måndag 31 december 2018

Del 5: Gott så


16. Argentina
Argentina gjorde sitt märkligaste VM på... Ja, jag har inga andra exempel från det jag upplevt.

Tidigare har man ibland varit fruktansvärt bra och lyckats missa avancemang, eller varit ruggiga och oglamorösa men lyckats få med sig ett resultat.

Till 2018 kom man med en trupp där en av världens bästa strikers Mauro Icardi inte fick plats. Något som blir svårt att försvara i efterhand.

Svenskarna njöt av det. När ett storlag går dåligt och det dessutom är ett latinskt lag väcker det något extra här.

Men från mitt perspektiv stirrar man sig blind på den där förlusten mot Kroatien. De randiga gjorde absolut inte någon storslagen insats. Men det kan vara värt att minnas att inget annat lag skakade om Frankrike så mycket.

Hade Frankrikes kvittering dröjt så hade det kunnat skapa en disharmoni som öppnat vägen för en argentinsk finalplats liknande det som skedde 1990, den närmaste jämförelsen av tidigare årgångar.

Men den mest imponerande insatsen var mot Nigeria där man efter en knapp veckas slakt från alla håll kom och slet som djur. Vinsten kom via en omväg i andra halvlek men den var minst sagt välförtjänt.

En hel del tyder på att det var Lionel Messis sista chans att vinna ett VM. Om han får en ny chans lär det åtminstone inte vara i den nuvarande rollen som en snabb dribbler längst fram.

1 seger
1 oavgjord
2 förluster

5 gjorda mål
9 insläppta mål


15. Japan
Det mönster som utkristalliserar sig här är att Japan levererar vartannat VM. Sedan VM 2002 så har man floppat 2006 och 2014 och tagit sig vidare till åttondel 2010 och 2018.

2010 var det med mersmak. 2018... Var det något tursamt. Hade inte Carlos Sanchez i gruppens premiärmatch bjussat på ett rött kort med hela matchen kvar att spela så hade not Japan inte tagit sig vidare den här gången.

Avancemanget i sig avgjordes genom högre placering i den så kallade Fair Play-rankingen. Ironin var slående att man tog sig till det avgörande genom att ödsla tid på egen planhalva i förlustmatchen mot Polen.

De här bitarna fick man betala för senare när man var god väg mot en historisk seger mot starka Belgien. Inte för att det var enskilda konstigheter som fällde laget. Belgien visade att man är ett bättre lag. Men leder man med 2-0 i en åttondel en bit in i andra halvlek, då är man vidare i 9 av 10 fall.

Det ska dock sägas att Japan levererade höga toppar. Vilket leder mig än en gång till att undra varför man oftast får kämpa ända in i kaklet för att ta sig till VM överhuvudtaget medan ett lag som Saudiarabien då och då glider igenom ganska enkelt.

1 vinst
1 oavgjord
2 förluster

6 gjorda mål
7 insläppta mål


14. Schweiz
Att kvalificera sig för fyra raka VM är något som få europeiska lag utanför den absoluta toppen levererar och för Schweiz del är det självklart nationsrekord.

Generationsväxlingen har gått ytterst smidigt. Albanerna och de andra med utländskt påbrå fortsätter att leverera.

Tre av dessa fyra gånger har man tagit sig vidare från gruppen utan problem men samtliga gånger har man därefter åkt ut i åttondelen, vilken man för övrigt också gjorde mot Polen i senaste EM.

Det bör man inte se som ett misslyckande utan mer som en naturlig slutpunkt för ett land som kanske aldrig någonsin kommer att tillhöra de åtta bästa i världen.

Man är dock inte för dåliga för att ha en bra dag och lyckas ta sig till kvartsfinal ändå. Turkiet var inte världens tredje bästa lag 2002 och det var inte Kroatien heller fyra år innan det. Tysklands brons 2006 kan vi också lägga i kategorin överprestationer från bra lag.

Och där multikultilandslaget förra gången åkte ut mot Argentina hade man den här gången ett likvärdigt motstånd mot Sverige att ta sig förbi. Något man inte var alltför långt ifrån men de rödvita kan ändå inte vara nöjda. Sverige skapade trots allt de bästa chanserna i första halvlek. Att utdelningen kom långt senare är en annan femma.

Dem som har lärt sig att älska den här sporten kommer inte att minnas varken den drabbningen eller premiärkrysset mot ett starkt Brasilien.

Nej, det var bataljen mot Serbien som innehöll alla ingredienser som behövs för att fotbollen ska vara så älskvärd och omvälvande som den är. En intensitet både på och utanför plan. En bakgrundshistoria. Och så ett segermål som en blixt från klar himmel som löser upp det kvava dödläget. Shaqiri. Football... Bloody hell.

1 seger
2 oavgjorda
1 förlust

5 gjorda mål
5 insläppta mål

13. Portugal
De regerande Europamästarna gjorde det som krävdes och inget därtill.

Jag vill inte slakta någon här men ibland måste man säga det som det är. Portugal är inget särskilt starkt landslag och har inte varit det på 5-6 år.

Den där EM-titeln tog man efter att ha varit utspelade i 120 minuter av Frankrike. Innan dess krävdes straffar för att ta sig förbi Polen och Wales i semifinal.

2014 åkte man ut bakom Portugal i sin grupp och nu...

Tja... Man är det sämre laget i tre av sina fyra matcher. Ska man säga något positivt så är man trots detta inte alltför långt borta från att lyckas slingra sig vidare till en kvart. Det där att maxa resultaten i förhållande till potentialen är man alltså fortfarande bra på.

1 seger
2 oavgjorda
1 förlust

6 gjorda mål
6 insläppta mål


torsdag 27 december 2018

Del 4: Nästa steg, kräftgång


20. Peru
Oh, Peru... Lottningen efter 36 års väntan var inte guld, men rimlig. Chansen gavs mot Danmark. Den togs inte.

Peru blev tyvärr ett av lagen jag såg allra minst. Inte för att jag var ointresserad. Tvärtom är Peru något av retro för alla VM-nördar på jorden. Den röda diagonalen på tröjan har många försökt härma men det finns bara ett original. Där ett land som Brasilien exploaterats till max av Nike är Peru fortfarande det som vi förknippar med korniga bilder från gamla VHS. Något magiskt som vi bara kan få i ett VM.

Jag växte själv upp med bilden av Peru som ett topplag på dekis. Jag hade bara inte kunnat föreställa mig då att det skulle dröja över en kvarts sekel innan de var tillbaka. De har ju till skillnad från Egypten inte ens varit nära de senaste tjugo åren.

Fortfarande är man numret mindre än de andra sydamerikanska kollegorna i detta VM. På pappret och av allt att döma även i praktiken. Precis innan turneringen började många röster i Sverige tala om att Peru var ett riktigt grymt lag som vi underskattade och som därmed skulle överraska oss alla.

Men med vissa undantag till trots så brukar det inte gå särskilt lätt till när man är tillbaka efter väldigt lång tid eller om man rentav är debutant. Den faktorn brukar spela in även för namnstarka trupper.

Likt andra latinamerikanska lag hade Peru ett jävla följe på plats i Ryssland och det ska man ha cred för. Ryssland är ungefär just så långt som ett VM kan vara från ett sydamerikanskt land.

2-0-segern mot Australien kanske gladde alla dessa tusentals peruaner. För en utomstående känns det som en klen tröst med tanke på att man hade Danmark på gaffeln i öppningsmatchen.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
2 insläppta mål


19. Sydkorea
 2018 bekräftar att Sydkoreas utveckling inom fotbollen har stagnerat. De närmaste mästerskapen efter succén på hemmaplan visade att man hade tagit nästa steget efter 90-talet då man alltid deltog men åstadkom inte mer än nån heroisk poäng eller nåt snyggt mål.

Men nu har man gått två mästerskap där man varit ett blåbär och Son är väldigt ensam i sin stjärnglans.

Jag luras i alla fall inte av att man kontrar in ett par bollar mot ett tokdesperat tyskt lag påväg mot sin största VM-fiasko någonsin.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

3 gjorda mål
3 insläppta mål

18. Iran
Jag får nog sammanfatta det mesta med inlägget efter segern mot Marocko.

Efter det blev det en tajt förlust mot Spanien och kryss mot Portugal. Snäppet mer än vad vi iranier hade kunnat hoppas.

Statistiskt var det det mest lyckade VM:et i landets historia och även i praktiken måste det gälla sett till motståndet. Dock måste det sägas att när den första segern kom 1998 gjordes det inte på ett taktiskt och gnetande sätt utan man var helt enkelt klart bättre på amerikanerna på att lira boll och göra mål.

Tänk om lottningen hade varit något enklare...

Tänk om man hade satt sina lägen och ordnat kryss mot Spanien eller seger mot Portugal...

Ja, sanningen är att Irans siffror inte är i överkant. Och inte heller i underkant. De är ungefär som de borde vara efter dessa tre matcher.

Nu har vi tagit nästa steg och i Qatar - om vi är där - kommer avancemang inte längre att vara en dröm utan ett realistiskt slutmål att kämpa mot.

1 seger
1 oavgjord
1 förlust

2 gjorda mål
2 insläppta mål

17. Senegal
Ah... Senegal. Tillbaka efter 16 år då de som VM-debutanter charmade oss alla. En av få ingredienser att minnas tillbaka på med glädje i slutprodukten VM 2002 i Japan och Sydkorea.

Det började riktigt bra den här gången. Seger i premiären mot Polen. Och hade man varit lite smartare mot Japan hade biljetten bokats redan i den andra gruppspelsomgången.

Utgångsläget var ändå hyfsat. Kryss mot Colombia skulle räcka. Polen gjorde sitt men det blev ingen biscotto mellan de vitgröna och de blågulröda.

Det hade ändå räckt med ytterligare ett polskt mål men Japan var inte för fina för att avsluta matchen på det allra mest smutsiga sättet.

I eftersnacket ryktades det om att Senegals ledarstab inte hade koll på siffrorna och inte insåg att man var tvungen att ge allt för en kvittering mot Colombia.

Man får hoppas att det inte stämmer.

Oavsett så hade man egentligen inte sämre siffror än Japan utan föll på... Fler gula kort. "Fair Play"-tabellen.

Så man spelade hårdare och bedömdes vara mindre Fair Play än laget som rullade boll i egen planhalva i tio minuter...

1 seger
1 oavgjord
1 förlust

4 gjorda mål
4 insläppta mål

fredag 20 juli 2018

Del 3: Det spelade roll, oavsett tjeckernas form


24. Tunisien
Innan VM struntade jag fullständigt i Tunisien. Men när öppningsmatchen mot England närmade sig började jag få härliga frankofila Nordafrikavibbar. Det tog mig till Marseille 1998 när engelska huliganer intog staden som inte bara huserade tillresta tunisiska fans utan redan hem för många fransoser med nordafrikanskt påbrå. Det blev förstås en massa elände i och kring staden.

Det gav matchen en extra laddning och när jag hör tunisiska fans på arenan och namnen på spelarna känner jag alltmer att Tunisien är det bästa som finns. En dos av äkta fotbollskultur.

I efterhand verkar Tunisiens sorti- och Englands avancemang så självklar men det var ju först efter de vitröda slarvat med markeringen på Kane på hörna som det blev så. Hade matchen slutat 1-1 som det såg ut att göra så hade det blivit darrigt på slutet.

Desto värre blev det mot Belgien när man sökte en något mer offensiv linje. På slutet var man påväg mot konststycket att torska mot Panama. Men två mönsteranfall senare så var segern ett faktum.

Men summa summarum så blev det ännu en tråkig historia för Tunisien där man inte gjorde bort sig men inte heller var särskilt nära avancemang.

1 seger
0 oavgjoda
2 förluster

5 gjorda mål
8 insläppta mål

22. Tyskland
Dagen jag inte trodde skulle komma kom: Ett hjärta för Tyskland. Jag gick miste om världens enorma skadeglädje kring Tysklands fantastiska flopp som saknar motstycke i landets VM-historia.

Hade någon föreslagit innan VM att tyskarna åker i gruppspelet hade jag för det första avfärda det som humor. Men vad jag hade känt inför det hade varit att det vore en ganska kul grej. Och det ställs mot min barndom då jag hade sagt att det vore det mest underbara som skulle kunna hända i ett VM. Men ni känner alla till den tyska metamorfosen. Det är väldigt svårt att applicera känslor man hade för 90-talets Tyskland - som ändå lär ha varit aningen mindre djävulsk än tidigare upplagor, med vissa undantag - på Jogi Löws snälla Tyskland som i mina ögon har många sympatiska spelare.

Men jag ska säga vad det var som jag mest av allt beklagade; Under Sydkoreamatchen bara Tyskland sin retrotröja med passning till VM 90; den gröna med svaga blå nyanser och geometriska mönster. Det vattnades i munnen på mig. Det var det snyggaste jag sett i ett VM på väldigt, väldigt, länge.

Att de förmodligen skulle möta Brasilien i den mest kittlande åttondelen någonsin, med tanke på 1-7-historien, gjorde inte saken värre.

Nu såg jag matchen med halva ögat då det ju spelades Mexiko-Sverige samtidigt. Vad jag kunde se var chockresultatet följden av Tysklands oförmåga att göra mål och tilltagande desperation ju längre matchen led. Det finns egentligen ingenting som talar för att Tyskland hade förlorat den matchen om man gjort ett ledningsmål.

En vanlig kommentar är att... "Det var inte där Tyskland åkte ur". Men... Jo, det var där Tyskland åkte ur VM. Att förlora mot Mexiko händer. Ångestmatchen mot Sverige vann man ju till slut. På det som jag nog fortfarande håller som VM:s största individuella prestation; Toni Kroos frispark som på petning - med stressfaktorn som tillkommer - skruvar in bollen i bortre hörnet. På den allra sista chansen. När laget står inför ett monumentalt historiskt fiasko.

Synd är det väl att då det i slutändan var förgäves.

Jag är ingen expert men om nån frågar mig så skulle jag säga att Tyskland åkte ur pga Löws rotering efter Sverigematchen. Sett till förutsättningarna gjorde laget en bra match mot Sverige. Det blev tydligt att Löw hittat ett vapen mot Sveriges samlade försvar - hårda låga inlägg - och det gav resultat direkt. Segern var välförtjänt.

Vad var det som fundamentalt ändrade läget inför Sydkorea? Jag har då svårt att se det.

Man kan på Bosse Hanssons vis säga något i stil med att det "inte hade spelat någon roll" om man gått vidare. "Tjeckerna (brassarna) var i storform". Att åttondel eller inte så hade Tyskland inte så jättemycket att hämta i detta VM och hade förmodligen åkt relativt tidigt med egna mått mätt.

Men för mig spelar det roll. Precis som det spelade väldigt stor roll att Brasilien var där i Turin 1990 och spelade en åttondel mot Argentina. Det är små detaljer som kan göra ett VM bättre än vad det är och i detta fall vet jag inte ens om det är en liten detalj att Brasilien direkt efter förnedringen på hemmaplan får chansen att göra upp med Tyskland. Ett Tyskland som antagligen hade lirat i det där urläckra grön-vit-gröna stället.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål


22. Serbien
Historien upprepade sig. Serbien snackades upp. Och föll. Den här gången såg det lovande ut länge. Man vann den så viktiga premiären och när Mitrovic nickade in 1-0 mot Schweiz såg saken klar ut. Sen kom Xhakas drömmål och när Shaqiri satte segermålet som en blixt från klar himmel var det så gott som kört. Normalt har man råd att förlora om man redan vunnit ett, men inte mot direktkonkurrenten i en grupp där jätten Brasilien huserar.

Det mesta talade för segerkrav mot brassarna i avslutningen och just i detta VM hade det kanske kunnat hända. Men mesta mästarna säkrade gruppsegern som vanligt.

Det är lätt att tala om detta som ett typiskt serbiskt fiasko men tittar man på truppen så säger det egentligen något att lagkaptenen är Kolarov och att ordinarie striker är en anfallare som knappt platsar i ett engelskt bottenlag; Det finns absolut kvalitet i detta serbiska lag men det är inte för starkt för att kunna förlora en kamp mot Schweiz. Vi har alla väldigt lätt för att överskatta jugoslaviska lag och underskatta detta Schweiz som under en ganska lång tid levererat på hyfsat nivå.

Min fråga handlar mer om varför Kroatien ständigt går så mycket bättre än Serbien. Handlar det om pengar? Att kriget blev större för Serbien?

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål

21. Nigeria
Jag kör en sammanfattning för att försöka få grepp om det här landslaget. En sammanfattning av landet samtliga sex VM-turneringar.

1994 - Debuterar med besked genom att kontra sönder Bulgarien med 3-0. Vinner gruppen och är minuter ifrån att skicka ut blivande silvermedaljören Italien från VM i åttondelen.

1998 - Den starka debuten har följts av ett OS-guld och därmed är superörnarna odiskutabla kungar av Afrika. Klar gruppvinnare efter två inledande segrar. Förlorar med 1-4 mot Danmark i åttondelen och står där för en av VM:s största besvikelser.

2002 - Hamnar i "dödens grupp" och är utslaget efter två matcher.

2010 - Leds av Lasse Lagerbäck och kniper bara en poäng, bland annat tack vare en kontroversiell utvisning i den andra matchen. Är ändå bara ett mål ifrån avancemang. Skapar flera chanser till det men når inte hela vägen.

2014 - Har den här gången turen med sig när Bosniens mål felaktigt döms bort för offside. Går vidare till åttondel där Frankrike blir för svårt.

2018 - Gör en halvdan match mot Kroatien. Följer upp med att slå Island med 2-0 efter en av turneringens bättre individuella prestationer av Ahmed Musa (hade han varit mer berömd han målen aldrig slutat vevas). Behöver i praktiken bara en poäng för att komma till åttondelsrepris mot Frankrike. Får en biljett in på den vägen med en billig straff i sista matchen. Men arenan jobbar in Argentinas förlösande mål. Örnar out.

Summa summarum: trots att landslagsfotbollen överlag verkar bli jämnare och jämnare går Nigeria lite i motsatt riktning. Nivån är skapligt hög men där en semi var realistiskt på 90-talet kretsar allt kring gruppspel och åttondel.

Jag kände att det var dags för en vändning i sista matchen mot Argentina, just för att det var Argentina. Ett land som Nigeria så gott som alltid möter i VM:

1994: 1-2
2002: 0-1
2010: 0-1
2014: 2-3
2018: 1-2

Sjukt.

1 vinst
0 oavgjorda
2 förluster

3 gjorda mål
4 insläppta mål

torsdag 19 juli 2018

Del 2: Bullshit, Saudirepris och hockeymål


27. Marocko
Första VM:et på 20 år. Man kan argumentera för att inget lag fick ut så lite av sitt spel som Marockos brokiga Europabaserade gäng.  På förhand talades det om en vass defensiv, men nog var det mer offensiven som gjorde mest intryck när man summerar allt.

Inledningen mot Iran fick mig att undra hur Iran kunde vara så usla. Svaret är delvis nervositet med mera, men en annan del är att Marocko helt enkelt var ett bra lag som skakade om alla i den här gruppen. Borde ha fått med sig minst en poäng mot Portugal och som de sylvassa målchanserna radades upp mot Spanien borde man nog ha vunnit den matchen. Att nästan lägga ett Spanien med allt att spela på rygg är en bedrift som hamnade i skymundan av den dramatiska utvecklingen i gruppens andra sista match. 

På köpet blev Nordin Amrabat kung när han efter Spanienmatchen på ett skönt sätt klargjorde för tittarna att "VAR... is bullshit".

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
4 insläppta mål


26. Saudiarabien
Samma historia igen. Öppningsmatch där man förnedras. Och då när alla undrar hur det är möjligt att ett lag kan kvala in till VM och ändå vara så bedrövligt, så kommer någon typ av godkänd prestation, även om det ofta är förlust, det med.

Så har det varit de senaste tre gångerna då Saudi spelat VM. Även 98 fick man smaka på en utklassning men det kom i andra matchen. Konstigt nog brys mönstret av debuten 1994 då man besegrade både Marocko och Belgien samt var minuter ifrån poäng mot Nederländerna.

Sen 1994 har landslagsfotbollen blivit allt jämnare men för Saudis del har inget hänt i positiv riktning.

Vi som kan vår historia var alltså inte särskilt förvånade över att Ryssland asfalterade i premiären. Medan andra beskrev det som ett mysterium.

I slutändan snyggas siffrorna till genom seger mot Egypten. Den första sedan 1994. Tack vare två straffar som man kan kommentera ett och annat om (redan gjort i förra inlägget).

Huruvida allt detta har något samband med hur absurt Saudiarabien som land är, får någon med bättre koll på landets fotboll kommentera. Det enda jag vet är att pengarna och infrastrukturen finns.

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
7 insläppta mål


25. Polen
Många har väntat på att Polen ska explodera som landslag igen efter storhetstiden på 70- och tidiga 80-talet. Efter senaste EM då man var straffar ifrån semifinal så såg mycket lovande ut inför detta mästerskap även om Kamil Glik gick sönder kort innan det hela startade. Det skulle räcka med att ha Japan och Senegal bakom sig för avancemang.

Det blev snabbt illa efter förlust mot Senegal. En förslut som våra VM-studios delvis vill tillskriva ett påstått kontroversiellt 2-0-mål för Senegal där omvårdad spelare ska ha släppts in på offensiv planhalva i ett känsligt läge. Men reprisbilderna finns ju där och även om det går snabbt så är det inget som hindrar den polska defensiven från att ta hand om den blivande målskytten.

Hursomhelst är ju marginalerna små. Senegals seger var inte oförtjänt men den var inte given.

Det innebar dock att Polen gick in i ett möte med ett skadeskjutet Colombia där förlust för bägge lagen skulle vara sorti ur VM. Och förlust blev det. För Polen. Ordentligt. Om det var marginaler som gick fel mot Senegal så var man fullständigt chanslösa mot Colombia som tydligen var ett mästerligt lag med James Rodriguez på plan.

Sist mot Japan gjorde Polen ändå sin plikt och vann.

VM är över och det är osannolikt att Robert Lewandowski kommer att ta med sig någon VM-succé från karriären. Vissa såg på det hela med skadeglädje mot bakgrunden att Polen under en tidigare period hade medvetet avstått vänskapsmatcher eftersom man likt vissa andra länder insett att risken att tappa rankingspoäng stiger om man inte vinner matcher som man spelar. Till detta VM kom man toppseedat och ja...

1 seger
0 oavgjorda
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål



tisdag 17 juli 2018

VM-utvärdering: del 1

Då var det över. Frankrike anslöt till en skara som Spanien och England ännu inte tillhör; de som vunnit fler än ett VM-guld.

På plan och den visuella betraktelsen av spektaklet har varit relativt bra. Jag rankar det högre än 2010, 2002 och 1994 av de som jag själv upplevt. Det kanske gäller även 2006. 2014 är en jämn match. 1998 och 1990 klår detta.

Miserabelt var saker som VAR (men den lättades tack och lov av i slutspelet), publikens nedräkning till kick-off, Englands orkester som fick en att längta efter Irans tutor eller 2010:s vuvuzelor, målmusiken... Som utöver att bara finnas till också spelade de respektive nationernas egna tjohejlåtar.

Att ena slutspelshalvan uppenbart inte var av samma tunga kaliber som den andra är också ett minus, även om Kroatien på ett sätt räddade det eftersom det var det laget som hade potential för att nå final oavsett... Mer eller mindre. Ett lag som på en bra dag hade kunnat slå vem som helst.

Positivt: Jämna matcher, bättre dräkter och mer rimliga dräktval än 2014, bra och balanserad fotboll med alla typer av mål, straffsparksläggningar i matcher som behövde det, lagom mycket skrällar och i min högst subjektiva värld kul att Frankrike vann guld igen.

Ett sätt bland många att utvärdera är att gå igenom lag för lag utefter slutrankingen.

Och där framkommer att tre lag slutade på exakt samma siffror. Bara det måste ju också vara ett rekord:

32. Panama
VM-debutant och VM:s sämsta lag. Har tyvärr inget att lägga till utöver att konstatera att de var sorgligt chanslösa mot gruppens starkaste lag. Panama blev i slutändan ett av de lagen som fick mig att tänka att det trots allt var bättre med 24 lag i VM. Men den frågan förblir en av få där jag inte alls är så konservativ. Jag såg rimligheten i 32 lag från början. Men en del av mig tycker att det kanske trots allt blir för mycket av det goda med 32. Gudskelov verkar 48-förslaget inte bli ett faktum till nästa VM, tvärtemot min uppfattning att det redan var klubbat.

Siffror:

0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster

2 gjoda mål
11 insläppta mål 

31. Egypten
Första VM:et på 28 år och fet besvikelse blev utgången. Det var inte det här man förväntade sig i Kairo i vintras när Mohammed Salah sköt in den där straffen.

 Siffrorna ljuger en del. Det hade kunnat se betydligt bättre ut. Men det som är klart är att Egypten sammantaget inte var nära att nå åttondelsfinal, vilket de borde ha varit. Man besegrades av Ryssland alldeles för enkelt och mot Saudi... Ja, den matchen såg inte jag. Jag såg bara att Saudi fick en billig straff plus en straff till skänks. Nog kunde man ha bättrat på siffrorna i andra halvlek?

0 vinster
0 oavgjorda
3 förluster

2 gjorda mål
6 insläppta mål

28. Island
Svenskarna snackade så mycket trams kring Island att jag till slut njöt av att se dem åka. Eller, låt mig vara ärligt. Jag tvingades hoppas för att jag ville ha Argentina vidare. Men låt oss bara säga att jag inte tyckte att det var synd.

Vad är då tramset? Ja, det är att Island spelade playoff till VM 2014. Gick direkt vidare utan playoff till både EM 2016 och VM 2018. I nämnda europeiska mästerskap gick man obesegrade genom sin grupp och slog ut England i åttondel.

Ja, det är fantastiskt att ett land med 300 000 invånare kan åstadkomma allt detta. Men när man då redan har gjort det så är det ju inte tidernas sensation om man lyckas plocka en pinne av ett av världens största fotbollsnationer. Svagare lag än Island har lyckats knipa en pinne här och där mot ett storlag.

Nu sprack bubblan istället mot Nigeria och i slutändan kunde man inte betvinga Kroatiens reservlag.

Poängen mot Argentina kommer nog göra att man ändå minns detta VM-debut med viss stolthet. Men det fanns potential för mer. Det är dock givet att i en sådan kompetent grupp så kan inte alla håva in poäng.

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål

28. Costa Rica
So close, yet so far away? Succén från 2014 återupprepades inte. Men det krävdes övertid för Brasilien och man var aldrig helt borta i öppningsmatchen mot Serbien. Poängen mot Brasilien hade gett laget en rimlig chans till avancemang. Nu blev det en akademisk avslutningen mot Schweiz som jag inte såg men 2-2 är tillräckligt meriterande.


0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål

28. Australien
Inte helt olikt senast. Men då gruppen var enklare den här gången var man med och fajtades in i det sista. Spelschemat gav dock Danmark ett kraftigt övertag. Det är svårt att se att det påverkade särskilt mycket då Oz fick betala priset för att Peru hade en score to settle med vår vän Fru Fortuna.

0 vinster
1 oavgjord
2 förluster

2 gjorda mål
5 insläppta mål




söndag 8 juli 2018

Dag 24: Stannar det vid 52 år?

Football's coming home.

Man kan irritera sig på det. England vet ingenting. De tror att de är bäst när de inte är där. De kan knappt göra spelmål. Allt det där.

Eller så kan man unna dem det. Till och med unna dem en VM-vinst.

Efter 52 år.

Om det är någon yngre som läser detta och undrar varför det skanderas att fotbollen ska komma hem så handlar det alltså om låten "Three Lions" som kom ut 1996, med popbandet Lightning Seeds och TV-profilerna Skinner och Baddiel.

Låten handlade om att England kan göra det igen. Inte uttalat att man kan vinna guld igen men något åt det hållet.

Att man då inte talade om att guldet skulle hem är ju för att det handlade om att England skulle vara värd för EM 1996. Däri ligger logiken och således har raden blivit synonymt med att England ska vinna guld igen.

Igen som i att upprepa det som gjordes förra gången (när låten kom) när England var värdland... Inte för EM utan VM 1966. Därav "thirty years of hurt".

Man skulle tillbaka i finrummet efter att 1992 åkt ut i EM:s gruppspel och 1994 till och med missat att kvala in till VM.

Men strax blev England åter coolt igen. Britpop slog stort och "Three Lions" speglar såklart det. Tony Blair var en ny hotshot som skulle göra upp med torre John Major.

13-åriga jag var med på tåget. Jag älskade Oasis och engelsk fotboll under den sista eran då den fortfarande var utpräglat engelskt.

Det var nostalgi då och det är nostalgi nu när engelsmän börjat få vittring på det där guldet. It's coming home.

När jag idag ser videon till "Three Lions" och ser profiler som McManaman, Sheringham, Fowler m m måste jag vara lite som en snart medelålders man gjorde när låten kom. Jag rörs av hur oskyldigt allting var. Hur vanliga arbetargrabbar kunde vara "sig själva" och inte de superstjärnor som inte bara spelare men alla människor överlag förväntas vara idag.

Ska man vara lite krass så kommer fotbollen aldrig att komma hem. Både 1966 och 1996 är historia och dagens engelska fotboll är en global liga som kallas Premier League och landslagets spelare kommer just därifrån. De har ett engelskt pass och är uppvuxna i England, men där stannar det. På ett sätt hade många av dem lika gärna kunnat vara fransmän, tyskar eller spanjorer. De är staljade tattuerade kroppar för en mångmiljonindustri och bling bling på ett sätt som Teddy Sheringham inte var.

England har haft en jävla tur med lottningen. Åttondel mot Colombia kan man inte skoja bort. Men i övrigt har man haft det ganska lätt. Nu har man ett skadeskjutet Kroatien framför sig och i en final kan allt hända.

England imponerar inte men England kan vinna VM.

Och några gånger har de varit ganska nära sedan 1966.

1990, senast då de var i semifinal, var man Chris Waddles skott i insidan av stolpen strax innan första förlängningshalvans slut ifrån att ta sig till final mot ett relativt svagt Argentina.

2002, hade man ledningen mot Brasilien i kvarten. Vinst där och mycket talar för att Sven-Göran Erikssons något tråkiga men stabila lag hade kunnat gå hela vägen.

Därtill finns förstås några EM-turneringar som hade kunnat ge något, men även om "Three Lions" siktade på just EM är ju VM något helt annat.



lördag 7 juli 2018

Dag 23: Brasiliens sorti ger mig ångest

Oj, jävlar.

Belgien gjorde det.

Skönt. Rättvist. Intressant inför fortsättningen.

Skönt för att det hade varit eländigt om denna omtalade generation skulle ryka i ytterligare en kvartsfinal. Alla kan inte vinna guld, men en semi känns som något tillräckligt stort för att man inte ska det som en stor besvikelse.

Rättvist för att det inte blev så att Belgien betalade priset för att vinna sin grupp och mötte Brasilien medan England till slut löste den något nonchalerade åttondelen och hade Sverige i motsvarande runda.

Intressant? Detta vaga ord... Tja, derby mot Frankrike i en semi, mellan VM:s två bästa kvarvarande lag. Och för att Belgien faktiskt nu har en realistisk chans att vinna VM. Det största hindret är borta.

Det är bara åtta år sen ett nytt land anslöt till den exklusiva skaran av VM-vinnare. Men då var det stora mäktiga Spanien.

Om någon dryg vecka kan den belgiska skölden stå där intill de gamla legenderna. Det är lite svårt att ta in. Och förstås en rejäl knäpp på näsan till storebror Nederländerna.

Brasilien är förmodligen ett mer komplett landslag än Belgien. De kunde och borde kanske ha vunnit kvällens match. Men det är klart att nästan alla lag som ligger under brukar skaffa ett spelövertag. Belgiens ledningsmål kom väldigt tidigt. Vi vet inte hur matchbilden hade sett ut utan den.

Lika mycket som jag tycker att det är skönt att Brasilien är ute, lika mycket kan jag tycka synd om Brasilien. För att de kanske förtjänar mer än det de har fått de senaste fyra VM:en.

Men för mig väger Belgiens story tyngre än ännu ett bra brasilianskt landslag.

Varför skönt? För att vissa storlag orkar man bara inte med efter ett tag. Eller, nästan alla storlag. Det är för mycket glitter och glamour kring det brasilianska landslaget och deras frontman Neymar har jag svårt att relatera till.

Jag kan säga hursom att det ger mig en ångestkänsla att tänka att nästa VM är det så att Brasilien inte har vunnit VM på 20 år.

Det går mig att känna mig så in i helvete gammal. Vilket jag borde göra då jag kommer att vara 40 då.

Det handlar nog mest om att lite i smyg så har brassarna blåst upp en negativ svit som den ökända mellan 1970 och 1994. De 24 år som Maradona ser som något av Guds bestraffning för diverse oförrätter som pågick under Havelanges styre av FIFA.

En sån lång period är snart ett faktum och det har hänt under mitt vuxna liv. Trots allt var jag 20 när de senast vann VM.

Förresten... Den där straffen var ingen straff.

* * *

Mer trist är det att Uruguay är ute. Men det var å andra sidan inte så oväntat.

När Cavani slog in sitt andra mål mot Portugal skrek jag som ett vilddjur av glädjen. Jag såg nämligen inte någon rimlig utgång för de himmelsblå efter att Portugal kvitterat.

Kanske ser jag på Uruguay med oroade ögon och målar fan på väggen då jag älskar dem för vad de är och vad de har varit.

Men jag ser ett lag som får slita ihjäl för sina framgångar där andra kör på normalstyrka.

Jag vet inte om det är så klokt. Uruguay går all in redan i början av sina matcher. Man stör motståndaren men gör det genom stenhård press. Som de ju inte kan hålla uppe i 90 minuter.

Men så har inte jag någon inblick i det hela och vill inte ifrågasätta Oscar Washington Tabarez.

Med den spelstilen och med Cavani borta var det inte mycket som talade för Uruguay.

Frankrike kan jag inte älska på samma sätt som förr. Det har ingenting att göra med att deras spelare är "bråkiga" divor som en tråkig svennestudio nånstans ständigt vill påminna alla om. Inte riktigt. Men detta tar vi en annan gång.

måndag 2 juli 2018

Dag 19: Normbrytare och Granen

Granen.

Jag tror inte att jag under hela mitt liv sett någon svensk vara så unisont dyrkad i Sverige som Andreas Granqvist. Och inom parentes... Hur absurt det är då det för bara några år sen ... Ja, ni vet själva. Det här gick jävligt snabbt.

Med unisont menar jag att det även gäller alla som talar mycket om "värdegrund" och som jobbar mycket med att "bryta normer" och lösa problemet med "destruktiv manlighetskultur".

Nu är det ju så att Granen är en patriark av rang. Det är just den bilden av honom som odlas i både sociala media och etablerad media.

Och det är inte trots den bilden som han även är en hjälte för en Johanna Frändén eller Elena Lövholm. Eller en Patrik Brenning. För att nämna några inom svensk fotbollsmedia som är mer eller mindre representativa för den grupp som jag precis beskrev.

Han är deras patriark lika mycket som alla andras.

Om någon på allvar vill att jag ska utveckla på vilket sätt Granen är en patriark så säger jag bara... Snälla! Vem försöker du lura? Behöver jag säga något? Har du missat de senaste två åren?

Andreas Granqvist är en stor redig svensk karl som leder vårt härliga landslag när det blåser hårt. För att tala i kärnfamiljstermer; en far.

Att han är en mjuk och snäll sådan utanför plan är ju ovidkommande då det inte är en motsättning i den rollen.

Det finns däremot en motsättning mellan att tala om manlighetsnormer och samtidigt odla den beskrivna bilden av Granqvist.


Hur USA '94 krossade mellanstadiebarnets dröm

Då jag behöver slagga sparar jag kommentarer om dagens två dramatiska kamper.

En insikt bara...

USA'94 berövade mig på en magisk VM-upplevelse när jag var i den bästa åldern för det. Jag fyllde 12 under turneringen. Ändå ett antal år ifrån puberteten med allt knas det förde med sig, men ändå tillräckligt gammal för att vara bättre uppladdad inför spektaklet än vad jag var under VM 90 där jag mitt uppe i premiärmatchen upptäckte fotbollen på riktigt.

Ett VM är ändå ett VM. Jag kan referenserna och kan med viss förtjusning minnas tillbaka till händelser från den turneringen.

Men det hade kunnat vara så otroligt mycket bättre.

Jag tänker på det när jag ser på ett foto av samma ögonblick som råkar illustreras av min avatar till bloggen. Stuart Pearces straffmiss mot Bodo Illgner i Turin 1990.Går inte in på kopplingen här och nu men i stort sett handlar det om hur det kan se ut. Och hur det såg ut i USA.

Det här var ju under en period där USA som fotbollsland fortfarande var ett skämt.

Lägger man VM i ett fotbollens skämtland så får man ju det man ber om.

Bara tanken på att VM-finalen spelas på något så menlöst som "Rose Bowl i Pasadena"... Säger väl det mesta?

Alla matcher spelades på nån jävla BOWL. Rose Bowl i Pasadena. Cotton Bowl i Dallas. Giants Stadium i NY/NJ som är en bowl av sin sort.

Dessa vidriga karaktärslösa COLLEGEsport och NFL-arenor. Man vill ju glömma. Vad fan är Soldier Field i Chicago? Silver Dome i Detroitförorten Pontiac? Den där hemska så kallade arenan utanför San Fran där bl a Sveriges kvart mot Rumänien spelades?

Inte nog med det var inte ett enda av dessa kvällsmatcher. Bara de som spelades just på hallen i Pontiac ger en viss känsla av det eftersom det spelas under stängd tak, så de måste ha spotlights på.

Men det var inte bara... Inte kväll. Ofta var det också mitt under den stekande middagssolen. För att det skulle passa oss europeiska tittare som ju var den mest köpstarka fotbollsälskande gruppen i världen. Kommers. Nåt liknande var det i Mexiko 1986. Men det var i alla fall på riktig fotbollsmark.

Självklart hade inget kunnat toppa Italien i början av 90-talet. Men hade VM spelats i ett vanligt fotbollsland hade jag fått den där känslan som jag hela tiden saknade sommarkvällarna 1994. Dräkterna hade varit lika usla, och det hade fortfarande varit trist med ett VM utan ett juggeland, med varken Skottland eller England, med ett patetiskt Ryssland som svar på CCCP... Sånt som jag tidigare trott vara den största förklaringen till att jag blev besviken på VM där och då.

Men nej... Det var inte det. Det var bara en bråkdel av det. Det var att VM gick i USA. Det är motsvarigheten till att hockey OS skulle spelas på konstgjorda isrinkar i Indien där man normalt tittar på landhockey.

Det är därför det inte existerar några motsvarigheter till scenen där Pearce skjuter mot Illgner från 1994.

Fyra år senare var saker och ting back to basics, men då fyllde jag 16. En helt annan grej. VM går vart fjärde år. Man får inte direkt en ny chans.

Så gick det till när hemska USA '94 stal en dröm från mig.



lördag 16 juni 2018

Dag 2: Därför är det Iran mot världen

Hur ska jag börja?

Man älskar på olika sätt och av olika anledningar.

Och när man älskar kan man ibland hata.

Jag älskar inte Iran för att jag är en iransk nationalist. Jag älskar Iran för att jag kommer från ett iranskt hem och människor som jag älskar är iranier.

Och jag älskar Iran ännu mer för att jag vet att det är ett land med ett folk som har lidit jävligt mycket och lider jävligt mycket samtidigt som andra inte lider. Och vissa av dessa som inte lider är de samma som bidrar till lidandet. Men det kommer förstås även inifrån. Det leds innan 1979 och det leds efter det.

Det kostar att inte buga för världens supermakt. Det kostar mer att göra det än att stödja mördare som spelar in filmer där de halshugger folk och som hatar alla som inte lever "rätt".

För att försöka hålla oss inom sportens ramar så känner jag en vrede när jag hör nyheter om att träningsmatcher ställs in. Att Nike stoppar skoleveranser. Att mycket är skit bortom landets kontroll. Internationella sanktioner som drabbar hela ekonomin som i sin tur drabbar fotbollen.

Därför kommer djuret fram i mig när vi faktiskt vinner. Därför rör det mig inte i ryggen om en spelare maskar och den andre filmar.  De får göra det hur mycket som helst. För detta handlar inte bara om fotboll utan om kärlek, hat, respekt, revansch med mera.

För fyra år sen var jag lyrisk efter 0-0-matchen mot Nigeria. Då hade jag inte såna bittra tankar över mig. Jag kände att saker och ting pekade framåt. Både på plan och utanför plan. Jag älskade att vi hade en identitet som ett ultradefensivt lag och att det var vårt vapen.

Idag är det lite annorlunda. När 1-0-segern är ett faktum tänker jag på allt möjligt. På min far och hans kamraters kultförklarade resa till Argentina 1978. Till 2-1-segern på Stade Gerland i VM 98 där jag och mamma var på plats.

Men det är också primitiva utbrott som TA ERA SANKTIONER OCH STOPPA DEM I RÖVEN, ERA JÄVLA SUPERHYCKLARE. VAD SÄGER NI NU?! IN YOUR FUCKING FACE! SUG DEN!

Hade jag sett matchen i en stor samling och det hade filmats så hade ni inte velat se mig. Så mycket kan jag säga.

Vilka uttryck man än väljer så är det som är berättelsen om det iranska landslaget och dess följe år 2018.

Carlos Queiroz ser den också; "Vi kämpar med att resa, med träningsläger, med utrustning... Men dessa utmaningar hjälpte till att jag förälskade mig i Iran. Dessa svårigheter blir en källa till inspiration för folket. Det enar dem och får dem att kriga för sitt land".

Det finns inte många utanför som fattar detta. Erik Niva gör det i sin matchkrönika. Men det är alltså det som är våra segrar. Att vi står upp mot blåsten och krigar vidare. Det handlar om att överleva och kämpa för sin ära. Inte om att stå för sportsliga prestationer. Någonstans skiter jag fullständigt i om vi torskar hopplöst mot Spanien och Portugal i de kommande matcherna. Liksom förra gången har vi varit här och satt flaggan i marken.



onsdag 13 juni 2018

Ranking: VM-dräkterna

Må så vara att jag inte har samma koll på dagens VM-spelare och lag som förr. Men estetiken förstår jag mig på. Det är till och med bevisat på ett betygsdokument!

Så, vi kör en ranking av VM:s alla dräkter. Med reservation för att de kan komma att ge ett annorlunda intryck live in action.

Och ännu en reservation: Iran.

Kommer inte att ingå i rankingen då man av olika anledningar inte lyckats skaffa en officiell dräktsponsor till VM. Man har KÖPT neutrala plagg till rabatterat pris från Adidas och sen sytt fast emblem och dylikt. Det blir därmed helt meningslöst att bedöma den.

Vi börjar med hemma.

(Klicka på landets namn för bildexempel)

1. Colombia 
Adidas har överträffat mina förväntningar vad gäller en känsla för nostalgi. Och då är de ändå bäst på det av alla märken. Jag syftar på att man i år har valt att för många länder skicka en passning till det fantastiska VM som ju har namngett den här bloggen: VM 90. VM:arnas VM. Det fulländade och kompletta VM:et (om än att guldmedaljen kom till genom en filmning). Jag trodde nämligen att retro skulle stanna vid 80-tal och bakåt. Vurmandet för VM 90 saknar jag i det stora hela, hos allmänheten. Som att det inte var tillräckligt explicit i sin lekfullhet. Men Adidas förstår tydligen. Tack och lov.

Colombia är ett av lagen som var med i VM 90 och det verkar som att de slipper lida för FIFA:s regler under senaste VM:et... De otydliga reglerna som hursom gjorde att många lag tvingades spela i enfärgat eller fula kombinationer; i Colombias fall att den gula tröjan missmatchades med vita shorts och strumpor.

Det enda man kan klaga på här är att de stora ränderna stannar vid armhålan. Jag tycker nog att de borde ha följt hela vägen över ärmarna. Men, men...

Det som möjligen avgör att Colombia tar förstaplatsen i kamp mot ett par andra snygga bidrag är att förbundsemblemet inte bara är härligt retro-snyggt i sig utan att det också matchar en matchtröja väldigt väl. Särskilt under detta retro-tema.

2. Ryssland
BAM! Ryssland vinner retrokampen. Tröjan är nästan beyond retro. Skulle treränderna fortsätta hela vägen så skulle man nästan kunna tro att tröjan är tillverkad 1991. Och det är förresten en annan aspekt. Rysslands retro pekar inte tillbaka på Sovjetunionen 1990 utan den egentligen lite mer fantasilösa varianten som man skådade under kvaltider efter VM. Den lilla blå detaljen på strumporna är också en vinnare.

Det som gör att Colombia ändå vinner är att rött och vitt-kombo är alldeles för vanligt. Och att Colombias emblem slår Rysslands. Men jag skulle inte protestera mot den som menar att det här är den riktiga vinnaren.

3. Belgien
Belgien drar nostalgin längre tillbaka till 80-talet. Riktigt snyggt är det och jag tror inte man kan göra så värst mycket mer med helrött. En av få som klarar sig utan de klassiska Adidasränderna.

4. Tyskland 
En bokstavligen färglös kopia på en av de mest ikoniska dräkterna i VM-historien. Förstås borde Adidasränderna liksom för alla andra lagen varit fullständiga men det verkar vara där Adidas drar gränsen. Vi får se exakt hur det ser ut in action men det jag ser hittills är mycket bra. Förutom guldskölden mitt på tröjan.

5. Spanien 
Passning till en av de mer lyckade Adidasvarianterna 1994. Men den gången hade Spanien precis dumpat sin unika traditionella kombo av rött-jungfrublått-svart och kört på marinblå underdelar. I sig inte fult men ett tråkigt brott mot historien som dessutom dominerat sen dess. Men för den här gången gör Adidas det rätta och tar oss tillbaka till tidigare decennier.

6. Uruguay
Det går nästan inte att fejla med Uruguays färger. Förmodligen vackraste färgkombinationen i hela landslagshistorien. Självklart med den tyngd som detta fantastiska fotbollsland besitter som en ofrånkomlig faktor. Årets upplaga är snygg och stilren, med visst frågetecken för kragen, men har inte det där lilla extra som Adidas retrodräkter.

7. England
England är tillbaka. Efter många år i helvita pyjamas som basebollandets hemland tvingade på dem (har man inte mer stolthet än det så...) är nu de klassiska marinblå shortsen tillbaka. Inte ens med Umbro vet jag inte när man senast såg såhär stiliga ut. Är det enda tillbaka till första halvan av 90-talet? Jag tror det.

8. Argentina 
Ännu ett land som knappt kan misslyckas. Men årets upplaga är lite naken med få ränder och Adidas ofullständiga ränder på ärmarna.

9. Egypten 
Gör sitt första VM sedan just 1990 men här sket Adidas i retrospåret. Tråkigt nog. Men den är fortfarande snygg; klassiskt snygga färgkombon och ett emblem som som inte direkt är vacker men inte heller töntig.

10. Peru
Perus helvita med röd diagonal är ju kult. Den här är inte den snyggaste varianten de haft. Bland annat några smala guldränder där uppe förstör lite.

11. Marocko
Rött och grönt är en kombination som ytterst sällan fungerar för min smak. Oftast rentav äcklig. Undantaget är den franska livsmedelskedjan Auchans underbara logotyp och Marockos VM-ställ 2018.

12. Nigeria
Okej. Den stora snackisen. Folk tycker allt möjligt. Min spontana reaktion var att det är fult men ju mer jag tittar på det, desto mer gillar jag det. Den ser bättre ut in action och det finns något "Afrika" över den som gör det mer äkta än plojigt. Det är ju såklart absolut inte ursnyggt, men det sticker ut och någonstans tänker jag att den är något i linje med Nederländernas ikoniska 88-tröja. Jag inbillar mig att samtiden i förstone tyckte att det var vulgärt för att senare fatta tjusningen. Låt mig än en gång påpeka att jag inte menar att Nigerias känns eller kommer att kännas lika snyggt som den orange. Men att den kommer att vara mycket mer uppskattad i en tillbakablick än vad den är idag. 

13. Japan 
Lagom snyggt. Inte retro, men inte hypermodernt. Lugn och på ett sätt väldigt japanskt.

14. Frankrike
Kommer aldrig att förlika mig med att humanismen och estetikens tappra försvarare Frankrike lägger sig på rygg för amerikanska Nike. Men jag har ju gett Nike cred where credit's due, så det är inte enda kriteriet. Men det blir extra minus för just Frankrike. Sen Nike tog över som FFF:s tillverkare har man inte ens försökt vårda den franska fotbollens tradition utan dragit med plattityder om fransk kultur i största allmänhet. Tröjorna har ofta varit eleganta, men titta bara på bilder från mitten av 80-talet eller senare så förstår du vad man la bakom sig. Årets upplaga är likadan. Men dräkten i helhet har hämtat tillbaka tricoloren (om än med fel nyans på tröjan) och tuppen på tröjan är av någon anledning annorlunda än den där hiskeligt kommersiella varianten som annars skyltas numer.

15. Sverige
Fina retrodrag, men ränderna längst sidan är ett hyperfiasko. Kommer också sitta extra dåligt på gemene svensk startspelares klassiska skogshuggarfysik.

16. Kroatien
Kroatiens är aldrig ful. Rutorna brukar överskugga alla eventuella designfel. Men lika iögonfallande som de är kan de också kännas lite gimmick och tappa tjusningen med tiden. Nike-faktorn hjälper inte.

17. Brasilien
Nike lyckas sällan med sin största kassako. Det har varit mycket värre (VM 98) men fortfarande bara halvsnyggt. Största felet är den fula gula randen på strumpan.

18. Schweiz 
I en fantastisk scen i Sopranos står Paulie för den fantastiskt random kommentaren "I'm having a good luck with Swiss Basics moisturizing formula". Min association till att Schweiz nästan alltid är bara för basic tack vare en basic färgkombo. I år ändå bättre än vad det brukar vara.

19. Senegal
Verkar vara hyfsat snygg i all sin enkelhet men jag har inte hittat någon bild på hela dräkten utan bara tröjan.

20. Mexiko
Måste vara enda Adidaslandet som allt som oftast fejlar. Det ska så ofta vara överarbetat med nån aztekreferens hit och dit eller i det här fallet neonbullshit. Det märks knappt att det är Adidas.

21. Portugal
Nyansen kan göra skillnad och den är svårbedömd på bilderna. Fortsätter på 66-33-färgfördelningen som jag inte gillar. 

22. Danmark
Hummel is back och det passar på Danmark. Färgkombon svår att göra mycket av men just Danmark har ju några godingar från 80-talet med 86-upplagan som en av historiens mest läckra. Den här kommer ingen lägga på minnet. Det är okej och inte så mycket mer.

23. Sydkorea 
Det var bättre förr.

24. Saudiarabien
Fel grön nyans.

25. Tunisien
Fantasilöst.

26. Serbien
Jobbigt med rödvit 66-33. Jugoslavien och det Serbien som under några år spelade under det namnet hade ofta en av världens snyggaste men med åren har Serbien gjort allt för att göra de dräkterna till ett minne blott. Synd då man redan har en härlig fotbollskultur och snygga juggenamn med sig.

27. Panama
Hittar bara bild på tröjan. Ser rätt trist ut.

28. Costa Rica
Ännu tristare än Panama.

29. Polen 
Borde kunna vara några steg högre, men det blir bestraffning för att de röda shortsen dumpats för helvitt. I can't get with that. Hedra traditionen.

30. Island
Gör sitt första VM någonsin och väljer att göra det i den här urfula tröjan (ärmarna).

31. Australien
När ska Australien lära sig? Är det inte rugby så är det nån sån här boomerang-skit.


söndag 11 mars 2018

Tio hinder kvar för Barca

Det måste säkert ha nämnts nånstans men jag har i alla fall missat det.

Det har mest handlat om poängavståndet ner till Real Madrid för Barcelona.

Därefter att ligan är avgjord och frågeställningen om man kan hävda sig tillräckligt i slutspelet. Det är ju trots allt samma Barca som för mindre än ett halvår sen var riktigt nederlagstippat.

Men jag har märkt att laget fortfarande är obesegrat i ligan efter 28 omgångar.

Man är därmed tio matcher ifrån att gå ligasäsongen obesegrat.

I de andra globala ligorna gjorde Arsenal det 2004 och Milan 1992.

Spanien?

Man skulle kunna tro att det inte är så konstigt med tanke på den särställning som Real och Barca har men efterforskning visar att det i stort sett inte har hänt tidigare.

Ett antal år innan det spanska inbördeskriget och Francos övertagande hände det. Men då bestod serien av endast tio lag, så det krävs mer än dubbelt så många matcher idag.

1929-30 vann Athletic Bilbao ligan med 12 segrar och 6 oavgjorda.

1931-32 vann Real Madrid - enligt gamla tabeller bara FC Madrid - med 10 segrar och 8 oavgjorda.

86 år senare kan FC Barcelona gå 38 matcher utan förlust.