Shazaaam!
VM-lottningen är klar. Och man får nog ändå säga nu när man har allt framför sig att det är ett ganska starkt VM där det inte finns några "tråkiga" grupper med given utgång eller åtminstone inga som är svaga. Samtliga är mer eller mindre tuffa.
Snabb genomgång:
Grupp A
RYSSLAND
SAUDIARABIEN
EGYPTEN
URUGUAY
Jag hör kommentarer om att Ryssland fått en enkel grupp men det är än en gång så att folk missar det faktum att värdlandet per automatik slipper en toppseedad nation. Visst, Ryssland slapp Spanien, men därefter vet jag inte om de hade kunnat få något lag som är starkare än Uruguay. Och inte heller hade man kunnat få alltför många lag som är svårare än Egypten. Saudiarabien däremot är något av en drömlott.
Ryssland mot Saudiarabien blir ett politiskt laddat möte där länderna länge har stått på motsatta sidor av grundkonflikten i Mellanöstern. Men Saudi är för dåligt på fotboll för att lyfta matchen till något riktigt saftigt.
Annars inga särskilda fotbollshitoriska kopplingar här. En kul grupp med intressanta Egypten som äntligen är tillbaka och det underbara Uruguay.
Grupp B
PORTUGAL
SPANIEN
MAROCKO
IRAN
Oj, oj. Medelhavet mot Iran. Gruppen med mest hetta.
Iberiskt derby. Och vad kallar man Spanien-Marocko? Även där en derbyfaktor mellan länder som utöver den geografiska närheten har periodvis bråkat om öar med mera.
Gissar att snacket i Iran går att man fick Messi senast och nu Ronaldo. Typiskt. Dessutom ska ju Carlos Queiroz möta sitt Portugal.
Som iranier beklagar jag förstås att chanserna är så gott som minimala att gå vidare. Kan verkligen inte se det. Det var lättare sist då Bosnien sågs som hindret för avancemang.
Grupp C
FRANKRIKE
AUSTRALIEN
PERU
DANMARK
Ett av de mindre svåra grupperna och dessutom inga särskilt laddade möten. Man kan plocka fram Frankrike och Danmark och 2002 när danskarna satte spiken i kistan för ett otursamt Frankrike men det känns rätt blaha i ett större perspektiv.
Grupp D
ARGENTINA
ISLAND
KROATIEN
NIGERIA
Kanske svåraste gruppen sett till bredden om inte annat. Argentina mot Island känns som det mest exotiska mötet. Notervärt att Argentina och Nigeria hamnar i samma grupp för... fjärde gången på drygt två decennier? 1994, 2002, 2010 och 2014. Något tröttsamt, kan man tycka.
Island får chansen till revansch för kvalförlusten mot just Kroatien i playoff 2013, men man bör å andra sidan mest vara glada över att vara här. Inte för att man på något sätt inte är tillräckligt bra, men för att det ändå är en historiskt positiv tid i Islands rimligt blygsamma fotbollshistoria.
Grupp E
BRASILIEN
SCHWEIZ
COSTA RICA
SERBIEN
Ännu en jämnstark grupp där Brasilien bör klacka sig vidare till åttondel men där andraplatsen framstår som ganska öppen, mycket beroende på hur starkt Costa Rica kommer att vara. Jag kan bara konstatera att de var straffar ifrån semifinal sist och var det näst bästa laget i CONCACAF:s kval.
Hursomhelst ser jag fram emot det sexiga mötet Brasilien - Serbien.
Grupp F
TYSKLAND
MEXIKO
SVERIGE
SYDKOREA
Tuff grupp för Sverige, men det kunde ha varit något värre. Poäng mot Tyskland kan vi glömma. Vinst mot Sydkorea bör vi kunna förvänta även om det inte på något sätt är något att räkna med. Kvar blir Mexiko som jag har dålig koll på. Som ett lag, men inte som ett land i VM-historien. I 32 år har Mexiko aldrig missat avancemang från gruppen och trenden har inte direkt varit negativ. Så, om Sverige ska gå vidare måste man åter göra något historiskt, om än betydligt lättare än att hindra Italien från att gå till VM år 60.
En rimlig spekulation är i alla fall att Sverige ha minst 40% chans till avancemang och det tycker jag att vi kan leva med. Och för min del är jag nöjd med att vi överhuvudtaget är i VM då det var nära med negativt historiska tre VM-missar i rad.
Grupp G
BELGIEN
TUNISIEN
ENGLAND
PANAMA
Mmm... Svensk media kommer att älta om Rysslands grupp men förmodligen ingenting om Englands... Som ju jämfört med andra länders väg till åttondel ser ut som en walk in the park. On pitch i alla fall.
Off pitch tänker jag på scenerna från det nordafrikanskt präglade Marseille i VM 1998 då det blev rejäla huliganscener då man mötte Tunisien på Velodrome.
Höjdpunkten i gruppen kommer nog ändå att vara England mot Belgien. Repris på 1990:s dramatiska åttondel på Renato Dall'Ara i Bologna då Scifo träffade stolpen och Platt avgjorde med ett klassiskt volleymål precis innan förlängningen rann ut till straffar, på Gascoignes chipp.
Grupp H
POLEN
SENEGAL
COLOMBIA
JAPAN
Bra bredd men sammantaget en av de svagare grupperna. Colombia och Japan möttes i Brasilien senast men annars blir det första VM-mötet i samtliga matcher.
Mest nyfiken är jag på Senegal som gör sitt första VM sedan succén 2002 då man upprepade Kameruns afrikanska VM-rekord.
fredag 1 december 2017
tisdag 14 november 2017
Notte storico
Italien - Sverige. Den största svenska matchen sedan jag vet inte när... På samma arena där den första av notti magiche gick. Det mäktiga San Siro.
För vissa är betydelsen av skrällen att vi är i VM.
Den är stor. Väldigt stor. Historiskt viktig som jag strax ska komma till.
Men det som får mig att känna att jag ökenvandrat efter de knappa hundra minuterna är inte det.
Jag hade känt lättnad och enorm glädje om vi gjort det mot Schweiz, eller Portugal, eller Spanien, eller Kroatien.
Men inte det som jag känner nu. Mot Italien... Kanske världens tyngsta fotbollsland, på San Siro. Templet San Siro som har sett så mycket historia och så mycket stjärnglans. Och på det sättet. Stängd mur mot mästarna av stängda murar.
Italien är inte världens mest framgångsrika fotbollsland men ingår i den heliga triaden som upplevt och vunnit mer än alla andra. Och den italienska fotbollen har ett djup som Tyskland och Brasilien saknar. Den italienska fotbollen brinner på ett sätt som de andra inte gör, och den tar sig ur knipa på ett sätt som de andra inte gör när de ligger nere. Som i en VM-kvalmatch.
Det hade bara hänt en gång tidigare. 1957. Och även då var det alltså kopplat till Sverige som skulle vara värdland för slutspelet.
Jag tänkte mig på förhand att Sverige hade en viss chans och att det främst låg i bortamålsregeln. Men att nollan skulle vara intakt såg jag inte komma. Allra minst när de blå började pressa på slutet av första halvlek.
Någon skulle kunna säga att detta italienska landslag inte har mycket att hämta mot gamla storheter. Det ligger något i det. Detta var inget enormt italienskt landslag. Men det är inte heller det sämsta. Antonio Contes kvartsfinalslag från EM förra året var ännu sämre.
Dessutom vet den som kan sin fotbollshistoria att Italien verkligen inte alltid haft världens bästa lag. Allra minst 1982 när man blev världsmästare.
Den andra delen av sanningen är att Sveriges landslag nog inte heller har varit så fattigt på evigheter, om någonsin. Åtminstone inte offensivt. Marcus Berg och Ola Toivonen som ordinarie anfallspar år 2017?!
Att vi fixar detta det under alla dessa förutsättningar får mig att känna att det är den största enskilda prestationen av ett svenskt landslag alla tider.
Visst, jag gillar inte att uttrycka mig så. Att ständigt lyfta det aktuella som det största som har hänt. Men hey, i svenskt sammanhang har jag inte gjort det på snart tio år på den här bloggen så någonting säger det.
Det lär förstås inte bli ihågkommet på samma sätt som bronset '94 eller ens femteplatsen '74 men det är en annan femma. För mig kommer det alltid att vara den mest ärorika stunden i landslagets historia.
* * *
Det var för övrigt minst en svit som skulle brytas.
Den mest omtalade var att Italien inte hade missat VM på 60 år.
Men få talade om att Sverige riskerade en tredje VM-miss i rad, vilket inte har hänt förr. Men liksom inför 1970 och 1990 kom man igen. Men den här gången mot alla odds.
Sen fanns det ytterligare ett mönster som bröts. Italiens finalplats 2018.
Det hade nämligen varit mönstret sedan 1970 då Gigi Riva gick upp mot Pelé. Efter det hade Italien nått final vart tolfte år.
1982, final och guld efter 3-1 mot Västtyskland.
1994, final och silver efter straffar mot Brasilien.
2006, final och guld efter straffar mot Frankrike.
För vissa är betydelsen av skrällen att vi är i VM.
Den är stor. Väldigt stor. Historiskt viktig som jag strax ska komma till.
Men det som får mig att känna att jag ökenvandrat efter de knappa hundra minuterna är inte det.
Jag hade känt lättnad och enorm glädje om vi gjort det mot Schweiz, eller Portugal, eller Spanien, eller Kroatien.
Men inte det som jag känner nu. Mot Italien... Kanske världens tyngsta fotbollsland, på San Siro. Templet San Siro som har sett så mycket historia och så mycket stjärnglans. Och på det sättet. Stängd mur mot mästarna av stängda murar.
Italien är inte världens mest framgångsrika fotbollsland men ingår i den heliga triaden som upplevt och vunnit mer än alla andra. Och den italienska fotbollen har ett djup som Tyskland och Brasilien saknar. Den italienska fotbollen brinner på ett sätt som de andra inte gör, och den tar sig ur knipa på ett sätt som de andra inte gör när de ligger nere. Som i en VM-kvalmatch.
Det hade bara hänt en gång tidigare. 1957. Och även då var det alltså kopplat till Sverige som skulle vara värdland för slutspelet.
Jag tänkte mig på förhand att Sverige hade en viss chans och att det främst låg i bortamålsregeln. Men att nollan skulle vara intakt såg jag inte komma. Allra minst när de blå började pressa på slutet av första halvlek.
Någon skulle kunna säga att detta italienska landslag inte har mycket att hämta mot gamla storheter. Det ligger något i det. Detta var inget enormt italienskt landslag. Men det är inte heller det sämsta. Antonio Contes kvartsfinalslag från EM förra året var ännu sämre.
Dessutom vet den som kan sin fotbollshistoria att Italien verkligen inte alltid haft världens bästa lag. Allra minst 1982 när man blev världsmästare.
Den andra delen av sanningen är att Sveriges landslag nog inte heller har varit så fattigt på evigheter, om någonsin. Åtminstone inte offensivt. Marcus Berg och Ola Toivonen som ordinarie anfallspar år 2017?!
Att vi fixar detta det under alla dessa förutsättningar får mig att känna att det är den största enskilda prestationen av ett svenskt landslag alla tider.
Visst, jag gillar inte att uttrycka mig så. Att ständigt lyfta det aktuella som det största som har hänt. Men hey, i svenskt sammanhang har jag inte gjort det på snart tio år på den här bloggen så någonting säger det.
Det lär förstås inte bli ihågkommet på samma sätt som bronset '94 eller ens femteplatsen '74 men det är en annan femma. För mig kommer det alltid att vara den mest ärorika stunden i landslagets historia.
* * *
Det var för övrigt minst en svit som skulle brytas.
Den mest omtalade var att Italien inte hade missat VM på 60 år.
Men få talade om att Sverige riskerade en tredje VM-miss i rad, vilket inte har hänt förr. Men liksom inför 1970 och 1990 kom man igen. Men den här gången mot alla odds.
Sen fanns det ytterligare ett mönster som bröts. Italiens finalplats 2018.
Det hade nämligen varit mönstret sedan 1970 då Gigi Riva gick upp mot Pelé. Efter det hade Italien nått final vart tolfte år.
1982, final och guld efter 3-1 mot Västtyskland.
1994, final och silver efter straffar mot Brasilien.
2006, final och guld efter straffar mot Frankrike.
tisdag 10 oktober 2017
Vakna till historiens kvalchock
För knappt ett år sen vaknade jag en morgon och plockade fram mobilen för att se om Hillary Clintons seger det amerikanska presidentvalet var bekräftad eller inte.
Jag möttes av rubriken "live: Trumps segertal".
Imorgon kommer jag vakna och plocka mobilen för att eventuellt se att Argentina har missat att kvala in till VM 2018.
Och till skillnad från dunderskrällen med Trump är det något som är högst troligt på grund av de förutsättningar som råder. Det är läskigt vad nära Argentina är avgrunden. Så pass att jag spekulerar i huruvida inte mygel kommer att säkra de blåvitrandigas biljett till VM, om den nu säkras.
Vi kan utgå från att Paraguay kommer att besegra Venezuela hemma och när det är gjort så måste Argentina vinna sin match.
Borta. Mot Ecuador. Den näst mest bedrövliga höghöjdsmatchen som spelas i Sydamerika efter helvetet i La Paz i Bolivia.
Ecuador är redan avsågat men inte fan kommer man att lägga ner sig inför hemmafansen mot en av kontinentens två giganter.
Det är 47 år sen Argentina senast missade VM i Mexiko och på den tiden hade man ännu inte nått stora framgångar i VM-sammanhang.
Sen Diegos dagar har det varit lite upp och ner men på pappret har man oftast haft ett av världens allra bästa landslag. På 2000-talet konstant kandidat till den allra bästa.
Skulle man missa VM nu menar jag att det är tveklöst den största negativa kvalskrällen i landslagsfotbollens historia.
För min del är jag nöjd som satan över att härliga Uruguay redan är klart. Inkvalat för tredje VM i rad. Jag undrar om det överhuvudtaget har hänt tidigare för detta anrika fotbollsland, som under de största glansdagarna i VM:s tidigaste skede valde att t ex bojkotta VM 1934 i Italien.
Men... Ett VM i dessa dagar utan Argentina är verkligen ett fattigare VM. Med fotbollens ultrakommersialisering i Europa har Argentina allt mer trätt fram som det land av världens största som bäst representerar fotbollen. Passion, glöd, teknik, kamp, tradition och så vidare.
Givetvis har man sig själva att skylla för den här pärsen. Att man inte lyckades göra mål mot Peru i sista hemmamatchen är en gåta för mig men den som är mer insatt än vad jag är dessa dagar kanske kan se någon logiskt förklaring till det.
Jag möttes av rubriken "live: Trumps segertal".
Imorgon kommer jag vakna och plocka mobilen för att eventuellt se att Argentina har missat att kvala in till VM 2018.
Och till skillnad från dunderskrällen med Trump är det något som är högst troligt på grund av de förutsättningar som råder. Det är läskigt vad nära Argentina är avgrunden. Så pass att jag spekulerar i huruvida inte mygel kommer att säkra de blåvitrandigas biljett till VM, om den nu säkras.
Vi kan utgå från att Paraguay kommer att besegra Venezuela hemma och när det är gjort så måste Argentina vinna sin match.
Borta. Mot Ecuador. Den näst mest bedrövliga höghöjdsmatchen som spelas i Sydamerika efter helvetet i La Paz i Bolivia.
Ecuador är redan avsågat men inte fan kommer man att lägga ner sig inför hemmafansen mot en av kontinentens två giganter.
Det är 47 år sen Argentina senast missade VM i Mexiko och på den tiden hade man ännu inte nått stora framgångar i VM-sammanhang.
Sen Diegos dagar har det varit lite upp och ner men på pappret har man oftast haft ett av världens allra bästa landslag. På 2000-talet konstant kandidat till den allra bästa.
Skulle man missa VM nu menar jag att det är tveklöst den största negativa kvalskrällen i landslagsfotbollens historia.
För min del är jag nöjd som satan över att härliga Uruguay redan är klart. Inkvalat för tredje VM i rad. Jag undrar om det överhuvudtaget har hänt tidigare för detta anrika fotbollsland, som under de största glansdagarna i VM:s tidigaste skede valde att t ex bojkotta VM 1934 i Italien.
Men... Ett VM i dessa dagar utan Argentina är verkligen ett fattigare VM. Med fotbollens ultrakommersialisering i Europa har Argentina allt mer trätt fram som det land av världens största som bäst representerar fotbollen. Passion, glöd, teknik, kamp, tradition och så vidare.
Givetvis har man sig själva att skylla för den här pärsen. Att man inte lyckades göra mål mot Peru i sista hemmamatchen är en gåta för mig men den som är mer insatt än vad jag är dessa dagar kanske kan se någon logiskt förklaring till det.
lördag 22 juli 2017
fredag 21 juli 2017
Hybris i Piazza Snoka
Jag hade tänkt att nästa gång jag dammar av bloggen med något om IFK Norrköping så skulle det handla om guldet 2015. Invasion Malmö.
Det var trots allt något som var tvunget att beröras då jag ytterligare 1,5 år tillbaka i tiden hade kommit in på Peking i min sammanfattning av hur Allsvenskan borde se ut och hur jag ser på de olika klubbarna som jag känner eller tycker hör hemma där. Det blev ju så annorlunda.
Att gå tillbaka drygt tre år och läsa vad som skrevs då och tänka att två år därefter så blev Peking faktiskt svenska mästare igen... Ja, det är något som jag inte har gjort men jag vet ungefär hur tankarna gick och det vittnar om vilken fantastisk sensation 2015 faktiskt var. Något som jag verkligen var fast övertygad om att aldrig få uppleva.
Men... Den senaste veckan har det gått upp för mig att alla IFK-fans inte känner så. Någon vidare kartläggning finns förstås inte men att vissa har glömt förutsättningarna kring det faktum att IFK just nu är ett topplag i Sverige. Där jag ser det som en fantastisk prestation ser vissa andra det som givet.
Låt oss försöka sammanfatta kort vad som hände.
I oktober 2014 säkrade IFK det allsvenska kontraktet hemma på Parken efter att bland andra den omärkvärdige Emir Kujovic nätat mot ÖSK.
I april 2015 blir IFK sönderkontrat av Elfsborg på Parken och förlorar med 0-4. Krisen är tillbaka.
Bara ett par månader senare har man fått momentum och blivit ett topplag i Allsvenskan. Årets sensationslag.
Den 31:a oktober firar jag, andra vitblå själar, ledare och spelare SM-guld i Malmö.
Under vintern tappar vi Alexander Fransson från guldelvan till Schweiz och Al Hadji Kamara som på grund av tillståndet med hjärtat inte anses kunna spela för klubben mer.
2016 börjar halvdant men snart är vi tillbaka i toppform och Janne Andersson lämnar oss för landslaget.
Under sommaren försvinner ordinarie anfallsparet Emir Kujovic och Christoffer Nyman samt Arnor Traustasson från klubben. Samtliga absoluta nyckelspelare från guldelvan. Vid det här laget är även David Mitov Nilsson borta efter benbrott i april.
Jens Gustavsson kommer in och leder snart laget till en rad segrar som gör att vi på allvar kämpar om guldet mot Malmö FF tills vi någon gång under hösten hamnar för långt efter.
2017 blir lite av en repris av föregående säsongen. Halvdassig inledning följs av en rad segrar, bland annat 2-1 borta mot mästarna Malmö FF. Vi är tillbaka i toppen. Vi hinner även med en sunkig cupfinal uppe i Östersund.
Efter sommaruppehållet (där vi för övrigt tappat Bärkroth till Polen) förlorar vi tre raka matcher i Allsvenskan och åker ur den andra kvalomgången mot ett litauiskt gäng.
Där är vi nu.
I mina ögon har klubben presterat över förväntan bra efter guldåret.
I sociala medier däremot haglas det ilska mot Jens Gustavsson. Det börjar skrikas på förändringar. Även Hunt borde skämmas som en hund.
Vad missar jag?
Ska vi börja räkna med Europaplatser och guldstrid varje år?
Personligen hade jag varit halvnöjd med en tiondeplacering 2016. Det hade varit en ganska rimlig utgång med tanke på att guldet 2015 var en skräll och att vi visste att vi skulle tappa flera nyckelspelare som vi inte skulle kunna ersätta hursomhelst. Om den kommer i år istället är jag nöjd också.
I dagens fotboll krävs det ju mer än en sportslig framgång för att man ska etablera sig i toppen. IFK är ju uppenbarligen inte i en sits där vi som AIK, Malmö FF och i viss mån IFK Göteborg ska kräva topplaceringar. Vi har inte det kapitalet i form av ekonomi och publik. Det är inte som det var i mitten av 1900-talet eller 90-talet.
Någon kanske tycker att en bottenplacering är skandalöst och att jag är mesig om jag är nöjd med det. Men då får den tänka på att vi talar om Allsvenskan, inte de stora ligorna där tabellen är så tydligt skiktad. Flera svenska mästare har följt upp guldet med en placering långt nere i tabellen.
Vi ska självklart satsa på Europaplatser och hoppas på det, men att se säsongen hittills som ett misslyckande och kräva Jensas avgång på grund av resultaten är orimligt.
Och då har jag ändå hela tiden varit skeptiskt till Jens Gustavsson. Anledningen är att han ger intrycket av att vara för snäll och mottaglig för mumbo jumbo från coachningsvärlden. Jag har varit väldigt orolig för att vi ska tappa stabiliteten helt under hans ledning.
Och kanske kommer det förr eller senare men hittills är hans resultat fullt godkänt.
Vi kan inte förvänta oss att hela tiden ha Sveriges hetaste tränare på tränarbänken.
Vi kan inte förvänta oss att slåss om guld varje år. Efter helgens svidande förlust mot AIK tyckte tydligen flera att det var fegt att åka till Solna och inte ge allt för seger mot ett topplag.
För den som tycker att det ser illa ut nu måste vara vettskrämd över det närliggande scenariot att även Ante Johansson och Daniel Sjölund är borta.
Då skulle vi kanske börja tänka på att säkra det allsvenska kontraktet snarare än att ropa efter huvuden för att vi "bara" ligger fyra i tabellen och åkt ut mot ett litet östeuropeiskt gäng i Europa.
Det var trots allt något som var tvunget att beröras då jag ytterligare 1,5 år tillbaka i tiden hade kommit in på Peking i min sammanfattning av hur Allsvenskan borde se ut och hur jag ser på de olika klubbarna som jag känner eller tycker hör hemma där. Det blev ju så annorlunda.
Att gå tillbaka drygt tre år och läsa vad som skrevs då och tänka att två år därefter så blev Peking faktiskt svenska mästare igen... Ja, det är något som jag inte har gjort men jag vet ungefär hur tankarna gick och det vittnar om vilken fantastisk sensation 2015 faktiskt var. Något som jag verkligen var fast övertygad om att aldrig få uppleva.
Men... Den senaste veckan har det gått upp för mig att alla IFK-fans inte känner så. Någon vidare kartläggning finns förstås inte men att vissa har glömt förutsättningarna kring det faktum att IFK just nu är ett topplag i Sverige. Där jag ser det som en fantastisk prestation ser vissa andra det som givet.
Låt oss försöka sammanfatta kort vad som hände.
I oktober 2014 säkrade IFK det allsvenska kontraktet hemma på Parken efter att bland andra den omärkvärdige Emir Kujovic nätat mot ÖSK.
I april 2015 blir IFK sönderkontrat av Elfsborg på Parken och förlorar med 0-4. Krisen är tillbaka.
Bara ett par månader senare har man fått momentum och blivit ett topplag i Allsvenskan. Årets sensationslag.
Den 31:a oktober firar jag, andra vitblå själar, ledare och spelare SM-guld i Malmö.
Under vintern tappar vi Alexander Fransson från guldelvan till Schweiz och Al Hadji Kamara som på grund av tillståndet med hjärtat inte anses kunna spela för klubben mer.
2016 börjar halvdant men snart är vi tillbaka i toppform och Janne Andersson lämnar oss för landslaget.
Under sommaren försvinner ordinarie anfallsparet Emir Kujovic och Christoffer Nyman samt Arnor Traustasson från klubben. Samtliga absoluta nyckelspelare från guldelvan. Vid det här laget är även David Mitov Nilsson borta efter benbrott i april.
Jens Gustavsson kommer in och leder snart laget till en rad segrar som gör att vi på allvar kämpar om guldet mot Malmö FF tills vi någon gång under hösten hamnar för långt efter.
2017 blir lite av en repris av föregående säsongen. Halvdassig inledning följs av en rad segrar, bland annat 2-1 borta mot mästarna Malmö FF. Vi är tillbaka i toppen. Vi hinner även med en sunkig cupfinal uppe i Östersund.
Efter sommaruppehållet (där vi för övrigt tappat Bärkroth till Polen) förlorar vi tre raka matcher i Allsvenskan och åker ur den andra kvalomgången mot ett litauiskt gäng.
Där är vi nu.
I mina ögon har klubben presterat över förväntan bra efter guldåret.
I sociala medier däremot haglas det ilska mot Jens Gustavsson. Det börjar skrikas på förändringar. Även Hunt borde skämmas som en hund.
Vad missar jag?
Ska vi börja räkna med Europaplatser och guldstrid varje år?
Personligen hade jag varit halvnöjd med en tiondeplacering 2016. Det hade varit en ganska rimlig utgång med tanke på att guldet 2015 var en skräll och att vi visste att vi skulle tappa flera nyckelspelare som vi inte skulle kunna ersätta hursomhelst. Om den kommer i år istället är jag nöjd också.
I dagens fotboll krävs det ju mer än en sportslig framgång för att man ska etablera sig i toppen. IFK är ju uppenbarligen inte i en sits där vi som AIK, Malmö FF och i viss mån IFK Göteborg ska kräva topplaceringar. Vi har inte det kapitalet i form av ekonomi och publik. Det är inte som det var i mitten av 1900-talet eller 90-talet.
Någon kanske tycker att en bottenplacering är skandalöst och att jag är mesig om jag är nöjd med det. Men då får den tänka på att vi talar om Allsvenskan, inte de stora ligorna där tabellen är så tydligt skiktad. Flera svenska mästare har följt upp guldet med en placering långt nere i tabellen.
Vi ska självklart satsa på Europaplatser och hoppas på det, men att se säsongen hittills som ett misslyckande och kräva Jensas avgång på grund av resultaten är orimligt.
Och då har jag ändå hela tiden varit skeptiskt till Jens Gustavsson. Anledningen är att han ger intrycket av att vara för snäll och mottaglig för mumbo jumbo från coachningsvärlden. Jag har varit väldigt orolig för att vi ska tappa stabiliteten helt under hans ledning.
Och kanske kommer det förr eller senare men hittills är hans resultat fullt godkänt.
Vi kan inte förvänta oss att hela tiden ha Sveriges hetaste tränare på tränarbänken.
Vi kan inte förvänta oss att slåss om guld varje år. Efter helgens svidande förlust mot AIK tyckte tydligen flera att det var fegt att åka till Solna och inte ge allt för seger mot ett topplag.
För den som tycker att det ser illa ut nu måste vara vettskrämd över det närliggande scenariot att även Ante Johansson och Daniel Sjölund är borta.
Då skulle vi kanske börja tänka på att säkra det allsvenska kontraktet snarare än att ropa efter huvuden för att vi "bara" ligger fyra i tabellen och åkt ut mot ett litet östeuropeiskt gäng i Europa.
onsdag 15 februari 2017
Aldrig tillbaka till Bernabeu på skärmen
När 3-1-målet kom bytte jag match.
Och jag kände att jag aldrig vill komma tillbaka.
Det handlar om toppfotbollens förutsägbarhet men inte bara det.
Jag tål fortfarande bilder från Bayerns hemmaborg. Kanske för att jag bara ser dem några gånger under våren.
Jag tål fortfarande bilder från Camp Nou. Kanske för att det finns något magiskt i dess överbreda mått och för att klubben har en stark identitet. Katalansk och cruyffsk.
Men Santiago Bernabeu med all dess anor... Det hjälper inte. Det finns inget som kompenserar den förutsägbara fotbollen där. Det där tredje målet var sportsligt sett häftigt men inte så mycket mer.
Real Madrid har jag gillat, och senare inte gillat, men aldrig avskytt.
Real Madrid är fortfarande Hugo Sanchez, Butrageño, Fernando Hierro, Raúl, med mera, in my mind.
Och sen giganter från 50- och 60-talet.
Men inzoomningen på Bernabeu och alla dessa STORMATCHER år efter år don't cut it för mig. Usch. Jag pallar inte mer av detta gladiatorspel. Det finns ingen charm, ingen finess, ingen identitet utöver "vi är stora mäktiga Real från Madrid". Ikväll tänkte jag om det inte måste vara grymt tråkigt att hålla på Real Madrid.
Det får mig nästan att må illa. Jag såg fram emot detta på grund av Napoli. Jag blev besviken av att de kläddes i svart och inte himmelsblått.
Jag gladdes av Insignes fantastiska mål.
Jag suckade över Benzemas kvittering.
Jag gav upp när Kroos sköt in sitt.
Och jag ville inte se mer när det där så kallade konstmålet. Jag skiter i mål i det här sammanhanget. Jag skiter i bra fotboll. Jag tittar på fotboll med hjärtat. Underhållningen kan någon annan gilla.
PSG:s chockerande utklassning var bara konstandning. Det skapade en härlig fläck på det slätstrukna, så vi kommer att komma tillbaka.
Men likväl kommer det i april och maj att vevas bilder på bra fotboll från Santiago Bernabeu. TV-spels foto.
Jag har redan ena benet utanför. Och det andra kvar.
Medan fotbollen äter upp sig självt.
Och jag kände att jag aldrig vill komma tillbaka.
Det handlar om toppfotbollens förutsägbarhet men inte bara det.
Jag tål fortfarande bilder från Bayerns hemmaborg. Kanske för att jag bara ser dem några gånger under våren.
Jag tål fortfarande bilder från Camp Nou. Kanske för att det finns något magiskt i dess överbreda mått och för att klubben har en stark identitet. Katalansk och cruyffsk.
Men Santiago Bernabeu med all dess anor... Det hjälper inte. Det finns inget som kompenserar den förutsägbara fotbollen där. Det där tredje målet var sportsligt sett häftigt men inte så mycket mer.
Real Madrid har jag gillat, och senare inte gillat, men aldrig avskytt.
Real Madrid är fortfarande Hugo Sanchez, Butrageño, Fernando Hierro, Raúl, med mera, in my mind.
Och sen giganter från 50- och 60-talet.
Men inzoomningen på Bernabeu och alla dessa STORMATCHER år efter år don't cut it för mig. Usch. Jag pallar inte mer av detta gladiatorspel. Det finns ingen charm, ingen finess, ingen identitet utöver "vi är stora mäktiga Real från Madrid". Ikväll tänkte jag om det inte måste vara grymt tråkigt att hålla på Real Madrid.
Det får mig nästan att må illa. Jag såg fram emot detta på grund av Napoli. Jag blev besviken av att de kläddes i svart och inte himmelsblått.
Jag gladdes av Insignes fantastiska mål.
Jag suckade över Benzemas kvittering.
Jag gav upp när Kroos sköt in sitt.
Och jag ville inte se mer när det där så kallade konstmålet. Jag skiter i mål i det här sammanhanget. Jag skiter i bra fotboll. Jag tittar på fotboll med hjärtat. Underhållningen kan någon annan gilla.
PSG:s chockerande utklassning var bara konstandning. Det skapade en härlig fläck på det slätstrukna, så vi kommer att komma tillbaka.
Men likväl kommer det i april och maj att vevas bilder på bra fotboll från Santiago Bernabeu. TV-spels foto.
Jag har redan ena benet utanför. Och det andra kvar.
Medan fotbollen äter upp sig självt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)