Duhr

Mehupam. Ska jag fortsätta gnälla på hur lite fotboll jag har fått se ordentligt hela hösten eller ska jag bara göra en minigenomgång av saker som har hänt på sistonde i de stora ligorna?

Spanien: Bryr mig inte nämnvärt just nu. Kan inte fatta att någon utöver Real Madrid-fans tycker det är kul att sitta och titta på hur Higuain och Ronaldo rullar in boll nr 4 mot ett genomsnittligt bottenlag med kalkonförsvar i den 56:e minuten. Villarreals succé är en fluga. Deras plats kommer förr eller senare att fyllas av Barcelona. Som dock inte kommer att vinna ligan, vilket gör allt nästan ännu tråkigare.

Är medveten om att det kan tolkas motsägelsefullt eftersom jag alltid påpekar att en liga består av mer än en titelstrid, men som den skottska ligan tidigare visat, och så som holländska ligan såg ut ett tag på 90-talet, så blir avståndet mellan top 2 och de andra så löjligt stor att det i sig blir utropstecknet. Och, som sagt... När det inte finns den sortens spänning som man ändå kan ta på i Serie A... Då blir det grymt jobbigt. Tänk att det bara för tre år sen såg så annorlunda ut... När Valencia och Sevilla in i slutomgångarna spelade på lika villkor i jakten på titeln...

England: Här har det uppenbarligen hänt lite saker. Liverpools trubbel är tråkigt, men det är ändå lite lockande när de har något att slåss för, när varje seger betyder något, istället för att man ska ligga på en ingenmansland någonstans mellan titelaspiranterna och "resten". Man Uniteds evetuella köpstopp, plus Rooneygate, är också lockande. Man City känns lagom spännande och Arsenal har i alla fall börjat spela med sina riktiga tröjor igen. Därutöver finns det inget att bry sig om, förutom Everton som är ett jävla skönt gäng. Jag hoppas att Moyes aldrig lämnat det laget.

Italien: Efter förra veckans omgång såg jag lite oroande hur ordningen hade börjat återställas ovanligt snabbt, efter den värsta inledningen för toppklubbarna på länge. Chievo försöker haka på men kommer ramla bort inom högst en månad. Förhoppningsvis kan Napoli leva upp till mina höga förväntningar. Lazio... Har redan skramlat ihop så många poäng att de förmodligen kommer att ha häng på Championsplatsen en bra bit in i nästa år, om inte mer. Glömt ligan dock. Jag fick följa laget ordentligt i helgen eftersom Cagliari var på besök och även om man var skapligt tunga i knappt 60 minuter så räckte det med ett baklängesmål för att blotta sprickorna. Tror att även spelschemat kommer göra verkligheten rättvisa i längden.

Brescia och Cesena är på god väg mot ett sedvanligt ras i tabellen. Stackars Cagliari har det också rätt tungt. Nästa vecka väntar ödesmatch mot Bologna, där man inte längre kan skylla på matchens svårighetsgrad. Bisoli måste vinna och jag avskyr verkligen den sortens matcher.

Udineses spikraka formkurva förvånar mig dock inte. Det gör Palermo. Som såg ut att kunna bli äcklit bra bara för nån vecka sen. Sen föll man hemma mot ryssar i EL och... Jo, det är alltså inte fy skam att torska uppe i Friuli, men sådana ursäkter kan man inte få från ett lag som ska ha uppe i Top 4 att göra.

När nu Juventus verkar ha hittat en okej lägstanivå som är fullt jämförbar med prestationerna innan Ciro Ferraras debacle, så framstår Milan nu som det mest oberäkneliga laget i serien. De kan bli halvt utspelade av Catania på hemmaplan, vinna borta mot ett taggat Parma, förnedra sig själva i Madrid, och sen slå självaste Napoli med 2-1 på bortaplan.

Romanità

Jag vill verkligen inte skriva om Roma för att jag känner att det laget förföljer mig. En hel drös med spelare har varit i klubben i fem år eller mer och deras namn har ältats för mig gång efter annan. Jag läste en blogg för att den var bra och skribenten råkade vara romanista. En av mina bästa vänner är romanista. Och Roma är Roma. Spelar de bra, pratas det om dem i olika fotbollsprogram. Spelar de mediokert, då diskuteras det varför de inte kan utmana toppen. Spelar de dåligt, då måste deras problem diskuteras 682 gånger varje vecka.

En annan sak som är sjukt irriterande med Roma är status quo även i deras prestationer.

Sedan 2-3 år tillbaka vet man att Roma är ett lag som ofta viker sig när motståndaren är lite hungrigare.

Schweizisk fotboll är på frammarsch och just Basel har en hel den erfarenhet på den här fronten.

Men, de är i slutändan klart svagare än Roma.

Och när de spelar mot Olimpico borde Roma vara kraftigt favorittippat.

Ändå kände jag bara på mig att Roma inte kommer att vinna den här matchen. För att jag har sett det förr. Hur lag som Cluj, Basel, Panathinaikos, Fulham och så vidare har kommit dit och fått med sig resultat.

Och det är så jävla sunkigt. Att jag kan sitta och förvänta mig att Roma får det sjukt svårt mot Basel på hemmaplan i en match som gäller allt. Där andra lag åker på en mina viker Roma ner sig. Hur många gånger har de tänkt göra det egentligen? Vad är det för sjukdom vi talar om?

Nu kan många komma och säga att Romas form inte är den allra bästa.

Visst, men ge mig vilket lag som helst från Tyskland, Spanien eller England som befinner sig i en mittenposition eller så, och de kommer fanimig inte att förlora mot Basel på hemmaplan. I 9 av 10 fall blir det så eftersom de med kvalitet och hemmafördel inräknat är ett bättre lag än FC Basel. När ett Werder Bremen eller ett Villarreal eller ett Liverpool går knackig i ligan, så förlorar man inte mot FC Basel hemma. Det är snarare en regel att man vinner.

Kolla på Arsenal. De är också ett gäng mesar som aldrig kan hävda sig i Champions, men de vinner i alla fall matcher mot lag som är sämre. Ofta väldigt övertygande dessutom.

Det är bara 1,5 år sen som Roma verkade vara ett bättre lag än Arsenal. Så någon nivåskillnad lagen emellan är det inte tal om, även om formen skiljer.

Ändå skulle det aldrig hända att Roma kör över Shakthar Donetsk med 5-1. När Shakhtar kommer till Rom så blir Roma gång på gång "tagna på sängen" av ukrainska kontringar. Om man vinner får man göra det med blod och svett. I bästa fall får man 3-1 efter att Vucinic får alla att pusta ut med spiken i kista i 87:e minuten.

Annars om Arsenal kan jag bara be till högre makter att de missar Champions nästa år och gärna åker ner till andradivisionen. Jag gillar Wenger och allt det där, men jag pallar verkligen inte se ett lag utan potential i turneringen varje säsong. Höra namnen om och om igen. Jag skulle hellre kolla på Syrianska - FC Trollhättan än Arsenal - Shakthar.

Grande Norrköping tillbaka

Peking är klart för Allsvenskan 2011. De flesta av oss som har ett hjärta för klubben hade en ganska märklig glädjekänsla på grund av sättet som det hela skedde på.

Redan under sommaren var det ju i praktiken klart att IFK skulle upp. Det fanns aldrig några tvivel om det. Men i september började problemen och det är kanske bara tur att GIF Sundsvall ungefär samtidigt hittade en ännu värre form, som gjorde att Bergort och gänget höll sig kvar på direktplatserna.

Men efter hemmaförlusten mot Falkenberg innan landslagsuppehållet såg det ut att mardrömmen trots allt kunde vara sann. Den här gången skulle giffarna inte tappa det, och mycket riktigt körde de över Öster med 5-0 på hemmaplan i samma omgång.

Detta innebar att IFK behövde två poäng på de två sista matcherna för att greja kontraktet. Varav den sista matchen skulle bli en rysare på Idrottsparken (jag bojkottar det nya namnet) mot just GIF.

Det kan låta som ett bra utgångsläge. Mycket bra dessutom. Men jag känner IFK. Det har varit ett sånt där lag som alldeles för ofta viker sig när som helst. Och det var det som var hela grejen. Utgångsläget var bra, men med tanke på hur säsongen hade sett ut var det helt bedrövligt och tragiskt att man ändå riskerade att missa Allsvenskan.

En bit in i andra halvlek igår stod det så 1-0 mellan Ängelholm och Peking, samtidigt som GIF ledde hemma mot bottenlaget Trollhättan.

Nu skulle det alltså krävas seger hemma mot GIF i sista matchen.

Att vi sen får det konstaterat dryga halvtimmen senare att IFK Norrköping är i Allsvenskan gör att alla undrar vad fan det var som hände. Dels att matchen vänds till en 2-1-seger för gästerna i Skåne, men också för att GIF verkligen misslyckas med att slå Trollhättan på hemmaplan, trots att man efter de sistnämndas kvittering har en halvtimme på sig att göra ett segermål.

Man skulle kunna tycka synd om Sundsvall, men det gör inte jag.

Jag minns nämligen hur det var år 2002, när Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år.

Vi hade match borta i Sundsvall, som inte hade något att spela för. De gjorde 1-0, klantskallen Patrik Kieback nickade in 1-1, och sen träffade vi stolpen och tragedin var ett faktum.

När IFK tog klivet tillbaka till Allsvenskan hösten 2007, trodde jag att jag nu skulle kunna lämna de där smärtsamma minnena bakom mig. Men så har det inte blivit. GIF Sundsvall snodde 6 år av allsvensk fotboll för IFK i en tid där livet fortfarande var mer skoj än vuxenlivets cynism och medvetenhet om alltings hopplöshet.

Hade de haft något att spela för så hade jag kunnat förlåta dem, men nu fick de själva smaka på lite egen medicin igår, när Trollhättan som i praktiken var borta från att ens få kvala sig kvar i Superettan, tog bort deras chans till direktkvalificering till Allsvenskan.

Kval kommer de att få, men jag tror egentligen att de torskar där också, med tanke på formen. Fast fotboll är ju fotboll. Låga förväntningar kanske kommer att vara till en fördel istället.

Sak samma, IFK Norrköping är i Allsvenskan nästa år.

Den där backen i Leicester City

Aj, aj, aj, Ponuts Kåmark!

Förra säsongen upprördes många av Pontus Kåmarks bedömning av den turkiska ligans slutspurt. Av den enkla anledningen att man inte tyckte att han var trovärdig som expert på en liga som den turkiska. Själv tyckte jag att reaktionerna var kanske lite överdrivna. Jag tror förstås inte att han hade stenkoll på det han sa, men jag tror å andra sidan inte att han hade hånats på samma sätt om han sagt något om den belgiska ligan till exempel, som jag tror att han inte heller har någon större koll på.

Men idag gjorde han det i alla fall igen. Och det är ju hur komiskt som helst. Han argumenterade för att Mesut Özils oengagerade attityd efter sitt mål mot Turkiet i fredags var som en uträknad strategi av en kille som vet "hur hetlevrade turkarna är". För det första är det en svepande generalisering och stereotypisering som inte känns helt rumsrent. För det andra tror jag att Kåmark är lite ute och cyklar.

Exakt vad som pågår i Mesut Özils huvud vet inte jag. Jag tycker inte heller att det är en big deal att han har turkiskt påbrå och spelar för Tyskland. Det är snarare något väntat och han är dessutom inte den förste "halvturken" att göra det. Bland annat Mehmet Scholl har slagit honom med cirka 10 år. Men att han skulle vara helt främmande för att känna sig delvis som turk bara för att han är född och uppvuxen i Tyskland... Utöver att jag har för mig att det inte var uteslutet att han skulle välja Turkiet, är det en etablerad sanning att det är majoritetsbefolkning omkring dig som bestämmer vilken etnisk grupp du tillhör. I Özils fall skulle han av många tyskar refereras till som turk, precis som Zlatan av många i Sverige ses som 'invandrare'.

Fast Zlatan har än så länge inte fått leva med att ha en framstående socialdemokrat i sitt land som öppet talar om jugoslaver som en underlägsen och överflödig befolkningsgrupp i Sverige...

* * *

När jag ändå talar om Özil och det här med hur han ses av andra människor än sig själv kan jag bara i förbifarten nämna att han tydligen kallas för Masoud Özil i Iran. Känns som en småträlig grej men ändå coolt.