tisdag 21 februari 2012

Det finns inget Syditalien, men Napoli har ett Championsäventyr

För bara 5-6 år sen var tanken på Napolis deltagande i Champions League så otänkbart för mig att min fantasi inte kunda förmå mer än splittrandet av Italien som nation, där en lite svagare syditaliensk nationell liga skulle göra det möjligt för Napoli att delta i Champions League. Att få se Napoli ta emot Milan i ett gruppspel (som representanter för två olika nationer skulle de kunna lottas emot varandra) på en packad San Paolo.

Fotbollshistorien utvecklar sig som så att den 21 februari 2012 möter Napoli samma Roman Abramovichs Chelsea som för lika lite länge sen som den där fantasin var ett oslagbart skrytbygge... I en åttondelsfinal i Champions League. Och vinner med 3-1.

Det är helt svindlande att tänka på vilka enorma oförutsedda händelser som tydligen kan hända inom fotbollen.

Okej, det Napoli som idag spelar stormatcher i Champions på riktigt leds av en lightvariant av Roman Abramovich. Napoli spelar dessutom med en jävla röd rektangel på tröjan (sjukt ful kombination i sammanhanget) och guldfärgade siffror och bokstäver på ryggen (sjukt fult allmänt). Men det är fortfarande Napoli, och det är bara 5 år efter mina fantasier.

Man kan fortfarande tappa det här, och i så fall kommer det att svida enormt att man var centimeter ifrån att i princip spika mötet med ett 4-1-mål.

Ändå hade jag gett laget minst 60% chans till avancemang om jag var en neutral bedömare. Men det är jag inte, så jag håller käften eftersom jag kommer att jinxa laget hur jag än gör.

torsdag 16 februari 2012

Fotbollshistoria: Zlatan och Wenger

FOUR-NIL TO THE AC MILAN!

Nåt åt det hållet. Måste erkänna att jag knappt såg matchen, vilket jag ångrar efter orerandet som följt matchen, av brittiska kolumnister som tidigare totalsågat Zlatan. Män mot pojkar, total uppstyckning, förödmjukelse, spiken i kistan på Arsenal.

Om Zlatan nu var så bra som alla verkar vara eniga om, så kan vi kanske säga att det fanns en anledning till att han slappade Salvatore Aronica.

Det brukar vara någonstans nu som Zlatan kollapsar efter en briljant höst. Tre ligamatchers vila är inte alls dumt nu när han har förmodligen har sin sista chans att uträtta något riktigt stort på egen hand i Champions. Jag tror inte att han kommer att orka en gång till, och kan inte utesluta att han redan har peakat i sin karriär. Kan inte se att han till slut vinner den där Champions, men beroende på lottningen kan han kanske föra sitt lag till en semifinalplats. Han var där med Barca, men även om han gjorde några riktigt viktiga mål på vägen var han ändå en av många stjärnspelare, varav de flesta var i bättre form när turneringen väl led mot sitt slut.

Det som gör den här matchen riktigt stor i ett fotbollshistoriskt perspektiv är att vår del av fotbollsvärlden kommer att dra två tydliga slutsatser av den här matchen.

Den första har jag redan tagit upp; övertygelsen om Zlatan Ibrahimovics storhet. För min del behöver han inte göra en kanonmatch mot Arsenal för att bevisa något, men jag är bara budbärare, och allt det där.

Den andra handlar om övertygelsen att Arsene Wenger till slut har tappat Arsenal.

Tiden börjar med andra ord komma ikapp Kristian Borells hänsynslösa omdömen om fransmannen, som i nästan 15 år har varit en av de absolut mest respekterade tränarna i fotbollsvärlden.

Vändningen har gått väldigt snabbt. År efter år uträttade Arsenal något mindre än vad de flesta förväntade sig. Men det såg stundtals bra ut, Champagnefotboll i några matcher och allt var förlåtet.

Så sent som i somras skulle folk le åt tanken att Wenger är en dålig tränare.

Några månader därefter började folk tveka.

Idag är det fullbordat. Wenger - mastermind själv - har ingen kontroll på vad som sker med Arsenal.

Det finns ingen Fabregas, ingen Nasri. Tänk om någon för fem år sedan skulle säga det som alla dreglar över i Arsenal är en sån som Robin Van Persie...

Och även här... Jag säger inte Arsene Wenger är en dålig tränare. Jag är bara fascinerad av hur snabbt bilden av honom har förändrats. Lite vemodigt är det trots allt.

Men jag kan nog instämma i känslan att han aldrig kommer att resa sig från detta igen. Det kommer att krävas ett par mellanår i så fall, och jag kan inte tänka mig att han orkar en vända till efter det.

måndag 13 februari 2012

Det här kommer att bli värre innan det blir bättre... Men det behöver inte dröja lika länge till nästa gång

Vet att det är att slå in öppna dörrar, men Inter är definitivt kört för den här gången. It's a done deal. Det är inte förlusten mot Novara i sig som är det slutgiltiga tecknet på det. Det är en sanslös skräll, visst, men i både Premier League och Serie A är det den här säsongen få matcher och få lag som kan garantera resultat mot alla lag.

Det är mer att den senaste tiden har visat det som jag redan var beredd på i höstas. Och när Inter besegrade Lazio på hemmaplan var jag egentligen förvånad. Lazio har en bredd och fräschhet som Inter mer eller mindre saknar.

Det är fortfarande ett väldigt bra lag på pappret, men på plan är det ofta någon som är borta, eller någon som har varit borta, och därför är det inget samspelt lag. Sen är det många som har börjat vackla; namn som låter bra, men som börjar gå miste om energi och motivation. Kanske hade allt sett ännu värre ut utan Samuel Eto'o förra säsongen. Att Diego Forlan skulle vara så lång borta ifrån att ha en liknande roll kunde vi inte veta på förhand. Nu vet vi det. Det säger något när Inter då och då slänger in Nagatomo när man behöver göra mål.

Nu trodde jag inte ens på förhand att Inter skulle kunna vinna scudetton, men att man nu känns så långt borta från Champions nästa säsong, det är ju egentligen en rejäl missräkning. På ett sätt rätt nostalgiskt. Pazza Inter är inte tillbaka, för det är inte mycket pazza mer Inter under Ranieri, bara mycket blaha. Men den allmäna statusen som laget på en lägre nivå än Milan och Juventus, som laget som inte kan garantera framgångar på samma sätt, den är tillbaka.

Och problemen kommer inte att försvinna efter en eventuellt lyckad mercato i sommar. Det finns flertal spelare som förmodligen kommer att vara ännu svagare nästa säsong, om de överhuvudtaget kommer att vara kvar; Samuel, Lucio, Maicon, Thiago Motta, Cambiasso, Stankovic, Milito, Forlan, Chivu, Cordoba...

Och sen finns det ingen kvar som med säkerhet kommer att fylla på nerifrån. Ricardo Alvarez och Joel Obi känns inte direkt givna på det sättet.

Men det finns en tröst för alla förtvivlade interisti...
Innan Calciopoli, innan Inter blev ett lag för titeln, var Juventus och Milan några av Europas allra bästa klubbar. Steget upp att utmana dem var något enormt för Inter. Så är det inte den här gången. Juventus känns visserligen som en orkan just nu, men vi är väl alla överens om att det inte är någon europeisk gigant i skrivande stund?

Och Milan i sin tur ligger inte så värst mycket bättre till än lokalrivalen. Även där finns det en del svaga kort i startelvan, och där är man en svag meracto ifrån att tappa kontakt med Juve.

Så, det är inte riktigt samma berg att klättra för Moratti den här gången.

tisdag 7 februari 2012

There's something about Martin O'Neill

Som uppmärksammat på flera håll går Sunderland sensationellt bra just nu i Premiership. Och det hänger ihop med Martin O'Neills entré i klubben.

I alla fall flera av våra svenska spelare som haft O'Neill som tränare har berättat att han är totalt ointresserad av taktik, och eftersom man inte har någon anledning att tro att det är lögn, så undrar jag hur fan mannen kan garantera succé var han än hamnar. Det kan vara Leicester City, Celtic, Aston Villa eller nu, Sunderland. När han kommer så kommer klubben in i sin bästa period på decennier.

Rimligen bör hans framgångar säga något om tränaryrket, eller möjligen manager-rollen.

fredag 3 februari 2012

Zlatans bok

För första gången i mitt liv förhandsbokade jag en bok och det var förstås Zlatan Ibrahimovics självbiografi, vars titel jag knappt minns, men i Italien heter den Io, Ibra (Jag, Ibra), vilket enligt mitt minne var att föredra.

Jag är normalt inte särskilt intresserad av självbiografier. Det måste vara en riktig karaktär, som Roy Keane, för att jag ska orka bry mig.

Men Zlatan är Zlatan. En som jag har fått följa hela vägen. Hans debut i MFF:s A-lag kom visserligen under en period när jag hade något av ett sabbatsår från fotbollen, som jag där och då tänkte var något permanent.

Men jag upptäckte grabben när MFF spelade i Superettan året därpå.

Nu är jag påväg att börja berätta en lång historia som är lite för stor och för ovidkommande (nästan) för bloggets ämne.

Poängen är att Zlatan har en unik ställning för mig, så jag hade köpt boken oavsett.

Eller kanske inte oavsett.

För en anledning till att jag ville läsa boken är att Zlatan sällan pratar smörja som sina kollegor. Det han säger behöver inte alltid vara så speciellt, men han är rak på sak.

Nu när jag har läst klart den kan jag besviket konstatera att Zlatan för första gången snackar mycket skit.

Det talas om att det ska kretsa mycket kring principen att "gå sin egen väg", men nästan hela berättelsen är en stor klyscha. Det är mycket som framstår som bara bullshit som han kommer med för att bygga upp en image, som inte ens är särskilt intressant, utan bara förutsägbart.

Nu har jag läst den i olika omgångar så jag minns inte precis allting, men det enda jag kan säga som positivt är att jag inte ångrar att jag inte läste den. En fotbollsnörd är en fotbollsnörd, och då är det givet att man vill läsa om saker som har hänt bakom ridån som en spelare aldrig skulle avslöja under skeendet. Det är aldrig tråkigt att veta hur det var i Ajax omklädningsrum, förhandlingar mellan Raiola, Zlatan och Moggi, och så vidare.

Men det kunde ha varit så mycket mer, och som sagt, att just Zlatan bjuder på en skriptad klyscha är en besvikelse.