lördag 27 juni 2009

Inte så dumt, ändå

... Okej jag ger mig lite. U21 väckte lite mer engagemang även hos mig trots det jag skrev nedan (20/6). Sveriges upphämtning mot England var mäktigt, det går inte att förneka, och målen kom till på sätt som man aldrig ser i A-landslaget numer. Bergs killer-instinct är vackert på ett sätt som jag inte hade förstått för 10 år sen, då min beundran för planens kreatörer gjorde mig blind för det faktum att i täta matcher så är det ibland strikern längst fram guld värd, trots att det kan se så enkelt ut.

Ska en känga ges är det till målvakten Dahlin som var helt bortblåst på varenda straff som engelsmännen slog.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 26 juni 2009

6. Khomeini

Det var inte för intet som jag nedan uttryckte en tvekan om nyheten. Aftonbladet kallar det för att Iran "backar", men allt tyder på att det var helt påhittat.

Det går till historien tillsammans med historien om att en del landslagsspelare som köpt prostituerades tjänster i Östasien under en kvalrunda, dömdes till 300 piskrapp (inte omöjligt att det delats ut som en symbolisk straff) och det att Irans regering inte ville att landslaget skulle kvala in till VM 2002 och såg på något sätt till att det blev så.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bortom det atletiska

Kollade häromdagen på gamla bilder från BBC:s bevakning av VM 90.

Det var inte lite roligt att se kommentatorns reaktion på fejden mellan Völler och Riijkaard under åttondelen i Milano, som är en fantastisk historia i sig med alla förutsättningar, men det får bli en annan gång.

Det var alltså så att Riijkaard fick en varning för att ha fällt Völler och skulle därmed missa en eventuell kvartsfinal. Han såg inte ut att vara särskilt uppviglad, men medan han sprang tillbaka mot straffområdet för att försvara frisparken spottade han tysken i det hängande krullet när han sprang förbi honom.

-... Did he... Did he spit on Voller? Or was that just my imagination... Let's hope so.

Så reagerade kommentatorn utan reprisbilder. Senare visade sig även Völler vara ur balans och de båda blev utvisade. Då spottade Riijkaard igen.

Efteråt satt programledaren och Ray Wilkins i studion och beklagade det som de hade fått se. Så tråkigt för alla tittare, vilken disgrace.

Och visst var det en disgrace. Men jag undrar hur länge vi ska behöva hyckla med såna incidenter i offentliga sammanhang. Riijkaards loska var ju, med tanke på den enorma rivalitet som låg i luften den kvällen på flera olika plan, och hur han gjorde det, vem det var han gjorde det mot, gör incidenten till en av de mest underhållande i VM:s historia. Jag fullständigt älskar de bilderna trots att jag tycker att spotta är bland det vidrigaste som en människa kan göra.

Så jag undrar om de inte satt och garvade ihjäl sig i studion när det verkligen hände.

Och i så fall, hur de klarar av att hålla sig för skratt när de spelar skådespel.

Kanske måste de spela lite skådespel, vad vet jag. För barnens skull. Hade de suttit och talat om hur skön Riijkaard var på ett så fel sätt, då hade ungarna sprungit omkring på träningen dagen efteråt och spottat sina kamrater. Barn fungerar så. De vill ha positiv uppmärksamhet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

onsdag 24 juni 2009

Fel taktik

I flera dagar har det sagts att en del iranska spelare, som hade gröna armband på sig under den sista gruppspelsmatchen mot Sydkorea i VM-kvalet, har stängts av från landslaget på livstid.

Jag som såg matchen märkte faktiskt aldrig armbanden. Spelare har alltid prylar på sig och den gröna färgen ingår ju i Irans ordinarie färger.

I dessa dagar har vi lärt oss att vara kritiska mot all information som vi får, särskilt från delar av världen som ligger längre bort. Källkritik på amatörnivå.

Hashemian, Mahdavikia och Karimi har varit några av Irans största stjärnor på 2000-talet. Jag hade kunnat tro att uppgifterna var påhittade. Att de helt enkelt hade slutat eftersom de är för gamla för att spela i ytterligare ett VM. Det vore inte otänkbart, men de skulle vara way past their prime (igen med engelskan).

Men så finns det en yngre kille med i sällskapet, som jag inte vet nånting om.

Dessutom förvånar det mig inte så mycket. Fotbollsspelare brukar bestraffas för sina politiska "utspel". Eller det gör väl alla idrottsmän, förutom de få som är alldeles för bra. Fråga de amerikaner som lyfte upp sina panternävar 1968.

En del har för övrigt likställt de iranska spelarnas solidaritetsgest med panternävarna, vilket jag tycker är ett hån mot de svartas situation i 60-talets USA.

Hursomhelst borde iranierna ha valt det europeiska sättet.

Stäng inte av dem, skit bara i att ta ut dem.

Cristiano Lucarelli (m.fl.)



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 20 juni 2009

Grattis, Livorno

Playoffinalen mellan Livorno och Brescia blev till slut ingen nagelbitare. Efter 2-2 i första mötet och 0-0 i halvtid körde de röda över sina motståndarna efter paus. Tavano, Diamanti och Bergvold såg till att det blev 3-0 och Livorno är därmed tillbaka i Serie A redan efter en säsong.

För de som vet hur jobbigt Serie B verkligen är när man väl hamnar där, är det här en imponerande bedrift.

Själv trodde jag inte riktigt att de skulle kunna greja det innan man heroiskt vände på steken mot Grossetto i första rundan, efter tvåmålsunderläge från första matchen.

Livorno har under den senare delen av säsongen gett bort så många tillfällen att rycka i toppen att jag tänkte att de nu skulle ge bort tillfället att ta sig till Serie A. Till och med den goda förutsättningen som 2-2 från bortamötet i Lombardiet faktisikt är, kändes aningen oroande. För där hade man tappat en 2-0-ledning.

Men till slut löste det sig.

Jag har inte följt lagets matcher så mycket, men nog bör det ha varit betydelsefullt att man lyckades behålla så mycket av det lag som åkte ur Serie A förra säsongen; framförallt skyttekungen Tavano och den tunge mittfältaren Diamanti som fick sitt genombrott förra säsongen. Det är ju just en del av problemet med att åka ner. Man tappar hela laget och får börja om från början.

Många kommer att beklaga att detta problembarn är tillbaka i finrummet. Särskilt här i Sverige där kapitalismens hänsynslöshet (vars motståndare finns i massor på Curva Nord i Livorno) går hand-i-hand med kuken-hård-mentaliteten inom fotbollen.

Själv välkomnar jag dem. Hoppas bara att vi inte råkar hamna i en bottenstriden med dem nästa år.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

U21 för TV4:s sponsorer

Om någon undrar varför jag i denna blogg som har sådan respekt för internationell fotboll inte skriver något om U21-EM, så beror det på att jag inte bryr mig om den turneringen.

Delar av svensk fotbollsmedia har nyligen velat lansera turneringen som särskilt intressant. Att riktiga fotbollssupportrar håller koll på den och att vi i Sverige underskattar turneringens betydelse. Det sistnämnda förslaget har ratats på Bank & Niva-bloggen. Tack för det.

Jag vill i alla fall hävda att U21-EM som turnering inte alls är något som tilltalar de allra största fotbollsfanatikerna. Jag vill hävda att den i år har haussats upp i det här landet av kommersiella skäl. TV4 har under programmet Fotbollskanalen plockat fram stjärnor att skåda i turneringen av den enda anledningen att TV4 har tänkt att sända matcher från den turneringen. Reklam kallar man det med ett annat ord.

Att turneringen är en höjdpunkt för de som vill kolla in morgondagens stora spelare är en annan historia. Den gör inte mer än att lägga fokus på spelarna snarare än slutresultatet för matcherna. Om man under 90 minuter ser att den och den spelaren verkligen är en pärla som inom några år kommer att slå igenom stort, spelar det någon roll om dessa spelares lag åker ur eller inte? Det är väl inte matchens resultat som avgör hur stora talanger spelarna är.

Och även om man vill sätta lag/nationsperspektiv på det hela, kan jag fortfarande inte se att matcherna blir spännande för det.

Säg att en supporter till Gli Azzurri jättegärna vill att Italien ska ha ett bra landslag de kommande fem åren.

Om det går bra för Azzurrini i turneringen, finns det skäl att tro på en god framtid. Men räcker det inte att bara invänta utgången? Vad är poängen med att stå och heja på som i att säga "kom igen grabbar! visa mig att ni är ett bra lag!"; "JAAAAA! MÅL! Det här måste visa att vi kommer att bli grymma i VM om 5 år!"?

Nä, strunt i turneringen och ägna er dyrbara tid åt andra nöjen. Det finns tusentals. Även om det skulle vara att sitta framför YT och plocka fram klipp från den gångna säsongen, eller vad det nu kan vara. Till och med FIFAs halvt vänskapliga turnering Confederations Cup känns hetare. Där finns det i alla fall lite prestige i att vinna turneringen för vinnandets skull.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 18 juni 2009

Bäh

Det var tydligen målskillnad och inte inbördes möten som gällde igår. Därmed hade Saudi tvärtemot vad jag trodde något att förlora. De hade kunnat åkt ur vid förlust.

Jag hoppas att matchen igår inte var uppgjord. Jag såg andra halvlek. Ibland kändes det som att den definitivt inte var det, andra gånger verkade Saudi ta det väl lugnt med uppspelen.

Men att den diskussionen överhuvudtaget existerar är för jävla dåligt. Jag förstår att det är en stor tidsskillnad mellan Sydkorea och Saudiarabien, men inte fan borde det ha varit omöjligt att mötas halvvägs? Hade Saudi bara startat sent på eftermiddagen istället för kvällen, så hade matcherna kunnat gå samtidigt.

Hursomhelst kommer varken Saudi eller Nordkorea att kunna göra något vettigt i VM. Jag såg bara två och två halvors matcher från det asiatiska kvalet, men av det jag såg kan jag säga att kvaliteten inte alls har blivit så mycket bättre som man hade kunnat tro med tanke på att landslagsfotbollen blir allt jämnare. Sydkorea kommer att kunna störa litegrann, men Nordkoreas hårda defensiv kommer att kunna luckras upp av topplagen så det sjunger om det, och Saudi lär väl inte göra särskilt många mål. Kanske kan man låta bli att bli utklassade den här gången i alla fall. Beroende på lottningen.

Japan och Australien har jag inte sett något av så jag säger inget.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 17 juni 2009

Undanskymt kvalspel

Medan hela världen följer det som städer i iranska storstäder med missnöjesdemonstrationer, spelar fotbollslaget fortfarande om en plats i VM.

För tio minuter sen avslutade man bortamatchen mot Sydkorea. 1-1. Ett farligt resultat, men det kunde ha varit mycket värre, då förlust hade inneburit bye bye South Africa.

Det som behövs för ett avancemang nu är att Saudiarabien vinner sin kvällsmatch hemma i Riyadh mot Nordkorea.

Konspirationstankarna kommer då genast på tal, eftersom Saudi och Nordkorea kan komma överens om att spela oavgjort för att hjälpa varandra till VM.

Frågan är då hur mycket Saudi hatar Iran, eller hur rädda de är för att inte lyckas besegra Nordkorea.

För om det blir oavgjort där, har Saudi visserligen manövrerat ut Iran, men behöver då fortsätta att kvala. Playoff mot (förmodligen) Bahrain och sen Nya Zeeland. Värre hinder har man sett, men varför riskera något?

Eller så blir det bara oavgjort för att Nordkorea har tillräckligt med karaktär för att säkra chansen till VM.

Jag har i alla fall fortfarande inte glömt hösten 2001, då ett sportsligt omotiverat Bahrain såg till att få bort Iran från en direktplats genom att på osportsligt manér vinna med 3-1 (inte för att de vann omotiverat, utan för fult spel och maskning, fråga Chris Härenstam om ni inte tror mig) och därefter sprang omkring med den saudiska flaggan. Det finns en hel del osund nationalism även i mellanöstern...

måndag 15 juni 2009

Bara italienare kan lyckas med sånt

Italiens bisarra ljusblå-bruna dräkt har totalt fängslat mig.

När nyheten om att de skulle bära dessa färger under Confed kom ut för något halvår sen eller så, trodde jag först att det var skämt.

Sen visste jag inte vad tanken var. Kändes som en PR-kupp för att göra Confed mer intressant.

Men idag när jag väl såg dem, tyckte jag efter ett tag att det var så snyggt.

Jag skulle fortfarande tycka att det vore hemskt om de skulle spela så i ett VM, men om vi bortser från skymfen mot ett landslags historia, så är det snyggt.

Fast det är ju tänkt att shortsen ska vara vita. Något som jag normalt är positiv till, men just i den här kombinationen misstänker jag att det kommer att bli rätt så fult. En plagg kan göra mycket för en dräkt.

Så de har lyckats. Jag tycker inte ens att Confederation Cup borde spelas, men om jag inte är upptagen med annat kommer jag att hålla ögat på just Italiens matcher. Och hoppas att de behåller de bruna shortsen.

* * *

Angående Egyptens sköna protest mot att fjärdedomaren ska ha påverkat bedömningen av den uppenbara handsen, det kommer aldrig att gå in. FIFA tror mer på ordning och reda än rättvisa. De resonerar nog som så att om vi låter folk öppna käften så kommer det alltid att bli en massa pladder efter matcherna.

Lite synd. Jag tror folk skulle få lite respekt för FIFA om de kom ner på jorden lite.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 14 juni 2009

11-20

... Självklart vill ni nördar ha mer?

Här är resten som fullbordar top 20.

11. Lyon (9) - 78 -- 38 - 19 - 21 -- 136-91 -- 133
12. Inter (8) - 74 -- 34 - 21 - 19 -- 103-77 -- 123
13. PSV (13) - 96 -- 34 - 18 - 44 -- 102-133 -- 120
14. Valencia (6) - 70 -- 32 - 21 - 17 -- 98-66 -- 117
15. Ajax (8) - 74 -- 31 - 21 - 22 -- 88-68 -- 114
16. Dynamo Kiev (14) - 92 -- 28 - 19 - 45 -- 118-145 -- 103
17. Borussia Dortmund (6) - 53 -- 26 - 12 - 15 -- 75-54 -- 90
18. Bayer Leverkusen (7) - 65 -- 24 - 14 - 27 -- 103-110 -- 86
19. Deportivo La Coruña (5) - 58 -- 23 - 15 - 20 -- 74-79 -- 84
20. Panathinaikos (8) - 64 -- 23 - 15 - 26 -- 71-86 -- 84

lördag 13 juni 2009

Maraton för Champions

Några veckor efter finalen i Rom är det dags för uppdateringen av Champions Leagues maratontabell. Det finns säkert en annorlunda version någonstans där man även räknat in kvalmatcher. Men för mig är kval just kval och inget annat. Top 10 ser ut på följande sätt efter den här säsongen:

(antal säsonger) - matcher -- vunna - oavgjorda - förluster -- gjorda mål - insläppta mål -- poäng

Notera att det är bara CL, med föregångaren Europacupen ej räknat. 1992/93 är alltså första säsongen.

*1. Manchester United (15) - 157 --82 - 43 - 32 -- 272-144 -- 289
*2. Barcelona (14) - 142 -- 78 - 37 - 27 -- 271 - 148 -- 271
*3. Real Madrid (13) - 143 -- 77 - 29 - 37 -- 270-169 -- 260
*4. Milan (12) - 131 -- 69 - 35 - 27 -- 199-98 -- 242
*5. Bayern München (12) - 128 -- 60 - 39 - 29 -- 203-136 -- 219
*6. Juventus (11) - 113 -- 54 - 30 - 29 -- 181-115-- 192
*7. Porto (14) - 125 -- 51 - 34 - 40 -- 159-136 -- 187
*8. Arsenal (11) - 111 -- 49 - 32 - 30 -- 156-108 -- 179
*9. Chelsea (7) - 84 -- 40 - 27 - 16 -- 125-70 -- 147
10. Liverpool (7) - 76 -- 38 - 22 - 16 -- 123-64 -- 136

Anmärkningar jämfört med förra säsongen; Reals oförmåga att ta sig förbi åttondelen har gett utslag (Barca gick om den här säsongen), och så kommer Chelsea och Liverpool med raska steg mot toppen. Fast Chelseas statistik är ju till 6/7 köpt av Roman Abramovich, så vem bryr sig.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 12 juni 2009

Till de som tar nationalhymnen på för stort allvar

Något oväntat blev en av VM 1990:s största profiler Paul Gascoigne.

Oväntat för att det var först under turneringen som han fick sitt internationella genombrott.

Väntat för att han var fullständigt galen.

Att jag ens behöver presentera honom är lite absurt, men det har gått ett decennium sen Gazza fortfarande betraktades som en stjärna inom fotbollen.

Det var hursomhelst främst hans spel som gjorde honom berömd. 1990 fanns ingen internet och tekniken var tack och lov begränsad, vilket innebar att mycket av energin gick åt att plocka fram bra fotbollsbilder, istället för den totala personfixeringen, och prioriteringen av underhållning framför analys.

Men allt sånt är ju relativt. För de äldre var det redan för mycket pajaseri redan då. Gazza, Higuita, Roger Millas dans vid hörnflaggan.

Hursomhelst...

En av Gascoignes märkliga saker var att han räckte ut tungan framför kameran varje gång den engelska nationalsången spelades inför matcherna.

Många engelsmän tyckte att det visade brist på respekt för nationen.

Turneringen är Englands näst mest framgångsrika i VM-historien.

Efter 1-1 mot Irland, 0-0 mot Holland och 1-0 mot Egypten i Grupp F, åkte man in till fastlandet från Sardinien.

Belgien besegrades med 1-0 i åttondelen, och Kamerun med 3-2 i kvarten. Båda efter förlängning.

Inför semifinalen mot Västtyskland förklarade Gascoigne för de engelska TV-tittarna att det där med att räcka ut tungan under nationalsången var något som han gjorde i första matchen, och det har därefter fortsatt som en turgrej.

1-1 mot Irland var inget skrytresultat, men Gascogine menade att de i alla fall inte förlorade.

Sedan dess hade han räckt ut tungan, och England var obesegrat.

Men om det stör er så mycket, sa Gazza, ska jag lägga av med det.

När kameran drog förbi de engelska spelarna under God Save The Queen, på Delle Alpi i Turin, så log bara Gazza lite. Ingen tunga.

Och hur det gick vet väl alla.

Västtyskland vann på straffar.

Om bara det funnits plats för lite humor i nationalism...



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 11 juni 2009

Myt och sanning

Ständigt detta Ecuador. Den här gången från en annan vinkel.

Man lär sig aldrig. Varje gång det blir dagens för ett av storlagen att åka till Quito eller La Paz tänker man att myten kanske föder sig själv, så att säga. Att snacket om hög höjd är en överdrift som bildar mentala spärrar för brasilianska- och argentinska spelare. Att förr eller senare kommer det att bli mest som en liten fördel som i slutändan inte spelar någon större roll.

Det är delvis konsekvensen av okunnighet. Följer man sydamerikansk fotboll närmare än vad jag gör, då kanske man har insett detta för längsen.

När jag igår började ägna mer uppmärksamhet åt matchen Ecuador - Argentina, en bit in i andra halvlek, såg Argentina ut att vara numret större.

5-10 minuter senare var de helt borta ur matchen. Det fanns plötsligt knappt några argentinska spelare kvar på motståndarnas planhalva. Inte ens Lionel Messi.

Ecuador styrde matchen och vann med 2-0.

Jag ska aldrig underskatta den höga höjden igen.

Att Argentina ska missa VM kan vi dock glömma. Även om de ramlar ner till femteplatsen kommer de att knocka ut ett CONCACAF-lag i playoff. Jag kan verkligen inte se Honduras, Costa Rica, Trinidad & Tobago etc. slå Diegos lag över två matcher. Inte ens Mexiko.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 10 juni 2009

måndag 8 juni 2009

Nya aktörer i Sydamerika

Kollade på Peru - Ecuador med ena ögat igår. Kan konstatera att Ecuador numer verkligen är ett bra landslag.

Jag vet att de har spelat i två raka VM-slutspel, men dessa tillskrev jag Quitos höga höjd. Nio bortamatcher till trots, sådär tio extrapoäng för den fördelen räcker ju för avancemang till slutspelet.

Eller så är Peru ett landslag helt i spillror, som håller typ Slovenienklass. Tragiskt för Cubillas och gänget att bevittna. Och även jag tycker att det är synd. Deras röda diagonaler är så VM-historia som det kan bli.

Hursomhelst, detta anonyma Ecuador var klart närmare 3-1 än kvittering för hemmalaget.

Så kanske måste jag till slut acceptera Ecuador som ett av Sydamerikas starkare landslag. Under min uppväxt var det annars Argentina och Brasilien, följt av Colombia och Uruguay, och snäppet efter Paraguay och Chile.

Men mest blev jag fångad av den märkliga arenan i Lima.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 7 juni 2009

Frank De Boer

Efter sex raka segrar är Holland redan klar för VM. Resan till Sydafrika kan redan bokas.

Två andra lag som har full pott just nu är Spanien och... England.

Både Holland och England har alltså varit anmärkningsvärt skärpta i kvalet. Väl villiga att åka ner till Sydafrika.

Undrar vad det beror på...

Låg potential ger dåliga resultat

Att förlora hemma på Danmark fanns inte riktigt på kartan. Ändå kom nog den största smällen från Tirana där Bruno Alves gav Portugal ett segermål i den tredje övertidsminuten.

För hur färglöst Sverige än har varit i det här kvalet, hade 1-1 mellan Albanien och Portugal inneburit att de sistnämnda hade varit ännu sämre, rent resultatmässigt.

Nu är Portugal och Sverige båda lika. De har spelat oavgjort mot varandra, och sen har de båda förlorat mot Danmark hemma, och förutsatt att Sverige slår Albanien hemma (vilket egentligen inte är så givet som vi kanske tror), kommer man båda att ha tagit fyra poäng mot Albanien, förmodligen i slutändan sex poäng mot Malta. Sen har Sverige en seger mot Ungern medan Portugal inte mött dem alls så långt. Ungern kommer inte att nå andraplatsen om jag får uttala mig om deras chans, men de är tillräckligt svårslagna för att man inte ska kunna ta ut något i förskott där. Så avgörandet lär bero på hur Sverige och Portugal klarar sig över två matcher mot Ungern, samt vad Portugal lyckas åtstadkomma i Köpenhamn.

Men jag känner mig ändå ganska övertygad om att det blir Sverige som åker. Portugal kommer att göra fler mål än Sverige och om de hamnar på lika många poäng kommer det att avgöra.

Sverige är inget bra landslag idag. Fortfarande svårslaget, men konstruktivt är potentialen låg. Ibras prestation igår visade att han aldrig kommer att bli lika bra i landslaget som i klubblaget. Det finns inte längre någon tvekan om det. Hans medspelare är för dåliga; Henke har sedan ett par år tillbaka tappat lite av sin gamla farlighet. Elmander har inte variat i form sen förra kvalet. Wilhelmson är kanske ännu svagare. Källström kommer aldrig att bli någon stjärna. Sebbe Larsson är ingen lirare. Rosenberg en medelmåtta.

Det finns såklart fortfarande en chans att det blir avancemang till VM. Kanske kommer det någon strumprullare i Köpenhamn som avgör. Kanske en enkel playoff (om nu andraplatsen räcker till det), kanske till och med tur med lottning i slutspelet. Men det här laget är klart sämre än de som ställde upp i EM 2004 och VM 2006. Det var ingen överraskning att man inte kunde föra matchen tillräckligt bra för att komma tillbaka från underläget, och vad spelarna själva och media talar om när man säger att det skapades tillräckligt många chanser för att vinna den här matchen, då vet jag inte vad det är som åsyftas. Det skapades bara två ordentliga målchanser av Sverige, och att begära två mål av det är inte så realitsikt. Resten var bara halvchanser, i form av farliga inlägg och skott som gick rakt på Sörensen. Viasat ville ytligt framställa Sörensen som en vägg bara för att han höll nollan, men han gjorde inte en enda svettig räddning i hela matchen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 6 juni 2009

Buffon & Me

Det har kommit till min kännedom att Gigi Buffon hade Thomas N'Kono, den smått legendariske kameruanske målvakten från VM 1982 och 1990, och tidigare lagkamrat med Maradona i Barcelona, som en idol när han var liten. Det var N'Kono som fick Buffon att vilja bli målvakt och han brukade hålla på Kamerun (antagligen i andrahand, efter Italien).

Därmed höjs hans status hos mig från "rätt skön, men hur är det med ryktena om hans fascistvurmande som ung?" till "oj vilken sympatisk kille".

Jag utgår från att de flesta som har följt den här bloggen redan känner till det, men annars; min relation till fotboll hade varit något helt annat utan min visuella erfarenhet av Italia 90, och den här bloggen, om den hade existerat, hade förstås hetat något helt annat. Premiärmatchen var Argentina - Kamerun. En av många konsekvenser av den magiska tillställningen var att Kamerun blev landslaget att hålla på för min del. Tack och lov var jag inte bekant med konceptet att man måste hålla på det lag som kommer från samma nation som en själv.

Förmodligen fick Buffon sitt Kamerunintryck under VM 82 när Italien spelade oavgjort mot Kamerun i första gruppspelet. Kamerun gick obesegrat från den turneringen men åkte ändå ut redan där. Tre oavgjorda matcher räckte inte för avancemang. Eller, det räckte för Italien, som gick vidare på fler gjorda mål (2-2 respektive 1-1).

Nevertheless, jag och Buffon har en sak gemensamt nu.

It's a Cameroon thang.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 4 juni 2009

Tack för kaffet (sorry)

Oj.

Med stora värvningar brukar allt förnekas till allra sista stund. Blev lite chockad av att Milan nu öppet talar om att Kaká är till salu.

Det är den störste spelaren som lämnar Milan på 2000-talet. Shevchenko kunde göra mål, men Kaká har varit den store liraren. Mellan 2005 och nån gång i mitten-slutet av 2006 var han kanske världens bästa spelare.

Detta kommer Milan att lida för, onekligen. Pato är ingen dålig spelare, men han kan inte fylla Kakás skor. Inte samma roll i laget.

Men en annan sak som förvånar mig lite är att Berlusconi tydligen ska ha sagt att han inte vill bygga en ny arena eftersom han älskar San Siro. Synd att Henri Nekmouche tvärtom har sån pissig inställning till den frågan. Svenska fotbollsfans i ett nötskal annars. "Vi måste ju hänga med". Gud. Man United har ju inte lämnat Old Trafford, Henri.

Det som är riktigt förvånande är det som jag blir tvungen att säga nu. Trodde aldrig att det skulle hända...

Forza Berlusconi!

tisdag 2 juni 2009

Mitt blödande hjärta för Carletto, och tvetydiga språkkrav

Carlo Ancelotti gjorde intervju på engelska för Chelsea-TV igår. Aldrig tidigare har jag känt sånt medlidande för karln.

Jag tillhör inte någon av hans beundrare och troligen bidrar det till känslorna. Varför, vet jag inte, men jag har aldrig sett Milans framgångar som hans verk. Kanske har jag bara låst mig fast vid att han inte var märkvärdigt framgångsrik under sina år i Parma och Juventus. Kanske för att det för mig är lättare att se tränarens storhet när laget uppträder taktiskt disciplinerat. Först då anar man att någon verkligen har fått in en spelidé hos spelarna. Med Milan har framgångarna till synes berott på stjärnspelare som Kaká, Seedorf, Pirlo, Shevchenko etc. Genomklappningarna bakåt har varit för många för att jag ska se Ancelotti som en cynisk strateg, typ José Mourinho, typ Hector Cuper, typ Fabio Capello.

Jag har inte varit ensam om den här skepticismen. Om inte annat så har Ancelotti inte varit särskilt trovärdig som ledare i Milan, på grund av Berlusconi och Gallianis hårda grepp om hur även laget Milan sköts.

Oavsett alla dessa negativa tankar har Ancelottis Milan inte levererat de senaste åren, varpå folk i två år eller så har väntat på att han ska få sparken eller avgå. Det är där den sorgliga berättelsen börjar.

Förra säsongen började han prata varmt om Roma, vilket förstås upplevdes som patetiskt av många. Det var inte bara fina ord om hans gamla lag, utan antydan om att han så gärna ville träna dem i framtiden.

Eftersom alla visste att han kanske inte var så jätteviktig för Milan längre, framstod utspelet som desperation.

Han fick en sista chans den här säsongen, men lyckades inte vinna ligan och åkte ur Uefacupen alldeles för tidigt.

Med andra ord har han haft UNWANTED stämplad i pannan under en lång tid. Han har levt på Milans familjära profil.

Men nu har alltså även den kärleken nått sin gräns. Ancelotti har i praktiken sparkats bort från Milan. Som en sårad Nalle Puh åker han upp till England för att ta hand om Roman Abramovichs leksak.

Och så får han släppa sina sista spår av stolthet och svara på frågor med bruten engelska. Intervjun kan sammanfattas ungefär så här;

Me likey Chelsea and Premier League. I want to win Champions League with Chelsea. I watch Premier League on television. Many good players. This is a great opportunity. I like.

* * *

Från känslan av medlidande går jag över till känslan av irritation när Chelsea-studion fortsätter att älta om viken av att Ancelotti lär sig bättre engelska. Det som även svensk fotbollsmedia ständigt har tjatat om.

Att språket är en fördel är ingen hemlighet.

Men varför gäller detta bara när en tränare åker till England.

Kan någon påminna mig om en fras i stil med "Frank Riijkaard måste lära sig spanska för att lyckas i Barcelona" när han gick dit? Nej, just det. Inte ens nära. Det verkar som att tränarens språk bara är viktigt när det är engelska som han måste behärska väl. Folk berömmer Mourinho för att han lärt sig italienska så snabbt, men det var ingen som tog upp det som en förutsättning för framgång när han blev klar för Inter.

Någonstans kanske man kan gräva fram lite beundran för Storbritannien. Deras gamla imperium står sig fortfarande stark, såpass att vi applicerar deras inskränkhet på våra diskussioner om fotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,