Mou och Diamanti

Det gick snabbt för Mourinho att tysta ner alla efter premiärfiaskot. 4-0 borta mot Milan är stora siffror. Den värsta utskåpningen i Milanoderbyt sedan Milan vann med hela 6-0 någon gång i början av 2000-talet, när Sheva var som han var. Sådana siffror speglar förstås sällan matchen och det är små detaljer som avgör även den här gången. Milan sätter inte sina chanser, men det gör Inter. Sen agerar Gattuso oförståeligt klantigt och bjuder Inter på en straff. Men kanske hade det blivit mål där ändå. 0-2 blir en omöjlighet att hämta upp när Gattuso sen fäller Sneijder och är därmed utvisad. Resten är historia. Jag tyckte ändå att Inter var precis så stabilt som man kan förvänta sig av laget och kanske lite mer därtill. Mourinhos stora värvningar har hittills varit klockrena, och det var bara dessa som hade placerat sig på målprotokollet, sedan premiären, innan Maicons 3-0 ändrade den statistiken. Nu har den lille moren fått revansch för sina värvningar från fjolåret där Muntari inte var mer än lagom bra, medan Mancini och Quaresma var dunderfloppar.

* * *

I 18-matchen slutade det 0-0 på San Nicola mellan Bari och Bologna. Ett resultat som de förmodade bottenlagen utöver dessa två säkert är nöjda med.

Jag hann också registrera att Livornos Diamanti har skrivit på för West Ham. Det har varit på tal men att Livorno verkligen säljer killen är ofattbart. Detta kan vara skillnaden mellan överlevnad och ännu en nedflyttning. Jag förstår att Livorno inte är klubben som kan gör hur den vill när det kommer till ekonomin, men att vara utanför Serie A kostar betydligt mer än att tacka nej till de ca 100 miljoner kr som West Ham erbjöd.

Läs även andra bloggares åsikter om inter, milan, madonnina, shevchenko, diamanti, mourinho

Ödet ironi x2

Varför händer såna saker. Matematiskt kanske det inte var så otänkbart, men Kaká fick Milan och Zlatan fick Inter. Det räckte inte med en av två möjliga. Båda gick in. Sick shit. Notervärt också att de två tyska lagen utanför de två högsta seedningsgrupperna - Wolfsburg och Stuttgart - båda fick en relativt överkomlig lottning. Det kommer per automatik att gynna dem i kampen om att sno Italiens fjärdeplats i nästa säsongen av CL.

Grupp A: Bayern München, Juventus, Girondins de Bordeaux, Maccabi Haifa

Tuff grupp i och med att Girondins nyss har spräckt Lyons sex raka ligatitlar, och verkar i inledningen av den här säsongen bara ha blivit bättre. De har dessutom skaffat sig lite rutin i Champions, och kommer att kunna störa de två stora. Juventus håller jag som knapp gruppfavorit.

Grupp B: Manchester United, CSKA Moskva, Besiktas, Wolfsburg

Ingen utmanig för United. Kommer att vinna gruppen hur säkert som helst. Desto jämnare bland de som blir kvar. Om jag är tvungen att tiippa, kör jag Wolfsburg som tvåa.

Grupp C: Milan, Real Madrid, Olympique de Marseille, Zürich

Med sina galacticos är väl Real favoriter till gruppsegern. Dock har inte primeran börjat i skrivande stund, så hur deras försvar håller har vi ännu inte sett. Kan OM störa de två stora? Jag hoppas det, men det känns knappast troligt.

Grupp D: Chelsea, Porto, Atlético de Madrid, Apoel

Atlético får chansen till revansch mot Porto. Chelsea är förstås storfavorit till gruppsegern men jag se inte det som fullkomligt orealistiskt att både Porto och Atlético lyckas ordna en sensation genom att lägga beslag på de två åttondelplatserna.¨

Grupp E: Liverpool, Lyon, Fiorentina, Debrecen

Lyon verkar vara på gång efter en för deras del medioker säsong i ligan och i viss mån i Champions på grund av svår lottning. Fiorentina övertygar för tillfället varken i ligan eller i Europaspelet. Men på pappret har de ett lag som kan ta andraplatsen. På rak arm tror jag dock att Lyon fortfarande har ett för starkt övertag med rutin, och har redan fått igång Benzemas ersättare Lisandro Lopez, som visade förra säsongen att han vet hur man spelar i den här turneringen. Liverpools ligasäsong har inte börjat bra. Det kan göra gruppen jämnare än man tror.

Grupp F: Barcelona, Inter, Dynamo Kiev, Rubin Kazan

Går inte annat än att tycka synd om Inter. Detta är en mardröm. Att ta sig vidare ska de göra, men det kommer att bli en utmaning att resa till öst i höst/vinter och ordna poängen. Det är visserligen lite av en klyscha; latinska länder har visat sig kunna prestera där, men det brukar krävas att man verkligen kämpar om det. Men även där innebär ju en andraplats att man kommer att lottas mot andra gruppsegrare, och bortsett från en grupp så är det i princip bara mardrömsmotståndare det handlar om.

Grupp G: Sevilla, Rangers, Stuttgart, Unirea Urziceni

Sevilla och Rangers var de svagaste lagen från sina seedningsgrupper, så det är minst sagt märkligt att de hamnar i samma grupp. En grupp helt utan ett riktigt storlag. Sevilla och Stuttgart bör väl betraktas som favoriter, men Rangers är inte helt ute ur leken. Vad gäller de rumänska mästarna har jag knappt hört talas om dem. Men rumänska mästare brukar inte vara att leka med.

Grupp H: Arsenal, AZ Alkmaar, Olympiacos, Standard

Det finns de som tycker att Arsenal ovanligt ofta får såna enkla lottningar och det är bara att skriva under det. Hur något av dessa lag i längden ska kunna störa Wenger är otänkbart. Belgisk fotboll är fortfarande på dekis, så det enda av betydelse i gruppen kommer att handla om kampen mellan AZ och Olympiacos om andraplatsen. AZ har varit bra i Holland i flera år nu, men Olympiacos har mer rutin i CL.

Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, kaká, champions, bundesliga

Del VI

3. Milan
Milan har två riktigt misslyckade säsonger bakom sig och har onekligen misslyckats med sin generationsväxling. Ändå ger jag dem tredjeplatse per automatik. Är det något fel på mig? Jag känner att jag är lite sjuk från mitten av 2000-talet när jag satt och väntade på det ålderstigna Milans kollaps, som aldrig kom. Någon gång kanske jag har bestämt mig för att det finns något med laget som jag inte kan se.

Men kanske är det inte märkvärdigare än att de har hela tiden haft en handfull riktigt skickliga lirare i laget, oavsett vad man tycker om deras utfyllnadsspelare, vars kunskaper har varit tillräckligt för att gå långt i både ligan och Champions. Den eran är alltså slut, men det har inte påverkat mig så mycket. Tydligen.

Nåja, sen jag bestämde mig för att sia Milan som trea i ligan har man redan vunnit premiären mot Siena på bortaplan.

Med Kaká ute ur bilden är Pato definitivt lagets största begåvning om man tar in att han fortfarande kan bli bättre.

Tankarna om Ronaldinhos återkomst har jag aldrig köpt, och det gör jag fortfarande inte. Men premiären mot Siena visade att han kanske ändå har höjt sig. Man får dock inte förväxla en sådan Ronaldinho med den som fick publiken på Bernabeau att stå upp och applådera honom för tre-fyra år sen.

Onyewu är ett intressant tillskott för försvaret, som i övrigt består mest av ganska intetsägande spelare och sådana som varit giganter förr.

Mittfältet ser fortfarande ganska trött ut med Seedorf, Pirlo och Gattuso, alla på väg neråt i karriären. Särskilt Seedorf som förmodligen redan sett slutet på sin. Möjligen kan Flamini komma med lite frisk luft här, men någon dominerande figur är väl inte han på den här nivån?

Anfallet ser helt okej ut. Ronaldinho- och Patos finesser kommer att komplementeras väl av måltjuvarna Borriello och Huntelaar.

Det finns alltså luckor i detta Milan, men även om Champions skulle tära på lagets krafter, så kan man säkert komplettera lite under januarifönstret. Man blev trea förra säsongen och de som ligger bakom kommer själva att leva med ett och annat problem.


2. Juventus
Har presterat bättre än vad jag räknat med både i ligan och Champions förra säsongen. Men den här gången tror jag verkligen på laget. Juventus styrka är åter att man har en bra blandning av unga talanger, spelare i sina bästa dagar, och rutinerade herrar som tillsammans kan utföra stordåd. Juventus kan mycket väl vinna ligan. Om det finns något negativt att tala om så är det att det finns en övertro på både unga och gamla spelare. Inte är väl Fabio Cannavaro samma spelare som han var för tre år sen? Inte är väl De Ceglie redan nu en spelare som man kan räkna till landslaget om något år? Och Legrottaglies förträfflighet som försvarare är lite överdrivet. Men i det stora hela har Juventus kvar alla de viktigaste från förra säsongen, och därtill tagit in Diego och Felipe Melo. Förra säsongen gjorde man bättre ifrån sig än många anade. I år är man en av de två stora titelkandidaterna.

1. Inter
Jag tänkte från början tippa Juventus som mästare, men ångrade mig i sista stund. Man får inte luras av Juventus överflöd av offensiva och kreativa spelare. Inter är, med all sin tråkighet, fortfarande ett oerhört tungt lag att slå och det brukar betala av sig i ligaspel. Klubben har gjort en väldigt bra ifrån sig på transfermarknaden. Luzio, Eto'o, Milito och Thiago Motta har alla något att tillföra. Inga mer avdankade Figotyper som råkar vara Morrattis favoriter en gång i tiden. I Ibrahimovic förlorar Inter förstås sin allra viktigaste spelare, men det som finns kvar och det som tagits in räcker för att ta hem scudetton för fjärde året i rad. Bästa målvakten, bästa försvaret, bästa defensiva mittfältet. Offensiva mittfältare och anfall är möjligen snäppet efter Juventus, men överlag är Inter fortfarande det cyniska laget, medan Juventus i sin oförutsägbarhet kan komma bort sig i ligan. Och jag tänker inte vända kappan efter vinden och ändra tips bara för att premiären råkade sluta som den gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om milan, inter, juventus, pato, ronaldinho

^1

Det var ingen dålig premiär av Serie A. Inget chockerande hände, om nu inte Baris kryss på San Siro inte ska räknas dit. Det kanske den ska, jag vet inte. Det är ju Serie A. Bottenlagen kan spela boll. Men om det där givna målet som tydligen inte var givet (Rivas chans i 93:e) hade blivit av så hade vi kunnat säga lite mer. Jag märker att flera i Interlägret pratar om att kryss i premiären inte är något nytt.

Jag vill ändå bestämt hävda att kryss hemma mot Udinese och borta mot Sampdoria är en annan sak än hemma mot ett lag som av nästan alla har tippats att åka ner.

Man ska dock inte dömma för mycket av premiärmatcher. Jag såg andra halvlek och tycker att duon Eto'o-Milito redan ser fräscha ut. Det kommer nog inte bli någon Mancini/Quaresma av dessa herrar.

Övrigt att notera:

* Mitt kära Cagliari blev det enda bortalaget att hålla nollan i hela omgången. Först framtiden får avgöra vad det här resultatet innebär. Svårighet att göra mål eller ett bra försvar? Jag vet inte, men jag är faktiskt helnöjd. Livorno må vara bland seriens svagare lag, men på Picchi är de inte att leka med. Och desto bättre är det väl att plocka poäng mot just dessa lag som tar sina på hemmaplan.

* Parma var väldigt nära att chocköppna med 2-1 borta i Friuli, men Di Natale visar att han är fortfarande Di Natale, och kvitterar med två minuter kvar av tiden.

* Genoa ser fortfarande fantastiska ut på Marassi. 3-2 mot Roma... Kan det vara en symbolisk markering om att laget snarare än att tappa lite kommer att höja sig jämfört med förra säsongen? Kanske det.

* Palermo tog en meriterande seger i maffiaderbyt mot Napoli.

* Milan börjar se väldigt listigt ut med Ronaldinho och Pato.

* Sampdoria imponerar med seger borta mot Catania. 2-1 och Pazzini är redan målskytt. Å andra sidan spelades den knappa sistakvarten med en man mer.

* Atalantas förmodat fantastiska anfall lyckades inte spräcka Lazios nolla på Olimpico. Säger det något om hur bra Lazio är den här säsongen, eller att Atalanta inte riktigt kommer att leva upp till de förväntningar som jag och många andra ställer på dem?

Läs även andra bloggares åsikter om premiär, milito, eto'o, di natale, cagliari, picchi, marassi, genoa

Del V

7. Genoa
Genoa må ha tappat Thiago Motta, Milito och Ferrari, men de lyckades med en ganska stor omställning även förra sommaren. Jag tror nog inte att Sergio Floccari gör lika många mål som Diego Milito, men vad jag tror och vad som verkligen händer är en annan sak. Jag hade inte heller kunnat förutse att Marco Borriello skulle lyckas så bra i Genoa som han gjorde. Bredden i Genoas trupp ser oerhört bra ut. Att jag tippar laget lägre än förra säsongen beror inte på annat än att deras spel i Europa kan komma att störa en aning; det är trots allt något de inte har gjort sen 1991/92 om jag inte minns fel. Dagarna då man körde över Liverpool i den då prestigefyllda Uefacupen. Eftersom Genoa hemma på Luigi Ferraris går så mycket på inspiration är det möjligt att de ändå inte komma att störas så mycket av lite extraarbete. Dessutom har man ju en fungerande rotering. Men let's face it, hur bra det än ser ut så måste lag som Roma och Fiorentina ses som ännu bättre. Men jag blir nog bara glad om jag har fel.

6. Napoli
Har lyckats behålla sina nyckelspelare, och förstärkt riktigt bra. Att hitta spelare som känns ointressanta i truppen är nästan en utmaning. För all del är det inga galacticos det handlar om, men den här gången tror jag inte att Napoli kommer att gå på pumpen på våren som man har gjort de senaste två säsongerna. Om ett lag med Lavezzi, Hamsik, Quagliarella, Cigarini, Santacroce, Maggio, Blasi, De Sanctis m.fl inte tar en Europaplats, då är det väl nästan en besvikelse? Saken är den att om jag tar exakt den trupp som Napoli förfogar över och ger den till en med stabil klubb och stad som Udinese från Udine, så skulle jag utan problem kunna säga att det finns en väldigt bra chans till CL-plats. Men nu är vi i Neapel och den staden kan inte stava till stabilitet.

5. Fiorentina
På plan har Fiorentina tagit fjärdeplatsen fyra säsonger i rad. Det imponerar. Jag trodde att det skulle bli stopp förra säsongen, eftersom Milan och Juventus var förstärkta, och för att jag trodde att Champions skulle ta från Violas krafter. Och egentligen så blev det också lite på det viset. Oavsett hur laget ser ut på pappret, var Fiorentina i ligaspelet svagare än vad man hade varit innan. De klarade fjärdeplatsen igen, men jag anser att det berodde mer på att Roma gick bort sig.

Den här säsongen har Roma ingen Champions att bry sig om, och förväntningarna är väldigt låga. Det gör att jag inte tror att Fiorentina lyckas placera sig före ännu en gång, även om större under har skett. Stommen i laget är i princip densamma, med skillnaden att man gett bort Felipe Melo och tagit in Marchionni. Två olika spelartyper, men det hela har komplementerats av Cristiano Zanetti - en spelare som jag inte är särskilt förtjust i, men hans kunnande kan man inte ifrågasätta.

Därtill hoppas man att ha fått ännu en tillgång i form av utveckling för den unge Jovetic.

4. Roma
Det har varit väldigt vanligt att Roma som topplag haft ett uselt mellanår under hela 2000-talet. 2002-03 föll man ner på en åttondeplats, för att säsongen därpå åter slåss om scudetton mot Milan, när ingen förväntade sig. Sen blev det fajt för kontraktet 2004-05, innan man på de två sista omgångarna lyckades snygga till placeringen lite. Därefter var det bara en trög start som gjorde att den nye Spaletti inte lyckades föra laget upp i topp fyra. Det var då man slog det dåvarande rekordet på elva raka segrar (som dock var baserat på en fuskseger mot Cagliari i Rieti, med två bjudningar till straff på övertid). Sen två andraplaceringar, följt av fiaskot senast, om man nu kan kalla en sjätteplacering för fiasko. Men det var det, litegrann.

Inget har hänt sen dess i truppen, förutom att Alberto Aquilani har lämnat klubben för Liverpool. Att Roma inte har känt att man haft pengar att spendera under transfermarknaden är en sak, att de inte tror att de hade kunnat få bättre är en annan. Jag har inte fattat om den mediokre Carracciolo (vars namn jag aldrig kan stava) är klar eller inte, men Nicolas Burdisso är det. Även om det är på lån kan jag inte se vad han kan bidra med för en klubb på den här nivån.

Jag tror inte att Roma kommer att kunna konkurrera om titeln på bra länge, och tycker att det är ett sämre lag än föregående säsong. Men om laget lever till sin (nästan) fulla potential, så bör det räcka längre. Ingen Champions finns för att störa ligaspelet och ta krafter av en trupp som på sina håll saknar bredd. Försvaret är den stora svagheten, där till och med det ledande namnet Mexes råkar vara en som har en låg lägstanivå med klumpiga tacklingar som antingen innebär att han går bort sig, eller drar på sig varningar och utvisningar.

Det som kan vara en förbättring från föregående säsong är att man har Marco Motta från start, att Baptista har en högre potential än han oftast visade upp då, och att Jeremy Menez har hunnit visa en del. Fransmannen var väldigt svag i inledningen av förra säsongen.

Läs även andra bloggares åsikter om genoa, napoli, roma, fiorentina, zanetti, jovetic, marchionni, menez, baptista, burdisso, mexes, quagliarella, floccari

Del IV

11. Lazio
Har fått en mycket bra tränare i Davide Ballardini, men på grund av konkurrensen tror jag inte att det nödvändigtvis blir så mycket bättre än förra säsongen. Då tippade jag Lazio på samma plats, och fick nästan rätt. Eventuellt kan det bli lite högre upp om bråkmakarna De Silvestri och Pandev (och även Ledesma) stannar. I det stora hela har Lazio en bred trupp, vilket är styrkan. Så har det varit länge. Särskilt offensivt. Men förstaelvan kan inte göra så mycket mer än att slåss för en Europaplats, och konkurrensen är hård. Och försvaret är väl inte så jättemycket att hänga i julgranen? Jag är också skeptisk till värvningen av Julio Cruz. Han var länge underskattad i Inter, men de senaste två åren har han gradvis sänkt sig. I det här läget känns mindre omtalade anfallare som Foggia och Makinwa mer intressanta.

10. Udinese
De flesta av de viktiga spelarna är än så länge kvar. Det räcker långt. Minuset är att Quagliarella har sålts, och att man tagit in en långsam spelare som Bernardo Corradi. Det kommer därmed att bli ungefär som det brukar vara, och med Quagliarellas frånvaro känns laget snarare försvagat än förstärkt.

9. Sampdoria
Det här är lite komplicerat. En längre skada på Pazzini eller Cassano kan räcka för att förvandla Samp till ett mittenlag med toppen av ligan utom räckhåll. Men med de två har man helt enkelt ett magiskt anfallspar, och även om övergångarna jämnar ut sig mycket, är det inte dumt med tillkomsten av Mannini och Semioli. Förra säsongens inledning var ett katastrof, men en upprepning av våren kommer att föra laget rätt så högt upp.

8. Palermo
Ballardini förde Palermo på rätt väg efter alla år av underprestationer. Med honom tror jag att det kunde ha blivit något riktig, riktigt, bra. Nu är han borta och Walter Zenga har kommit in. Det ska bli "intressant" att se hur han går ihop med Zamparini.

Ett annat byte som jag tycker är helt out är att skicka Marco Amelia till Genoa i mot Rubinho, utan att något cash tillkom. Hur jag än försöker förstå att man frivilligt tar ett sånt beslut, misslyckas jag.

Mer intressant ser det ut med den rumänske backen Goian. Men jag minns hur det blev förra gången jag rejvade om en rumäns ankomst till Sicilien, så jag ska inte göra en stor grej av det här. Dessutom handlar det om en gigantisk mittback. Inte så sexigt.

När det kommer till de mindre lagen är det extra vanligt att man talar om vikten av kontinuitet, och egentligen gäller ju detsamma för de större. Så spelarna att hålla ögat på den kommande säsongen blir nog de samma som avslutade våren; Simplicio, Miccoli och Cavani. Och sen den danske backen Kjaer, ja. Eller? En bra back, utan tvekan. Men jag avvaktar med utnämna honom till en blivande storstjärna. Väl tidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om lazio, palermo, sampdoria, udinese, quagliarella, amelia, rubinho, cavani, miccoli, kjaer, simplicio, ballardini, zenga, zamparini, cassano, pazzini, cruz

Ola Anderssons dilemma

Just den första säsong med Platinis mer rättfärdiga principer kring deltagande i Champions verkar inte få någon jätteeffekt, utöver att lag som Sporting och Celtic ersätts av typ Levski Sofia eller FC Köpenhamn.

Ämnet... berördes i alla fall i Viasats studio efter Arsenals komfortabla seger över Celtic. Sladjan Osmanagic kommenterar att det är bra att de mindre lagen som är mästare i sina egna länder får en bättre chans att kvala in.

För så är det alltså. Platser att slåss om i kvalet är nu färre, men fem av de tio kvalplatserna är reserverade för mästare från de mindre länderna. Dessa mindre ligors mästare får alltså möta varandra istället för att de ska åka ur mot andra, tredje, eller fjärdelag från de störra ligorna.

Efter Sladjan blir det Ola Anderssons tur. Han säger att han också tycker att det är bra, men att det är dåligt att de bästa lagen ska få möta varandra.

Jaha, så då är det bra, men ändå dåligt.

För det går ju inte att få båda två. Att de mäktigare lagen får möta varandra är en förutsättning för att de i mindre grad ska kunna lägga krokben för de svaga.

Så jag tolkar Olas uttalande som att det borde ha förblivit som det varit, men om Uefa på ett magiskt sätt lyckas slussa in ett par smålag, då är det också bra.

Läs även andra bloggares åsikter om platini, champions, celtic, arsenal, osmanagic, rit-ola

Del III

15. Catania
Walter Zenga är borta. Veteraner som Spinesi, Baiocco och Stovini är också borta. Men stommen i Catanias föregående säsong kvarstår. Jag vet inte hur stor roll Baiocco och Stovini spelade för laget förra säsongen, men de har nog sett sina bästa dagar för ett tag sen. Spinesi blev något av en one-hit-wonder och har redan ersatts av Miramoto.

Den stora värvningen är väl Sampdorias Delvecchio. Spelare som Paolucci och Tedesco har skickats ut. Det kan skada bredden, men av de okända som har kommit in kanske det finns några guldklimpar.

Jag vet inte om Catania vore nöjda med en 15:e-placering, men någonstans där bör laget hamna. För ett lag som fram till tre år sen inte hade varit i högsta serien på över 20 år, får det betraktas som lyckosamt, att säkra en femte raka säsong i Serie A.


14. Cagliari
Det vore fegt av mig att tippa Cagliari lägre än så. Som jag har skrivit så mycket på Svenskafans, så är Cagliari ett bättre lag på pappret än vad många tror. Det gick lite väl bra senast, men ett fall från plats 9 till 14 är realistiskt. Acquafresca är borta, vilket indirekt kan vara skillnaden mellan flera placeringar i tabellen. Han är i sig inte helt ovärderlig om man går efter hans form det sista halvåret, men målsinnet är inte att klaga på. Det kan räcka med att Acquas tå saknas i en tajt match för att 1-0 ska istället sluta 0-0, och så vidare.

Hans ersättare är den portugisiska ligans skyttekung Nenê. Inte dåligt, men risken för kulturkrock finns sannerligen om man ställs mot italienska försvarsspelare. Hursom, slipper Cagliari allvarliga skadebekymmer så kommer man att klara sig bra. Förstaelvan är bra i förhållande till de resurser som finns.

Mer om mina tankar om den kommande säsongen finns här.


13. Parma
Den rikades nykomligen är Parma. Jag har tidigare ofta sågat Parma för att jag inte ansett att de förtjänar sin (dåvarande) plats i Serie A, i form av beskrivningen av laget som ett storlag som förtjänar mer (!) Det beror förstås på att lagets framgångar på 90-talet var till stora delar köpt med Parmalats pengar. Innan det hade Parma ingen historia och höll till mest i Serie C.

I och med att klubben nu har åkt ner till Serie B, känns det lite mer som att de den här gången förtjänar sin plats. Visserligen är det pengar inblandat även den här gången, men inte alls på samma nivå. Dessutom, hur länge kan man hålla en grudge? Nu är det som det är.

Än så länge verkar det inte ha gjorts något extraordinärt med cashen. Man har till och med skickat iväg Lucarelli och Reginaldo. Men tagit in Bojinov. Många tror att det här kan bli bulgarens stora comeback, men det gör inte jag. Jag tror att han blir ännu en av alla spelare som slår igenom i tonåren för att sen aldrig riktigt komma tillbaka och utvecklas ett steg. Det var ju 2003/04 som Bojinov gjorde sig ett namn i Lecce, blott 16 år gammal. Med det sagt så är han förstås en stor tillgång för lag som inte tillhör toppen. Men det finns även frågetecken för skador. Så i dagsläget tror jag inte att Parma når den övre halvan.

12. Atalanta
Efter många år av jojo mellan Serie A och -B verkar Atalanta till slut ha hittat hem, även om jag medger att jag bara väntar på att de helt plötsligt ska ramla ner när någon minst anar det. Mer än vad jag tänker om lag som Siena eller Catania. Att komma i en negativ trend efter att ha levt i trygghet under så långt tid kan vara extra besvärligt.

Luigi Del Neri (eller Delneri eller vad han heter, ingen verkar veta säkert) har nu lämnat, och hans ersättare Gregucci är ett ganksa oprövat kort i dessa sammanhang. Ändå känns laget för bra för att börja tappa reda nu. Paolo Bianco råkar jag som Cagliaritano känna till som en duglig mittback, men den stora Caglairivärvningen (via Inter som ägde honom) - på lån - är förstås Robert Acquafresca, och i ett Atalanta som ofta anfaller än mer hejdlöst än Cagliaris kontringar, är jag övertygad om att Acqua kommer att göra många mål. Han kommer att bli som Inzaghi och Vieri varit för bergamaskerna tidigare. Fina lekkamrater kommer han få i Cristiano Doni - en av de bästa mittfältarna i ligan förra säsongen -, Valdez, Padoin, Ferreira Pinto och Leccevärvningen Tiribocchi. Frågetecken finns kanske för defensiven, men hemma i Bergamo kommer Atalanta att plocka många poäng.


Läs även andra bloggares åsikter om serie a, catania, miramoto, delvecchio, cagliari, nene, parma, bojinov, atalanta, bergamo, acquafresca

Del II

17. Bologna
I skrivande stund ligger Bologna ganska så illa till. De kan lika gärna åka ur. Känns lite udda att de släpper Sergio Volpi. Ingen har ersatt honom. Bolognas trupp är full av spelare som bara "är där". Ibland kan dessa spelare tänkas vara underskattade. Andra gånger känns det som att de bara haft turen att vid en tidpunkt spela i ett lag i den övre halvan av Serie A, och därefter levt på ett rykte. Jag skulle kunna säga att det som avgör om de åker ur eller inte är hur bra Osvaldo, som värvades för rätt dyra pengar från Fiorentina under vinteruppehållet, egentligen är. För jag skulle inte satsa alla mina pengar på Di Vaio. Dels tror jag inte att han kommer att upprepa det han gjorde förra säsongen - han är helt enkelt inte en spelare av den kalibern, och de kommer nog inte få lika många straffar som de fick då -, dels kunde de mycket väl ha åkt ur även med alla hans mål.

16. Livorno
Livorno har inte pengar, men mycket hjärta. Hemma på Armando Picchi, där fansen står emot den allmänna högervågen både på de italienska läktarna och det italienska samhället, kommer man nog att kriga till sig tillräckligt många poäng för att klara sig kvar. Det är för övrigt otroligt starkt och ganska ovanligt att direkt studsa upp igen efter en nedflyttning.

Men det handlar inte bara om romantik. Den största anledningen till att jag tippar Livorno som en överlevare är att de är den nykomling som gjort minst ändringar, och sånt brukar löna sig. Ett samspelt lag är mer effektivt än ett desperat ihopköpt lag. Livorno har därmed fortfarande samma nyckelspelare som man hade när man åkte ur, och när man åter tog klivet upp; Diamanti och Tavano. Därtill återkommer legenden Lucarelli. Hur han och Tavano kommer att fungera ihop blir intressant att se. Men jag tror och hoppas att kamratandan i klubben är så pass stark att två anfallare med mer eller mindre stjärnstatus kan gå efter en "alla med"-princip snarare än tjuraktig rivalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om bologna, di vaio, diamanti, livorno, lucarelli, osvaldo, picchi, serie a, tavano

Säsongstips

Okej, nästa vecka inleds Serie A och liksom förra året ska jag försöka tippa utgången. Jag känner mig inte lika påläst om vad som har hänt under sommaren som den gången, men tips är bara tips. Ska inte tas på alltför stort allvar.

20. Chievo
Jag kännera att det är förutsägbart att lägga en nykomling här, så jag satsar på Chievo. Det gick ju hem med Regginatipset förra gången.

Chievo har tappat Langella, Esposito, Pinzi, Makinwa och Sardo. Det är en försvagning, utan tvekan. Så även om de avslutade våren strålande, tror jag att det kan bli lika tufft som det var hösten 2008. Enklare än så kan jag inte säga det.

19. Bari
Det här är lite svårt. Jag vet verkligen ingenting om den här årgången av Bari. Jag är bara nöjd med att de är tillbaka där de hör hemma. Alla säger att det är den svagaste nykomlingen på pappret och en titt på truppen ger ingen annan uppfattning. De kommer att kunna leva lite på inspiration, men mer än så lär det väl inte bli.


18. Siena
I och med att Reggina till slut förlorade slaget och ramlade ner till Serie B, så är Siena det lag i den nedre halvan av tabellen som har varit i Serie A längst. Annorlunda uttryckt, bara Roma, Lazio, Milan, Inter och Juventus har varit i högsta serien under en längre period, Sampdoria lika länge. Under vissa år har Siena varit nederlagstippat och den fule ankungen som alla vill ha ner. Just därför tänker jag alltid att det inte kommer att ske. För att alla vill det. Men det hade ju - som jag alltid tjatar om - hänt om inte Lazio bjudit laget på en salvezza, eftersom Paolo Negro då spelade i klubben.

Men om Reggina kan, så..

Nu har Siena de närmaste åren haft ett helt okej lag som har stannat uppe med råge av skicklighet och inte någon slags fotbollens benägenhet att jävlas med bittra människor (som avskyr Siena).

En av dessa spelare har varit Mario Frick. Han har de gjort sig av med. Houssine Kharja var en av de framaträdande spelarna förra säsongen. Han är också borta. Till och med den nomadiske veteranmålskytte Nicola Amoruso har stuckit.

Kanske är det då dags för Siena att åka ner igen.

Läs även andra bloggares åsikter om bari, chievo, frick, kharja, siena

Stadio Total Fuckin' Dystopia

Just nu spelar Cagliari säsongens första tävlingsmatch borta mot Triestina.

Arenan, som alltså ligger i fascistbältets Trieste, är såhär läskig.

Jag har inget emot grundprincipen för bygget. Skelettkonstruk-tioner är alltid en bra arkitektonisk förutsättning för en fotbollsarena. Tänk San Siro. Men här blir det lite ondskefullt. Arenan, som alltså heter Nereo Rocco, tar drygt 28 000 åskådare, så den är ganska liten. Vilket förvärrar den klaustrofobiska känsla som de branta futuristiska läktarna inger.

Sen är det också intressant att arenan är förhållandevis modern. Finns det något annat lag som har en sån fräsch arena utan att ha varit i Serie A på 50 år?

Läs även andra bloggares åsikter om trieste, triestina, nereo, meazza, serie a

The Only Ones

Jag är clueless när det kommer till detaljer om hur Allsvenskan ser ut under en säsong. Så har det varit sen nån gång mellan 2004 och 2005. När Peking klev upp förra säsongen trodde jag att mitt intresse skulle återkomma, men det blev mer att jag sket i alla andra matcher. Ingen av dem påverkade ändå IFK Norrköpings öde.

Årets upplaga är inget undantag. Jag märkte dock att mästarna Kalmar FF började säsongen knackigt.

Är därför helnjöd när jag nu vädligt förvånat ser att de är tillbaka i toppstriden.

Jag hoppas att de vinner Allsvenskan igen. Jag hoppas att de blir en dynasti. Att de är så bra under en så lång period att folk som bor i Knäckebröhult börjar hålla på dem för att de inte har något eget lag att hålla på. Att lilla Kalmar har nått så här långt tack vare långsiktigt arbete är helt fuckin' wonderful. Att många lag i serien har en historia som KFF inte kan matcha känns mindre viktigt när allt är så pengastyrt nuförtiden. Och det är inte så att KFF inte har pengar. Men de kan inte splasha ut somm MFF och AIK och ändå misslyckas gång efter annan. De måste agera klokt och det har de gjort i ett halvt decennium nu. Förtjänar därför framgångarna. Om det finns fler Kalmar i Allsvenskan kanske mitt intresse för serien börjar gå upp igen.

The League + Champions

Helsingborg och Elfsborg såg ut att åter bli två svenska succégäng i denna Europa League som känns tusen gånger fräschare än 2000-talets Uefa Cup - Version Nobody Gives A Shit. Istället för att vara en Uefacup rövad på prestige och kvalitet, är nu denna Europaliga inte mindre än vad den utger sig för att vara. Förvirringen kring Intertoto är också borta.

Men Helsingborg fick inte marginalerna med sig. De kommer ju trots allt från Sverige.

Heder till Elfsborg. Jag såg inte någon av de matcherna men Braga är ett kvalificerat motstånd.

* * *

Och sen lottades det i eftermiddag.

De italienska lagen fick en generös lottning. Roma som precis pulviserat Gent, lär inte få några större bekymmer med Kosice. Lazio möter Elfsborg. Vem vet, det kanske blir svårare än man tror, men hade vi inte känt till Elfsborg så hade vi väl tänkt "äh, några töntar från ett pytteland som i och för sig spelade i gruppspelet för två år sen, men vann ju inget". Odense är säkert bra, men Genoa är bättre.

Och i Champions kunde Fiorentina ha fått Arsenal, Lyon eller Stuttgat, men slapp alla och fick Sporting Club istället. Allt annat än avancemang vore fiasko. Om Twente var typ 30 sekunder från att slå ut portugiserna, då ska La Viola inte ha några bekymmer heller. Men klart är att det inte kommer att bli någon dans på rosor.

Arsenal - Celtic är den stora höjdpunkten från Championslott-ningen.

Från Europaligan:

Shakhtar Donetsk - Sivasspor

Bröndby - Hertha Berlin

Sion - Fenerbahce (Swiss-Turkish "tension", Round 4)

Slavia Prag - Röda Stjärnan


Urvalet är förstås högst subjektivt.

Läs även andra bloggares åsikter om uefa, champions, elfsborg, italien,

An old England

En vän berättade med anledning av Bobby Robsons död att hon har en ispelad konsert med Billy Bragg, där den brittiske folk-sångaren tillägnar låten "A New England" till Robson... Because he really needs one.

Spelningen är från 1988, samma år som England floppade i EM, i Västtyskland. Fast då höll ju EM i teorin dubbelt så hög kvalitet jämfört med idag. Att sluta sist i en av endast två grupper i hela turneringen var inte det allra värsta. Det som hände där var ju att kusinerna från potatislandet Irland hamnade i samma grupp, och i sitt första mästerskap någonsin slog man Robsons England.

Jag var för ung när det hände, men minns väl Robsons England två år senare i VM 1990. Det laget anser jag vara ett av Englands mest intressanta upplagor i storturneringar, från 90-talet och framåt. Det andra är det lag man hade till VM 1998.

De lag som England haft på 2000-talet har flera gånger varit starka på pappret, men väl på plan har det varit mest så tråkigt som Svennis kan vara som person. 1990 och 1998 spelade man fortfarande en fartfylld och aggressiv fotboll som blandades med en del tekniskt kunnande. Waddle, Lineker, Gascoigne, Pearce etc. respektive Shearer, Owen, Beckham, Campbell, Scholes etc.

Robsons VM 90 var också det närmaste ett engelskt landslag har varit att vinna VM (eller EM) utanför det egna landet. Det är också enda gången som man utanför sina gränser har nått semifinal. Semifinalen spelades på Delle Alpi i Turin. England åkte ut på straffar mot Västtyskland förstås, men i förlängning träffade Waddle insidan av stolpen på ett grymt sätt. Han hade gjort mål där hade England med stor sannolikhet gått till final.

Där väntade ett hatat, tappert och på många sätt slugt Argentina som beundransvärt nog hade tagit sig hela vägen till final efter att ha blivit bombarderat med målchanser från motståndare som ofta var starkare, med varningar och skador, och till slut avstängningar... Som innebar att när man väl var framme i Rom för finalen var man utan tvekan ett skadat lag.

Hur England i en final hade klarat sig mot detta Argentina är bara spekulationer, särskilt som även de blev av med Gascoigne (avstängning) efter semin. Men jag personligen tror att de hade vunnit. Lineker hade nog fått nån chans. Och då hade vår bild av det engelska landslaget, som idag faktiskt inte bär med sig respekt - varit något helt annat.

Läs även andra bloggares åsikter om england, vm, em, robson, 1990, lineker, waddle, gascoigne, irland