Den ultimata Allsvenskan - del II

Degerfors IF
Allsvenskan måste ha ett brukslag och inget lag på den högre nivån har väl lika mycket karaktär som Värmlands Degerfors? En fotbollstokig ort som dessutom har något som gör laget mer eller mindre unikt på elitnivå; en fullfjädrad vänsterklack. Arbetarklassprofilen återspeglas även i det att man i princip har en LO-symbol till klubbemblem.

För min del kopplar jag Degerfors direkt till herrar som Milenko Vuksevic, Vujadin Stanojkovic, Ulf Ottosson, Dan Fröberg, Dusko Radinovic och Henrik Berger. Alltså 93-laget, då Degerfors var tillbaka i Allsvenskan för första gången på ett antal decennier. Som i alla fall på hemmaplan skakade om Parma i Cupvinnarcupen.

Men det är inte med någon kärleksfull nostalgi jag minns de tiderna. Nostalgi, ja, men där och då brydde jag mig föga om Degerfors, och ska jag vara helt ärlig så var jag inte särskilt förtjust i dem. Jag var ju bara 11 år. Mycket kvar att lära sig om fotbollen i ett samhällsperspektiv.

Jag kan dock inte minnas varför jag ogillade dem litegrann. Varför jag inte heller gillade just Ulf Ottosson. Juggarna var sköna. Dan Fröberg verkade sympatisk också. Det måste ha varit någon match mot Peking som är orsaken, eller att jag kanske föredrog ett lag i dåvarande division I som missade Allsvenskan 1993 i kamp mot de röda.


Djurgårdens IF
Jag kan ha nämnt det i bloggen någon gång i förbifarten men annars är det få som vet om det.

Att jag under ett par år verkligen gillade Djurgården och hade det som något av ett andralag i Allsvenskan. Särskilt första året 1991.

Det är så illa att jag - kan knappt fatta det idag - satt en augustikväll 1991 på Idrottsparkens södra läktare och småhöll på Djurgården mot mitt kära IFK även om jag inte uttryckte det (blev dock påkommen efter matchen)...

Trots att de ledde matchen vilket innebar att IFK var ett hårsmån från att redan där skrivas av från titelstriden och få kvalspela om fortsatt allsvenskt spel 1992!

Jag ska nyansera situationen senare, framförallt för den yngre läsaren som eventuellt inte känner till det lite märkliga systemet som gällde under de åren.

Först till varför jag överhuvudtaget hade börjat gilla Djurgården så pass.

Det var inte av de anledningar som skulle kunna gälla idag. Djurgården hade varit ett skitlag de närmaste åren innan och det fanns inget medialt i det hela heller. De hade inte heller någon publik. Det fanns visserligen en ganska liten men hängiven klack men publiksiffrorna var då överlag väldigt låga i Allsvenskan. De som hade allra bäst publiksiffror låg på 5-6 000 i snitt. Av någon anledning spelade också DIF sina matcher på Råsunda, så det var ganska oglamoröst. Bortsett från derbyt handlade det om max typ 3 000 pers för att se ett bottenlag.

I alla fall till en början. För jag minns att det var en av anledningarna till att jag började gilla Djurgården. I premiären mötte man just Peking på Råsunda och torskade med 0-3. Svt direktsände matchen mellan Malmö och IFK Göteborg. Good times. DIF fortsatte att gå knackigt ett tag till innan man plötsligt hittade formen och förblev därefter ett top 6-lag för resten av säsongen. Man var alltså underdog, till synes svagare och mindre än det andra Stockholmslaget AIK (jag visste inte vad Solna var för nåt, så don't go there, även om jag i princip håller med), men började plötsligt vinna mot alla odds och klättra. I och med att det var första fotbollsåret för mig var det något nytt och häftigt för mig.

Jag minns också att den ståtlige anfallaren Mikael Martinsson blev min favoritspelare i hela Allsvenskan. Om han sen bidrog till att jag gillade DIF eller om jag började gilla honom som deras stjärna, det minns jag inte. Martinsson köptes några år senare upp av IFK Göteborg som alla andra och blev där en i mängden på ett tragiskt sätt.

Andra stjärnor i laget var ingen mindre än Jens Fjellström och mannen som opassande nog betraktas som en AIK-ikon idag; Kristen Nordin.

Jag antar att även lagets snygga dräkt, som jag särskilt på den tiden tyckte var snyggast av alla svenska klubbar, bidrog till att jag föll för dem.

När så Djurgården kom till Parken i augusti var det i mitten av säsongen. De var i högform medan Peking var i sin svagaste period det året.

Allsvenskan 1991 bestod av ynka tio lag.

När serien så var slutspelad efter 18 omgångar gick de sex bästa vidare till det som kallades för Mästerskapsserien. De sex lagen möttes ytterligare en gång hemma och borta och först därefter korades vinnaren till svenska mästare. Rimligt nog var det ingen nollställning som gällde inför Mästerskapsseriens början, utan någon typ av medföljning fanns det. Jag har dock än idag inte fattat hur det gick till i detalj. Bara att ettan från Allsvenskan fick börja på typ 18 poäng medan sjättelaget fick börja på typ 11. Jag får se om jag kan forska i detta in retro snart.

De återstående fyra lagen fick slås ihop med ett antal topplag från Division I norra respektive södra för att spela det som kallades för Kvalsvenskan. Det är en historia i sig som jag inte ska gå in på här.

IFK låg i alla fall på sjätteplats. Alltså fick man inte ramla ner ytterligare ett steg. Då väntade Kvalsvenskan.

Det var med andra ord inte riktigt lika illa som idag att behöva kvala för sin plats i Allsvenskan.

Ändå hade det ju varit betydelsefullt i allra högsta grad om IFK ramlat ner redan då istället för att fortsätta dominera Allsvenskan bakom IFK Göteborg mellan 1989-1994.

Jag insåg nog inte allvaret. Varför vet jag inte. Antingen hade jag inte lärt mig förstå sådana saker som rookie, eller så räknade jag kallt med att IFK skulle klara sig.

Således var jag aldrig riktigt nervös, trots att Kristen Nordin med matchens enda mål gav Djurgården segern.

Sjundelaget var Halmstad, som mötte AIK på Råsunda. Hade det inte varit för AIK:s seger hade det varit kört.

Så när Kristen Nordin gjorde 1-0 till Djurgården inför bortaklacken längst till vänster på den dåvarande trä-på-ställningläktaren var det något i mig som gillade det. Som blev impad. Underdoggrejen igen. På bortaplan. Ett lag mot en stad, en liten sektion mot resten av arenan.

Jag får väl tacka AIK för att jag inte behövde inse vad fan det var som jag log åt där och då.

Okej, nu blev det väldigt mycket om just 1991 och den matchen, men ja, även om jag idag inte gillar Djurgården på något sätt så har det här satt sina spår.

Anledningen till att jag slutade gilla Djurgårn är för det första att man med åren blivit mer och mer fäst vid sin klubb. Det händer en massa saker med åren som går, matcher spelas och nya kamper uppstår, men det blir nya trevliga bekantskaper från 1991 till just det som de i grund och botten är - motståndare. Just med DIF har det inte blivit särskilt infekterat då vi för det mesta verkar ha hållit till i helt olika delar av tabellen. Men ändå. Jag har sett dem komma ner och härja i Norrköping. Jag var inte på plats 2004 eller 2005 när det var Cupmöte, men fansen slog ner en ensam tonårskille. Fuck that.

Även insikten om att Djurgården som klubb är mer eller mindre Sveriges enda så kallade överklassklubb i det högsta skiktet bidrar. Ja, jag har varit på Stadion och jag har åkt överfull pendeltåg med fanatiska Djurgårdare till Råsunda, jag vet att det här är Sverige, det här är fotboll och inte hästpolo och så vidare. Men man har den rollen trots allt och det finns många välställda medgångsfans till den här klubben, det kan ingen förneka.

Sen kommer Djurgården från Stockholm också, men just för deras del är det där ganska marginellt. Än så länge har inte jag upplevt att Djurgårdare uttrycker en opassande självgodhet mot de andra. Eller så gör de det precis lika mycket, men kommer undan med det eftersom det liksom inte blir lika absurt som när deras mer bonniga rivaler från Solna och Söder gör det.

Sist måste det sägas att Djurgården riskerar att förlora en del karaktär på grund av flytten till Stockholmsarenan i "Bajenland". Det märker vi inte av än eftersom man byggt upp en historia och identitet med anknytning till Stadion och Östermalm. Men det kommer ju att bli väldigt diffust i takt med att man år in och år ut spelar där man historiskt inte hör hemma.

Många tar fram det faktum att Djurgårdens hockeylag har spelat i samma område i decennier.

Men JA, det är HOCKEY. Sporten där man döper om sin liga till Swedish Hockey League och där klubbar byter färg på tröjan på grund av sponsorer. Där man ständigt byter namn. Där det i högsta serien faktiskt finns ett lag som kallar sig Växjö Lakers (!) Där AC/DC:s "Thunderstruck" och spotlights står för invigningen. Med andra ord har man med några få undantag noll identitet till att börja med.

Den ultimata Allsvenskan - Del I

Så. Jag går igenom de sexton lag vars deltagande i Allsvenskan skulle göra serien mer eller mindre fullständig. Det är lite komplicerat och motsägelsefullt. Å ena sidan finns det en idé om att vissa lag "hör hemma" i Allsvenskan medan andra lag som tveklöst gör det hamnar utanför då jag på subjektiva- eller konventionella grunder finner vissa andra lag mer lockande. Så, det är vad det är, men det är i alla fall utifrån mitt personliga sätt att se på det.

Räkna också med många referenser till året 1991, mitt första år i Sverige och den första säsongen som jag följde.

Räkna inte heller med någon typ av gentlemannakod där sågningar av klubbar inte förekommer. Jag vet att man blir jävligt lack särskilt om det gäller en klubb från en stad där man är uppväxt, men vad är vitsen med en fotbollsblogg om inte att vara klarspråkig?

Presentationen görs i omgångar. Här är de två första:

Allmänna Idrottsklubben
Mina känslor för AIK har varit lite upp och ned under de här dryga tjugo åren. Jag har en viss form av respekt för klubben men också en viss form av avsky. AIK är också en Stockholmsklubb, och åtminstone när det gäller de tre stora så har jag en typ av Stockholmsförakt gentemot dem, sedan omkring 2007-08, men jag sparar det till en klubb där den aspekten väger tyngre.

I början av 90-talet när jag började följa Allsvenskan så var AIK mer eller mindre en naziklubb för mig och många andra. Den profilen präglade ändå inte bilden av AIK lika starkt som det kanske hade gjort om det var idag. Av olika anledningar; först det första så var det en väldigt nynazistisk era i Sverige så det kändes inte som att de stack ut som nassar. För det andra så var man fortfarande liten och även om man som flykting var mer politisk medveten än sina svenska klasskamrater så såg man inte fotbollen genom politiserade glasögon på den tiden. Det var inte lika fascinerande och man hade ändå inte kunskaper om ideologier. Det fanns inte några Livornos, St Paulis, Degerfors eller Hellas Verona, Lazio, Rangers etc.

Men det spelade ändå in. AIK var den "ökända" klubben med huliganer till fans och det var extra jobbigt att se småpojkar omkring en imponeras av just den ökända supporterskaran. Det var det "tuffa" svarta laget och jag är ett av de där barnen som alltid har sett igenom den så kallade tuffheten. AIK representerade hat så det naturliga var att om man inte var en av dem så föraktade man dem.

Men eftersom de inte var en maktaktor rent sportsligt var det inte riktigt så att man hatade dem. På den tiden kom man fortfarande långt på lagbygge. Det var inte som idag att sportsligt svaga storklubbar är sovande jättar. De var bara inte särskilt bra jämfört med oss i Peking och IFK Göteborg som hade en kamp om att vara bäst i Sverige. AIK:s guld 1992 kom lite som ett tillfälligt instick under den perioden (1989-1994).

Jag glömmer dock aldrig 1994 när bortasektionen på Idrottsparkens norra kortsida gjorde apljud mot vår ghanan Joachim Acheampong. Det var inte "en klick", utan hela sektionen och det var jävligt vidrigt. Om det hände med någon annan klubb under de åren så var det i alla fall inte tillräckligt högljutt för att registreras i minnet.

Efter några år i mitten-slutet av 90-talet där jag haft annat än bara fotboll i mina tankar kommer jag tillbaka vid milennieskiftet och under några år då hade jag faktiskt en positiv inställning till AIK. Nazistämpeln fanns knappt där längre och jag gillade fanatismen på läktarna.

Anledningen till att jag idag ogillar AIK är att AIK på ett plan är Sveriges Juventus.

För den som inte är informerad om Juventus ställning i Italien kan jag berätta hur det fungerar:

Juventus är med råge italiens populäraste klubb och det har till skillnad från vad man kan tro inte så värst mycket med deras historiskt sportsliga dominans att göra. Ja, klubben har flest scudetti att skylta med, men om det bara var det sportsliga som var orsaken så hade Milan och Inter legat betydligt närmare i popularitet. Den avgörande faktorn är att Juventus har valt eller blivit en nationell klubb med svag förankring i hemstaden Turin där folket håller på Torino (även om detta tyvärr har börjat luckras upp). Detta för att i varje italiensk stad, särskilt i mindre städer och särskilt i syd finns det en stor skara av anhängare till Juventus. Folk som skiter i det lokala laget och följer istället Juventus ungefär lika intensivt som till exempel en vanlig Milanobo håller på Milan eller Inter. Det sistnämnda är ju just det som klubbfotbollen handlar om. Detta gör att många av deras fans ses som förrädare av de fans som stöttar det lokala laget och de är avskydda därefter.

AIK må vara Juventus antites i vissa avseenden. En ganska kaotisk klubb som till sin storlek och supporterskara borde ha varit betydligt mer framgångsrik än vad det har varit. Som förlorar mer än det vinner.

AIK är inte heller på något sätt "hela Sveriges klubb". Klubbens hemvist är tydligt i Solna och Stockholm och man dominerar hemtrakterna i länet.

Men överallt i det här landet finns det ganska ynkliga människor som håller på AIK.

Visst, det är lätt för mig från Norrköping att inte ha ett annat svenskt lag att hålla på. Jag förstår absolut folk från småstäder som utöver division 4-klubben också har ett hjärta för andra klubbar för att man vill följa den högsta nivån av svensk fotboll. Det är naturligt.

Men då borde det ju vara alla möjliga klubbar som dessa fotbollsfans från pytteorter håller på. Lag som av olika anledningar fångat en i barndomen.

Varför just AIK?

Jo, för att många av dessa är precis som småpojkarna som imponerades av AIK:s "tuffa" profil när jag växte upp. Förutom en sak, att de åtminstone hade vett nog att hålla på det lokala laget oavsett hur mycket de impades av "gnaget".

De håller på AIK för att kunna säga att de håller på AIK. För att få vara med den familjen. Och sen kunna säga att "vi är störst".

No shit. Hur kan man välja att ansluta sig till en klubb för att de har den största supportermassan och sen skryta med att man är störst? Hur lågt är inte det?

Och framförallt...

Hur  kan man då från och till resa till AIK-matcher och snacka om "bönder" hit och dit, som till och med ingår i klubbhymnen? Hur känns det?

Dessutom är det inte bara dessa stackare som håller på AIK. De finns även i småstäder som faktiskt har en anrik klubb som inte håller till i en obetydande nivå av den svenska fotbollen, om man nu ska tala sånt språk. Alla har en  ursäkt. "Farfar var gnagare". Ja, än sen? Du är inte farfar. Du är 17 år och bor i Växjö. Det är Öster som gäller för din del.

Häromveckan var jag på en AIK-match och såg flera killar i hoodies där det stod Uppsalagnagare. Och nej, det var inga studenter direkt.

Funkar tydligen inte att hålla på Sirius.

Jag antar att mina antipatier också borde ha ökat efter en tidig Superettanmatch våren 2005 när jag var hemma i Norrköping och såg Peking slå AIK med 2-0. I sann lokalpatriotisk anda vägrade jag att byta väg till morsans kvarter precis utanför Parken bara för att undvika tåget av gnagare som lämnade norra. Efter att ha hetsat tillbaka i början insåg jag att det var bäst att försöka svälja stoltheten och ta alla axelkrockar som bara "råkade" komma efter varandra. Någon överdrev så att jag nästan ramlade så jag gav dem fingret, idioterna flippade och slagsmålet hann börja innan en inofficiell ordningsperson avbröt, "han är ju solo!" I samband med det stötte jag även på en gnagare som verkade väldigt vettig. Så, den här incidenten har aldrig gjort ett starkt avtryck. Men ja, det är enda gången jag har bråkat med motståndarsupportrar och det bekräftade bara att så många av klubbens alla bröstande fans är posörer, medan andra är psykiskt störda; vuxna män som aldrig har lämnat högstadiet i huvudet.

Så, efter det kritiska utlägget ovan eller vad man ska kalla det, varför är då AIK ändå med i den ultimata Allsvenskan?

Ja, för att de är ett av landets allra mest anrika klubbar. Deras plats i Allsvenskan är inte mer förtjänt än någon annans, men deras plats där är en självklarhet. AIK är liksom inte PSG eller Chelsea. Alltså inte ens PSG eller Chelsea före oligarkernas tid (identitetslösa huvudstadslag). Det är en "proper" fotbollsklubb med en passionerad supporterskara. Och då menar jag vanligt folk och inte enbart unga män i klacken. Jag gillar också att man håller till i det intetsägande Solna till skillnad från konkurrenterna i syd och öst, även om jag tycker att snacket om "bönder" blir extra fånigt då.


IK Brage
Brage har ett högt nostalgivärde för mig trots att de inte var med i Allsvenskan nyckelåret 1991 (se ovan). Men jag minns när jag under den perioden satt och tittade i gamla samlaralbums från 80-talet, och de tog sig också upp till Allsvenskan 1993, även om de åkte direkt ur igen. De är också från BORLÄNGE och har ett för oss utomstående oförutsägbart namn. Jag har aldrig varit i Borlänge men stadens rykte tilltalar mig. En stad som är förhållandevis rock 'n' roll för att vara Dalarna, men är ändå Dalarna. Lite småcoolt men oglamoröst och ganska eländigt. Jag tvekar inte att inkludera dem om Allsvenskan nu består av 16 lag.