onsdag 15 februari 2017

Aldrig tillbaka till Bernabeu på skärmen

När 3-1-målet kom bytte jag match.

Och jag kände att jag aldrig vill komma tillbaka.

Det handlar om toppfotbollens förutsägbarhet men inte bara det.

Jag tål fortfarande bilder från Bayerns hemmaborg. Kanske för att jag bara ser dem några gånger under våren.

Jag tål fortfarande bilder från Camp Nou. Kanske för att det finns något magiskt i dess överbreda mått och för att klubben har en stark identitet. Katalansk och cruyffsk.

Men Santiago Bernabeu med all dess anor... Det hjälper inte. Det finns inget som kompenserar den förutsägbara fotbollen där. Det där tredje målet var sportsligt sett häftigt men inte så mycket mer.

Real Madrid har jag gillat, och senare inte gillat, men aldrig avskytt.

Real Madrid är fortfarande Hugo Sanchez, Butrageño, Fernando Hierro, Raúl, med mera, in my mind.

Och sen giganter från 50- och 60-talet.

Men inzoomningen på Bernabeu och alla dessa STORMATCHER år efter år don't cut it för mig. Usch. Jag pallar inte mer av detta gladiatorspel. Det finns ingen charm, ingen finess, ingen identitet utöver "vi är stora mäktiga Real från Madrid". Ikväll tänkte jag om det inte måste vara grymt tråkigt att hålla på Real Madrid.

Det får mig nästan att må illa. Jag såg fram emot detta på grund av Napoli. Jag blev besviken av att de kläddes i svart och inte himmelsblått.

Jag gladdes av Insignes fantastiska mål.

Jag suckade över Benzemas kvittering.

Jag gav upp när Kroos sköt in sitt.

Och jag ville inte se mer när det där så kallade konstmålet. Jag skiter i mål i det här sammanhanget. Jag skiter i bra fotboll. Jag tittar på fotboll med hjärtat. Underhållningen kan någon annan gilla.

PSG:s chockerande utklassning var bara konstandning. Det skapade en härlig fläck på det slätstrukna, så vi kommer att komma tillbaka.

Men likväl kommer det i april och maj att vevas bilder på bra fotboll från Santiago Bernabeu. TV-spels foto.

Jag har redan ena benet utanför. Och det andra kvar.

Medan fotbollen äter upp sig självt.

fredag 30 december 2016

Utvärdering av EM - del VII

Final

Frankrike - Portugal 0-1
Frankrike var det bättre laget och Gignac var centimeter ifrån att bärga hem guldet på fransk mark som hans landsmän tidigare gjort, men den här gången fick Portugal med sig marginalerna och en och annan tänker säkert på EM 1984 när man torskade i en svängig match i semifinalen, EM 2000 när Abel Xavier blockerade Trezeguets skott och Zidane sköt in straffen under förlängning, också EM-semi, och VM 2006 ny semifinal när Henry föll lätt, Zidane satte straffen igen och Portugal därefter enkelt kontrollerades undan.

En gång i tiden hade det förstört min vecka men nu är jag vuxen och knockad för många gånger för att bry mig. Allra minst om ett europeiskt mästerskap som ju väger lättare än VM.

Jag tillhör de som är okej med att säga att ett lag inte förtjänade att vinna så jag kan säga det. Portugal är inte Europas bästa landslag 2016 och de var sannerligen inte det bästa laget i turneringen. Men i fotboll behöver man inte alltid vara bäst för att vinna.

Dock så tycker jag väl att de kanske inte behöver be om ursäkt för detta. Sedan millennieskiftet har ju Portugal hållit en väldigt hög lägsta nivå och ofta varit långt framme i turneringen. Det har varit någon slags logik i att det någon gång ska gå deras väg.

Dessutom utgick ju Crisiano Ronaldo tidigt i den här matchen. Ett avbräck som i sig var otursamt. Och så vann man med en hel del tur men ändå legit.

För Frankrike... Tja, ett lyckat VM 2014 och ett EM 2016 där man på hemmaplan höll för pressen och besegrade Tyskland övertygande i semifinalen. Nu har man tvättat av ett decennium av besvikelser (med VM-silvret 2006 som ett undantag).

Slutet gott, allting gott.

torsdag 29 december 2016

Utvärdering av EM - del VI

Semifinaler

Portugal - Wales 2-0
Japp. Listiga Portugal fick det som de listiga ofta får. Efter att ha gnetat sig fram till semifinal serveras Wales på fat. Utan Ramsey dessutom, som hann bli avstängd till matchen. Wales hade redan utfört sin bragd. Portugal till final. Alla nöjda och glada? Nej, Portugal hade ju inte bjudit till dans och förtjänade inte sin plats i finalen. Jag önskar att jag kunde ironiskt njuta av ironin men nej, jag vet vad det sedan ledde till.

Frankrike - Tyskland 2-0
Tyskland besegrade sina demoner mot Italien, och nu blev det Frankrikes tur att förgöra sina övermän från 1982 och 1986. Och 2014, men den gången sved det inte lika mycket. Frankrike hade återupprättat sin heder efter några bedrövliga turneringar och Tyskland var storfavorit.

Det var en straff som var ganska given men den svenska allmänhetens omdöme skiftar efter hjärtat. De rationella skandinaverna har sina brister de också. Tyskland är Tyskland. Om det ska ge sig måste det hända efter blod, svett och tårar. Inte en onödig straff. Ett onödigt men regelvidrigt ingripande av Bastian Schweinsteiger. Hans. Straff. Mål. Griezmann klarar nerverna. Senare framstår det tyska försvaret som numret mindre när ett jobbigt läge i straffområdet leder till att Griezmann enkelt placerar in bollen bakom Neuer.. Om fransmännen någonsin gjort bort den stygge grannen i öst på den här nivån var det 1958 när Juste Fontaine höll låda.

Kvitt för Sevilla 1982? Absolut inte. Det var VM. Det var ett av de vackraste landslagen i historien mot en av de mest ondskefulla. Det var en förlust som aldrig kommer att sluta svida.

Men, särskilt med tanke på att det var i hemma-EM var det ändå viktigt att knäppa tyskarna på näsan och avsluta en trend mot rivalen.

Utvärdering av EM - del V

Kvartsfinaler

Polen - Portugal 1-1 (3-5 e.str.)
Minnet sviktar här också. Mer än tidigare. Jag misstänker att den kommer även att bli en parentes i det kollektiva minnet, såvida inte det är en åttaåring som precis håller på att bli kär i fotbollen.

Wales - Belgien 3-1
Den största knallen i EM dittills. Belgien verkade ha släppt pressen av sig efter en och en halv turnering och kanske var det inte ens det som var problemet. Men nu riskerar denna gyllene generation att missa en riktig framgång som alla väntar på.

Tyskland - Italien 1-1 (6-5 e. str.)
Semifinalen i Mexiko 1970 (seklets match), finalen i Spanien 1982, semifinalen i just Tyskland 2006 och semifinalen i Warsawa för fyra år sen. En gång löd en italiensk banderoll "den enda gången vi förlorade var när vi slogs med er" (världskrigsreferens). Tyskland hade alltså varken före eller efter Berlinmurens fall lyckats besegra Italien i en storturnering, ett faktum som var ganska märklig med tanke på tyskarnas fantastiska historia, men ändå inte så jättekonstigt eftersom den italienska smartheten under alla de decennierna var det som kunde stå emot det organiserade tyska maskineriet. Andra bullar är det nu när alla landslag spelar ungefär likadant.

Nåja, nu lyckades alltså tyskarna dels hålla sin fantastiska svit på straffsparkar, dels bryta förbannelsen mot Italien, även om de på pappret fortfarande inte besegrade de blå. Matchen slutade ju oavgjort. Men när en utslagsmatch mellan lagen slutat med tyskt glädje och italienska tårar så får man ändå intellektuellt räkna det som en halv seger i alla fall. Att 90 minuter och förlängning inte räckte blir dock fortfarande intressant i fortsättningen.

Förutom de historiska noteringarna lär matchen bli ihågkommen för en av de sämsta straffsparksläggningarna någonsin, i de här sammanhangen. Vilket bland annat säger något om att den tyska mentaliteten inte är vad den en gång var, men det har vi nog förstått under Jogi Löws era tidigare.

Frankrike - Island 5-2
På vissa håll sades det inför matchen att fransmännen hellre hade fått England för Island vet man inte ens var man har. Island är man livrädd för. Men det var såklart skitsnack. Island skulle inte längre underskattas men Island är också ett landslag utan spets. Det finns inga spelare som ett franskt försvar ska vara livrädd för. Nu blev det lite lekstuga eftersom Island inte lyckades hålla nollan längre än 12 minuter för att få den berömda moteffekten av ett hemmatryck. Frankrike seglar vidare, alla nöjda och glada.

tisdag 27 december 2016

Utvärdering av EM - Del IV

Åttondelsfinaler

Schweiz - Polen 1-1 (4-5 e. str.)
Polen inleder med ett antal vassa chanser och tar så småningom ledningen. Schweiz äger större delen av andra halvlek och förlängning men åker ut på straffar igen, för andra gången i sin historia, 10 år efter sortin mot ett annat östland; Ukraina. Matchen lär väl annars bli ihågkommen för Shaqiris festliga kvitteringsmål, och som en historisk notering att Polen spelade sin första utslagningsfasmatch på 30 år och sin första straffsparksläggning.

Kroatien - Portugal 0-1 e.fl.
Kroaterna går in som knappa favoriter och med ett lag som för en gångs skull är rättmätigt hajpat. Då blir det typiskt nog så att man faller på grund av fotbollens cynism i slutskedet. Portugals sena mål - som Quaresma inte ska ha någon cred för då en femåring också hade kunnat peta in den - sved säkert men jag hade i alla fall satsat alla mina pengar på att iberierna hade vunnit straffsparksläggningen ändå. På grund av kynnet, rutinen och den nämnda cynismen.

Wales - Nordirland 1-0
För första- och enda gången går Wales in i en match som klar favorit tack vare den här gynnsamma lottningen och vinner utan bekymmer. Synd för turneringen att dessa två publikstarka lag med den starka brittiska karaktären fick möta varandra istället för att sprida ut det nämnda över två matcher.

Ungern - Belgien 0-4
Verkligheten hinner ikapp ungrarna som dittills hade haft väldigt mycket flyt med marginalerna. Så torskar Europas nyfascistiska flaggskepp mot detta mångkulturella belgiska landslag stort. En vinkel som en sån som jag bara inte kan missa.

Tyskland - Slovakien 3-0
Jag har glömt en hel del av den här matchen. Hände det inte många anmärkningsvärda saker i första halvlek? Nå, jag tänker inte gå och läsa mig till det. På pappret i alla fall inget att orda om.

Italien - Spanien 2-0
Ett av azzurris största triumfer sedan det nya millenniet. När Spanien tappade gruppsegern mot Kroatien var det en nitlott för Italien som fick sota för det övertygande gruppspelet. Men det visade sig vara spanjorerna som drog nitlotten. Det på pappret underlägsna Italien överträffar prestationen i EM-premiären mot Belgien och kör mer eller mindre över Del Bosques gäng i första halvlek. Rättvis seger och Italien känner guldvittring a la 1982.

Frankrike - Irland 2-1
Det talades om Henrys hands 2009. Som i vår anglofila media är en tidigare icke skådad orättvisa som FIFA av nån anledning ska ha en massa skit för. De borde nämligen ha insett att Martin Hansson inte var lämplig som domare för den matchen? Att fuska till sig fördelar aldrig har hänt tidigare? Att fusk i matcher brukar rendera i att man spelar om matchen?

Nä, Frankrike visade styrka och kom tillbaka från underläge i en match som man var piskade att vinna. På fransk mark brukar de annars så nervösa fransmännen av någon anledning leverera.

England - Island 1-2
Att alla var eniga om Englands favoritskap är inte märkligt. Att Islands seger beskrevs som en mirakel är... Väldigt märkligt. Som tidigare nämnt, man hade ju i kvalet knäckt både Turkiet och Holland. Nu räckte det tydligen inte att man följde upp det med att gå igenom sin grupp obesegrade. Den reaktion som mötte hypotesen att Island slår ur England, och den som mötte det faktum att de hade gjort det efter matchen, hade passat bättre att Estland slagit ut Tyskland i ett kvalplayoff eller något liknande.

Hursom, Island slogs inte ner av en tveksam straff som gav England en tidig ledning. Innan England hann hämta sig från kvitteringschocken knockade man dem en gång till och därefter höll stabiliteten. Lagerbäck gjorde så det som han aldrig gjorde med Sverige; gick vidare från en utslagningsfasrunda.




söndag 6 november 2016

Helsingborg näst längst i dagens Allsvenskan

Idag avslutas Allsvenskan 2016 och den enda bataljen av vikt som återstår är den om tillfällig överlevnad mellan Gefle och Helsingborg.

Båda dessa lag har en mer (HIF) eller mindre (GIF) lång svit av allsvenska säsonger bakom sig. I Gefles fall kan det mycket väl bli deras mest lyckosamma era någonsin. För så pessimistisk är jag i alla fall när det gäller förhoppningar om fotbollens överlevnad i en kylig svensk hockeystad i framtiden.

Nå, man kan ju då undra... Hur många säsonger har dessa och de andra lagen bakom sig?

Och göra en tabell därefter.

Here we go. Klubb och hur många säsonger det har gått sedan de senast var utanför Allsvenskan (vid lika avgör antal säsonger totalt)

  1. IFK Göteborg - 40
  2. Helsingborgs IF - 24
  3. IF Elfsborg - 20
  4. Malmö FF - 16
  5. Djurgårdens IF - 16
  6. Kalmar FF - 13
  7. Gefle IF - 12
  8. AIK - 11
  9. BK Häcken - 8
10. IFK Norrköping - 6
11. Örebro SK - 3
12. Falkenbergs FF - 3
13. Hammarby IF - 2
14. GIF Sundsvall - 2
15. Jönköpings södra IF - 1
16. Östersunds FK - 1


söndag 23 oktober 2016

Utvärdering av EM - del III

Grupp E
En av grupperna med flera uppseendeväckande resultat. Eller, de var ju på sätt och vis väntade.

Det började med Sverige och Irland, där vi hade fått hybris av någon anledning och räknade ganska kallt med tre poäng. Trots det svaga kvalet och ett manskap som inte var klasser högre än irländarna, Zlatan borträknat.

Sverige brukar ju ha svårt mot lag från de brittiska öarna, storlaget England borträknat, så vi borde ha varit varnade. Irland ägde första halvlek. Inte genom bländande spel, men genom att attackera och skapa farligheter. Sverige vaknade alldeles för sent och fick därmed vara nöjt med 1-1. Dock så spelade man ju på pappret bort sig eftersom det var enda matchen där tre poäng kunde hämtas.

Belgien som fortfarande - med rätta - är Europas hajplag kunde inte fått sämre startmotstånd än ett nederlagstippat Italien. De röda djävlarna må ha en del rutin från stora sammanhang, men inte som favoriter att vinna turneringar, medan Italien som bekant är ett av de två stora på kontinenten sett till de senaste hundra åren.

Så kontrades Belgien sönder av detta på pappret bleka Italien som utöver drömmotstånd också hade den bästa möjliga tränaren på bänken - Antonio Conte. 2-0 till hans lag var rättvist men man skulle överträffa sig ytterligare innan turneringen var över. Jag vill dock få det sagt här att de inte charmade mig för i min värld är Italien inte ett gäng dussinlirare som kämpar till sig framgång, utan ett av världens bästa fotbollslandslag. Graziano Pelle? Giaccherini? Den brasilianske fotbollsprodukten Eder? Tack, men nej, tack.

Belgien var nu rejält pressat men visade karaktär och körde över ett Irland som ju inte hade något att förlora. Hazard briljerade så som alla hade hoppats.

För Sverige blev det en herrans massa snack om brist på "avslut på mål". Ett ointellektuellt sätt att se på fotboll där skott på mål kan innebära en harmlös rullare från 30 meter, medan en nick från tio meter som svischar förbi stolpen inte dokumenteras. Det blev lite som när Sverige åkte ut mot Tyskland 2006 och ingen ville se att Lagerbäck faktiskt hade rätt i att värdlandet trots allt inte skapat så mycket utom en massa långskott utifrån.

Nå, skott eller inte skott, den här gången hade ju kritikerna rätt i att Sverige var uselt mot Irland. Mot Italien presterade man ungefär så bra som man kan men hängde inte med när Eder drog i gasen.

Mot Belgien gjorde Sverige sin bästa match i turneringen och fick ju ett mål helt omotiverat bortdömt i början av andra halvlek. Men det går ju knappast att skilja EM-besvikelsen överlag på den situationen. Nainggolan satte spiken i kistan med det som i vissa kretsar kallas "mörsare".

Italien hade ingenting att spela för mot Irland. Man kunde inte ens lägga sig då gruppsegern var säkrad. Den detaljen kanske var en nackdel för Martin O'Neills män, som dessutom var för mycket av ett brunkarlag för att kunna ta en seger på beställning. Och det satt ju långt inne men i 85:e minuten nickade Brady in 1-0 och så var turkarna borta från EM. Irland tog sista tredjeplatsen tack vare det målet.

Grupp F
Österrike var uppsnackat. Ungern var tillbaka efter 14 raka kval utan framgång. Portugal hade sett bättre ut förr. Och Island tog inte många på allvar.

Gruppen var därför inte alltför svårtippat men det blev precis tvärtom. Österrike svek, medan Ungern märkligt nog vann gruppen och där Portugal fick kämpa sig till avancemang verkade Island hela tiden med i matchen.

Men så är ju också tillfälligheternas makt stor i fotboll. Hade David Alabas skott gå in istället för att träffa stolpens insida i inledningen av premiären talar mycket för att Ungern hade fått säga hejdå redan där. Ungern hade dessutom flyt med skotten i avslutningsmatchen mot Portugal. Verkligheten skulle hinna ikapp de rödvitgröna i åttondelen, men lite framgång får man unna det lag som för länge länge sen kallades för de magnifika magjarerna. Hur hade man lyckats vara så långt borta från slutspel när länder som Lettland och Slovenien för längesen fått känna på kvalframgångar?

Island hade tagit sig till EM genom att ligga före både Turkiet och Nederländerna i kvalet men för de breda massorna är det egna regler som gäller, och när vår media inte "hjälper till" blir det lätt så att man kan beskriva ett sånt landslag som ett blåbärsgäng. Därför tyckte alla att det var en supersensation att man tog sig vidare från gruppen och den så kallat tråkiga fotbollen hade man överseende med. Det var ju Island. Den en gång så föraktade Lagerbäck blev under några veckor en populismens hyllningsfigur.

Men även där ska det ju sägas att Österrike hade lite otur i den spännande avslutningsmatchen där ett rödvitt 2-1-mål hängde i luften, och det hade ju skickat ut Island och "vulkanen" tillbaka till ön.

Istället kontrade IFK Norrköpings "Trasten" Traustasson in 2-1 åt andra hållet. Vi får sträcka oss tillbaka till EM 1992 för att minnas förra gången en sån sak hände. Då nickade Janne Eriksson in 1-0 till Sverige mot Frankrike.