Den som vill kan ha kul åt min bitterhet. Den som vill kan replikera med klyschor. Men ingen kan någonsin för mig förklara det som har hänt på rationella grunder. Ingen kan blunda för det som faktiskt har hänt, och jag kommer aldrig att göra den här bloggen till ett forum för hycklande medelväg a la Bank o Niva. Att jag inte ska uttrycka avsky mot olika fotbollslag bara för att någon råkar hålla på det och det laget. Jag kan tona ner det i en konversation beroende på vilka som är närvarande. Men på min blogg är det mina känslor och tankar och åsikter som gäller. Annars finns det ju såklart ingen vits med att ha en blogg överhuvudtaget. Blir man irriterad eller sårad av att läsa någon såga ens favoritlag så är det tough luck. Det finns ju så mycket mer att såras och uppröras av ändå. Direkta personangrepp. Attacker mot samhällsgrupper och så vidare.
Jag talar förstås om att Chelsea verkligen vann Champions League 2012.
Har förgäves försökt rationalisera bort hela grejen, men det går bara inte. Jag vet ju att jag bara lurar mig själv och att jag innerst inne känner samma sak. Att det här är förjävligt. Men framförallt sinnessjukt och nästan skrämmande. Men det sistnämnda återkommer jag till senare.
Rationaliseringsförsöken kan se ut på följande sätt:
"Det är ju ändå lite kul att det här hejaklacksbeteendet som uppstår när ena laget får spela finalen på hemmaplan får ett dråpligt slut."
"England var ju ändå på rätt sida under Andra världskriget. Nazisterna hade Blitzen. Nu kommer ett engelskt lag och segrar i München. Ger igen."
"Didier Drogba är en skön typ som jag alltid har diggat som personlighet."
"Tänk på alla fattiga barn i Afrika som nu blir jättelyckliga av att se Didi vara matchhjälte."
Ni ser. Alla förutom den första och kanske den tredje är ju väldigt fåniga. Den sista tillhör också i viss mån kategorin "positiv rasism", men jag kommer ju undan med det eftersom jag själv är en minoritet.
Men det kanske finns två rationaliseringar som faktiskt håller:
"När det kommer till det som händer i fotboll utöver de särskilda favoritlagens angelägenhet, kan inget toppa det här. Jag har nu sett den största orättvisan och behöver inte vara rädd för något längre när jag redan har sett det värsta möjliga."
Och två, det perspektiv som Erik Niva tog upp på plats i München under gårdagens sändning igår:
"När Roman Abramovich nu har fått det som han hela tiden har velat så kanske han börjar tröttna på Chelsea och snart släppa tag om det."
Det sistnämnda spelar ju i och för sig inte någon jättestor roll. Det väntar säkert andra oligarker på att ta över ett etablerat Londonlag.
Om ni för övrigt undrar varför jag ogillar Chelsea så starkt, och varför jag till exempel inte uttrycker samma missnöje med en klubb som Manchester City så orkar jag inte riktigt gå in på det här och nu. Men jag anser att det är självförklarligt om man kan sin fotbollshistoria. Förstår man inte det direkt så är man antingen okoncentrerad eller inte tillräckligt påläst. Eller har en taskig världsbild.
Nå... Nu till det som allra märkligast med detta.
Det faktum att Chelsea faktiskt lyckas vinna detta.
Chelsea gör sin överlägset sämsta säsong sedan Roman tog över klubben, men allt ordnar sig till slut ändå. Det blir deras lyckligaste säsong hittills eftersom de har längtat under en ganska lång tid efter den här CL-bucklan, och för att det har varit långt ifrån en tidsfråga på samma sätt som ligatiteln 2005.
Många lag som vunnit den här turneringen har tidigare haft en hel del flyt med sig på vägen dit. Men inget kan ändå jämföras med det som vi bevittnat under våren.
*Chelsea var så gott som dött efter första åttondelsmötet med Napoli i Neapel. Men det bor ju till och med ha varit spikat med tanke på att Napoli absolut borde ha vunnit med minst 4-1. Det var otroliga chansmissar och en boll som räddades på mållinjen.
*I returen måste man vinna med 2-0, men har usel form och möter ett lag som är särskilt bra på att kontra. Mycket riktigt radar också Napoli upp frilägen i första halvlek men missar det mesta. Chelsea lyckas till slut vinna med 4-1 efter förlängning och ta sig vidare. Man gör det dels tack vare tur men också en hel del tack vare tyngd och rutin, på tyskt vis. Men när man i efterhand sätter detta i ett sammanhang så är det ju bara en i raden av allt som går lagets väg.
*I den första semifinalen mot Barcelona blir man totalt utspelade i 90 minuter. Får mycket beröm för ett kontrollerat försvarsspel men det är ju bara en del av sanningen. Får fem solklara målchanser emot sig (inte riktigt det som är tanken om man ska kontrollera en match defensivt) och har själva knappt ett enda anfall. När domaren blåser av matchen har man ändå lyckats vinna med 1-0. Sanslöst. Rimligen tar det roliga slut i returen på Camp Nou?
*Ja, det ser länge ut som att det blir så. 0-2 i baken redan innan första halvlek är slutspelad och kaptenen Terry utvisad. Lyckas ändå reducera som en blixt från klar himmel innan halvtid.
*Försvarsinsatsen ser faktiskt bättre ut på Camp Nou än vad det gjorde på Stamford Bridge. Barca totaldominerar själva spelet men radar inte upp chanser. Skaffar dock fram en rättdömd straff i början av andra halvlek. Fram kliver världens bästa spelare Leo Messi och prickar sin straff i insidan av krysset.
Under tiden lyckas man spela bort sig helt från fjärdeplatsen i ligan och är därmed piskade att vinna finalen för att inte tappa mark i den moderna fotbollens maktkamp.
*I finalen skapar man knappt en målchans. Blir inte heller totalt nedtryckta, men Bayern är ändå klart bättre och ingenting talar för annat än en väntad hemmaseger när det återstår några minuter av matchen. Då gör Drogba 1-1 på en hörna.
*I förlängningen orsakar Drogba en straff. Fram kliver Robben och missar.
*Bör nu ha det psykologiska övertaget inför straffarna, men Bayern tar tillbaka kommandot genom att sätta sin första straff samtidigt som Neuer tar Chelseas första. Tyskarna har nu det övertaget plus att straffarna läggs framför hemmafansens curva som kan sätta extra press på ett redan pressat Chelsea. Ändå lyckas Chelsea vinna det hela innan vi har hunnit nå till sudden-straffarna efter de tio första.
Att så många gånger vara så mycket sämre och ändå lyckas vinna. Att göra det just när laget har som mest att förlora på att inte göra det (generationsväxling och utebliven Champions som väntar nästa säsong i så fall, betyder mycket i negativ bemärkelse i den moderna fotbollen). Att vara så gott som död så många gånger och ändå på något sätt undgå det uppenbara nederlaget...
Någonting är ju fel och jag kan inte annat än konstatera att det måste finnas något metafysiskt som påverkar detta. Jag tror inte det kanske, men jag tycker att det ironiskt nog är mer rationellt att konstatera det än att komma med verklighetsfrämmande bortförklaringar som mer eller mindre definierar irrationalitet och som står närmare blind tro än vetenskap och empiri.
Man kan välja att se det som har skett och utgå från det, eller försöka komma med bortförklaringar i brist på hållbara förklaringsmodeller.
Så jag kan ta klyscha för klyscha och se hur det förhåller sig till sanningen.
1. "Det här är charmen med fotboll. Att det sämre laget kan vinna"
Svar: Sant. Men det har ingenting med min poäng att göra. Poängen är att det som vi normalt ser som slumpen har gått Chelseas väg lite alltför många gånger nu och det vid varje tillfälle har varit en helt otänkbar situation som uppenbarar sig.
2. "Historien är full av mästare som haft flyt med sig."
Svar: Ja, fast aldrig i så hög grad. Det närmaste exemplet Liverpool 2005 innehåller inte alls särskilt många ofattbara utgångar i jämförelse.
3. "Fotboll jämnar ut sig. Chelsea har tidigare haft otur. Nu hade de tur."
Svar: Nja. De har haft otur men också tur. Till exempel sättet på vilket de slog ut Liverpool i semifinalen 2008. Dessutom kan ju deras otur i grader inte jämföras med turen som de har haft nu.
5. "Det handlar inte om tur. Det handlar om skicklighet, erfarenhet och taktiskt kunnande. Och effektivitet."
Svar: Wrong 'em, boyo. Visst, det är en del av det hela. Utan dessa faktorer hade Chelsea inte ens kommit i närheten av att slå ut Napoli. Men det påverkar ju inte det faktum att man så många gånger har varit klart sämre och hamnat i situationer som man bara inte ska göra om man ska ha en chans att vinna en fotbollsmatch.
Slutsats: Det finns något metafysiskt och detta något har uppenbarligen en vilja eftersom slumpen inte verkar ha avgjort skeendet här. Detta något har aktivt styrt händelserna på ett sätt som gjort det möjligt för Chelsea FC att vinna Champions League 2012.
* * *
Det enda verkligt positiva med det som skedde var att jag vann lite pengar på Chelseas framgång. Det handlar inte om någon stor summa. Det räcker inte ens till en billig Ryan Air-weekend eller en sketans ny TV. Men kanske kan jag hoppas på att ödets ironi gör att laget som jag ogillar som mest (nåja, det finns ju alltid något värre) gör så att jag kan finna lite pengalycka i framtiden. Nu har jag i alla fall en mycket större spelkassa som jag kan satsa vidare med.
* * *
Heynckes gör helt rätt i att inte låta Robben slå en straff. Jag hade på förhand definitivt trott mer på Schweinsteiger (vilken jävla spelare, förresten...) och Olic som strafftagare i det skedet, och absolut ingenting talar för att Robben hade gjort det bättre om han fått chansen.
Men det som irriterar mig är varför Robben överhuvudtaget kliver fram för att ta straffen i förlängningen när han uppenbarligen är fel person. Vad är det som gör att nervös fotbollsspelare som inte vill lägga en straff ändå går fram och gör just det? Det här var ju knappast första gången han missade ett jätteläge och till och med straffen som han satte i Madrid var halvdålig (Casillas var väl på den?).
Detta vad? är antagligen att en sån som Robben måste bevisa för andra att han faktiskt vågar. Hans stolthet vägde tyngre än klubben Bayern München och en stor del av München som stad. Tänk vilken extrem baksmälla staden nu går igenom bara för att Arjen Robben skulle försöka bevisa något. Dumt och idiotiskt. Känner mig rätt övertygad om att Schweinsteiger hade satt den.
