Örgryte IS
Jag fastnade för Örgryte ganska tidigt trots att det var ett lag i dåvarande Division I södra när jag kom in i detta. Det hade nog främst att göra med att jag tyckte att namnet lät intressant och att jag i gamla samlaralbums från 80-talet såg att Öis hade en viss historia. Att den historien var bland de mest anrika i den svenska fotbollen fick jag reda på först senare.
1993 var man tillbaka i Allsvenskan en kort sejour. Jag minns faktiskt att det redan då fanns en ung truppspelare vid namn Marcus Allbäck som senare skulle bli en av klubbens största namn från 1990-talet och framåt.
Men det var först på det sena 90-talet som Öis kom tillbaka till toppen av den svenska fotbollen på riktigt, och då man började lira i vita strumpor istället för att röda. Ostiligt i mina ögon, rött hade ju varit mycket snyggare, men samtidigt inte helt ovälkommet eftersom två andra större klubbar i den svenska fotbollen ju hade haft exakt samma färgkombinationer.
Eftersom Öis under min tid aldrig direkt konkurrerat med Peking - varit antagligen klart sämre än klart bättre - har jag aldrig haft några särskilda känslor för klubben i negativ eller positiv mening. Det var en klubb som jag gillade lite och ville ha i Allsvenskan, och som sedan blev lite blaha med sin brassekoloni, något som man var först med i Sverige.
När jag senare fick lära mig att Örgryte som område är där det fina folket i Göteborg bor påverkade det mig inte nämnvärt. En anrik fotbollshistoria slår den socioekonomiska profilen. Även om det nu skulle finnas riktiga så kallade överklasslag. Fotbollen är ju per definition folkets sport.
Östers IF
Säcken knyts ihop på ett bra sätt här...
Året var 1991, månaden april, platsen Idrottsparken i Norrköping. Det var den andra omgången av Allsvenskan och IFK Norrköpings första hemmamatch för säsongen. Det var också den första matchen jag såg på plats på en arena.
IFK var förra årets silvermedaljörer och hade inlett säsongen med att köra över Djurgården med 3-0 på bortaplan.
Motståndaren var Öster långt ifrån sina storhetsdagar på 60-talet. IFK var alltså klara favoriter.
Men efter någon timme stod det fortfarande 0-0, när vår fosterpappa sade, där vi satt på den enkla norra kortsidan med träplankor på järnskelett, skämtsamt sade att det luktar mål.
Kort därefter gjorde Hasse Eklund 1-0 till Öster och det blev matchens enda mål.
Det gjorde att jag lärde mig att vara rädd för Öster. Senare på sommaren åkte Öster ner till en kvalserie medan IFK tog sig fram till ännu en silverplats via Mästerskapsserien.
Jag var inte mindre rädd för Öster och säsongen därpå blev Öster till slut ett topplag. Vilket också är senaste och förmodligen sista gången som Växjös stolthet når sådana höjder inom svensk fotboll.
Så som det utvecklade sig tappade jag rädslan för Öster med åren.
Men då premiären var mot Öster är det givet för mig att de alltid ska finnas med i Allsvenskan. Jag har tappat rädslan men inte respekten. Det är ingen gigant i svensk fotbollshistoria, men en tillräckligt anrik klubb för att vara en självklar del av ett sexton lag stort Allsvenskan.
Att idag se klubben lång ifrån Allsvenskan är desto mer irriterande då det samtidigt går bra för en hockeyklubb i Växjö som är så karaktärslöst att det kallar sig för Lakers.
Östers få men trogna skara av supportrar ska veta att jag alltid håller tummarna för att det går åt helvete med hockeyklubben och att Öster tar sig tillbaka till Allsvenskan. Jag älskar inte er, men sure, why not?
Även om jag verkligen inte gillar det unkna småborgerliga Växjö.
