Djurgårdens tifo. Per automatik mer behagliga färger än det fula getingnästet på Norra, men innehåll och budskap rätt fantasilöst. "Stockholm tillhör oss"; hade kunnat vara vilket derby som helst.
AIK:s replik - betydligt mäktigare. Med uppmaning till spelarna om att spela in sig i historien rullar man ut tre målningar med historiereferenser. Jag föredrar en feting framför flera halvstora, men retrobilden till höger var lite kusligt vacker att skåda i höstkylan, med tanke på omständighetens historiska tyngd.
Djurgården kom med en överraskning som tyvärr inte alls gör sig bra på bild. Fans påklädda med vitt stavar ut Hata AIK! (åter, lite oinspirerande budskap?) bland resten som är påklädda med mörkblått. Till och med gnagarna som satt omkring mig var öppet imponerade.
AIK inspireras av den skönaste snutsågningen i popens värld (av Dr Dre).
...Och visar skönt distans (?) med smaklös humor.
Bengaler. Vet inte hur det rapporterades, men det var väldigt odramatiskt. Det kändes nånstans föga troligt att matchen skulle ställas in helt. Mest som irriterande avbrott. Men just detta var ändå värt avbrottet.
Vem som vann kampen på läktarna?
Omöjligt att säga för min del. Jag satt nära Norra och därifrån får man lätt intrycket att AIK dominerar. Det jag kan säga är att jag hade mina sympatier hos DIF, och att jag kan ge ett minus till AIK.
Minuset för att man använder trummor. Jag vet, det är ett vanligt inslag och särskilt vanligt i den latinska fotbollskulturen som jag känner varmt för (läs Italien och på ett oinitierat sätt Argentina). Men om man nu hela tiden ska skryta om att man har Sveriges mäktigaste publikskara, då ser det inte så bra ut med att manipulera ljudnivån med trumma.
Sen varför jag personligen sympatiserade mer med Djurgården?
Dels för att de var underdogs på alla sätt.
1. De är en mindre klubb.
2. Jag var omringad av gnagare.
3. De låg ju under i andra halvlek.
Men kanske framförallt över det oväntade förspelet där jag fick vara neutral-Peking-in-disguise. Jag tänkte ta tunnelbanan till Solna Centrum via Fridhemsplan, men tåget pajade eller något. En folkmassa dominerad av djurgårdare började därmed vandra ut från stationen för alternativ resväg och jag - som förövrigt av en slump var klädd i jeans och helblå tröja - kunde inte annat än följa ledet bestående av flera hundra DIF-supportrar mot Karlbergs järnvägsstation. Den gemensamma situationen, det späckade tåget med klackskrål och den symboliska ankomsten till Solna skapade en känsla av samhörighet som jag aldrig hade räknat med. Om jag någonsin har känt hur det är att vare djurgårdare, så var det där och då.
