Lag för lag - del III

14. Cagliari
Kommentarer överflödiga. Dels för att ni som har följt bloggen tidigare vet vad jag har att säga om saken, dels för att resultatet talar sig för självt. Jag har ingen statistik på detta, men det skulle förvåna mig lite om Cagliaris säsong inte har varit rekord av något slag. Tio poäng under strecket när serien vände. Sex poäng över strecket när serien avslutades. Hundraporcenting insats av tränare och lag under våren säkrade bragden, eller miraklet som vi Cagliarifans kallar det. Nu blir det ett femte raka säsong i Serie A, vilket inte har hänt sedan mitten av 90-talet. Jag tänker gotta mig åt detta hela sommaren. Visst kan man tycka att framtiden ser lite oroande ut. Foggia lär knappast vara kvar. Förutom hans rykte som spelare verkar inte klubben se honom som oumbärlig. Acquafresca lär inte heller bli kvar. Han har redan visat klass och lär hamna i en större klubb till hösten. Och även Ballardini har öppet snackat om hur han är sugen på Napoli om det där inte blir någon fortsättning för Edi Reja. Daniele Conti, guden, har dock bestämt sagt att om han får välja har han bara en sak i sikte - att fortsätta i Cagliari.

13. Siena
Varje år vill alla ha bort Serie A:s fula ankunge, och varje gång klarar de sig. Minns jag rätt så väntar nu sjätte säsongen i följd. Eftersom Siena inte har någon fotbollskultur, känns det rätt bergis att det är klubbrekord. Har de ens spelat i Serie A tidigare? Tänker inte kolla upp det. Jag har sedan ett par år tillbaka förstått att Siena är det där laget som inte kommer att åka ur. Inte av några logiska skäl. Bara för att folk inte ska få som de vill. Det är för uppenbart att de ska åka ur. Alltså gör de inte det. Ungefär som Västra Frölunda en gång i tiden. Men när jag såg Cagliari - Siena på slutet av september, verkade det som att okej, de kanske åker ändå. Cagliari var usla den eftermiddagen, så det säger en del om Sienas spel då att det blev hemmaseger, 1-0. Men sen kom Mario Berretta och redde ut stormen. Siena kändes som ett överlevare halvåret innan avslutningen.

12. Lazio
Verkligheten hann ikapp överpresterande Lazio. Lägg till det tvåfrontskrig med Champions League under hösten, och några klantiga ageranden under sommarens transfermarknad som lämnade klubben utan målvakter. 44-årige Ballotta bjöd på många lustiga stunder för neutrala betraktare, och stackars uruguayanen Muslera fick men för livet efter 1-5 hemma mot Milan. Vad gick snett under våren sen? Jag vet inte. Kanske hade man redan ramlat ner så pass att det fanns lite att spela för? Jag tycker ändå att Lazio har ett ganska bra lag bortsett från den uppenbara bristen på målvaktssidan. Rocchi och Pandev är ett radarpar som har levererat regelbundet i flera år nu. Vintervärvningen Bianchis potential behöver inte nämnas. Finns en kvalitet även i övrigt; Behrami, Radu, Kolarov, Ledesma, Mauri, Cribari, Mudingay... Inga dåliga spelare. Oavsett hur det ligger till med ekonomin verkar man lyckas få ihop ett ganska hyggligt lag, som bör kunna konkurrera om Uefaplatser.

Lag för lag - del II

17. Catania
Innan säsongen började såg jag en bild på Catanias nya tränare Silvio Baldini och bestämde mig direkt för att Catania kommer att åka ur Serie A. En sån skojare till utseendet kunde omöjligen göra något vettigt av ett fotbollslag. Baldini inledde premiären med att bokstavligen sparka Parmatränaren Di Carlo i baken, för vilket han fick flera matchers avstängning. Men Catania gick bra i början. Inte riktigt samma succé som återkomsten förra säsongen, men ändå var det nog få bottenkonkurrenter som då orkade hoppas på Catania som en räddningsplanka. Spinesi och Mascara höll fortfarande, men det var Peruanen Vargas som stal showen den här gången, helt och hållet. Överlag blev årets Catania en mindre ojämn variant av förra säsongen, där man sjönk som en sten i tabellen efter att ha leget top 5 i början. Till slut räddade man sig kvar i den sista matchen, hemma mot Chievo. Precis som den här gången. Det var verkligen inte långt borta att Empoli till slut knep den sista halmstrån. Och frågan är om det inte hade hänt om Roma inte hade gett upp, eller vad man nu ska kalla det.


16. Reggina
Mesto och Bianchi stack och alla visste att Reggina den här gången var riktigt illa ute. Trots att man inte fick -15 i baken direkt. Å andra sidan kom den gamle hjälten Francesco Cozza tillbaka. Men det gick hem igen. Reggina är en av de absolut värsta överlevarna i Serie A. Det blev uppförsbacke ganska omgående. Omkring årsskiftet började så maskineriet att komma igång, och tack vare hemmaspelet klättrade man steg för steg, medan Empoli, Parma och Catania fick det allt svårare. Inte undra på det - Orreste Granillo är en av de mest eldiga på stöveln, matchdagar - Med säsongens första bortaseger tre omgångar från slutet mot Catania var det ganska tydligt att man skulle klara sig igen.


15. Torino
Corini, Diana, Di Michele, Recoba, Rosina, Barrone... Det är några av de spelare som ingick i Torinos trupp den här säsongen. En femtondeplats får räknas som ett fiasko. Själv förväntade jag mer men kan inte säga att det var svårt för mig att förstå varför det inte gick så bra. Jag tror att Torino omsätter för många spelare. Urbino Cairo verkar tyvärr inte vara den rätta presidenten för Torino helt och hållet. Han har cashen, men någon kontinuerligtet lär vi inte se hos Toro på ett bra tag. Det finns ingen fast grund i Torino. Därför kunde inte ens en så skicklig lagtränare som Walter Novellino föra laget upp till övre halvan. Det blev De Biasis uppgift att än en gång anställas som tränare för Torino och rädda laget utan att briljera. Vi ska dock minnas att efter en knackig inledning var Torino ett formstarkt lag så sent som mitten av mars. Man vann inte mycket, men förlorade sällan, mindre än många lag kring Uefacupplatserna. Åtta matcher utan nederlag och så kom Cagliaris överkörning på Sant'Elia. 0-3 och granata började förlora och förlora, innan man med nöd och näppe klarade sig. En spelare som för mig personligen står ut är Gianluca Comotto, som var med redan 2002/03 - en säsong som fansen säkert vill glömma. Det var senaste gången som Torino åkte ner till Serie B, och vägen dit var verkligen inte rolig. Jag minns Comotto då som en riktig klantskalle. Idag kanske han inte är någon kanonlirare, men han har blivit en riktigt tung härförare. Se bara till att inte dra honom i håret.

Lag för lag - del I

Dags att såhär före EM kommentera upplösningen av Serie A genom att gå igenom lag för lag, ordnat efter placeringen i tabellen, bakifrån.

20. Livorno
Att Livorno skulle åka ur var ingen högoddsare, även om jag själv tippade dem några steg över strecket. Jag tyckte inte att truppen var särskilt bra. Men det har jag aldrig tyckt, och ändå har laget övertygat, till och med fixat en Uefaplats. Kändes som att gnetet skulle funka ännu en gång. Det började också riktigt dåligt, vilket måste vara förklaringen till att man till slut åker ur. För i mitten av säsongen var man i storform med nye tränaren Camolese vid rodret. Det blev en drös med matcher i rad utan förlust. Eftersom starten var så dålig räckte inte detta svit mer än att ta laget över strecket på en ganska bekväm position. Man var ändå tvungna att hålla igång formen säsongen igenom, och det hade man inte krafterna till. Allt föll ihop när den förlustfria sviten avslutades med 1-3 hemma mot Juventus. Att man slutar på 30 poäng kan delvis förklaras med att de sista matcherna i praktiken inte gällde något. Det var för sent. Nu vill Aldo Spinelli sälja klubben. Känns som att det kan dröja innan Livorno återvänder till Serie A. Jag hoppas att jag har fel.

19. Parma
I februari spelade Cagliari 1-1 hemma mot Parma. Det var inget bra resultat. Cagliari hade nyss ryckt upp sig, till den grad att vi fans hade börjat fundera om det verkligen kunde finnas en chans att rädda sig kvar i serien. Jag konstaterade att det inte är så mycket att snacka om när man kollar på lagens startelvor. Parma har Lucarelli och Reginaldo där framme, vi har Matri och Jeda som båda spelade i Rimini förra säsongen. Man fick vara nöjd med 1-1. Tre månader senare var Cagliari på säker mark medan Parma såg ut som ett av de mest hopplösa fallen, ganska givet att inte lyckas med sin kamp om överlevnad. Det är för mig en riktig skräll. Och det är ironiskt. Här har Parma år efter år klarat sig med nöd och näppe efter framgångar på slutet, och när pengarna äntligen rullar in och truppen ser slagkraftig ut, starkt nog för en mittenplacering eller högre, då åker de ut direkt. Di Carlo gjorde ett dåligt jobb och Hector Cupers comeback i den italienska fotbollen blev totalfiasko. Kanske kunde man inte kriga ordentligt när man nu tänkte sig att man var för bra för att åka ur. Man lyckades för övrigt inte vinna en enda match på bortaplan. Inte ens när man ledde med 4-1 mot Torino.

18. Empoli
Det andra toscanska laget att åka ur höll en jämn nivå säsongen igenom. Man var aldrig riktigt bra, och aldrig riktigt dåliga. Nederlaget kommer efter två succésäsonger i rad, men det förvånar ändå föga. I årets tuffa Serie A räckte inte Empolis trupp riktigt till. Inte ens med Giovinco. Omkring årsskiftet hade man förmodligen sin bästa period. Då verkade Malesani kunna fixa överlevnad. Inte minst när Nicola Pozzi gjorde fyra mål på Cagliari i december. Men nej, han fick sparken och Cagni sattes åter in. Han gjorde ett varken bra eller dåligt jobb.

Italienskt 90-tal

Min krönika från Svenskafans.com Italien, ett ämne som jag tycker är tillräckligt viktigt för att klistras in även här:

Myten om de sju systrarna

Parmaredaktionens Kian Aslan gav ifrån sig en känga till den italienska fotbollen som har rört om lite på forumet. Jag tillhör de som ser utspelet mest som en reaktion på det faktum att Parma åkt ur Serie A. Som supporter till ett lag som spelat nästan hela säsongen med kniven på strupen, förstår jag att man blir arg, och minns alla matcher där man fått det mesta emot sig, utan att det sällan blivit alltför mycket väsen av det. För att man är en liten skitklubb som ingen bryr sig om, ur ett cyniskt perspektiv.

Men det som kanske drog min uppmärksamhet ännu mer, är att idén om De sju systrarna åter lades fram som kontrasten till dagens Serie A som är än mer cynisk än förr. En liga där, förutom spelet kring själva fotbollen, titelstriden bara är relevant för de få klubbar som med astronomiska medel har lagt sig på en högre nivå än de andra; De tre stora, plus Roma som på 2000-talet har etablerat sig som en storklubb även på det sportsliga planet.

Vilka är då De sju systrarna?

Inter, Milan, Juventus, Roma, Lazio, Parma och Fiorentina.

Jag vet inte vem som har myntat uttrycket, men jag skulle tro att det är någon skribent på någon italiensk tidning någonstans som någon gång på slutet av 90-talet tyckte att det lät vackert, och kastade ut det i media. Idag används det mest som verklighetsflykt, och - enligt min åsikt – omedveten historieförfalskning. Huvudtanken är att det fanns en tid på 90-talet där alla dessa sju lag dominerade den italienska fotbollen, bjöd på fantastiska drabbningar och stred tillsammans om scudetton, vilket således gjorde toppstriden till Serie A färgsprakande på ett sätt som vi inte ens är nära att skåda idag.

För de som var för unga för att minnas eller ens varit med om Serie A på 90-talet vill jag omedelbart konstatera att den beskrivningen är en myt och inget annat.

Det finns inga, och det har aldrig funnits några, sju syskon. Var gränsen går mellan lögn och myt tänker jag inte beröra här. Men en sak har de gemensamt; de har ingen med sanningen att göra. Det är dags för alla att vakna och sluta lura sig själva med fantasier om en guldålder som inte existerar. Eller rättare sagt, det har funnits en guldålder sett till kvaliteten i form av det överlägsna antalet världsstjärnor i Serie A för 10-15 år sen. Men en bredare titelstrid än vad vi har idag var knappast det som vi upplevde på 90-talet. Trots vad idén om De sju systrarna vill säga, eller Hasse Backe på TV4:s studio förra året. Ett återblick på 90-talets Serie A:

Efter att Napoli vunnit 80-talets sista säsong 1989/90, blev Sampdoria ligamästare året efter, utan någon riktig utmanare. Blucerchiati leddes av den gamle juggetränaren Boskov, hade nyss vunnit Cupvinnarcupen, och i dessa dagar innan Bosman kom man riktigt långt med spelare som Attilio Lombardo, Roberto Mancini, Pietro Vierchowod och Gianluca Vialli. Året därpå var Sampdoria nära att vinna Europacupen. Men i ligan var det ett annat lag som nu dominerade, och det var början på deras stora era. Fabio Capello hade tagit över Milan efter Arrigo Sacchi, och blandat dennes disciplinfotboll med några av de största stjärnorna i den europeiska fotbollen. Till den holländska trion anslöt Jean-Pierre Papin, Dejan Savicevic, Marcel Desailly, Zvonimir Boban etc., och tre år i rad vann man ligan och följde upp dessa med Champions League-finaler. Inget lag har dominerat Serie A på samma sätt sedan dess, så hur är det egentligen med det där att Serie A har blivit ojämnare? Det känns snarare som att mycket av det tråkstämpel som den italienska ligan idag dras med i Sverige har att göra med alla de där veckorna i början av 90-talet när man den ena efter andra veckan fick se Milan vinna med 1-0 eller 2-0.

Alla imperier faller. Så även Milan efter den där oförglömliga segern i Aten mot Barcelona våren 1994. Men deras fall innebar inte början på De sju systrarnas kapitel.

Det innebar bara inledningen på en ny storhetstid för Juventus, som 1995 vann ligan för första gången på nio år. Det följdes upp med ligasegrar även 1997 och 1998, samt tre raka CL-finaler 1996-1998. De återstående två säsongerna i decenniet, 1996 och 1999, vann Milan.

Nästan hela 90-talet delades alltså av Milan- och Juventus storhetsperioder.

Visserligen vore det felaktigt att beskriva tiden som en tvåkamp rakt igenom. Juventus hade sina mindre lyckade säsonger i början, och Milan hade några riktiga lågvattenmärken på den senare delen av 90-talet, där man rentav fick infinna sig i att vara ett mittenlag. Men att andra lag under dessa perioder kunde fixa topplaceringar säger inte så värst mycket när det ändå nästan alltid har handlat om klar dominans från ett av dessa två storlag. Framförallt har det aldrig funnits mer än två-tre lag som ens haft chansen att vinna scudetton. Precis som dagens Serie A. En titt på de andra berörda lagens prestationer under decenniet visar detta.

Parma var fram till 1997 aldrig någon titelkandidat. Framgångarna ute i Europa tidigare visar inte mer än att den italienska ligan då var exceptionellt bra jämfört med resten av Europa, och att man helt enkelt, likt många andra exempel idag, hade utvecklats till ett riktigt bra cuplag. 1997 blev också den enda säsongen där Parma var inblandade i titelstriden. Där ryker ena systern.

Fiorentinas inledning på 90-talet var allt annat än framgångsrikt. Efter två mittenplaceringar åkte man ur Serie A 1993. Bortsett från 1999 var laget aldrig ett lag för titelracet. Dessutom var man alltför långt borta från scudetton när den säsongen väl kom till sin ända. I övrigt finns en tredjeplats 1996, men den säger inte så mycket mer än de resultat som dagens Fiorentina visar upp. Där ryker andra systern.

Romas 90-tal skiljer sig sportsligt inte så mycket mer än vad som med enstaka undantag präglar hela klubbens historia fram till 2000-talet; en kamp mot Lazio om att vara bäst i Rom, på bekostnad av kampen mot de tre jättarna från nord. Det är ingen slump att man i ligan under hela 90-talet inte åstadkom mer än en fjärdeplacering 1998. Där ryker den tredje systern.

I takt med att Sergio Cragnotti pumpade in pengar i Lazio, klättrade klubben steg för steg uppåt i nivå och status. Vid mitten av 90-talet blev man ett erkänt topplag och på slutet kunde man, med en av Europas starkaste trupper, etablera sig som titelaspirant, innan man till slut vann ligan år 2000. De närmaste säsongerna innan och efter var det nära, men inte tillräckligt. Att Lazio på slutet av 90-talet var ett storlag är helt riktigt. Men likväl fanns det då inte mer än två-tre lag som konkurrerade om scudetton. Med andra ord är det ingen större skillnad mot bredden i toppen idag. Det som har hänt är att Roma har tagit Lazios plats som titelkandidaten utöver de tre stora. Det är ett ironiskt faktum att Romlagens ligatitlar i början av 2000-talet, som markerar slutet på en period av åtta år där Juventus och Milan delat på titlarna, för den som tror på idén om De sju systrarna, markerar just slutet på den eran. Det är då Parmalats pengar tar slut och Fiorentina går i konkurs.

Och så sist men inte minst; Pazza Inter, vars plats i diskussionen inte är lika relevant eftersom laget under de senaste åren varit ett av de enda lagen som haft potentialen att vinna ligan – därmed säger deras tidigare resultat på 90-talet inte så mycket om huruvida det tidigare funnits en guldålder bestående av sju systrar eller inte. Inters 90-tal var såklart kaotiskt, och fram till Ronaldos ankomst spelade man en biroll bakom Milan och Juventus. Man vinner inga scudetti med Maurizio Ganz i anfallet.

Man kan undra varför tanken då överhuvudtaget existerar. Men det är inte så svårt att genomskåda vad konstruktionen bygger på. De sju systrarna är helt enkelt De tre stora, huvudstadslagen, en av klubbarna med flest Serie A-säsonger bakom sig, plus Parma som då kanske var det mest etablerade topplaget under de allra största. Med andra ord, några av de mest klassiska klubbarna i den italienska fotbollens historia, plus Parma. Förmodligen myntades uttrycket någon gång när lag som Torino, Genoa och Napoli befann sig i Serie B eller toppdivisionens nedre regioner. För grupperingen är så godtycklig att man egentligen lika gärna skulle kunna tala om de tio systrarna, och även inkludera just Torino och Napoli, samt Sampdoria, som alla var topplag i början av 90-talet. Eller varför inte elva med Genoa. Ska Bologna och Udinese ansluta som tolv och tretton? Cagliari och Verona?

Myten om De sju systrarna existerar idag som en vacker verklighetsflykt. I verkligheten saknar den substans. Den är en bluff.

50 years after

Århundradets osexigaste final blev inte så illa trots allt. Det märktes att matchen gick i Moskva. Låg något ihåligt mörkt och kallt över TV-bilden, och så kryddades det med det som såg ut som ösregn. Naturligtvis höll jag tummarna för Man United. Synd att de kan lägga ännu en titel till i skåpet i kampen mot det riktiga traditionslaget i England, Liverpool, men såhär 50 år efter flygkatastrofen i München måste man ju säga att det var ett passande tillfälle för Fergusons mannar att segra, och på det sättet åtminstone plocka fram en uns av tradition i denna moderna fotbollens våta dröm.

Chelsea tycker jag inte ett dugg synd om. Inte John Terry heller. Svenska machowannabegängets gullgosse nummer ett, som enligt vad jag förstår är en riktig diva utanför plan. På plan är han mest surskallig, men det går inte att bortse från att han är en riktigt bra mittback. Om jag gräver och letar kan jag känna lite medlidande för Nicolas Anelka, en spelare som inte kan beskyllas för att ha varit en rövslickare någon gång i den kaotiska karriär som han har haft.

Talande att Chelsea spelade i speciella finaltröjor. Visar ju hur mycket tradition som finns i dagens Chelsea. Därför har de också nollkänsla för just traditionen. För man tänker sig annars att det skulle vara vackert för supporters om spelarna fick lyfta bucklan i samma tröjor som de har burit hela den långa vägen.

Edwin Van der Sar är ingen jävla hjälte. Uselt av honom att två gånger på raken släppa in svaga straffar från Lampar och Ashley Cole trots att han nuddar bollen. Sen gör han inget mer än att rädda Anelkas dåliga straff.

Är det nån som är hjälte i United är det väl de som satte klockrena straffar. Teves som såg helt förstörd ut i ansiktet när han skulle lägga sin. Nani som trots sin orutin gick fram och slog det straff som kunde ha blivit avgörande. Hargreaves klockrena när det såg ut som att laget skulle vara totalt demoraliserat. Och framförallt Ryan Giggs, som med sina 17 år i Uniteds A-lag måste ha varit bland de mest känslosamma i den här matchen. Han har burit på mycket historia för klubben, och därmed skulle det såra honom värre att misslyckas med uppgiften att hedra offren från 1958. Ändå gick han fram i regnet och slog en iskall straff. Heder till karln.

Om matchen i helhet... Som alla andra säger borde United ha avgört tidigt. Satt in 2-0. Men Chelsea kom tillbaka och i efterhand måste det svida rejält att man inte vann. Lampards träff på insidan av krysset framförallt.

Men så är det med Ferguson. Han har förlorat många semifinaler, men när han väl tar sig igenom har han en jäkla tur. Det här går inte att jämföra med Bayernmatchen, men herregud, hur kunde Terry missa den där straffen?

Sista omgången

Överlag är det bara att tacka och ta emot för det FOTBOLL som vi fick uppleva igår. Det var en otrolig spänning när Catania så började sätta Roma under press. Hörna efter hörna inför tokiga fans, medan Inter springer för livet på Ennio Tardini för att rädda sig kvar. Det blev ganska omöjligt för mig att analysera någon av matcherna jag kollade på. Jag hade två matcher streamade på skärmen, inklusive Cagliari - Reggina, och den andra titelrelevanta på TV4 Sport. Jag ville att Empoli skulle klara sig kvar på bekostnad av Catania, men reaktionerna på kvitteringsmålet gjorde det nästan vär det att elefanterna åter räddade sig i sista omgången.

Samtidigt pågick kampen om Championsplatsen. Och Fiorentinas seger satt långt inne. Men det gjordes med stil, bicacleta av Osvaldo. Jag hade annars på känn att det skulle bli kryss i Turin. Orsak? Fiorentina hade fem raka bortaförluster. Kanske skulle de åka på kontringar. Torino och Fiorentina är inte direkt fiender, men å andra sidan kan man misstänka att Torinos president Urbino Cairo skulle pressa tränare De Biasi på att verkligen försöka vinna. Som jag förstår är Cairo en gammal lärjunge till självaste Berlusconi.

Nu gav Torino de lila en riktig match men det blev som det blev. Milan missar Champions League. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om det scenariot uppmålats omkring årsskiftet. Jag är nästan förvånad att de så när fixade det ändå.

Nu är det som det är i alla fall. Milan missar Champions. Och som vanligt kommer jag inte att sakna dem. Lika lite som jag saknade Barcelona och Bayern München när de missade turneringen för första gången på typ 3000 år. Jag förstår inte taknen att "man kommer att sakna ___". Är det inte snarare lite skönt att det blir lite variation i turneringen? Att det inte alltid är exakt samma lag som är med där framme. Det vore ju hur festligt som helst att se t ex Fiorentina framme i semifinal mot Real Madrid eller nåt åt det hållet.

Nåja, Milan kommer att bli grymt farliga nästa säsong. Inte för revansch-snacket. Så enkelt är inte fotboll. Det tar tid att bygga ett nytt lag. Snarare tror jag att Milans fördel kommer att bli att slippa Champions som en sportslig börda. Kolla bara på Juventus den här säsongen. Ett Milan som fokuserar det mesta på ligan kommer att kunna blanda sig in i titelstriden. Särskilt med tanke på att Inter kanske inte kommer att vara lika dominanta. De avslutade inte säsongen inte överdrivet starkt, och flera av spelarna har sett sina bästa dagar, till exempel Stankovic och Vieira.

Omvänt kommer Juventus att få det svårt nu när man plötsligt måste bekämpa ett tvåfrontskrig.

Därför skulle jag tro att det blir en trekamp om titeln nästa säsong, mellan Milanolagen och Roma. Kanske är det Romas tur den här gången? Men då måste man köpa en bra renodlad forward. Suazo vore nåt att prova. Inte samma målsinne som Vucinic, men klart mer kompetent i övrigt.

Ibrahimovic

Zlatans största stund någonsin i karriären igår? På många sätt, ja.

Det som är synd är att många av Zlatans anhängare verkar använda hans avgörande som ett bevis på att han faktiskt kan leverera i viktiga matcher. Därmed erkänner man det som är fullständig skitsnack.

Det går inte att bortse fakta. Zlatan har gjort mål mot alla topplagen i Serie A. Viktiga mål, mot bra motstånd, i viktiga matcher. End of story. Om man inte tycker att Milanoderbyt och seriefinaler mot Roma är något att bry sig om, då måste man leva ett riktigt tråkigt fotbollsliv.

Är det helt taget i luften? Nej, inte riktigt. Självklart har det gått många matcher där han inte levererat så som man kan förvänta sig. Men hur många storstjärnor levererar på löpande band? Svaret är - ingen.

Zlatan spelade kanonfotboll hösten 2005, hans bästa period i Juventus. Men många mål blev det inte. Därför har han fram till den här säsongen fått dras med hur han inte gör mål i Champions. Glöm sen hans artistnummer mot Bayern, och hans stora bidrag till lagets framgångar fram till kvartsfinalerna, där man inte räckte till. Snacket kom av sig när Zlatan bjöd på några stora nummer i årets CL, men så fort Inter åker ut mot Liverpool är vi där igen. Zlatan kommer aldrig att få sitt rätta erkännande förrän han kopierar det Diego gjorde på 80-talet. Sorgligt, men sant. Åtminstone inte av alla.

Men gårdagen var ändå hans stora stund. Större än målen i ligans toppmatcher. Här höll Pazza Inter på att ställa till det igen, på en blöt Tardini, inte alltför olikt Perugia - Juventus maj 2000. Sen kommer han inte efter nästan två månaders frånvaro, gör två mål och Inter vinner 2-0, scudetton i hamn. Första målet var klass rakt igenom. Andra var inte lika märkvärdig, men den vacker ändå. Omständigheterna gör att hans frälsarroll aldrig varit större.

SKYs brist på fingertoppkänsla

Jag ska inte säga att det finns hopp eftersom det är en klyscha som i sammanhanget inte håller. Det är bara en tidsfråga, men ändå är det så skönt att Lega Clacios president nobbar SKYs försök att bryta traditionen genom att splittra den sista omgången, så att man kan ägna extra utrymme åt de tre matcher som kanske betyder mest av allt; de två som ni redan vet, plus Empoli - Livorno (kampen om Chapmions i all ära, överlevnad och ligaseger väger tyngre).

Det händer saker...

Det blev en minst sagt tokig omgång av Serie A.

Det allra viktigaste är att Cagliari säkrade kontraktet med stil och klass. Empoli och Parma förlorade, vilket innebär att vi hade grejat det ändå. Ändå vann vi med 2-0 borta i Firuli. Saknar nästan ord för det.

Men det var verkligen inte så jag hade räknat med att den definitiva räddningen skulle se ut. Här satt jag och kollade på medan serieledarna febrilt jagade målet som skulle rädda dagen, medan Cossu och gänget komfortabelt spelade hem matchen mot Udinese.

Inter, ja... Luktar nytt fiasko långa vägar. Blev lite av en repris på 5 maj 2002. Ett lag som inte har något att spela för. Man får en kanonstart, chockas med kvittering, men tar ledningen igen. Och tappar den, igen. Men därefter blir det lite annorlunda. Inte 4-2 till Siena, men straff för Inter och Materazzi missar!

Straffsituationen såg jag bara en gång. Ena ögat var på skärmens stream där Semioli gjorde det förlösande 2-1-målet mot Parma. I det läget tyckte jag mest att det var kul för de lila, till skillnad från början när jag tyckte mig se hur hela dagen skulle sluta med obehagligheten att vi skulle behöva ta poäng i sista matchen mot Reggina. Men nu när Semioli gjorde målet kändes det ganska klart ändå med tanke på läget på Stadio Friuli.

Nu handlade det mer om att Fiorentina återerövrade det fjärdeplats som jag tycker att man trots allt förtjänar. Napoli gjorde nämligen det som jag höjde varningens finger för senast; såg till att ge de mäktiga från norr något att sura över. 3-1 mot Milan.

I det läget var Parma redan ute ur Serie A. Faktum är att hela bottenstriden, konstigt nog, redan var avgjord.

Då gjorde Del Piero 1-1 på Olimpico mot Catania. Det målet innebar följande saker:

* Catania har något att spela för när man möter Roma hemma i sista omgången

* Parma har något att spela för när man möter Inter hemma i sista omgången

* Empoli har något att spela för när man möter avsågade Livorno hemma i sista omgången

* Roma gladdes åt att Inters motståndare (Parma) i sista omgången plötsligt hade något att spela för

* Inter gladdes åt att Romas motståndare (Catania) i sista omgången plötsligt hade något att spela för

Så mycket innebar Alessandro Del Pieros mål. Det gjorde den sista omgången sådär 700 gånger intressantare.

Frågan är om det var Roma eller Inter som mest vann på den. Jag lutar åt det senare. Eftersom Inter tydligen har lättare att drabbas av frossa, ligger det i deras intresse att det finns en hygglig chans till poängförlust för Roma, snarare än att se den egna möjligheten att vinna komfortabelt. För vinna komfortabelt i dessa lägen kanske inte riktigt hör ihop med Pazza Inter som definitivt är tillbaka. Så länge Roma inte vinner på Sicilien nästa söndag vinner Inter scudetton.

Huvudklapp

Jag förstår inte riktigt hur den här debatten om journalister kontra fanskribenter började, och jag tänker inte ta en klar ställning i frågan. Eller snarare, de frågor som det handlar om. Vissa känns mer meningsfulla än andra.

Så mycket kan jag säga att Jennifer Wegerups lilla attack mot skribenterna på Svenskafans.com är pinsam. Den var bara medioker tills hon på slutet inte kan låta bli försöket att klappa "oss" på huvudet för att "vi" minsann helst av allt vill skriva på Sportbladet och att vi inte får det är frustrationen som ligger till grund för kritiken.

Sorry, Jennifer, men du och dina kollegor verkar ha drabbats av buhu-febern. Ni tycker synd om er själva och verkar inte tåla kritik. Ni kan inte kräva respekt från oss andra.Respekt förtjänar man. Kolla bara på Erik Niva.

En sak som annars kommit bort i debatten är att det är en skillnad på krönikor och undersökande journalistik. Journalisterna fyller en funktion i det att de har resurserna att bevaka fotbollen på ett sätt som vi amatörer inte kan. Om det sedan är sådär oerhört intressnat låter jag vara osagt. Och det är också en annan fråga delvis som berör klubbarnas relation till media i dagens fotboll.

När det gäller krönikörer på tidningarna beror det såklart på vem det är som skriver. Men like it or not, idag finns det så oerhört många fotbollsfantaster som kan så oerhört mycket om fotboll, både gällande enskilda lag och sporten i stort, att en sajt som Svenskafans.com på många sätt har mer att tillföra än kvällstidningarna. Och även dagstidningarna, som sällan nämns i sammanhanget. Hör ju till kulturhistoria att det är kvällspressen som är det smaklösa. Men av min erfarenhet skriver ju dagstidningarna knappast något om fotboll föurtom ytliga matchrapporter.

Det där med objektivitet hör också till kulturhistoria, en föreställning som kort och gott är UTE för den som i dagens "postmoderna" samhälle vill verka bild. Det har inte Wegerup och Majlard märkt av däremot. Aj, så ont det gör att falla när man sätter sig på höga hästar...

Dramatiskt

Spontana reaktioner från omgång 36 i världens stiligaste liga:

* Oj! oj! oj! Cagliari vinner mot Fiorentina med 2-1 och är därmed mest bekväm av alla de inblandade lagen i bottenstriden. Jag ska bespara beskrivningarna över hur otroligt det är att vi ligger där vi ligger, eftrsom bara en åsna kan börja fira redan innan det är över. Förhandstips är en sak, verkligheten en annan. Det som gäller i dagsläget är att om Parma och Empoli förlorar respektive tappar poäng i sina bortamatcher mot Fiorentina respektive Reggina så är Cagliari klart för Serie A 2008-09. Men en poäng för skinklaget och en seger för bondgänget (som har två färska bortasegrar mot Torino och Genoa i bagaget) kommer få mig att börja darra igen.

* Av förklarliga skäl (se ovan) missade jag Milanoderbyt, men den rödsvarta segern kom efter tre raka blåsvarta segrar. Det känns så märkligt att säga det här bara halvåret senare, men för en gångs skull ligger det något i det alla bittra fans säger om att det nu är slutlekt för Inter. Det har varit en mantra som nu ser ut att bli sann till nästa säsong. Alla imperier faller, men det känns som att Inter knappt kommit igång med sitt bygge. Man har helt enkelt inte sett ut som Italiens bästa lag de senaste månaderna, och det känns så typiskt att man ganska beräknat förlorar mot Milan i derbyt. För ett halvår sen hade jag bara kunnat tänka mig att Milan skulle kunna kämpa sig slut till en seger, men av rapporterna att döma blev det inte riktigt så. Just nu håller Milan jämna steg med Inter. Roma favorit till scudetton nästa säsong?

* Surt för våra motståndare Fiorentina. La Viola har legat i CL-zonen hela säsongen, men tappar den inför de två sista omgångarna. Låte för sorgligt för att vara sant. Kanske blev det för mycket fokus på Uefacupen trots allt? Det enda som talar för laget just nu är att Napoli tar poäng mot Milan hemma. Vilket annat lag som helst och jag hade dömt ut det direkt, men det finns inget som napolitarna älskar mer än att tvåla dit en av giganterna från norr.