Sverige 

Can't change me. Sveriges landslagsidentitet är inte evigt men sportsligt oförändrat i snart en kvarts sekel. Janne Anderssons facit är bra. När han tog två segrar i senaste VM-gruppspelet var det första gången Sverige vann mer än en gruppspelsmatch sen 1992, och utanför landets egna gränser undrar jag när det hände sist. 1974? 1950? Har det överhuvudtaget hänt? 

Nu upprepade han det men i 24-lags-VM blir jämförelsen mer skev mot tidigare turneringar. Ändå... Det förblir så att Sverige bara imponerar när man slår ur underläge. När man är favorit händer det att man vinner men imponerar gör man inte. 

Kanske var Ukraina egentligen för svagt för att blott en knapp seger skulle ge en annan bild men om man till exempel tagit en 2-0-seger med en axelryckning? Ja, då kanske. Men det är ju det som är så svagt. Stolpträff (inte ens på insidan!) och en felaktig utvisning (nu när hettan lagt sig ner så påminner jag om att Orsato inte fick döma mer i turneringen, om inte annat) är bara dåliga ursäkter i sammanhanget. Det var inte Belgien eller Frankrike vi mötte utan Ukraina. Inte ens ett särskilt bra Ukraina. 

Inget som stör mig nämnvärt. Jag är varken för det ena eller det andra. När ingen dröm om att Sverige ska bli ett lag som för matcher, kan spela boll och inte behöver anpassa sig... Yadi yadi ya. Som kan BLI SOM KROATIEN!

Hursomhelst... I skrivande stund har Anderssons lag precis slagit Spanien hemma i VM-kvalet så om någon hoppades att hejarklackståget skulle komma av sig så fick det precis fart igen. För annars var ju Ukraina den första riktiga motgången sen IFK Norrköpings guldtränare tog över y'alls landslag.

2 segrar

1 oavgjord

1 förlust

5 gjorda mål

4 insläppta mål

 

12. Österrike 

Svårbedömt historiskt men sett till 2000-talet kanske den bästa prestationen hittills. För fem år sen blev det fiasko i en grupp som på förhand såg överkomlig ut. Årets lottning såg väl rentav ganska enkel ut. Men så tog man ju ändå två mer eller mindre klara segrar och skakade de blivande mästarna i åttondelsfinalen. Kanske gör man även EM:s snyggaste mål i sin premiären när Sabitzerutv skjutpassar mot Lainer som slår in volleyn. Tyvärr föll den lite i glömska på grund av att matchen saknade magnitud.

2 segrar

0 oavgjorda

2 förluster

5 gjorda mål

5 insläppta mål

Utvärdering: Lagen - plats 16-13

 

13. Portugal 

Om Turkiet var överlag den största besvikelsen sett till hur mycket de föll så var Portugal ett av lagen som i kategorin självklara utmanare var den största besvikelsen.

Eller... Nu talar jag utifrån utfallet, inte prestationerna i sig.

Jag hade faktiskt en känsla av att det skulle kunna gå dåligt. 

Portugal har på väldigt kort tid förvandlats till en stormakt som bara spottar ur sig bra spelare. Konkurrensen är mördande.

Så har det inte varit tidigare utan man har haft ett smalt landslag likt Sverige. Den kontinuiteten har förmodligen hjälpt dem.

Med konkurrens kommer många alternativ men också en osäkerhetsfaktor. Den där omtalade tryggheten försvinner.

Det var den farhågan jag såg framför mig med portugisiska glasögon.

Riktigt så blev det inte, tycker jag. Möjligen matchen mot Tyskland men totalt sett hade en lättare grupp förmodligen gjort livet mycket enklare för de rödgröna. 

Då hade man inte behövt ta ut krafterna i gruppspelet och förmodligen inte behövt möta Belgien i åttondelsfinal.

Även om det blev förlust mot de röda djävlarna blev jag oerhört imponerad av hur man mot ett så starkt lag som Belgien radade upp chanser i andra halvlek. Att spela med den oerhörda pressen, den oerhörda faran med kontringsstarka belgare... Och ändå kunna skapa ett spel med flyt... Det var starkt. Så sortin var en sorglig dag för EM. Om inte annat förtjänade matchen att dras vidare till förlängning. Det blev precis den där fantastiskt griniga och svettiga matchen i kombination med fotboll i världsklass som man vill ha i en storturnering och som man inte får så väldigt mycket av i dagens fotboll.

Så, visst kan man se det som en besvikelse sett till att potentialen var finalplats men fotboll är fotboll. Ibland åker några av de bästa ut såhär tidigt. Om drygt ett år kommer Portugal tillbaka med ett lika starkt lag.

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

7 gjorda mål

7 insläppta mål

 

14. Kroatien 

La Croatie, dix points. Inte riktigt den här gången. Inte förvånande heller. De flesta av stjärnspelarna peakade för tre år sen om inte tidigare. 

Svensk media har dock av oklar anledning en hard-on för Kroatien på så sätt att de "alltid" är ett fantastiskt landslag även när de inte är det. Jag tror att det ironiskt nog började med en fråga om underskattning. Trots landets fenomenala mästerskapsdebut 1996 tog den något sämre upplagan VM-brons 1998 och sen dess har Kroatien ständigt beskrivits som ett föregångsland för oss även när vi de facto har presterat bättre över tid. 

Varför kan inte vi göra det som Kroatien gör? 

Vad, att åka ur ett gruppspel? Att missa att kvala in?

Okej, de brukar spela lite läckrare fotboll men jag ser inte den tydliga kopplingen i argumentationen och det finns ju dessutom massvis med andra länder som har bättre bollbehandling än Sverige?

Jag tror nog att vi i all framtid kommer att snacka om Kroatien som landet vi ska eftersträva. Jag ser inte Kroatien hamna i ett läge där man missar fem mästerskap i rad eller dylikt, för det är ju det som krävs. 

Låt oss sammanfatta placeringarna efter 1998.

EM 2000 - missar att kvala in

VM 2002 - ut i gruppspel

EM 2004 - ut i gruppspel

VM 2006 - ut i gruppspel

EM 2008 - ut i kvartsfinal

VM 2010 - missar att kvala in

EM 2012 - ut i gruppspel

VM 2014 - ut i gruppspel

EM 2016 - ut i åttondelsfinal

Men snälla någon... När... Ska vi i Sverige... Rada upp sådana enastående framgångar? Kroatien, I'm ready to testify! 

I minst 13 år har jag hört detta ändlösa tjat om Kroatien så kom inte och vifta VM 2018 i ansiktet på mig, tack. 

Äh, jag är inte ens irriterad. Det är ju humor, detta Kroatien-hang-up.

Nåja... I årets EM var det ett helt okej lag. Jag vidhåller att man hade domaren mot sig i den viktiga matchen mot Tjeckien. Oerhört bleka mot England, vilket där och då kändes som rätt match att släppa (men vi hade alla fel)... Tillräckligt starka mot Skottland och så blev det lite av ett himmel eller helvete-läge mot Spanien. Upphämtning till 3-3 och nära en magisk vändning. Psykologiskt var ju matchen redan vunnet.... Men kanske tenderar vi att underskatta vad ett psykologiskt knäckt lag ändå kan göra med bollskickliga spelare...

2021 blir därmed en ljummen historia för Kroatien. I alla fall med de mått som vi har satt för Kroatien här i Sverige. Lex "det är Brasilien, Spanien, Frankrike.... och Kroatien". 

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

7 gjorda mål

8 insläppta mål

15. Tyskland 

För de yngre som minns Tyskland 2006-2016... Åren då Joachim Löw med en inledande entusiastisk draghjälp av Jürgen Klinsmann ledde landslaget till ett VM-guld, ett EM-silver och på de fyra andra turneringarna nådde semifinal.... Är de senaste tre årens resultat minst sagt magra. 

Är man i min ålder minns man en period efter EM-guldet 1996 där det blev sorti i kvartsfinalen 1998 och ut i gruppspel både EM 2000 och 2004. 

Så det är inget historiskt dåligt Tyskland som vi ser idag. Men det är också tydligt att det är ett Tyskland som inte riktigt har i en semi eller final att göra. Den som tänker att man med en mer rättvis domare klarat England borta och därefter förmodligen grejat minst semi... Får komma ihåg att det likväl hade kunnat bli ett praktfiasko med sorti efter avslutande gruppspel hemma mot Ungern. 

På gott och ont är Tyskland idag ett annorlunda fotbollsland än de upplagor som prenumererade på långa mästerskap på 80- och 90-talet. Det hoppas jag är uppenbart för alla. Natt och dag. De superdryga osköna djuren är borta och ersatta med snälla killar som bara vill kicka lite boll och vara glada. Deras fotboll är individuellt inte överjordisk men som kollektiv är det snabbt och snyggt. Med en del luckor där bak som utnyttjas av motståndaren.

Jag gillar faktiskt den här förändringen men har förståelse för den som saknar de gamla garanterna. Som mördare de som vi förälskade oss i. Frankrikes 82-lag som ett exempel. 

I vår smutsiga och vulgära sociala media-era har Löw trots sina enorma framgångar reducerats till en tönt som man kör över och som är så äcklig med sina tics under matcherna. Det är verkligen sorgligt. Semifinalsgaranti i tio år, VM-guld och allt... Men hey, han petar sig i näsan och har händerna i brallan. Levererar GIF:s. 

Inte från den här bloggen. Jag tackar mannen som fick mig att sluta hata tyska landslaget. 

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

6 gjorda mål

7 insläppta mål

16. Wales 

Andra raka EM. Andra raka avancemanget. I teorin innebär ju det att Wales är tillräckligt starkt för att kunna delta i det föregående något mer kompakta formatet. I verkligheten är allt mer komplext. 

Men en semifinal och en åttondelsfinal för detta land som annars har 1958 att se tillbaka på som senaste stora turneringen - även om det också var ett oerhört konkurrenskraftigt lag så sent som i början av 90-talet - är förstås den sortens lyft som Skottland inte riktigt sett ännu. 

Det är ändå en tydlig skillnad i år mot 2016. Den sistnämnda upplagan var vassare framåt. 2021-laget har lite tur med avancemanget. Men vilar på en väldigt stark kollektiv som gör sitt jobb defensivt. Inte det man förknippar med mindre home nations som de kallas i det förenade konungariket. 

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

6 insläppta mål

Utvärdering: Lagen - plats 20-17

17.  Finland

Första stora mästerskapet någonsin. Drabbades tyvärr av smolk i bägaren med en dramatisk kamp om mänskligt liv i premiären. Trots en skrällseger på det. Med den skjutsen hade det räckt med en pinne mot Ryssland borta men... Inget man kan kräva. Sanningen är att som debutant gör man det bra, men spelar en fotboll som ingen kommer att minnas, och utan den genomslagskraft som till exempel nordiska kompisen Island hade för fem år sen.

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

1 gjort mål

3 insläppta mål

18. Ryssland

För tretton år sen kom den unga fotbollsnationens största framgång. För tre år sen kom nästa stora framgång i hemma-VM där man trots Kroatiens ständiga bjudningar fick nöja sig med sorti på straffar i kvartsfinalen. 2008 följdes succén av kvalmiss till påföljande VM och nu fick alltså hemma-VM följas av sorti i gruppspel. 

Är det ett misslyckande? Tja... Ja, det kan man säga. Att förlora mot Belgien och Danmark är inte världens grej, men en usel målskillnad blev avgörande för att inte knipa den rätta sortens tredjeplats. 

Jag tycker väl att det bara är sunt att länder som USA och Ryssland som generellt är med lite överallt och dominerar i diverse sporter inte har samma starka roll även i fotbollen. Så jag sörjer inte att Ryssland aldrig lyfter som fotbollsnation. 

Intresset är inte lika stort som grannländerna längre söderut men vi talar ändå om ett land med över 140 miljoner invånare. Man kan kräva mer.

1 vinst

0 oavgjord

2 förluster

2 gjorda mål

7 insläppta mål

18. Slovakien 

Enda laget i EM för vilket jag missade två av tre matcher, så jag kan inte kommentera överdrivet mycket. Får en smakstart och där är det nästan omöjligt att missa avancemang i en 24-lagsturnering. Tänker man. En helt okej match och framförallt första halvlek mot Sverige hade säkrat saken men inte helt otippat blir det uddamålsförlust och sist men inte minst förnedring mot Spanien, hjälp från egna målvakten som står för turneringens mest bisarra självmål. 

Som slovak kan man inte begära mer än den här typen av resultat. 2010 gick det bättre men det var ju en skräll och en Simone Pepe-dunderläge ifrån att tappas i slutminuterna. Något som demografiskt skiljer Slovakien från många andra länder i liknande storlek är att landet är riktigt bra på hockey. Det är därför som man får nöja sig med detta medan en större kopia som Sverige "i modern tid" inte kan uppnå samma självklara framgångar som Portugal och i viss mån Kroatien har gjort. 

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

2 gjorda mål

7 insläppta mål

20. Ungern 

EM:s mest nederlagstippade lag tog en propagandaseger gentemot ett land som Sverige som satte en helt okritisk tv-panel på public service. 0-3 i baken mot Portugal. Proppfull arena eftersom det är viktigare än pågående pandemi. Extra nationalsång efter matchen framför fascistcurvan. Så vackert. Defensiven som nästan räckte mot Portugal ordnade en något tursam poäng mot Frankrike under samma förutsättningar. Det stora testet kom mot Tyskland borta där miljöombytet borde blivit en tung sten att bära men där gjorde man nog snarare sin bästa match i turneringen. Mer än så orkar jag inte kommentera. Jag tycker faktiskt inte om att prata den här typen av politik i samband med fotboll och det som har kommit ut här är det som är lika oundvikligt som att konstatera lagets sportsliga resultat. Min reaktion inför den bottenlösa okritiska journalistiken från svenskt håll (där jag alltså bor) finns längre tillbaka efter den första matchen mot Portugal.

0 seger

2 oavgjorda

1 förlust

3 gjorda mål

6 insläppta mål

Utvärdering: Lagen - plats 24-21

 

21. Polen

Ännu ett polskt misslyckande, kan man kalla detta. Sist i en grupp med Slovakien och inte överkomligt Sverige är inte godkänt. Det blir en i raden av besvikelser under de senaste tio åren där man har kunnat förvänta sig mer. Undantaget EM 2016. Ikonen Lewandowski levererade ändå med ett viktigt kvitteringsmål mot Spanien och en doppiettan mot Sverige som... Ja, ni fattar. Små marginaler. Och därmed ut i gruppspel igen, likt hemma-EM 2012 och VM sist, med missat kval till VM 2014 däremellan. 

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

4 gjorda mål

6 insläppta mål

22. Skottland 

Tillbaka efter 23 år utanför stora mästerskap. Liksom alla andra nationsrekord eller återkomster förmodligen tack vare utökade formatet. Med 16 lag skulle man med största sannolikhet misslyckas. Det är nog unikt för ett land att ha varit så framstående i dessa sammanhang i omkring tre decennier för att sedan tappa den förmågan totalt. När det gäller EM-historia så har kvalificering varit komplicerat. Vi kan konstatera att Skottland tog en av sju möjliga platser till EM 1992 och en av 15 till EM 1996. Men i VM-sammanhang där omkring 10 lag kunnat kvala in missade Skottland blott ett mästerskap mellan 1974-1998. Och var dessutom i flera av dessa turneringar tippat att kunna gå oerhört långt, om inte rentav vinna VM.

Jag är sugen på att spekulera i vad landets nedgång i fotbollssammanhang beror på. För klubblagen är svaret enkelt. Det är en för liten liga för att kunna generera de stora pengar som behövs i dagens fotboll. I landslagssammanhang kan det bland annat bero på alla nationsklyvningar i gamla östblocket som gjort konkurrensen tätare för länderna under den yppersta eliten. Skottland måste idag slåss mot länder som Kroatien och Ukraina och Slovakien. Det är en faktor när man är mindre bra. Men under de år de de alltid kvalade in hände det att de slog ut länder som Spanien och Frankrike i kvalet. Så tätare konkurrens är bara en förklaring bland andra.

Fördomsfullt kan man också tänka sig att en fotboll som är mindre fysisk idag, där det fina spelet ska skyddas av domarna, missgynnar den traditionella brittiska fotbollen.

Men det vore att förminska Skottland som fotbollsnation, vilket vi idag älskar att göra i Sverige. När det gäller fördomar, killgissningar och hån mot det okända är lag som uppfattas som brittiska allt annat än fridlysta. 

Det är till och med så att långt tillbaka i denna anrika fotbollsnation var passningsspel längs marken en skotsk specialitet. Inte lika mycket längre fram men skottar kunde lira boll så sent som när jag var barn.

Kanske landar vi mest av allt i pengar ändå. Infrastruktur och utbildning kostar också pengar. Och ju mer utvecklat det blir, desto svårare får de mindre länderna att hänga med. 

Och så är ju en blogg en blogg. Jag sitter inte på en utredning som ger svar utan spekulerar utifrån de översiktliga kunskaper som jag har om världsfotbollen.

Med så mycket historia blir det inte mycket plats till kommentarer om årets EM så ju är syftet här men man får väl säga att frågan om Skottlands kamp mot strömmen speglar att man inte gjorde något i detta EM för att ge hopp om en ljusare framtid. Det gick ungefär som man skulle kunna förvänta sig. Man var i det långa loppet aldrig riktigt nära att ta sig vidare, så som saker och ting utvecklade sig. Han man fått in första målet mot Tjeckien så kanske. Höjdpunkten blir ändå den härliga skotska invasionen av London genom tågresa ner. En liten hint av den gamla fotbollen. Som också ledde till en poäng vilket inte är att förringa. Att inte förlora mot Goliat är något av en vinst det också.

Siffror

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

1 gjort mål

5 insläppta mål

23. Nordmakedonien 

Jag vet inte hur makedonierna känner, men min känsla är att tre förluster till trots var intrycket överlag mer positivt än negativt. Det var första mästerskapet och sett till hur enkelt man kvalade in via Nations League kunde man vara orolig för att det skulle se helt horribelt ut men man behövde inte skämmas för de två inledande matcherna där man med lite tur hade kunnat få med sig en pinne. Att sen bli manglad av Nederländerna i Amsterdam med 0-3 är något som kan hända många lag i ett mästerskap.

Med det sagt är det inget som tyder att Makedonien nu ska göra en liten resa uppåt som landslag. Det är ett litet land med få invånare och regionen som helhet har inte mått bra av fotbollsutvecklingen i Europa. 

0 seger

0 oavgjord

3 förluster

2 gjorda mål

8 insläppta mål

24. Turkiet 

Dunderfiasko är den första tanken. Det såg så bra ut i EM-kvalet där man blev klar tidigare än självasate Frankrike och även VM-kvalet var en succé till en början i alla fall. 

Det uppenbara problemet var försvarsspelet. Det såg inte bra ut mot Italien men där utgick vi väl alla från att vilket lag som helst under det yppersta toppskiktet hade kunnat råka ut för den italienska lavinen. Det var mot Wales som det blev uppenbart att Turkiet inte hade något i detta mästerskap att hämta. Schweiz i sista var det allra största svaghetstecknet. Mot Wales hade ändå lite marginaler kunnat ge annat utfall men att Schweiz så enkelt kan hämta en viktig seger på beställning... Det ska inte gå. Att spela för sin heder utan press, på kompislandets stadion... Värdelöst. Kanske kan man säga att gruppen visade sig vara svårare än vad den såg ut på förhand, men inte så pass att Turkiet ska bli slagpåse i gruppen.

Vi har ju tidigare - med VM 2002 - vant oss vid att Turkiet är ett land som ofta kvalar in till EM och är ett utpräglat mästerskapslag på så sätt. Hackar oftast i kvalet och även i inledningen av turneringen, men växer i takt med att insatserna blir höga. Men detta var andra raka EM med uttåg redan i gruppspelet, trots ett mer generöst gruppspel än succéåret 2008 - nu 13 år senare senaste gången man hade anledning att fira en framgång. 

Då den dåliga trenden med kval till VM - man har fortfarande inte återvänt efter VM-bronset - håller i sig, samtidigt som de tre stora Istanbullagen tydligt tappat mark i Champions League, kan man konstatera att Turkiet som fotbollsland är på dekis. Och det förvånar en aning för ett sånt stor land som började klättra på 90-talet. 

Siffror

0 seger

0 oavgjord

3 förluster

1 gjort mål

8 insläppta mål

Utvärdering: Dräkterna - del 2

 

1. Tyskland

Vi fick bara se den ordinarie dräkten en gång men det var fint medan det varade. Så enkelt men ändå så snyggt med lite 80-talskänsla på tröjan med de tvärrandiga strecken och skölden som tack och lov inte moderniserats (som Frankrike till exempel) och är fortfarande bland de allra snyggaste om inte rentav snyggast. 

2. Skottland

Det har gått 23 år men Skottland är fortfarande snygga som satan. Hade toppat listan om man fortfarande haft vita shorts och röda strumpor. Men det som finns är ändå ruskigt snyggt. Färgen och den lätt mönstrade tröjan. De små röda och vita detaljerna. 

3. Belgien

Kanske är jag lite generös här men när Belgien springer ut i den här dräkten känns allt i lagom doser och framförallt att Belgien är som Belgien ska vara, och det är väl den allra viktigaste faktorn; att man behåller  sin identitet på det sättet. Att man känns igen.

4. Frankrike

Nike har slaktat den fina franska fotbollshistorien under de tio år man varit sponsor men den här gången är man lite fiffiga med sin perceptionspsykologi  och får fram en nyans som är lite mer som det brukade vara, genom att dra tvärrandiga streck över marinblått som alltså på avstånd får hela tröjan att se mer jungfublå ut. Tvärrandiga streck, inklusive den tjocka röda vid brösten, är också att krypa till Adidaskorset lite med en passning till 1984, som i sin tur fick en retrovariant 1998 (med de tunna strecken borttagna två år senare). Det är inte snyggaste Frankrike haft, men kanske det bästa under Nike-åren. Minus för den lökiga världsmästarskölden som gör en del skada, men inte överdrivet mycket.

5. Spanien

Går liksom Sverige i en mindre åtsittande passform. Har därtill en slags konstnärlig design på tröjan. Jag är normalt väldigt skeptisk till när pretentiösa designers försöker se till olika länders historia och adelsmärken snarare än deras fotbollshistoria specifikt. Vill nån dra fram associationer till Goya eller något här? Det känns så. Men det funkar här. Inte det snyggaste jag sett men ett vågat drag. Sånt gillar jag. Sen är ju min käpphäst att Spanien ska spela i blå shorts och svarta strumpor. Var det i senaste EM som man faktiskt hade det för första gången sen 1990? Jag vill minnas det. 

6. Sverige

Jag vet, jag vet. Det här känns lika suspekt som antalet svenskar som vunnit nobelpriset i litteratur. Men ni vet också att jag inte är någon hejarklacksledare. Det är långt ifrån briljant; nyansen på det blå är traditionsbrott, kragen är tveksam. Men jag höjer den här ett antal placeringar för jag är lite impad av den litet men uppenbart otajtare passformen på tröjan. Jag är inte ett fan av pösiga kläder och var liksom alla andra oerhört förtjust i Italiens 2000-ställ som i strid med det som gällde då var urtajt. I mitten av 90-talet och några år framåt var det alldeles för mycket plagg på spelarna. Men när det vände har det gått för långt med att precis alla klubbar i hela världen ska åtsittande tröjor. Jag misstänker att trenden har hållit i sig väl länge för att det ju är så oerhört viktigt i dessa ytliga dagar att spelarna ska kunna visa upp sina vältränade kroppar. Mitt i detta kommer Sverige och Adidas och säger "fuck it, nu går vi den här vägen". Det gör det oförutsägbart och därmed mer tilltalande än vad själva designen kanske borde göra den till.

7. England

Det blir oftast pyjamas numer men de marinblå shortsen kom fram till slut i kvartsfinalen mot Ukraina. Sidranden är ful och drar ner lite. Annars är det snyggt stilrent och den unika färgkombinationen är en klassiker.

8. Wales

Klassiska färger och snygg design. Inget man kan rå för men rött är som sagt väldigt vanligt och därför uteblir den stora effekten som kan få en upp till de allra bästa.

9. Ryssland

För att vara ett land som uppfattas som traditionalistiskt är den ryska fotbollen ganska plastig. Inte att de är alltid fula - i den här kategorin var man totalt sett världsbäst i hemma-VM för tre år sen - men ligan är angloamerikaniserad till max och landslagsidentiteten väldigt förflyktigad. När Ryssland först blev ett självständigt land spelade man i en flaggtricolor. Sen bytte man till helvitt. Ett tag spelade man i vinrött. Sen rött. Allt detta under loppet av mindre än 25 år. Man var inte heller för fina för att ta in en "mirakelmakare" till tränare med allt jippo som omgav den historien. Om man är smarta så ser man nu till att göra det till permanent att spela i detta röda ställ som ändå har sovjetisk historia i sig. Helst med vita shorts som i senaste VM, men helrött kan väl få funka också. Tråkigare men... Ja, här finns åtminstone inga traditioner att vårda. Min gissning är dock att när Putin är borta från makten och en så kallad västvänlig regering är bildad så kommer någon snabbt att göra en markering genom att påtvinga landslaget en dräkt som är just mer ryskt och mindre sovjetiskt. För det känns som sagt som att det är mycket snack och lite verkstad när det gäller Ryssland.

10. Österrike 

Komplicerat. Jag gillar egentligen inte att man på riktigt har dumpat sin gamla svart-vita-dräkt sedan länge. Hur kan man bara avfärda så mycket historia sådär? Jag menar, tänk om Tyskland bestämde sig för att dumpa sin och börja lira i svart och rött med gula detaljer. Eller att Sverige dumpade den gula tröjan. Nu har ju det rödvita alternativet alltid funnits som andradräkt men ändå. Man måste ifrågasätta Österrikes känsla för fotboll. Det är ju samma land som tillät ett av landets mest anrika klubbar att tillintetgöras på identitet för att uppgå i Red Bulls nya fotbollssatsning. 

Hursom... Trots alla dessa invändningar, och trots allt Arsenalformatet på tröjan är ytterligare ett irritationsmoment är det totalt sett en okej dräkt. Mest tack vare den snygga designen. Stilrent och med finess. Ser dock bättre ut från nära håll.

11. Tjeckien

Har likt många andra länder med trefärgad dräkt tvingats ha sin alternativa helvita dräkt som sin ordinarie då någon alltid har en invändning oavsett vilka man möter. Konsekvensen verkar nu ha blivit att man helt enkelt kapitulerat inför den moderna fotbollen och ersatt de vita shortsen med blå, och för att det ska bli mer "stiligt" marinblått istället för vanligt mörkblått. Det är inte direkt fult men inte heller hederligt. Designen på denna är snygg. Men materialet och i kombination med färgvalen känns det som vad man hade kunnat tänka sig att en framtida tjeckisk landslagsdräkt skulle se ut för 30 år sen. Alltså ganska snyggt men själlöst.

12. Nederländerna

Så karaktäristiskt att även när det är en urvattnad helfärgsvariant så finns det något betryggande i att Holland är Holland, så att säga. Tröjan är ganska snygg frånsett den svarta sidranden. Strumporna är ganska bra. När Nederländerna för första gången började spela med svarta shorts i EM 2000 - när Nike ville kapitalisera på den "coola" färgkombinationen svart och orange, likt en burk exotisk apelsinläsk - var det en besvikelse. Idag önskar man att man hade det problemet. Men som sagt, det funkar rätt okej ändå i relation till allt annat elände.

Utvärdering: Dräkterna - del 1

Utvärdering av matchdräkterna brukar göras innan turneringen men nackdelen med det är att man inte får se dräkterna in action så som det är tänkt. Dessutom verkar det bli allt svårare att hitta bilder på de nya dräkterna, konstigt nog. Enbart tröjan verkar tillfredsställa fotbollsvärlden som demo. Troligen eftersom det är den som folk köper för att bli julgran under några veckor. Man hade annars trott att inget skulle ha blivit lättare i vår tids överflöd av media.

Det är så mycket fel med det här temat och det har jag berört i början av turneringen när jag tvingades genomlida Italien-Turkiet och tappade allt direkt. Så, jag nöjer mig med en lista på lagens ordinarie dräkt.

 

Vilket blir allt svårare att bedöma eftersom de mer ofta får ta på sig en alternativ uppsättning som Uefa och deras kommerskonsulter tycker ser bättre ut på tv. Jag räknar med att en statistisk undersökning skulle ta fram patetiska siffror på hur sällan det som är ordinarie faktiskt är ordinarie. 

I många fall går lagen igenom en hel turnering utan att få på sig det ordinarie. Men hey, det är bara jag som är konstig. Inte märkligt alls. Oviktigt. Det enda som räknas är offensivt spel och snygga mål. Så vi rör om lite i grytan med dräkterna och skapar bollar som det är lättare att skjuta femtiometersrakter med.

Här kommer den svagare halvan av min personliga ranking.

Klicka på landets namn intill rankingen för bildlänk, vid behov.

13. Ungern 

Röd och grönt tycker jag inte går ihop så bra men följer man traditionen så gör man ju per automatik rätt i dessa sammanhang. Formerna är allmänt Adidassnygga och en hederlig sköld framför logotyp. 

14. Portugal 

Rätt snyggt. Det enda som stör är ränderna vid sidan på både shorts och tröja. Annars stilrent med röd krage och inga uppenbara traditionsbrott.

15. Italien

Det raljeras en hel del kring ouppdaterade människors bild av det tråkiga defensiva Italien på plan. Då kanske det också är på plats att uppmärksamma anakronismen i den vanliga kommentaren att Italien ju "brukar" vara mästare på snygga matchställ. För det är något som har sagts i sådär 15 år, så det där med "brukar" behöver ju anpassas med preteritumformen brukade. Italien har inte varit nämnvärt snyggt sen ca 2004. När man dumpade inhemska Kappa mot tyska Puma sålde man sin modesjäl till satan. Puma brukar annars göra det bra från och till men det har man inte gjort med Italien under alla dessa år. I bästa fall har det blivit tre plus. Så jag syftar inte på själva handlingen med sponsorbyte utan utfallet efter det. För det handlar inte enbart om Kappa utan det fanns en tid då det såg snyggt ut med Diadora och annat (och fult med Nike).

Den här upplagan är helt okej, ändå. Bra nyans. Det som är dåligt är starka inslag av marinblått, bland annat på kragen. Det är inte okej. En gång hade man på sig sitt ordinarie ställ av sju matcher. Mot Wales. Däremot tror jag att jag nästan föredrar de marinblå shortsen framför att spela i helfärg, just för att den moderna fotbollen i så många år tvingat oss att genomlida helfärgsvarianten.

16. Slovakien

Jag väljer att vara snäll och se den mönstrade tröjan som en nutida variant på det som Adidas gjorde med bland andra Nederländerna, Sovjetunionen och Västtyskland (borta) 1988. Minus på förbundssymbolen som påminner om ett lands rymdprogram. 

17. Turkiet

Stilrent. Faktiskt rätt snyggt med färre vita detaljer. Den klassiska tvärranden på bröstet finns där mer diskret med ljusrött. Minus för shortsranden.

18. Kroatien

Spelade liksom i VM senast för det mesta i sitt fula alternativa ställ. Det är för bökigt med schackrutiga mönstret i dessa helfärgsdagar. En enda gång fick ha på sig denna - mot Skottland i sista gruppspelsmatchen - och jag vet inte ens om den var helt ordinarie sett till att strumporna brukade vara blå medan de nu var röda. Eventuellt för att inte krocka med Skottlands marinblå. Bittert. Jättesynggt var det inte heller. Några märkliga vita drag runt axeln som ska binda ihop med den helvita ryggen som är ytterligare ett hittepå från de styrande de senaste tio åren. Randiga lag måste ha helfärg på baksidan. Annars blir det ju svårt att se namn och nummer. Livsviktigt.

19. Ukraina

Inget upphetsande och inte heller något bedrövligt. Bara allmänt mediokert och helgult är inte världens roligaste. En gång i tiden var det inte heller ordinarie utan det var blå shorts och strumpor som gällde. Men då talar vi några alldeles i början av landets korta historia.

20. Polen

Grundmallen är helt okej då inga större nationer i Europa har just den kombinationen. Den här designen är däremot svag. Kragen är konstig och resten är Niketråkigt.

21. Schweiz

Egentligen vet jag inte ens om vi fick se Schweiz ordinarie dräkt, trots att de spelade fem matcher. Om vi fick det så var det i matchen mot Turkiet där de traditionellt vita shortsen var ersatta med en vinröd färg som även fanns med på detaljerna till den röda tröjan som även den enbart användes i den matchen. Annars var det bara vitt hela tiden. Rödvitt är nog det vanligaste man har i Europa så det är inte så att vi gick miste om något fantastiskt men... Mm. Godkänt, tycker jag ändå. Skönt att slippa vita alibidrag som är rätt vanligt i fotbollsmodet de senaste 15 åren.

22. Nordmakedonien

Fördelen med en landslagshistoria kortare än 30 år är att det inte finns en dräkthistoria att skända. Makedoniens helröda är ingen höjdare men inte direkt genomful heller. Det mest tveksamma är konturdragningen runt torson. Solen och strålarna från landets flagga funkar.

23. Finland 

Jag tror inte att vi fick se den helt ordinarie varianten då shortsen traditionellt sett är blå. Hade det hjälpt? Nja. Minuspoäng för det blå korset på tröjan, de fantasilösas försök att piffa upp saker och ting med en flaggdetalj. Vulgärt. Och så det där oerhört fula med ett blått bandstreck mitt på strumporna som känns typiskt Nike. Märket som hoppade på fotbollståget sent och aldrig har fattat något om fotboll. Finland behöver blicka bakåt för att hitta hem.

24. Danmark

 

Danmarks huvudställ är alltså det som laget bar mot Finland i premiären med vita ärmar och vita shorts. Den helröda tröjan som faktiskt var snygg är alltså inte kvalificerad för listan. Inga konstigheter egentligen men den här var bara oerhört tråkig. Ser inte alltför dum ut på stillbild men ute på plan i rörlig bild var det annat och det måste nånstans prioriteras i bedömningen.

Utvärdering: Studion

 Utvärdering av VM-studios är nog egentligen väl ambitiöst för den typen av kommentering som jag jobbar med här. 

Men jag väljer att ta upp det ämnet för att jag trots all frustration ändå fann den inre friden på något sätt.

Där själva fotbollen på nåt sätt håller mig gisslan genom att blanda sportens essentiella tjusning med ren våldtäkt på inramningen och därmed tvingar mig igenom allt möjligt tönteri insåg jag under detta EM att jag inte behöver undermåliga inför-match-sändningar och halvtidssnack.

Inte ens snålheten kring att jag betalat pengar för att se C More:s sändningar tvingade mig att titta för mycket på dem för att liksom tänka att om jag ändå betalat för det så måste jag se det.

Det här är något som man nog kan applicera på vårt intag av multimedia överlag. Tanken på bruset.

Jag har inte kategoriskt valt bort varenda studiominut men särskilt i perioder med två-tre matcher på en dag har jag valt att inte stressa mitt liv ytterligare genom att betrakta studiotid som hålltid. 

Hur viktig är den egentligen? Vad tillför den?

Grundinställningen för alla som läser detta är nog att när man knarkar mästerskap så ska allt in. Mer EM. Mer VM. Snack. Paninialbum. Studio. Twitter. Instagram.

Men de mest ljuva mästerskapsminnena kommer ju från de turneringar där man hade ett begränsat intag.

Nottig magiche... VM 90, hade jag överhuvudtaget inget sånt alls frånsett prat med andra barn om matcherna och på sin höjd stillbilder från olika magasin som vi värdesatte högt.

Det var alltså ett VM helt utan brus.

Ett brus som nog skadar mer än det hjälper. 

Det innebär inte att bruset är den enda faktorn för hur fint ett mästerskap blir för en. Man kan förstöra det på alla möjliga sätt som fotbollsvärlden också gör idag. 

Men det är en faktor bland andra. Och jag tror att detta EM blev aningen renare för mig på så sätt. 

Samtidigt har Dobb-tv:s Eurotalk till exempel gett mig en del värdig dagen-efter-snack avgiftsfritt på YouTube. Det närmaste man har att plocka dagens upplaga av L'Equipe från centrumkiosken intill bageriet. Kärlek.

Svt och C More har gjort detta särskilt enkelt för mig då de förstås har levererat dåliga studios fullt av platta diskussioner och åtminstone svt har kört in infantila blockbuster-style ihopklipp likt Viasat brukar göra på sina sändningar. Fantasyfilmsoundtracks till fotboll. Det höjer ju verkligen känslan av drama med pampiga melodier och rytmer att se den där bollens väg upp mot krysset förbi den polske backen och hans silverklädda målvakt. Eller inte. Det är pinsamt och odrägligt nog när det faktiskt är en Hollywoodfilm. Här hittar man nya bottennivåer. Och om det någon gång får läggas i lådan så kommer istället den "moderna" smått hiphopiga electrovarianten. "Effekter" som ljud- och bildförvrängning. Men hey, jag tar ändå detta framför Vikings-spåret. Det är ju inte riktigt lika pinsamt och vill man vara snäll kan man se det som nutidens variant av förra århundradets sista decenniers. 

Och inför nästan varenda övergång ska det spelas EM-jingel. En jingel som i sig inte ens är särskilt dålig. Men ändlösa repetitioner av musik är ju faktiskt något som bokstavligen används som tortyr mot fångar av olika staters militär. 

Inre frid, som sagt. Shut down the devil's sound!

På oddsen 1.0000001 verkade gemene man på sociala media beskriva det som att svt:s studio var kvalitet medan C More/TV4:s var skit rakt igenom. Oklart exakt vad som var argumenten. Lasse Grankvist är ju mer populär än André Pops. Ola Toivonen verkade inte vara överdrivet uppskattad, så han kan inte ha setts som överlägsen kontra Kim Källström. 

Men det är väl ingen idé att leta efter argumentation som inte existerar. 

Folk tillämpar helt enkelt schablonbilder på seriösa public service mot oseriösa kommersiella kanaler.

Jag önskar att det vore så att svt utklassade fyran i detta men även för den som föredrar deras sändningar kan på allvar hävda att skillnaden skulle vara så svartvitt.

Jag tror att bilden vilar mer på ideologiskt grundade vanföreställningar än sanningen men om det överhuvudtaget finns en verklighet som den grundas på så får man backa bandet långt tillbaka till början av 2000-talet när TV4 faktiskt var lite mer oseriöst. 

För den här gången anser jag att fyran var snäppet bättre, till och med. Deras diskussioner var ofta platta men det var i alla fall riktiga diskussioner till skillnad från svt:s krystade femmannapanel där alla fick 30 sekunder på sig att kommentera diverse händelser. Dessutom slapp man domargästens kvacksalveri från reklamkanalen. Jag vill också minnas att det fanns fler ihopklipp av det slag som jag tar upp ovan hos svt. Något oväntat kanske om man - som jag själv - haft en glorifierad bild av svt i allmänhet tidigare och glömmer bort att de ofta anlitar samma produktionsbolag som betalkanalerna. 

Som en parentes kan man också nämna att det var svt som med hull och hår svalde Viktor Orbans propagandafotboll medan TV4 faktiskt problematiserade bilden en aning.

Hursomhelst, inte mycket att hänga i julgranen från något håll.

Om man inbillar sig att det inte går att göra på annat sätt så måste man för det första vara helt otroligt inskränkt och fantasilös. Försök bara att vara lite mer vuxen. Och för det andra... Titta på hur det går till i podcasts eller webb-tv a la just Dobb-tv.

Eller fortsätt producera smörja. Det hjälper ju mig att hitta den inre friden.

EM 2021 - Utvärderingen

 Ett mästerskap som förmodligen kommer att gå till historien som det försenade pandemimästerskapet. Blott ett år senare än vanligt är det något väldigt konstigt med att backa fem hela år för att kommentera föregående EM. Ett halvt decennium.

Däremot tror jag inte att formatet med spelorter över hela Europa kommer att vara en stor grej. Snarare tror jag att det kan bli så att Uefa i framtiden kommer att lägga varje EM på det här sättet. Möjligen kommer man att regionalisera det hela så att det blir något mer logiskt med resandet. 

Men Fifa och Uefa har blåst upp sin respektive turneringar till ett monster som inte längre kan spelas i ett enda land frånsett en handfull gigantiska länder. EM i Portugal kommer nog inte att hända igen. Belgien och Nederländerna kan nog inte ens tillsammans få arrangera EM. VM ska vi inte ens tala om. 

Och det är inte bara organisationernas fel. En anledning till att turneringarna vuxit till bjässar är att precis alla som gillar fotboll ser det som en självklarhet att resa till turneringen och följa landslaget oavsett var i världen det spelas. Även icke-deltagande länder ska göra det och hänga sin flagga på arenan för att säga jag vet inte vad. Det är lätt att bli filosofisk här. Hur ser vi på miljön? Och framförallt, hur ser vi på livet? Är det en självklarhet att alltid göra något som vi rent tekniskt kan göra?

Även om jag inte gillar den här utvecklingen är jag förstås inte ute efter kritisera folk som vill åka till jordens alla hörn för att se landslaget spela EM/VM. Jag konstaterar bara att det för med sig problem.

Personligen kommer jag nog ha starkare minnen av denna turnering än 2016 för att jag hade möjligheten till större fokus på matcherna sett till livssituationen i övrigt.

Dystert nog känner jag att jag är redo för en typ av skilsmässa. Jag kommer nog aldrig överge fotbollen helt och hållet. Men där jag tidigare tittat och gnällt har jag nu mer accepterat att saker och ting fördärvats bortom de gränser som är självklara för mig och att de kommer att förbli så tills den dagen fotbollen kanske dör när folk tröttnat och när det som gjorde den unik inte längre finns.

Mycket av skiten har tagit sig hela vägen in på plan. Amerikaniseringen med let's-get-ready-to-rumble-speakers som annonserar nationalsånger och annat som om det här var hockey eller boxning. Att precis innan avspark börja spela U2:s EM-låt... Vad i helvete skulle det fylla för funktion ens utifrån deras egen lama paketering? Värst av allt... Målmusiken. Att behöva genomlida dunka-dunka-versionen av Seven Nation Army efter varje mål. Så otroligt plastigt och fånigt. Minns ni att vi faktiskt hade en fotboll utan allt detta? För inte alls så längesen? När allting redan var genomkommersialiserat? 

Såhär blir det eftersom det finns absolut noll relation mellan de som styr och oss som publik. Fotbollsorganisationer är inte demokratier. Jag vet inte ens om det hade gjort saken bättre om de varit det. Men beslut tas hursomhelst av kostymnissar och reklamare och deras idé om vad fotboll ska vara. 

Detta blev även turneringen där jag mer än någonsin förut blev medveten om nationalismens framsteg i Europa. Det fanns en tid för inte alls så längesen där nationalsången innan matchen var en fin liten grej som medförde någon typ av prestige. Längre tillbaka var det blott en orkester med tysta startelvor på rad. Sen började vissa sjunga lite. Och nu är det en tävling i vem som sjunger ivrigast. Och alla deltar i den här tävlingen. Till och med folk som här i Sverige röstar rödgrönt tycker att det är coolt med män som skriker fram en skatans nationalsång. It's progress, som Bad Religion sarkastiskt hade framfört.

Första EM:et med VAR och det är lätt att glömma bort all skada som det orsakade eftersom man la det mer eller mindre på is i semifinalerna och finalen där jag inte tror att domare Kuipers tog hjälp av VAR en enda gång. Bra gjort av honom men... Ja, VAR må ha funkat aningen bättre än VM 2018 där det användes första gången men det säger mer om vilket elände det var då än hur bekymmersfritt VAR är nu. Vi kan inte lura oss själva. Sålänge VAR finns där så är fotbollen aldrig sig lik igen. Inte ens på det mest ytliga planet där bara det sportsliga räknas. Vi får inte ens fira mål. Det skedde många gånger den här gången att måljubel förvandlades till ett platt fall några minuter senare.

I fell in love with the sweet sensation, I gave my heart to a simple goal, I gave my soul to a new religion, whatever happened, to my football?

Sedan länge har vi vant oss också vid att man i fotboll numer har en ordinarie matchdräkt som man använder mer sällan än sin reservdräkt. Ordinarie var ordet. Kontrasterna måste vara totala. Det ser bättre ut på TV enligt någon reklamare och dennes fokusgrupp. Och det hjälper domaren att dra en illusorisk offsidelinje på två millimeter om det är så. Här får man väl avundas de som är så själlösa att de tittar på vad som helst utan bekymmer så länge det är elva mot elva och en boll på plan.

En annan negativ sak som vi inte nödvändigtvis måste vänja oss vid är ojämna slutspelshalvor. Likt 2018 fick vi den här gången en halva med alla de bästa lagen och en annan där det på sin höjd fanns en riktig utmanare till guldet. Italien, Frankrike, Belgien, Spanien och Portugal på ena sidan. Ett svagt Tyskland och England på den andra som dessutom möttes omgående och slog ut ena om någon nu rankade de högre.

Formatet var också ett stort problem. När Platini först annonserade idén med ett utspritt EM var det inte givet att vi skulle ha ett system där flera lag har hemmaplan i gruppspelet. En sportslig orättvisa med det dråpliga utfallet att samtliga semifinallag var just de som hade haft hemmafördel i gruppspelet.

Fanns det något som var bra?

Tja... En sak finns och det är att slutspelet bjöd på spännande matcher och få av de sista stora matcherna avgjordes under 90 minuter. Vi behöver alla svettas för att det ska kännas att det är på riktigt och den biten fick vi med oss den här gången. 

Nu väntar ett drygt år av irritation angående Qatar-VM. Något som jag säkert hade hakat på för tio år sen men tiden då världen kunde delas upp mellan de goda och de onda, där vi i vår del av världen är de goda är för längesedan förbi för min del. Qatar är vår del av världen. Qatar är vår utveckling de senaste 30 åren. Qatar är Champions League, Premier Leauge och det som alla andra ligor vill bli. Qatar är därtill asiatiska sweatshops som tillverkar dina mobiler, och krig som förs långt borta i öknen nånstans av ditt land på grund av geopolitiska intressen eller globala allianser. 

Det var översikten. Detaljerna härnäst.

Dag 31- Mamma

 Lättnaden. Glädjen över berättelsens fortsättning. Över en seger för fotbollen.

När allt kommer omkring i dessa kaosartade mästerskap brukar åtminstone själva finalen räddas på så sätt att ingen får en free ride ända fram till pokalen. 

Mom's gonna fix it all soon,

Mom's coming 'round to put it back the way it ought to be!

 I takt med utfasningen av fotbolls-EM hade jag börjat sluta irritera mig på de som saker som irriterat mig kring Italien.

Och ju närmare matchen vi kom, desto mer uppenbart var det att en engelsk titel vore förödande på flera sätt.

 Learn to swim! Learn to swim! Learn to swim!

För det första skulle det ytterligare förstöra historieskrivningen kring Gareth Southgates nuvarande sejour som Englandstränare. Jag kommer att utveckla detta i en senare utvärdering men om man tittar närmare på vad som har hänt i engelska landslagstränares olika karriärer så blir det väldigt tydligt att Southgate inte uppnått stordåd, även om han eventuellt gjort det bästa av det han har. Med en EM-titel skulle hans messianska status vara fullbordad. Orättfärdigt.

För det andra märker jag att det någonstans i mig ändå finns en vördnad för sportslig rättvisa i fotbollen. Jag utgår inte från någon devis att hålla på det lag som spelar bäst fotboll generellt i varje match. Allra minst sett till att detta brukar återspegla nationers storlek och därmed per automatik ojämlikhet. Men jag vill inte att ett blufflag ska vinna ett mästerskap.

Och det är där jag känner att jag någonstans blivit räddad av EM- och VM-historien hittills. Åtminstone av det jag upplevt. Kanske hade jag resonerat annorlunda 1954 när de magnifika magjarerna föll i finalen.

Men ta 2002. Brasiliens guld räddade inte allt knas som tidigare hänt i turneringen men det hindrade ett mediokert Tyskland från att tack vare USA och Sydkorea som motståndare innan finalen göra sin lilla heist.

2010 när Nederländerna på ett helt obegripligt sätt besegrade Brasilien i kvarten och var på vippen att vinna VM där deras överlägsna upplagor från 70- och 90-talet misslyckats. Då kom mamma Spanien till undsättning.

Mästarlaget behöver inte nödvändigtvis vara världens bästa lag. Eller Europas i EM-sammanhang. Grekland var det sannerligen inte 2004. Men Grekland tog sig inte till en final på en räkmacka utan besegrade turneringens kanske två bästa lag på ett rimligt sätt. Självklart en del flyt mot tjeckerna men att slå Frankrike utan att behöva be om ursäkt och att överhuvudtaget möta Europas bästa Tjeckien de veckorna... Då är det inga konstigheter.

Liknande kan man säga om Danmark 1992.

England kom till den här finalen efter att närmast ha besegrat Ukraina och Danmark. 

Och sist men inte minst... Den vackra historien om Englands tillkortakommanden. Eller vad man nu ska kalla det.

Därför ville jag ha Italien och när "Shawberto Carlos" (bedrövlig jämförelse) sköt in 1-0 var saken klar. För de kommande timmarna är jag spagge. 

* * *

Det var inte tacksamt, det. 

Italien var i en ny situation. För första gången under hela turneringen i underläge.

För första gången en riktig bortamatch.

Det var ett mentalt test som man definitivt inte klarade under första halvlek. Insigne var usel. Immobile värdelös.

Men Southgate förskte utmanövrera Italien med catenaccio och det hade mycket väl kunnat lyckas men gav ändå Italien en lina in i matchen.

Italiens övertag blev större och större. Utan hög press av England kunde man börja hitta en rytm i det konstruktiva spelet. Eventuellt blev det inte så kul för de engelska anfallarna att spela fotboll med snabba omställningar när man ständigt fick agera i försvar.

Chiesa var pigg och kanske matchens bästa spelare. 

Ändå dröjde det till 67:e minuten innan kvitteringen kom. Vilket jag pessimistiskt nog inte räknade med. Jag hade redan börjat fundera på att England bara har två av tre storbucklor i och med att de sedan tidigare har Jules Rimet-bucklan men inte den "nya" VM-bucklan som FIFA skapade efter Brasiliens tredje VM-titel 1970.

Resten av historien kan ni. Italien tog det lite lugnt i förlängningen och i slutet av förlängningen verkade England ha greppat matchen. Kanske insåg de att straffsparkar inte är deras melodi när det väl hettar till rejält.

Likväl kan man inte stå och hoppas. Southgate bytte in två straffskyttar precis vid slutet av ordinarie förlängningstid och där antog jag att Sancho och Rashford (som bland annat satte den där straffen på Parc de Princes häromåret) skulle vara överjävligt grymma på straffar. Men båda kom att missa.

På schweiziskt manér stod tidigare straffläggningshjältar som Bellotti och Jorginho för usla straffar den här gången. Den sistnämnde borde förmodligen ha varit utvisad sedan tidigare så där fanns en slags rättvisa.

Ändå... Blotta tanken att den osköna och sopiga Jordan Pickford såg ut att kunna belönas med hjältestatus...

Den farhågan fixade lille Saka åt oss. Stackarn. Vet inte om det stämmer men det sägs att han aldrig tidigare lagt en straff på seniornivå?

Slutet gott, allting gott.

England föll på straffar igen. Då och då har man ryckt fram och tagit avancemang på det men vi brukar ändå landa i en slutdestination på straffar.

Italien har inte någon jättemunter historia med sånt heller, men efter tre svidande fall på 90-talet börjar det bli allt tydligare övervikt för den positiva sidan. Denna guld, den första efter 15 år, var den andra att bärgas hem via straffläggning.

Än så länge lyser bilder på den engelska besvikelsens orkan på gatorna med sin frånvaro. Stan skulle slås sönder, hade man tänkt men det verkar ha stannat på en normal nivå. De bilder som cirkulerar är istället från en intern uppgörelse inifrån arenan när en del våldsbejakande män tar på sig att slå några av de tiotusentals biljettlösa fans som lyckades ta sig in på Wembley den kvällen. Tyvärr beskrivs dessa biljettlösa galningar som italienare på många håll. 

Nåja. Detta unga urstarka England kommer att få en ny chans snart, heter det. Men även om det förstås är möjligt att en del spelare lyfter sig till väldigt höga nivåer, så är min utgångspunkt att tricket med rätt sida av slutspelsträdet inte kan upprepas tredje gången i rad. Så i Qatar får England i alla fall bekänna färg tidigare än i finalen.

Nu är det tid för utvärdering. Av allt från dessa inte så pjåkiga 31 dagar.

 

Dag 27 - Gettysburg-Danmark offer i en domarskandal

Raheem Sterling är en filmare.

För fem år sen väckte sånt hat hos fotbollsallmänheten mot filmare.

Idag finns VAR och spelaren får inte den värsta sleven eftersom han rimligen borde avslöjas av VAR. Det där systemet som skulle lösa allt domartjafs men som i bästa fall höll den på samma nivå och i sämsta fall ökade mängden domartjafs i diskursen.

Och som uppenbarligen inte ens kan göra det som kanske vore så gott som det enda goda VAR skulle kunna göra - att gripa in vid känsliga straffdomslut.

Inte ens i förlängningen av en EM-semifinal. 

Det finns bara ett ord för det som hände ikväll och det är skamligt.

It's coming home. Jo, jag ser det. Som när argentinske kaptenen Rattin blev utvisad mot England 1966 med domarens motivering att han inte gillade Rattins trista uppsyn. Som när Spanien blev rånat på mål och straff i kvartsfinalen mot England 1996 (något som jag där och då valde att inte fästa någon större uppmärksamhet eftersom jag ville ha England vidare). 

Det här med hemmadomare har ju idag blivit svagare på den stora scenen. Givetvis finns det många domslut som man vet aldrig skulle hända bortalaget men av den typen som nämns ovan och som till exempel Sydkorea fick i VM 2002 ett antal gånger... Ser man inte ofta idag. 

Om dagens domare - som alltså redan har en liten historia med England i turneringen - ska räknas dit vet jag inte. Jag tycker inte att han var extrem men situationen som sådan är en skam. 

Om matchen i helhet...

Jag vet inte om England har bevisat något stort trots att jag inför beskrev den här matchen som det stora testet. Med facit i hand vet jag inte om Danmark utgjorde ett sådant test men okej - om England lyckas kontrollera Danmark hyfsat väl och är tydligt det bättre laget... Då är det ändå kanske deras bästa prestation hittills med tanke på att Tysklandsmatchen inte var någon höjdare offensivt.

Vi kommer aldrig få veta om de hade klarat att spränga den danska muren - som hölls uppe med mycket smärta från danskarna likt deras krälande på marken mot Nederländerna i semifinalen 1992 - på egen hand.

Man hade ett tydligt övertag men förlängning är vad det är. Inte överdrivet mycket tid att spela på.

Och vid straffsparksläggning är det faktiskt väldigt svårt att se England som favorit sett till den hysteri som byggts upp och den historia man har med att svara på hysterin när det blir ordentligt tajt. 

När ett lag vill ha straffar så brukar det vinna på straffar. Det är den psykologiska verkligheten.

Det är inget jag unnar danskarna. Det hade varit tråkigt om de lyckats ta sig till final på det sättet när man insåg att de nog inte hade så mycket i en final att göra. Å andra sidan hade det ju varit hysteriskt roligt om man ser till Englands berättelse. Hursomhelst unnar jag inte heller ett lag att gå till final tack vare en felaktigt dömd straff.

Schemichel gör en Jim Leighton 1990 och 2-1 är ett faktum.

Det följs av att Aston Villas gamla lagkapten förnedrar Aston Villas nuvarande lagkapten genom att byta av honom en knapp halvtimme efter att ha bytt in honom.

Vad var det för nåt? 

Var Southgate verkligen så livrädd för Gettysburg-Danmark att han inte ansåg sig ha råd med en teknisk offensiv spelare på plan?

* * *

Nu väntar en unik final med England och Italien. Det har självklart inte hänt förut eftersom England bara har gått till final en gång tidigare, för 55 år sen.

Sett till ligafotbollen över 100 år så är detta ett möte mellan Europas två största giganter. 

Och det låter ju fint på pappret, och kommer även i praktiken att vara mer mumma än många andra matcher i turneringen... Men när den spelas därute på nya Wembleys gräs kommer det inte att vara de gamla fina originalen.

Dag 26 - Mördad utan en killer

Aight... Dag 23... Får vi hoppa över. Det bara blev inte av och det fanns egentligen inte så värst mycket att säga då precis allting gick helt planenligt för en gångs skull. 

Det finns alltid ett par saker att observera. Som genomskinligheten i domarnas räddningsförsök i jämförelsen mellan den höga sparken (also known as skott) av den där dansken som antagligen heter Poulsen som en fjärdedel av landets befolkning, och fallet Danielson.

Och att England i den femte matchen uppträdde i sitt snygga ordinarie ställ där marinblå shorts ingår.

* * *

Så... Dag 26.

Vad säger man?

Eländet levererar. Det är Champions all over. Precis allting du hoppas på är motsatsen till det som kommer att ske. 

Nu är jag inte gråtfärdig, direkt. Italien är liksom inte min fiende utan det har varit annat som dragit min anti-azzurri-båt.

Är också nöjd med att matchen åtminstone togs till förlängning. En 90-minutare hade varit pyspunka.

Sett till motståndet gör Spanien sin bästa match i turneringen. Och är nog det enda laget i turneringen som över en hel match är - knappt men klart - bättre än Italien. Belgien hade sin kvitteringsjakt men blev dessförinnan tydligt sönderkört i större delen av första halvlek. 

Det som saknas vet ni. En killer i straffområdet. Morata är en sån på deltid. Oyarzabal är verkligen inte något sådant och borde ha gjort mål ikväll. Dani Olmo är bra men det är inte riktigt hans roll. 

Man kan argumentera för att Italien inte heller har någon sådan även om flera kanske blir det en dag. Men även om Spanien inte hade sin värsta handboll-session ikväll så är Italien så mycket mer direkt i sitt anfallsspel. Det känns ständigt farligt. 

Det blev nu inte det som avgjorde matchen - som ju inte avgjordes överhuvudtaget, därav oavgjort! - men något att observera när dessa lag möttes direkt i en match.

Förra gången lagen möttes i ett mästerskap utsattes Spanien av rena blitzkriget från ett aggressivt Conte-Italien.

Ikväll borde de ha vunnit. De borde också ha skapat fler chanser men de skapar tillräckligt mycket för att kunna vinna. Övertaget är som starkast i första halvan av förlängningen. Därefter blir de med rätta mer försiktiga.

Och det är svagt att inte bättre utnyttja det övertag som man får efter Locatellis inledande miss under straffsparksläggningen. Det inledande laget har en statistisk fördel men det gäller tydligen blott ett övertag om 60% och jag förmodar att den hamnar en bra bit under 50% vid miss av första straffen.

Dani Olmo är den som onödigt tidigt missar läget att ge sitt lag kommandot och stackars Morata är dumdristigt nog att - efter allt som hänt kring honom i samband med och under detta EM - ta en straff. När han går fram gör det ont i mig och jag bara säger rakt ut "varför gör du detta?". En fråga som självklart gäller även om han eventuellt sätter den. Avslutet är i sig inte den allra sämsta men det är alldeles för genomskinligt för Donnarumma. Hääär kommer bredsida till höger! Tack för cortadon, meddelar Gigi. 

I ren dunderspekulation är min närmaste tanke att Morata övertalades av Luis Enrique att ta en. Smicker är svårt att värja sig mot. Kom igen, Alvaro, du är ju kingen! Du sätter den lätt!

För jag får återkomma till min käpphäst här. Den som lägger en straff som är dömd att misslyckas kan ju rimligen inte vara sugen på att ta den. 

Kanske är vissa för dåliga för att känna efter det där innerst inne.

Det hade kunnat vara en fin saga, detta Real Madrid-lösa och osexiga Spaniens semiitalienska vandring mot pokalen. Men, som Gyllene Tider sjöng. Det är över nu. 

Fucking Suecos...

Dag 22 - Slut på Belgien... Och Gavranovic Time

 Usch.

Det blir bara värre och värre. 

Nu är Belgien ute också. Det sista kvarvarande laget som jag unnade guldet.

Inte förvånad, men man hade ju kunnat hoppas att universums balans skulle ge mig något efter att ha skövlat den ena kompisen efter den andra. 

Matchbilden blev annorlunda än lagens senaste möte för fem år sen där Belgien fortfarande relativt tidig i sin nya starka era blev uppläxade av Antonio Contes Italien. 

Jag har hela tiden varit skeptisk inför Belgien. Det är inte lätt att slå sig in bland jättarna. Ibland har jag blivit motbevisad, ibland inte.

Förlusten idag var inte given. Med lite tur hade det kunna gå åt ett annat håll. Men det går knappast att kalla det för orättvist. Sett till motståndet var detta Italiens bästa match i turneringen hittills. Man är överallt. En stor mur att ta sig igenom defensivt och offensivt blåser man på från alla möjliga håll. Det finns ständigt ett alternativ. 

Som Belgien inte orkar stå emot. Framåt har de röda djävlarna ibland väldigt snygga rappa kontringar lett av Kevin De Bruyne och Lukaku vars höjd inte finns hos någon i Italien. Det är nåt alldeles extra när de drar på. Som en bit in i andra halvlek när De Bruyne i fart får iväg ett skott som tvingar fram en bra räddning av Donnarumma. 

Men det händer för sällan. Och det är klart att det inte kommer att bli många omställningslägen när man möter ett Italien som leder matchen. Men trots allt finns det några chanser till det men något går ständigt fel med passningarna. De är för långa eller för ambitiösa i försöket att bryta igenom väggen. Några gånger kommer man ändå fram från höger och nog borde Lukaku kvitterat till 2-2 när han istället fick felträff framför öppet mål.

Därtill är Italien cyniskt och maskar så in i helvete, lyckas blåsa bort nästan allt som återstår av det skede av matchen där Belgiens slutforcering borde komma. 

Det är de inte ensamma om i dagens fotboll. Det har vi sett både i Champions och i andra matcher i den här turneringen. Om lagen är jämnstarka så är det oerhört svårt att göra så mycket åt saken. Är laget underläge klart bättre så kan man ta lite maskning. Chanserna kommer att rada upp sig ändå. Det är därför jag blev så imponerad av Portugals satsning mot Belgien.

Lag maskar för att de har panik och för att fotbollen fortfarande belönar maskning.

Det är otroligt enkelt. Man kan till och med bara sådär sitta ner inför en hörna eller så, och vinka till domaren att aj, jag har ont... Behöver vård. No problemo, min vän, vi får ta dig på orden. Du skulle ju kunna steppa ut bortom sidlinjen men hey, vi ska inte vara såna.

Domarens enda motbud gentemot arga motståndare är att försäkra dem om att han kommer att lägga på tid men...

För det första så hjälper det inte att det ständiga brottet stör rytmen i den positiva trend som jagande lag befinner sig i.

Och för det andra... Nej, domaren lägger aldrig till den tid som faktiskt slösas bort.

Det vet alla och man har lärt sig att acceptera det utifrån rationaliseringar som att nästa gång så är det det andra lagets tur att utnyttja läget på samma sätt. Och vi vill ju inte ha besatthet kring sekunder i fotboll.

Det är inte att domaren är ett as, det är att domaren är lite rädd. Siffror har betydelse. Om han lägger till exempelvis sju minuter så ser det helt enkelt jävligt remarkabelt ut med en 7:a där. Oj, vad mycket tid. Eller 10. Eller 12.

Vill vi att maskning ska leda till 10 stopptidsminuter? 

Nja. 

Men är det kanske värt det för att stävja fuskandet? Eller kommer lagen ändå att hålla på för att åtminstone störa rytmen?

Jag vet inte. Men det snackas alldeles för lite om det. 

Man sätter igång systemet VAR och dödar halvt fotbollen för att det ska "bli rätt" på två centimeters offside men det enda man har kommit med i kampen mot maskningar är att spelare numer kan lämna plan vid vilken linje som helst i samband med byten, för att det ska bli mindre långsamma steg bort mot avbytarbänken.

* * *

Italiens seger får mig att vara tacksam över Spaniens avancemang i efterhand då jag förstås inte hade velat se Italien få Schweiz som en räkmacka innan finalen. Alltså utöver det oerhört tråkiga att två lag från samma grupp ska mötas på nytt i semifinalen. Något som inte har hänt i dessa sammanhang sedan 2008. 

Dessutom ett Schweiz utan den underbare Gavranovic - känd från Gavranovic Time - som gjorde sig själv avstängd från eventuell semi på grund av en sabotagespark på bollen i samband med spansk frispark.

Det var svårt att inte ha hjärtat för Schweiz då de är underdogs och då mot ett lag som jag personligen inte brinner för. Och svårare blev det när de drabbades av en utvisning på Freuler. Inte för att den nödvändigtvis var felaktig men för att det bara är jobbigt att få det över sig när man precis kvitterat och är påväg mot landets kanske största framgång i mästerskapshistorien (beroende på hur man värderar en EM-semi mot en VM-kvart och sånt). 

Om utvisningen kan man för övrigt säga att här har vi ett verkligt exempel på att spela med risk och äventyra motståndares säkerhet i samband med bollerövring. 

Det verkar dock som att den vanligare åsikten är att Danielsons röda var rätt medan den här var ytterst tveksam. Alltså omvänt. Vad kan det bero på? Ooo... Jag vet inte... Kan det vara som jag sa att folk baserar sitt påstående på hur jobbigt smällen blev för anfallaren snarare än huruvida regelbrott förekom?

Hursom...

Även om jag som sagt får vara glad i efterhand så kunde jag inte låta bli att bli riktigt irriterad på schweizarna som tydligen hade dunderstraffar att lägga mot just Frankrike men skitstraffar kvar mot Spanien. Gavranovic givetvis undantagen.

* * *

Så här står jag nu mer den otacksamma verkligheten att jag måste hålla på Spanien som det minst onda av de kvarvarande lagen. 

Det har hänt tidigare att jag har fått hålla en tumme för Spanien som räddningsplanka, lex VM 2010 men då har det handlat om valen inför finalen. Inte redan efter två kvartsfinalsmatcher.

Helt otroligt i ljuset av vad som hänt i Champions i vår där man blivit kvar med tre oligarklag och Real Madrid i semifinalerna. 

2021 är inte fotbollens goda år. Den saken är säker.

Dag 19 - Infernalisk vrede och Teddy Lucic

Skriver detta ett par dagar efteråt.

Allt har kommit att handla om fallet Danielson.

Jag kommer förmodligen babbla på en del om det nu men jag har alldeles för lite energi kvar för att gräva i det ordentligt. För att utveckla mitt resonemang. 

För den energin har gått åt att debattera saken.

Det är en het potatis och själv kokar jag i dessa diskussioner.

Fallet har skakat vänskapsförhållanden för mig. Kanske inte de djupaste av dem men ändå.

Det är någonting som får folk att se svart. Att det är en och samma sekvens som vi alla har sett men vi påstår helt olika saker om den. Jag antar att det är en metafor för alla motstridiga ideologier och dylikt som en samhällsdiskurs består av.

Låt mig sammanfatta allt jag vill säga i punktform:

1. Danielson ska inte ha rött kort. Han ska inte ha gult kort. Det är inte ens frispark för Ukraina utan om något friskpark för Sverige. Det säger regelboken.

2. Sluta döm en situation efter vem som blev skadad. Det har ingen betydelse. Att effekt värderas högre än avsikt innebär inte att varje gång någon får ont så får spelaren situationen dömd till sin fördel. Annars skulle alla spelare bara kunna ta en kamikazelöpning i motståndarens straffområde och få straff.

3. Jag vägrar vara pretto och leta fram exakt vad ukrainaren hette så i fortsättningen kommer jag referera till honom som ukrainaren. Han är förövare i situationen. Han är den som bryter mot regler om att äventyra sin motståndares säkerhet. Han är sen in i situationen och "tar inte ansvar för sin kropp" som Jonte E skulle ha sagt. 

4. Det borde vara mer än uppenbart för alla vuxna människor att det är fullkomligt idiotiskt att visa en stillbild på kollisionen som bevis på att Danielson felat och ukrainaren är offret. 

5. Om du är domare - oavsett nivå - så har du inget tolkningsföreträde om vad som faktiskt hände. Ditt tolkningsföreträde - om vi ger dig den - gäller enbart vad reglerna är. Så om du anser att det röda kortet är befogat och att du har rätt med regelboken som grund, då ska du kunna övertyga din meningsmotståndare. Om du inte lyckas så har du inte per automatik fel, men det visar i alla fall att debatten inte handlar om vad man får och inte får göra utan vad Danielson och ukrainaren faktiskt gjorde. Det är i den frågan vi finner skiljelinjen i debatten.

6. Det Danielson gjorde är inte en "tackling". Var snäll och respektera ordens betydelser.

Okej... Då går vi vidare.

 * * *

England... Ja, vad säger man? Hade domaren haft mer stake hade Phillips fått det röda kortet och som turneringen visat i övrigt hade det varit förödande för de tre lejonen. Men, för min del är det ingen stor grej att så inte blev fallet. Det finns värre orättvisor. Hellre fria än fälla är en bra princip.

England imponerar inte i det konstruktiva spelet men är uppenbart svårslaget.

Tyskland bekräftar det man anade innan turneringen; att inget talar för att samma lag som för det mesta var så blekt i VM 2018 med samma tränare - lam anka dessutom - ska göra en 180 och göra underverk. Man är kanske det något bättre laget i första halvlek men i andra är man veka och skapar inte tillräckligt mycket. 

Men en jättechans kommer och det hade varit så oerhört vackert om Müller satt den. 

Det faktum att matchen slutar under ordinarie tid gör att det nog inte kommer att gå till historien som den ultimata revanschen för nederlagen på 90-talet men den ger lite balans i kampen på översiktsnivå.

Kan passa på att observera en meningsförskjutning i det här med "it's coming home". 

Det verkar numer tolkas som att vi ska ta hem titeln, så att säga. 

Men ursprungligen var det ju en enkel referens till att EM skulle spelas i England 1996. Fotbollens hemland. Något underbart i sig men också forum för vidare drömmar om att också vinna den, i Skinner, Baddiel och Lightning Seeds gamla låt.

* * *

Sverige... Mmmm. Det går inte att snacka bort att detta var lite av ett fiasko. Den första av betydelse som Jan Andersson upplevt. 

Sverige verkar vara lite fast i att i sina bästa dagar bara prestera det som behövs för att överleva men inte så mycket mer därtill. Nivån anpassas till kravet. Sverige är alltså Teddy Lucic.

Det är det vi har sett i gruppspelet. Utifrån den prestationen borde man här ha kunnat vinna relativt komfortabelt. Jag talar inte utklassning men en ganska enkel seger. Det är den växeln som tydligen inte finns. 

Man kan argumentera för att den inte har funnits sen VM-bronset 1994. Specifikt matchen mot Rumänien. Det var nästa nivå som krävdes. Viktigare än att ta en meriterande men inte avgörande poäng mot Brasilien i gruppspelet. Och även om det var "på håret", som Bo Hansson skulle ha sagt, så lyckades man den gången.

Därefter har vi en lång historia av antingen platta fall eller bara nästan-historier.

Om vi ska vara missnöjda med detta eller inte är en annan femma som vi får ta en annan gång.