Heads up för Allsvenskan

För fyra år sedan började jag skriva en "bloggserie" om hur jag ville att diverse turnering eller liga skulle se ut sett till deltagande lag. Exempelvis Det ultimata EPL där jag listade de tjugo lag som jag ville ha i Premier League, med både subjektiva och neutrala motiveringar. Jag gjorde också Det ultimata VM, det ultimata Serie A och det ultimata La Liga.

Det var då tänkt att jag även skulle köra svensk fotboll och Allsvenskan, men tills jag hann komma dit hade jag tappat lusten.

Annat är det nu.

I vuxen ålder har jag aldrig gillat Allsvenskan så mycket som jag gör just nu, även om jag bara sett ett par hela matcher. Men det spelar mindre roll. Sammandragen finns där, samtalen, återblickarna och... Sverige. Landet där vi bor. Städerna som berör oss på ett sätt som många utländska inte gör. De är fantasin och drömmarna. Det här är verkligheten.

Tröttheten på fotboll som jag yttrade i senaste inlägget har börjat avta, mycket tack vare premiären av Serie A.

Men just nu är det egentligen all about Allsvenskan. Ligan som jag mer eller mindre lämnade av olika skäl en bit in på 2000-talet. När IFK Norrköping först åkte ur den, men också att jag ogillade kommersialiseringen, hur man försökte klä den här spelmässigt usla ligan i en kostym som inte passade den.

Det har hänt saker sen dess. Allsvenskan har förblivit tokjämn och även om publiktillströmningen har avtagit så står den sig fortfarande stark i det mesta utöver det sportsliga jämfört med de flesta andra länder, faktiskt. Om vi betänker att många av klubbarna kommer från väldigt små städer.

Och kanske har mitt förhållande till Sverige också förändrats en aning. Nu har jag ett jobb, just nu i en lite knepig situation förvisso, men jag har allt det elementära som man behöver i sitt liv. Det är en annan sak att vara en återvändande student med bleka framtidförhoppningar... Stänga in sig och dämpa ångesten med fotboll från fascinerande länder som Italien.

Jag behöver kanske inte ens förklara det. De som läser den här bloggen fattar ju det ändå. Jag menar, FUCK Europa och FUCK alla töntiga tyckare därute som gråter över hur dåligt svensk fotboll "hävdar sig i Europa". FUCK de glassiga hjärtlösa ligorna som Allsvenskan jämförs med. Men också FUCK alla jävla PATETISKA SUNKLIGOR som vi ska se upp till för att deras topplag lyckas skapligt i Europa? Vad fan bryr jag mig om FC Sheriff eller Dinamo Zagreb? Vad bryr jag mig om brassar i Donetsk som till skillnad från Allsvenska spelare kan passa en boll, men som halva säsongen kör serielunk i en tragisk idrottsplats där 500 pers kommer för att se sitt hemmalag torska med 0-4 mot oligarkens skrytbygge?

Allsvenskan och svensk fotboll har absolut sina brister. Många förbund och klubbstyrelser styrs av extremt osympatiska gubbar som ofta verkar hata sporten som de arbetar med. Det är rätt oförståeligt och gapet till de passionerade svenska fotbollsfansen är enormt. Det är en gåta att de hamnat där de gjort och någonstans måste vi som supportrar ta på oss att vi tillåtit det. Ja, det här är egentligen ett eget ämne. Jag vill bara förtydliga att det är inte alla som ska ha "cred". Jag antar att Allsvenskans sportsligt usla kvalitet kanske också är dess räddning. De som vill sopa bort "packet" och ersätta det med köpkraftiga barnfamiljer och kostymnissar kan knappt göra det eftersom Allsvenskan till viss del håller på att förvandlas till en subkultur. Det är svårt att se någon annan utveckling när nya fotbollsälskande generationer (som älskar det sportsliga men kanske inte scenen fotboll) struntar i Allsvenskan och föredrar toppfotboll på TV. Eller någon sunkig Ryanairresa till England eller kontinenten.

Whatever.

Det här inlägget har nu blivit så lång att jag väntar med att köra igång direkt. Men it's coming your way, alltså. Den ultimata Allsvenskan.

"But this guy saved us from liquidation and administration and it's his club."

För att vara fotbollens hemland har många engelska fotbollsfans en jävligt dålig känsla för vad fotboll handlar om. Faktiskt en jävla brist på balls. Inga rakade skallar, krossade ölflaskor eller knytnävesslag kommer att ändra på det.

Mannen bakom citatet ovan är medlem (och eventuellt någon typ av ledare?) i Hull Citys officiella supporterförening. Det kan man läsa i den här artikeln från The Guardian om det faktum att klubbens nya egyptiska ägare har bestämt sig för att klubben inte längre ska heta Hull City AFC, utan Hull City Tigers och internationellt bara Hull Tigers.

Noble heter supportern och han syftar på att egyptiern räddade klubben från att gå i konkurs.

Han har betalat.

Så nu är det HANS KLUBB. Efter drygt 100 år. "I'm a bit of a traditionalist", jo, jag märker det. A bit of.

Det som händer med Hull är förstås inte lika vidrigt som det som hände Cardiff City förra året. Tigers har varit ett smeknamn för Hull även tidigare, så det är ju inte riktigt samma sak som att byta klubbens färger för att det säljer bättre i Asien, där Cardiffs malaysiske ägre kom ifrån.

Men Hull Tigers är ju just den typen av kommersiella namn som icke-klubbar i Nordamerika kallar sig för. Ägarens son talar om att City i namnet är irrelevant. Faktiskt är det ju inte. Det är det engelska ordet för stad. En stad och en fotbollsklubb. En ganska enkel historia egentligen. Det är det som gör fotbollen så speciell jämfört med hockeyn, basketen och den amerikanska fotbollen på andra sidan atlanten där man har franchiselag istället, inte riktiga klubbar.

Ägaren och hans son talar om branding och allt möjligt. De kan inget om fotboll, men de kan affärsvärlden. Sen kommer de till en fotbollsstad, snor deras klubb och pratar en massa smörja i tron att det ska imponera. De kan förstås dra åt helvete.

Tillbaka så till början. Jag kan tänka mig att någon tycker att det är så orättvist av mig att beskylla de engelska fotbollsfansen när sådana här saker händer, men ja, indirekt kan jag faktiskt göra det. Självklart har jag inte pekat ut alla, men faktiskt en klart större del av supporterskaran än vad man normalt inbillar sig. Det här kommer ju inte som en blixt från klar himmel. I omkring tio år har vi sett det här mönstret och engelsk fotboll i stort har släppt in detta. Accepterat den modellen. Att en gubbe med en fet plånka kan köpa en klubb och göra vad fan han behagar med den. Om man inte var för lat för att tänka efter vid steg ett, så hade man insett att konsekvensen är detta steg fem eller vad det nu handlar om.

Självklart är detta inte unikt England, men det är en plats. Det finns andra platser där supportrarna hade genast organiserat sig och lyckats stoppa den här typen av förändringar. Man hade helt enkelt inte accepterat det och ställt till med ett helvete.

Jag har tänkt på mitt liv utanför fotbollen för att se vad det är som den här sommaren har skapat något av en avsmak för den. Det har funnits ganska mycket som har kunnat förklara ganska mycket, men nu börjar jag undra om det inte till stor del handlar om fotbollen själv. I så många år har dess vulgära kommersialisering pågått och jag har gnällt, utan att för den sakens skull känna någon distans mellan mig och den här riten som jag älskar.

Nu kanske jag har fått en överdos. Klubbarnas sätt att agera som företag och sälja sin klubb till allmänheten som om det vore ett klädmärke eller en surfplatta får mig att spy och det är framförallt så himla patetiskt. Jag vet inte om jag pallar mer. Jag förstår inte varför jag ska behöva palla mer. Varför VI ska palla mer. Tusentals intelligenta människor som ser samma saker som jag gör, ungefär, men det bara fortsätter säsong in och säsong ut.

Vi får se hur det känns i september.