tisdag 14 november 2017

Notte storico

Italien - Sverige. Den största svenska matchen sedan jag vet inte när... På samma arena där den första av notti magiche gick. Det mäktiga San Siro.

För vissa är betydelsen av skrällen att vi är i VM.

Den är stor. Väldigt stor. Historiskt viktig som jag strax ska komma till.

Men det som får mig att känna att jag ökenvandrat efter de knappa hundra minuterna är inte det.

Jag hade känt lättnad och enorm glädje om vi gjort det mot Schweiz, eller Portugal, eller Spanien, eller Kroatien.

Men inte det som jag känner nu. Mot Italien... Kanske världens tyngsta fotbollsland, på San Siro. Templet San Siro som har sett så mycket historia och så mycket stjärnglans. Och på det sättet. Stängd mur mot mästarna av stängda murar.

Italien är inte världens mest framgångsrika fotbollsland men ingår i den heliga triaden som upplevt och vunnit mer än alla andra. Och den italienska fotbollen har ett djup som Tyskland och Brasilien saknar. Den italienska fotbollen brinner på ett sätt som de andra inte gör, och den tar sig ur knipa på ett sätt som de andra inte gör när de ligger nere. Som i en VM-kvalmatch.

Det hade bara hänt en gång tidigare. 1957. Och även då var det alltså kopplat till Sverige som skulle vara värdland för slutspelet.

Jag tänkte mig på förhand att Sverige hade en viss chans och att det främst låg i bortamålsregeln. Men att nollan skulle vara intakt såg jag inte komma. Allra minst när de blå började pressa på slutet av första halvlek.

Någon skulle kunna säga att detta italienska landslag inte har mycket att hämta mot gamla storheter. Det ligger något i det. Detta var inget enormt italienskt landslag. Men det är inte heller det sämsta. Antonio Contes kvartsfinalslag från EM förra året var ännu sämre.

Dessutom vet den som kan sin fotbollshistoria att Italien verkligen inte alltid haft världens bästa lag. Allra minst 1982 när man blev världsmästare.

Den andra delen av sanningen är att Sveriges landslag nog inte heller har varit så fattigt på evigheter, om någonsin. Åtminstone inte offensivt. Marcus Berg och Ola Toivonen som ordinarie anfallspar år 2017?!

Att vi fixar detta det under alla dessa förutsättningar får mig att känna att det är den största enskilda prestationen av ett svenskt landslag alla tider.

Visst, jag gillar inte att uttrycka mig så. Att ständigt lyfta det aktuella som det största som har hänt. Men hey, i svenskt sammanhang har jag inte gjort det på snart tio år på den här bloggen så någonting säger det.

Det lär förstås inte bli ihågkommet på samma sätt som bronset '94 eller ens femteplatsen '74 men det är en annan femma. För mig kommer det alltid att vara den mest ärorika stunden i landslagets historia.

* * *

Det var för övrigt minst en svit som skulle brytas.

Den mest omtalade var att Italien inte hade missat VM på 60 år.

Men få talade om att Sverige riskerade en tredje VM-miss i rad, vilket inte har hänt förr. Men liksom inför 1970 och 1990 kom man igen. Men den här gången mot alla odds.

Sen fanns det ytterligare ett mönster som bröts. Italiens finalplats 2018.

Det hade nämligen varit mönstret sedan 1970 då Gigi Riva gick upp mot Pelé. Efter det hade Italien nått final vart tolfte år.

1982, final och guld efter 3-1 mot Västtyskland.

1994, final och silver efter straffar mot Brasilien.

2006, final och guld efter straffar mot Frankrike.