lördag 16 juni 2018

Dag 2: Därför är det Iran mot världen

Hur ska jag börja?

Man älskar på olika sätt och av olika anledningar.

Och när man älskar kan man ibland hata.

Jag älskar inte Iran för att jag är en iransk nationalist. Jag älskar Iran för att jag kommer från ett iranskt hem och människor som jag älskar är iranier.

Och jag älskar Iran ännu mer för att jag vet att det är ett land med ett folk som har lidit jävligt mycket och lider jävligt mycket samtidigt som andra inte lider. Och vissa av dessa som inte lider är de samma som bidrar till lidandet. Men det kommer förstås även inifrån. Det leds innan 1979 och det leds efter det.

Det kostar att inte buga för världens supermakt. Det kostar mer att göra det än att stödja mördare som spelar in filmer där de halshugger folk och som hatar alla som inte lever "rätt".

För att försöka hålla oss inom sportens ramar så känner jag en vrede när jag hör nyheter om att träningsmatcher ställs in. Att Nike stoppar skoleveranser. Att mycket är skit bortom landets kontroll. Internationella sanktioner som drabbar hela ekonomin som i sin tur drabbar fotbollen.

Därför kommer djuret fram i mig när vi faktiskt vinner. Därför rör det mig inte i ryggen om en spelare maskar och den andre filmar.  De får göra det hur mycket som helst. För detta handlar inte bara om fotboll utan om kärlek, hat, respekt, revansch med mera.

För fyra år sen var jag lyrisk efter 0-0-matchen mot Nigeria. Då hade jag inte såna bittra tankar över mig. Jag kände att saker och ting pekade framåt. Både på plan och utanför plan. Jag älskade att vi hade en identitet som ett ultradefensivt lag och att det var vårt vapen.

Idag är det lite annorlunda. När 1-0-segern är ett faktum tänker jag på allt möjligt. På min far och hans kamraters kultförklarade resa till Argentina 1978. Till 2-1-segern på Stade Gerland i VM 98 där jag och mamma var på plats.

Men det är också primitiva utbrott som TA ERA SANKTIONER OCH STOPPA DEM I RÖVEN, ERA JÄVLA SUPERHYCKLARE. VAD SÄGER NI NU?! IN YOUR FUCKING FACE! SUG DEN!

Hade jag sett matchen i en stor samling och det hade filmats så hade ni inte velat se mig. Så mycket kan jag säga.

Vilka uttryck man än väljer så är det som är berättelsen om det iranska landslaget och dess följe år 2018.

Carlos Queiroz ser den också; "Vi kämpar med att resa, med träningsläger, med utrustning... Men dessa utmaningar hjälpte till att jag förälskade mig i Iran. Dessa svårigheter blir en källa till inspiration för folket. Det enar dem och får dem att kriga för sitt land".

Det finns inte många utanför som fattar detta. Erik Niva gör det i sin matchkrönika. Men det är alltså det som är våra segrar. Att vi står upp mot blåsten och krigar vidare. Det handlar om att överleva och kämpa för sin ära. Inte om att stå för sportsliga prestationer. Någonstans skiter jag fullständigt i om vi torskar hopplöst mot Spanien och Portugal i de kommande matcherna. Liksom förra gången har vi varit här och satt flaggan i marken.



onsdag 13 juni 2018

Ranking: VM-dräkterna

Må så vara att jag inte har samma koll på dagens VM-spelare och lag som förr. Men estetiken förstår jag mig på. Det är till och med bevisat på ett betygsdokument!

Så, vi kör en ranking av VM:s alla dräkter. Med reservation för att de kan komma att ge ett annorlunda intryck live in action.

Och ännu en reservation: Iran.

Kommer inte att ingå i rankingen då man av olika anledningar inte lyckats skaffa en officiell dräktsponsor till VM. Man har KÖPT neutrala plagg till rabatterat pris från Adidas och sen sytt fast emblem och dylikt. Det blir därmed helt meningslöst att bedöma den.

Vi börjar med hemma.

(Klicka på landets namn för bildexempel)

1. Colombia 
Adidas har överträffat mina förväntningar vad gäller en känsla för nostalgi. Och då är de ändå bäst på det av alla märken. Jag syftar på att man i år har valt att för många länder skicka en passning till det fantastiska VM som ju har namngett den här bloggen: VM 90. VM:arnas VM. Det fulländade och kompletta VM:et (om än att guldmedaljen kom till genom en filmning). Jag trodde nämligen att retro skulle stanna vid 80-tal och bakåt. Vurmandet för VM 90 saknar jag i det stora hela, hos allmänheten. Som att det inte var tillräckligt explicit i sin lekfullhet. Men Adidas förstår tydligen. Tack och lov.

Colombia är ett av lagen som var med i VM 90 och det verkar som att de slipper lida för FIFA:s regler under senaste VM:et... De otydliga reglerna som hursom gjorde att många lag tvingades spela i enfärgat eller fula kombinationer; i Colombias fall att den gula tröjan missmatchades med vita shorts och strumpor.

Det enda man kan klaga på här är att de stora ränderna stannar vid armhålan. Jag tycker nog att de borde ha följt hela vägen över ärmarna. Men, men...

Det som möjligen avgör att Colombia tar förstaplatsen i kamp mot ett par andra snygga bidrag är att förbundsemblemet inte bara är härligt retro-snyggt i sig utan att det också matchar en matchtröja väldigt väl. Särskilt under detta retro-tema.

2. Ryssland
BAM! Ryssland vinner retrokampen. Tröjan är nästan beyond retro. Skulle treränderna fortsätta hela vägen så skulle man nästan kunna tro att tröjan är tillverkad 1991. Och det är förresten en annan aspekt. Rysslands retro pekar inte tillbaka på Sovjetunionen 1990 utan den egentligen lite mer fantasilösa varianten som man skådade under kvaltider efter VM. Den lilla blå detaljen på strumporna är också en vinnare.

Det som gör att Colombia ändå vinner är att rött och vitt-kombo är alldeles för vanligt. Och att Colombias emblem slår Rysslands. Men jag skulle inte protestera mot den som menar att det här är den riktiga vinnaren.

3. Belgien
Belgien drar nostalgin längre tillbaka till 80-talet. Riktigt snyggt är det och jag tror inte man kan göra så värst mycket mer med helrött. En av få som klarar sig utan de klassiska Adidasränderna.

4. Tyskland 
En bokstavligen färglös kopia på en av de mest ikoniska dräkterna i VM-historien. Förstås borde Adidasränderna liksom för alla andra lagen varit fullständiga men det verkar vara där Adidas drar gränsen. Vi får se exakt hur det ser ut in action men det jag ser hittills är mycket bra. Förutom guldskölden mitt på tröjan.

5. Spanien 
Passning till en av de mer lyckade Adidasvarianterna 1994. Men den gången hade Spanien precis dumpat sin unika traditionella kombo av rött-jungfrublått-svart och kört på marinblå underdelar. I sig inte fult men ett tråkigt brott mot historien som dessutom dominerat sen dess. Men för den här gången gör Adidas det rätta och tar oss tillbaka till tidigare decennier.

6. Uruguay
Det går nästan inte att fejla med Uruguays färger. Förmodligen vackraste färgkombinationen i hela landslagshistorien. Självklart med den tyngd som detta fantastiska fotbollsland besitter som en ofrånkomlig faktor. Årets upplaga är snygg och stilren, med visst frågetecken för kragen, men har inte det där lilla extra som Adidas retrodräkter.

7. England
England är tillbaka. Efter många år i helvita pyjamas som basebollandets hemland tvingade på dem (har man inte mer stolthet än det så...) är nu de klassiska marinblå shortsen tillbaka. Inte ens med Umbro vet jag inte när man senast såg såhär stiliga ut. Är det enda tillbaka till första halvan av 90-talet? Jag tror det.

8. Argentina 
Ännu ett land som knappt kan misslyckas. Men årets upplaga är lite naken med få ränder och Adidas ofullständiga ränder på ärmarna.

9. Egypten 
Gör sitt första VM sedan just 1990 men här sket Adidas i retrospåret. Tråkigt nog. Men den är fortfarande snygg; klassiskt snygga färgkombon och ett emblem som som inte direkt är vacker men inte heller töntig.

10. Peru
Perus helvita med röd diagonal är ju kult. Den här är inte den snyggaste varianten de haft. Bland annat några smala guldränder där uppe förstör lite.

11. Marocko
Rött och grönt är en kombination som ytterst sällan fungerar för min smak. Oftast rentav äcklig. Undantaget är den franska livsmedelskedjan Auchans underbara logotyp och Marockos VM-ställ 2018.

12. Nigeria
Okej. Den stora snackisen. Folk tycker allt möjligt. Min spontana reaktion var att det är fult men ju mer jag tittar på det, desto mer gillar jag det. Den ser bättre ut in action och det finns något "Afrika" över den som gör det mer äkta än plojigt. Det är ju såklart absolut inte ursnyggt, men det sticker ut och någonstans tänker jag att den är något i linje med Nederländernas ikoniska 88-tröja. Jag inbillar mig att samtiden i förstone tyckte att det var vulgärt för att senare fatta tjusningen. Låt mig än en gång påpeka att jag inte menar att Nigerias känns eller kommer att kännas lika snyggt som den orange. Men att den kommer att vara mycket mer uppskattad i en tillbakablick än vad den är idag. 

13. Japan 
Lagom snyggt. Inte retro, men inte hypermodernt. Lugn och på ett sätt väldigt japanskt.

14. Frankrike
Kommer aldrig att förlika mig med att humanismen och estetikens tappra försvarare Frankrike lägger sig på rygg för amerikanska Nike. Men jag har ju gett Nike cred where credit's due, så det är inte enda kriteriet. Men det blir extra minus för just Frankrike. Sen Nike tog över som FFF:s tillverkare har man inte ens försökt vårda den franska fotbollens tradition utan dragit med plattityder om fransk kultur i största allmänhet. Tröjorna har ofta varit eleganta, men titta bara på bilder från mitten av 80-talet eller senare så förstår du vad man la bakom sig. Årets upplaga är likadan. Men dräkten i helhet har hämtat tillbaka tricoloren (om än med fel nyans på tröjan) och tuppen på tröjan är av någon anledning annorlunda än den där hiskeligt kommersiella varianten som annars skyltas numer.

15. Sverige
Fina retrodrag, men ränderna längst sidan är ett hyperfiasko. Kommer också sitta extra dåligt på gemene svensk startspelares klassiska skogshuggarfysik.

16. Kroatien
Kroatiens är aldrig ful. Rutorna brukar överskugga alla eventuella designfel. Men lika iögonfallande som de är kan de också kännas lite gimmick och tappa tjusningen med tiden. Nike-faktorn hjälper inte.

17. Brasilien
Nike lyckas sällan med sin största kassako. Det har varit mycket värre (VM 98) men fortfarande bara halvsnyggt. Största felet är den fula gula randen på strumpan.

18. Schweiz 
I en fantastisk scen i Sopranos står Paulie för den fantastiskt random kommentaren "I'm having a good luck with Swiss Basics moisturizing formula". Min association till att Schweiz nästan alltid är bara för basic tack vare en basic färgkombo. I år ändå bättre än vad det brukar vara.

19. Senegal
Verkar vara hyfsat snygg i all sin enkelhet men jag har inte hittat någon bild på hela dräkten utan bara tröjan.

20. Mexiko
Måste vara enda Adidaslandet som allt som oftast fejlar. Det ska så ofta vara överarbetat med nån aztekreferens hit och dit eller i det här fallet neonbullshit. Det märks knappt att det är Adidas.

21. Portugal
Nyansen kan göra skillnad och den är svårbedömd på bilderna. Fortsätter på 66-33-färgfördelningen som jag inte gillar. 

22. Danmark
Hummel is back och det passar på Danmark. Färgkombon svår att göra mycket av men just Danmark har ju några godingar från 80-talet med 86-upplagan som en av historiens mest läckra. Den här kommer ingen lägga på minnet. Det är okej och inte så mycket mer.

23. Sydkorea 
Det var bättre förr.

24. Saudiarabien
Fel grön nyans.

25. Tunisien
Fantasilöst.

26. Serbien
Jobbigt med rödvit 66-33. Jugoslavien och det Serbien som under några år spelade under det namnet hade ofta en av världens snyggaste men med åren har Serbien gjort allt för att göra de dräkterna till ett minne blott. Synd då man redan har en härlig fotbollskultur och snygga juggenamn med sig.

27. Panama
Hittar bara bild på tröjan. Ser rätt trist ut.

28. Costa Rica
Ännu tristare än Panama.

29. Polen 
Borde kunna vara några steg högre, men det blir bestraffning för att de röda shortsen dumpats för helvitt. I can't get with that. Hedra traditionen.

30. Island
Gör sitt första VM någonsin och väljer att göra det i den här urfula tröjan (ärmarna).

31. Australien
När ska Australien lära sig? Är det inte rugby så är det nån sån här boomerang-skit.


söndag 11 mars 2018

Tio hinder kvar för Barca

Det måste säkert ha nämnts nånstans men jag har i alla fall missat det.

Det har mest handlat om poängavståndet ner till Real Madrid för Barcelona.

Därefter att ligan är avgjord och frågeställningen om man kan hävda sig tillräckligt i slutspelet. Det är ju trots allt samma Barca som för mindre än ett halvår sen var riktigt nederlagstippat.

Men jag har märkt att laget fortfarande är obesegrat i ligan efter 28 omgångar.

Man är därmed tio matcher ifrån att gå ligasäsongen obesegrat.

I de andra globala ligorna gjorde Arsenal det 2004 och Milan 1992.

Spanien?

Man skulle kunna tro att det inte är så konstigt med tanke på den särställning som Real och Barca har men efterforskning visar att det i stort sett inte har hänt tidigare.

Ett antal år innan det spanska inbördeskriget och Francos övertagande hände det. Men då bestod serien av endast tio lag, så det krävs mer än dubbelt så många matcher idag.

1929-30 vann Athletic Bilbao ligan med 12 segrar och 6 oavgjorda.

1931-32 vann Real Madrid - enligt gamla tabeller bara FC Madrid - med 10 segrar och 8 oavgjorda.

86 år senare kan FC Barcelona gå 38 matcher utan förlust. 

fredag 1 december 2017

It's on. VM 2018.

Shazaaam!

VM-lottningen är klar. Och man får nog ändå säga nu när man har allt framför sig att det är ett ganska starkt VM där det inte finns några "tråkiga" grupper med given utgång eller åtminstone inga som är svaga. Samtliga är mer eller mindre tuffa.

Snabb genomgång:

Grupp A

RYSSLAND
SAUDIARABIEN
EGYPTEN
URUGUAY

Jag hör kommentarer om att Ryssland fått en enkel grupp men det är än en gång så att folk missar det faktum att värdlandet per automatik slipper en toppseedad nation. Visst, Ryssland slapp Spanien, men därefter vet jag inte om de hade kunnat få något lag som är starkare än Uruguay. Och inte heller hade man kunnat få alltför många lag som är svårare än Egypten. Saudiarabien däremot är något av en drömlott.

Ryssland mot Saudiarabien blir ett politiskt laddat möte där länderna länge har stått på motsatta sidor av grundkonflikten i Mellanöstern. Men Saudi är för dåligt på fotboll för att lyfta matchen till något riktigt saftigt.

Annars inga särskilda fotbollshitoriska kopplingar här. En kul grupp med intressanta Egypten som äntligen är tillbaka och det underbara Uruguay.

Grupp B

PORTUGAL
SPANIEN
MAROCKO
IRAN

Oj, oj. Medelhavet mot Iran. Gruppen med mest hetta.

Iberiskt derby. Och vad kallar man Spanien-Marocko? Även där en derbyfaktor mellan länder som utöver den geografiska närheten har periodvis bråkat om öar med mera.

Gissar att snacket i Iran går att man fick Messi senast och nu Ronaldo. Typiskt. Dessutom ska ju Carlos Queiroz möta sitt Portugal.

Som iranier beklagar jag förstås att chanserna är så gott som minimala att gå vidare. Kan verkligen inte se det. Det var lättare sist då Bosnien sågs som hindret för avancemang.

Grupp C

FRANKRIKE
AUSTRALIEN
PERU
DANMARK

Ett av de mindre svåra grupperna och dessutom inga särskilt laddade möten. Man kan plocka fram Frankrike och Danmark och 2002 när danskarna satte spiken i kistan för ett otursamt Frankrike men det känns rätt blaha i ett större perspektiv.

Grupp D

ARGENTINA
ISLAND
KROATIEN
NIGERIA

Kanske svåraste gruppen sett till bredden om inte annat. Argentina mot Island känns som det mest exotiska mötet. Notervärt att Argentina och Nigeria hamnar i samma grupp för... fjärde gången på drygt två decennier? 1994, 2002, 2010 och 2014. Något tröttsamt, kan man tycka.

Island får chansen till revansch för kvalförlusten mot just Kroatien i playoff 2013, men man bör å andra sidan mest vara glada över att vara här. Inte för att man på något sätt inte är tillräckligt bra, men för att det ändå är en historiskt positiv tid i Islands rimligt blygsamma fotbollshistoria.

Grupp E

BRASILIEN
SCHWEIZ
COSTA RICA
SERBIEN

Ännu en jämnstark grupp där Brasilien bör klacka sig vidare till åttondel men där andraplatsen framstår som ganska öppen, mycket beroende på hur starkt Costa Rica kommer att vara. Jag kan bara konstatera att de var straffar ifrån semifinal sist och var det näst bästa laget i CONCACAF:s kval.

Hursomhelst ser jag fram emot det sexiga mötet Brasilien - Serbien.

Grupp F

TYSKLAND
MEXIKO
SVERIGE
SYDKOREA

Tuff grupp för Sverige, men det kunde ha varit något värre. Poäng mot Tyskland kan vi glömma. Vinst mot Sydkorea bör vi kunna förvänta även om det inte på något sätt är något att räkna med. Kvar blir Mexiko som jag har dålig koll på. Som ett lag, men inte som ett land i VM-historien. I 32 år har Mexiko aldrig missat avancemang från gruppen och trenden har inte direkt varit negativ. Så, om Sverige ska gå vidare måste man åter göra något historiskt, om än betydligt lättare än att hindra Italien från att gå till VM år 60.

En rimlig spekulation är i alla fall att Sverige ha minst 40% chans till avancemang och det tycker jag att vi kan leva med. Och för min del är jag nöjd med att vi överhuvudtaget är i VM då det var nära med negativt historiska tre VM-missar i rad.

Grupp G

BELGIEN
TUNISIEN
ENGLAND
PANAMA

Mmm... Svensk media kommer att älta om Rysslands grupp men förmodligen ingenting om Englands... Som ju jämfört med andra länders väg till åttondel ser ut som en walk in the park. On pitch i alla fall.

Off pitch tänker jag på scenerna från det nordafrikanskt präglade Marseille i VM 1998 då det blev rejäla huliganscener då man mötte Tunisien på Velodrome.

Höjdpunkten i gruppen kommer nog ändå att vara England mot Belgien. Repris på 1990:s dramatiska åttondel på Renato Dall'Ara i Bologna då Scifo träffade stolpen och Platt avgjorde med ett klassiskt volleymål precis innan förlängningen rann ut till straffar, på Gascoignes chipp.

Grupp H

POLEN
SENEGAL
COLOMBIA
JAPAN

Bra bredd men sammantaget en av de svagare grupperna. Colombia och Japan möttes i Brasilien senast men annars blir det första VM-mötet i samtliga matcher.

Mest nyfiken är jag på Senegal som gör sitt första VM sedan succén 2002 då man upprepade Kameruns afrikanska VM-rekord.

tisdag 14 november 2017

Notte storico

Italien - Sverige. Den största svenska matchen sedan jag vet inte när... På samma arena där den första av notti magiche gick. Det mäktiga San Siro.

För vissa är betydelsen av skrällen att vi är i VM.

Den är stor. Väldigt stor. Historiskt viktig som jag strax ska komma till.

Men det som får mig att känna att jag ökenvandrat efter de knappa hundra minuterna är inte det.

Jag hade känt lättnad och enorm glädje om vi gjort det mot Schweiz, eller Portugal, eller Spanien, eller Kroatien.

Men inte det som jag känner nu. Mot Italien... Kanske världens tyngsta fotbollsland, på San Siro. Templet San Siro som har sett så mycket historia och så mycket stjärnglans. Och på det sättet. Stängd mur mot mästarna av stängda murar.

Italien är inte världens mest framgångsrika fotbollsland men ingår i den heliga triaden som upplevt och vunnit mer än alla andra. Och den italienska fotbollen har ett djup som Tyskland och Brasilien saknar. Den italienska fotbollen brinner på ett sätt som de andra inte gör, och den tar sig ur knipa på ett sätt som de andra inte gör när de ligger nere. Som i en VM-kvalmatch.

Det hade bara hänt en gång tidigare. 1957. Och även då var det alltså kopplat till Sverige som skulle vara värdland för slutspelet.

Jag tänkte mig på förhand att Sverige hade en viss chans och att det främst låg i bortamålsregeln. Men att nollan skulle vara intakt såg jag inte komma. Allra minst när de blå började pressa på slutet av första halvlek.

Någon skulle kunna säga att detta italienska landslag inte har mycket att hämta mot gamla storheter. Det ligger något i det. Detta var inget enormt italienskt landslag. Men det är inte heller det sämsta. Antonio Contes kvartsfinalslag från EM förra året var ännu sämre.

Dessutom vet den som kan sin fotbollshistoria att Italien verkligen inte alltid haft världens bästa lag. Allra minst 1982 när man blev världsmästare.

Den andra delen av sanningen är att Sveriges landslag nog inte heller har varit så fattigt på evigheter, om någonsin. Åtminstone inte offensivt. Marcus Berg och Ola Toivonen som ordinarie anfallspar år 2017?!

Att vi fixar detta det under alla dessa förutsättningar får mig att känna att det är den största enskilda prestationen av ett svenskt landslag alla tider.

Visst, jag gillar inte att uttrycka mig så. Att ständigt lyfta det aktuella som det största som har hänt. Men hey, i svenskt sammanhang har jag inte gjort det på snart tio år på den här bloggen så någonting säger det.

Det lär förstås inte bli ihågkommet på samma sätt som bronset '94 eller ens femteplatsen '74 men det är en annan femma. För mig kommer det alltid att vara den mest ärorika stunden i landslagets historia.

* * *

Det var för övrigt minst en svit som skulle brytas.

Den mest omtalade var att Italien inte hade missat VM på 60 år.

Men få talade om att Sverige riskerade en tredje VM-miss i rad, vilket inte har hänt förr. Men liksom inför 1970 och 1990 kom man igen. Men den här gången mot alla odds.

Sen fanns det ytterligare ett mönster som bröts. Italiens finalplats 2018.

Det hade nämligen varit mönstret sedan 1970 då Gigi Riva gick upp mot Pelé. Efter det hade Italien nått final vart tolfte år.

1982, final och guld efter 3-1 mot Västtyskland.

1994, final och silver efter straffar mot Brasilien.

2006, final och guld efter straffar mot Frankrike.


tisdag 10 oktober 2017

Vakna till historiens kvalchock

För knappt ett år sen vaknade jag en morgon och plockade fram mobilen för att se om Hillary Clintons seger det amerikanska presidentvalet var bekräftad eller inte.

Jag möttes av rubriken "live: Trumps segertal".

Imorgon kommer jag vakna och plocka mobilen för att eventuellt se att Argentina har missat att kvala in till VM 2018.

Och till skillnad från dunderskrällen med Trump är det något som är högst troligt på grund av de förutsättningar som råder. Det är läskigt vad nära Argentina är avgrunden. Så pass att jag spekulerar i huruvida inte mygel kommer att säkra de blåvitrandigas biljett till VM, om den nu säkras.

Vi kan utgå från att Paraguay kommer att besegra Venezuela hemma och när det är gjort så måste Argentina vinna sin match.

Borta. Mot Ecuador. Den näst mest bedrövliga höghöjdsmatchen som spelas i Sydamerika efter helvetet i La Paz i Bolivia.

Ecuador är redan avsågat men inte fan kommer man att lägga ner sig inför hemmafansen mot en av kontinentens två giganter.

Det är 47 år sen Argentina senast missade VM i Mexiko och på den tiden hade man ännu inte nått stora framgångar i VM-sammanhang.

Sen Diegos dagar har det varit lite upp och ner men på pappret har man oftast haft ett av världens allra bästa landslag. På 2000-talet konstant kandidat till den allra bästa.

Skulle man missa VM nu menar jag att det är tveklöst den största negativa kvalskrällen i landslagsfotbollens historia. 

För min del är jag nöjd som satan över att härliga Uruguay redan är klart. Inkvalat för tredje VM i rad. Jag undrar om det överhuvudtaget har hänt tidigare för detta anrika fotbollsland, som under de största glansdagarna i VM:s tidigaste skede valde att t ex bojkotta VM 1934 i Italien.

Men... Ett VM i dessa dagar utan Argentina är verkligen ett fattigare VM. Med fotbollens ultrakommersialisering i Europa har Argentina allt mer trätt fram som det land av världens största som bäst representerar fotbollen. Passion, glöd, teknik, kamp, tradition och så vidare.

Givetvis har man sig själva att skylla för den här pärsen. Att man inte lyckades göra mål mot Peru i sista hemmamatchen är en gåta för mig men den som är mer insatt än vad jag är dessa dagar kanske kan se någon logiskt förklaring till det.

lördag 22 juli 2017

Cellino alwayz into somethin'

Jag fann honom hos svt, till slut.