Killing In The Name

Juventus må ha förlorat hemma mot Bologna och lagets patetiska försvarsspel må ha framställt Marco Di Vaio som Lionel Messi.

Men det allra mest anmärkningsvärda var en för mig ett nytt bekantskap hos gästerna.





Originalet: Zack De La Rocha från 90-talets legendariska Rage Against The Machine.



Kopian: Francesco Della Rocca från anrika Bologna FC 1909.

Ridå

I fuckin' knew it.

Sen kanske jag hade väntat mig att det där målet skulle komma i ett tidigare skede, men det gör väl hela grejen än mer typiskt. När Milan har tryckt ner Spurs kommer målet på en kontring. När Inter successivt har börjat pressa tyskarna och jagar ett mål för att åka till München med ett bättre utgångsläge, då kommer käftsmällen. Känslan har helt enkelt varit att det är något utöver det fotbollsmässiga. En förbannelse. Att vi skulle få kanske max ett italienskt lag vidare till semin hade varit logiskt. Men sättet som allt utspelar sig känns som just något som är "skrivet" (nej, jag är inte troende).

Sen undrar jag hur i HELVETE domaren kan lägga på ynka två tilläggsminuter med alla skadeavbrott som vi hade i matchen. Tre brukar vara standard och fem brukar vara att vänta efter en matchbild som den vi såg ikväll. Men två?

Han förstod sig på oss, men ändå inte, typ

Om 34 minuter ska Vincenzo Montella inleda sin tid som tillfällig ASR-tränare med att spela av den uppskjutna matchen mot Bologna från någon månad sen.

Det är inte alls längesen som Montella fortfarande spelade i klubbens prima squadra.

Minns jag inte helt fel så fick han hoppa in i 2-2-matchen borta mot Cagliari våren 2009.

Så vad ska man säga om hans chanser att ordna ett okej slut på säsongen innan Carlo Ancelotti förmodligen tar över efter sommaren?

Tja, det sägs att han fram till nu har tränat Romas 13-åringar.

Med tanke på vad jag tidigare sagt om ASR borde det vara en perfekt kombination. Ett lag som saknar tyngd och cojones borde rimligen passa pojklagstränaren (fe real this time, Diego) alldeles utmärkt.

Men antagligen är den väsentligaste punkten den om Claudio Ranieris exit.

Spontant tyckte/tycker jag att hela situationen är ett stort skämt. Ännu ett exempel på hur saker och ting upprepas om och om igen för människan utan att reaktionerna blir annorlunda den 83:e gången det händer, och så vidare.

Det är mindre än ett år sen som det talades om hur Ranieri till slut hade hittat hem till det som var hans öde - att som romare ta hand om AS Roma. På så sätt beskrevs framgången som nästan självklar. Viss överprestation, men ändå a match made in heaven.

Vi spolar fram till januari 2011. Fortfarande inget som ändras fundamentalt. Roma klättrar stadigt upp i tabellen och har CL-slutspel framför sig under våren.

3-4 matchers motgångar senare har Ranieri tydligen "tappat laget" och måste absolut gå. Roma har tappat sin CL-position i tabellen och i praktiken åkt ur mot Sjakhtar.

Snälla nån.

Hur var det nu med det där tjatet om kontinuitet? Det faller igenom så fort ett lag förlorar en handfull matcher i rad?

Jag menar inte att jag förväntat mig kommande framgångar för Ranieri om han fått vara kvar (eller "velat stanna"). Jag menar att han på sina två halvsäsonger har fört Roma till en scudettostrid, slutspel i Champions och strid om top 4-plats i ligan. Med den trupp han förfogar över är det VG+ (gymnasiets skala) i mina ögon. Ta bort Juan och Ménez och det är i princip exakt samma lag som Luciano Spalletti tog över säsongen 2005-06. Man hånar Milan mycket för utebliven generationsväxling, men om Roma är det rätt så tyst.

Man skulle i och för sig kunna argumentera för att få ändringar i det här fallet beror på begränsade möjligheter att investera i nya, bättre, spelare. Vilket är sant. Men då får man väl också leva med den verkligheten istället för att anse att tränaren har gjort sitt bara för att man riskerar att "bara" komma på en femte eller sjätteplats och åka ur åttondelen av Champions mot ett ukrainskt storlag.

Bättre än så blir det inte. Det som kan förändra något till nästa säsong är inte pojklagstränaren eller Carlo Ancelotti. Det är de eventuella miljarder som en eventuell ny ägare tar med sig.

Kom och ta oss!

Utan att veta så mycket om Walter Mazzarris andlighet utgår jag att även han som många av oss andra bär på antingen skrockfullhet eller mer eller mindre religiösa uppfattningar. Det hör till en sport där man hoppas så mycket på saker.

Hybris vore väl bästa ordet för det som Napoli sysslar med?

Napoli har mycket goda chanser att direktkvala till Champions League 2011-12, oavsett om Bundesliga snor en plats eller inte.

Napoli har hyfsat goda chanser att vinna ligan för första gången sedan Maradonas dagar, eller 21 år om vi ska vara mer precisa.

I det läget går man in i en sextondelsfinalsmatch mot Villarreal i Europa League. Svår prioritering? Nej. En scudettosköld på Napolitröjan är värd betydligt mer. Fantastiska kvällsmatcher på San Paolo i Champions är värt mycket mer.

Men Mazzarri spelar med Cavani hela matchen, liksom Lavezzi. Hur jag än försöker kan jag inte förstå hur han resonerar. Om det överhuvudtaget är han som resonerar. Visst, Cavani har varit frisk hela säsongen, men hur kan man ens ta risken att det håller i sig? Man ber om att straffas hårt när man håller på såhär. Och det sorgliga är väl att oavsett hur nära laget kommer scudetton kommer man alltid att kunna peka på EL som orsaken. Även om Cavani och Lavezzi håller sig skadefria finns frågan om trötthet också.

* * *

Följer man två matcher samtidigt, är det svårt att komma med analyser. Att Arsenal besegrar Barca med 2-1 är ingen chock, men en stor överraskning för mig. Svårtolkat läge. För i övrigt blev Wengers mannar precis så utspelade som man misstänkte att de skulle bli. Men liksom förra gången lyckades de ändå komma undan med ett resultat.

Jag som hade 90-10 till Barcas favör efter lottningen... Håller fortfarande Barca som favorit, men liksom förra gången är det oroande från deras perspektiv att Pique saknas i ett läge där Arsenal går in i matchen i ledning. Så var det inte förra gången. Det finns sammantaget en känsla av att det är Arsenals tur, men jag håller ändå fast vid ursprungstipset att Barca går vidare. Känns kanske mer 60-40 nu, men ändock...

Gör de inte det så får vi förmodligen en kvartsfinal där hälften av lagen utgörs av Arsenal, Schalke 04, Tottenham Hotspur och Shakhtar Donetsk. Antiklimax.

Inget stort, men det kommer på White Hart Lane

Hmm, nu sa jag redan efter lottningen att jag utgick ifrån att Spurs skulle ta Milan, men det var väl inte riktigt på det här sättet som jag hade tänkt mig att det skulle ske. Kontringen i sig väntat, men inte hux flux ur ingenstans.

Jag tyckte inte heller att Spurs var särskilt imponerande, oavsett vad Zlatan har att säga om det. Men sånt är ju alltid relativt. Hade FC Twente eller nåt sånt lag presterat detsamma så hade jag känt annorlunda. Men om vi ska tala om huruvida Tottenham Hotspur har tagit klivet in i finrummet, då är jag inte lika övertygad. De vann igår på ett sätt som även ett mycket sämre lag hade kunnat göra. I sin starkaste period i matchen var det inte mer än att laget "såg farligt ut".

I första delen av andra halvlek blev man så helt utspelade. I sig inget att skämmas för när man möter Milan borta, men ändå mer än vad jag hade kunnat tro.

Jag antar att Milanspelarna själva blev lite trötta av det där. För när målet kom så hade pressen redan börjat avta, och det är ingen slump att Milan inte hade någon replik bortsett från det obligatoriska på tilläggstiden.

Vad gäller Zlatan så är jag lite förvånad över att Viasat och resten av den svenska pressen har negligerat hans cykelsparkkvittering som dömdes bort. Jag lägger ingen värdering i det, men någonstans känns det som att man gör det för att inte behöva revidera den förutsägbara bilden av stjärnan som svek. Det målet hade mycket väl kunnat godkännas, och då hade allt sett annorlunda ut. Zlatan hade räddat Milan med ett konstmål och allt det där.

Men om Spurs inte imponerade nu så är jag rätt säker på att de kommer att göra det i returen. Även med en eventuell förlust hade laget öst på från början till slutet hämningslöst, och nu när man till och med har råd med misstag, kommer det att bli ännu värre. Milanfansen kan säker peka på hur man tog sig förbi hindret när man åkte till München tvungna att vinna för några år sen, men det var ett annat Milan, och Spurs är annat än Bayern - inte nödvändigtvis ett bättre lag på pappret, men ett lag med entusiasm och helt utan press från omgivningen.

Nigger, please

Som det amerikanska stonerrockbandet Fu Manchu skulle ha sagt; Nando Torres is no big deal.

Det är min inställning till ramaskriet efter att en spansk fixstjärna lämnar Liverpool FC. Jag menar, vem har folk försökt lura fram till att hans avsked blev ett faktum? Tror folk verkligen att Fernando Torres älskar LFC in i själen bara för att han talar gott om klubben som han representerar?

Kanske är det därför som så många Tipsextrafans fortfarande följer PL. Att det är två helt olika ligor är inget bekymmer om man överhuvudtaget inte ser det som händer. Kan man låtsas som att det finns en giltig koppling mellan engelska division I och Premier League på 2000-talet, då kanske man också kan låtsas som att Fernando Torres är sin generations motsvarighet till Robbie Fowler.

Jag har inte direkt något emot Torres men han har - och det här har jag säkert upprepat förr i bloggen - för mig alltid symboliserat Det nya Liverpool som bland annat tack vare Rafa Benitez (läs en era som starkt Champions-lag) accepterats i den globala fotbollen, och därmed delvis gått ifrån att vara non-nonsense-laget från en ruggig arbetarstad i norra England till ett karaktärslöst lag med röd matchdräkt.

För sådär 6 år sen minns jag ett reportage på Svt där den nye flickidolen i Atlético de Madrid pratade om hur David Beckham hade öppnat dörren för modemedvetna fotbollsspelare, apropå sin egen orientering i den banan.

Han är och var ingen Ian Rush, med andra ord.

På så sätt känns hela det här som fake outrage. Folk har velat att Torres ska vara en trotjänare, och vill nu se detta som ett svek för att kunna hålla fast vid en fotboll där det existerar sådana spelare.

Det som hände när Gerrard var på väg till Chelsea 2005 var en sak, det här en annan.

Det enda i dagens Liverpool som får mitt hjärta att klappa är... Kenny Dalglish. Jag smågrät av den overkliga känslan när han återvände som Liverpoolmanager, och föll några tårar när jag såg hans glädje efter Raul Mereiles mål mot Chelsea.

Mer om det en annan gång.

Djärvhet och kapitulering

Har redan sagt det mest seriösa som finns att säga om Alessandro Matri och hans övergång till Juventus, framförallt i den här texten som jag lade ut på Svenskafans igår.

Det som jag inte skrev, för att inte komma bort från de viktiga poängerna, är att det finns något i mig som i smyg älskar detta. En blandning av vemod, nostalgi och fascination för hela dramaturgin kring det att Massimo Cellino släpper sitt anfallsess mitt under säsongen när fortsatt spel i Serie A till nästa säsong är - trots allt - långt ifrån säkrat.

Djärvheten och dumdristigheten (?) från Cellinos sida uppskattas. För att det är lite rock & roll, utmaning av ödet, chicken race mot en ravin etc.

Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva ångra dessa känslor i ett senare skede.

Först ut i detta Matrilösa äventyr är Sampdoria borta på Luigi Ferraris ikväll. Sampdoria, vars implodering under vintern är jawdropping som våra angloamerikanska vänner säger. Garrone släpper Cassano och när de andra börjar gama efter Pazzini så får även han dra. Om Cagliaris val att släppa Matri var tveksamt så vet jag inte vad jag ska säga om det som händer med Samp.

Men jag antar att om laget hamnar i en riktig bottenstrid så har man köpt rätt man för det jobbet - Maccarone får betraktas som en specialist när det gäller salvezzamålskyttar.