Lottningen, Del III

...

Grupp C - England, USA, Algeriet, Slovenien

England fick en enkel lottning. Det kan alla skriva under på. Eller vänta. Engalnd fick en relativt enkel lottning. Men det gör inte gruppen mindre intressant.

USA har under några år varit ett landslag som mer eller mindre dominerat sitt geografiska område, men samtidigt varit väldigt oberäkneligt, delvis för att området inte har så många internationellt starka nationer utöver Mexiko. Man spelar också mer brittiskt än britterna själva. Det kommer att krydda derbystämningen inför öppningsmatchen mot England extra.

Algeriet är ett arabiskt land och det kommer nästan per automatik att skapa en del... "Infekterade" vibbar inför matchen mot USA. Lär inte blir så vänskapligt mot England heller, för den delen.

Slovenien är ett lag som gemene man inte vet så mycket om. Jag har tidigare sågat laget som ett tråkigt och meningslöst inslag i EM 2000 och VM 2002, men den här gången har jag lite mer respekt. Kan inte säga riktigt varför. Kanske för att de hela tiden klarade sig när ingen utanför Slovenien trodde på laget. Jag har hursomhelst väldigt svårt att spå utgången av deras VM-äventyr.

Lottningen, Del II

...

Grupp B - Argentina, Nigeria, Sydkorea, Grekland

Det lustiga med den här gruppen är att den är nästan en kopia på Argentinas Grupp D från VM 1994, när det var precis samma lag som möttes förutom Bulgarien som nu ersätts av Sydkorea.

Sydkorea som däremot var med i Argentinas grupp i VM 1986.

Sammantaget blir detta alltså lite av Gruppen Argentinas VM-historia.

Jag noterar också att 1994 var sista gången som Maradona var med i VM. Efter Maradonas avsked har Argentina aldrig kommit längre än kvartsfinal. Innan Maradonas entré hade Argentina aldrig kommit längre än kvartsfinal utanför det egna hemlandet, bortsett från 1930.

1994 var Maradona med och man åkte ut i åttondelen, men hela vändningen i det mästerskapet kom när Maradona diskades från VM. Två segrar innan, två förluster efter.

Argentinas kval har varit bedrövligt, men jag hoppas att traditionen gör att Argentina åter lyckas ta sig fram halvt lamslaget tack vare Diegos gudomliga närvaro. Att de är så nederlagstippade gör bara minnet till VM 90 ännu starkare.

Hursomhelst, bortsett från allt detta så känns det lite korkat att säga det, för alla andra kommer att säga precis samma sak; jag tror att Argentina tar sig vidare från den här gruppen.

Fast det var längesen som man å andra sidan behövde diskutera deras möjligheter att avancera från gruppspelet.

Nigeria är tillbaka efter åtta år. Senast de var med var det ett försvagat lag jämfört med 1998 och det var knappt att man märktes. En uddamålsförlust mot Argentina, 0-0 mot England och 1-2 mot Sverige.

Den här gången fick man en oväntat fripass efter att Tunisien svikit i den sista kvalomgången. Med alla gamla stjärnor borta blir det intressant att se vad det är för startelva som de ställer upp med. Jag hoppas att de tar sig vidare men kan i dagsläget inte uttala mig om chansena.

Sydkorea är ett landslag som jag respekterar, men det kommer dröja länge innan jag kan förlåta dem för VM 2002, då de fick domarna med sig mot Italien och framförallt mot Spanien. Det senare är för mig en skandalmatch utan dess like. Sen i somras slog de ut Iran ur VM utan att ha något att spela för. Proffsigt, ja. Irriterande, ja.

Grekland bjöd på det mest vansinniga fegspelet som man sett i inledningen av EM för 1,5 år sen. Rehagel är kvar och när spelet är så överdrivet tråkigt, är det ganska lockande. Jag kan därför nästan säga att jag hoppas att de bjuder på några riktigt tajta matcher, eftersom jag börjar bli riktigt jävla trött på tjatet om hur offensiv fotboll är att föredra, blah blah. Det har börjat nå propgandanivåer. Grekland får gärna skapa lite oreda i den konsensusstämningen.

VM-lottningen, Del I

Dags då för en genomgång av VM-lottningen som ägde rum för några veckor sen. Med de här storturneringarna brukar jag alltid göra ännu en genomgång senare, precis innan starten, så jag får ha lov och fatta mig kort här, så att det blir någon mening med det hela. Det här är alltså den korta versionen. Jag kommer i de flesta fall inte att gå in på detaljer, utan bara kommentera lottningen så som jag tänkte spontant när lagen drogs. Och vem vet, om ett halvår kanske några nyckelspelare här och där har brutit ben eller något, så att förutsättningarna ändras. Jag kommer därför inte att tippa så noga heller nu. Det får bli senare.

Grupp A - Sydafrika, Mexiko, Uruguay, Frankrike

Som jag skrev direkt efter lottningen så visade den här lottningen att åtminstone den här gången var den absolut inte riggad till förmån för värdnationen Sydafrika, som helt enkelt fick en mardrömsgrupp... Bland det absolut värsta som man kunde få.

Det är inget jag sörjer i sig. Jag brukar hålla tummarna för att de afrikanska lagen ska göra ett hyfsat bra VM, men Sydafrika har för mig aldrig varit ett riktigt afrikanskt lag. Nigeria är ett afrikanskt lag. Kamerun likaså. Senegal. Eller de nordafrikanska; Egypten, Marocko etc. Sydafrika känns mest som en brittisk koloni vars sena självständighet har gjort att hela landet mest blivit en symbol i diskussionen om mångfald och postkolonialt framtidshopp. Inga värderingar som jag föraktar, men det hela känns mycket mer som ett projekt än ett riktigt afrikanskt land. Det är en del av ett slags populärkultur, med Mandela som huvudrollsinnehavare, och därmed är det också väldigt dominerat av det enfaldiga och likriktiga populärkulturella språket; en variant av engelskan.

Därför kan jag inte påstå att jag hoppas på ett sydafrikanskt avancemang här, särskilt som lottningen har gjort att de hamnat bland tre mycket sympatiska lag. Utöver det jag redan sagt om mitt bristande intresse för Sydafrika, har Bafana Bafana tidigare kvalat in till VM två gånger när mer sevärda afrikanska lag har misslyckats, och väl framme i slutspelet har de bara varit extremt tråkiga. Allt från enormt fula dräkter till intetsägande spel till obetydande roll i mästerskapet i stort.

Men jag tycker det är lite synd och typiskt att det blev som det blev. Medan Frankrike och Tyskland i senare VM-historia har seglat förbi ett enkelt gruppspel har Sydafrika fått en mardröm. De lär slås ut här och så kan de mer trångsynta och chauvinistiska typerna som övervärderar de europeiska lagens styrka och betydelse fortsätta ösa på och ta fram detta som ett exempel; "inte ens på hemmaplan...".

Mexiko står inför en utmaning. Efter att ha diskats från VM 90 av en anledning som jag i dagsläget inte kommer på (dopning?) har man ständigt tagit sig vidare från gruppspelet trots att man flera gånger har fått en dålig lottning. Som jag har tjatat om många gånger är det en bedrift (alltså avancemang i varje VM-turnering från 1994 och framåt) som man delar med endast de tre stora i VM-historien; Italien, Brasilien och Tyskland. Risken är stor att sviten bryts här.

Uruguay hittade formtoppen lagom till slutet av VM-kvalet och jag hoppas verkligen att det håller i sig så att vi äntligen får se ett avancemang från gruppspelet, vilket snart är 20 år sen. För övrigt har Uruguay bara vunnit en enda slutspelsmatch sedan VM 1970 tog slut. Alltså på hela 40 år. Ingen bra statistik för de tvåfaldiga VM-mästarna.

Frankrike är fortfarande ett osäkert kort. Domenech retar alla till vansinne, förutom jag som njuter av underhållningen. Kan lika gärna åka ut här, kan lika gärna spela final. Jag tror att de tar sig vidare och slås ut i en kvartsfinal, där de troligen får möta ett starkare lag.

Champions, åttondelar

Lottningen till Champions är klar och min spontana reaktion var en frustration över hur det gick för de italienska lagen. Nej, jag är ingen hejaklacksbloggare för italienska topplag, men jag ser hellre fler italienska lag i Champions än tyska.

Här på SF delgav jag mina tankar mer ingående, men på ett mer tråkigt (försiktigt) sätt eftersom jag inte har samma trogna läsare som vet ungefär hur jag tänker.

Istället för att tjata vidare om det med mina egna ord här, tänker jag bara kommentera de kommande matcherna och försöka tippa vilka som går vidare.

Lyon - Real Madrid
Har man konspirationsteorier om att Madrid som värd för CL-finalen kommer att rigga till sig en finalplats, har man inte så mycket fog för det efter den här lottningen. Lyon bör visserligen bli en munsbit för Real, men utöver Bayern München fanns det inte så jättemånga mardrömsmotståndare att välja mellan. Det kunde blivit Inter eller Bayern, men Lyon är svårare än många andra.

Jag har inte sett så mycket av Lyon i franska ligan den här säsongen, men att laget för första gången på typ sju år deltar i turneringen utan att vara franska mästare verkar inte betyda så jättemycket. I Champions har de varit riktigt bra och om inte Reals kontringsspel är riktigt vasst den kvällen de spelar på Stade Gerland, kan det bli riktigt farligt. Uppskattning av avancemangschanser: 35-65%.

Milan - Manchester United
För mig är det här det mest intressanta mötet. Sedan 2000-talets mitt har lagen mötts två gånger, en gång i åttondelen och en gång i semin. Båda gångerna har Milan vunnit övertygande över två matcher, men nu är rollerna omvända. United är klar favorit.

Men det känns ändå som att det finns något väldigt ovisst med matchen och det är tack vare Milan. För det första är laget helt enkelt väldigt oberäkneligt den här säsongen. Sen har ju Milan haft en förmåga att höja sig i Champions, och jag undrar om de kan göra det även nu. Eftersom det har varit nästan som något obligatoriskt att Milan ska få allt att gunga hemma på San Siro när storlagen kommer på besök, känns det som att det är givet att märkliga saker kommer att hända den här gången. 40-60.

Porto - Arsenal
Surprise, surprise. Ännu en gång fick Arsenal på pappret den enklaste motståndaren av de engelska lagen, efter att redan ha gått ur gruppspelet med den enklaste lottningen där. Inte för att jag tror att de kommer att köra över Porto, men Inter eller Bayern eller Milan hade varit värre. Tror jag. Porto är ett lag som man sällan vet var man har. De har varit sjukt starka i gruppspelet, men jag vet inte om Atletico Madrid är laget att slå om man är ute efter att ge styrkebesked. Men Porto brukar alltid spela i Champions och allt som oftast vara bra mycket bättre än vad de flesta av oss tror. Om inte Arsenal gör något alldeles extra under transfermarknaden, tror jag att detta kan bli rätt så jämt. 45-55.

Bayern München - Fiorentina
Som sagt, Viola vann sin grupp och det var nästan upplagt för en drömlottning. Men de fick det enda riktigt svåra laget som man kunde få. Typiskt. Bayern kommer nog att skaffa sig en bekväm ledning i första matchen mot bortasvaga Viola, och därefter avvakta med kontringar på Franchi. Jag hoppas att jag har fel men den här känns så säker i dagsläget. 75-25.

Stuttgart - Barcelona
All press på Barca, men samtidigt svårt att tänka sig något annat än katalanskt seger. På så sätt en ganska ointressant historia. 10-90.

Olympiakos - Girondins de Bordeaux
Girondins får nu chansen att verkligen göra ett avtryck i den här turneringen. Efter att ha tagit sig igenom gruppspelet med en fantastisk statistik får man nu ett av de enklaste korten och är klara favoriter. Dock så har Olympiakos överlag större rutin av Europaspel - om än inte lika mycket av just utslagningsfasen - så de kommer att bli en utmaning. 35-65.

Inter - Chelsea
Inters förbannelse fortsätter. Den ena mardrömslottningen efter den andra. Vill man se det från den ljusa sidan så är Chelsea ett mer kraftorienterat lag än United, så helt chanslösa är de blåsvarta inte om vi ser till spelarmaterialet för de båda lagen. Dock så är det bara ett av dessa lag som kommer att spela under stort press och det är inte Chelsea. Det är Inter som kommer att få spela med vetskapen om klubbens tidigare statistik under det senaste decenniet, och att ha det i bakhuvudet när spelare som Essien och Drogba stormar fram är inte världens roligaste. Media har också plockat fram att det här blir ett speciellt möte för Jouse Mourinho. Vilket är sant, men jag tvivlar på att han har så mycket att hämta från sina erfarenheter med Chelsea. Det är trots allt två år sen han stack och i dagens fotboll är det rätt mycket. Intressant annars även att det är Carlo Ancelotti som står på andra sidan, vilket ger det lite extra derbykaraktär. 40-60.

CSKA Moskva - Sevilla
Sevilla får liksom två säsonger sedan en fördelaktig lottning i åttondelen. Vi får se om de lyckas ta sig vidare den här gången. Förra gången blev Fenerbahce för mycket. CSKA var inget monster i gruppspelet och har därmed en del att bevisa. 40-60.

^16

Serie A lider mot ett kortare juluppehåll (VM-år) efter helgens omgång. Nästa söndag spelas den sjuttonde och sista omgången innan uppehållet.

Det har så långt varit en rolig ligahöst, men vi har egentligen varit rätt bortskämda med det de senaste åren, vilket har gjort att det inte blivit några sensationsrubriker.

Förstås sitter det alltid någon motsägelsefull tyckare i en studio och talar om vad som är bra eller inte bra för ligan, och det går alltid ut på att det ska finnas en jämn titelstrid. Det låter ju fint, men i realiteten innebär det oftast en vilja om att allting ska bli som vanligt - att Inter, Milan och Juventus drar ifrån resten och bildar en egen nivå.

Det ena behöver inte utesluta det andra, men för att ta ett exempel; häromveckan när Cagliari besegrade Juventus med 2-0 var reaktionerna av det slaget. "Det här var ju inte bra för ligan". Vettefan... Jag tycker att det är jävligt bra för ligan att lag som Cagliari och Bari, med sina ansträngda resurser, kan besegra stora Juventus.

Att jag ska behöva gnälla om detta är för övrigt väldigt konstigt. Alla tycker inte lika, men är det någon som verkligen tycker det är roligt att slå på en match och se en transportsträcka där topplaget efter alla om och men vinner med uddamålet när domaren har blåst efter tillägstiden?

Tydligen så. Således kan de som tycker det också lobba för att Inter, Juventus och Milan ska bryta sig ur Serie A och spela i en egen trelagsliga i väntan på att vi ska få den där europeiska superligan.

* * *

Nu har det hursomhelst redan cementerats att Milan, Juventus och Inter kommer att bilda sin egen klunga i toppen av tabellen. Fiorentina och Roma kommer inte att kunna blanda sig in i den striden. Parma har överraskande nog litegrann ryckt ifrån och skapat en egen ledande position bakom de tre jättarna.

Efter det har det bildats en stor klunga bestående av nio lag som befinner sig inom två poängs marginal. Klungan sträcker sig långt ner i tabellen, och de som har hamnat utanför är mer eller mindre inblandade i bottenstriden. Det är Udinese som är första laget utanför med sina 18 poäng under Palermo och Cagliari på 23.

Lazio är ännu närmare nedflyttningsstrecket. Jag är övertygad om att de kommer att klara sig kvar i serien, men den som tror att det bara är att hitta formen och inleda marschen uppåt mot den övre tabellen får nog tänka om. Redan nu har alltså Lazio hela sju poäng upp till den stora klungan, och de lag som ingår där lär inte börja bli slagpåsar hur som helst.

Även neråt är det ju lite oroande för Lotitos lag, eftersom Atalanta råkar vara ett av lagen under strecket. Ett lag som i mina ögon inte alls är så mycket sämre än Lazio. Offensivt är man minst lika bra.

Min övertygelse om att de ändå klarar sig kvar bygger på tron att Lazio är ett jämnstarkt kollektiv som kommer att göra en del ordentliga kämparinsatser under våren som kommer att hålla laget ovanför strecket. Men bortsett från eventuella succévärvningar i januari kan jag inte se att de kommer att vara i närheten av en plats i Europa League nästa säsong.

* * *

Den stora klungen består av nio lag, som utöver Parma har i dagsläget en realistisk chans på fjärdeplatsen. Att Bari, Chievo och Cagliari ska kvalificiera sig för Champions League låter i och för sig lite bisarrt, men man vet aldrig. Att enbart på de grunderna skriva av dem låte inter helt rimligt, och den där fjärdeplatsen har i de stora ligorna visat sig vara mer öppen för överraskningar (nåja, inte Premier League kanske) än själva titelstriden.

Napoli börjar alltmer bli den hetaste kandidaten till att ta den platsen. Den otroliga 3-3-matchen i lördags mot Cagliari hade sina baksidor. Många menar att försvaret brister. Och det må stämma. Jag tycker inte heller att Paolo Cannavaro skulle kunna vara fälthärre i ett riktigt topplag som spelar i Champions, men nu är det så att konkurrenterna inte är så mycket bättre i den lagdelen. Bari har imponerat defensivt, men det har också varit lite på bekostnad av deras offensiv.

När man tänker efter så har även Juventus och Milan försvarsproblem. Det är nästan bara Inter som har ett grymt försvar i serien, även om många andra är ungefär lika bra i förållande till sina resurser.

Hursom, Napoli har nu gått nio matcher utan nederlag och spelade så otroligt behärskat de första 75 minuterna på Sant´Elia att jag tror att de kommer att ta fjärdeplatsen.

Parma vet jag inte riktigt var jag har, men man kan ju lätt gissa att statistiken över de senaste 10 matcherna jämfört med Napoli skulle visa att det är lagets starka inledning som har skapat övertaget.

Fiorentina är den andra stora huvudfavoriten för mig, men liksom förra säsongen är laget sårbart på bortaplan, och nu när man avancerat i Champions kan det bli svårt att hålla nivån på två fronter. Det här kan därmed bli första gången på fem år som laget statistiskt hamnar utanför top 4.

Roma är mycket oberäkneligt men jag både tror och hoppas att de missar fjärdeplatsen. Det handlar inte om några starka antipatier, men jag är bara så himla trött på att de får så mycket mer uppmärksamhet än andra lag på deras nivå. Varje helg när det har hänt anmärkningsvärda saker utanför top 3, är det samma gamla visa i vår svenska media. För eller senare kommer det där... - Råååma... Hur står det till med dem?

Ärligt talat, vem fan bryr sig hur det står till med Roma? Det räcker väl med utrymmet som laget får när det slåss om titeln eller spelar i Champions? När de nu befinner sig på dekis kan vi väl lika gärna ta en paus och tala om det som är nytt i ligan istället. Varje vecka ska det pratas om vad som är problemet med Roma. Om Ranieri är rätt man. Om Rosella ska sälja. Om vilken fantastisk spelare och person Totti är och huruvida han någonsin har varit såhär bra.

Vi har fattat det liksom. Totti är stor, Roma har problem. Sluta älta det och gå vidare. Jag förstår att man ogärna pratar om Bari till exempel, eftersom man vet mindre om dem. Men det kan ju bero på att man aldrig anstränger sig för att bli informerad. Nog för att Pelle, 13 år, inte kan förväntas ha koll, men vi har journalister i det här lande som får betalt för att bland annat bevaka italiensk fotboll, och då är det i sin ordning att de fokuserar på annat än senaste skvallret om Balotelli v. Mourinho eller exakt samma fråga som ställs om Ciro Ferrara och Leonardo.

Aja, nog om det.

Sampdoria har fallit ihop precis som jag förutsåg i början när många på allvar påstod att det fanns en chans att Cassano och Pazzini på egen hand skulle ta Samp förbi jättarna. De kan inte räknas bort helt och hållet, men jag kan bara säga att om jag tippar så kommer Fiorentina och Napoli att hamna före.

Bari kommer nog inte att klara sig hela vägen. Det är ett av ligans mest svårspelade lag, men som sagt ovan; man vinner inte heller lika många matcher som de andra och i längden är det svårt att kryssa sig fram i trepoängssystemet.

Chievo är ett mycket intressant och underskattat lag som aldrig får ett erkännande i media. Åtminstone här i Sverige. Alla var förstås lika förvånade över segern mot Fiorentina i helgen, men det är inte direkt så att åsnorna har smygit sig fram i tabellen. De inledde säsongen bra och har hela tiden varit ett lag för den övre halvan. Till skillnad från sydlagen Bari och Napoli behöver lilla Chievo aldrig heller bekymra sig för sin omgivning, på gott och ont, vilket talar för att de kan hänga med däruppe ett bra tag till utan pressen på sig. Klara de fjärdeplatsen? Jag vet inte. I slutändan brukar ändå lagen med de bästa trupperna hamna före, men jag tror att deras kamp kan bli mer långlivad än vissa andras.

Genoa har inte blivit bättre än förra säsongen. Det är samma gamla problem. Man kan slå vilket lag som helst, men också förlora mot vilket lag som helst. Framförallt på bortaplan brukar man gå bort sig tack vare straffar och röda kort. Spontant känns det därför att de inte kommer att lyckas, men vid närmare eftertanke så kan det räcka långt med att ta 3p varannan vecka. Längre än att Bari tar 5p per månad. Potentialen är trots allt mycket hög.

Cagliari... Här är jag förstås lite bländad av min närhet och kan därför inte bedöma läget så bra. Det jag kan säga är att jag är djupt imponerad av att man har blivit ett ännu bättre lag än förra säsongen, som då verkade för bra för att vara sann. Och i och med att man nu hållit den nivån under en längre period - inklusive förra säsongen - är det svårare att avfärda det hela som ett tillfälligt utslag av någon slags eufori som bär upp laget. Men jag avstår från att tippa hur det kommer att gå under våren.

Palermo vill jag varna för lite. Det var fel att anställa Zenga, men själva spelarmaterialet har inte förändrats så värst och just nu är Palermo lika bra som man var på slutet av förra säsongen. Jag tyckte verkligen att det hängde i luften att man skulle ta Milan igår och mycket riktigt reste man hem från San Siro med 2-0, det första laget att besegra Milan på tio matcher. Lyckas man bara hålla sig borta från ännu en formsvacka, tror jag definitivt att det här kan vara ett lag för fjärdeplatsen. Palermo har ju i många år varit ett underpresterande lag, men jag tycker helt enkelt att det är skillnad på paret Miccoli-Cavani, och det som man hade för några år sen i Carracciolo-Di Michele. Med spelare som Simplicio och Liverani längre bak spelar Palermo fantastiskt fotboll när laget är i medgång.

Läs även andra bloggares åsikter om parma, roma, cagliari, chievo, palermo, lazio, bari, napoli, fiorentina, cannavaro, sampdoria, genoa,

Champions - summering av gruppspelet

Innan vi gör annat kan det vara på sin plats att säga några ord om Champions League, vars första fas nu är över och efter lottning om drygt en vecka är det vintervila som gäller i ett par månader.

Stegvis har turneringen blivit alltmer förutsägbar, och det är också lite påfrestande hur det kommersiellt har byggts upp en idé om turneringens tveklösa förträfflighet. Jag menar alltså att det inte är någon slump att det sitter folk i varje studio någonstans och nästan ändrar tonläge när man ska börja tala om Champions. Att det är det som "gäller" för att man som klubb eller spelare ska få ett ordentligt erkännande. Och när jag säger att det inte är någon slump menar jag inte att snacket baseras på de ekonomiska villkor som är svåra att bortse ifrån, även om detta naturligtvis är en del av det. Jag menar att en stor portion av dessa tankestrukturer är det direkta resultatet av reklam för Champions League, som i Sverige kan tillskrivas Viasat, och i andra länder andra kanaler. Självklart har Uefa också en del i detta. Det var nog hela idén från början, när turneringen fick namnet Champions League, med en egen pampig hymn och den estetiska profil som har omgett turneringen och idén om turneringen sedan 1992.

Årets upplaga har inte varit någon succé. Vi har inte sett något tydligt trendbrott. Mycket har varit förutsägbart, och majoriteten av alla grupper avgjordes långt innan domarna blåste av matcherna den här veckan. I vissa fall var det i praktiken klart med två omgångar kvar.

Lite ljusglimtar finns det dock. Till exempel fick ingen av de tre stora ligorna med fyra lag vidare till utslagningsfasen. Det är första gången på fyra år som det händer. Då var det Man United som hamnade sist i sin grupp, bakom Villarreal, Benfica och Lille.

Just den engelska ligans "misslyckande" med att hålla igång The Big Four är lite frisk luft i det hela. Nu var det synd att det var just Liverpool som var orsaken, men ändå. Från säsongen 2007-08 fram till nu hade det bara hänt en gång att ett engelskt lag spelats ur Champions av ett icke-engelskt lag, och det var när Barca slog ut Chelsea förra säsongen. När man nu inte ens har med fyra lag till åttondelen är det lite att myten har spräckts. Och chansen finns att det "bara" blir två lag i kvarten, om Arsenal skulle få en svår lottning.

För Italien blev det något av en upprättelse trots att man egentligen fick med lika många lag till slutspelet som förra säsongen. Men förväntningarna hade dämpats så mycket, och efter ett par omgångar såg det ut som att nästan alla skulle kunna slås ut redan i gruppspelet. Lite lustigt i sammanhanget är att det blev Fiorentina som första laget att ta sig vidare, och enda laget att gå till lottningen som gruppsegrare, vilket faktiskt är väldigt viktigt för deras del.

Ändå tycker jag att man kan stirra sig blind på siffrorna här. Låt vara att Fiorentina har gjort en mycket stark insats; det är inte Fiorentina och lag av deras kaliber som har varit Italiens svaghet de senaste säsongerna. Det är snarare storlagen. Inter har haft en blandning av otur och särskilda brister i vissa delar. Juventus har börjat om från Calciopoli och Milan har varit på dekis sen 2006, för att inte tala om efter mästartiteln 2007.

Och inget av dessa lag övertygade så jättemycket. Inter klarade sig hyfsat. Milan vaknade till i matcherna mot Real och vände där på hela sin bedrövliga säsongsinledning, men trots allt var man väldigt nära att förlora ödesdigert mot OM i den näst sista omgången, och kunde inte dominera mot Zürich.

Och så Juventus... Lagets sista förlust, 1-4 mot Bayern, är symptomatiskt för de italienska topplagen. Att gå in till en avslutande match i gruppspelet, och bara behöva ett kryss, och ändå tappa sin plats i åttondelen, det hade aldrig hänt för 4-5 år sen. Nu fick Bayern komma och vända på beställning. Det säger det mesta. De spanska- och engelska topplagen hade aldrig vacklat på samma sätt.

Allt detta är förstås bra för Serie A. Jättarna är inte ointagliga för smålagen. I Europa är läget alltså något bättre än de mardrömsscenarior som målades upp efter Kaká och Ibras flytt till Spanien, men fortfarande är vägen tillbaka lång, och jag kan ärligt talat inte se att man kan hoppas på så mycket mer än en semifinalplats för Inter. Allt utöver det får betraktas som bonus, eller möjligen flyt i lottningen.

Mycket positivt är Frankrikes säsong, som bör ses som den bästa på väldigt länge. Girondins imponerade mest och plockade hem hela 16 poäng. Lyon kvalificerade sig för åttondelen tidigt, från en svår grupp, och OM borde nog ha varit där, med tanke på hur man spelade. Åtminstone offensivt.

De spanska jättarna är inte så mycket att säga om. Sevillas gruppseger beror mest på en tursam lottning.

Lottningen, som jag tror går den 18 december, har följande förutsättningar (seedad gruppsegrare till vänster, utefter kriterierna möjliga motståndare i åttondelen):

BORDEAUX - CSKA Moskva, Milan, Porto, Inter, Stuttgart, Olympiacos

MAN UNITED - Bayern, Milan, Porto, Lyon, Inter, Stuttgart, Olympiacos

REAL MADRID - Bayern, CSKA Moskva, Porto, Lyon, Inter, Stuttgart, Olympiacos

CHELSEA - Bayern, CSKA Moskva, Milan, Lyon, Inter, Stuttgart, Olympiacos

FIORENTINA - Bayern, CSKA Moskva, Porto, Stuttgart, Olympiacos

BARCELONA - Bayern, CSKA Moskva, Milan, Porto, Lyon, Stuttgart, Olympiacos

SEVILLA - Bayern, CSKA Moskva, Milan, Porto, Lyon, Inter, Olympiacos

ARSENAL - Bayern, CSKA Moskva, Milan, Porto, Lyon, Inter, Stuttgart

Måste hålla mig... (5 december)

Det här skrevs i lördags, men råkade publiceras i en nedlagd blogg istället för här, så jag återpublicerar.

Ahh, jag kan knappt hålla fingrarna i styr angående VM-lottningen, men på grund av diverse orsaker, plus ett uppkopplingsproblem som jag haft sen några dagar tillbaka kommer det inte bli någon kommentering av lottningen förrän tidigast måndag.

Det som man spontant kan säga är att många fördomar fick ett efterlängtat bakslag. Man har ju ofta sett att hemmanationen har fått en ganska enkel lottning, som delvis kan förklaras med att de aldrig får ett seedat lag med i gruppen. Ändå fick ju Frankrike och Tyskland uppseendeväckande enkla vägar till utslagningsfasen, 1998 och 2006, för att ta några exempel.

Nu fick Sydkorea en av de allra tuffaste grupperna, oavsett hur nonchalant David Fjäll lät om Sydafrikas chanser att komma tvåa i den gruppen. Jag kommer gå in på det mer senare med en ordentlig genomgång.

Nummer två är att Brasilien under min livstid aldrig har fått en tuff lottning, och nu har det ändrats. 2002 fick de en löjligt enkel lottning, 1994 och 1998 sådär, 1990 lär på förhand ha setts som väldigt enkel, under Havelange-eran, och 2006 kan också klassas som sådär. Med Portugal och Elfenbenskusten blir det nu nåt att bita i.

Italien och England fick enkla lottningar, men båda har tidigare fått ganska svåra, särskilt Italien har ända sedan 1994 haft det väldigt tufft med lottningen.

Sen tycker jag det var väldigt märkvärdigt att VM-finalisten Frankrike inte hamnade i seedningsgruppen. Den föregående VM-turneringens resultat brukar ju annars väga tungt i dessa sammanhang.

Nåja, jag återkommer till ämnet senare.

40-15 = 25

Kan nån förklara för mig varför media & co envisas med att tala om Tipsextras 40-årsjubileum när programmet har varit nedlagt i 15 år?

Jag säger inte att det är språkligt felaktigt, men även om nästan alla vet om det så är det ju väldigt missvisande att låtsas som att det är en levande tradition som går 40 år tillbaka. Att det sen är 40 år sen som engelsk fotboll för första gången visades direktsänt på svensk TV är en annan femma.

Det blir särskilt irriterande eftersom det inte heller är irrelevant att Tipsextra inte har existerat sen 1994. Det är väl bland det första av vår fotbollskultur som fick ge vika åt den växande kommersialismen inom fotbollen. Fotboll på TV blev allt mer attraktivt och till slut fick SVT ge sig efter 25 år. Det är ingen stor tragedi, men att man nu ska på något sätt fira 40 år av Tipsextra är lite märkligt. Vi har ju inte sett Tipsextra i 40 år.

Mina egna tankar och känslor om Tipsextra får jag ta en annan gång. En sak som jag kan passa på att ta upp är det här med hur anglofilismen i Sverige idag kopplas till Tipsextra på ett sätt som jag aldrig har förstått.

"Black is beautiful, är ett uttryck som går hem i Birmingham numera", sa Arne Hegerfors precis på SVT:s reprissändning av Man United - WBA från 1978. Mycket kul.

Nå, det jag menar är att den gamla naiva Tipsextrakänslan är verkligen svår att återfinna i dagens sönderkommersialiserade Premier League. En TV-soffa från 70-talet är svår att koppla till bombardemanget av PL-reklam med den explosiva estetiken. Jag har själv tappat intresset för engelsk fotboll sedan länge, men anglofilerna fortfarande tycker att det står över allt annat. Men det är ju just anglofilerna som egentligen har förlorat mest på utvecklingen. För det är just Tipsextragrejen som har tagit mest stryk och inte - till exempel - bevakningen av Serie A i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om hegerfors, tipsextra

Några ord om utgången av playoffmatcherna

Jag torskade en hel del pengar på Rysslands fiasko mot Slovenien, men det känns i efterhand ändå bra. Inte för att jag gillar Slovenien eller att de har bra spelare. De tilltalar mig inte ett dugg. De har inte ens en sån där skrällcred eller vad man ska kalla det. Det är inte som att helt nytt lag har kommit till VM. Det är Slovenien som tråkade ut alla under EM 2000 och VM 2002 med sitt intetsägande spel och brist på attraktiva spelare.

Ändå är ju deras plats i VM något oförutsägbart. Att ens säga det är förutsägbart. Men något i mig känner att det är så uppfriskande att Ryssland inte är med i VM. Ett starkt lag som jag inte känner något för.

Och jag kan försäkra att det inte är min skadeglädje över att Hiddinkbubblan till slut har spruckit. Att kalla honom för en mirakelman som så ofta här i Sverige, är nu fullständigt omöjligt. Att inte kunna besegra Slovenien över två matcher är fiasko. Det kan inte ens vår generaliserande media förneka nu, som de kunde med hans tidigare misslyckanden, där hans oförmåga att avgöra matchen med numerärt överläge mot Italien i senaste VM skylldes på Fabio Grossos filmning, och där samma misslyckande att hålla emot Barca fullt ut i senaste Champions skylldes bisarrt nog på en norsk domare.

Sloveniens skräll kan heller inte skyllas på en enkel lottning eller liknande. De tog sig förbi Tjeckien och Polen i gruppspelet, och ställdes sedan emot ett av de senaste två årens formstarkaste lag i Europa. De har utan tvekan förtjänat sin plats, och det bidrar till att jag är mycket mer positiv till deras medverkan i en storturnering än det jag kände i början av decenniet.

Liknande känslor inför flera andra kvalmöten.

Att Grekland gick vidare till exempel. Hur roliga var de i senaste EM till exempel? Men å andra sidan, hur roliga var Ukraina i senaste VM? Nu blir det Grekland i VM för första gången på 16 år, och uppsättningen av lag i VM blir något annorlunda mot fyra år sen. Även här bidrar Greklands själva prestation till den ganska positiva känslan. Alla räknade ut laget efter första mötet. De här divorna från Athen skulle inte klara av att åka upp till Kiev och komma hem med ett resultat.

Och sedan Algeriets överraskning mot Egypten. Nu hade Egyptens medverkan i VM absolut varit kul, men Egypten har gjort rätt mycket väsen av sig på sistonde, efter de senaste två Cup of Nations, och sen platsen i Confederations Cup. Algeriet känns därför som mer fräscht trots att de minskar Afrikas chanser att nå en framgång i VM. Även de var uträknade efter att ha tappat en VM-plats på övertid i Kairo. Att studsa tillbaka i den avgörande matchen är väldigt stort. Heder.

Sen kan man ändå undra vad Egyptens problem är. Som en av kontintentens stormakter har man nu missat att kvala in till VM för sjätte gången i rad. Mycket märkligt. Detta gör att det kommer dröja väldigt länge innan Egypten kan göra ett avtryck i VM-historien som en stor eller halvstor fotbollsnation. Vi hade kunnat vara där redan nu om de inte gett bort chansen så ofta.

Jag missade det mesta av playoffet. Onsdag och torsdag var jag borta på en konferens och det enda jag hann se var slutet på Frankrike-Irland.

Det är synd om Irland, men jag hade inte kunnat ta ännu ett sånt där hopplöst Frankrikefiasko. Kvalet under hösten 1993 var så sjukt onödigt att jag saknar ord för det. Under de sista tre matcherna gav Frankrike sammanlagt bort sju poäng på ungefär lika många minuter. Dahlins kvittering på Therns klassiska assist i ca 89:e på Råsunda. En makalös vändning av Israel i slutminuterna på Parc de Princes (som gjorde att Sverige blev klart för VM), och sen det värsta av allt. Det hemska. När David Ginola slarvar bort bollen medan laget håller på att rulla ut Bulgarien från VM på övertid. Bulgarerna kontrar och Kostadinov slår in segermålet. Frankrike borta från VM för andra gången i rad.

Därefter har det förvisso inte blivit några kvalfiaskon men ibland har det varit nära, och VM 2002 går att jämföra.

Därför är jag snarare glad och bryr mig inte om Henrys hands.

Jag säger bara som jag alltid gör; den som använder handen för att fuska är listig. Den som filmar är feg. Inte så mycket logik här, men det är så jag känner och tycker att har lite fog för det i det att en filmare förolämpar sin motståndare genom att anklaga denne för vårdslöst spel.

Att Frankrike har stora problem bryr jag mig inte om så mycket. Frankrike är i VM och jag hoppas att den avskydde galningen Domenech kan föra Frankrike till oförtjänta framgångar på samma sätt som det utslagna Argentina gjorde i VM 90. Och om det skiter sig så, vem bryr sig. VM är VM. Jag tycker ändå inte att Frankrikes nuvarande upplaga är så starkt som vissa påstår. Det är inte 1998-2000-klass på uravlet av spelare oavsett hur Domenech resonerar kring sina uttagningar.

Sen har jag egentligen en del relevanta synpunkter på tonläget efter Henrys tilltag, men jag orkar inte gå in på det just nu.

Under tiden har UEFA tydligen redovisat fördelningen av seedningsgrupperna inför EM 2012. Det får vi ta upp nästa gång.

Läs även andra bloggares åsikter om slovenien, ryssland, hiddink, grekland, ukraina, frankrike, domenech, henry

Det optimala VM - sammanfattning

Utan någon särskild ordning:



Tyskland

Mexiko

Belgien

Förenade Arabemiraten

England

Kamerun

Nederländerna

Uruguay

Sverige

Bahrain

Serbien

Brasilien

Skottland

Honduras

Italien

Nigeria

Sydkorea

Rumänien

Elfenbenskusten

Paraguay

Österrike

Iran

Tjeckien

Argentina

Marocko

Spanien

Costa Rica

Nordkorea

Irland

Peru

Egypten

Frankrike



De som kunde ha kommit med:



Kroatien - Det stod och vägde mellan Österrike och Kroatien om den sista platsen från Europa. Till slut valde jag bort Kroatien eftersom jag tyckte att Österrike - som jag nämnt i inlägget nedan - tillförde en bra balans till VM på ett sätt som Kroatien inte gör. När Kroatien kom till EM 1996 var det ett av mina favoritlag eftersom det var första gången på sex år som jag fick se ett jugoslaviskt landslag spela i de stora sammanhangen igen. Men tiden har visat sig att det eleganta landslaget var rester från den fantastiska sista eran av jugoslavisk fotboll. Senare upplagor av Kroatien har i sina värsta stunder framträtt mer som just en Österrike med en touch av medelhavet. Inte lika attraktivt.

Schweiz - Kommer då och då upp fram med en halvintressant generation men är i det stora hela ett av de där lagen som VM klarar sig utan. Ett svar på den där larviga idén om att "EM är bättre än VM". Jag gillar annars den lite speciella atmosfären som kan uppstå när Schweiz möter Frankrike, Italien eller Tyskland.

Ryssland - Man kan inte lura sig själv. Ryssland är något annat än det som man såg på slutet av 80-talet, där Sovjet, med CCCP på tröjan, hade ett fantastiskt landslag som upplevde något av en lightvariant av Jugoslaviens öde. Man såg inte fullt lika starka ut på pappret som sina slaviska kusiner, men ändå fanns det mycket talang som gick till spillo, när många spelare visade ett bristande intresse för att spela för Ryssland, oavsett om det berodde på motivationsbrist av olika slag eller bråk med tränare. Det gäller spelare som Kanchelskis, Juran, Sjalimov, Dobrovolski och så vidare. Men som sagt, utan ett Lobanovskijs Dynamo Kiev, den röd-vit-röda dräkten och så vidare, så är Ryssland just Ryssland och inte Sovjet. Ett halvblekt landslag som då och då kvalar in och vinner någon match i gruppspelet för att sen åka ur. Och när Abramovich sen lägger sina vantar även på landslaget, så stinker det hela av så mycket oligarkfuffens att jag inte kan känna att jag saknar Ryssland i ett VM.

Ghana - Borde ha kvalat in till VM långt tidigare än 2006, med alla stora spelare som har kommit och gått. Men det är nåt med Ghana som inte direkt tilltalar mig. Typ att jag tycker att namnet är tråkigt och att de i alla fall förut spelade i gulsvart vilket jag inte tycker är särskilt vackert. Konkurreras därför ut av de andra stornationerna från nordväst.

Senegal - Har länge varit ett lag att räkna med i Afrika, men kan inte riktigt mäta sig med de största. Framträdandet i VM 2002 är dock redan en klassiker för mig. Det var en taktisk lagmaskin som inte gick av för hackor.

Tunisien - Efter tre raka mästerskap tycker säkert många att Tunisien börjar bli en självklar representant för Afrika i VM, men väl framme har de aldrig varit nära att gå vidare. Men att de inte kommer med beror först och främst på att jag har en liten beef mot Tunisien på grund av att de värvade brassar till landslaget för några år sen. Sånt gillar jag inte.

Algeriet - Gillar man OM så är Algeriet alltid välkommet, men det är väl just det som också är lite av problemet. På plan har inte Algeriet presterat särskilt mycket de senaste 25 åren, så det blir mycket en fråga om stil och mindre om respekt för själva fotbollen. Konkurreras därför ut, men det vore aldrig fel om de någon gång spelade i ett VM. Men med bara fem representanter från Afrika kan jag inte få in dem.

Japan - Kan inte ta Japan seriöst som fotbollsnation och anledningen är J-League. Luktar sunkig NHL-fotboll långa vägar. Särskilt när Pierre Littbarski gör reklam för färdigproducerat chokladmjölk.

USA - I början av 90-talet tog vi fortfarande USA som något av ett skämt inom fotboll och hos de breda folklagren är det fortfarande så. Det beror antagligen på att USA är en stormakt i så många andra sporter, att när de är blott en av många halvhyggliga nationer i fotbollen, så ser det lite mer ynkligt ut. USA:s prestationer borde ge dem en plats i det optimala VM, men här handlar det mycket om stil och jag tycker att USA saknar sann fotbollskultur. Även om jag tycker att det är så häftigt att de nuförtiden spelar en cynisk fotboll som lever mer på vassa kontringar än det som lämpar sig väl för Hollywoodskildringar, är det fortfarande USA. Bara för att ge ett exempel så, gå in på YT och ta fram ett klipp för att höra hur amerikanska fotbollskommentatorer låter. De låter som att de kommenterar hockey. Actionsport. Det är inte fotboll. "Real Salt Lake" är inte heller fotboll.

Colombia - I början av 90-talet, efter att Europa bekantat sig med Carlos Valderrama under VM, så blev Colombia ett sånt där jippolag som alla älskade, och jag erkänner att jag själv föll för hela grejen. Man ville se lirare som Asprilla leda detta starka Colombia till framgångar. Men flera år senare började jag inse att Colombias relativa framgångar ofta skedde på bekostnad av Uruguay, som för övrigt inte hade samma "färgstarka" fotbollsdårar som Asprilla, Higuita och Valderrama att komma med, vilket gjorde att ingen ens noterade deras frånvaro i svensk media. Vem bryr sig om detta legendariska fotbollsland när vi kan titta på hur Thomas Brolins kompis Asprilla gör tusen volter? Och det kunde jag inte acceptera. Sen dess har Colombia inte betytt något för mig.

Wales - En beundransvärd liten fotbollsnation. Men fyra lag från de brittiska öarna i ett VM skulle bli alldeles för mycket.

Bosnien-Hercegovina - Det finns några länder i världen som har fått mycket sympatier för att de med rätta anses ha gått igenom mycket förtryck och därmed fått lite underdogstämpel på sig, och dessutom spridit sin nationella identitet över hela världen på grund av den medföljande diasporan. Irland är ett känt exempel. I Sverige har vi haft Chile och Bosnien. Vi känner folk som har ett ursprung i dessa länder, och vill gärna visa solidaritet med dessa tappra män och kvinnor som har flytt från Pinochet respektive den serbiska krigsmaskinen. Det är mest positivt, men jag kan tänka mig att någon kan komma med en del negativa aspekter också. Men det orkar jag inte gå in på just nu. Min poäng är att jag på grund av dessa förutsättningar unnar Bosnien framgångar, och som ett ex-jugoslaviskt landslag har de lite extrapoäng där också. Men eftersom det i princip inte fanns några stjärnor från Jugoslaviens sista stora generation med bosniskt ursprung, blev heller inte det bosniska landslaget en del av mitt vurmande för Jugoslavien och ex-jugoslaviska lag på samma sätt som med efterkrigstidens Jugoslavien (Serbien & Co) och Kroatien. Jag tycker visst att BiH kan ha något att tillföra ett VM, men ofta har de ju varit för svaga, och att jag bara ska ha med dem i VM av sympatiskäl som inte har så mycket med fotboll att göra, det går inte för sig. Om inte annat så blir ju varje förlust en anledning att lida med våra bosniska kamrater här i Sverige.

Ukraina - Har lite historiecred på grund av den historiska kulten kring Dynamo Kiev, men annars så räcker det inte för att jag ska ta med det här kycklinggula gänget.

Turkiet - När jag kom till Sverige i början av 90-talet så var ordet turk ett skällsord för nästan alla immigranter vars etniska ursprung låg utanför norra Europa, ungefär som paki i dagens England. Och för den svartskalle som växer upp i 90-talets Sverige, så kan man nog gissa hur det kändes när Turkiet säkrade en plats i EM 1996 på Råsunda. För en trettonåring kändes det nästan som att de vann för alla svartskallar som dagligen utsattes för trakasserier i Europa för att de hade fel färg på håret och huden. Med andra ord så har jag alltid hållit tummarna för Turkiet av den anledningen. Det är inte mitt favoritlag men särskilt i tonåren så fanns den här känslan att Turkiet var mer en bara ett vanligt landslag, i och med att man tyckte sig känna av det hat som fanns riktat mot Turkiet i egenskap av "det där folket från Mellanöstern som inte har något i Europa att göra". Med tiden så har det väl balanserats lite. Dels är Sverige åtminstone inte öppet lika rasistiskt som det var för 15 år sen. Dels har man i vuxen ålder lättare för att undvika de människor som resonerar på samma sätt som de som ropade "jävla turk" då. Och så finns ju nationalismen även i Turkiet, även om den inte har samma rasistiska karaktär som många andra länder. Det gör att turkiska nederlag inte på samma sätt kan betraktas som att "the good guys" har förlorat.

Att jag inte tar med Turkiet i det optimala VM beror just på att det har varit så mycket annat än fotboll som har legat till grund för mina sympatier. Hade jag fötts 10-12 år senare så kanske det hade varit annorlunda. För det är först några år in på 2000-talet som Turkiet börjat bli ett riktigt bra landslag som inte bara lever på glöden runt hemmamatcherna i Istanbul. Men som det är nu är det lite som med Bosnien ovan. Jag vill inte göra VM till ett politiskt krigsfält mellan de man känner för, och de man känner mindre för.

Polen - Inger lite respekt med tanke på guldåren 1974-82, men inte tillräckligt för att slå ut konkurrenterna.

Ungern - Har tidigare förfogat över några av de bästa landslagen som aldrig vunnit VM. Men det är trots allt 50 år sen som man kunde tala om the magnificant magyars. Efter en långsam stagnation har Ungern nu inte deltagit i ett slutspel sen 24 år tillbaka, och det har ju inte ens varit nära att hända igen. Jag har förundrats över hur småputtenationer som Lettland, Island och Slovenien har varit nära och till och med lyckats kvala in, medan Ungern har legat på samma nivå som typ Estland. Hur det är möjligt i ett sånt traditionstyngt fotbollsland är för mig en gåta. Jag kan inte se något i dagens Ungern som är tillräckligt attraktivt för att de med hjälp av sin historia ska komma in i det optimala VM:

Saudiarabien - Jag hade tagit med några lag från Asien som lär vara betydligt svagare än Saudi. Men bortsett från den sensationella bedriften 1994, då man tog sig vidare från en grupp med Nederländerna och ett starkt Belgien, så har Saudis historia efter det handlat om att kvala in utan större bekymmer, för att sedan uppträda som en riktig blåbärsnation i själva slutspelet. Alltid är det någon pinsam utklassning, varav 0-8 mot Tyskland för sju år sen var plågsamt att bevittna. Det såg ut som att Chelsea mötte Jonsered eller något. Jag har därfär tröttnat och ger länder som Bahrain en chans.

Portugal - Va?! Hur kan du utesluta en sån stornation som Portugal? Mitt svar är att den frågan är själva anledningen. I den historielösa svenska fotbollsmedia där allting bara räknas om det har skett inom de närmaste fem åren, så är Portugal en gigant i fotbollsvärlden, men sanningen är att Portugal fram till 2000-talet bara lyckades kvala in till VM ynka två gånger. För en så kallad stornation är det verkligen bedrövligt. Att det sen uppvägs av Benficas status i Europacupen, och i senare tider Porto, är en annan femma.

På senare har det också väl många brassar i landslaget. Jag tror t ex inte att Portugal hade gått vidare från sitt hemma-EM utan Deco. Eller kanske till detta VM (om det nu verkligen blir så)utan Liedson, fast det är mer långsökt. Nu tar jag i och för sig inte lika hårt på brassar i Portugal eftersom det länge funnits en stark koppling mellan de två fotbollsnationerna av uppenbara skäl. En del av alla dessa brassar kan sägas ha fått en del av sitt fotbollskunnande från längre spelperioder i Portugal.

Jag är inte heller så jättebitter på Portugal som det kan verka (gillade Slakten i Nürnberg). Men utöver det jag redan sagt, är det bara att kolla på vilka andra lag som har kommit in på listan från Europa. Det är inte särskilt många som har en anledning att se upp till Portugal som ett föredöme.

Edit:

Danmark - Hade jag fötts fyra år tidigare hade jag kanske sett Danmarks 86-lag på TV och förtrollats av det som alla andra. Det man ser från highlights antyder att det var ett otroligt sevärt lag, och paret Elkjaer-Laudrup är sympatiska på alla möjliga sätt (tydligen ska dock Laudrup vara något av ett svin bortom kameran).

Huruvida Danmark ur ett mindre subjektivt perspektiv än detta ska ha en plats i det optimala VM eller inte är en svår fråga. Man har en tendens att vara tidsblind och övervärdera saker som andra lag har presterat under andra årtionden än det som Danmark utöver 80-talet har presterat. Kanske inget gigantiskt, men EM 92-gulet, oavsett hur tursam det må ha varit, går inte att helt avfärda. Det var också ett mycket bra lag Danmark hade i början av 2000-talet, även om det inte åstadkom så jättemycket. Och så kvartsfinalen i VM 1998, där jag i och för sig tycker att laget i sig inte var så mycket att hänga i luften.

Tåls att diskuteras hursomhelst. Men jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i Danmark och tycker inte att de har tillräckligt med karaktär för att göra ett VM roligare för mig. Att de har missat VM 90 är förstås en stor nackdel.

Jag gillar inte de danska fansen eller rooligans som de brukade kallas. Jag gillar inte den där öl- och korv-attityden som präglar det förstnämnda. Jag ogillar FC Köpenhamn väldigt mycket eftersom jag tycker att klubben saknar ära på alla möjliga sätt. Jag gillar inte att Danmark utnyttjar ett opportunistiskt skattesystem för att beröva Allsvenskan på duktiga spelare. Och Jesper Grönkjaer är åtminstone på plan en av de mest osympatiska spelarna jag nånsin sett. Danmark har också råkat få med sig en del resultat som har retat upp mig lite. T ex den där segern mot Nigeria i VM 98 som kändes så onödigt på något sätt. Segern mot Frankrike i VM 2002 (inkl. Tomassons fuskmål)inför skadeglada svenska TV-tittare. Segern mot Uruguay i samma turnering. Due-a-due-grejen. Och så gillar jag inte Pia Kjaersgård. Jag gillar inte det danska "kulturkriget" som är både pinsamt och unket på alla möjliga vis. Nu kan nån peka på en massa andra politiska angelägenheter bland andra landslag som jag har tagit in men som sagt, det här är bara en detalj och inte den centrala frågan. För det andra så bor vi nu i Sverige och vi jämför Danmark med oss själva på ett annat sätt än andra nationer. Så är det bara.

Läs även andra bloggares åsikter om vm, portugal, polen, bosnien, ungern, wales, kroatien, turkiet, ghana, senegal, tunisien, saudiarabien, ukraina, ryssland, colombia, usa, japan, algeriet, schweiz

Det optimala VM, del VIII

Tyskland
Alla har sina hatlag i landslagssammanhang och för mig var det Tyskland i ca 15 år, mellan 1991-2006. Det är inget särskilt komplicerat. Det är av samma anledning som för de flesta andra. "Nu har de där tyskjävlarna gått till final igen", som Kjell Kjellman sa i ett reportage inför VM-finalen 2002. Ett lag som under gällande period sällan såg särskilt glamoröst ut, men som på något sätt alltid tråcklade sig vidare till en final. Från mitt perspektiv hade de alltid en jävla massa tur; var så ofta utspelade under längre perioder, men verkade nästan inte kunna förlora matcher ändå. Antagligen hade man sett på saken lite annorlunda idag.

Så vad hände efter VM 2006? Förmodligen att laget för en gångs skull såg ut som ett bra fotbollslag snarare än ett gäng ondskefulla fotbollsrobotar som kallas panzermannschaft, så att man kunde unna dem framgångar. Under själva världsmästerskapet kändes allt mest som en tillfällighet. Dessutom brukar jag ha svårt för hemmanationen. Det är ju inte rättvist att alla på arenan ska hålla på ett och samma lag, i varje match. Typ. Sen hade jag en relativt positiv erfarenhet av Tyskland när jag var där under turneringen. Sist men inte minst, det hade dröjt så länge innan jag kunde tänka mig att se något tilltalande i den ökända tyska effektiviteten. Som ironiskt nog kanske mest var en myt när jag började ändra min uppfattning om det tyska landslaget. Men ta premiärmatchen i EM 2008 t ex. Hur de verkligen malde ner Polen som en maskin. Mycket snyggt.

Men nu är det inte främst av sympatier som de får plats här. Det handlar snarare om att det - förutsatt att vi räknar in Västtysklands prestationer - i efterkrigstiden är världens näst mest framgångsrika landslag i VM:s historia.

Uruguay
Jag hade sett öppningsmatchen i VM 90 och börjat intressera mig för resten av VM. Så jag kollade på ett inspelat program, möjligen från lottningen 1989 (eller när den nu hade ägt rum). Mim mamma som satt med mig frågade om Orogué var med. Jag som aldrig hade hört talas om det landet undrade vilka det var, och varför hon undrade om dem. När min mamma så förklarade för mig att de brukade vara bra på hennes tid (vilket ändå var efter deras allra största storhetstider) var det som att höra talas om någon legend. Ett förhistoriskt fotbollsland som jag aldrig hade hört talas om tidigare.

När jag väl fick se detta Uruguay bli närmast överkört av Belgien, och en av deras spelare försöka strypa Eric Gerets av frustration, var de inte så imponerande i förhållande till det rykte som hade skapats hos mig. Men det spelade ingen roll nu. Jag hade redan blivit förtrollad under den där första stunden.

Eftersom jag redan hade blivit förälskad i Kamerun blev det inte mitt favoritlag, men jag har alltid känt något unikt för Uruguay sen den dagen, snart 20 år sen. Den där extremt vackra dräkten, med ljusblå tröja, svarta shorts och strumpor, framkallar något som jag inte kan känna av något annat av de där traditionstyngda landslagen. Inte ens Italiens azurblå eller Argentinas ljusblåvit-randiga. Uruguay är för mig fortfarande en legend.

Det är också till stora delar Uruguays förtjänst att jag håller på Cagliari. Utöver några andra personliga aspekter så var det när jag återsåg kaptenen Enzo Francescoli i Cagliari efter VM som jag kände att det var det här laget som var lite speciellt för mig.

Nu har det snart gått 20 år sen jag senast fick se Uruguay ta sig förbi VM:s gruppspel, vilket är synd. Men efter att jag först varit övertygad om att Uruguay med sina 4 miljoner invånare går mot samma öde som till exempel Peru, är jag glad att se den fortsatta återväxten. Det är inte i samma klass som förr i tiden, men med en Diego Forlan och en Luis Suarez finns det hopp.

Österrike
Gränsfall. Jag föraktar att man har gått över till att spela i flaggans färger framför den klassiska vitt-svart-kombinationen. Men vi kan låtsas att de byter tillbaka till det optimala mästerskapet.

Österrike anno 2009 känns hur tråkigt som helst. Men det var ett av Europas starkare lag en gång i tiden. Så sent som 70- och 80-talet var det fortfarande en makt att räkna med. När jag såg laget få stryk i den där härliga matchen mot Italien i VM 90* tänkte jag av olika skäl (förmodligen fanns det folk som uttryckte respekt) att det var ett mycket starkt landslag. Knappt ett år senare såg jag laget komma till Råsunda och få stryk med 0-6. Runt samma tid fick man stryk mot Färöarna i EM-kvalet, som då betraktades som en riktig skräll.

Det har inte kommit fram en enda stjärna från Österrike sen dess, vilket säger en del om bristen på glans kring det här laget. 1998 lyckades man ändå kvala in till ett VM. Där man inte uträttade annat än att råna Kamerun och Chile på tre poäng.

Anledningen till att jag tar med laget ändå är att jag som sagt ger en extra plus till alla som har varit med i VM 90, att den stora kontrasten mellan lagets nutida och forntida kvaliteter gör att deras närvaro i VM ger lite historisk karaktär till mästerskapet, och att om man nu ska ha med så många lag som man gillar, eller som man tycker förtjänar ett VM, så är det bra med lite balans, som ges av att Österrike är ett bekvämt och tråkigt västeuropeiskt land som man kan slänga in så att de, utöver det nämnda som viss grad av attraktion, kan agera som kontrast mot de mer sympatiska eller glamorösa lagen.

* Jag kommer alltid att gilla landskamper som spelas kvällstid på Stadio Olimpico, och avgörs med matchens enda mål någon gång runt den 65:e minuten.

Läs även andra bloggares åsikter om tyskland, österrike, uruguay, francescoli, cagliari, vm

Det optimala VM, del VII

Sydkorea
Har i och med 2010 kvalificerat sig för sex raka världsmästerskap, vilket blir totalt sju inklusive VM 2002 där man förstås var värdar. Jag brukade ha större respekt för Sydkorea än vad jag har idag. Bilden av Sydkorea som Asiens stora hopp har förstörts lite av alla skandalmatcher under 2002, där domaren minst sagt spelade en stor roll när de besegrade Italien och Spanien.

Det andra är att som jag har förtstått så verkar Sydkoreas fotboll vara ungefär lika amerikaniserad som resten av samhället. Eller kanske ännu viktigare; fotbollen har inte en så dominerande roll i Sydkorea som man kan tro om man ser till deras relativa framgångar som en asiatisk fotbollsnation.

Det vore ändå meningslöst att neka deras plats i det optimala VM, med tanke på hur konkurrenssituationen ser ut, och vad man har presterat under de senaste 20 åren.

Tjeckien
1990 upptäckte jag Tjeckoslovakien som ett av de där länderna som jag aldrig hade hört talas om innan. Det var någon gång på den tidiga kvällen som de mötte Österrike. Spelade aggressivt och körde över grannlandet totalt, även om slutresultatet inte blev mer än 1-0, efter en solklar straff. Det räckte i princip för att jag skulle börja ha dem som ett av de mest sympatiska landslagen. Därför blev också Genoa något av mitt andralag efter VM eftersom tjeckernas stora stjärna Tomas Skuhravy spelade där.

Det hade varit bra om det fortfarande hade varit ett och samma land, men jag kan nog inte komma på något annat delat land som har fått en sån tydlig arvtagare, som Tjeckoslovakien har fått i Tjeckien (jämför Serbien-Jugoslavien och Ryssland-Sovjet-unionen). Det är fortfarande Sparta och Slavia som är de stora lagen (vad har hänt med Dukla?), färgerna är desamma och namnet kan ses som en förkortning om man vill leva i förnekelse.

Efter VM 90 uppstod en märklig trend där Tjeck/oslovak/ien (man fortsatte enat fram till kvalet till VM 94) ständigt har missat VM, men varit väldigt övertygande i både kval och slutspel när det kommer till EM. Av de fem sista världsmästerskapen har Tjeckien bara kvalat in en gång (Sydafrika inkluderat). Inga roliga siffror med tanke på det gamla Tjeckoslovakiens mäktiga historia.

En sak som annars har retat mig ordentligt är hur landslaget har drabbats av den moderna TV-prioriterade fotbollen, som har satt käpp i hjulet för så många andra trefärgade lag. Således måste tjeckerna numer anpassa sig såpass att den yngre generationen i vår del av Europa antagligen tror att Tjeckien ska spela i helvitt. I de tre senaste storturneringarna har Tjeckien spelat elva matcher, och bara en gång har man fått bära rött-vitt-blått. Av de resterande tio har vi åtta matcher i helvitt, en i rött-blått-blått och en i helrött. A disgrace.

Läs även andra bloggares åsikter om sydkorea, tjeckien, tjeckoslovakien, skuhravy, genoa

Om Bojan, AIK och IFK

I senaste fotbollskväll satt Bojan Djordjic i studion och talade åter om sin kärlek för AIK. Han tillade att förmodligen sitter det en massa hemma som tittar och tror att det är bara saker han säger för att AIK:s supportrar ska bli nöjda, men att det faktiskt är sant. Även på andra håll har han pratat om sitt förflutna som AIK-supporter.

Jag tror inte att han ljuger, men jag har alltid varit skeptisk till hans uttalade kärlek för AIK, och nu har jag gått över till att döma det.

Det ska man förstås aldrig göra. Folk har sina historier med sina klubbar. Vem är jag att ha en åsikt om varför någon håller på en klubb och hur han borde känna och så vidare? Så länge det inte handlar om gloryhunters eller liknande fenomen, så får man respektera folks känslor och val.

Men man gör ju det ändå, och här ska jag förklara varför jag tycker som jag gör.

När Bojan först framträdde som en profil vid millennieskiftet som ungdomsspelare i Man United och snart också en tyckare i TV4:s studio, då visste jag inte att han var son till Ranko Djordjic.

När jag sen fick veta det, började jag så sakteligen att tänka på de gånger jag i början av 90-talet tittade i IFK Norrköpings årsber-ättelser, som kom ut som ett ganska smalt häfte i A4-format varje år, och såg äldre bilder på utländska stjärnor i Peking, som Igor Ponomarev och just Ranko Djordjic.

Så, när jag för ett par år sen fick höra Bojan börja prata om hur han hållit på AIK sen barnsben blev jag väldigt fundersam.

Jag är dock ingen orakel när det kommer till svensk fotboll, så jag tänkte att kanske hade Ranko även spelat i AIK under någon period, och Bojans tidiga entré inom fotbollen skulle råka sammanfalla med den perioden.

Jag satte mig aldrig in i att undersöka detta. Jag antog att det fanns en logisk förklaring.

Nu när jag har just kollat upp lite fakta är jag inte bara beredd att avfärda Bojans AIK-kärlek, jag är också väldigt fundersam över Ranko.

I korthet är det på följande vis:

Ranko Djordjic kom till Peking från det ärofulla Röda Stjärnan och spelade i IFK Norrköping 1985-88.

Därefter åkte han hem till Jugoslavien. I hela sin karriär repre-senterade han bara en utländsk klubb och det var IFK Norrköping.

I början av 90-talet återkom sen Ranko, medföljd av familjen senare, till Sverige. Man hamnade nu i Stockholmsförorten Kista. Han undvek medvetet att ha något med Norrköping att göra efttersom han inte ville få uppmärksamhet som den förre store fotbollsspelaren som nu hade återvänt som flykting.

Och där började familjen Djordjics fortsatta liv i Sverige.

Bojan har senare sagt att han 1992 stod i Norra stå, vilket innebär att han blev AIK-supporter samma år som de flyttade hit. Han har också tidigare pratat om att ha ägt medlemskap i AIK redan när han bodde i Belgrad. Jag har inte riktigt förstått hur det går ihop, men inte lyckats hitta något som förklarar det.

Det finns i alla fall två viktiga poänger här, varav det ena hela det här inläggets ämne.

Det ena är att när Bojan började kunna gå ordentligt, att tala flytande och att spela fotboll, så var det i Norrköping. Förmod-ligen kommer de flesta av hans tidigaste minnen som människa från tiden då han bodde i Norrköping.

Jag kan därför inte fatta det vettiga i att han idag beskriver AIK som en självklar referenspunkt till barndomen, och jag kan inte heller fatta att han överhuvudtaget håller på AIK och inte IFK Norrköping.

Till viss del handlar ju det här om hur jag själv ser på det här med att hålla på ett lag. Och där tycker jag att det med vissa undantag ska handla om ens allra första intryck av fotbollen. När det blir klart att familjen Djordjic ska "åka tillbaka till Sverige" så innebär ju det att de ska tillbaka till det där landet som fram till dess hade varit deras lilla utlandsäventyr. Och de minnen de hade från Sverige då var ju just Norrköping. Tiden när pappa var fotbollsproffs i stan. Så oavsett var man bosätter sig så borde den spontana känslan var att hålla på det lag som varit en del av familjens liv tre-fyra år innan. Man väljer då sitt lag när man är 10 år gammal, inte när man är 15 och har bott vid linje blå mot Akalla i fem år.

Den andra poängen är att... Ja, just det. Artikeln varifrån jag hämtat mina källor är från 2002. Ca 11 år efter att Ranko Djordjic återvände till Sverige.

Att han först gjorde valet att hålla sig anonym och borta från Norrköping förstår jag.

Och jag är egentligen inte den som börjar tala om vad en krigsflykting ska ha för tankar och känslor om jävla fotboll som i slutändan inte alls betyder så mycket som vi ofta vill tro.

Ändå kan jag som gammal Norrköpingsbo, spelare i IFK Norrköpings knattelag och supporter till stadens stolthet IFK Norrköping känna att... Betydde inte det - 1985-88 - ett skit för Ranko? Under de här elva åren hade han tydligen inte besökt Norrköping en enda gång. Inte ens en enda gång hade han som privatperson tagit sig till Norrköping och Idrottsparken för att se en match, om inte annat.

I artikeln, som alltså är skriven samma år som Peking åkte ur Allsvenskan för första gången på 18 år, uttrycker Ranko oro för risken att laget kanske aldrig mer kommer att återvända till Allsvenskan om man åker ur. Som om en klubb med tolv äkta SM-Guld (inga förhistoriska varianter) från en arbetarstad, en av landets tio största, skulle ha svårt att fortsätta bland de - då - 14 bästa lagen i Sverige. Som om det handlar om Gunnilse eller nåt. Fan.

Och nu står hans son som växte upp på Hospitalsgatan i Norrköping någonstans och talar om sitt stora AIK-hjärta. Hur han har det i blodet och allt det där.

Läs även andra bloggares åsikter om bojan, djordjic, ranko, belgrad, kista, norrköping, aik, ifk, allsvenskan

En modern klassiker

Ikväll spelar Lazio och Cagliari mot varandra igen.

Vad är det som är så speciellt med det då?

Det borde inte vara något speciellt. Men ända sen Cagliari tog sig upp till Serie A senast, 2004-05, har nästan alla möten dessa lag emellan blivit väldigt märkliga, oftast fullständigt galna.

Jag valde därför att ägna hela förhandsanalysen - i min artikel på SF - till att sammanfatta alla ligamatcher som spelats under gällande period.

Här kan ni läsa artikeln.

Och det rekommenderas. Inte för att artikeln i sig är briljant, men själva historian är det, faktiskt.

Obs! Rubriken är en filmreferens. Därav engelskan.

Läs även andra bloggares åsikter om cagliari, lazio

Det optimala VM, del VI

Spanien
Känns inte lika äkta nuförtiden när TV4 som haft rättigheter till den spanska ligan sedan 7-8 år tillbaka alltid ska passa på att haussa upp Spanien och spanska spelare inför varje turnering, vilket passar särskilt bra nu när Spanien inofficiellt räknas som världens bästa landslag.

Jag har också stört mig lite på den här myten om Spaniens underprestationer. Som så ofta handlar det inte om att det är grundlöst, utan att det är väl överdrivet. Såklart kan man tycka att det är något anmärkningsvärt att detta fotbollstokiga land med en sån stark liga inte har varit bland de fyra bästa sedan 60 år tillbaka i och med kommande VM, men att beskriva det som att de alltid har kommit till VM som en kandidat till att vinna hela skiten, det vet till och med jag som bara varit med sen VM 90. Framförallt VM 1994 kom Spanien till USA med ett lag som till stora delar bestod av Barcelonas bänkade spanjorer. Man hade också kvalat in med nöd och näppe under ganska kontroversiella former efter en seger mot Danmark i Sevilla. Förvänt-ningarna var därmed ganska låga. Men enligt efterhandskonstruk-tionen heter det att det var ännu ett fall av spanskt tillkorta-kommande.

Men mitt allra största problem med Spanien är att de, liksom Rumänien, har övergett sin gamla dräkt eftersom den förmodligen var för udda för den moderna fotbollens ambitioner att synka fotbollsmodet med det populärkulturella mode som råder i det vanliga samhället, så att säga. Den må ha varit udda, men röd tröja, vanligt blå shorts och svarta strumpor... Väldigt snyggt också. Jag som bryr mig om sånt skulle faktiskt bli betydligt mer intresserad av att se fler matcher med Spanien i ett VM.

Sverige
Ett mycket komplicerat fall. Vi såg Sverige förlora med hedern i behåll mot Brasilien på Delle Alpi. Sen kom vi till Sverige ett halvår senare. Jag fick lära mig att Sverige i regel spelar i kycklinggult. Men det var en väldigt konstig känsla att detta mediokra lag från VM 90 plötsligt var laget i centrum. Att alla skulle hålla på ett och samma lag var för övrigt helt nytt för mig. Det, i kombinationen med att jag redan hade en ännu starkare fallenhet än idag för den som slår nedifrån (oavsett fotbolls-kunnandet) gjorde att jag i princip alltid ville att Sverige skulle förlora. Min mamma försökte alltid att få mig att hålla på Sverige av andra skäl än fotboll, och var orolig för att jag skulle hamna i trubbel ute i samhället om jag öppet hoppades på svenska nederlag. Enligt hennes synsätt skulle det ur ett svenskt perspektiv vara som att "han har fått komma till vårt land som flykting, och sen vill han att vi ska förlora".

Det fanns också en annan anledning som förstärkte mina antipatier. Betänkt att jag kom till Sverige 1991. Allt är ännu inte guld och gröna skogar för en immigrant i det här landet. Att systematiskt uteslutas från den svenska gemenskapen på grund av ens etnicitet är en tragisk verklighet för den genomsnittlige. Men 1991 var det ännu värre. Det var samma år som Ny demorkati skulle komma in i riksdagen, och samma tider då ungdomar tyckte att det var coolt att vara nynazist. Det fanns således ingen chans på jorden att jag skulle hålla på samma lag där den stora majoriteten (åtminstone enligt min upplevelse då) av supportrarna ansåg att jag var en värdelös svartskalle som skulle motarbetas på alla sätt.

Den här relationen fortsatte i många år och jag vet inte när vändningen kom. Jag skulle tippa att det var i samband med EM 2000, när jag hade haft ett sabbatsår från fotbollen den föregående säsongen. Inte att jag var någon beundrare av just det landslaget. Jag tyckte att fotbollen var alldeles för destruktiv och att laget hade mycket tur att överhuvudtaget ha lyckats kvala in. Men det var i alla fall det - själva fotbollen - som gjorde att jag fortfarande inte hade särskilt positiva känslor för laget, även om jag i många matcher höll tummarna för dem.

Under VM 1994 hände dock något väldigt konstigt. Det var inledningsvis samma gamla historia. Sverige - Ryssland 3-1 måste ha varit den enda match i en storturnering som jag någonsin har slutat tittat på innan slutsignalen. Jag hade hopp, men när Dahlin nickade in 3-1, då gick jag och lade mig (inte för att det var svårt att göra det långt efter midnatt).

Men några dagar efter den matchen skickades jag på besök hos några gamla familjevänner i Frankrike. Och plötsligt där kändes det något annorlunda. Och det kom särskilt fram under Sverige-Rumänien i kvartsfinalen. Ju längre matchen led, desto starkare var känslorna för Sverige. När Kennet Andersson nickade in 2-2, hoppade jag upp från soffan och gick ner på knä för att hylla honom. Först efter att ha lämnat Sverige hade jag upptäckt att jag trots allt hade försvenskats en del. Det fanns en distans, men jag kände ändå till spelarna, visste hur jag skulle uttala deras namn korrekt. De var från landet där jag "kom ifrån", när vi lekte fotboll i olika parker och franskblattarna blev lite engagerade när de fick höra att den där killen Hossein är på besök från Sverige. Det var inte vändningen men väl första steget.

I dagsläget är jag kluven. Jag är faktiskt väldigt besviken över att Sverige missade VM 2010. Orsakerna är många och jag ska inte gå in på det nu. Att Sverige har misslyckats sen vi bytte till blå regering kan jag visserligen uppskatta, men det är mer rationellt. Poängen är, utöver det som jag inte ska gå in på - om vad det är fotbollsmässigt som jag uppskattar med Lagerbäcks Sverige - att det finns en konflikt för mig här. När Sverige är med i ett VM så blir det extra fokus på just Sverige, vilket för in en nationell aspekt som tydligt står över VM som ett globalt möte. VM-krönikans dramaturgi förstörs en aning av att en portion av det framförda ska ägnas åt detaljer kring Sveriges VM (jämför krönikan 2002 med 1998 till exempel). Men... Samtidigt kan jag inte förneka det härliga i att varannan sommar under hela 2000-talet har varit så präglad av fotbollen, vilket jag inte tror hade hänt utan Sveriges närvaro. Och jag kan inte förneka att jag trots allt gillar att följa allt snack som omger det svenska landslaget under turneringen, vilket sker på en detaljnivå som vi inte kan jämföra med diskussioner om de andra landslagen, eftersom vi helt enkelt inte har tillgång till deras spelare på samma sätt.

Men det finns en annan anledning till att Sverige ska vara med och göra VM optimalt. Inte att det krävs svenskt närvaro, men om kvoterna ändå ska fyllas så, har Sverige faktiskt en ganska bra historia när det gäller VM, något som vi verkar glömma väldigt ofta. Tro det eller ej, Sverige är historiskt ett mer framgångsrikt landslag än Portugal, för att ta ett exempel. Och historien har alltid följts upp med diverse framgångar. 1950 var vi bland de fyra bästa. 1958 tog vi VM-silver. 1974 en femteplats. 1994 VM-brons. Och så kontinuiteten på 2000-talet, som inte kan matchas av så många andra landslag. Och utöver detta har vi något utanför landslagsfotbollen som handlar om klubbfotbollen på 40- och 50-talet. Hade det spelats Europacuper tio år tidigare så är det mycket möjligt att ett svenskt lag - företrädesvis IFK Norrköping - hade kunnat skylta med en EC-seger. Jag blir rentav stolt över att bo i det här landet när jag ser bilder på Gre-No-Li från en period när Serie A inte hade en massa argentinare, fransmän och holländare på samma sätt som senare decennier. Eller ännu mer när man ser historiska topplistor över målskyttar i Serie A:s historia. De första 30-40 namnen är i princip alla italienare, förutom ett par svenska namn. Det är jävligt stort och det ska vi vara stolta över. Inte som "svenskar", men som tillhörande den svenska fotbollsscenen. Och för att knyta tillbaka till det nyss sagda... Om vi hade tillåtit proffs i landslaget så kanske vi - faktiskt - hade kunnat vinna ett världsmästerskap, även om det är mindre troligt; det fanns bara två chanser under den nämnda perioden på grund av fyraårsintervallet och Andra världskriget. Det fanns "ganska" bra konkurrens i form av klassiska lag från Brasilien och Ungern.

Vi ska därmed ha en plats i VM eftersom vi också har en hel del historia, trots att vi glömmer det rätt ofta.

(Förresten så säger jag "vi" för att det flyter på bättre).

Läs även andra bloggares åsikter om spanien, sverige, kennet, nordahl, liedholm, gren, italien, vm

Undrar om jag behöver en ny rubrik för dessa genomgångar

Tja, det började väl hemma i trygga Sverige. Jag följer ju inte Allsvenskan, i regel. Men toppenstriden är intressant som vanligt, och botten än mer. Jag var själv på Stadion och såg DIF-ÖIS. Jag satt där och log sadistiskt i smyg när mina läktarkamrater höll på att bli galna av vrede när två djurgårdare visades ut inom loppet av knappt tio minuter.

Mina förutsättningslösa ögon såg att Örgryte spelade bättre fotboll. Djurgården kämpade till sig den här segern. Man kan säga att de har god moral i laget. Men man kan också säga att om det här är det bästa de kan utverka mot en bottenkonkurrent så... Då ser det inte bra ut.

Sen undrar jag om svensk fotboll tillåter att två profilstarka Stockholmsklubbar åker ur Allsvenskan. Håll ögat på domarna i de kommande matcherna. Man lät visserligen AIK åka ur för fem år sen, men då fick de åtminstone ha kvar ett Stockholmsderby.

Å andra sidan, orkar man verkligen med fler huliganderbyn?

Många spekulationer för en som "inte bryr [s]ig".

Senare fick jag syn på Assyrikas avgörande mål som tar dem till kvalet. Får de Bayern eller DIF så blir det väl lite derbykaraktär. Får de ÖIS blir det repris på det där osannolika mötet år 2005 eller vad det var.

* * *

I England slog Liverpool United med 2-0. Eftersom PL för ovanlighetens skull har haft en ganska oviss toppstrid i inledningen av säsongen (tåget brukar gå redan efter två-tre omgångar annars) är man därmed fortfarande med i titelstriden. Åtminstone i teorin. Eftersom det ser så mörkt ut som det gör i Champions, kanske detta till slut blir säsongen då Liverpool verkligen satsar alla korten på ligan. Det lär inte hända, men de kan få hjälp på traven av Lyon. Liverpool har nämligen ingen jättebra trupp, men Benitez har presterat år in och år ut. Får de dessutom bara koncentrera sig på ligan så kan de utmana. Det var alla kryss mot de sämre lagen som fällde laget förra säsongen. Just detta matcher bör man kunna hantera bättre om fullt fokus är på ligan. Det vore i alla fall det roligaste som hänt den ligan sen mitten av 90-talet.

* * *

Real Madrid blev nollade i Gijon. Poängförlust på de två av de tre senaste matcherna. Inte illa. Kanske kan även den ligan ta sig i kragen lite. Givetvis kommer Barca och Real att vara ensamma, men det kanske kan stanna på den generella nivå som vi sett de senaste två åren, istället för att gapet ökar.

* * *

Och så hände allt det intressanta i Italien.

Cagliari vann med 3-2 på hemmaplan; ett resultat som aldrig setts tidigare under 2000-talet när det gäller Serie A-spel på Sardinien. Det märkliga skedde ju i samband med Cagliaris straff vid ställning 1-2 i den 75:e minuten. Hands på Beppe Biava, men det gula kortet utdelat till Emiliano Moretti som därmed fick sitt andra och visades ut. Såklart var det då ett bonus som lade upp för 3-2-målet av Lazzari i 87:e.

Spontant känner jag att vi äntligen fick lite tur med oss.

Andra tanken är att we're paying hard for this shit någon gång framöver.

Roma åkte på däng hemma mot segerlösa jumbon Livorno med kultfiguren Cosmi som ny tränare.

Nu kommer samma gamla trötta tjat om Romas problem, istället för en hyllning till Livorno som fixat en fantastisk triumf. Man fick ju en målvakt utvisad i början av andra halvlek till och med.

Napoli tog en seger borta mot Viola som inte förvånar mig, men som jag inte hade förväntat mig. Ändå missade Fabio Quagliarella en straff.

Eller om vi ska säga att Frey räddade den. Hursomhelst fick vi i samband med matchens enda mål se en förklaring till varför Frey aldrig får chansen i det franska landslaget, till alla Serie A-fanatikers stora förtret. Men sådan är Frey. Gudomlig linjemålvakt som då och då gör bort sig med utrusningar och dylikt.

Sen kan man alltid tycka att Barthez var precis likadan, fast hundra gånger klantigare i sina tveksamma ingrepp. Men det är en annan femma.

Baris framgångsvåg fortsätter och jag noterar att laget bara har förlorat en enda match under säsongen. Och att det var Cagliari som såg till att fylla den luckan i den femte omgången, på San Nicola.

Palermo har verkligen smygit sig fram i tabellen. Ligger nu på Championsplats.

Milan vinner ganska tursamt mot Chievo och förlänger plågan ytterligare. Nu tror en del att det börjar lösa sig. En ny flopp väntar längre fram och då kommer en ny våg av extrem missnöje.

Fast det är klart... Chievo är ett bra lag som Milan inte bara ska plocka bort hursomhelst. Här har vi samma problem som alltid. Det spelar egentligen ingen roll hur ett lag som Chievo presterar. Såvida de inte spelar Champions League kommer alltid en del att tycka att "vi tappar poäng mot ett skitlag som Chievo!". Att man kanske även förlorade den föregående säsongen spelar ingen roll. Jag skojar inte när jag säger att det finns kids därute som bara är medvetna om ett handfull lag i serien. Man vet alltså på allvar inte om ett lag som Reggina "är med i år" eller inte. Något som låter sanslöst för många av oss, men inte för andra. Det lag som inte existerar i minnet har man aldrig heller förlorat mot.

Det optimala VM, del V

Paraguay
Kommer alltid att leva i skuggan av de andra två jättarna i regionen - Argentina och Uruguay - på grund av en mindre mäktig historia, men har under de senaste 15 åren varit kontinentens tredje starkaste lag. Även om jag alltid har gillat de flesta av de sydamerikanska lagen, var det först under VM 1998 som jag, liksom många andra, fattade tycke för det superdisciplinerade lag som till min stora förtjusning skickade ut Spanien ur VM på ett väldigt listigt sätt. Har dock varit en besvikelse de senaste två turneringarna.

Peru
För mig står Peru för fotbollshistoria, stil och klass, mer än något annat lag. Inte för att de var bland de första jättarna, eller att deras historia är så övermäktig överhuvudtaget, men det är något med de där första färgbilderna och Perus karaktäristiskt röda diagonal på tröjan, från 70-talet när de var som mest framgångsrika. Och eftersom de aldrig har spelat i ett VM under min tid, så har det blivit som en legend från förr. Sedan början av 90-talet har jag väntat och väntat på att Peru någon gång ska komma tillbaka, men först nu inser jag att det är väldigt avlägset. Synd. Under tiden har både Ecuador och Bolivia blandat sig i VM...

Rumänien
Det är märkligt hur saker och ting kan ändras över så obetydliga saker. 1990 var Rumänien ett lag som jag gillade. Ingen favorit, men ett som man unnar framgångar. Lacatus och Hagi var de som imponerade en liten 8-åring. Resten hade roliga eller snygga namn. Men bara en match mot Colombia, där jag av ingen särskild anledningen hellre ville att de sistnämnda skulle vinna, ändrade allt. Sen den dagen har jag aldrig varit särskilt förtjust i Rumänien. De har i bästa fall varit ett harmlöst lag som man gärna offrat för mer sympatiska lags framgångar. Det räcker med en match ibland. Sen har jag en beef mot laget för att de har bytt dräkten från gult-blått-rött till helgult. Vad handlar det om? Så tråkigt med den kycklingdräkten.

Så varför ska de då vara med och göra VM optimalt? För att de trots allt är ett VM 90-lag, och för att de står ut som en ganska unik nation i Europa, med en stark fotbollstradition och många eleganta spelare genom åren.

Serbien
Jugoslavien var ett mycket trevligt bekantskap under VM 90, och jag har egentligen aldrig hämtat mig från FIFA:s bannylsning som trots allt också var oundvikligt. Det hade inte funkat att bygga ett lag på olika nationer som höll på att ta ihjäl varandra på hemmaplan. Ständig påminns man än idag om hur det kunde ske. Vad är oddsen att ett av världhistoriens absolut bästa fotbollslag, Jugoslaviens bästa under den halvsekel som nationen då hade existerat, synkas med det krig som upplöser federationen? Väldigt tråkigt. På pappret hade det laget fullständigt pulvriserat allt motstånd under EM 92, VM 94 och EM 96 om de fått spela. Nu är fotboll inte basket, så det finns inga garantier för guldmedalj i alla lägen, men sannerligen hade de ristat in något stort i historien. Det började på slutet av 80-talet, då juniorerna blev världsmästare, fortsatte med ett lyckat VM och sen Röda Stjärnans seger i Europacupen 1991, och i kvalet var Danmark aldrig ett riktigt hot. Juggarna kom sen till Sverige innan det blev klart att det inte skulle bli något mästerskap. Därefter såg vi aldrig dem i de stora sammanhangen förrän fyra år senare när en del av dem representerade Kroatien. Om jag ovan nämnde att jag kände avsaknad av något under VM 1994, så var det inte bara ett brittiskt lag, utan även Jugoslavien. De var helt enkelt så självklara som landslagsfotbollens elit att deras blotta frånvaro kunde ses som en aspekt av VM. Även om man kanske inte kunde sätta ord på det just då, så blev det uppenbart senare. Låt oss bara nejmdroppa lite för att visa att det här inte handlar om någon överdramatisering; Savicevic, Pancev, Mihajlovic, Jarni, Stojkovic, Stimac, Boban, Mijatovic, Prosinecki, Jugovic, Stanic, Ljukic, Katanec, Suker, Drulovic. Ja, alla dessa, och säkert någon eller några som jag har glömt, i samma lag. För yngre läsare kanske det inte ser så jättemärkvärdigt ut. En sån som Pancev till exempel kom aldrig tillbaka, makedonier som han var, men alla ska veta att han åkte runt Europa och gjorde mål mot storlagen när Röda Stjärnan vann EC. Kanske är inte heller Robert Jarni en spelare som kommer att gå till historien, men han spelade faktiskt en nyckelroll som vänsterback i Juventus under den här tiden. Det här var inte bara några sköna talanger från Balkan. Det var stora spelare, varav de flesta spelade för Europas största klubblag. Tragedin över att det aldrig blev realitet kommer jag aldrig att kunna släppa. Dock ska vi aldrig glömma att utanför fotbollen så är ju den stora tragedin snarare är själva kriget på Balkan.

Så, ska Serbien ses som den stora arvtagaren? Det är det som är frågan. Jag var väldigt entusiastisk när Kroatien tog juggarna tillbaka till den stora scenen under EM 1996 (och vilken fotboll de sen spelare under de åren...), men det blev ju ännu bättre när den återstående delen av federationen återkom till VM 98. De spelade i samma dräkt och hette samma sak. Men sen dess har det bit för bit börjat ta slut. Eller okej, det första steget var ju att det trots allt saknades kroatiska och bosniska spelare. Andra steget var att namnet byttes till Serbien-Montenegro, och spiken i kistan var att överge dräkten. Serbien spelar nu i rött-blått-vit. Ett stilens självmord.

Dock så måste ju i alla fall ett lag få fortsätta fylla VM med alla -ic namn och det blir rätt självklart att välja Serbien. Belgrad ligger fortfarande där, Partizan och Röda Stjärnan lever fortfarande, och de gudabenådade kreatörerna Savicevic och Stojkovic är från öster om Zagreb. Serbien är inte Jugoslavien, framkallar inte samma känslor, men det är det närmaste som finns. Därför ska de alltid vara med i VM.

Skottland
Den som inte gillar Skottland är rimligen inte heller någon särskild sympatisk fotbollsentusiast. De har mentaliteten, supportrarna, traditionen och stilen (dräkten snarare än spelstilen). Det var framförallt när jag såg ett sammandrag över deras 2-1-seger mot Sverige i VM 90 som jag fick det starka intrycket. När Stuart McCall gör 1-0 på hörna i första halvlek, framför den så högljudda och rörliga klacken på den täta Luigi Ferraris kortsida. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Wow. Från och med då var Skottland ett av mina fem favoritlag i världen. Om jag känner precis likadant idag, det vet jag inte. Jag har ingen konkret anledning att inte göra det, men med bredare vyer så blir väl intrycken fler och "konkurrensen" därmed värre. Mycket har hänt sen dess och sorgligt nog är Skottland numer ett mediokert europeiskt lag som i bästa fall lyckas kvala in till en storturnering ett par gånger på ett decennium. Förr i tiden var man snarare kvalkungar som alltid föll i gruppspelet på ett väldigt smärtsamt sätt. Och det hade ju varit så sjukt mäktigt att se dem i en slutspelsmatch. En stor match på liv och död, över 90 minuter koncentrerat till ett och samma ställe och inte gruppspelets spridda förhoppningar kring diverse resultat. På en stor arena med de fanatiska fansen. Se hur långt de kan driva detta landslag som lever så mycket på inspiration framför tekniskt kunnande. Det hade varit fantastiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om paraguay, peru, rumänien, jugoslavien, serbien, stojkovic, savicevic, crvena, kroatien, montenegro, skottland, mccall, genua, vm

2 - 2 + 1 + 1

En av de mer roliga Championsomgångarna på ett bra tag.

Ur ett italienskt perspektiv* konstateras att de två lag som skulle vara de så kallade fanbärarna för Serie A i turneringen är också de som verkar få det svårast. Särskilt en av dem kommer att få det riktigt, riktigt, svårt. Jag har försvarat deras insats och gör det än till viss del, men det här kan bli en riktig pannkaka.

Jag talar förstås om Juventus och Inter. Och det är Inter - för övrigt är det bara Inter som kan hindra ens förvåning när man efter tre matcher står på 0-3-0 i vinst-oavgjort-förlust - som alltså ligger mest risigt till.

När jag insåg att Barca var på väg att förlora tänkte jag att det här var det som Mourinho behövde. En förstaplats i gruppen kan innebära en stor skillnad mellan fiasko och succé. För slutar Inter tvåa kan det ju bli Bayern, Chelsea eller Man United i åttondelen, och ny tidig respass som vanligt.

Och när jag tänkte så var jag fullt införstådd med att de var på väg att själva kryssa mot Dynamo. Jag såg inte det som någon dunderskräll, bara en halvdan resultat, men hade väl glömt bort att de trots allt låg på noll segrar.

Och när tabellen till slut radas upp så ser vi det som det är. Inter är sist i tabellen och har inte förutsättningarna att ta sig upp därifrån hursomhelst.

Så om man är riktigt cynisk kan man ju säga att jo, Murre är nog lite glad åt Barcatorsken ändå. Om han har tur kan ha ta med sig mästarna i fallet och då ser det inte lika illa ut. Eller?

Jag menar om vi lägger korten på bordet så kan vi inte förvänta oss så mycket mer än att Inter vinner hemma mot Rubin Kazan. Men det ger laget ynka sex poäng.

Vad jag kan minnas är det högst ovanligt att ett lag avancerar med mindre än 8p i bagaget.

Jag tänker inte tippa resten av matcherna men vi kan väl utgå från att en jämn grupp kommer att hålla poängantalet nere. Så kanske är Inters chans att ta just 8 poäng. Det bör kanske räcka.

Då måste de alltså kryssa mot både Dynamo och Barca borta. Kapaciteten finns men om det är ett krav så blir det desto svettigare.

Kiev i november... Oj, oj... Det blir inte lätt det. Det har blivit något av en klyscha förvisso, men icke desto mindre är det sant, särskilt som Dynamo inte är ett dussingäng.

Vad gäller Barca så är inte skillnaden så stor. Barca har till skillnad från Inter slagit Dynamo hemma, men det kan Inter mycket väl ta igen när de väl möter Rubin.

Så på många sätt står ju Barca för samma utmaning. Att det sen ser mindre illa ut för dem är att de är ett bättre lag än Inter. Inte i bredden, men deras högstanivå är på en nivå som gör att de kan få ut mycket mer av sina matcher än Inter. Ändå finns ju faran där.

Och då kan man inte annat än tycka synd om Inter och Zlatan, med tanke på hur det har gått för dem under de senaste årens Champions.

* * *

Juventus situation ser oroande ut eftersom det är fel lag - Bayern - som nyss har åkt på däng mot Girondins. Juventus kanske blir tvunget att slå Bayern hemma för att ta sig vidare. Vettefan om de grejar det i en avgörande match på Olimpico i den sista omgången.

För övrigt visade Gourcuff att han kanske inte är den nye Zidane trots allt. Jag pallar inte att plocka fram klippet nu men han missade alltså en panenkastraff mot Bayern.

* * *

Fiorentina var det italienska lag som var mer eller mindre nederlagstippat på förhand. Jag och många andra gav laget mellan 40-45% chans till avancemang. Nu känns det mer som 70%, tack vare Lyons seger på Anfield. La Viola lär klå Debrecen hemma. Därefter bör det räcka med en poäng hemma mot Lyon, vilket de ska vara kapabla till. Om så blir fallet måste alltså Liverpool vinna alla sina kvarstående matcher för att gå vidare. Alternativt att man slår Fiorentina med 2-0 hemma eller tresiffrigt. Sånt gör man inte hursomhelst.

Milan var inte direkt nederlagstippat på förhand, men det var tänkt att man skulle få svårigheter att hålla l'OM under sig. Men jag hade nöjet att se slutet på deras match mot Real, och kan inte säga annat än att vinsten var välförtjänt. Särskilt som de rånades på ett ledningsmål bara några minuter innan Patos avgörande. Dock tycker jag att det vore fel att basunera ut Milans comeback som ett faktum. Kritiken mot Milan är inte tom mediaploj. Den bygger på många mediokra prestationer och vinsten ikväll kanske säger mer om vilka blottor som finns i Reals försvar, än att Milans har funnit lösningen till alla problem.

Det innebär dock att Milan nu reparerat skadan från Zürichmatchen, och med en bortaseger mot den tänkta huvudkonkurrenten (OM, alltså) har man ett mycket bra utgångsläge. Om det nu ska bli Milan och Real som går vidare ser jag väldigt gärna att det blir de rödsvarta som tar förstaplatsen. Så att jag kan se Chelsea, United och Arsenal svettas lite inför åttondelen.**

Fast sen är ju frågan om de behöver göra det. Milan har ikväll synat Real Madrids försvar och det vi har sett är inte imponerande. Jag kan inte fatta att laget som har köpt in Cristiano Ronaldo, Kaká, Karim Benzema och Xabi Alonso över en sommar, verkligen ser så sköra ut som de gör. Jag trodde att ett mediokert försvarsspel inte skulle spela nån jättestor roll när man har Harlem Globetrotters som offensiv kraft, men tydligen hade jag fel. Och det kan man väl bara glädjas åt. Att den seriösa fotbollen vinner över den ytliga.

* För läsare som inte är stammisar; med italienskt persepktiv menar jag inte annat än att de kan vara särskilt intressanta för de som följer Serie A mer än något annat. Bloggen är ingen hejaklack för italienska lag. Dock så ser jag på saken lite annorlunda än vad jag hade gjort för ett par år sen. Viasats pinsamt anglocentriska utsagor förra säsongen har skapat en del bitterhet hos mig som jag inte kan förneka. Därför skulle jag kanske kunna se något positivt i den eventuella utgången att Juventus slår ut Arsenal i slutspelet. Något som jag inte hade kunnat tänka mig förut, då Juventus inte direkt är mitt favoritlag om man säger så, samtidigt som jag är en stor, stor, beundrare av Arsene Wenger.

** Se ovan.

Läs även andra bloggares åsikter om inter, barcelona, milan, juventus, fiorentina, champions, gourcuff, real