Final
Frankrike - Portugal 0-1
Frankrike var det bättre laget och Gignac var centimeter ifrån att bärga hem guldet på fransk mark som hans landsmän tidigare gjort, men den här gången fick Portugal med sig marginalerna och en och annan tänker säkert på EM 1984 när man torskade i en svängig match i semifinalen, EM 2000 när Abel Xavier blockerade Trezeguets skott och Zidane sköt in straffen under förlängning, också EM-semi, och VM 2006 ny semifinal när Henry föll lätt, Zidane satte straffen igen och Portugal därefter enkelt kontrollerades undan.
En gång i tiden hade det förstört min vecka men nu är jag vuxen och knockad för många gånger för att bry mig. Allra minst om ett europeiskt mästerskap som ju väger lättare än VM.
Jag tillhör de som är okej med att säga att ett lag inte förtjänade att vinna så jag kan säga det. Portugal är inte Europas bästa landslag 2016 och de var sannerligen inte det bästa laget i turneringen. Men i fotboll behöver man inte alltid vara bäst för att vinna.
Dock så tycker jag väl att de kanske inte behöver be om ursäkt för detta. Sedan millennieskiftet har ju Portugal hållit en väldigt hög lägsta nivå och ofta varit långt framme i turneringen. Det har varit någon slags logik i att det någon gång ska gå deras väg.
Dessutom utgick ju Crisiano Ronaldo tidigt i den här matchen. Ett avbräck som i sig var otursamt. Och så vann man med en hel del tur men ändå legit.
För Frankrike... Tja, ett lyckat VM 2014 och ett EM 2016 där man på hemmaplan höll för pressen och besegrade Tyskland övertygande i semifinalen. Nu har man tvättat av ett decennium av besvikelser (med VM-silvret 2006 som ett undantag).
Slutet gott, allting gott.
fredag 30 december 2016
torsdag 29 december 2016
Utvärdering av EM - del VI
Semifinaler
Portugal - Wales 2-0
Japp. Listiga Portugal fick det som de listiga ofta får. Efter att ha gnetat sig fram till semifinal serveras Wales på fat. Utan Ramsey dessutom, som hann bli avstängd till matchen. Wales hade redan utfört sin bragd. Portugal till final. Alla nöjda och glada? Nej, Portugal hade ju inte bjudit till dans och förtjänade inte sin plats i finalen. Jag önskar att jag kunde ironiskt njuta av ironin men nej, jag vet vad det sedan ledde till.
Frankrike - Tyskland 2-0
Tyskland besegrade sina demoner mot Italien, och nu blev det Frankrikes tur att förgöra sina övermän från 1982 och 1986. Och 2014, men den gången sved det inte lika mycket. Frankrike hade återupprättat sin heder efter några bedrövliga turneringar och Tyskland var storfavorit.
Det var en straff som var ganska given men den svenska allmänhetens omdöme skiftar efter hjärtat. De rationella skandinaverna har sina brister de också. Tyskland är Tyskland. Om det ska ge sig måste det hända efter blod, svett och tårar. Inte en onödig straff. Ett onödigt men regelvidrigt ingripande av Bastian Schweinsteiger. Hans. Straff. Mål. Griezmann klarar nerverna. Senare framstår det tyska försvaret som numret mindre när ett jobbigt läge i straffområdet leder till att Griezmann enkelt placerar in bollen bakom Neuer.. Om fransmännen någonsin gjort bort den stygge grannen i öst på den här nivån var det 1958 när Juste Fontaine höll låda.
Kvitt för Sevilla 1982? Absolut inte. Det var VM. Det var ett av de vackraste landslagen i historien mot en av de mest ondskefulla. Det var en förlust som aldrig kommer att sluta svida.
Men, särskilt med tanke på att det var i hemma-EM var det ändå viktigt att knäppa tyskarna på näsan och avsluta en trend mot rivalen.
Portugal - Wales 2-0
Japp. Listiga Portugal fick det som de listiga ofta får. Efter att ha gnetat sig fram till semifinal serveras Wales på fat. Utan Ramsey dessutom, som hann bli avstängd till matchen. Wales hade redan utfört sin bragd. Portugal till final. Alla nöjda och glada? Nej, Portugal hade ju inte bjudit till dans och förtjänade inte sin plats i finalen. Jag önskar att jag kunde ironiskt njuta av ironin men nej, jag vet vad det sedan ledde till.
Frankrike - Tyskland 2-0
Tyskland besegrade sina demoner mot Italien, och nu blev det Frankrikes tur att förgöra sina övermän från 1982 och 1986. Och 2014, men den gången sved det inte lika mycket. Frankrike hade återupprättat sin heder efter några bedrövliga turneringar och Tyskland var storfavorit.
Det var en straff som var ganska given men den svenska allmänhetens omdöme skiftar efter hjärtat. De rationella skandinaverna har sina brister de också. Tyskland är Tyskland. Om det ska ge sig måste det hända efter blod, svett och tårar. Inte en onödig straff. Ett onödigt men regelvidrigt ingripande av Bastian Schweinsteiger. Hans. Straff. Mål. Griezmann klarar nerverna. Senare framstår det tyska försvaret som numret mindre när ett jobbigt läge i straffområdet leder till att Griezmann enkelt placerar in bollen bakom Neuer.. Om fransmännen någonsin gjort bort den stygge grannen i öst på den här nivån var det 1958 när Juste Fontaine höll låda.
Kvitt för Sevilla 1982? Absolut inte. Det var VM. Det var ett av de vackraste landslagen i historien mot en av de mest ondskefulla. Det var en förlust som aldrig kommer att sluta svida.
Men, särskilt med tanke på att det var i hemma-EM var det ändå viktigt att knäppa tyskarna på näsan och avsluta en trend mot rivalen.
Utvärdering av EM - del V
Kvartsfinaler
Polen - Portugal 1-1 (3-5 e.str.)
Minnet sviktar här också. Mer än tidigare. Jag misstänker att den kommer även att bli en parentes i det kollektiva minnet, såvida inte det är en åttaåring som precis håller på att bli kär i fotbollen.
Wales - Belgien 3-1
Den största knallen i EM dittills. Belgien verkade ha släppt pressen av sig efter en och en halv turnering och kanske var det inte ens det som var problemet. Men nu riskerar denna gyllene generation att missa en riktig framgång som alla väntar på.
Tyskland - Italien 1-1 (6-5 e. str.)
Semifinalen i Mexiko 1970 (seklets match), finalen i Spanien 1982, semifinalen i just Tyskland 2006 och semifinalen i Warsawa för fyra år sen. En gång löd en italiensk banderoll "den enda gången vi förlorade var när vi slogs med er" (världskrigsreferens). Tyskland hade alltså varken före eller efter Berlinmurens fall lyckats besegra Italien i en storturnering, ett faktum som var ganska märklig med tanke på tyskarnas fantastiska historia, men ändå inte så jättekonstigt eftersom den italienska smartheten under alla de decennierna var det som kunde stå emot det organiserade tyska maskineriet. Andra bullar är det nu när alla landslag spelar ungefär likadant.
Nåja, nu lyckades alltså tyskarna dels hålla sin fantastiska svit på straffsparkar, dels bryta förbannelsen mot Italien, även om de på pappret fortfarande inte besegrade de blå. Matchen slutade ju oavgjort. Men när en utslagsmatch mellan lagen slutat med tyskt glädje och italienska tårar så får man ändå intellektuellt räkna det som en halv seger i alla fall. Att 90 minuter och förlängning inte räckte blir dock fortfarande intressant i fortsättningen.
Förutom de historiska noteringarna lär matchen bli ihågkommen för en av de sämsta straffsparksläggningarna någonsin, i de här sammanhangen. Vilket bland annat säger något om att den tyska mentaliteten inte är vad den en gång var, men det har vi nog förstått under Jogi Löws era tidigare.
Frankrike - Island 5-2
På vissa håll sades det inför matchen att fransmännen hellre hade fått England för Island vet man inte ens var man har. Island är man livrädd för. Men det var såklart skitsnack. Island skulle inte längre underskattas men Island är också ett landslag utan spets. Det finns inga spelare som ett franskt försvar ska vara livrädd för. Nu blev det lite lekstuga eftersom Island inte lyckades hålla nollan längre än 12 minuter för att få den berömda moteffekten av ett hemmatryck. Frankrike seglar vidare, alla nöjda och glada.
Polen - Portugal 1-1 (3-5 e.str.)
Minnet sviktar här också. Mer än tidigare. Jag misstänker att den kommer även att bli en parentes i det kollektiva minnet, såvida inte det är en åttaåring som precis håller på att bli kär i fotbollen.
Wales - Belgien 3-1
Den största knallen i EM dittills. Belgien verkade ha släppt pressen av sig efter en och en halv turnering och kanske var det inte ens det som var problemet. Men nu riskerar denna gyllene generation att missa en riktig framgång som alla väntar på.
Tyskland - Italien 1-1 (6-5 e. str.)
Semifinalen i Mexiko 1970 (seklets match), finalen i Spanien 1982, semifinalen i just Tyskland 2006 och semifinalen i Warsawa för fyra år sen. En gång löd en italiensk banderoll "den enda gången vi förlorade var när vi slogs med er" (världskrigsreferens). Tyskland hade alltså varken före eller efter Berlinmurens fall lyckats besegra Italien i en storturnering, ett faktum som var ganska märklig med tanke på tyskarnas fantastiska historia, men ändå inte så jättekonstigt eftersom den italienska smartheten under alla de decennierna var det som kunde stå emot det organiserade tyska maskineriet. Andra bullar är det nu när alla landslag spelar ungefär likadant.
Nåja, nu lyckades alltså tyskarna dels hålla sin fantastiska svit på straffsparkar, dels bryta förbannelsen mot Italien, även om de på pappret fortfarande inte besegrade de blå. Matchen slutade ju oavgjort. Men när en utslagsmatch mellan lagen slutat med tyskt glädje och italienska tårar så får man ändå intellektuellt räkna det som en halv seger i alla fall. Att 90 minuter och förlängning inte räckte blir dock fortfarande intressant i fortsättningen.
Förutom de historiska noteringarna lär matchen bli ihågkommen för en av de sämsta straffsparksläggningarna någonsin, i de här sammanhangen. Vilket bland annat säger något om att den tyska mentaliteten inte är vad den en gång var, men det har vi nog förstått under Jogi Löws era tidigare.
Frankrike - Island 5-2
På vissa håll sades det inför matchen att fransmännen hellre hade fått England för Island vet man inte ens var man har. Island är man livrädd för. Men det var såklart skitsnack. Island skulle inte längre underskattas men Island är också ett landslag utan spets. Det finns inga spelare som ett franskt försvar ska vara livrädd för. Nu blev det lite lekstuga eftersom Island inte lyckades hålla nollan längre än 12 minuter för att få den berömda moteffekten av ett hemmatryck. Frankrike seglar vidare, alla nöjda och glada.
tisdag 27 december 2016
Utvärdering av EM - Del IV
Åttondelsfinaler
Schweiz - Polen 1-1 (4-5 e. str.)
Polen inleder med ett antal vassa chanser och tar så småningom ledningen. Schweiz äger större delen av andra halvlek och förlängning men åker ut på straffar igen, för andra gången i sin historia, 10 år efter sortin mot ett annat östland; Ukraina. Matchen lär väl annars bli ihågkommen för Shaqiris festliga kvitteringsmål, och som en historisk notering att Polen spelade sin första utslagningsfasmatch på 30 år och sin första straffsparksläggning.
Kroatien - Portugal 0-1 e.fl.
Kroaterna går in som knappa favoriter och med ett lag som för en gångs skull är rättmätigt hajpat. Då blir det typiskt nog så att man faller på grund av fotbollens cynism i slutskedet. Portugals sena mål - som Quaresma inte ska ha någon cred för då en femåring också hade kunnat peta in den - sved säkert men jag hade i alla fall satsat alla mina pengar på att iberierna hade vunnit straffsparksläggningen ändå. På grund av kynnet, rutinen och den nämnda cynismen.
Wales - Nordirland 1-0
För första- och enda gången går Wales in i en match som klar favorit tack vare den här gynnsamma lottningen och vinner utan bekymmer. Synd för turneringen att dessa två publikstarka lag med den starka brittiska karaktären fick möta varandra istället för att sprida ut det nämnda över två matcher.
Ungern - Belgien 0-4
Verkligheten hinner ikapp ungrarna som dittills hade haft väldigt mycket flyt med marginalerna. Så torskar Europas nyfascistiska flaggskepp mot detta mångkulturella belgiska landslag stort. En vinkel som en sån som jag bara inte kan missa.
Tyskland - Slovakien 3-0
Jag har glömt en hel del av den här matchen. Hände det inte många anmärkningsvärda saker i första halvlek? Nå, jag tänker inte gå och läsa mig till det. På pappret i alla fall inget att orda om.
Italien - Spanien 2-0
Ett av azzurris största triumfer sedan det nya millenniet. När Spanien tappade gruppsegern mot Kroatien var det en nitlott för Italien som fick sota för det övertygande gruppspelet. Men det visade sig vara spanjorerna som drog nitlotten. Det på pappret underlägsna Italien överträffar prestationen i EM-premiären mot Belgien och kör mer eller mindre över Del Bosques gäng i första halvlek. Rättvis seger och Italien känner guldvittring a la 1982.
Frankrike - Irland 2-1
Det talades om Henrys hands 2009. Som i vår anglofila media är en tidigare icke skådad orättvisa som FIFA av nån anledning ska ha en massa skit för. De borde nämligen ha insett att Martin Hansson inte var lämplig som domare för den matchen? Att fuska till sig fördelar aldrig har hänt tidigare? Att fusk i matcher brukar rendera i att man spelar om matchen?
Nä, Frankrike visade styrka och kom tillbaka från underläge i en match som man var piskade att vinna. På fransk mark brukar de annars så nervösa fransmännen av någon anledning leverera.
England - Island 1-2
Att alla var eniga om Englands favoritskap är inte märkligt. Att Islands seger beskrevs som en mirakel är... Väldigt märkligt. Som tidigare nämnt, man hade ju i kvalet knäckt både Turkiet och Holland. Nu räckte det tydligen inte att man följde upp det med att gå igenom sin grupp obesegrade. Den reaktion som mötte hypotesen att Island slår ur England, och den som mötte det faktum att de hade gjort det efter matchen, hade passat bättre att Estland slagit ut Tyskland i ett kvalplayoff eller något liknande.
Hursom, Island slogs inte ner av en tveksam straff som gav England en tidig ledning. Innan England hann hämta sig från kvitteringschocken knockade man dem en gång till och därefter höll stabiliteten. Lagerbäck gjorde så det som han aldrig gjorde med Sverige; gick vidare från en utslagningsfasrunda.
Schweiz - Polen 1-1 (4-5 e. str.)
Polen inleder med ett antal vassa chanser och tar så småningom ledningen. Schweiz äger större delen av andra halvlek och förlängning men åker ut på straffar igen, för andra gången i sin historia, 10 år efter sortin mot ett annat östland; Ukraina. Matchen lär väl annars bli ihågkommen för Shaqiris festliga kvitteringsmål, och som en historisk notering att Polen spelade sin första utslagningsfasmatch på 30 år och sin första straffsparksläggning.
Kroatien - Portugal 0-1 e.fl.
Kroaterna går in som knappa favoriter och med ett lag som för en gångs skull är rättmätigt hajpat. Då blir det typiskt nog så att man faller på grund av fotbollens cynism i slutskedet. Portugals sena mål - som Quaresma inte ska ha någon cred för då en femåring också hade kunnat peta in den - sved säkert men jag hade i alla fall satsat alla mina pengar på att iberierna hade vunnit straffsparksläggningen ändå. På grund av kynnet, rutinen och den nämnda cynismen.
Wales - Nordirland 1-0
För första- och enda gången går Wales in i en match som klar favorit tack vare den här gynnsamma lottningen och vinner utan bekymmer. Synd för turneringen att dessa två publikstarka lag med den starka brittiska karaktären fick möta varandra istället för att sprida ut det nämnda över två matcher.
Ungern - Belgien 0-4
Verkligheten hinner ikapp ungrarna som dittills hade haft väldigt mycket flyt med marginalerna. Så torskar Europas nyfascistiska flaggskepp mot detta mångkulturella belgiska landslag stort. En vinkel som en sån som jag bara inte kan missa.
Tyskland - Slovakien 3-0
Jag har glömt en hel del av den här matchen. Hände det inte många anmärkningsvärda saker i första halvlek? Nå, jag tänker inte gå och läsa mig till det. På pappret i alla fall inget att orda om.
Italien - Spanien 2-0
Ett av azzurris största triumfer sedan det nya millenniet. När Spanien tappade gruppsegern mot Kroatien var det en nitlott för Italien som fick sota för det övertygande gruppspelet. Men det visade sig vara spanjorerna som drog nitlotten. Det på pappret underlägsna Italien överträffar prestationen i EM-premiären mot Belgien och kör mer eller mindre över Del Bosques gäng i första halvlek. Rättvis seger och Italien känner guldvittring a la 1982.
Frankrike - Irland 2-1
Det talades om Henrys hands 2009. Som i vår anglofila media är en tidigare icke skådad orättvisa som FIFA av nån anledning ska ha en massa skit för. De borde nämligen ha insett att Martin Hansson inte var lämplig som domare för den matchen? Att fuska till sig fördelar aldrig har hänt tidigare? Att fusk i matcher brukar rendera i att man spelar om matchen?
Nä, Frankrike visade styrka och kom tillbaka från underläge i en match som man var piskade att vinna. På fransk mark brukar de annars så nervösa fransmännen av någon anledning leverera.
England - Island 1-2
Att alla var eniga om Englands favoritskap är inte märkligt. Att Islands seger beskrevs som en mirakel är... Väldigt märkligt. Som tidigare nämnt, man hade ju i kvalet knäckt både Turkiet och Holland. Nu räckte det tydligen inte att man följde upp det med att gå igenom sin grupp obesegrade. Den reaktion som mötte hypotesen att Island slår ur England, och den som mötte det faktum att de hade gjort det efter matchen, hade passat bättre att Estland slagit ut Tyskland i ett kvalplayoff eller något liknande.
Hursom, Island slogs inte ner av en tveksam straff som gav England en tidig ledning. Innan England hann hämta sig från kvitteringschocken knockade man dem en gång till och därefter höll stabiliteten. Lagerbäck gjorde så det som han aldrig gjorde med Sverige; gick vidare från en utslagningsfasrunda.
söndag 6 november 2016
Helsingborg näst längst i dagens Allsvenskan
Idag avslutas Allsvenskan 2016 och den enda bataljen av vikt som återstår är den om tillfällig överlevnad mellan Gefle och Helsingborg.
Båda dessa lag har en mer (HIF) eller mindre (GIF) lång svit av allsvenska säsonger bakom sig. I Gefles fall kan det mycket väl bli deras mest lyckosamma era någonsin. För så pessimistisk är jag i alla fall när det gäller förhoppningar om fotbollens överlevnad i en kylig svensk hockeystad i framtiden.
Nå, man kan ju då undra... Hur många säsonger har dessa och de andra lagen bakom sig?
Och göra en tabell därefter.
Here we go. Klubb och hur många säsonger det har gått sedan de senast var utanför Allsvenskan (vid lika avgör antal säsonger totalt)
1. IFK Göteborg - 40
2. Helsingborgs IF - 24
3. IF Elfsborg - 20
4. Malmö FF - 16
5. Djurgårdens IF - 16
6. Kalmar FF - 13
7. Gefle IF - 12
8. AIK - 11
9. BK Häcken - 8
10. IFK Norrköping - 6
11. Örebro SK - 3
12. Falkenbergs FF - 3
13. Hammarby IF - 2
14. GIF Sundsvall - 2
15. Jönköpings södra IF - 1
16. Östersunds FK - 1
Båda dessa lag har en mer (HIF) eller mindre (GIF) lång svit av allsvenska säsonger bakom sig. I Gefles fall kan det mycket väl bli deras mest lyckosamma era någonsin. För så pessimistisk är jag i alla fall när det gäller förhoppningar om fotbollens överlevnad i en kylig svensk hockeystad i framtiden.
Nå, man kan ju då undra... Hur många säsonger har dessa och de andra lagen bakom sig?
Och göra en tabell därefter.
Here we go. Klubb och hur många säsonger det har gått sedan de senast var utanför Allsvenskan (vid lika avgör antal säsonger totalt)
1. IFK Göteborg - 40
2. Helsingborgs IF - 24
3. IF Elfsborg - 20
4. Malmö FF - 16
5. Djurgårdens IF - 16
6. Kalmar FF - 13
7. Gefle IF - 12
8. AIK - 11
9. BK Häcken - 8
10. IFK Norrköping - 6
11. Örebro SK - 3
12. Falkenbergs FF - 3
13. Hammarby IF - 2
14. GIF Sundsvall - 2
15. Jönköpings södra IF - 1
16. Östersunds FK - 1
söndag 23 oktober 2016
Utvärdering av EM - del III
Grupp E
En av grupperna med flera uppseendeväckande resultat. Eller, de var ju på sätt och vis väntade.
Det började med Sverige och Irland, där vi hade fått hybris av någon anledning och räknade ganska kallt med tre poäng. Trots det svaga kvalet och ett manskap som inte var klasser högre än irländarna, Zlatan borträknat.
Sverige brukar ju ha svårt mot lag från de brittiska öarna, storlaget England borträknat, så vi borde ha varit varnade. Irland ägde första halvlek. Inte genom bländande spel, men genom att attackera och skapa farligheter. Sverige vaknade alldeles för sent och fick därmed vara nöjt med 1-1. Dock så spelade man ju på pappret bort sig eftersom det var enda matchen där tre poäng kunde hämtas.
Belgien som fortfarande - med rätta - är Europas hajplag kunde inte fått sämre startmotstånd än ett nederlagstippat Italien. De röda djävlarna må ha en del rutin från stora sammanhang, men inte som favoriter att vinna turneringar, medan Italien som bekant är ett av de två stora på kontinenten sett till de senaste hundra åren.
Så kontrades Belgien sönder av detta på pappret bleka Italien som utöver drömmotstånd också hade den bästa möjliga tränaren på bänken - Antonio Conte. 2-0 till hans lag var rättvist men man skulle överträffa sig ytterligare innan turneringen var över. Jag vill dock få det sagt här att de inte charmade mig för i min värld är Italien inte ett gäng dussinlirare som kämpar till sig framgång, utan ett av världens bästa fotbollslandslag. Graziano Pelle? Giaccherini? Den brasilianske fotbollsprodukten Eder? Tack, men nej, tack.
Belgien var nu rejält pressat men visade karaktär och körde över ett Irland som ju inte hade något att förlora. Hazard briljerade så som alla hade hoppats.
För Sverige blev det en herrans massa snack om brist på "avslut på mål". Ett ointellektuellt sätt att se på fotboll där skott på mål kan innebära en harmlös rullare från 30 meter, medan en nick från tio meter som svischar förbi stolpen inte dokumenteras. Det blev lite som när Sverige åkte ut mot Tyskland 2006 och ingen ville se att Lagerbäck faktiskt hade rätt i att värdlandet trots allt inte skapat så mycket utom en massa långskott utifrån.
Nå, skott eller inte skott, den här gången hade ju kritikerna rätt i att Sverige var uselt mot Irland. Mot Italien presterade man ungefär så bra som man kan men hängde inte med när Eder drog i gasen.
Mot Belgien gjorde Sverige sin bästa match i turneringen och fick ju ett mål helt omotiverat bortdömt i början av andra halvlek. Men det går ju knappast att skilja EM-besvikelsen överlag på den situationen. Nainggolan satte spiken i kistan med det som i vissa kretsar kallas "mörsare".
Italien hade ingenting att spela för mot Irland. Man kunde inte ens lägga sig då gruppsegern var säkrad. Den detaljen kanske var en nackdel för Martin O'Neills män, som dessutom var för mycket av ett brunkarlag för att kunna ta en seger på beställning. Och det satt ju långt inne men i 85:e minuten nickade Brady in 1-0 och så var turkarna borta från EM. Irland tog sista tredjeplatsen tack vare det målet.
Grupp F
Österrike var uppsnackat. Ungern var tillbaka efter 14 raka kval utan framgång. Portugal hade sett bättre ut förr. Och Island tog inte många på allvar.
Gruppen var därför inte alltför svårtippat men det blev precis tvärtom. Österrike svek, medan Ungern märkligt nog vann gruppen och där Portugal fick kämpa sig till avancemang verkade Island hela tiden med i matchen.
Men så är ju också tillfälligheternas makt stor i fotboll. Hade David Alabas skott gå in istället för att träffa stolpens insida i inledningen av premiären talar mycket för att Ungern hade fått säga hejdå redan där. Ungern hade dessutom flyt med skotten i avslutningsmatchen mot Portugal. Verkligheten skulle hinna ikapp de rödvitgröna i åttondelen, men lite framgång får man unna det lag som för länge länge sen kallades för de magnifika magjarerna. Hur hade man lyckats vara så långt borta från slutspel när länder som Lettland och Slovenien för längesen fått känna på kvalframgångar?
Island hade tagit sig till EM genom att ligga före både Turkiet och Nederländerna i kvalet men för de breda massorna är det egna regler som gäller, och när vår media inte "hjälper till" blir det lätt så att man kan beskriva ett sånt landslag som ett blåbärsgäng. Därför tyckte alla att det var en supersensation att man tog sig vidare från gruppen och den så kallat tråkiga fotbollen hade man överseende med. Det var ju Island. Den en gång så föraktade Lagerbäck blev under några veckor en populismens hyllningsfigur.
Men även där ska det ju sägas att Österrike hade lite otur i den spännande avslutningsmatchen där ett rödvitt 2-1-mål hängde i luften, och det hade ju skickat ut Island och "vulkanen" tillbaka till ön.
Istället kontrade IFK Norrköpings "Trasten" Traustasson in 2-1 åt andra hållet. Vi får sträcka oss tillbaka till EM 1992 för att minnas förra gången en sån sak hände. Då nickade Janne Eriksson in 1-0 till Sverige mot Frankrike.
En av grupperna med flera uppseendeväckande resultat. Eller, de var ju på sätt och vis väntade.
Det började med Sverige och Irland, där vi hade fått hybris av någon anledning och räknade ganska kallt med tre poäng. Trots det svaga kvalet och ett manskap som inte var klasser högre än irländarna, Zlatan borträknat.
Sverige brukar ju ha svårt mot lag från de brittiska öarna, storlaget England borträknat, så vi borde ha varit varnade. Irland ägde första halvlek. Inte genom bländande spel, men genom att attackera och skapa farligheter. Sverige vaknade alldeles för sent och fick därmed vara nöjt med 1-1. Dock så spelade man ju på pappret bort sig eftersom det var enda matchen där tre poäng kunde hämtas.
Belgien som fortfarande - med rätta - är Europas hajplag kunde inte fått sämre startmotstånd än ett nederlagstippat Italien. De röda djävlarna må ha en del rutin från stora sammanhang, men inte som favoriter att vinna turneringar, medan Italien som bekant är ett av de två stora på kontinenten sett till de senaste hundra åren.
Så kontrades Belgien sönder av detta på pappret bleka Italien som utöver drömmotstånd också hade den bästa möjliga tränaren på bänken - Antonio Conte. 2-0 till hans lag var rättvist men man skulle överträffa sig ytterligare innan turneringen var över. Jag vill dock få det sagt här att de inte charmade mig för i min värld är Italien inte ett gäng dussinlirare som kämpar till sig framgång, utan ett av världens bästa fotbollslandslag. Graziano Pelle? Giaccherini? Den brasilianske fotbollsprodukten Eder? Tack, men nej, tack.
Belgien var nu rejält pressat men visade karaktär och körde över ett Irland som ju inte hade något att förlora. Hazard briljerade så som alla hade hoppats.
För Sverige blev det en herrans massa snack om brist på "avslut på mål". Ett ointellektuellt sätt att se på fotboll där skott på mål kan innebära en harmlös rullare från 30 meter, medan en nick från tio meter som svischar förbi stolpen inte dokumenteras. Det blev lite som när Sverige åkte ut mot Tyskland 2006 och ingen ville se att Lagerbäck faktiskt hade rätt i att värdlandet trots allt inte skapat så mycket utom en massa långskott utifrån.
Nå, skott eller inte skott, den här gången hade ju kritikerna rätt i att Sverige var uselt mot Irland. Mot Italien presterade man ungefär så bra som man kan men hängde inte med när Eder drog i gasen.
Mot Belgien gjorde Sverige sin bästa match i turneringen och fick ju ett mål helt omotiverat bortdömt i början av andra halvlek. Men det går ju knappast att skilja EM-besvikelsen överlag på den situationen. Nainggolan satte spiken i kistan med det som i vissa kretsar kallas "mörsare".
Italien hade ingenting att spela för mot Irland. Man kunde inte ens lägga sig då gruppsegern var säkrad. Den detaljen kanske var en nackdel för Martin O'Neills män, som dessutom var för mycket av ett brunkarlag för att kunna ta en seger på beställning. Och det satt ju långt inne men i 85:e minuten nickade Brady in 1-0 och så var turkarna borta från EM. Irland tog sista tredjeplatsen tack vare det målet.
Grupp F
Österrike var uppsnackat. Ungern var tillbaka efter 14 raka kval utan framgång. Portugal hade sett bättre ut förr. Och Island tog inte många på allvar.
Gruppen var därför inte alltför svårtippat men det blev precis tvärtom. Österrike svek, medan Ungern märkligt nog vann gruppen och där Portugal fick kämpa sig till avancemang verkade Island hela tiden med i matchen.
Men så är ju också tillfälligheternas makt stor i fotboll. Hade David Alabas skott gå in istället för att träffa stolpens insida i inledningen av premiären talar mycket för att Ungern hade fått säga hejdå redan där. Ungern hade dessutom flyt med skotten i avslutningsmatchen mot Portugal. Verkligheten skulle hinna ikapp de rödvitgröna i åttondelen, men lite framgång får man unna det lag som för länge länge sen kallades för de magnifika magjarerna. Hur hade man lyckats vara så långt borta från slutspel när länder som Lettland och Slovenien för längesen fått känna på kvalframgångar?
Island hade tagit sig till EM genom att ligga före både Turkiet och Nederländerna i kvalet men för de breda massorna är det egna regler som gäller, och när vår media inte "hjälper till" blir det lätt så att man kan beskriva ett sånt landslag som ett blåbärsgäng. Därför tyckte alla att det var en supersensation att man tog sig vidare från gruppen och den så kallat tråkiga fotbollen hade man överseende med. Det var ju Island. Den en gång så föraktade Lagerbäck blev under några veckor en populismens hyllningsfigur.
Men även där ska det ju sägas att Österrike hade lite otur i den spännande avslutningsmatchen där ett rödvitt 2-1-mål hängde i luften, och det hade ju skickat ut Island och "vulkanen" tillbaka till ön.
Istället kontrade IFK Norrköpings "Trasten" Traustasson in 2-1 åt andra hållet. Vi får sträcka oss tillbaka till EM 1992 för att minnas förra gången en sån sak hände. Då nickade Janne Eriksson in 1-0 till Sverige mot Frankrike.
tisdag 11 oktober 2016
Utvärdering av EM - del II
Grupp C
Efter många års puttrande blev det äntligen Polens tur. För första gången på 30 år tog man sig vidare från ett gruppspel i slutspelet. Det såg inte överdrivet bra ut i premiären mot Nordirland och Milik blev turneringen igenom en usel målsumpare, till skillnad från hur det blivit nu i ligasäsongen där han öser in mål för Napoli. Det blev ändå seger och efter kryss mot Tyskland i den andra matchen var det inget snack om saken.
Tyskland behövde aldrig förta sig och efter flera övertygande turneringar fanns det inget att reagera på överhuvudtaget gällande världsmästarna.
Ukraina blev liksom Rumänien i Grupp A ett blekt lag som inte gjorde många glada. Jag missade för övrigt deras nyckelmatch mot Nordirland där britterna i mina ögon skrällde med att vinna.
Även de grönvita noterade fotbollshistoria för första gången på 30 år och det handlade om att de överhuvudtaget var med. Med ett på pappret mycket svagt manskap kämpade man till sig en tredjeplats och jämn målskillnad vilket faktiskt förde laget vidare till åttondel. En praktsensation för ett landslag som fram till nu inte hade varit nära en att kvala in till en turnering på decennier, men å andra sidan byggde ju allting på den där segern mot Ukraina.
Grupp D
Kroatien tog lite revansch för senaste EM där man var ytterst nära att kicka ut blivande mästarna Spanien i gruppspelet men fick se sig själva utslagna. Den här gången gick båda vidare men när de åter möttes i den sista gruppspelsmatchen var det schackrutorna som vann och tog därmed gruppsegern.
Den utgången borde inte ha betytt så jättemycket för de regerande Europamästarna men så som åttondelen gick kanske det ändå var ödesdigert.
Själv såg jag inte så mycket av den matchen eftersom jag hade mina ögon på Turkiets match mot Tjeckien. Även där en repris på ett gruppavgörande. Det var ju 2008 när Turkiet stod för en av många makalösa upphämtningar genom att besegra ett starkare Tjeckien med 3-2.
Turkiet har ju varit laget som ofta sviker i kvalet men när man väl är med i slutspelet levererar man alltid och den kvällen svek man inte. Efter två usla matcher var man riktigt utskällda, och då tog man fram heroismen och körde över tjeckerna inför sina fanatiska fans. Ändå blev det då ett trendbrott eftersom det visade sig inte räcka. 0-3 mot Spanien i andra matchen visade sig för kostsamt.
Tjeckien hade ärligt talat inte mycket att hämta i EM och utan att göra bort sig slutade man sist i gruppen. Minnesvärt för deras del blir upphämtningen från 0-2 till 2-2 mot Kroatien. En match som folk mest kommer att minnas för den kroatiska supporterprotesten med inkastad rökbomb och det påföljande internbråket på läktarna.
Efter många års puttrande blev det äntligen Polens tur. För första gången på 30 år tog man sig vidare från ett gruppspel i slutspelet. Det såg inte överdrivet bra ut i premiären mot Nordirland och Milik blev turneringen igenom en usel målsumpare, till skillnad från hur det blivit nu i ligasäsongen där han öser in mål för Napoli. Det blev ändå seger och efter kryss mot Tyskland i den andra matchen var det inget snack om saken.
Tyskland behövde aldrig förta sig och efter flera övertygande turneringar fanns det inget att reagera på överhuvudtaget gällande världsmästarna.
Ukraina blev liksom Rumänien i Grupp A ett blekt lag som inte gjorde många glada. Jag missade för övrigt deras nyckelmatch mot Nordirland där britterna i mina ögon skrällde med att vinna.
Även de grönvita noterade fotbollshistoria för första gången på 30 år och det handlade om att de överhuvudtaget var med. Med ett på pappret mycket svagt manskap kämpade man till sig en tredjeplats och jämn målskillnad vilket faktiskt förde laget vidare till åttondel. En praktsensation för ett landslag som fram till nu inte hade varit nära en att kvala in till en turnering på decennier, men å andra sidan byggde ju allting på den där segern mot Ukraina.
Grupp D
Kroatien tog lite revansch för senaste EM där man var ytterst nära att kicka ut blivande mästarna Spanien i gruppspelet men fick se sig själva utslagna. Den här gången gick båda vidare men när de åter möttes i den sista gruppspelsmatchen var det schackrutorna som vann och tog därmed gruppsegern.
Den utgången borde inte ha betytt så jättemycket för de regerande Europamästarna men så som åttondelen gick kanske det ändå var ödesdigert.
Själv såg jag inte så mycket av den matchen eftersom jag hade mina ögon på Turkiets match mot Tjeckien. Även där en repris på ett gruppavgörande. Det var ju 2008 när Turkiet stod för en av många makalösa upphämtningar genom att besegra ett starkare Tjeckien med 3-2.
Turkiet har ju varit laget som ofta sviker i kvalet men när man väl är med i slutspelet levererar man alltid och den kvällen svek man inte. Efter två usla matcher var man riktigt utskällda, och då tog man fram heroismen och körde över tjeckerna inför sina fanatiska fans. Ändå blev det då ett trendbrott eftersom det visade sig inte räcka. 0-3 mot Spanien i andra matchen visade sig för kostsamt.
Tjeckien hade ärligt talat inte mycket att hämta i EM och utan att göra bort sig slutade man sist i gruppen. Minnesvärt för deras del blir upphämtningen från 0-2 till 2-2 mot Kroatien. En match som folk mest kommer att minnas för den kroatiska supporterprotesten med inkastad rökbomb och det påföljande internbråket på läktarna.
måndag 10 oktober 2016
Utvärdering av EM
Och så till resultaten i EM som förtjänar lite mer kommentarer. Jag har ju redan tagit upp det bästa och sämsta i EM i mer övergripande termer. Det får bli lite kortare den här gången eftersom jag oftast inte hade så mycket tid eller ork för att djupanalysera det speltekniska. Så, vi kör steg för steg i turneringen och börjar med gruppspelet.
Grupp A
Värdnationens grupp blev ganska så förutsägbar. Vi har ju lärt oss de senaste 4-5 åren att landslagsfotboll nuförtiden är extremt ovisst och man bör således inte satsa stora pengar på det som tidigare kunde ses som givna resultat. Så blev det inte här. Den som fördomsfullt trodde att Rumänien är ett blekt östlag utan stjärnor som knappt har i EM att göra... Fick rätt.
Det enda som möjligen var förvånande var att Albanien tog tredjeplatsen före mer rutinerade Rumänien.
Frankrike var än en gång oslagbart på hemmaplan. Något som jag kan tycka är märkligt eftersom man historiskt har varit ett landslag som inte har kylan att på ett självklart sätt fixa minimikravet i kval och storturneringar som andra giganter på kontinenten som Tyskland och Italien. Kval brukar bli just ett kval.
Så när man då har extrem press på sig att vinna inför hemmapubliken vore det väl upplagt för darr och bakslag?
Men nej, Frankrike brukar fixa det. I samtliga turneringar (det röriga 30-talet ett undantag) som man har varit värd för har man efter i år tagit sig till final. Något som ju inte ens Tyskland, Brasilien och Italien kan skryta med.
Visst, det satt ganska långt inne, segermålen mot Rumänien och Albanien, men så dominerade man ju matcherna totalt och var aldrig nära ett fiasko.
Schweiz var lite av en besvikelse men gjorde ändå det som krävdes. Avsaknaden av en bra center blev tydlig i Seferovic ständigt usla avslutsögonblick.
Albanien var för mig höjdpunkten i gruppen. Massvis med fans på läktarna och spel med hjärtat. Trots en domare utan fingertoppkänsla var man värda en poäng i den laddade öppningsmatchen mot Schweiz och dess alla albaner. Vackrast var när man krigade till sig en seger mot Rumänien... Vilket vi då trodde skulle räcka till avancemang som en av de bästa treorna men så blev det alltså inte.
Grupp B
Gruppen där Rysslands usla framträdande överskuggades av Wales smått sensationella gruppseger. För första gången sedan 1958 var Wales i ett slutspel och de två stjärnorna Ramsey och Bale levererade. Starkt. Man såg inte särskilt bra ut i premiären mot Slovakien och vann något tursamt men växte in i turneringen. Trots en snöplig förlust mot England vann man alltså hela gruppen och skulle överträffa sig själva ytterligare längre fram i turneringen.
England... Som vanligt upphaussat av närblinda PL-tittare. För, ja... Det var många svenskar som talade om detta England som det vassaste på bra länge men i mina ögon var det fortfarande klart svagare än det manskap som Sven-Göran Eriksson hade fram till mitten av 2000-talet, och då gick det ju inte ens sådär fantastiskt bra. Jag har ju inte samma koll nuförtiden, men där man tidigare haft spelare från de största lagen som presterat väl i Europacuperna hade man nu ett hopkok av uppstickare från Leicester och Tottenham, samt formsvaga spelare som inte nått stora höjder under säsongen. Det var ett landslag som i bästa fall hade nått kvartsfinal, i alla fall på pappret.
Slovakien gjorde sitt andra slutspel någonsin och tog sig åter vidare. Den här gången med bättre odds än för sex år sen då man tvingades slå Italien för att göra så.
Sist men inte minst... Ryssland. Detta enorma land som förvisso har hockey och andra idrotter som tar från fotbollen, men som ändå har varit väldigt blekt sedan Sovjetunionens fall. Magin med Hiddink 2008 förblir ett undantag. Nå, det kanske inte var så förvånande heller, men jag hade på känn att deras anonymitet lika gärna kunde betyda att de var bättre än vi tror. Pengar finns ju i klubbfotbollen vilket gett spelarna bra med internationell rutin. Tji, fick jag. Om två år är man värd för VM. Hur ska det gå?
Grupp A
Värdnationens grupp blev ganska så förutsägbar. Vi har ju lärt oss de senaste 4-5 åren att landslagsfotboll nuförtiden är extremt ovisst och man bör således inte satsa stora pengar på det som tidigare kunde ses som givna resultat. Så blev det inte här. Den som fördomsfullt trodde att Rumänien är ett blekt östlag utan stjärnor som knappt har i EM att göra... Fick rätt.
Det enda som möjligen var förvånande var att Albanien tog tredjeplatsen före mer rutinerade Rumänien.
Frankrike var än en gång oslagbart på hemmaplan. Något som jag kan tycka är märkligt eftersom man historiskt har varit ett landslag som inte har kylan att på ett självklart sätt fixa minimikravet i kval och storturneringar som andra giganter på kontinenten som Tyskland och Italien. Kval brukar bli just ett kval.
Så när man då har extrem press på sig att vinna inför hemmapubliken vore det väl upplagt för darr och bakslag?
Men nej, Frankrike brukar fixa det. I samtliga turneringar (det röriga 30-talet ett undantag) som man har varit värd för har man efter i år tagit sig till final. Något som ju inte ens Tyskland, Brasilien och Italien kan skryta med.
Visst, det satt ganska långt inne, segermålen mot Rumänien och Albanien, men så dominerade man ju matcherna totalt och var aldrig nära ett fiasko.
Schweiz var lite av en besvikelse men gjorde ändå det som krävdes. Avsaknaden av en bra center blev tydlig i Seferovic ständigt usla avslutsögonblick.
Albanien var för mig höjdpunkten i gruppen. Massvis med fans på läktarna och spel med hjärtat. Trots en domare utan fingertoppkänsla var man värda en poäng i den laddade öppningsmatchen mot Schweiz och dess alla albaner. Vackrast var när man krigade till sig en seger mot Rumänien... Vilket vi då trodde skulle räcka till avancemang som en av de bästa treorna men så blev det alltså inte.
Grupp B
Gruppen där Rysslands usla framträdande överskuggades av Wales smått sensationella gruppseger. För första gången sedan 1958 var Wales i ett slutspel och de två stjärnorna Ramsey och Bale levererade. Starkt. Man såg inte särskilt bra ut i premiären mot Slovakien och vann något tursamt men växte in i turneringen. Trots en snöplig förlust mot England vann man alltså hela gruppen och skulle överträffa sig själva ytterligare längre fram i turneringen.
England... Som vanligt upphaussat av närblinda PL-tittare. För, ja... Det var många svenskar som talade om detta England som det vassaste på bra länge men i mina ögon var det fortfarande klart svagare än det manskap som Sven-Göran Eriksson hade fram till mitten av 2000-talet, och då gick det ju inte ens sådär fantastiskt bra. Jag har ju inte samma koll nuförtiden, men där man tidigare haft spelare från de största lagen som presterat väl i Europacuperna hade man nu ett hopkok av uppstickare från Leicester och Tottenham, samt formsvaga spelare som inte nått stora höjder under säsongen. Det var ett landslag som i bästa fall hade nått kvartsfinal, i alla fall på pappret.
Slovakien gjorde sitt andra slutspel någonsin och tog sig åter vidare. Den här gången med bättre odds än för sex år sen då man tvingades slå Italien för att göra så.
Sist men inte minst... Ryssland. Detta enorma land som förvisso har hockey och andra idrotter som tar från fotbollen, men som ändå har varit väldigt blekt sedan Sovjetunionens fall. Magin med Hiddink 2008 förblir ett undantag. Nå, det kanske inte var så förvånande heller, men jag hade på känn att deras anonymitet lika gärna kunde betyda att de var bättre än vi tror. Pengar finns ju i klubbfotbollen vilket gett spelarna bra med internationell rutin. Tji, fick jag. Om två år är man värd för VM. Hur ska det gå?
söndag 9 oktober 2016
Den ultimata Allsvenskan - sammanfattningen
Jo, det tog tre år för mig att fullborda min bloggidé. Den ultimata Allsvenskan. De 16 lagen som jag just nu helst skulle vilja ha i Allsvenskan tillsammans för att det ska vara fulländat utifrån både subjektiva och fotbollsestetiska eller historiska perspektiv.
Den sista delen kom i somras och här är en sammanfattning. De sexton lagen blev alltså:
AIK
IK Brage
Degerfors IF
Djurgårdens IF
IF Elfsborg
GAIS
Hammarby IF
Helsingborgs IF
Kalmar FF
IFK Göteborg
IFK Norrköping
Malmö FF
Trelleborgs FF
Örebro SK
Örgryte IS
Östers IF
Det är möjligt att jag tagit ett par annorlunda val om jag hade gjort listan idag, eller inte.
Följande lag hade jag gärna sett i Allsvenskan ändå. Vissa av dem borde nästan varit med, medan andra helt enkelt aldrig skulle kunna klara sig igenom konkurrensen.
Västra Frölunda IF
Vi som växte upp med Allsvenskan under 90-talet minns att Frölunda var hela seriens fula ankunge. Idag är det nästan otroligt att tänka att de ändå var så stabiliserade i Allsvenskan. Trots att den ju på den tiden var mindre än vad den är idag. Men publikunderlaget var alltid uruselt och det finns redan så många Göteborgslag, så det är väl ganska rimligt att de hamnar utanför, men det skulle vara hur retro som helst om de nån gång stack upp huvudet igen längre upp i det svenska seriesystemet. Ärligt talat vet jag inte ens om man fortfarande existerar med tanke på hur många andra lag från regionen det är som ligger högre i seriesystemet.
BK Häcken
Under de senaste åren har Häcken etablerat sig i Allsvenskan till den grad att jag tror att de flesta utanför Göteborg skulle instämma i påståendet "Häcken hör hemma i Allsvenskan". De har tydligen pengarna (näst bästa ekonomin i serien), den karaktäristiska offensiven, relativa sportsliga framgångar; bland annat Europaplatser och Cupseger. Dessutom en ny arena nu. Jag har inget emot Häcken. Snarare beundrar jag dem för att de från absolut ingenstans har stegvis byggt upp sin klubb till den klart starkaste klubben i Göteborg bakom IFK Göteborg. Om fem år kanske de har skapat ytterligare historia så att jag tycker att de inte kan hållas utanför top 16.
Halmstads BK
Okej, ja, här måste jag nog förklara mig och det är mest subjektivt. Har en bra tradition, flera SM-Guld i mer modern tid och är Hallands enda riktiga representant i Allsvenskan. Jag gillar inte bokstaven H (trots att mitt förnamn alltså börjar med det) som namn på klubbar och HBK känns överlag för "snällt". Man harvar bara nere i serien nuförtiden och gör inget väsen av sig. Även om de skulle ha en succésäsong skulle man bara vara snälla Halmstad som ingen på allvar kan tycka illa om. Därför krävs det fler säsonger i Superettan för att jag verkligen ska sakna dem.
Gefle IF
Har blivit lite nutidshistoria med över tio raka säsonger i Allsvenskan och en härlig vinkel i storyn om det urtråkiga laget som ingen gillar. Nu verkar sejouren ta slut och ingen kommer att sakna Gefle. Ärligt talat inte jag heller. Men jag uppskattar det som de skapade under dessa år.
Assyriska FF - När jag var ung gick jag på blattemyten och diggade Assyriska. Och fortfarande har ju Assyriska och "tvillingen" Syrianska mer karaktär än många andra klubbar i landet men det i sig räcker inte. Publiken är säkert hängiven men uppenbarligen alldeles för liten för att man någonsin ska ha större visioner för klubben. Och samma sak gäller förstås Syrianska. Och som om det inte vore nog har vi alltså inte en men två assyriska/syrianska klubbar från Södertälje på den här nivån. Det blir som att man skjuter sig i foten två gånger. Ja, för att jag får ofta känslan att Södertälje som ort - i stort - aldrig kan fullt ut identifiera sig med Assyriska och Syrianska och därför tappar man mark där. Kanske är det värt det. Alla behöver inte vara störst. Det är en annan diskussion. Men generellt tycker jag att vi har för många etniska klubbar i landet. Vilket framförallt hämmar Stockholms södra förorter och kommuner i att ha en större fotbollsklubb som representerar hundratusentals människor som tillsammans skulle kunna ha en klubb som är ÄKTA. Som skulle vara landets mest hårdkokta gäng. Laget från the hood, helt enkelt. Men nä, istället är man andraklassens supportrar till Hammarby och AIK och alla etniska grupper ska ha en egen förening. Ja, här spårade jag ur på riktigt.
Gunnilse IS - Gunnilse hade mindre framgångar på 90-talet men det var inte förrän jag lärde mig att det var Angereds lag som jag fick en hard-on för de rödblå. Här finns potential på riktigt. För klubben finns redan och den heter bara Gunnilse och har koppling till en förort och inte en etnicitet. Dock är det i nuläget orealistiskt att påstå att Gunnilse hör hemma i Allsvenskan.
Åtvidabergs FF - Jo, som östgöte kanske det gör lite extra ont att utelämna brukslaget som på 70-talet spelade Europacupmatcher mot Bayern München. Men vad ska man säga, Degerfors bär sin bruksstämpel på ett sätt som ÅFF kanske inte kan eller vill göra. Så man fick inte plats.
GIF Sundsvall - Representerar norr på ett okej sätt men jag har några subjektiva beefs med giffarna och bittra minnen av hösten 2002 när Peking inte lyckades vinna däruppe vilket resulterade i nedflyttning.
IK Sleipner - Undrar hur okänt Sleipner är för folk utanför Norrköping. Jag tycker i alla fall att om man har ett SM-Guld från 30-talet och är från Norrköping så ska man vara med då och då!
Den sista delen kom i somras och här är en sammanfattning. De sexton lagen blev alltså:
AIK
IK Brage
Degerfors IF
Djurgårdens IF
IF Elfsborg
GAIS
Hammarby IF
Helsingborgs IF
Kalmar FF
IFK Göteborg
IFK Norrköping
Malmö FF
Trelleborgs FF
Örebro SK
Örgryte IS
Östers IF
Det är möjligt att jag tagit ett par annorlunda val om jag hade gjort listan idag, eller inte.
Följande lag hade jag gärna sett i Allsvenskan ändå. Vissa av dem borde nästan varit med, medan andra helt enkelt aldrig skulle kunna klara sig igenom konkurrensen.
Västra Frölunda IF
Vi som växte upp med Allsvenskan under 90-talet minns att Frölunda var hela seriens fula ankunge. Idag är det nästan otroligt att tänka att de ändå var så stabiliserade i Allsvenskan. Trots att den ju på den tiden var mindre än vad den är idag. Men publikunderlaget var alltid uruselt och det finns redan så många Göteborgslag, så det är väl ganska rimligt att de hamnar utanför, men det skulle vara hur retro som helst om de nån gång stack upp huvudet igen längre upp i det svenska seriesystemet. Ärligt talat vet jag inte ens om man fortfarande existerar med tanke på hur många andra lag från regionen det är som ligger högre i seriesystemet.
BK Häcken
Under de senaste åren har Häcken etablerat sig i Allsvenskan till den grad att jag tror att de flesta utanför Göteborg skulle instämma i påståendet "Häcken hör hemma i Allsvenskan". De har tydligen pengarna (näst bästa ekonomin i serien), den karaktäristiska offensiven, relativa sportsliga framgångar; bland annat Europaplatser och Cupseger. Dessutom en ny arena nu. Jag har inget emot Häcken. Snarare beundrar jag dem för att de från absolut ingenstans har stegvis byggt upp sin klubb till den klart starkaste klubben i Göteborg bakom IFK Göteborg. Om fem år kanske de har skapat ytterligare historia så att jag tycker att de inte kan hållas utanför top 16.
Halmstads BK
Okej, ja, här måste jag nog förklara mig och det är mest subjektivt. Har en bra tradition, flera SM-Guld i mer modern tid och är Hallands enda riktiga representant i Allsvenskan. Jag gillar inte bokstaven H (trots att mitt förnamn alltså börjar med det) som namn på klubbar och HBK känns överlag för "snällt". Man harvar bara nere i serien nuförtiden och gör inget väsen av sig. Även om de skulle ha en succésäsong skulle man bara vara snälla Halmstad som ingen på allvar kan tycka illa om. Därför krävs det fler säsonger i Superettan för att jag verkligen ska sakna dem.
Gefle IF
Har blivit lite nutidshistoria med över tio raka säsonger i Allsvenskan och en härlig vinkel i storyn om det urtråkiga laget som ingen gillar. Nu verkar sejouren ta slut och ingen kommer att sakna Gefle. Ärligt talat inte jag heller. Men jag uppskattar det som de skapade under dessa år.
Assyriska FF - När jag var ung gick jag på blattemyten och diggade Assyriska. Och fortfarande har ju Assyriska och "tvillingen" Syrianska mer karaktär än många andra klubbar i landet men det i sig räcker inte. Publiken är säkert hängiven men uppenbarligen alldeles för liten för att man någonsin ska ha större visioner för klubben. Och samma sak gäller förstås Syrianska. Och som om det inte vore nog har vi alltså inte en men två assyriska/syrianska klubbar från Södertälje på den här nivån. Det blir som att man skjuter sig i foten två gånger. Ja, för att jag får ofta känslan att Södertälje som ort - i stort - aldrig kan fullt ut identifiera sig med Assyriska och Syrianska och därför tappar man mark där. Kanske är det värt det. Alla behöver inte vara störst. Det är en annan diskussion. Men generellt tycker jag att vi har för många etniska klubbar i landet. Vilket framförallt hämmar Stockholms södra förorter och kommuner i att ha en större fotbollsklubb som representerar hundratusentals människor som tillsammans skulle kunna ha en klubb som är ÄKTA. Som skulle vara landets mest hårdkokta gäng. Laget från the hood, helt enkelt. Men nä, istället är man andraklassens supportrar till Hammarby och AIK och alla etniska grupper ska ha en egen förening. Ja, här spårade jag ur på riktigt.
Gunnilse IS - Gunnilse hade mindre framgångar på 90-talet men det var inte förrän jag lärde mig att det var Angereds lag som jag fick en hard-on för de rödblå. Här finns potential på riktigt. För klubben finns redan och den heter bara Gunnilse och har koppling till en förort och inte en etnicitet. Dock är det i nuläget orealistiskt att påstå att Gunnilse hör hemma i Allsvenskan.
Åtvidabergs FF - Jo, som östgöte kanske det gör lite extra ont att utelämna brukslaget som på 70-talet spelade Europacupmatcher mot Bayern München. Men vad ska man säga, Degerfors bär sin bruksstämpel på ett sätt som ÅFF kanske inte kan eller vill göra. Så man fick inte plats.
GIF Sundsvall - Representerar norr på ett okej sätt men jag har några subjektiva beefs med giffarna och bittra minnen av hösten 2002 när Peking inte lyckades vinna däruppe vilket resulterade i nedflyttning.
IK Sleipner - Undrar hur okänt Sleipner är för folk utanför Norrköping. Jag tycker i alla fall att om man har ett SM-Guld från 30-talet och är från Norrköping så ska man vara med då och då!
torsdag 7 juli 2016
Det bästa i EM 2016
... Och här kommer de ljusa punkterna.
Matchdräkterna back to basics
Viljan att genom total åtskillnad av dräktfärger har växt de senaste tjugo åren. En gång i tiden var det ganska vettigt. Tanken var att göra jobbet lättare för domare och linjedomare. Man tyckte att det var ett bra argument och protesterade inte. Sen började det överdrivas. Och sen nådde det nivåer där det inte längre verkade handla om domarens arbete utan hur estetiskt det är för tv-publiken. Och kanske - jag minns framförallt från hur det började se ut i Champions League - också en ursäkt för förbunden och klubbarna att marknadsföra alternativdräkter när många tittar på.
I VM 2014 nådde detta kulmen när FIFA tog fram vissa luddiga regler som de inte verkade följa helt konsekvens. Oavsett vad de gick ut på fick Tyskland spela i helvitt och Brasilien nästan alltid i vita shorts. Italien hade länge varit helblått. Spanien blev nu helrött. Och så vidare.
Det lustiga är att jag ju också är en tv-tittare och jag förstår verkligen inte hur det skulle vara mer estetiskt att det bara förekommer enfärgade lag och så vidare. Jag tycker att det tar bort mycket finess, men jag medger ju att det finns en mer övergripande estetik som är bortom det totalt visuella och det hänger ihop med traditionens makt. Det som följer traditionen är ofta vackert. Det är fortfarande en visuell fråga men inte taget ur sitt sammanhang.
Nå, nu är vi tillbaka där vi ska vara. Förvisso har Nike ett tema där shorts och tröjor ska växa ihop till en dräkt, vilket funkar bättre ibland och sämre ibland. Och Adidas har tagit bort ränderna från tröjärmen och lagt det från underarmen ner till botten. Men detta är fortfarande ett mycket mindre problem än det ovannämnda. De har dock gjort ett undantag för Ungern vilket är fascinerande.
Således har vi Tyskland åter i svarta shorts (och svarta strumpor, vilket bryter mot det senaste halvseklet men det är inte helt nytt), Spanien äntligen i rött-blått-svart! Italien ses åter i vita shorts ibland. Frankrike är tyvärr Nike och lever inte helt upp. England har också Nike men röda strumpor slår åtminstone det helvita som man haft de senaste gångerna. Låt oss bara säga att så länge England inte byter tillbaka till marinblå shorts kommer de inte att vara framgångsrika och glädja oss åt detta faktum.
Jag tror vi får återkomma med listor om detta senare.
24-lagsformatet
Jag tyckte att det var opportunism från länder som har resurser nog att kvala in till EM men som vill göra det lättare för sig. Och så är fallet.
Men nu när vi upplevt det säger jag att det är en succé. Det var det här systemet som gällde under VM 1986-1994 och det är ett format med så mycket finess att det klarar sig oavsett allt annat.
Belackare menar att det leder till ett mer fegt spel men missar att det samtidigt gör varje match livsviktig. Det ofta förekommande scenariot att sista gruppspelsomgången är helt eller delvis betydelselös har försvunnit.
Om vi ändå ska ladda inför en storturnering, varför inte öka antal matcher och omgångar?
Publiken
Publikkulturen i landslagssammanhang är ju numer väldigt blasé men av någon anledning har det blivit en uppsving i France 2016, på gott och ont. Mest gott.
Just därför är det extra tragiskt att arrangören försöker liva upp något som redan lever i allra högsta grad, men det problematiska som jag nämnde i förra inlägget.
Jag syftar inte på Islands vulkan och såna grejer som vid det här laget blivit rätt tråkig men bara att det finns riktiga klacksektioner som det är bra jävla drag från. Minns särskilt Ungerns kortsida mot Österrike. Jag råkar ju veta att den också kryllar av fascister som inte gör mycket annat rätt i livet men det var imponerande. Men många andra exempel finns ju.
Täta matcher
Trendbrott har det varit i spelet på plan som i många år lutat mot vobblande bollar och uselt försvarsspel som gjort "målkalas" a k a hockey/hawaiifotboll av allt. Nu sattes tonen direkt på rätt sätt i första gruppspelsomgången. Det har skapat kvalitet och dramatik. Mål ska tillkomma på grund av bra anfallsspel och inte dåligt försvarsspel. I vissa matcher har det rent av varit tråkigt fotboll - exempelvis Wales - Nordirland - men det är det värt.
Värdland
Att VM går i ett land som dessutom har en relativt stolt fotbollstradition är ett stort plus. Det ger ett tydligt sammanhang för de som har en känsla för detta spel. Delat värdskap och/eller de fall där fotbollen används som en "motor" för landets tillväxt tar bort mycket. Det märker man först nu. Att en match spelas i Paris, den andra i Marseille, den tredje i Nice och så vidare, har en betydelse. Det må vara godtyckligt och kulturellt betingat men så är det i alla fall.
Jag måste också ge ett plus till de nybyggda arenorna även om det är lite vanskligt att bedöma det från tv-rutan. Med tanke på de låga förväntningar man har på den arkitektoniska estetiken i nybyggen nuförtiden verkar de franska städerna/klubbarna ha lyckats bra överlag med ganska innovativa och karaktärsstarka byggen.
Matchdräkterna back to basics
Viljan att genom total åtskillnad av dräktfärger har växt de senaste tjugo åren. En gång i tiden var det ganska vettigt. Tanken var att göra jobbet lättare för domare och linjedomare. Man tyckte att det var ett bra argument och protesterade inte. Sen började det överdrivas. Och sen nådde det nivåer där det inte längre verkade handla om domarens arbete utan hur estetiskt det är för tv-publiken. Och kanske - jag minns framförallt från hur det började se ut i Champions League - också en ursäkt för förbunden och klubbarna att marknadsföra alternativdräkter när många tittar på.
I VM 2014 nådde detta kulmen när FIFA tog fram vissa luddiga regler som de inte verkade följa helt konsekvens. Oavsett vad de gick ut på fick Tyskland spela i helvitt och Brasilien nästan alltid i vita shorts. Italien hade länge varit helblått. Spanien blev nu helrött. Och så vidare.
Det lustiga är att jag ju också är en tv-tittare och jag förstår verkligen inte hur det skulle vara mer estetiskt att det bara förekommer enfärgade lag och så vidare. Jag tycker att det tar bort mycket finess, men jag medger ju att det finns en mer övergripande estetik som är bortom det totalt visuella och det hänger ihop med traditionens makt. Det som följer traditionen är ofta vackert. Det är fortfarande en visuell fråga men inte taget ur sitt sammanhang.
Nå, nu är vi tillbaka där vi ska vara. Förvisso har Nike ett tema där shorts och tröjor ska växa ihop till en dräkt, vilket funkar bättre ibland och sämre ibland. Och Adidas har tagit bort ränderna från tröjärmen och lagt det från underarmen ner till botten. Men detta är fortfarande ett mycket mindre problem än det ovannämnda. De har dock gjort ett undantag för Ungern vilket är fascinerande.
Således har vi Tyskland åter i svarta shorts (och svarta strumpor, vilket bryter mot det senaste halvseklet men det är inte helt nytt), Spanien äntligen i rött-blått-svart! Italien ses åter i vita shorts ibland. Frankrike är tyvärr Nike och lever inte helt upp. England har också Nike men röda strumpor slår åtminstone det helvita som man haft de senaste gångerna. Låt oss bara säga att så länge England inte byter tillbaka till marinblå shorts kommer de inte att vara framgångsrika och glädja oss åt detta faktum.
Jag tror vi får återkomma med listor om detta senare.
24-lagsformatet
Jag tyckte att det var opportunism från länder som har resurser nog att kvala in till EM men som vill göra det lättare för sig. Och så är fallet.
Men nu när vi upplevt det säger jag att det är en succé. Det var det här systemet som gällde under VM 1986-1994 och det är ett format med så mycket finess att det klarar sig oavsett allt annat.
Belackare menar att det leder till ett mer fegt spel men missar att det samtidigt gör varje match livsviktig. Det ofta förekommande scenariot att sista gruppspelsomgången är helt eller delvis betydelselös har försvunnit.
Om vi ändå ska ladda inför en storturnering, varför inte öka antal matcher och omgångar?
Publiken
Publikkulturen i landslagssammanhang är ju numer väldigt blasé men av någon anledning har det blivit en uppsving i France 2016, på gott och ont. Mest gott.
Just därför är det extra tragiskt att arrangören försöker liva upp något som redan lever i allra högsta grad, men det problematiska som jag nämnde i förra inlägget.
Jag syftar inte på Islands vulkan och såna grejer som vid det här laget blivit rätt tråkig men bara att det finns riktiga klacksektioner som det är bra jävla drag från. Minns särskilt Ungerns kortsida mot Österrike. Jag råkar ju veta att den också kryllar av fascister som inte gör mycket annat rätt i livet men det var imponerande. Men många andra exempel finns ju.
Täta matcher
Trendbrott har det varit i spelet på plan som i många år lutat mot vobblande bollar och uselt försvarsspel som gjort "målkalas" a k a hockey/hawaiifotboll av allt. Nu sattes tonen direkt på rätt sätt i första gruppspelsomgången. Det har skapat kvalitet och dramatik. Mål ska tillkomma på grund av bra anfallsspel och inte dåligt försvarsspel. I vissa matcher har det rent av varit tråkigt fotboll - exempelvis Wales - Nordirland - men det är det värt.
Värdland
Att VM går i ett land som dessutom har en relativt stolt fotbollstradition är ett stort plus. Det ger ett tydligt sammanhang för de som har en känsla för detta spel. Delat värdskap och/eller de fall där fotbollen används som en "motor" för landets tillväxt tar bort mycket. Det märker man först nu. Att en match spelas i Paris, den andra i Marseille, den tredje i Nice och så vidare, har en betydelse. Det må vara godtyckligt och kulturellt betingat men så är det i alla fall.
Jag måste också ge ett plus till de nybyggda arenorna även om det är lite vanskligt att bedöma det från tv-rutan. Med tanke på de låga förväntningar man har på den arkitektoniska estetiken i nybyggen nuförtiden verkar de franska städerna/klubbarna ha lyckats bra överlag med ganska innovativa och karaktärsstarka byggen.
måndag 4 juli 2016
Det sämsta i EM 2016
Det pågår ju ett EM och det är inte så mycket på grund av tidsbrist som jag har hållit mig undan bloggen som den saknade passionen.
Men gillar den gör jag. Jag skulle nog säga att det är den bästa storturneringen sedan EM 2000 eller möjligen VM 1998.
Men det finns också mycket som är dåligt. Jag börjar med det dåliga. I det här inlägget.
Det mesta handlar om Frankrikes jipposvek. I alla decennier av en angloamerikansk vulgokultur har fransmännen oftast stått upp för stil, klass och ett större utrymme för intellektuella utsvävningar, även om det sista kanske inte är en faktor just gällande ett EM. Men man har inte värnat om sitt rykte i detta EM...
Målmusik
Varje gång det blir mål dras det på ramsa från högtalarna. "7 Nation Army" som för längesen gjordes till en hoa-ramsa på kontinenten och nu tycker arrangören att det är en jävligt bra idé att låta det omgående ta över det riktiga jublet från åskådarna. Detta är förstås inte helt nytt. Minst halva Serie A håller redan på sånt skit sedan flera år tillbaka. Och jag säger Serie A för att det är där vi brukar låtsas hitta stil. Om de åtminstone kunde vänta 30 sekunder hade jag varit mer förlåtande. Om det inte varit Frankrike hade jag varit mer förstående.
Speaker ersatt med hejaklacksledare
Ännu värre är att man tagit bort speakern från arenan och istället låtit varje lag ha sin egen hejaklacksledare som på egna språket ropar ut byten och målgörare varje gång det händer. Totalt taktlöst.
Nedräkning till matchstart
Detta räknar jag som trots allt det minst tragiska men likväl är det smaklöst att publiken uppmanas att räkna ner de tio sista sekunderna innan matchstart för att "festa till det" lite. Ett hån mot både sporten och domarens roll i det hela.
Coldplay vid avblåst match!
Det här är nog det allra oförlåtligaste. Det allra mest antihumanistiska. Vulgära. Hånfulla. Att bara sekunder efter att domaren blåst av en match som inte slutat oavgjord ljuder det fåniga pretentiösa engelska (!) bandet Coldplays "hit" Viva la whatever. Jag önskar att jag kunde träffa de som beslutade det här mönstret så att jag öga mot öga kunde skälla ut dem och förklara att de är en pest för mänskligheten. Att det är ett tecken på ondskan i världen att just de får såna stora roller över något så vackert som älskas av så många miljoner människor.
Nationalsånger
Bör vara enbart instrumentala så att publik och spelare kan sjunga med och inte några pampiga operaröster. Men, men, det är åtminstone med komp till skillnad från hur det brukar vara i svenska hemmalandskamper. En detalj som egentligen inte stör så värst, men det är ändå första gången, så det måste markeras.
Parc de Princes
Så var det även 1998 men jag tycker att det är väldigt onödigt att den mäktiga arenan i Saint-Denis ska dela Parisområdet med det omärkvärdiga Parc de Princes så att vi i praktiken får två arenor i samma stad istället för att ytterligare en stad får vara värd för dessa stora matcher.
Guetta-EM
Märkligt och oetiskt att David Guetta blivit EM:s egen hus-DJ. Det är en sak att han fick göra EM:s låt. Men varje gång rutan når ut till arenorna är det någon av hans många låtar som spelas. "Titanium" hit, "[annan Guettalåt som jag inte minns]" dit. Varför ska en sådan storturnering fungera som en plattform av "sköningen" att hitta ytterligare fans? Vem betalade och hur mycket för att detta skulle ske?
Säkert har jag glömt nåt i dessa matchfria dagar men, på rak arm är det detta som får minus, vissa mer än andra.
Nästa gång tar vi det bästa.
Men gillar den gör jag. Jag skulle nog säga att det är den bästa storturneringen sedan EM 2000 eller möjligen VM 1998.
Men det finns också mycket som är dåligt. Jag börjar med det dåliga. I det här inlägget.
Det mesta handlar om Frankrikes jipposvek. I alla decennier av en angloamerikansk vulgokultur har fransmännen oftast stått upp för stil, klass och ett större utrymme för intellektuella utsvävningar, även om det sista kanske inte är en faktor just gällande ett EM. Men man har inte värnat om sitt rykte i detta EM...
Målmusik
Varje gång det blir mål dras det på ramsa från högtalarna. "7 Nation Army" som för längesen gjordes till en hoa-ramsa på kontinenten och nu tycker arrangören att det är en jävligt bra idé att låta det omgående ta över det riktiga jublet från åskådarna. Detta är förstås inte helt nytt. Minst halva Serie A håller redan på sånt skit sedan flera år tillbaka. Och jag säger Serie A för att det är där vi brukar låtsas hitta stil. Om de åtminstone kunde vänta 30 sekunder hade jag varit mer förlåtande. Om det inte varit Frankrike hade jag varit mer förstående.
Speaker ersatt med hejaklacksledare
Ännu värre är att man tagit bort speakern från arenan och istället låtit varje lag ha sin egen hejaklacksledare som på egna språket ropar ut byten och målgörare varje gång det händer. Totalt taktlöst.
Nedräkning till matchstart
Detta räknar jag som trots allt det minst tragiska men likväl är det smaklöst att publiken uppmanas att räkna ner de tio sista sekunderna innan matchstart för att "festa till det" lite. Ett hån mot både sporten och domarens roll i det hela.
Coldplay vid avblåst match!
Det här är nog det allra oförlåtligaste. Det allra mest antihumanistiska. Vulgära. Hånfulla. Att bara sekunder efter att domaren blåst av en match som inte slutat oavgjord ljuder det fåniga pretentiösa engelska (!) bandet Coldplays "hit" Viva la whatever. Jag önskar att jag kunde träffa de som beslutade det här mönstret så att jag öga mot öga kunde skälla ut dem och förklara att de är en pest för mänskligheten. Att det är ett tecken på ondskan i världen att just de får såna stora roller över något så vackert som älskas av så många miljoner människor.
Nationalsånger
Bör vara enbart instrumentala så att publik och spelare kan sjunga med och inte några pampiga operaröster. Men, men, det är åtminstone med komp till skillnad från hur det brukar vara i svenska hemmalandskamper. En detalj som egentligen inte stör så värst, men det är ändå första gången, så det måste markeras.
Parc de Princes
Så var det även 1998 men jag tycker att det är väldigt onödigt att den mäktiga arenan i Saint-Denis ska dela Parisområdet med det omärkvärdiga Parc de Princes så att vi i praktiken får två arenor i samma stad istället för att ytterligare en stad får vara värd för dessa stora matcher.
Guetta-EM
Märkligt och oetiskt att David Guetta blivit EM:s egen hus-DJ. Det är en sak att han fick göra EM:s låt. Men varje gång rutan når ut till arenorna är det någon av hans många låtar som spelas. "Titanium" hit, "[annan Guettalåt som jag inte minns]" dit. Varför ska en sådan storturnering fungera som en plattform av "sköningen" att hitta ytterligare fans? Vem betalade och hur mycket för att detta skulle ske?
Säkert har jag glömt nåt i dessa matchfria dagar men, på rak arm är det detta som får minus, vissa mer än andra.
Nästa gång tar vi det bästa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)