Några ord om utgången av playoffmatcherna

Jag torskade en hel del pengar på Rysslands fiasko mot Slovenien, men det känns i efterhand ändå bra. Inte för att jag gillar Slovenien eller att de har bra spelare. De tilltalar mig inte ett dugg. De har inte ens en sån där skrällcred eller vad man ska kalla det. Det är inte som att helt nytt lag har kommit till VM. Det är Slovenien som tråkade ut alla under EM 2000 och VM 2002 med sitt intetsägande spel och brist på attraktiva spelare.

Ändå är ju deras plats i VM något oförutsägbart. Att ens säga det är förutsägbart. Men något i mig känner att det är så uppfriskande att Ryssland inte är med i VM. Ett starkt lag som jag inte känner något för.

Och jag kan försäkra att det inte är min skadeglädje över att Hiddinkbubblan till slut har spruckit. Att kalla honom för en mirakelman som så ofta här i Sverige, är nu fullständigt omöjligt. Att inte kunna besegra Slovenien över två matcher är fiasko. Det kan inte ens vår generaliserande media förneka nu, som de kunde med hans tidigare misslyckanden, där hans oförmåga att avgöra matchen med numerärt överläge mot Italien i senaste VM skylldes på Fabio Grossos filmning, och där samma misslyckande att hålla emot Barca fullt ut i senaste Champions skylldes bisarrt nog på en norsk domare.

Sloveniens skräll kan heller inte skyllas på en enkel lottning eller liknande. De tog sig förbi Tjeckien och Polen i gruppspelet, och ställdes sedan emot ett av de senaste två årens formstarkaste lag i Europa. De har utan tvekan förtjänat sin plats, och det bidrar till att jag är mycket mer positiv till deras medverkan i en storturnering än det jag kände i början av decenniet.

Liknande känslor inför flera andra kvalmöten.

Att Grekland gick vidare till exempel. Hur roliga var de i senaste EM till exempel? Men å andra sidan, hur roliga var Ukraina i senaste VM? Nu blir det Grekland i VM för första gången på 16 år, och uppsättningen av lag i VM blir något annorlunda mot fyra år sen. Även här bidrar Greklands själva prestation till den ganska positiva känslan. Alla räknade ut laget efter första mötet. De här divorna från Athen skulle inte klara av att åka upp till Kiev och komma hem med ett resultat.

Och sedan Algeriets överraskning mot Egypten. Nu hade Egyptens medverkan i VM absolut varit kul, men Egypten har gjort rätt mycket väsen av sig på sistonde, efter de senaste två Cup of Nations, och sen platsen i Confederations Cup. Algeriet känns därför som mer fräscht trots att de minskar Afrikas chanser att nå en framgång i VM. Även de var uträknade efter att ha tappat en VM-plats på övertid i Kairo. Att studsa tillbaka i den avgörande matchen är väldigt stort. Heder.

Sen kan man ändå undra vad Egyptens problem är. Som ett av kontintentens stormakter har man nu missat att kvala in till VM för sjätte gången i rad. Mycket märkligt. Detta gör att det kommer dröja väldigt länge innan Egypten kan göra ett avtryck i VM-historien som en stor eller halvstor fotbollsnation. Vi hade kunnat vara där redan nu om de inte gett bort chansen så ofta.

Jag missade det mesta av playoffet. Onsdag och torsdag var jag borta på en konferens och det enda jag hann se var slutet på Frankrike-Irland.

Det är synd om Irland, men jag hade inte kunnat ta ännu ett sånt där hopplöst Frankrikefiasko. Kvalet under hösten 1993 var så sjukt onödigt att jag saknar ord för det. Under de sista tre matcherna gav Frankrike sammanlagt bort sju poäng på ungefär lika många minuter. Dahlins kvittering på Therns klassiska assist i ca 89:e på Råsunda. En makalös vändning av Israel i slutminuterna på Parc de Princes (som gjorde att Sverige blev klart för VM), och sen det värsta av allt. Det hemska. När David Ginola slarvar bort bollen medan laget håller på att rulla ut Bulgarien från VM på övertid. Bulgarerna kontrar och Kostadinov slår in segermålet. Frankrike borta från VM för andra gången i rad.

Därefter har det förvisso inte blivit några kvalfiaskon men ibland har det varit nära, och VM 2002 går att jämföra.

Därför är jag snarare glad och bryr mig inte om Henrys hands.

Jag säger bara som jag alltid gör; den som använder handen för att fuska är listig. Den som filmar är feg. Inte så mycket logik här, men det är så jag känner och tycker att har lite fog för det i det att en filmare förolämpar sin motståndare genom att anklaga denne för vårdslöst spel.

Att Frankrike har stora problem bryr jag mig inte om så mycket. Frankrike är i VM och jag hoppas att den avskydde galningen Domenech kan föra Frankrike till oförtjänta framgångar på samma sätt som det utslagna Argentina gjorde i VM 90. Och om det skiter sig så, vem bryr sig. VM är VM. Jag tycker ändå inte att Frankrikes nuvarande upplaga är så starkt som vissa påstår. Det är inte 1998-2000-klass på uravlet av spelare oavsett hur Domenech resonerar kring sina uttagningar.

Sen har jag egentligen en del relevanta synpunkter på tonläget efter Henrys tilltag, men jag orkar inte gå in på det just nu.

Under tiden har UEFA tydligen redovisat fördelningen av seedningsgrupperna inför EM 2012. Det får vi ta upp nästa gång.

Läs även andra bloggares åsikter om slovenien, ryssland, hiddink, grekland, ukraina, frankrike, domenech, henry

Det optimala VM - sammanfattning

Utan någon särskild ordning:



Tyskland

Mexiko

Belgien

Förenade Arabemiraten

England

Kamerun

Nederländerna

Uruguay

Sverige

Bahrain

Serbien

Brasilien

Skottland

Honduras

Italien

Nigeria

Sydkorea

Rumänien

Elfenbenskusten

Paraguay

Österrike

Iran

Tjeckien

Argentina

Marocko

Spanien

Costa Rica

Nordkorea

Irland

Peru

Egypten

Frankrike



De som kunde ha kommit med:



Kroatien - Det stod och vägde mellan Österrike och Kroatien om den sista platsen från Europa. Till slut valde jag bort Kroatien eftersom jag tyckte att Österrike - som jag nämnt i inlägget nedan - tillförde en bra balans till VM på ett sätt som Kroatien inte gör. När Kroatien kom till EM 1996 var det ett av mina favoritlag eftersom det var första gången på sex år som jag fick se ett jugoslaviskt landslag spela i de stora sammanhangen igen. Men tiden har visat sig att det eleganta landslaget var rester från den fantastiska sista eran av jugoslavisk fotboll. Senare upplagor av Kroatien har i sina värsta stunder framträtt mer som just en Österrike med en touch av medelhavet. Inte lika attraktivt.

Schweiz - Kommer då och då upp fram med en halvintressant generation men är i det stora hela ett av de där lagen som VM klarar sig utan. Ett svar på den där larviga idén om att "EM är bättre än VM". Jag gillar annars den lite speciella atmosfären som kan uppstå när Schweiz möter Frankrike, Italien eller Tyskland.

Ryssland - Man kan inte lura sig själv. Ryssland är något annat än det som man såg på slutet av 80-talet, där Sovjet, med CCCP på tröjan, hade ett fantastiskt landslag som upplevde något av en lightvariant av Jugoslaviens öde. Man såg inte fullt lika starka ut på pappret som sina slaviska kusiner, men ändå fanns det mycket talang som gick till spillo, när många spelare visade ett bristande intresse för att spela för Ryssland, oavsett om det berodde på motivationsbrist av olika slag eller bråk med tränare. Det gäller spelare som Kanchelskis, Juran, Sjalimov, Dobrovolski och så vidare. Men som sagt, utan ett Lobanovskijs Dynamo Kiev, den röd-vit-röda dräkten och så vidare, så är Ryssland just Ryssland och inte Sovjet. Ett halvblekt landslag som då och då kvalar in och vinner någon match i gruppspelet för att sen åka ur. Och när Abramovich sen lägger sina vantar även på landslaget, så stinker det hela av så mycket oligarkfuffens att jag inte kan känna att jag saknar Ryssland i ett VM.

Ghana - Borde ha kvalat in till VM långt tidigare än 2006, med alla stora spelare som har kommit och gått. Men det är nåt med Ghana som inte direkt tilltalar mig. Typ att jag tycker att namnet är tråkigt och att de i alla fall förut spelade i gulsvart vilket jag inte tycker är särskilt vackert. Konkurreras därför ut av de andra stornationerna från nordväst.

Senegal - Har länge varit ett lag att räkna med i Afrika, men kan inte riktigt mäta sig med de största. Framträdandet i VM 2002 är dock redan en klassiker för mig. Det var en taktisk lagmaskin som inte gick av för hackor.

Tunisien - Efter tre raka mästerskap tycker säkert många att Tunisien börjar bli en självklar representant för Afrika i VM, men väl framme har de aldrig varit nära att gå vidare. Men att de inte kommer med beror först och främst på att jag har en liten beef mot Tunisien på grund av att de värvade brassar till landslaget för några år sen. Sånt gillar jag inte.

Algeriet - Gillar man OM så är Algeriet alltid välkommet, men det är väl just det som också är lite av problemet. På plan har inte Algeriet presterat särskilt mycket de senaste 25 åren, så det blir mycket en fråga om stil och mindre om respekt för själva fotbollen. Konkurreras därför ut, men det vore aldrig fel om de någon gång spelade i ett VM. Men med bara fem representanter från Afrika kan jag inte få in dem.

Japan - Kan inte ta Japan seriöst som fotbollsnation och anledningen är J-League. Luktar sunkig NHL-fotboll långa vägar. Särskilt när Pierre Littbarski gör reklam för färdigproducerat chokladmjölk.

USA - I början av 90-talet tog vi fortfarande USA som något av ett skämt inom fotboll och hos de breda folklagren är det fortfarande så. Det beror antagligen på att USA är en stormakt i så många andra sporter, att när de är blott en av många halvhyggliga nationer i fotbollen, så ser det lite mer ynkligt ut. USA:s prestationer borde ge dem en plats i det optimala VM, men här handlar det mycket om stil och jag tycker att USA saknar sann fotbollskultur. Även om jag tycker att det är så häftigt att de nuförtiden spelar en cynisk fotboll som lever mer på vassa kontringar än det som lämpar sig väl för Hollywoodskildringar, är det fortfarande USA. Bara för att ge ett exempel så, gå in på YT och ta fram ett klipp för att höra hur amerikanska fotbollskommentatorer låter. De låter som att de kommenterar hockey. Actionsport. Det är inte fotboll. "Real Salt Lake" är inte heller fotboll.

Colombia - I början av 90-talet, efter att Europa bekantat sig med Carlos Valderrama under VM, så blev Colombia ett sånt där jippolag som alla älskade, och jag erkänner att jag själv föll för hela grejen. Man ville se lirare som Asprilla leda detta starka Colombia till framgångar. Men flera år senare började jag inse att Colombias relativa framgångar ofta skedde på bekostnad av Uruguay, som för övrigt inte hade samma "färgstarka" fotbollsdårar som Asprilla, Higuita och Valderrama att komma med, vilket gjorde att ingen ens noterade deras frånvaro i svensk media. Vem bryr sig om detta legendariska fotbollsland när vi kan titta på hur Thomas Brolins kompis Asprilla gör tusen volter? Och det kunde jag inte acceptera. Sen dess har Colombia inte betytt något för mig.

Wales - En beundransvärd liten fotbollsnation. Men fyra lag från de brittiska öarna i ett VM skulle bli alldeles för mycket.

Bosnien-Hercegovina - Det finns några länder i världen som har fått mycket sympatier för att de med rätta anses ha gått igenom mycket förtryck och därmed fått lite underdogstämpel på sig, och dessutom spridit sin nationella identitet över hela världen på grund av den medföljande diasporan. Irland är ett känt exempel. I Sverige har vi haft Chile och Bosnien. Vi känner folk som har ett ursprung i dessa länder, och vill gärna visa solidaritet med dessa tappra män och kvinnor som har flytt från Pinochet respektive den serbiska krigsmaskinen. Det är mest positivt, men jag kan tänka mig att någon kan komma med en del negativa aspekter också. Men det orkar jag inte gå in på just nu. Min poäng är att jag på grund av dessa förutsättningar unnar Bosnien framgångar, och som ett ex-jugoslaviskt landslag har de lite extrapoäng där också. Men eftersom det i princip inte fanns några stjärnor från Jugoslaviens sista stora generation med bosniskt ursprung, blev heller inte det bosniska landslaget en del av mitt vurmande för Jugoslavien och ex-jugoslaviska lag på samma sätt som med efterkrigstidens Jugoslavien (Serbien & Co) och Kroatien. Jag tycker visst att BiH kan ha något att tillföra ett VM, men ofta har de ju varit för svaga, och att jag bara ska ha med dem i VM av sympatiskäl som inte har så mycket med fotboll att göra, det går inte för sig. Om inte annat så blir ju varje förlust en anledning att lida med våra bosniska kamrater här i Sverige.

Ukraina - Har lite historiecred på grund av den historiska kulten kring Dynamo Kiev, men annars så räcker det inte för att jag ska ta med det här kycklinggula gänget.

Turkiet - När jag kom till Sverige i början av 90-talet så var ordet turk ett skällsord för nästan alla immigranter vars etniska ursprung låg utanför norra Europa, ungefär som paki i dagens England. Och för den svartskalle som växer upp i 90-talets Sverige, så kan man nog gissa hur det kändes när Turkiet säkrade en plats i EM 1996 på Råsunda. För en trettonåring kändes det nästan som att de vann för alla svartskallar som dagligen utsattes för trakasserier i Europa för att de hade fel färg på håret och huden. Med andra ord så har jag alltid hållit tummarna för Turkiet av den anledningen. Det är inte mitt favoritlag men särskilt i tonåren så fanns den här känslan att Turkiet var mer en bara ett vanligt landslag, i och med att man tyckte sig känna av det hat som fanns riktat mot Turkiet i egenskap av "det där folket från Mellanöstern som inte har något i Europa att göra". Med tiden så har det väl balanserats lite. Dels är Sverige åtminstone inte öppet lika rasistiskt som det var för 15 år sen. Dels har man i vuxen ålder lättare för att undvika de människor som resonerar på samma sätt som de som ropade "jävla turk" då. Och så finns ju nationalismen även i Turkiet, även om den inte har samma rasistiska karaktär som många andra länder. Det gör att turkiska nederlag inte på samma sätt kan betraktas som att "the good guys" har förlorat.

Att jag inte tar med Turkiet i det optimala VM beror just på att det har varit så mycket annat än fotboll som har legat till grund för mina sympatier. Hade jag fötts 10-12 år senare så kanske det hade varit annorlunda. För det är först några år in på 2000-talet som Turkiet börjat bli ett riktigt bra landslag som inte bara lever på glöden runt hemmamatcherna i Istanbul. Men som det är nu är det lite som med Bosnien ovan. Jag vill inte göra VM till ett politiskt krigsfält mellan de man känner för, och de man känner mindre för.

Polen - Inger lite respekt med tanke på guldåren 1974-82, men inte tillräckligt för att slå ut konkurrenterna.

Ungern - Har tidigare förfogat över några av de bästa landslagen som aldrig vunnit VM. Men det är trots allt 50 år sen som man kunde tala om the magnificant magyars. Efter en långsam stagnation har Ungern nu inte deltagit i ett slutspel sen 24 år tillbaka, och det har ju inte ens varit nära att hända igen. Jag har förundrats över hur småputtenationer som Lettland, Island och Slovenien har varit nära och till och med lyckats kvala in, medan Ungern har legat på samma nivå som typ Estland. Hur det är möjligt i ett sånt traditionstyngt fotbollsland är för mig en gåta. Jag kan inte se något i dagens Ungern som är tillräckligt attraktivt för att de med hjälp av sin historia ska komma in i det optimala VM:

Saudiarabien - Jag hade tagit med några lag från Asien som lär vara betydligt svagare än Saudi. Men bortsett från den sensationella bedriften 1994, då man tog sig vidare från en grupp med Nederländerna och ett starkt Belgien, så har Saudis historia efter det handlat om att kvala in utan större bekymmer, för att sedan uppträda som en riktig blåbärsnation i själva slutspelet. Alltid är det någon pinsam utklassning, varav 0-8 mot Tyskland för sju år sen var plågsamt att bevittna. Det såg ut som att Chelsea mötte Jonsered eller något. Jag har därfär tröttnat och ger länder som Bahrain en chans.

Portugal - Va?! Hur kan du utesluta en sån stornation som Portugal? Mitt svar är att den frågan är själva anledningen. I den historielösa svenska fotbollsmedia där allting bara räknas om det har skett inom de närmaste fem åren, så är Portugal en gigant i fotbollsvärlden, men sanningen är att Portugal fram till 2000-talet bara lyckades kvala in till VM ynka två gånger. För en så kallad stornation är det verkligen bedrövligt. Att det sen uppvägs av Benficas status i Europacupen, och i senare tider Porto, är en annan femma.

På senare har det också väl många brassar i landslaget. Jag tror t ex inte att Portugal hade gått vidare från sitt hemma-EM utan Deco. Eller kanske till detta VM (om det nu verkligen blir så)utan Liedson, fast det är mer långsökt. Nu tar jag i och för sig inte lika hårt på brassar i Portugal eftersom det länge funnits en stark koppling mellan de två fotbollsnationerna av uppenbara skäl. En del av alla dessa brassar kan sägas ha fått en del av sitt fotbollskunnande från längre spelperioder i Portugal.

Jag är inte heller så jättebitter på Portugal som det kan verka (gillade Slakten i Nürnberg). Men utöver det jag redan sagt, är det bara att kolla på vilka andra lag som har kommit in på listan från Europa. Det är inte särskilt många som har en anledning att se upp till Portugal som ett föredöme.

Edit:

Danmark - Hade jag fötts fyra år tidigare hade jag kanske sett Danmarks 86-lag på TV och förtrollats av det som alla andra. Det man ser från highlights antyder att det var ett otroligt sevärt lag, och paret Elkjaer-Laudrup är sympatiska på alla möjliga sätt (tydligen ska dock Laudrup vara något av ett svin bortom kameran).

Huruvida Danmark ur ett mindre subjektivt perspektiv än detta ska ha en plats i det optimala VM eller inte är en svår fråga. Man har en tendens att vara tidsblind och övervärdera saker som andra lag har presterat under andra årtionden än det som Danmark utöver 80-talet har presterat. Kanske inget gigantiskt, men EM 92-gulet, oavsett hur tursam det må ha varit, går inte att helt avfärda. Det var också ett mycket bra lag Danmark hade i början av 2000-talet, även om det inte åstadkom så jättemycket. Och så kvartsfinalen i VM 1998, där jag i och för sig tycker att laget i sig inte var så mycket att hänga i luften.

Tåls att diskuteras hursomhelst. Men jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i Danmark och tycker inte att de har tillräckligt med karaktär för att göra ett VM roligare för mig. Att de har missat VM 90 är förstås en stor nackdel.

Jag gillar inte de danska fansen eller rooligans som de brukade kallas. Jag gillar inte den där öl- och korv-attityden som präglar det förstnämnda. Jag ogillar FC Köpenhamn väldigt mycket eftersom jag tycker att klubben saknar ära på alla möjliga sätt. Jag gillar inte att Danmark utnyttjar ett opportunistiskt skattesystem för att beröva Allsvenskan på duktiga spelare. Och Jesper Grönkjaer är åtminstone på plan en av de mest osympatiska spelarna jag nånsin sett. Danmark har också råkat få med sig en del resultat som har retat upp mig lite. T ex den där segern mot Nigeria i VM 98 som kändes så onödigt på något sätt. Segern mot Frankrike i VM 2002 (inkl. Tomassons fuskmål)inför skadeglada svenska TV-tittare. Segern mot Uruguay i samma turnering. Due-a-due-grejen. Och så gillar jag inte Pia Kjaersgård. Jag gillar inte det danska "kulturkriget" som är både pinsamt och unket på alla möjliga vis. Nu kan nån peka på en massa andra politiska angelägenheter bland andra landslag som jag har tagit in men som sagt, det här är bara en detalj och inte den centrala frågan. För det andra så bor vi nu i Sverige och vi jämför Danmark med oss själva på ett annat sätt än andra nationer. Så är det bara.

Läs även andra bloggares åsikter om vm, portugal, polen, bosnien, ungern, wales, kroatien, turkiet, ghana, senegal, tunisien, saudiarabien, ukraina, ryssland, colombia, usa, japan, algeriet, schweiz

Det optimala VM, del VIII

Tyskland
Alla har sina hatlag i landslagssammanhang och för mig var det Tyskland i ca 15 år, mellan 1991-2006. Det är inget särskilt komplicerat. Det är av samma anledning som för de flesta andra. "Nu har de där tyskjävlarna gått till final igen", som Kjell Kjellman sa i ett reportage inför VM-finalen 2002. Ett lag som under gällande period sällan såg särskilt glamoröst ut, men som på något sätt alltid tråcklade sig vidare till en final. Från mitt perspektiv hade de alltid en jävla massa tur; var så ofta utspelade under längre perioder, men verkade nästan inte kunna förlora matcher ändå. Antagligen hade man sett på saken lite annorlunda idag.

Så vad hände efter VM 2006? Förmodligen att laget för en gångs skull såg ut som ett bra fotbollslag snarare än ett gäng ondskefulla fotbollsrobotar som kallas panzermannschaft, så att man kunde unna dem framgångar. Under själva världsmästerskapet kändes allt mest som en tillfällighet. Dessutom brukar jag ha svårt för hemmanationen. Det är ju inte rättvist att alla på arenan ska hålla på ett och samma lag, i varje match. Typ. Sen hade jag en relativt positiv erfarenhet av Tyskland när jag var där under turneringen. Sist men inte minst, det hade dröjt så länge innan jag kunde tänka mig att se något tilltalande i den ökända tyska effektiviteten. Som ironiskt nog kanske mest var en myt när jag började ändra min uppfattning om det tyska landslaget. Men ta premiärmatchen i EM 2008 t ex. Hur de verkligen malde ner Polen som en maskin. Mycket snyggt.

Men nu är det inte främst av sympatier som de får plats här. Det handlar snarare om att det - förutsatt att vi räknar in Västtysklands prestationer - i efterkrigstiden är världens näst mest framgångsrika landslag i VM:s historia.

Uruguay
Jag hade sett öppningsmatchen i VM 90 och börjat intressera mig för resten av VM. Så jag kollade på ett inspelat program, möjligen från lottningen 1989 (eller när den nu hade ägt rum). Mim mamma som satt med mig frågade om Orogué var med. Jag som aldrig hade hört talas om det landet undrade vilka det var, och varför hon undrade om dem. När min mamma så förklarade för mig att de brukade vara bra på hennes tid (vilket ändå var efter deras allra största storhetstider) var det som att höra talas om någon legend. Ett förhistoriskt fotbollsland som jag aldrig hade hört talas om tidigare.

När jag väl fick se detta Uruguay bli närmast överkört av Belgien, och en av deras spelare försöka strypa Eric Gerets av frustration, var de inte så imponerande i förhållande till det rykte som hade skapats hos mig. Men det spelade ingen roll nu. Jag hade redan blivit förtrollad under den där första stunden.

Eftersom jag redan hade blivit förälskad i Kamerun blev det inte mitt favoritlag, men jag har alltid känt något unikt för Uruguay sen den dagen, snart 20 år sen. Den där extremt vackra dräkten, med ljusblå tröja, svarta shorts och strumpor, framkallar något som jag inte kan känna av något annat av de där traditionstyngda landslagen. Inte ens Italiens azurblå eller Argentinas ljusblåvit-randiga. Uruguay är för mig fortfarande en legend.

Det är också till stora delar Uruguays förtjänst att jag håller på Cagliari. Utöver några andra personliga aspekter så var det när jag återsåg kaptenen Enzo Francescoli i Cagliari efter VM som jag kände att det var det här laget som var lite speciellt för mig.

Nu har det snart gått 20 år sen jag senast fick se Uruguay ta sig förbi VM:s gruppspel, vilket är synd. Men efter att jag först varit övertygad om att Uruguay med sina 4 miljoner invånare går mot samma öde som till exempel Peru, är jag glad att se den fortsatta återväxten. Det är inte i samma klass som förr i tiden, men med en Diego Forlan och en Luis Suarez finns det hopp.

Österrike
Gränsfall. Jag föraktar att man har gått över till att spela i flaggans färger framför den klassiska vitt-svart-kombinationen. Men vi kan låtsas att de byter tillbaka till det optimala mästerskapet.

Österrike anno 2009 känns hur tråkigt som helst. Men det var ett av Europas starkare lag en gång i tiden. Så sent som 70- och 80-talet var det fortfarande en makt att räkna med. När jag såg laget få stryk i den där härliga matchen mot Italien i VM 90* tänkte jag av olika skäl (förmodligen fanns det folk som uttryckte respekt) att det var ett mycket starkt landslag. Knappt ett år senare såg jag laget komma till Råsunda och få stryk med 0-6. Runt samma tid fick man stryk mot Färöarna i EM-kvalet, som då betraktades som en riktig skräll.

Det har inte kommit fram en enda stjärna från Österrike sen dess, vilket säger en del om bristen på glans kring det här laget. 1998 lyckades man ändå kvala in till ett VM. Där man inte uträttade annat än att råna Kamerun och Chile på tre poäng.

Anledningen till att jag tar med laget ändå är att jag som sagt ger en extra plus till alla som har varit med i VM 90, att den stora kontrasten mellan lagets nutida och forntida kvaliteter gör att deras närvaro i VM ger lite historisk karaktär till mästerskapet, och att om man nu ska ha med så många lag som man gillar, eller som man tycker förtjänar ett VM, så är det bra med lite balans, som ges av att Österrike är ett bekvämt och tråkigt västeuropeiskt land som man kan slänga in så att de, utöver det nämnda som viss grad av attraktion, kan agera som kontrast mot de mer sympatiska eller glamorösa lagen.

* Jag kommer alltid att gilla landskamper som spelas kvällstid på Stadio Olimpico, och avgörs med matchens enda mål någon gång runt den 65:e minuten.

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, österrike, uruguay, francescoli, cagliari, vm

Det optimala VM, del VII

Sydkorea
Har i och med 2010 kvalificerat sig för sex raka världsmästerskap, vilket blir totalt sju inklusive VM 2002 där man förstås var värdar. Jag brukade ha större respekt för Sydkorea än vad jag har idag. Bilden av Sydkorea som Asiens stora hopp har förstörts lite av alla skandalmatcher under 2002, där domaren minst sagt spelade en stor roll när de besegrade Italien och Spanien.

Det andra är att som jag har förtstått så verkar Sydkoreas fotboll vara ungefär lika amerikaniserad som resten av samhället. Eller kanske ännu viktigare; fotbollen har inte en så dominerande roll i Sydkorea som man kan tro om man ser till deras relativa framgångar som en asiatisk fotbollsnation.

Det vore ändå meningslöst att neka deras plats i det optimala VM, med tanke på hur konkurrenssituationen ser ut, och vad man har presterat under de senaste 20 åren.

Tjeckien
1990 upptäckte jag Tjeckoslovakien som ett av de där länderna som jag aldrig hade hört talas om innan. Det var någon gång på den tidiga kvällen som de mötte Österrike. Spelade aggressivt och körde över grannlandet totalt, även om slutresultatet inte blev mer än 1-0, efter en solklar straff. Det räckte i princip för att jag skulle börja ha dem som ett av de mest sympatiska landslagen. Därför blev också Genoa något av mitt andralag efter VM eftersom tjeckernas stora stjärna Tomas Skuhravy spelade där.

Det hade varit bra om det fortfarande hade varit ett och samma land, men jag kan nog inte komma på något annat delat land som har fått en sån tydlig arvtagare, som Tjeckoslovakien har fått i Tjeckien (jämför Serbien-Jugoslavien och Ryssland-Sovjet-unionen). Det är fortfarande Sparta och Slavia som är de stora lagen (vad har hänt med Dukla?), färgerna är desamma och namnet kan ses som en förkortning om man vill leva i förnekelse.

Efter VM 90 uppstod en märklig trend där Tjeck/oslovak/ien (man fortsatte enat fram till kvalet till VM 94) ständigt har missat VM, men varit väldigt övertygande i både kval och slutspel när det kommer till EM. Av de fem sista världsmästerskapen har Tjeckien bara kvalat in en gång (Sydafrika inkluderat). Inga roliga siffror med tanke på det gamla Tjeckoslovakiens mäktiga historia.

En sak som annars har retat mig ordentligt är hur landslaget har drabbats av den moderna TV-prioriterade fotbollen, som har satt käpp i hjulet för så många andra trefärgade lag. Således måste tjeckerna numer anpassa sig såpass att den yngre generationen i vår del av Europa antagligen tror att Tjeckien ska spela i helvitt. I de tre senaste storturneringarna har Tjeckien spelat elva matcher, och bara en gång har man fått bära rött-vitt-blått. Av de resterande tio har vi åtta matcher i helvitt, en i rött-blått-blått och en i helrött. A disgrace.

Läs även andra bloggares åsikter om sydkorea, tjeckien, tjeckoslovakien, skuhravy, genoa

Om Bojan, AIK och IFK

I senaste fotbollskväll satt Bojan Djordjic i studion och talade åter om sin kärlek för AIK. Han tillade att förmodligen sitter det en massa hemma som tittar och tror att det är bara saker han säger för att AIK:s supportrar ska bli nöjda, men att det faktiskt är sant. Även på andra håll har han pratat om sitt förflutna som AIK-supporter.

Jag tror inte att han ljuger, men jag har alltid varit skeptisk till hans uttalade kärlek för AIK, och nu har jag gått över till att döma det.

Det ska man förstås aldrig göra. Folk har sina historier med sina klubbar. Vem är jag att ha en åsikt om varför någon håller på en klubb och hur han borde känna och så vidare? Så länge det inte handlar om gloryhunters eller liknande fenomen, så får man respektera folks känslor och val.

Men man gör ju det ändå, och här ska jag förklara varför jag tycker som jag gör.

När Bojan först framträdde som en profil vid millennieskiftet som ungdomsspelare i Man United och snart också en tyckare i TV4:s studio, då visste jag inte att han var son till Ranko Djordjic.

När jag sen fick veta det, började jag så sakteligen att tänka på de gånger jag i början av 90-talet tittade i IFK Norrköpings årsber-ättelser, som kom ut som ett ganska smalt häfte i A4-format varje år, och såg äldre bilder på utländska stjärnor i Peking, som Igor Ponomarev och just Ranko Djordjic.

Så, när jag för ett par år sen fick höra Bojan börja prata om hur han hållit på AIK sen barnsben blev jag väldigt fundersam.

Jag är dock ingen orakel när det kommer till svensk fotboll, så jag tänkte att kanske hade Ranko även spelat i AIK under någon period, och Bojans tidiga entré inom fotbollen skulle råka sammanfalla med den perioden.

Jag satte mig aldrig in i att undersöka detta. Jag antog att det fanns en logisk förklaring.

Nu när jag har just kollat upp lite fakta är jag inte bara beredd att avfärda Bojans AIK-kärlek, jag är också väldigt fundersam över Ranko.

I korthet är det på följande vis:

Ranko Djordjic kom till Peking från det ärofulla Röda Stjärnan och spelade i IFK Norrköping 1985-88.

Därefter åkte han hem till Jugoslavien. I hela sin karriär repre-senterade han bara en utländsk klubb och det var IFK Norrköping.

I början av 90-talet återkom sen Ranko, medföljd av familjen senare, till Sverige. Man hamnade nu i Stockholmsförorten Kista. Han undvek medvetet att ha något med Norrköping att göra efttersom han inte ville få uppmärksamhet som den förre store fotbollsspelaren som nu hade återvänt som flykting.

Och där började familjen Djordjics fortsatta liv i Sverige.

Bojan har senare sagt att han 1992 stod i Norra stå, vilket innebär att han blev AIK-supporter samma år som de flyttade hit. Han har också tidigare pratat om att ha ägt medlemskap i AIK redan när han bodde i Belgrad. Jag har inte riktigt förstått hur det går ihop, men inte lyckats hitta något som förklarar det.

Det finns i alla fall två viktiga poänger här, varav det ena hela det här inläggets ämne.

Det ena är att när Bojan började kunna gå ordentligt, att tala flytande och att spela fotboll, så var det i Norrköping. Förmod-ligen kommer de flesta av hans tidigaste minnen som människa från tiden då han bodde i Norrköping.

Jag kan därför inte fatta det vettiga i att han idag beskriver AIK som en självklar referenspunkt till barndomen, och jag kan inte heller fatta att han överhuvudtaget håller på AIK och inte IFK Norrköping.

Till viss del handlar ju det här om hur jag själv ser på det här med att hålla på ett lag. Och där tycker jag att det med vissa undantag ska handla om ens allra första intryck av fotbollen. När det blir klart att familjen Djordjic ska "åka tillbaka till Sverige" så innebär ju det att de ska tillbaka till det där landet som fram till dess hade varit deras lilla utlandsäventyr. Och de minnen de hade från Sverige då var ju just Norrköping. Tiden när pappa var fotbollsproffs i stan. Så oavsett var man bosätter sig så borde den spontana känslan var att hålla på det lag som varit en del av familjens liv tre-fyra år innan. Man väljer då sitt lag när man är 10 år gammal, inte när man är 15 och har bott vid linje blå mot Akalla i fem år.

Den andra poängen är att... Ja, just det. Artikeln varifrån jag hämtat mina källor är från 2002. Ca 11 år efter att Ranko Djordjic återvände till Sverige.

Att han först gjorde valet att hålla sig anonym och borta från Norrköping förstår jag.

Och jag är egentligen inte den som börjar tala om vad en krigsflykting ska ha för tankar och känslor om jävla fotboll som i slutändan inte alls betyder så mycket som vi ofta vill tro.

Ändå kan jag som gammal Norrköpingsbo, spelare i IFK Norrköpings knattelag och supporter till stadens stolthet IFK Norrköping känna att... Betydde inte det - 1985-88 - ett skit för Ranko? Under de här elva åren hade han tydligen inte besökt Norrköping en enda gång. Inte ens en enda gång hade han som privatperson tagit sig till Norrköping och Idrottsparken för att se en match, om inte annat.

I artikeln, som alltså är skriven samma år som Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år, uttrycker Ranko oro för risken att laget kanske aldrig mer kommer att återvända till Allsvenskan om man åker ur. Som om en klubb med tolv äkta SM-Guld (inga förhistoriska varianter) från en arbetarstad, en av landets tio största, skulle ha svårt att fortsätta bland de - då - 14 bästa lagen i Sverige. Som om det handlar om Gunnilse eller nåt. Fan.

Och nu står hans son som växte upp på Hospitalsgatan i Norrköping någonstans och talar om sitt stora AIK-hjärta. Hur han har det i blodet och allt det där.

Läs även andra bloggares åsikter om bojan, djordjic, ranko, belgrad, kista, norrköping, aik, ifk, allsvenskan

En modern klassiker

Ikväll spelar Lazio och Cagliari mot varandra igen.

Vad är det som är så speciellt med det då?

Det borde inte vara något speciellt. Men ända sen Cagliari tog sig upp till Serie A senast, 2004-05, har nästan alla möten dessa lag emellan blivit väldigt märkliga, oftast fullständigt galna.

Jag valde därför att ägna hela förhandsanalysen - i min artikel på SF - till att sammanfatta alla ligamatcher som spelats under gällande period.

Här kan ni läsa artikeln.

Och det rekommenderas. Inte för att artikeln i sig är briljant, men själva historian är det, faktiskt.

Obs! Rubriken är en filmreferens. Därav engelskan.

Läs även andra bloggares åsikter om cagliari, lazio

Det optimala VM, del VI

Spanien
Känns inte lika äkta nuförtiden när TV4 som haft rättigheter till den spanska ligan sedan 7-8 år tillbaka alltid ska passa på att haussa upp Spanien och spanska spelare inför varje turnering, vilket passar särskilt bra nu när Spanien inofficiellt räknas som världens bästa landslag.

Jag har också stört mig lite på den här myten om Spaniens underprestationer. Som så ofta handlar det inte om att det är grundlöst, utan att det är väl överdrivet. Såklart kan man tycka att det är något anmärkningsvärt att detta fotbollstokiga land med en sån stark liga inte har varit bland de fyra bästa sedan 60 år tillbaka i och med kommande VM, men att beskriva det som att de alltid har kommit till VM som en kandidat till att vinna hela skiten, det vet till och med jag som bara varit med sen VM 90. Framförallt VM 1994 kom Spanien till USA med ett lag som till stora delar bestod av Barcelonas bänkade spanjorer. Man hade också kvalat in med nöd och näppe under ganska kontroversiella former efter en seger mot Danmark i Sevilla. Förvänt-ningarna var därmed ganska låga. Men enligt efterhandskonstruk-tionen heter det att det var ännu ett fall av spanskt tillkorta-kommande.

Men mitt allra största problem med Spanien är att de, liksom Rumänien, har övergett sin gamla dräkt eftersom den förmodligen var för udda för den moderna fotbollens ambitioner att synka fotbollsmodet med det populärkulturella mode som råder i det vanliga samhället, så att säga. Den må ha varit udda, men röd tröja, vanligt blå shorts och svarta strumpor... Väldigt snyggt också. Jag som bryr mig om sånt skulle faktiskt bli betydligt mer intresserad av att se fler matcher med Spanien i ett VM.

Sverige
Ett mycket komplicerat fall. Vi såg Sverige förlora med hedern i behåll mot Brasilien på Delle Alpi. Sen kom vi till Sverige ett halvår senare. Jag fick lära mig att Sverige i regel spelar i kycklinggult. Men det var en väldigt konstig känsla att detta mediokra lag från VM 90 plötsligt var laget i centrum. Att alla skulle hålla på ett och samma lag var för övrigt helt nytt för mig. Det, i kombinationen med att jag redan hade en ännu starkare fallenhet än idag för den som slår nedifrån (oavsett fotbolls-kunnandet) gjorde att jag i princip alltid ville att Sverige skulle förlora. Min mamma försökte alltid att få mig att hålla på Sverige av andra skäl än fotboll, och var orolig för att jag skulle hamna i trubbel ute i samhället om jag öppet hoppades på svenska nederlag. Enligt hennes synsätt skulle det ur ett svenskt perspektiv vara som att "han har fått komma till vårt land som flykting, och sen vill han att vi ska förlora".

Det fanns också en annan anledning som förstärkte mina antipatier. Betänkt att jag kom till Sverige 1991. Allt är ännu inte guld och gröna skogar för en immigrant i det här landet. Att systematiskt uteslutas från den svenska gemenskapen på grund av ens etnicitet är en tragisk verklighet för den genomsnittlige. Men 1991 var det ännu värre. Det var samma år som Ny demorkati skulle komma in i riksdagen, och samma tider då ungdomar tyckte att det var coolt att vara nynazist. Det fanns således ingen chans på jorden att jag skulle hålla på samma lag där den stora majoriteten (åtminstone enligt min upplevelse då) av supportrarna ansåg att jag var en värdelös svartskalle som skulle motarbetas på alla sätt.

Den här relationen fortsatte i många år och jag vet inte när vändningen kom. Jag skulle tippa att det var i samband med EM 2000, när jag hade haft ett sabbatsår från fotbollen den föregående säsongen. Inte att jag var någon beundrare av just det landslaget. Jag tyckte att fotbollen var alldeles för destruktiv och att laget hade mycket tur att överhuvudtaget ha lyckats kvala in. Men det var i alla fall det - själva fotbollen - som gjorde att jag fortfarande inte hade särskilt positiva känslor för laget, även om jag i många matcher höll tummarna för dem.

Under VM 1994 hände dock något väldigt konstigt. Det var inledningsvis samma gamla historia. Sverige - Ryssland 3-1 måste ha varit den enda match i en storturnering som jag någonsin har slutat tittat på innan slutsignalen. Jag hade hopp, men när Dahlin nickade in 3-1, då gick jag och lade mig (inte för att det var svårt att göra det långt efter midnatt).

Men några dagar efter den matchen skickades jag på besök hos några gamla familjevänner i Frankrike. Och plötsligt där kändes det något annorlunda. Och det kom särskilt fram under Sverige-Rumänien i kvartsfinalen. Ju längre matchen led, desto starkare var känslorna för Sverige. När Kennet Andersson nickade in 2-2, hoppade jag upp från soffan och gick ner på knä för att hylla honom. Först efter att ha lämnat Sverige hade jag upptäckt att jag trots allt hade försvenskats en del. Det fanns en distans, men jag kände ändå till spelarna, visste hur jag skulle uttala deras namn korrekt. De var från landet där jag "kom ifrån", när vi lekte fotboll i olika parker och franskblattarna blev lite engagerade när de fick höra att den där killen Hossein är på besök från Sverige. Det var inte vändningen men väl första steget.

I dagsläget är jag kluven. Jag är faktiskt väldigt besviken över att Sverige missade VM 2010. Orsakerna är många och jag ska inte gå in på det nu. Att Sverige har misslyckats sen vi bytte till blå regering kan jag visserligen uppskatta, men det är mer rationellt. Poängen är, utöver det som jag inte ska gå in på - om vad det är fotbollsmässigt som jag uppskattar med Lagerbäcks Sverige - att det finns en konflikt för mig här. När Sverige är med i ett VM så blir det extra fokus på just Sverige, vilket för in en nationell aspekt som tydligt står över VM som ett globalt möte. VM-krönikans dramaturgi förstörs en aning av att en portion av det framförda ska ägnas åt detaljer kring Sveriges VM (jämför krönikan 2002 med 1998 till exempel). Men... Samtidigt kan jag inte förneka det härliga i att varannan sommar under hela 2000-talet har varit så präglad av fotbollen, vilket jag inte tror hade hänt utan Sveriges närvaro. Och jag kan inte förneka att jag trots allt gillar att följa allt snack som omger det svenska landslaget under turneringen, vilket sker på en detaljnivå som vi inte kan jämföra med diskussioner om de andra landslagen, eftersom vi helt enkelt inte har tillgång till deras spelare på samma sätt.

Men det finns en annan anledning till att Sverige ska vara med och göra VM optimalt. Inte att det krävs svenskt närvaro, men om kvoterna ändå ska fyllas så, har Sverige faktiskt en ganska bra historia när det gäller VM, något som vi verkar glömma väldigt ofta. Tro det eller ej, Sverige är historiskt ett mer framgångsrikt landslag än Portugal, för att ta ett exempel. Och historien har alltid följts upp med diverse framgångar. 1950 var vi bland de fyra bästa. 1958 tog vi VM-silver. 1974 en femteplats. 1994 VM-brons. Och så kontinuiteten på 2000-talet, som inte kan matchas av så många andra landslag. Och utöver detta har vi något utanför landslagsfotbollen som handlar om klubbfotbollen på 40- och 50-talet. Hade det spelats Europacuper tio år tidigare så är det mycket möjligt att ett svenskt lag - företrädesvis IFK Norrköping - hade kunnat skylta med en EC-seger. Jag blir rentav stolt över att bo i det här landet när jag ser bilder på Gre-No-Li från en period när Serie A inte hade en massa argentinare, fransmän och holländare på samma sätt som senare decennier. Eller ännu mer när man ser historiska topplistor över målskyttar i Serie A:s historia. De första 30-40 namnen är i princip alla italienare, förutom ett par svenska namn. Det är jävligt stort och det ska vi vara stolta över. Inte som "svenskar", men som tillhörande den svenska fotbollsscenen. Och för att knyta tillbaka till det nyss sagda... Om vi hade tillåtit proffs i landslaget så kanske vi - faktiskt - hade kunnat vinna ett världsmästerskap, även om det är mindre troligt; det fanns bara två chanser under den nämnda perioden på grund av fyraårsintervallet och Andra världskriget. Det fanns "ganska" bra konkurrens i form av klassiska lag från Brasilien och Ungern.

Vi ska därmed ha en plats i VM eftersom vi också har en hel del historia, trots att vi glömmer det rätt ofta.

(Förresten så säger jag "vi" för att det flyter på bättre).

Läs även andra bloggares åsikter om spanien, sverige, kennet, nordahl, liedholm, gren, italien, vm