Dag 18 - Tyngd

Det händer inte ofta nuförtiden att jag blir riktigt tyngd av fotboll på tv. 

När det gäller landslagsfotboll brukar jag räkna VM-finalen 2006 som sista gången det sved på riktigt. Det var en fotbollstragedi för mig som gjorde ont i dagar. Det dödade mina relativt positiva känslor för italienska landslaget för alltid. Inte enbart för att de vann den där straffsparksläggningen utan även diskursen efteråt från den azurblå sidan.

Det gäller än idag.

När Frankrike förlorade EM-finalen 2016 fick jag inte ur mig mer än en djup suck. Den skakade jag av mig snabbt. Landet där jag bodde 1984-1989.

Kameruns olika nederlag har jag levt med. Irans senaste äventyr, samma. Ja, jag håller på många landslag! De brukar ju inte kretsa kring samma omloppsbana alltför ofta. Och att "hålla på" behöver inte betyda att man lever och dör för något. Men jag har ett stort hjärta... Vad ska jag göra?

Det är hursomhelst en faktor som berör det jag ska komma fram till här. Det handlar inte bara om Frankrike ikväll även om det givetvis är viktigast utan det handlar även om drömmen om den underbara turneringen med vissa viktiga ingredienser.

Jag tänker tillbaka på stunden då Pogba gör det där fantastiska målet. Det står 3-1 och hela världen utom schweizare och olika hatare myser. Vilken stjärna. Vilken fotboll. Och i bakhuvet... Vad väntar längre fram?

Det som väntar längre fram nu är Spanien-Schweiz där alpnissarna förmodligen inte lyckas upprepa skrällen och springer runt där i sitt tråkiga helvita ställ och lyckas på sin höjd kämpa sig kvar till en förlängning där de till slut blir bortdribblade.

På andra halvan har vi den not-so-prestigefulla Danmark-Tjeckien.

Jag är inte bitter på Schweiz för de tog sig vidare fair and square. Frankrike slappade. Hade en för dålig backlinje. 

Men emellanåt spelar Frankrike en gudomlig anfallsfotboll. Och det säger jag som någon som brukar ha svårt för att se det som är bra med "mina" lag eftersom jag är närblind och orolig. Det är bara för jävla synd att inte kunna se detta gå upp mot några av turneringens starkaste inte bara i gruppspel utan i de allra största matcherna.

Det svider och det gör ont. Mer än EM-finalen 2016. Fortfarande ingenting mot 2006, förstås. Men det drog fram starkare känslor i mig än vad jag hade kunnat tro.

På mitt Twitterfeed haglar det fram skadeglada inlägg från italienska fans från världen över. Den engelskspråkiga Italiencommunityn. I de flesta fall är det uppenbart hat mot Frankrike snarare än att "allmänt storlag faller". Jag blir rasande. Jag får kämpa med att behärska mig själv och inte svara på Kanadaspaggen att han som nordamerikan ändå inte fattar nåt om fotboll och borde gå och värmaen Hotpocket istället.

Jag hatar att man idag förväntas hålla på det italienska landslaget om man uppskattar italiensk klubbfotboll. Såhär var det inte förr. Italiensk klubbfotboll härskade och följdes av alla möjliga människor med alla möjliga sympatier. Man höll på Sverige, England, Brasilien, Argentina, Belgien, Frankrike... Och älskade il calcio (alltså klubblagsfotbollen) före allt annat.  

Och man tyckte det var jävligt coolt att lokalpatriotiska italienska ultras fullständigt sket i ett landslag där spelare i rivaliserande klubbar spelade.

I takt med den italienska fotbollen försvagades blev det alltmer en grej att man dels skulle ge sig in på denna fånighet att hålla på en liga likt andra entusiaster kring PL, Bundesliga, La Liga osv. Börja hålla på de italienska storlagen i Champions. Och i förlängningen på landslaget.

Jag hade varit mer engagerad i negativ bemärkelse om jag inte redan hunnit avlägsna mig lite från en calcio som ändå är halvdöd för mig likt annan internationell fotboll. 

Men nu kommer det upp till ytan i samband med EM.

Och ni FRANKOFOBISKA hatare ska veta att what goes around comes around. Jag sitter och gnuggar här. Belgien är inget dåligt lag. Spanien börjar få vittring om ni nu tar er förbi de röda djävlarna. 

Förresten... Hur gick det i senaste VM?

Ahhh yeeees. Det blev ju inget. Granen. Lustig. Berg. Those guys. 

Första gången på 60 år? Lång tid!

Dag 17 - Bitterhet, karma och Medelhavet

 Repris från gårdagen. En mer kall historia följt av en tajt nagelbitare.

Jag varnar för att jag kommer att vara otroligt bitter gentemot Tjeckiens triumf här. 

Även om mina argument inte är subjektiva så är min bitterhet subjektiv. 

När oförrätter händer skiter man lite i det om det gynnar det som man vill. Hey, det må ha varit orättvist men det var vår tur nu. Hur mycket skit har vi inte fått genom åren? Den grejen. 

Så, jag hade ju givetvis inte varit särskilt bitter om samma händelser gått min väg.

Den avgörande tveksamma utvisningen.

Kanske var det karma för Nederländerna. Det talas mycket om den klassiska matchen mot Tjeckien 2004 där de sistnämnda briljerade i sin vändning från 0-2 men mindre om en annan tung match som spelades fyra år tidigare på det då nybyggda Amsterdam Arena när holländarna var delarrangörer. 

Det var lagens första match i turneringen. Nedved var kunglig. Koller ett ständigt hot. Tjeckerna träffade virket flera gånger. Nedved med ett supertungt skott som fick målramen att dallra som gelé och om jag minns rätt så hade Suchoparek en nick i ramen också. Eller så var det Nedved som gjorde det igen, eller Koller. 

En imponerande uppvisning av tjeckerna som kanske inte dominerade matchbilden men som stod emot och hade otur med det uteblivna målet i match mot en av turneringens huvudfavoriter.

Hur det slutade? Ronald De Boer filmade i slutminuterna och domaren gav förstås straff. Det kostar inget att göra det på storlagens hemmaplan. 1-0 och då tjeckerna hade regerande världsmästarna Frankrike väntandes på tur var det lite tack och adjö.

Karma, som sagt.

* * *

Jag är bitter som fan för att ingen i studion ens nämner att bedömningen på De Ligts hands må ha varit korrekt, men ska vi inte ens ta upp det för diskussion att han kanske ska ha frispark för att Shick håller på och knuffar på honom?

Särskilt som vi i övrigt är så väldans generösa med att döma straff till höger och vänster för att någon blåste på en annan spelare?

Var konsekventa, domare! Och domarlakejer i svt-studio!

Lustigt nog är min känsla att om De Ligt bara hade lagt sig och inte rört bollen och det hade blivit mål, så hade domaren kanske blåst frispark. Eller i alla fall VAR-frisparkat. Nu blev det så mycket lättare att gå på en mer odiskutabel fråga att De Ligt faktiskt tar på bollen medvetet än att bedöma den tydliga men inte så hårda knuffandet.

Det röda kortet förändrar matchbilden totalt. Holland kommer aldrig tillbaka. 

Men det är ju bara en detalj att man har en man mindre i dryga halvtimmen? 

Så låter det i alla fall i de simpla samtalen i studion där den tjeckiska segern omtalas som om den vore en bragd. Jävlar, vilken kämparinsats! Och Holland, varför skapade de inte mer?

Öh... De skapade inte mer för att... Ni vet... Tio är färre än elva. Och riktigt så kassa är inte tjeckerna att de inte kan utnyttja det enorma övertag som det innebär. Särskilt i dessa dagar då fotbollen är mer atletisk än förr. 

Hos svt presenterar något orakel tesen att detta resultat bevisar Grupp C:s svaghet. Shit, båda topplagen därifrån är ute redan! 

Ett reducerat Holland åker mot Tjeckien och Österrike åker mot... ITALIEN.... Efter förlängning.

Herregud vilka sopor. Superettannivå.

Jag menar, ja, grupp C var nog den svagaste men det har ingenting att göra med dessa resultat. Om något är Österrikes prestation ett argument mot.

Sånt gör mig också bitter. 

Och sist men inte minst är jag bitter över Danmark-Tjeckien i kvartsfinal. 

* * *

Kvällsmatchen i Sevilla var desto härligare. Tajt, välspelad och framförallt härligt grisigt och svettigt i andra halvlek när strålkastarna har slagits på så att man vet att det nu är på riktigt. Sorgen kom bara av att den inte förtjänade att ta slut efter 90 minuter. Den här fotbollen i den här kontexten ser man inte ofta i dessa dagar. En hederlig mästerskapslandskamp utan oligarkbyggen med stjärnspelare som ändå ger allt de har, tar av munkaveln. Sparkar på varandra lite. Filmar på ett mer vidrigt sätt än vanligt. Tack, Belgien och Portugal!

Och nu är jag inte den som per automatik sörjer att storlag åker ut. Snarare tvärtom. Men Portugal visar på många sätt vilket otroligt spelskickligt lag det är i kvitteringsjakten. Jämför med alla andra desperata jakt under den här turneringen. Hur svårt det faktiskt är att prestera då. Portugal levererar anfall efter anfall. Det går snabbt, det är tekniskt, det är konstruktivt. Fucking brill, som de säger i England. Och det är ändå mot Belgien. Nu är de ute på grund av en märklig gruppspelslottning som leder dem till ett av få lag som de inte kunde besegra. Medan andra glider på räkmackan ända till kvartsfinal och semifinal. Därför känns det inte bra.

Portugals sorti fick mig att tänka lite på tidigare mästare och snart insåg jag att EM-bucklan under många år blivit kvar vid Medelhavet med omnejd. Det är faktiskt så att man får dra tillbaka 25 år till 1996 för att hitta en mästare (Tyskland) som inte kommer från olivoljebältet. Portugal, Spanien som vann 2008 och försvarade titeln 2012, Grekland och innan det Frankrike som ändå har sin sydöstra kust där nere. Provence och allt det där. Det, ni... Anmärkningsvärt. Kom inte med raljerande om fattigdom och siesta mer, för här snackar vi dominans.

Dag 16 - The Denmark National Team & Neco

Äntligen serious business. 

Blott en tredjedel borta men ändå... Slutfasen. 

Började med en ljummen tillställning mellan Wales och Danmark. Den såg spännande ut i början då underdog Wales faktiskt ägde matchen men sen blev det förutsägbart nog Danmarks historia. The Denmark National Team & Neco.

Hö hö. Velvet Underground, ni vet. Draghjälp från...?

Det blir i alla fall alltmer uppenbart även för mig att det likt VM 2018 finns en väldigt tydlig uppdelning mellan en svårare och en lättare halva av slutspelet. Samtliga av mina förhandsfavoriter befinner sig på ena halvan. Så ett av finallagen kommer att vara lite av en överraskning även om det till namnet skulle kunna vara en storhet som Tyskland eller Nederländerna.

I alla fall, om de orange fixar Tjeckien blir det deras första riktigt stora värdemätare att möta dansken.

* * *

Desto trevligare blev den där omtalade lightreprisen av Italien-Österrike.

Jag är för övrigt medveten om att dessa lag även hade en repris 1998 i Frankrike-VM men dels är jag färgad av det faktum att det blev en av få matcher jag missade eftersom jag var på resa till Iran-USA, dels hade den matchen på olika sätt inte samma tyngd som värdnationens premiär (som på den goda tiden inte var VM-premiär) eller en åttondelsfinal. Dessutom spelad samtidigt som en annan match vilket ju alltid förtar fokus.

1990 bröt Schillaci dödläget med ett mål efter en dryg timmes spel och den här gången blev det istället Österrikes bad boy Arnautovic... Tills han blev bortVARad. Korrekt men fotbollsmord, som vanligt. Arnautovic är så knapp i sin överträdelse att den italienska backlinjen - som ju uppfann den automatiska handuppräckningen för offsidevädjan - inte ens reagerade.

Annars en sevärd match med en dramatik som få matcher uppvisat i turneringen.

För Italien var detta hindret som alltid kommer när man har flugit på moln i början av turneringen. Man gör en okej match men är väldigt nära att åka på ett praktfiasko.

Det skulle kunna vara det där hindret som man tar sig förbi och därefter tar sig ändra fram till slutmålet utan fler hinder. Kanske inte något jag tror, men inte heller något jag utesluter. Italien kan definitivt vinna EM. Det här är fotboll. Men jag observerar bara att den typen av resa inte är helt ovanligt.

* * * 

Imorgon åker Portugal eller Belgien ut ur EM...

Dag 13 - Spanien och Tyskland sviker

Jag tog en liten extradags brejk efter den mest energiska matchdagen av de alla...

I grupp E kom mina förhoppningar om Spaniens utveckling på skam. Numbers matter. En italiensk övning innehåller aldrig en 5-0-seger. Det finns varken intresse för att skruva upp efter två-tre-noll eller kyla gentemot motståndaren som grundlägger en förnedrande asfaltering. I Italien är man en gentleman. Alltså om vi tänker oss en långsiktig italiensk fotbollsmoral. Dagens italienska landslag och många lag i italienska ligafotbollen hedrar inte denna hederskodex. 

Nu är jag inte ute efter att dra igång en salva mot Spanien för att jag är sur över att de förnedrade Slovakien utan konstaterar bara att de inte kom ut så som jag hade hoppats med max en tvåmålsseger, och då helst ett senare avgörande.

Som hjälp fick man en kandidat till EM-historiens största målvaktstabbe. De Wilde (2000) och Cech (2008) är några andra konkurrenter.

* * *

Sverige gjorde kanske sin bästa match hittills i turneringen. Tre spelmål gjorda helt på egen styrka och det mesta av matchen under kontroll. Polen har sina stunder och det hade inte varit orättvist med oavgjort men när jag jämför med Slovakien tänker jag att det hade kunnat sluta riktigt illa om slovakerna varit mer effektiva under sin starka period i början. 

Störst intryck på mig gjorde Kulusevski, förstås. Fortsätter han på detta sätt kommer han överskugga den fortfarande mållöse Alexander Isak.

Lewandowskis flipperspel med huvudet vid 1-0 är något som jag inte har sett på över 30 års fotbollstittande. En otrolig situation som man kan sätta på loop i många minuter innan man tröttnar.

* * *

Svenska glasögon borttagna var det förstås grupp F som stack ut med den största dramatiken hittills. 

Jag valde att i första hand följa Tyskland-Ungern där insatserna var högre och... Ja, jag ville se tyskarna mosa Ungern nu när de äntligen var utanför sin trygga propagandazon... Och om ni följt bloggen så vet ni att jag reagerade långt innan ståhejet kring regnbågsfärger uppstod. Ni behöver inte vänta på mediala uppståndelser för att reagera, people.

Det visade sig att jag gjorde helt rätt också då Frankrike-Portugal blev ännu en match som mördades av VAR och löjliga domslut. Popsen gjorde ändå sitt jobb i studion och utmanade Erikssons ihåliga argumentation men vågade förståeligt nog inte att korsfästa sin gäst.

Men, mmm... Ungern. Gjorde sin bästa match hittills. För ett sånt lag är första målet livsviktig och jag var ganska övertygad i mitten av andra halvlek att det skulle bli ännu ett dunderfiasko för Tyskland då man ju inte skapade tillräckligt mycket. Det kändes också som skrivet när man otroligt nog omgående hamnar i underläge på nytt omgående efter första kvitteringsmålet. Ödets ironi att allt snack om Englands bristande smartness länge såg ut att följas av Ungern som åttondelsmotståndare.

Löw slängde in bland andra en 18-åring i jakten på kvittering vilket där och då kändes vansinnigt men... Ja, ni vet hur det blev.

Efter 2-2 insåg tyskarna att det helt enkelt inte var deras dag och lade allt fokus på att försvara sin poäng istället för att gå för seger. 

Utom Manuel Neuer. Denna galning som redan spelat en roll i Ungerns andra ledningsmål fortsatte att utmana ödet - så som han gjorde under hela VM 2014 - med farliga passningar längs marken under slutminuterna. 

Sydkorea 2018 och Ungern 2021. Ett Goretzkamål blev skillnaden.

Jag tror att Tyskland har för många dalar för att hålla över en hel turnering men denna svaga insats tror jag inte kommer att upprepas i klassikern mot England som väntar. På nästan exakt samma mark där man slog ut England på straffar i deras hemma-EM för 25 år sen. Det är en ny match med helt andra förutsättningar och all press på England på Wembley. Men Tyskland under Löws tidigare år hade inte kroknat av press mot Ungern på hemmaplan...

Dag 12 - Englands kula och Spaniens italienska test

 England bit the bullet.

Det har som ni har sett varit svårt att med säkerhet hävda att England håller på att vara smart och spela sig bort från gruppsegern eftersom det i så fall väntar en mardröm i åttondelen.

Samtidigt är det inte Englands paradgren. Att vara listig i landslagssammanhang är ingen dygd. Stoltheten kring landslaget är enorm nere i syd. Att se svag ut (vilket man gör om man inte tar i) är då jobbigare än att behöva möta ett hinder inom en snar framtid.

Jag lägger ingen värdering i det utan konstaterar bara. 

Och England kan bara konstatera att Frankrike eller Portugal och i mindre sannolikhetsgrad Tyskland väntar i åttondelsfinal.

Alternativet?

Tja, om man spelat hem noll-noll mot tjeckerna hade man fått möta Sverige, Spanien, Slovakien eller Polen.

Och man ska ju inte överdriva skillnaden mellan fotbollslag på den här nivån men det är liksom ingen diskussion om vilket möte som är att föredra.

Det finns ju för övrigt en faktor som bör nämnas i sammanhanget och det är att England spelade alla sina matcher på hemmaplan och då är det svårare att spara på krafterna. Inte minst om det gäller landslagsfotboll där alla på plats inte har den stenkoll som klubblagssupportrar har, för att kunna förlåta en halvdan prestation.

* * *

Trodde inte att Skottland skulle göra något mål i detta EM, så när jag blev motbevisad strax innan halvtid infann sig en tjugominutersperiod eller så av hopp. 

Kroatien är svårbedömt inför fortsättningen. Min magkänsla är att det max blir kvartsfinal. Formen har inte varit särskilt bra de senaste åren och de senaste decenniernas historia säger oss att om man inte är bland det yttersta toppskiktet av landslag så följs succé i ett mästerskap alltid av en besvikelse i nästa.

* * *

Avanti... Imorgon väntar två godbitar till gruppavslutningar. Mest kittlande är Spaniens match mot Slovakien. Kräftgången ger en särskild nerv till matchen.

Jag kan inte säga att jag hoppas att Spanien fixar avancemanget eftersom jag inte har någon relation till Spanien och det är kul när jättar faller (såvida inte de alla gör det samtidigt vilket brukar döda turneringar).

Men det slog mig först några dagar efter senaste matchen att det vore en riktigt rolig ironisk utveckling om det vi ser hos Spanien är en italiensk övning med tröga steg framåt som någon gång under slutspelsfasen accelererar till en rak marsch mot finalen, med en ifrågasatt och på många håll profilsvagt lag som ingen förväntar sig något större av... Medan Italien självt rivstartar nederländskt och är med sin actionfotboll populärt likt spanjorerna ofta varit i mästerskap. 

Det hade varit något, det.  

Dag 11 - Bombala politica

 Det blev inget med den där biscotton mellan Ukraina och Österrike. Min gissning är att Österrike inte vågade gambla med en tredjeplats nu när det visat sig att det kanske är höjd ribba för grupptreorna jämfört med fem år sen. 

Med facit i hand behövde de förstås inte deala med Ukraina då de visade sig vara det bättre laget. Kaboom. En seger som förmodligen vinner en del PR-poäng för det cyniska företaget Red Bull. Vi får återkomma till det en annan gång.

Det som i alla fall är astronomiskt coolt är att det nu är klart att det blir Italien-Österrike i åttondelsfinal. Precis som när Italien gick in i VM 90 med första matchen på kvällen på Olimpico i Rom.

Astronomiskt coolt, kanske är att ta i. så jag får kontra med att det blir en monumental antiklimax i verkligheten. Allt annat än en repris. För det första kommer matchen att spelas i London. För det andra kommer Österrike vad som än händer inte att spela i vitsvart eftersom de ju bytt färger i dessa dagar. För det tredje... Se fotbollshistoria 1990-2021.

Ändå att föredra framför Italien-Ukraina.

* * *

Grupp B fick sin förhandstippade utgång till slut med viss reservation för att Finland tog en förmodligen akademisk tredjeplats före Ryssland. 

Danmark hade ett jävla tryck på sin match och spelade därefter. 

Svenskar är imponerade och som vanligt väldigt glada över dansk framgång. Okej, den här gången finns ju den där hjältesagan som ursäkt men jag tror att den gör en marginell skillnad i den här frågan.

När jag för omkring tio år sen gjorde en lista på det som jag skulle se som det ultimata VM ifråga om deltagande länder - med ett realistiskt upplägg enligt konfederationskvoter - tog jag inte med Danmark och en läsare undrade varför inte. Danmark hade ju till exempel stått för en sprakande prestation i Mexiko 86 och annat.

Mitt ärliga svar var att allt som många år tidigare hänt kring Pia Kjaersgaard och Danske folkeparti eller vad de där rasisterna kallar sig, är tillräckligt för att put me off om Danmark. 

Nu, ytterligare tio år gånget, har ingenting förändrats. De danska socialdemokraterna kommer med rasistiska utspel med jämna mellanrum.

Varje gång det händer tycker svenskar i min bekantskapskrets att det är förfärligt. 

Och dagen efter är Danmark åter ett fantastiskt land. Som man älskar och håller på i fotboll. 

Där går en skiljelinje mellan svennar och blattar. Mina blattevänner är inte lika sugna på Danmark, generellt sett. Det är inte så värst "dejligt" med rasism, trots allt. Ni white ppl som läser detta ser Danmark och tänker "Åh, mysigt... Danska är sköna!". Vi minoriteter med mörkt hår ser Danmark och tänker "Danmark... Obehagligt".

När Malmö FF mötte nykonstruktionen FC Midtjylland i Europa League-kval för några år sedan vecklade deras bonnrassar till supportrar ut en banderoll med texten "imorgon är ni invandrare i ert eget land". Alltså, ni är från Malmö och där bor ju en massa "muslimer". På Bröndbys matcher är rasistiska tillmälen vanliga när det går motigt.

Så det är inte begränsat till politiken även om det förstås inte heller är lika explicit som i öst.

Men till listan på exempel på vidrigheter som kommit från Skånes storebror under de här tio åren:

* Om du söker asyl i Danmark och råkar ha lite pengar undanlagt för säkerhets skull så tar den danska staten pengarna ifrån sig och tar ut ett visst belopp för tiden då du väntar på beslut om asyl. Om du inte får asyl - vilket Danmark generellt inte är jättesugen på att ge dig - så får du söka lyckan någon annanstans med mindre pengar. Dejligt.

* I Danmark finns särskilda gettolagar som straffar dig hårdare om du begår ett brott och bor i ett problemområde än om du begår samma brott men bor i ett mer välmående område. Jag vet inte om dessa lagar har använts i praktiken men mig veterligen gäller de på pappret. Men de har bra öl i Danmark, har jag hört. Framförallt billig.

* I Danmark finns numer raslagar som på vissa områden sätter särskilt hårda krav på immigranter från vissa särskilda länder från... You guessed it. Mellanöstern och delar av Afrika. De gäller specifikt om du är muslim även om det inte sägs rakt ut. Så även andra grupper som inte gör så bra ifrån sig i Danmark som Danmark tycker att de borde, klarar sig om de kommer från ett kristet land, lex Ethiopien och Eritrea. Det låter som något paranoida muslimer vinklar i en diskussion på fiket i Tensta men jodå, det ska vara på riktigt och det är rätt färskt. 

Därför håller vi på Danmark som en god kraft i EM när de möter Vlad Putins Ryssland.

En seger för demokratin mot diktaturen. 

Demokratin med raslagar.

Dag 10 - Trendenligt spel, trendbrott i mode

 Aa, nä... Det här var den mest händelsefattiga turneringsdagen. Det mesta gick precis som det hade gått tidigare i gruppen och placeringarna stod sig.

Det hjälpte nog inte att spela kl 18.00 som dagens enda matchtid. Antiklimax på kvällen.

Anledningen förstås att ena matchen spelas i Asien med minst två timmar fram.

Italien vann igen, Wales sålde sig dyrt igen, Turkiet var om möjligt ännu svagare nu när chansen fanns att upprätthålla hedern. Schweiz vann och har chans på avancemang men hade nog hoppats att en tvåmålsseger skulle ge större utfall än en halvhygglig tredjeplacering.

Fiaskot för Turkiet är inte att man förlorar klart mot Schweiz som sådan. Det är att man gör det i det skedet där man faktiskt rätt tacksamt skulle kunna knäppa Schweiz på näsan i deras desperation. Att man är så svaga att Schweiz kan på beställning hämta hem en enkel seger med bud på ännu större målmarginal. 

* * *

I en sån här händelsefattig dag kan jag passa på att observera en märklig trendförändring som jag visserligen välkomnar men som jag alltså inte förstår.

Det är dräkterna.

Medan det från början verkade bestämt från högre ort att man ständigt skulle spela i helfärg har vi under de senaste två dagarna fått se en återgång till den gamla skolan. I vissa fall är det en slump men i andra fall ett mysterium.

Italien till exempel stod som hemmalag även på pappret både mot Schweiz och Wales. Mot Wales spelade man i sitt klassiska ställ mot ett helrött Wales medan Schweiz som ikväll spelade i helrött mot Turkiet spelade i helvitt mot Italien som då istället för vita shorts bar marinblå. Och om det nu gick bra att spela i ordinarie ställ mot ett helrött Wales... Varför behövde de ändra dräkt i premiären mot Turkiet?

Ungern spelade i sina ordinarie vita shorts mot Frankrike som hade vita strumpor och tröja. I början av turneringen var det big no-no att något färg skulle delas av båda lagen.

Österrikes alternativa ställ var svart tröja med en plastig kall grön färg på shorts och strumpor mot ett helrött Makedonien. Mot Nederländerna i helorange spelade man istället i helsvart.

Dag 9 - Tack, TV4

I andra omgången av grupp F blev det till slut något sansat när TV4/Cmore tog upp problematiken kring den ungerska fotbollen och visade lite snabbt scenerna från deras genrep mot Irland som jag nämnde i inlägget för dag 5. 

Jag orkar inte bidra till normalisering genom att diskutera deras spel på plan. Jag vet att liknande politiska strömningar finns i andra deltagande länder men inte på den här nivån eller framförallt inte uttryckt genom fotbollslandslaget i samma utsträckning. Om fotboll och fascism är en gren i landslagsfotbollen så tror jag att Ungern är världsmästaren. 

* * *

Tyskland-Portugal... Det går fort i hockey. Hur kunde jag blunda för hur snabbt saker och ting kan bli riktigt illa för Portugal?

Det var ju inte så att jag såg det som särskilt osannolikt att Tyskland skulle besegra Portugal. Jag lutade mer åt kryss och om något lag kanske de röda men i procent kanske jag hade gett Tyskland 30%. En del av mig tänkte ju också att det kunde bli en semibiscotto eftersom fyra poäng och utklassning av Ungern bör ju räcka för alla de stora i gruppen.  

 Ze Germans hade andra planer...

De rivstartade och slogs inte ner av baklängesmålet. När 4-1 kom kände man deja vu från alla andra gånger de oväntat mosat ett lag under Joachim Löws ledning och alla gånger de besegrat Portugal under samma period. 

Om vi lägger bronsmatchen 2006 åt sidan - för att bronsmatcher har en unik karaktär - så får jag fram kvartsfinalseger i EM 2008 (sen reducering av Portugal till 2-3), uddamålsseger i gruppspelet av EM 2012, överkörning med 4-0 i VM 2014 (decimerat Portugal) och nu this. 

Portugal återhämtade sig istället för att råka ut för något liknande kusinlandet Brasilien men kom aldrig nära kvittering. 

MEN... Vi ska inte säga att 2-4-målet var förgäves. Det kan vara precis det som räddar avancemanget längre fram.

Det tåls att påminnas att om Portugal vann förra EM genom att gå vidare som trea med tre oavgjorda matcher. En uddamålsförlust mot Frankrike nu skulle ge dem samma facit i fråga om poäng och målskillnad.

Problemet från mitt perspektiv är att jag tror att det inte lär räcka lika långt den här gången även om det är oerhört ovisst. Men utifrån förhandstipset - med biscottona inräknade (se tidigare inlägg) - ser jag inte många grupper där trean kommer landa på mindre än fyra poäng.

Det innebär inte att jag utesluter poäng eller seger mot Frankrike men man vill inte gå in i en match mot Frankrike med poängkrav.

Tyskland å andra sidan har tagit en dunderrevansch mot alla vi som oroade oss mer för deras situation än Portugals. Nu borde man räknas till favorit till gruppseger. Den här gången kommer Ungern inte att ha ett för EM unikt stöd då matchen går i München. Utgångstipset måste vara tysk asfaltering.

På Twitter ser jag många tala om att detta var EM:s bästa match hittills och jag är inte enig. Det var en massa halabaloo och action men fotboll är mer än det. På uppstuds skulle jag ranka Tyskland-Frankrike högre och det finns andra konkurrenter som Danmark-Belgien och Nederländerna-Ukraina.

Men allra sorgligast är ju att det blev en typisk VAR-match. 

Här ska jag ändå göra skilja på olika typer av VAR-travesti. 

Den ena är mer orättfärdig rent sportsligt - kategori gräva-fram-straffar.

Den andra som vi såg idag är kategori störa rytmen och entusiasmen. Ett av spelets största tjusningar - euforin vid mål - något som är unikt för fotbollen - håller på att långsamt dö. Vilken oerhörd katastrof. Och skapat av vem? Minns ni vilka det var som ältade om behovet av att ta hjälp av teknologin för att uppnå rättvisa? 

Ja, det var en stor del av oss fotbollsentusiaster. Tack till er från oss som told you so.

* * *

Gräva fram straffar, ja... Det gjorde domaren i Spanien-Polen också. Stämplingsolycka efter redan slaget inlägg av offret. 

Poetisk rättvisa igen. Hattrick.

Annars en fin jämn match inte helt olik Spaniens premiär mot Sverige. Här lyckades man göra mål i alla fall och Polen svarade upp också. Frånsett de onödiga inzoomningarna var också grundvinkeln på kameran mer distanserad som det ska vara för att ge oss bättre helhetsperspektiv. Som det brukade vara. Den gamla friidrottsarenan som alltså inte är hemmaplan för Sevilla FC eller Real Betis är nog just för oanvänd i dessa sammanhang för att de ska ha kommit på ett sätt att förstöra livesändningen härifrån också.

Liksom sin iberiska granne är nu Spanien i ett knepigt läge. Slovakien måste besegras. Förlust är inte ett alternativ. Poäng... I dagsläget oklart men osannolikt. Slovakien är inget skitlag och stackars Alvaro Morata är en enorm målsumpare. 

Som grupp betraktad blir denna grupp E den mest intressanta inför slutomgången. Alla fyra lagen har en okej chans att gå vidare och utfallet är svårast att sia om. Varken gruppsegrare eller jumbo är självklart och det kan man inte säga om någon annan av grupperna.

Dag 8 - England får sista skrattet

 Mmm... Zvärja. 180 minuter utan spelmål. 

Jag är fine med det. Jag tycker det är coolt att göra ett spelmål och stå på fyra poäng efter två matcher. Ibland vill jag för en stund inte ha levt i Sverige och inte kunna svenska och allt det där... För att kunna distansera mig och inte vara närblind med min syn på detta Sverige som ett lag bland andra. För det är rätt vanligt att jag känner att "fan vad danskarna verkar vassa nu" eller "Schweiz är fan inte att leka med". Såna lag i klass II vars kvaliteter inte är givet toppklass. 

Kanske hade just detta Sverige varit ett lag som jag tänkt högre om än jag gör nu eftersom jag är i den svenska bubblan. Den typen av bubbla som ingen svensk kan ta sig ur. Ett Sverige som smyger sig fram i turneringen på ett tryggt sätt. 

Men det var mycket riktigt en pik däruppe och det handlar inte om opinionen efter Spanienmatchen som inte alls var så negativ som vissa vill få det till. 

Det handlar om Lasse Lagerbäck. Det är lite Lagerbäckfotboll detta. Kanske inte riktigt så ljuvligt tråkigt men up there som de säger i England.

Ni minns säkert gnället på den tiden? 

Jag vet, det är över tio år sen. Men det speglar den hör överdrivna hajpen kring dagens landslag som varit olidligt obalanserad ända sen VM 2018. 

Men okej, vi går vidare. Ska jag se helheten så kanske siffrorna ser bättre ut än verkligheten. Är det här svenska laget så oerhört tajt? Nä, inte riktigt. Jag tror det har varit lite flyt hittills. I dessa två matcher borde Spanien och Slovakien definitivt ha gjort minst ett mål tillsammans och det hade kanske räckt för att väldigt tydligt ändra den här trygga känslan som nu omger laget.

Jag har tippat laget till kvartsfinal men det kan givetvis ta slut redan i åttondelen. Eller... Som saker och ting utvecklar sig i grupp C så lutar det åt sorti mot England i åttondel.

Och därmed till den gruppen...

* * *

Där domaren i den första matchen Tjeckien-Kroatien grävde fram en VAR-straff igen. Schick är inte ens först på bollen när han av en olyckshändelse får Lovrens armbåge i ansiktet.

Ni vet, det som för fem år sen klassades som shit happens men som i dagens tv-sport ska granskas och via en destruktiv regel vinklas till straff. 

Sen sket en björn i skogen och därefter tyckte Jonas Eriksson att domaren hade gjort rätt.

Det som händer med fotbollen idag är att - och nu kanske jag tar i - den mest avgörande faktorn för utgången av en jämn match är domaren. Eftersom domaren hittar en straff i var och varannan match från situationer som inte är i närheten att ge ett lag en hundraprocentig målchans som en straff är. 

Alltså precis det som vissa använde som ett argument för VAR - att domslut påverkar matcher för mycket - har efter VAR blivit värre. 

Skillnaden är att det hävdas vara korrekt enligt reglerna. Det var minsann inget misstag utan ett korrekt domslut. 

Ett lag som Tjeckien får en succe-EM tack vare en domare. Precis där är vi.

Nu kvitterade Perisic tidigt efter paus och i det läget kändes straffen inte  lika viktig. Men det kommer vi förstås aldrig veta. Tjeckien fick i alla fall en dunderfördel utan att skapa en målchans. Dejan Lovren har inte felat. Erikssons "man har ansvar för sin kropp" håller inte i det här fallet och är alibiargument för att slippa komplikationer. 

SLIPPA KOMPLIKATIONER.

En SIMPEL sport.

* * *

Man kan tolka Skottlands 0-0 mot England som nutidens variant på den där matchen i slutspelet som Skottland alltid imponerar med när de åker ut.

I så fall utifrån att Skottland helt enkelt inte är lika konkurrenskraftigt idag och får ta en bortapoäng mot England som en framgång. För det är en kämpa sig till 0-0 som brukade vara deras stora föreställning.

Efter matchen tänker jag ändå att England lurade oss alla. England försökte inte att misslyckas men brann nog inte för att vinna om vi utgår från att de är streetsmarta.

Det här är ju en grupp där gruppsegraren möter tvåan i grupp F - mardrömsgruppen i åttondelen. Där väntar alltså Frankrike, Tyskland eller Portugal. Medan andraplats ger Sverige, Spanien eller Slovakien om vi ska vara fräcka nog att räkna bort Polen redan nu.

Och nu är England tack vare krysset mot Skottland i ett guldläge där de kan spela kryss mot Tjeckien och med det säkra andraplatsen.

Tjeckien kan nästan inte undgå att vinna den här gruppen. Och eftersom de inte direkt kunde räkna med avancemang på förhand kan de nog ta det utan att gråta. 

Vi får helt enkelt se om några dagar om England är smarta eller om de går för seger.

Kroatien sitter i alla fall inte i någon rolig båt nu. Det bör räcka med seger mot Skottland för att rädda sig kvar men garanti är det inte i dagsläget. Och helt enkelt är det inte att besegra Skottland på bortaplan.

Dag 7 - I biscotti

 En dålig dag för fotbollskoncentrationen. Jag pallade bara inte att vara kvar inne under Ukraina-Makedoniens andra halvlek. 2-0 till de gula var ju enligt förhandstipset så jag var tvungen att dra ut och fånga sol. 

För de andra matcherna blev det instabilt med det ständiga twittrandet kring marknadshyrorna - ännu en bulldozring av den svenska modellen som inte möter något motstånd utöver ett enda av åtta riksdagspartier - eller Österrikes dräkthistoria och ja, själva matchhändelserna. Vill man hacka fotbollens flöde på det sättet kan man ju lika gärna titta på hockey.

Det får bli bättring på det imorgon.

* * *

I grupp A realiserades den hypotes som jag drog fram igår. Slår Belgien Finland och Danmark Ryssland hamnar vi i den där berömde minitabellen över tre lags inbördes möten. Och den här gången blir det så pass raffinerat att tabellen inte bara säkrar ett lags avancemang utan även avgör möjligheten för ett annat att gå vidare som trea. 

Notervärt där är att Belgien inte behöver vinna. Poäng räcker för gruppseger. Det kan låta banalt men jag tänker att det är tur för Ryssland och Danmark att det inte är oviktigt för en sån som Lukaku - klubbkamrat med Christian Eriksen - och säkert fler, att inte sabotera för Danmark av bristande motivation. För annars vore ju vägen öppen för en biscotto. Vi är båda nöjda och glada med en pinne, så vi kör på det. 

Visserligen är en poäng långt ifrån någon garanti för Finland då Ryssland ju kan ta poäng mot Danmark eller rentav vinna mot Danmark - lite av en skräll på bortaplan men inget under - men utan en biscotto är det fritt fram för Belgien att bara ösa på och vinna. Då är Finlands chanser betydligt mindre.

Vinner Danmark med 1-0 så får vi en situation där alla tre lag har tre poäng och 1-1 i målskillnad. Då förmodar jag att nästa steg är att dra in resultat från Belgienmatchen också. 

Mm... Ingen tråkig inramning. Men oj, vilket fiasko om Danmark åker redan i gruppspelet. Med hemmaplan och en god landslagstrend över flera år... Det hade inte varit orimligt att drömma om semifinal. 

* * *

I grupp C är läget enklare. Det är direkt sannolikt att det blir biscotto mellan Ukraina och Österrike i sista omgången. Det skulle ge båda lagen fyra poäng och plus minus noll i målskillnad. Det skulle ge Ukraina andraplatsen - som på grund av inbördes möten inte komma ikapp Nederländerna oavsett - och Österrike väl goda chanser att bli en av de fyra bästa treorna. Inför matchstart kommer det kanske till och med vara en garanti. Om vi kan räkna in två treor på max tre poäng från de övriga fem grupperna.

Trist, men det är nog bara att betta rätt mycket deg på kryss där. Även om det inte vore en direkt överenskommelse så kommer ju inget av lagen att ta onödiga risker. De har i stort sett inga incitament till att göra mål.

Också dråpligt att det rör sig om Österrike, vars uppgörelse med Västtyskland 1982 - på Algeriets bekostnad - anses vara matchen som fick FIFA och i förlängningen UEFA att lägga de sista gruppspelsmatcherna på samma starttid, vilket alltså inte var en självklarhet tidigare. Svårare att spela på resultat när man inte vet hur den andra matchen slutar men garantier finns inte, som vi sett här och var sedan dess. Inte minst i Porto 2004 när två ärliga skandinaviska länder spelade just det resultat som skulle garantera dem båda avancemang på Italiens bekostnad.

 * * *

För övrigt noterar vi att likt Balefallet igår blev det poetisk rättvisa igen kring straffen som inte ens Ukraina vädjat om men som VAR som vanligt hittat för att mörda spelet. 

Detta var en annan typ av orättvisa. Ingen filmning involverat. Och faktiskt en mer logisk sådan då det går att argumentera för på ett hållbart sätt istället för alibimummelnonsens. Men en naturlig reflex att skydda sitt ansikte från en boll ska inte ge straff (civil olydnad är en metod) och allra minst om ingen ens reagerat finns det någon anledning att blåsa upp situationen. Visa fingertoppkänsla!

Problemet kanske bäst sammanfattas av att vi talar om situationer som VAR hittar. En mekanism inom fotbollen där man hittar straffar till höger och vänster. Så otroligt uselt.

Dag 6 - Italiens nederländska rytm

I min kommentar om Finlands utgångsläge efter premiärsegern kanske jag glömde bort att i Uefasammanhang så går inbördes möten före målskillnad.

Efter 0-1 mot Ryssland så måste man därmed ta poäng mot Belgien för att komma före det stora grannlandet.

Eller...

Det kan ju också bli så att Danmark torskar mot Belgien och vinner sedan mot Ryssland. En inte helt otänkbar utgång.

Då görs det en inbördes tabell och om Danmark då slår ryssen med två bollar så är saken biff för Suomi. Då är man trea med tre poäng och eventuellt okej målskillnad.

* * *

Turkiet svek igen i dubbel bemärkelse. På lång och kort sikt. Insatsen mot Wales var inte usel och nog hade oavgjort speglat matchen bättre men två gånger släppte man Ramsey fri och det var en gång för många. Att som försvarslinje göra det en andra gång och bara titta boll är pinsamt dåligt. 

Jakten på kvittering i andra halvlek gjordes med den rätta ambitionen att spela sig fram längs marken för att fortsätta trötta ut Wales men spetsen saknades. Cengiz Ünder stod för en helt otrolig miss som kommentatorerna inte reagerade på nämnvärt. Calhanoglu missade sista passen knappt flera gånger. Till och med min hjälte Burak Yilmaz svek när han fick sin enda bra chans. 

Straffen som skänktes Bale var en filmning och inget annat. Golfspelaren Bale såg ett ben, slängde sig och sparkade till det och belönades som vanligt av de ack så kompetenta domarna (de har faktiskt varit rätt okej totalt sett hittills). Från studion mumlar Jonas Eriksson en massa trams för att rättfärdiga beslutet. Som vanligt. Utgångspunkten är alltid att se situationen enbart från anfallarens sida. Gripa efter halmstrån för att ursäkta ett tveksamt beslut.

Nu missade Bale straffen och det borde ha blivit som en gåva. Knäckta walesare. Men nej, på något sätt orkade drakgänget hela vägen. Studions tjat om 2-0-målet missar att Turkiets strategi i absoluta slutskedet var att undvika hörna för att hinna med ett sista anfall. Inte att stoppa ett anfall.

Starkt mästerskapspsyke av Wales som bör betraktas som klart även om det fortfarande finns en teoretisk chans att deras fyra poäng inte räcker till åttondel. För andra EM i rad.

Turkiet hade lite otur idag men borde vara för bra för dessa marginaler. Nu är man i nästan samma läge som för fem år sen. Då var det poänglöst och 0-4. Nu 0-5. Då svarade man upp med att slå Tjeckien med 2-0 i sista och vi var nog många som trodde att det var tillräckligt innan samtliga grupper färdigspelades. I ärlighetens namn är det svårt att se en sådan klar seger mot Schweiz men vinna kan de fortfarande göra.

* * *

Den som kan sin italienska fotbollshistoria vet hur absurt det är att azzurri inleder med 3-0 och 3-0.

EM:s historia med 16/24-lag är så kort att det går att snabbt tänka fram att det överhuvudtaget är unikt med den resultatraden efter två matcher. 

Däremot minns jag ett lag som tog 3-0 (mot just Italien) och 4-1. Nederländerna 2008. Som dokumenterat i bloggen så lovade jag omgående efter 4-1 mot Frankrike att Holland inte vinner EM då man fått slut på flytkontot och fick givetvis rätt. Och jag har aldrig missat ett tillfälle att påminna om min nostradamusgärning där. De åkte ut med besked i kvarten. 

Jag kan förstås inte säga samma sak om Italien den här gången eftersom dessa klara segrar speglat matchbilden i respektive match. 

Men det är symptomatiskt att ett Italien som inte är så värst Italien producerar nederländska resultat. Det är typiskt orange att rivstarta och sedan inte nå ända fram. Den delen av ekvationen gäller fortfarande. Italien ser helt strålande bra ut. Bäst hittills. Och att inte formtoppa för tidigt har ju varit deras eget recept när de gått till final.

Dag 5 - "Vilken manifestation!"

 Det var sommaren 2020 och Premier League hade återstartat efter tre månaders pandemipaus.

I en av alla publiklösa matcher spelade Burnley borta mot Manchester City.

Under matchen flög ett litet plan över stadion med banderollen ALL LIVES MATTER BURNLEY.

En diss av den aktuella BLM-protestvågen över stora delar av västvärlden. Hälsningar Burnleysupportrar.

Flera Burnleyspelare uttryckte sitt missnöje omgående efter matchen och även klubben klargjorde genast att budskapet inte speglar Burnley FC som klubb.

Under hela den påföljande säsongen startade alla PL-matcher med en knäböjning inför avspark.

Knäböjning inför avspark gjorde även det irländska landslaget i en träningsmatch mot Ungern på de sistnämndas mark medan de ungerska spelarna valde att stå upp och peka på sin respektmärke från Uefa på tröjan.

Irländarna möttes givetvis av starka burop från ungerska fans varav många samtidigt gjorde Hitlerhälsningar.

Engelska Sky:s Twitterkonto spred händelsen, som kan ses här.

Jag säger givetvis för att alla som levt i den svenska civilisationen de senaste tio åren vet i vilket riktning Ungern utvecklats under de senaste dryga 10 åren. Landet har blivit till nyfascismens högborg i EU även om konkurrensen är stark från många andra länder från gamla östblocket och i viss mån även från de flesta västländer.

Och till skillnad från många av de landslag som vi känner till väl så stannar inte fascistsupportrarna kvar på klubblagsnivå. Ungern har likt inget annat land ett massivt följe av ultras på sina landskamper. Så det som tidigare stannade vid lunken i Europa Leagues kvalspel är nu inne på den stora scenen.

Svensk fotbollsmedias reaktion är att närmast tysta denna obehagliga del av Ungerns deltagande i EM.

Man är mer förtjust i att Ungern har helt släppt pandemirestriktionerna för fotbollen. Med en obefintlig nivå av kritiskt tänkande tycker alla svenskar på sociala media och gammelmedia att det är underbart med bilder på Ungerns nassar som "skapar stämning" i Budapest med sina marscher. 

Incidenten mot Irland har aldrig hänt, liksom. De stora arga biffiga männen i svarta tröjor i klacken... Det är bara goa gubbar.

Så funkar det även i svt:s slentrianmässigt hyllade EM-studio.

Efter 0-3 igår tackar de ungerska spelarna sina fascistklack med att stå och sjunga nationalsången igen med handen på hjärtat. 

En del med känsla för kontexten upplevde det som obehagligt.

Inte hos svt och André Pops. "Vilken manifestation!" säger han när kanalen vänder tillbaka till studion. "Mäktigt", svarar Therese Strömberg.

Jag förstår att svt är för fegt för att överhuvudtaget nämna problemen i Ungern för tittarna. Det är mycket lättare att gå på en linje där man håller tyst om allt politiskt i studion. Men när politiken uppenbart tar sig in i fotbollen så är det ens förbannade skyldighet att rapportera det. Har man inte yrkesstolthet nog att göra det så kan man som allra lägsta minimikrav inte skicka komplimanger till eländet.

Nånstans där stannar min utvärdering av EM:s femte dag. Det där dödade faktiskt mycket av EM-buzzen även om Frankrike-Tyskland var rätt skönt medan det pågick.

Vi lever i en värld med symboliska gester och noll praktiskt motstånd mot rasism och fascism. De gånger det praktiska motståndet görs är det av spelarna själva om det gäller fotboll och protestanter på gatorna om det gäller politik allmänt. 

Från public service kan man inte vänta sig något av här i Sverige i alla fall. Utöver normaliseringen av de mörka krafterna.

Dag 4 - Luis Enriques löpsteg

 

Inget lag har jag saknat i dessa stora mästerskap lika mycket som Skottland de senaste 20 åren. Jag märker att de positivt eller negativt förknippas med något "brittiskt" som får kärlek under anglofilparaplyet och ironiska kommentarer från de som är trötta på det där. 

Jag ser det inte riktigt så. Jag kan se det i snacket kring Nya Zeeland och Australien i VM och störa mig på det men det är ju länder utan någon vidare fotbollshistoria och då blir det "brittiska" det som präglar allt.

Skottland är mycket mer än så och en stor del av landslagets identitet bygger på att inte vara brittiskt. En stor skara av Rangers supportrar till exempel ser ner på det skotska landslaget och håller på England som imperiets flaggskepp, så att säga. 

Men... Vi ska inte fastna i det där nu.

Nu gjorde man sitt första stora mästerskap på 23 år och det gick som vanligt åt helvete. Man förlorade den match som man var piskade att vinna för att ha chans till avancemang. På så sätt borde jag inte vara ledsen. Allting är som det brukar vara. Oerhört vackra bilder av nationalsången under den molntäckta himlen är allt man behöver (även Tjeckiens är fin men jag pratar om en särskild kontextbundenhet här).

För den som inte känner till det så ingår det i den skotska mästerskapstraditionen att också göra en riktigt bra match som visar sig vara förgäves om det inte redan är det i stunden. Till exempel 1978 när man slog det där nederländska laget i sista gruppspelsomgången. Segern i holmgången mot Sverige i Genua 1990.  Utklassningen av OSS i EM 1992. Segern mot Schweiz 1996 då man ändå föll på målskillnad mot Holland, igen.

 Så än finns hopp om någon typ av bragd mot England eller Kroatien.

Tjeckerna i sin tur såg okej ut men jag förväntar mig inte stordåd den här gången heller. EM var en gång tjeckernas grej men vi talar närmare 20 år sen. Jag ska inte säga att deras seger på något sätt var orättvist men de har marginalerna på sin sida. Och dessutom... Det är Skottland.

Polen-Slovakien blev första matchen som jag missade. Men jag såg att de i alla fall spelade i sin traditionella dräkt, vilket innebär att de var blott det fjärde laget av de arton som då hade spelat att inte spela i helfärg. Röd tråd.

Sist men inte minst... Spanien-Sverige. Ingen klassiker men en av matcherna att gilla så långt, eftersom det hade nostalgiingredienser som en halvtaskig bränd gräsmatta, lagom mycket action, maskningar, väntan på målet, och sura hemmafans som börjar bua ut sina egna på grund av undermåligt spel.

Jag erkänner att jag trott på något av ett flopp-EM för Alexander Isak men det här kan man nog räkna som något av en genombrottsmatch för honom. Inte att han vara helt astronomisk men med de förutsättningarna han hade framför sig i den matchbilden var han närmast felfri. Det blir nog KA-CHING för Real Sociedad i sommar om han nu inte skadar sig eller förvandlas till Stephane Guivarc'h från ingenstans.

Hyllningarna av Robin Olsen däremot behöver tas ner lite. Superräddning i första halvlek men de andra lägena ska en halvdassig målvakt också klara av. De spanska avsluten var dåliga. 

Spanien som alltså inte har en enda spelare från Real Madrid i truppen - något som jag tycker är fantastiskt komiskt - gör ändå slarvsylta av Sverige i första halvlek, vilket är mer än vad jag och många andra väntat oss men det är symptomatiskt att de inte får ut något av spelövertaget. Det är svårt att se hur de ska kunna rubba de allra bästa lagen i EM. 

Nu har de förvisso inte nått längre än åttondelsfinal i någon turnering efter EM-guldet 2012 så om Luis Enrique har tur med tilldelning av motståndare längre fram kanske han kan knipa en semifinalplats och få godkänt i betyg där hemma. Jag fastnade på en stillbild av hans långa underben vilket tog mig tillbaka till hans lite egensinniga löpsteg på 1990-talet... Nu vet jag vad det handlade om.

Dag 3 - Bachman turner overdrive

 Hmm... Nästan så att jag är beredd att ta tillbaka dissen av 24 lags-EM.

För detta var en bra EM-dag och det hade inget att göra med den rätt kalla tillställningen England-Kroatien utan den klantiga men roliga matchen Österrike-Nordmakedonien och en hederlig lagom uppgörelse mellan Nederländerna-Ukraina.

Innan vi går vidare från den första matchen kan jag passa på att säga att min invändning mot England som jag tagit upp genom alla dessa bloggår kvarstår: Vartannat år sägs det att "England har ett bra lag i år" och det är alltid fel. Jag ska inte upprepa mitt resonemang kring vad jag tror det beror på men så är det i alla fall.

Den här gången har de ett bra lag på riktigt men å andra sidan är förväntningarna istället uppumpade så att det ändå råder en obalans.

Jag skulle säga att England har sitt bästa lag på 15 år om vi se på alla delar men vinner de EM får det betraktas som en sensation. Inte på nivå med Grekland 2004 men kanske Portugal 2016.

Så... Österrike-Makedonien i Bukarest... Två sjukt snygga mål av Österrike tack vare två briljanta framspelningar av Sabitzer och Alaba, där den förstnämnda sticker ut mer. Makedoniens skitmål är också en ingrediens som förhöjer ett mästerskap. Ett par konstiga nämen-Pat-Bonner!-mål ska det vara. Makedonierna visade ju för övrigt helt okej fotboll så de behöver inte be om ursäkt för ett rövarmål där. 

Österrike ska inte höjas till skyarna för 3-1 mot EM:s på pappret sämsta lag men att slå underbara inlägg borde man i alla fall kunna leverera mot vilket lag som helst. Utgångstipset nu måste vara att de ändå tar sig vidare till åttondelen. Där blir det stopp. 

Dystert annars att höra Backe kommentera deras "Red Bull-fotboll". Inte för att han har fel i sak (mig veterligen) men för att han påminner om hur lätt det är för pengar att ta plats i sporten idag. Fri marknadsföring på köpet.

Gamla Hup Holland gjorde faktiskt sitt första mästerskap på sju jävla år (egentligen sex) och även om jag aldrig gillat dem efter 70-talet kändes det helt rätt att de var tillbaka. De utgör en del av min fotbollskaka. Och din. Dessutom har jag varit i Nederländerna som turist sen dess och har en så kallad soft spot för detta innovativa miniatyrland. Ajax och Feyenoord har jag ju alltid haft respekt för.

Matchen blev till slut mer än lagom men jag var nöjd redan efter timmen spelad.

Men det är ett lite märkligt profilsvagt landslag jämfört med 90-talets upplagor. Tyvärr är ju världens bästa back Virgil van Dijk borta också. Wijnaldum är en riktigt bra spelare men just att han är en sån dominant figur med kaptensbindeln är ett svaghetstecken.

Det känns som att det blir max kvartsfinal för de orangea, eventuellt tidigare beroende på motståndet som kan bli något riktigt svagt men även en av jättarna från grupp F.

Dag 2 - Döden

Hela gårdagen gick åt att beskriva en reality check som sattes igång av en matchdräkt så jag kan inleda denna med tummen upp till Wales som ser stiligare ut nu än fem år sen då man senast nådde ett mästerskap.

Jag får göra en sedvanlig ranking av dräkterna senare. Jobbet görs inte lätt av att dräkt tydligen är synonymt med enbart tröjan för allmänheten och därmed bildutbudet på nätet.

Jag bara förstår inte det här med "tröjan". På vilket sätt skulle shorts och strumpor vara en detalj när man diskuterar matchdräkter?

Om nån tycker att Sveriges nya matchtröja är dunder... Är det ovidkommande om den som vanligt är gul medan shortsen är svarta och strumporna rosa? Är det ovidkommande om det är helgult?

Nåja, Wales såg sämre ut på plan än 2016 men det kanske var lättare att tända till i Frankrike än att göra det i Baku inför en bråkdel av supporterskaran. Men tja, än mer då att Aaron Ramsey och Gareth Bale faktiskt var fem år yngre än de är nu.

Schweiz såg ut som ett lag som åker ut i åttondelen av ett EM igen. Stabilt men ingen spets. Stackars Seferovic är fortfarande med och lyckas fortfarande inte göra mål. Undrar om resten av världen hade tänkt liknande om Sverige och Marcus Berg till exempel, om Sverige hade kvalat in lika ofta under de senaste tio åren.

Danmarks EM lär vara en berättelse om Christian Eriksen och den otäcka nästan-döden inför allas ögon där på Parken i Köpenhamn. Det lär överskugga allt annat såvida de inte vinner hela skiten igen eller åtminstone når finalen. Då blir det bara en delberättelse.

Döden på plan har ju faktiskt hänt framför kameror och publik tidigare men inte på EM- och VM-nivå. För mig är den närmaste referensen alltid Marc Vivien-Foe 2003 i match med Kameruns landslag i det som jag tror var Confederations Cup 2003. Lyckligtvis missade jag att se det men hade mycket väl kunna gjort det under de där studentsomrarna. 

Tyvärr är det jag tar med mig den här gången mer ett tråkigt konstaterande att vår tids egocentrism är obotlig. När vi inte ens visste om Eriksen skulle överleva kom först bedrövelsen på sociala media - vilket förstås är normalt - men snabbt även en massa arga kommentarer kring TV-teamet och i stort sett all annan rapportering. Jag kan liksom inte köpa att man ägnar så mycket energi åt att i stundens hetta börja kommentera såna bagateller för att man bara måste markera sin närvaro på Twitter et al. Man ska tycka en massa saker och om det inte finns så ska man leta fram det. Ovärdigt.

Finlands historiska seger som minnesbild får vi utvärdera senare. 

I dagsläget kan man konstatera att det nästan är svårare för Finland att misslyckas med att ta sig vidare från gruppen än att lyckas göra det... I detta upplägg där 4/6 av grupptreorna också avancerar och man sitter redan inne på tre poäng.

Men det är klart... Minns ett annat nordiskt lag som i praktiken också debuterade i dessa sammanhang och som i samma turneringsupplägg vann i premiären men hamnade sist i gruppen och åkte ut trots fyra poäng. Japp, Norge och 1994.

Ryssland-Belgien fick ingen uppladdning och 0-2 i paus dödade spänningen.

Föga förvånande gjorde de ryska fansen bort sig genom att bua åt att belgarna knäböjde inför avspark.

Tidigare i veckan buades det ännu starkare med ännu fler folk på stadion när Ungern genrepade mot Irland  på hemmaplan och de sistnämnda också gick ner på knä innan.

Inga konstigheter och vad annat att förvänta sig av ett land där regeringen är nyfascistiskt?

Självklart inga problem. Uefa lägger gärna matcher i Budapest till och med som neutral plan och de som aldrig missar ett tillfälle att tala om bojkott av Qatar-VM uppfattar inte ens detta som något unket och problematiskt.

För att återgå till turneringen som helhet så känns det redan efter två dagar och fyra matcher att 24 lag är för många för ett EM. Jag har inget emot formatet som ju bland annat användes under Italia 90. Bästa treor-grejen är en finess och att alla lag per automatik har något att spela för i sista omgången är ett plus. 

Men det är för många mediokra lag och för enkelt att kvala in till turneringen. Nordmakedoniens plats i mästerskapet är inte förklaringen av en bragd utan en konsekvens av Nations League upplägg. Flera av de lag vi har sett hade förmodligen inte lyckats komma in i en 16-lagsturnering och vi kommer att få se fler innan det är över. 

Detta är inget gigantiskt problem. Fotbollens problem idag är annat. Men det är icke desto mindre ett problem.

Dag 1 - Knäckt omgående

 Planen var att dela mina tankar inför, men... Vuxenlivet och sånt.

En tanke om att EM-premiären faktiskt skulle vara den första mästerskapsmatchen på italiensk mark sen... Ja, bloggen heter alltså Notti Magiche.

Och den första på Olimpico i Rom sen Donadonis skott fick Bonner ur balans varpå Schilacci ganska enkelt kunde placera in bollen i bortre hörnet.

Jag undrade hur det skulle vara att se på det. Detta var ju min våta dröm för 15-20 år sen. Att vi skulle få ett EM i Italien så att jag åter skulle kunna få se mästerskapsmatcher på alla de där templen. Olimpico, San Siro, Delle Alpi, San Nicola...

Det blev aldrig så och det kommer aldrig att bli det igen. Den dagen EM eller VM (som nu hunnit bli för stort till och med för ett av Europas största länder) återkommer till halvön har totalrenoveringen redan ägt rum. Alla arenor kommer att vara lika själlösa som Juventus namnlösa.

Men så skulle vi i alla fall få ha kväll i Rom. Skulle det ändå motsvara de gamla drömmarna?

Jag var skeptisk. Så mycket har ju hänt med fotbollens estetik. Och även inramningen.

Det började rätt bra med öppningsceremonin. Det var inte så vulgärt som man hade kunnat vänta sig och ännu bättre blev det med en direkt referens till VM 90 med "Nessun Dorma". Följt av en mer lökig grej med U2.

Det som ändå knäckte mig var något som är så banalt men som nog inte skulle förvåna någon som har följt den här bloggen.

Jag hade till och med hunnit tänka på en variant av situationen på förhand.

Det var när jag insåg att Italien skulle spela i vitt. I helvitt för att göra saken värre.

Jag gick genast till det allra svartaste. Det här är inte fotboll. Det är något annat. 

Det jag tidigare tänkt var om de skulle tvinga turkarna att använda sitt andraställ i onödan. Nu blev det omvänt eftersom vi ska låtsas att de spelar hemma. Jag vet inte... Turkiet har ju ibland haft den vita som sitt förstaställ, så det är en anledning till att jag ändå blev helt förtvivlad när jag såg var som var på gång vid kameraväxling till spelartunneln. Och sen är ju Italien Italien. Många ikoniska scener genom historien. Något större att gå miste om.

Färger är ju inte ens något som borde vara svårt för the powers that be att fatta och värna om. Snarare är ju det så innehållslöst och därför så tacksamt för fotbollskommersen. Att prata om att älska grönt och vitt eller blått och rött och allt det där... Så oskyldigt och okomplicerat jämfört med verkliga identitetsfaktorer som präglar den europeiska fotbollen. 

Om det inte har framgått så är det stora problemet här att beslutsfattandet inte har något med logik att göra. De här lagen möttes 2000 i gruppspel och då var det helrött mot blått-vitt-blått. Som det ska vara. Rött och blått är bokstavligen varandras motsatser i det där färghjulet. Det kalla och det varma.  Så, vad var då orsaken till att det inte gick för Italien att spela i blått?

Minns en Championssäsong för drygt tio år sen där Lyon och Fiorentina skulle mötas men helvitt mot hellila var tydligen för likt (...) så det blev helsvart mot helrött istället.

Senare fick jag lära mig av Simon Bank att marknadsundersökningar sagt ett och annat om vad som triggar igång den breda konsumtionsmassan rent generellt med dräkterna. Det är ofta förklaringen. I Lyonfallet gissar jag att det mer handlade om att marknadsföra alternativa dräkter men... Kanske förklarar det Italien-Turkiet 2021. 

Ett symptom bland andra i den rådande fotbollsmardrömmen. 

Men det knäckte mig i alla fall. Det blev inte reklamskyltar, plastgubbar, rosa skor och allt annat som avgjorde min fundering om hur det skulle vara att återkomma till Italien och Olimpico. Det blev vita shorts och strumpor i spelartunneln. Ridå.