tisdag 10 oktober 2017

Vakna till historiens kvalchock

För knappt ett år sen vaknade jag en morgon och plockade fram mobilen för att se om Hillary Clintons seger det amerikanska presidentvalet var bekräftad eller inte.

Jag möttes av rubriken "live: Trumps segertal".

Imorgon kommer jag vakna och plocka mobilen för att eventuellt se att Argentina har missat att kvala in till VM 2018.

Och till skillnad från dunderskrällen med Trump är det något som är högst troligt på grund av de förutsättningar som råder. Det är läskigt vad nära Argentina är avgrunden. Så pass att jag spekulerar i huruvida inte mygel kommer att säkra de blåvitrandigas biljett till VM, om den nu säkras.

Vi kan utgå från att Paraguay kommer att besegra Venezuela hemma och när det är gjort så måste Argentina vinna sin match.

Borta. Mot Ecuador. Den näst mest bedrövliga höghöjdsmatchen som spelas i Sydamerika efter helvetet i La Paz i Bolivia.

Ecuador är redan avsågat men inte fan kommer man att lägga ner sig inför hemmafansen mot en av kontinentens två giganter.

Det är 47 år sen Argentina senast missade VM i Mexiko och på den tiden hade man ännu inte nått stora framgångar i VM-sammanhang.

Sen Diegos dagar har det varit lite upp och ner men på pappret har man oftast haft ett av världens allra bästa landslag. På 2000-talet konstant kandidat till den allra bästa.

Skulle man missa VM nu menar jag att det är tveklöst den största negativa kvalskrällen i landslagsfotbollens historia. 

För min del är jag nöjd som satan över att härliga Uruguay redan är klart. Inkvalat för tredje VM i rad. Jag undrar om det överhuvudtaget har hänt tidigare för detta anrika fotbollsland, som under de största glansdagarna i VM:s tidigaste skede valde att t ex bojkotta VM 1934 i Italien.

Men... Ett VM i dessa dagar utan Argentina är verkligen ett fattigare VM. Med fotbollens ultrakommersialisering i Europa har Argentina allt mer trätt fram som det land av världens största som bäst representerar fotbollen. Passion, glöd, teknik, kamp, tradition och så vidare.

Givetvis har man sig själva att skylla för den här pärsen. Att man inte lyckades göra mål mot Peru i sista hemmamatchen är en gåta för mig men den som är mer insatt än vad jag är dessa dagar kanske kan se någon logiskt förklaring till det.

lördag 22 juli 2017

Cellino alwayz into somethin'

Jag fann honom hos svt, till slut.




fredag 21 juli 2017

Hybris i Piazza Snoka

Jag hade tänkt att nästa gång jag dammar av bloggen med något om IFK Norrköping så skulle det handla om guldet 2015. Invasion Malmö.

Det var trots allt något som var tvunget att beröras då jag ytterligare 1,5 år tillbaka i tiden hade kommit in på Peking i min sammanfattning av hur Allsvenskan borde se ut och hur jag ser på de olika klubbarna som jag känner eller tycker hör hemma där. Det blev ju så annorlunda.

Att gå tillbaka drygt tre år och läsa vad som skrevs då och tänka att två år därefter så blev Peking faktiskt svenska mästare igen... Ja, det är något som jag inte har gjort men jag vet ungefär hur tankarna gick och det vittnar om vilken fantastisk sensation 2015 faktiskt var. Något som jag verkligen var fast övertygad om att aldrig få uppleva.

Men... Den senaste veckan har det gått upp för mig att alla IFK-fans inte känner så. Någon vidare kartläggning finns förstås inte men att vissa har glömt förutsättningarna kring det faktum att IFK just nu är ett topplag i Sverige. Där jag ser det som en fantastisk prestation ser vissa andra det som givet.

Låt oss försöka sammanfatta kort vad som hände.

I oktober 2014 säkrade IFK det allsvenska kontraktet hemma på Parken efter att bland andra den omärkvärdige Emir Kujovic nätat mot ÖSK.

I april 2015 blir IFK sönderkontrat av Elfsborg på Parken och förlorar med 0-4. Krisen är tillbaka.

Bara ett par månader senare har man fått momentum och blivit ett topplag i Allsvenskan. Årets sensationslag.

Den 31:a oktober firar jag, andra vitblå själar, ledare och spelare SM-guld i Malmö.

Under vintern tappar vi Alexander Fransson från guldelvan till Schweiz och Al Hadji Kamara som på grund av tillståndet med hjärtat inte anses kunna spela för klubben mer.

2016 börjar halvdant men snart är vi tillbaka i toppform och Janne Andersson lämnar oss för landslaget.

Under sommaren försvinner ordinarie anfallsparet Emir Kujovic och Christoffer Nyman samt Arnor Traustasson från klubben. Samtliga absoluta nyckelspelare från guldelvan. Vid det här laget är även David Mitov Nilsson borta efter benbrott i april.

Jens Gustavsson kommer in och leder snart laget till en rad segrar som gör att vi på allvar kämpar om guldet mot Malmö FF tills vi någon gång under hösten hamnar för långt efter.

2017 blir lite av en repris av föregående säsongen. Halvdassig inledning följs av en rad segrar, bland annat 2-1 borta mot mästarna Malmö FF. Vi är tillbaka i toppen. Vi hinner även med en sunkig cupfinal uppe i Östersund.

Efter sommaruppehållet (där vi för övrigt tappat Bärkroth till Polen) förlorar vi tre raka matcher i Allsvenskan och åker ur den andra kvalomgången mot ett litauiskt gäng.

Där är vi nu.

I mina ögon har klubben presterat över förväntan bra efter guldåret.

I sociala medier däremot haglas det ilska mot Jens Gustavsson. Det börjar skrikas på förändringar. Även Hunt borde skämmas som en hund.

Vad missar jag?

Ska vi börja räkna med Europaplatser och guldstrid varje år?

Personligen hade jag varit halvnöjd med en tiondeplacering 2016. Det hade varit en ganska rimlig utgång med tanke på att guldet 2015 var en skräll och att vi visste att vi skulle tappa flera nyckelspelare som vi inte skulle kunna ersätta hursomhelst. Om den kommer i år istället är jag nöjd också.

I dagens fotboll krävs det ju mer än en sportslig framgång för att man ska etablera sig i toppen. IFK är ju uppenbarligen inte i en sits där vi som AIK, Malmö FF och i viss mån IFK Göteborg ska kräva topplaceringar. Vi har inte det kapitalet i form av ekonomi och publik. Det är inte som det var i mitten av 1900-talet eller 90-talet.

Någon kanske tycker att en bottenplacering är skandalöst och att jag är mesig om jag är nöjd med det. Men då får den tänka på att vi talar om Allsvenskan, inte de stora ligorna där tabellen är så tydligt skiktad. Flera svenska mästare har följt upp guldet med en placering långt nere i tabellen. 

Vi ska självklart satsa på Europaplatser och hoppas på det, men att se säsongen hittills som ett misslyckande och kräva Jensas avgång på grund av resultaten är orimligt.

Och då har jag ändå hela tiden varit skeptiskt till Jens Gustavsson. Anledningen är att han ger intrycket av att vara för snäll och mottaglig för mumbo jumbo från coachningsvärlden. Jag har varit väldigt orolig för att vi ska tappa stabiliteten helt under hans ledning.

Och kanske kommer det förr eller senare men hittills är hans resultat fullt godkänt.

Vi kan inte förvänta oss att hela tiden ha Sveriges hetaste tränare på tränarbänken.

Vi kan inte förvänta oss att slåss om guld varje år. Efter helgens svidande förlust mot AIK tyckte tydligen flera att det var fegt att åka till Solna och inte ge allt för seger mot ett topplag.

För den som tycker att det ser illa ut nu måste vara vettskrämd över det närliggande scenariot att även Ante Johansson och Daniel Sjölund är borta.

Då skulle vi kanske börja tänka på att säkra det allsvenska kontraktet snarare än att ropa efter huvuden för att vi "bara" ligger fyra i tabellen och åkt ut mot ett litet östeuropeiskt gäng i Europa.


onsdag 15 februari 2017

Aldrig tillbaka till Bernabeu på skärmen

När 3-1-målet kom bytte jag match.

Och jag kände att jag aldrig vill komma tillbaka.

Det handlar om toppfotbollens förutsägbarhet men inte bara det.

Jag tål fortfarande bilder från Bayerns hemmaborg. Kanske för att jag bara ser dem några gånger under våren.

Jag tål fortfarande bilder från Camp Nou. Kanske för att det finns något magiskt i dess överbreda mått och för att klubben har en stark identitet. Katalansk och cruyffsk.

Men Santiago Bernabeu med all dess anor... Det hjälper inte. Det finns inget som kompenserar den förutsägbara fotbollen där. Det där tredje målet var sportsligt sett häftigt men inte så mycket mer.

Real Madrid har jag gillat, och senare inte gillat, men aldrig avskytt.

Real Madrid är fortfarande Hugo Sanchez, Butrageño, Fernando Hierro, Raúl, med mera, in my mind.

Och sen giganter från 50- och 60-talet.

Men inzoomningen på Bernabeu och alla dessa STORMATCHER år efter år don't cut it för mig. Usch. Jag pallar inte mer av detta gladiatorspel. Det finns ingen charm, ingen finess, ingen identitet utöver "vi är stora mäktiga Real från Madrid". Ikväll tänkte jag om det inte måste vara grymt tråkigt att hålla på Real Madrid.

Det får mig nästan att må illa. Jag såg fram emot detta på grund av Napoli. Jag blev besviken av att de kläddes i svart och inte himmelsblått.

Jag gladdes av Insignes fantastiska mål.

Jag suckade över Benzemas kvittering.

Jag gav upp när Kroos sköt in sitt.

Och jag ville inte se mer när det där så kallade konstmålet. Jag skiter i mål i det här sammanhanget. Jag skiter i bra fotboll. Jag tittar på fotboll med hjärtat. Underhållningen kan någon annan gilla.

PSG:s chockerande utklassning var bara konstandning. Det skapade en härlig fläck på det slätstrukna, så vi kommer att komma tillbaka.

Men likväl kommer det i april och maj att vevas bilder på bra fotboll från Santiago Bernabeu. TV-spels foto.

Jag har redan ena benet utanför. Och det andra kvar.

Medan fotbollen äter upp sig självt.

fredag 30 december 2016

Utvärdering av EM - del VII

Final

Frankrike - Portugal 0-1
Frankrike var det bättre laget och Gignac var centimeter ifrån att bärga hem guldet på fransk mark som hans landsmän tidigare gjort, men den här gången fick Portugal med sig marginalerna och en och annan tänker säkert på EM 1984 när man torskade i en svängig match i semifinalen, EM 2000 när Abel Xavier blockerade Trezeguets skott och Zidane sköt in straffen under förlängning, också EM-semi, och VM 2006 ny semifinal när Henry föll lätt, Zidane satte straffen igen och Portugal därefter enkelt kontrollerades undan.

En gång i tiden hade det förstört min vecka men nu är jag vuxen och knockad för många gånger för att bry mig. Allra minst om ett europeiskt mästerskap som ju väger lättare än VM.

Jag tillhör de som är okej med att säga att ett lag inte förtjänade att vinna så jag kan säga det. Portugal är inte Europas bästa landslag 2016 och de var sannerligen inte det bästa laget i turneringen. Men i fotboll behöver man inte alltid vara bäst för att vinna.

Dock så tycker jag väl att de kanske inte behöver be om ursäkt för detta. Sedan millennieskiftet har ju Portugal hållit en väldigt hög lägsta nivå och ofta varit långt framme i turneringen. Det har varit någon slags logik i att det någon gång ska gå deras väg.

Dessutom utgick ju Crisiano Ronaldo tidigt i den här matchen. Ett avbräck som i sig var otursamt. Och så vann man med en hel del tur men ändå legit.

För Frankrike... Tja, ett lyckat VM 2014 och ett EM 2016 där man på hemmaplan höll för pressen och besegrade Tyskland övertygande i semifinalen. Nu har man tvättat av ett decennium av besvikelser (med VM-silvret 2006 som ett undantag).

Slutet gott, allting gott.

torsdag 29 december 2016

Utvärdering av EM - del VI

Semifinaler

Portugal - Wales 2-0
Japp. Listiga Portugal fick det som de listiga ofta får. Efter att ha gnetat sig fram till semifinal serveras Wales på fat. Utan Ramsey dessutom, som hann bli avstängd till matchen. Wales hade redan utfört sin bragd. Portugal till final. Alla nöjda och glada? Nej, Portugal hade ju inte bjudit till dans och förtjänade inte sin plats i finalen. Jag önskar att jag kunde ironiskt njuta av ironin men nej, jag vet vad det sedan ledde till.

Frankrike - Tyskland 2-0
Tyskland besegrade sina demoner mot Italien, och nu blev det Frankrikes tur att förgöra sina övermän från 1982 och 1986. Och 2014, men den gången sved det inte lika mycket. Frankrike hade återupprättat sin heder efter några bedrövliga turneringar och Tyskland var storfavorit.

Det var en straff som var ganska given men den svenska allmänhetens omdöme skiftar efter hjärtat. De rationella skandinaverna har sina brister de också. Tyskland är Tyskland. Om det ska ge sig måste det hända efter blod, svett och tårar. Inte en onödig straff. Ett onödigt men regelvidrigt ingripande av Bastian Schweinsteiger. Hans. Straff. Mål. Griezmann klarar nerverna. Senare framstår det tyska försvaret som numret mindre när ett jobbigt läge i straffområdet leder till att Griezmann enkelt placerar in bollen bakom Neuer.. Om fransmännen någonsin gjort bort den stygge grannen i öst på den här nivån var det 1958 när Juste Fontaine höll låda.

Kvitt för Sevilla 1982? Absolut inte. Det var VM. Det var ett av de vackraste landslagen i historien mot en av de mest ondskefulla. Det var en förlust som aldrig kommer att sluta svida.

Men, särskilt med tanke på att det var i hemma-EM var det ändå viktigt att knäppa tyskarna på näsan och avsluta en trend mot rivalen.

Utvärdering av EM - del V

Kvartsfinaler

Polen - Portugal 1-1 (3-5 e.str.)
Minnet sviktar här också. Mer än tidigare. Jag misstänker att den kommer även att bli en parentes i det kollektiva minnet, såvida inte det är en åttaåring som precis håller på att bli kär i fotbollen.

Wales - Belgien 3-1
Den största knallen i EM dittills. Belgien verkade ha släppt pressen av sig efter en och en halv turnering och kanske var det inte ens det som var problemet. Men nu riskerar denna gyllene generation att missa en riktig framgång som alla väntar på.

Tyskland - Italien 1-1 (6-5 e. str.)
Semifinalen i Mexiko 1970 (seklets match), finalen i Spanien 1982, semifinalen i just Tyskland 2006 och semifinalen i Warsawa för fyra år sen. En gång löd en italiensk banderoll "den enda gången vi förlorade var när vi slogs med er" (världskrigsreferens). Tyskland hade alltså varken före eller efter Berlinmurens fall lyckats besegra Italien i en storturnering, ett faktum som var ganska märklig med tanke på tyskarnas fantastiska historia, men ändå inte så jättekonstigt eftersom den italienska smartheten under alla de decennierna var det som kunde stå emot det organiserade tyska maskineriet. Andra bullar är det nu när alla landslag spelar ungefär likadant.

Nåja, nu lyckades alltså tyskarna dels hålla sin fantastiska svit på straffsparkar, dels bryta förbannelsen mot Italien, även om de på pappret fortfarande inte besegrade de blå. Matchen slutade ju oavgjort. Men när en utslagsmatch mellan lagen slutat med tyskt glädje och italienska tårar så får man ändå intellektuellt räkna det som en halv seger i alla fall. Att 90 minuter och förlängning inte räckte blir dock fortfarande intressant i fortsättningen.

Förutom de historiska noteringarna lär matchen bli ihågkommen för en av de sämsta straffsparksläggningarna någonsin, i de här sammanhangen. Vilket bland annat säger något om att den tyska mentaliteten inte är vad den en gång var, men det har vi nog förstått under Jogi Löws era tidigare.

Frankrike - Island 5-2
På vissa håll sades det inför matchen att fransmännen hellre hade fått England för Island vet man inte ens var man har. Island är man livrädd för. Men det var såklart skitsnack. Island skulle inte längre underskattas men Island är också ett landslag utan spets. Det finns inga spelare som ett franskt försvar ska vara livrädd för. Nu blev det lite lekstuga eftersom Island inte lyckades hålla nollan längre än 12 minuter för att få den berömda moteffekten av ett hemmatryck. Frankrike seglar vidare, alla nöjda och glada.