Uppdatering: Säsonger i Allsvenskan

Då uppdaterar vi listan med ytterligare tre säsonger sen sist. Två av dessa sviter kommer ju att ta slut i år, då 2023 alltså är det senast inräknade.

Det som för mig är i fokus är att när jag började hålla koll på detta trodde jag aldrig dagen skulle komma då IFK Göteborgs svit skulle vara hotat. När AIK som senaste negativa skrällen i sammanhanget hände var Allsvenskan fortfarande bara 14 lag och sen dess hade det gått ungefär 10 år. Ingen sådan långkörare hade varit i närheten av att ramla ur. Djurgården 2009 var ju trots allt inget ovanligt på den tiden då det var en klubb som under hela nittiotalet kört jojo mellan de två högsta nivåerna.

Just Djurgården förlorade i eftermiddags mot IFK Göteborg och känslan är att det räddade den 47 säsonger långa sviten. Innan det kändes det som att AIK:s räddning bara var en tidsfråga medan Blåvitts eventuella nedflyttning rentav var sannolikt. Men nu är poänggapet stängt och prestationerna har varit på uppgång liksom poängskörden. Det blir nog Degerfors som får ta den andra direktplatsen ner tillsammans med Varberg. 

Jag kan se kval för IFK Göteborg men där har ju Allsvenska lag ett klart övertag mot SE-uppstickaren och i just det här fallet skulle det också handla om ett allsvenskt lag som har haft en bra höst. 

Vad gäller listan i övrigt så konstaterar vi 20 raka allsvenska säsonger för Kalmar FF, vilket man inte varit i närheten av tidigare sedan denna svit inleddes 2004.

Även Sirius sju raka har någonting för en klubb som inte hade spelat allsvenskt sen 50-talet innan detta.

Elfsborgs 27 år långa bör också vara en klubbrekord, tänker man. Det får undersökas senare.

IFK Göteborg - 47

IF Elfsborg - 27

Djurgårdens IF - 23

Malmö FF - 23

Kalmar FF - 20

AIK - 18

BK Häcken - 15

IFK Norrköping - 13

Hammarby IF - 9

IK Sirius - 7

Mjällby AIF - 4

Varbergs BoIS - 4

Degerfors IF - 3

IFK Värnamo - 2

IF Brommapojkarna - 1

Halmstads BK - 1

Slutsummering: Rankingen

 

 1. Argentina

2. Frankrike

3. Kroatien

4. Marocko

5. Nederländerna

6. England

7. Brasilien

8. Portugal

9. Japan

10. Senegal

11. Australien

12. Schweiz

13. Spanien

14. USA

15. Polen

16. Sydkorea

17. Tyskland

18. Ecuador

19. Kamerun

20. Uruguay

21. Tunisien

22. Mexiko

23. Belgien

24. Ghana

25. Saudiarabien

26. Iran

27. Costa Rica

28. Danmark

29. Serbien

30. Wales

31. Kanada

32. Qatar

Utvärdering: Argentina

 

1. Argentina

Hur börjar man?

Det är så stort för mig att Argentina vinner VM, utan att jag ser Argentina som ett av "mina" lag. Om detta har jag redan skrivit här.

Jag hade svårt att förstå hajpen i början och det fortsatte nästan turneringen igenom. Någonstans vid semifinalen såg jag att de ändå har en sammanhållning och glöd som de andra guldaspiranterna saknar och som i sig kan bära laget hela vägen trots en del skönhetsfläckar spelare för spelare.

Många av de inbitna tyckarna fick rätt men efter premiären mot Saudiarabien gav de alla gemensamt upp.

Även om det inte såg bedrövligt ut spelmässigt var det ett tecken på att man inte hade skallen om man förlorade mot Saudiarabien med 1-2, trots en ren bjudning av straff.

Det innebar också att man skulle få spela resten av gruppspelet med kniven mot strupen.

Upp mot Mexiko... Ett lag som Argentina visserligen har besegrat många gånger, men som i VM verkligen inte är ett lag man behöver vinna mot. De förlorar helt enkelt väldigt sällan där. Det tog sin timme men sen förlöstes allt av ett sånt vackert mål. Distansskott längs marken av Messi. Och ytterligare en pärla av Fernandez innan slutet.

Parallellen kunde dras till 1990 när Sovjetunionen besegrades i match nr 2 efter den inledande premiärförlusten mot Kamerun.

Men det krävdes fortfarande seger i sista för att vara oberoende av andras insatser. Här blev det dock inget snack om saken. Total dominans och 2-0. Nu såg det ut som att de åtminstone kunde gå ganska långt.

Särskilt som man stod mot Australien i åttondelen. Om det fanns en mina skulle det nog inte komma här. Och även om klarare segrar har skådats var Australien aldrig tillräckligt nära för att överleva här.

Nederländerna i kvartsfinal är alltid en källa till oro för Argentina. Här skulle man verkligen behöva ta fram sitt så kallade A-game. 

Trodde vi. I praktiken var man förvånansvärt nog tydligt starkare och ledde bekymmerslöst med 2-0 innan Van Gaal gjorde sin grej med övergång till brunkarfotboll med Weghorst i huvudrollen. 

Med den nederländska drygheten intakt blev det en underbar svettig och bråkig historia där Leandro Paredes psykbryt är för mig ett av VM:s stora höjdpunkter. Oförklarlig galenskap är något den moderna fotbollen försökt tvätta bort så man gillar när det uppstår. Paredes börjar med en väldigt farlig glidtackling mot Nathan Ake och innan chocken har lagt sig dubblar han med att stiga upp och dynga bollen mot det nederländska avbytarbåset men bänken är tom vid det här laget så ingen träffas. Det hindrar inte att det blir total kalabalik och klungfajt. 

All logik talar för att Argentina åker ur när man tappar 2-0 till 2-2 djupt in på tilläggstiden, men hjälps tillbaka in i matchen av passionen på läktarna och på plan. Alltså det som så ofta är en nackdel men som Argentina beundransvärt gör till en fördel och har flera chanser att avgöra innan förlängningen är över.

Vilket nu blev ytterligare en anledning till att tro på holländarna inför straffarna. Argentina hade ju nästan vunnit två gånger. Men det blev inte ens jämnt. Innan det hann bli tillräckligt illa slog målsumparen Lautaro Martinez in den avgörande straffen.

Och snart bröt allt helvete löst som väntat. Efterspel. Och Messis nu legendariska salva mot det som sägs ha varit Weghorst i mediazonen. Vad nu bobo exakt betyder. Överlag verkade Messi mer argentinare och finare än någonsin. Även om det finns något fint med hans tidigare blyghet känns det också bra att han till slut skakat sig loss från den rollen i vilken han bara lirar gudomlig fotboll och håller tyst.

Lyckligtvis fick det framgångsrika men överväldigade Argentina pusta ut i semifinalen mot Kroatien som ju blev den enklaste segern i hela VM för deras del. Julian Alvarez fortsatte att löpa och slänga sig in med huvudet före mot målvakter och det gav en omdiskuterad straff innan han i nästa skede krockade sig fram till ett märkligt klumpigt solomål. Och så Messis överskattade men ändå imponerande räd vid 3-0.

Final mot Frankrike. Repris på 2018 års kanske mest minnesvärda match då Argentina som enda lag i turneringen skakade om de blivande världsmästarna men såg sig besegrade med 3-4.

Frankrike hade dittills haft en mycket rimligare väg till finalen där man aldrig riktigt haft kniven mot strupen utan blott ett fåtal gånger känt av ett visst hot men inte mer. Mbappes snabbhet mot Argentinas starka men osmidiga försvarslinje oroade.

Men vi fick en total besvikelse från fransmännens sida. Det var Argentinas match till 3/4. Burna framåt av publiken och den egna oerhörda viljan. Det som gett dem en triumf mot Nederländerna i kvarten. Di Marias avslut på kontringen till 2-0 är en kandidat till VM:s vackraste mål.

Men så rasar allt på några minuter kvarten innan slutet. Frankrike får en livlina via straff och utnyttjar den omgående när Mbappe visar kyla på volley, kvitterat till 2-2.

Nederländnera all over. 

Men det gäller även förlängningen där Argentina än en gång lyfter sig när man väntar på fallet. Det lite röriga 3-2-målet som Messi får in borde ha blivit segermålet. En på flera sätt felaktig straff för Frankrike följt av avgörande på straffsparksläggning i en final var säkert roligare för de neutrala men i min värld är inte det den optimala fotbollen.

Den här gången är läget inför straffläget något annorlunda. Argentina har gjort det bra i förlängningen och har haft den sista farliga chansen som Lautaro Martinez givetvis bränt. 

Men dessförinnan har straffhjälten från kvarten Emiliano Martinez i ett och samma läge stått för VM:s främsta räddning samtidigt som han fullständigt ändrat VM-historien. Man är lika imponeard av hans benparad som man lider med Kolo Muani som kommer att få leva med detta i resten av sitt liv.

Således har Frankrike också något att förlora när straffarna ska slås. Och det gör dem. Även detta blir likt kvartsfinalen mot Nederländerna på så sätt att Frankrike väldigt snabbt börjar skjuta sig bort medan Argentina hämtar styrkan när den behövs som mest.

Till slut är 36 års väntan över. Förbannelsen är bruten. Två år efter Maradonas bortgång är Argentina världsmästare igen. För tredje gången i historien.

Man vinner inte VM på att ha världens bästa individer på plan utan på att hantera desperationen på rätt sätt. Omvandla energin omkring sig till styrka. Det är som sagt ofta en börda men ibland är det till ens hjälp. Det är svårt att förklara det men det bara kändes som att det var dags nu. Man hade varit för fula på att vinna, för bra för att vinna och för dåliga för att vinna. Här hade man lite av varje och hade vunnit Copa America för första gången på nästan 30 år det föregående året. 

Och så den där Lionel Messi förstås. Den individualisten som de ändå hade i laget. Han vars historia bidrog till den överväldigande känslan att det var dags nu. Det var tvunget att bli så den här gången. Han hade ju aldrig vunnit VM som man brukar säga i dessa individcentrerade tider.

"Han" borde ha vunnit den 2014. Argentina blev rånat på olika sätt i den finalen. Men hans roll hade i så fall inte varit lika stor som den blev nu åtta år senare. 

Messi var inte utomjordisk som han var i sina bästa Barca-dagar då han kunde bara sänka huvudet, dribbla och väggspela sig förbi försvaren. Och det är inte så man ska vinna VM i den vuxna världen. 2022 är han navet i landslaget och utnyttjar sina lagkamrater. Någon räd hit och dit bjuder han på men mest är det de briljanta framspelningarna som Alvarez går i döden för, och de behärskade avsluten från distans. Messi var riktigt bra i detta VM men på ett annat sätt än sin prime i ligafotbollen. Jag tror jag talar för alla när jag säger att han gjorde sitt bästa VM någonsin oavsett guldmedaljen.

Är han bäst genom alla tider? Nej, det hävdar jag bestämdhet att han inte är. Maradona är fortfarande Maradona. Men aldrig har Messi haft ett bättre case. För där man i ligafotbollen kan peka på hur mycket lättare det är att ha show när ojämnheten är mångdubbelt större än Diegos tid i Italien, är inte landslagsfotbollen idag ojämnare än vad den var på Diegos tid. Snarare är den väl jämnare... Dock inte lika brutal och ogästvänlig överlag.

Men det är mest en parentes. Den här eviga diskussionen om vilken individ som är bäst är så trött vid det här laget och jag deltar mest för att jag har det i ryggraden att värna fotbollshistorien och slåss för min hjälte Diego Armando Maradona.

Det viktiga är att Argentina är världsmästare och Lionel Messi som aldrig bad om att få vara en del av den här vulgära fotbollskommersialismen avslutar sin fotbollssaga på ett fint sätt. Det är inget jag missunnar honom bara för att det är i enlighet med deras manus.

Om fyra år kommer VM vara något annat. Det är slutet på en nästan 100 år lång era där vi haft något tillsammans under en sommar. Då är splittringen ett faktum. Men delar av det kommer vi att ha gemensamt och det är så fint att för första gången sedan 1990 gå in i ett VM där Argentina är regerande världsmästare.

4 segrar

2 oavgjorda

1 förlust

15 gjorda mål

8 insläppta mål

Utvärdering: Frankrike

 2. Frankrike

För första gången sedan 1998 gick de regerande världsmästarna till final. 

Och för första gången sedan 2002 noterar ett landslag två raka VM-finaler.

Har man förlorat en VM-final tar det emot att visa glädje, men rent statistiskt kan Frankrike nu en gång för alla pusta ut över att de mörka åren efter storhetstiden runt millennieskiftet äntligen kan läggas bakom dem som något tillhörande historien och inte ett mönster som när som helst kan smyga upp till ytan igen.

Vi som var med 2008 och 2010 vet. 

Det har tagit tid efter det att kunna se på Frankrike som ett stabilt topplag.

2018 vann man VM nästan på andra växeln och den här gången var det inte helt olikt. Man gick till final relativt enkelt. Gruppspelet var aldrig en fråga, åttondelen var en promenad i parken. Kvartsfinalen hade en obehaglig stund men det reddes ut rätt tidigt medan blivande finalmotståndaren Argentina dagen innan lidit pina.

Semifinalen mot Marocko kändes ändå steget värre än Belgien 2018. Jag är övertygad om att ett marockanskt kvitteringsmål hade kunnat bli förödande för les bleus. Men det förblev en hypotes och ytterligare en gång räckte det med 90 minuter.

Så Didier Deschamps... En av historiens mest meriterade fotbollsprofiler spelar inte jordens mest underhållande fotboll men har alltså på sex år gett Frankrike ett VM-guld, två VM-finaler och en EM-final. Rimligen kommer han att hållas betydligt högre om 30 år än vad som är fallet idag, förutsatt att vi har vår fotboll och dess enhetliga diskurs kvar.

Och så var ju Frankrike det där friläget från Kolo Muani att vinna sin andra raka final med 4-3 efter förlängning och med sina åtta mål på två finaler bli första laget på 60 år att försvara en VM-titel. Det är svårt att smälta hur mikroskopiska detaljer ger såna gigantiska utslag.

Vad gäller den hajpade Mbappe så är han kanske bäst i världen, vad vet jag. Men bespara mig gapandet om att han gjorde tre mål i en VM-final när två av dem kom på straff. Fakta är fakta men det hindrar inte oss från att värdera. Och detsamma gäller hans kollega Messi för övrigt. 

I övrigt var det ju inte Frankrikes profilstarkaste lag någonsin och det har något att man nästan vinner VM utan att behöva be om ursäkt medan Kante, Benzema och Pogba alla är borta pga skada. 

Jag ser fram emot fortsättningen. Skulle det till exempel kunna bli tre raka VM-finaler? Andra har gjort det förr.

 

5 segrar

1 oavgjord

1 förlust

16 gjorda mål

8 insläppta mål

 

Utvärdering: Plats 3-4

 4. Marocko

När Kamerun sprängde vallarna för 32 år sen kom Pele med det berömda citatet som för varje år låtit mindre träffsäkert.

Det var säkert något han bara sade utan att tänka efter för mycket. Det ska vi ha med oss när vi ger oss in i att analysera uttalandet.

Men det var ju att ett afrikanskt lag skulle vinna VM innan årtusendet är över.

Och eftersom de då bara hade två chanser på sig tror jag inte att Pele var bokstavlig. Hans poäng var att det kommer att ske i en närstående framtid.

Men det tog 12 år innan Senegal upprepade bedriften att nå kvartsfinal. Ghana följde efter och föll på mållinjen. När pratet om guld ersatts med diskursen om när ett afrikanskt landslag ska nå längre än Kamerun gjorde.

Svaret har vi äntligen fått. Marocko 2022.

Lottat in i en på förhand svår grupp. Men inte omöjlig. Även om utgångstipset hos den breda allmänheten var att de europeiska storlagen skulle ordna avancemang dömdes inte Marocko ut som chanslöst.

Tajt organisation blev receptet och med inledande 0-0 mot Kroatien kunde man sniffa en framgång som man inte haft på 36 år i VM-sammanhang.

Det stora genombrottet kom förstås mot Belgien där det länge såg ut att bli en typisk sån där match där lillebror missar sina möjligheter - oavsett om det är via brända chanser eller bortdömda mål - och blir bestraffad en bit in i andra halvlek. Men Marockos fart bara fortsatte och det blev tydligt att vi hade att göra med fallet där uppgång och nedgång möts. 

Med en halv matchboll mot avsågade Kanada gjordes den processen kort. Gruppsegrare. Igen.

Sedan 1986 hade Marocko innan detta spelat tre VM och sanningen är att även om man alltså varje gång åkte ut i gruppspelet gjorde man knappt en dålig match. Framförallt 1998 borde man ha gått vidare men rånades av yttre omständigheter. 

Så, egentligen var detta så naturligt. Förr eller senare måste man få utdelning om man alltid levererar.

Åttondel och derbyfaktor. Spanien. Cheddira presenterar sig här som lagets stora målsumpare. Marockos Guivarc'h. Men det är spanjorerna som förväntas vinna och misslyckas kapitalt. Missar samtliga av sina tre straffar. Bounou är hjälte och Hakimi likaså. Det dansas med mödrar. Marocko är the talk of town.

När Portugal står på tur och har nyss sprängt Schweiz i bitar är rubriceringen "nu har man väl nått så långt man kan nå?". Istället går nordafrikanerna ut och övertyga än mer. Är visserligen på efterkälken i början av första halvlek men efter El Nesyris otroliga spänst och nickmål får Portugal aldrig något ordentligt tryck igen.

Ytterligare ett känsligt europeiskt möte nästa... Världsmästarna Frankrike. Och ballongpysen kom omgående, i den femte minuten. Vi det laget blev Theo Hernandez den förste spelaren i VM att göra mål mot Marocko eftersom det dittills bara varit ett självmål mot Kanada som hamnat bakom Bounou.

Receptet för detta underlägsna och dessutom slitna Marocko hade ju varit att hålla 0-0 långt in i matchen för att på så sätt kunna jäklas med pressade Frankrikes nerver. När hugget istället kom omgående trodde vi alla det var slutet på sagan och inväntande en lång sträcka till slutsignalen.

Vi fick mer eller mindre motsatsen. Marocko steppar upp och skapar. En del riktigt farliga chanser. Och ska ju ha straff när Hernandez klantar till sig mot Boufal (VM:s hårdaste namn?) men belönas med frispark. Det fortsatte även efter 0-2. Marocko föll med flaggan i topp och visade att man visst kunde prestera när man behövde föra matchen. Mot VM:s starkaste offensiv dessutom.

Bronsmatcher behöver vi kanske inte kommentera ingående. Vi noterar att det inte blev medalj för Marocko och det hade varit något, men stör inte helhetsbilden. 

Det kollektiva minnet runt ett VM är inte vad det en gång var så jag säger inte att många småbarn världen runt kommer att ha fått ett hjärta för Marocko nu så som jag och andra fick för Kamerun 1990, vad vissa fick för Algeriet 1982 eller Mexiko 1986 och så vidare. Mystiken är avtäckt dessa dagar. 

Men vi har inte gått från hundra till intet och jag tänker att ett historiskt intryck ändå har gjorts. Ett som förstås kommer att bli nästintill omöjligt för Marocko att överträffa, men nu har i alla fall gränsen flyttats fram ytterligare och något land lär förr eller senare ta över stafettpinnen och bli första laget utanför Sydamerika och Europa att nå VM-finalen.

3 segrar

2 oavgjorda

2 förluster

7 gjorda mål

5 insläppta mål

3. Kroatien

Ja, hur fan gick det till?

Att Kroatien tog medalj igen?

När man tittar tillbaka på den här turneringen så hittar man inte många stunder där Kroatien imponerar. Och ändå räcker det ända fram till en tredjeplats i VM. 

Ganska länge framstår man som det andra trötta euroepiska laget i Grupp F. Finalisterna från 2018 som nu lär landa på kvartsfinal i bästa fall och ut i gruppspel i sämsta fall. Där står man med 0-1 mot Kanada och allt tyder på att de ska kontras bortom räddning. 

Men man komma tillbaka starkt och det är väl precis där Kroatien ändå gör något riktigt bra i VM. Man är män mot kanadensiska pojkar. Blir intre ihjälstressade utan spelar in sig tillbaka i matchen med sin bollskickligheten och nån timme senare är det Kanada som är förnedrat.

Och där vände allt? Nix. De där överdrivna men inte grundlösa skämten om Romelu Lukaku? Hade nån av de bollarna gått in så hade bronsmedaljörernas VM slutat redan där. 

Om inte där så hade det också kunnat ta slut i åttondelen mot harmlösa Japan. Asiaterna hade energireserver i förlängningen och hade ju lett matchen med 1-0 tidigare.

Brasilien? Borta med några få minuter kvar av förlängningens tilläggstid. Lyckas få till en tursam kvittering när brassarna tidigare varit övermodiga.

Mot Argentina är man numret mindre vilket förvånar en del. Men då har man redan passerat spärren till 7 matcher och har bara ett sönderkört Marocko kvar att spela mot.

Brons.

Beröm skall ges till fotbollsnationen Kroatien men just den här gången... Ja, det blir en utmaning att komma på en annan VM-bronsmedaljör som uträttat så lite av värde för att få medaljen. 

Jag antar att cupspel är vad det är. Men detta kommer att spä på den svenska besattheten av att "lilla Kroatien" kan nå såna framgångar och "varför kan vi inte vara som Kroatien?". Folk minns resultat men inte de små detaljerna som kunde för allt i en totalt annorlunda riktning.

2 segrar

4 oavgjorda

1 förlust

8 gjorda mål

7 insläppta mål

Utvärdering: Plats 5-6

 6. England

Jag sa ju det. Om och om igen. Och att det behövdes sägas är en indikation på hur mycket folk avskyr att tänka några sekunder extra innan varje utvärdering.

Det krävs inget geni.

I ena hörnet:

Sverige, Danmark

I andra hörnet:

Frankrike.

Gareth Southgate har inte gjort underverk med landslaget. Han har inte åstadkommit något som Hodgson, Capello, Svennis m fl inte var kapabla till att göra. Han har bara mött sämre lag.

Så fort den turen med lottning tog slut åkte han ut i kvarten som ett genomsnittligt engelskt landslag brukar göra. 

Allt som allt gjorde han ett ganska bra VM. Gruppspelet gick som på räls när det väl behövdes - man blev väl bekväma inför matchen mot USA - och 3-0 mot Senegal i åttondelen är inte att fnysa åt.

Mot Frankrike gör man en okej insats men lyckas ju inte göra något spelmål. Kane klarar inte heller av att ta tillvara på alla straffar. Bjuder på en Baggio 94 fast i ett mindre dramatiskt läge.

Men en sak måste sägas. England ser ut att ha något på gång. Att kunna få fram sitt starkaste lag sedan Sven-Göran Erikssons namnstarka men lite trist spelande landslag i början av millenniet. De är säkert fortfarande överskattade men Kane, Saka, Foden, Bellingham... Det kan man göra bra grejer av under de kommande mästerskapen, Kane borträknat 10-12 år framöver. 

3 segrar

1 oavgjord

1 förlust

13 gjorda mål

4 insläppta mål

5. Nederländerna

Var inne på Brasiliens förmåga att alltid leverera i gruppspel.

Nederländerna är ett annat land som åtminstone sedan sent 90-tal haft den pålitligheten i VM. 

Men de gör inte det med hela världens förväntningar på sina axlar, även om det bär på mer än det kanske förtjänar.

Dessutom har de hunnit med att bränna kvalet två gånger de senaste tjugo åren.

Trots den höga rankingen kommer detta vara något av en icke-händelse i oranjes mästerskapshistoria. Deras plats i minnesbanken hos de allra flesta utanför hemlandet kommer att bestå i att de var med i en speciell match mot de blivande världsmästarna och vinklingen kommer vara mer från de sistnämndas sida.

Det gick nästan för enkelt fram till dess för att det skulle bli en bra story av det.

Seger i jämn premiär mot Senegal, en liten besvikelse mot Ecuador och toksäker hämtning av tre pinnar mot värdlandet... Följt av åttondel mot ett piggt men i sammanhanget inte så ansett USA där man vinner relativt komfortabelt med 3-1. 

Och sen boom. Klassikern mot Argentina. 

Men till skillnad från 1978 och 1998 var detta inget nederländskt lag som vann många sympatisörer. För få märkvärdiga spelare, för trist fotboll för att vara Hålland. 

Och som vanligt grisiga när det väl hettade till. 

Det är också talande att den brunkarfotboll som hämtade in 0-2 mot Argentina hade sin ledstjärna i en Wout Weghorst. Rågbröd och inte tulpaner.

Det psykologiska övertaget borde ha varit totalt inför straffarna men kapten Van Dijk missade första straffen och från det återhämtade man sig aldrig. Andra straffnederlaget mot Argentina på 8 år. Och ett nytt kapitel skrivet till berättelsen om den här rivaliteten. Där oranje alltså ligger under med 1-3 när vi räknar de avgörande matcherna.

3 segrar

2 oavgjorda

0 förlust

10 gjorda mål

4 insläppta mål

Utvärdering: Plats 7-8

8. Portugal

Bästa VM:et för Portugal sedan 2006 är ett faktum. Men det är inte som en framgång vi sammanfattar det.

På den tiden var man inget land att räkna med allra längst fram i turneringarna om man utgick från Portugal som fotbollsnation och deras VM-trupp. Flera från den gyllene generationen hade slutat, Figo var inte fullt lika bra som tidigare och många av spelarna var solida arbetare med bakgrund i bland annat Jose Mourinhos Porto.

Vi var många som tänkte att Portugal var påväg tillbaka till en mer obskyr tillvaro bakom toppnationerna eftersom det var deras historia. En relativt liten nation som då och då kom in i en framgångsrik era, a la Belgien eller Sverige.

Men tiden har visat att Portugal är nu för åtminstone ett par decennier framåt ett fotbollsland att räkna med på samma sätt som Nederländerna tog det steget på 70-talet och Frankrike på 80-talet. Man har en enorm talangproduktion och en framgångsrik talangskola. Det behövs inte ens neutraliserade brasilianare längre. 

Men överflöden av duktiga spelare har gjort att man kan falla igenom om man inte hittar den rätta mixen. Tidigare var man likt Sverige inte i en position att kunna välja så värst mycket överhuvudtaget och uppsidan var en svårslagen stabilitet.

Nu plockade tränare Santos ut fel elva - kan man argumentera för - mot Marocko så man föll vid den så starka skiljelinjen mellan kvartsfinal och semi mot ett Marocko som hur bra det än är inte ska räcka till mot Portugal.

Och trots portugisernas bitterhet efter matchen var det inte särskilt orättvist eller smutsigt och desperat agerande av Marocko. Portugals motbud var helt enkelt inte tillräckligt bra efter att man hamnat i underläge.

Det räckte mot Ghana och Uruguays mindre starka prestationer och i och för sig en ohygglig asfaltering av Schweiz men med facit i hand kanske det sett helt annorlunda ut om de sistnämnda tagit ledningen i den matchen. 

I backspegeln kommer detta VM även att beskrivas som Cristiano Ronaldos stora fall. Efter att hamnat i onåd i Manchester United månaderna innan blev det något liknande här där han inte tog lätt på petningen mot Schweiz.

Jag har aldrig varit ett stort fan av Ronaldo men tycker att skadeglädjen som massorna uppvisar är motbjudande. Det är mycket fördomar som kommer fram på ett olämpligt sätt och det är obehagligt när den ena efter den andra bara vill haka på snarare än att känna att det räcker med alla mot en.

Mina antipatier sparas istället till Bruno Fernandes som länge varit en osportslig typ som dessutom inte står för sitt svineri utan ofta söker allmänhetens sympatier via sociala media efter att han misslyckats i en match. Han deltog givetvis i gnällkören om att domaren i kvartsfinalen var argentinare vilket tydligen ska ha någon jättebetydelse enligt portugiserna. För att argentinarna var jätterädda för just Portugal eller avskyr Portugal för att de är Team Messi och ser Team Ronaldo i Portugal?

Kom igen.

Det blev rent av komiskt när Pepe beskrev det helt otroliga i att domaren bara lade till 8 tilläggsminuter. "I en VM-kvartsfinal!". Där talar vi om snabb anpassning till nya domartrender.

Så, Portugal... Godkänt men aldrig hade de sett så starka ut på pappret tidigare.

 

3 segrar

0 oavgjord

2 förluster

12 gjorda mål

6 insläppta mål

 

7. Brasilien

Ah... VM-klassikern att Brasilien åker ut mot alla odds. Det brukar hända just i kvartsfinalen som jag skrev om under turneringen.

Det är nästan alltid att betrakta som en flopp. 

Men innan vi går dit måste det observeras att Brasilien fortfarande har en otrolig förmåga att alltid leverera i gruppspelet.

Det händer aldrig att man behöver darra. Redan i premiären tenderar man att blåsa bort alla eventuella tvivel och om det ser aningen knackigt ut stänger man snacket helt i den andra matchen.

Jag tycker att det ändå är rätt fascinerande. Många andra storheter brukar då och då gå på en mina i början och tvingas spela med kniven mot strupen. Argentina har varit där och Italien likaså. Frankrike. Och på senare tider har även tysken lagt till sig med den instabiliteten. 

Förr i tiden var ryktet att FIFA-presidenten Havelange givetvis fixat enkla lottningar för Brasilien men med så många år utan honom vid rodret och bara en snabb återblick ser man att det inte är hela svaret. 

Serbien avfärdades enkelt med VM:s mest spektakulära mål av Richarlison. Schweiz blev aningen svårare men Casemiro fick något turligt in bollen. Bänkspleare in mot Kamerun och förlust. Detta bidrog för övrigt till att Brasilien faktiskt luftade samtliga sina spelare under mästerskapet.

Sydkorea var en munsbit och ingen värdemätare i åttondelen. 

Där uppstod också debatten om det överdrivna dansandet efter målen. Något som redan varit på tapeten under klubblagssäsongen där Vinicius på grund av sina danssteg hamnat i klinch med Diego Simeones macho-Atleti. Tyvärr ledde det även till en del rasism från de rödvita fansen i Madrid.

Jag tillhör själv belackarna. Inte mot Vinicius i Real Madrid. Det tyckte jag inte var något nytt eller anmärkningsvärt.

Men det som brassarna sysslade med mot Sydkorea är bortom fotbollens hederskodex. Det är lite förnedrande mot motståndaren. Som i ni är så sopiga att vi dansar förbi er. 

Mer personligt tycker jag bara att VM är för mycket allvar för att man ska ta plojet till den nivån. 

När jag ser bilden på fyra brassar som linjedansar känner jag att om detta är bilden av de blivande världsmästarna så är det kört för VM. 

Och dessutom... Hur ska det motiveras att spelare får varning för att de tar av sig tröjan efter ett mål medan brassarna tillåts stå och dansa i flera minuter efter målet?

Hybrisen bestraffades omgående. 1-1 mot Kroatien och ut på straffar.

Och ändå är det inte som att kroaterna drar ner byxorna av mästarmästarna utan det är nonchalansen att inte vara försiktig i förlängningens sista minut. Bolltapp högt uppe, kroatisk kontring och tursamt mål.

You do it to yourself, and that's what really hurts.

Även om man kan tycka att den psykologiska utgången var given inför straffarna var jag själv inte så säker. För trots allt press så brukar Brasilien vara lika säkert på straffar som man är i att vinna sin grupp utan bekymmer.

Men nu kom det sig att de ändå förlorade på straffar i VM för första gången på 36 år. 

Därmed tangerade man även ett historiskt negativt rekord:

Det kommer att vara minst 24 år utan brasilianskt VM-guld om man ändå lyckas ta sin sjätte titel om fyra år.

Så blev det ju även när Havelange tog över FIFA. För all favorisering så tog det ju 24 år för Brasilien att vinna VM efter att Pele, Tostao och gänget tog guld nummer tre i Mexiko 1970.

Men det kanske bådar gott för det som komma skall.

 

3 segrar

1 oavgjord

1 förlust

8 gjorda mål

3 insläppta mål