måndag 15 december 2014

Den ultimata Allsvenskan - Del VII

Trelleborgs FF

Med tanke på vissa andra lag som inte har kommit med den här listan så gissar jag att många skulle tycka att det är tokigt att jag tar med TFF i detta och jag kan skriva det på subjektivitetskontot. Samtidigt är det nog många i min ålder som absolut förstår vad jag menar och som har ett liknande förhållande till de mörkblå; brunkarlaget som alla avskyr och som kanske mer än något annat lag de senaste 20 åren har fått representera den fula fotbollen.

Fast det är ju inte hela historien. Trelleborg tog sig till Allsvenskan 1992 från dåvarande Division I södra och blev omgående ett topplag i högsta serien under Tom Prahl. Alltså var det ett lag som jag i allra högsta grad respekterade och av någon anledning tyckte lite om. Namnet lät snyggt och det var inget fel på dräkten. Man hade en tydlig skånsk identitet som gav karaktär till matcherna mot Malmö FF och just att man var en uppstickare.

Men så småningom sjönk kvaliteten på spelarna och laget fick förlita sig på grisfotboll för att klara sig kvar och Vångavallen blev Tjongavallen. För mig kvittar det egentligen hur Trelleborg spelar, även om jag tjusas av tjongastämpeln. Jag känner bara spontant att jag inte har något emot att se på en match där Trelleborg finns med.

Örebro SK

Ska jag vara helt ärligt så hade ÖSK rykt om jag gjort listan idag. Till förmån för ett annat lag som jag får återkomma till när listan har presenterats färdigt.

Av geografiska skäl har det alltid funnits en rivalitet mellan ÖSK och Peking. Lagen har också vissa likheter sett till städerna och klubbarnas storlek, med skillnaden att vi förstås har en historia som närkingarna inte kommer i närheten av.

Jag har i alla fall bara dåliga minnen av ÖSK. Jag tyckte aldrig om dem. De var rätt bra vissa årgångar i början av 90-talet och första gången jag såg dem på Idrottsparken fick vi stryk med 0-2.

Och här kommer en incident från samma match som gör att this time it's personal:

Jag - då 9 år gammal - stod på samma kortsida där ÖSK:s klack befann sig 20-30 meter bort. De kastade lite stenar. En sten kom mot min sko. En äldre snubbe bredvid mig tittade åt deras håll och skrek "ÖH!"

Det är förstås ett väldigt roligt minne, men i det hela så kvarstår det faktum att det var första gången jag blev direkt attackerad av motståndarfans.

Ett desto mer dystert minne som plågar mig så är den 28 oktober 2002 när jag tog mig upp till ett mörkt och kylslaget Norrköping, måndagskväll och årets sista hemmamatch i Allsvenskan. Vi slogs för nytt kontrakt och låg ganska okej till. Särskilt som IFK Göteborg under strecket skulle ta emot ett då mycket starkare Hammarby på Söderstadion.

ÖSK som vi alltså mötte hade inget att spela för. Men en kvart kvar ledde vi med 2-0 och hade i praktiken säkrat det allsvenska kontraktet. Jag var så lycklig. Men det blev ett helvete. För att göra historien kort så slutade matchen 2-2 och till råga på det tog IFK Göteborg en osannolik seger i Stockholm.

Med facit i hand var det inte helt avgörande, men det var ju där vi egentligen åkte ur Allsvenskan. I ett så viktigt skede att jag tror att vi än idag, 12 år senare, lider av det. Publiktrycket på Parken var då högre än på decennier och det mitt under den svenska fotbollens senaste guldålder. Resan till Superettan dödade oss. Som jag har varit inne på i IFK-texten, de som lever med klubben finns kvar, men folket i stan återkom aldrig.

Ärligt talat är jag alltför upptagen av sorgen kring den kvällen för att liksom komma ihåg att det var ÖSK som indirekt orsakade helvetet och att jag därför ska ha en tydlig grudge mot dem. Men ibland reflekterar jag över det.

* * *

Annars går det upp och ner. Ibland ogillar jag ÖSK skarpt, ibland gör fansen saker som jag gillar. Jag kan också som antytt tidigare se likheter med IFK idag som gör att jag kan sympatisera med laget.

Klubben som organisation däremot var ju tidigt ute med konstgräs och försäljning av arenanamnet, och snackade till och med skit om Diego för ett antal år sen. Mer förakt, alltså.

Nå, sammantaget får man väl bara säga att ÖSK knappt kommer in i sällskapet bestående av de sexten lag som jag vill ha i Allsvenskan. Men jag gillar inte dem för det.

söndag 10 augusti 2014

Post-VM: Plats 1-4

1. Tyskland
Efter tre mästerskap och 7-8 år av urverksfotboll lyckades Tyskland till slut vinna ett mästerskap. Inför VM hade man på 24 år bara varit med i en VM-final och inte vunnit någon titel. Det kan man jämföra med åren 1954-1990, 36 år då man var med i sex finaler och vann tre av dem.
   På senare år hade man frågat sig om det nya Tyskland överhuvudtaget hade det i sig att vinna som de gamla svinen från 80-talet. Svaret blev ja, men när man tänker tillbaka på matcherna mot Algeriet och Argentina minns man att det hängde på såna små marginaler att det faktiskt finns fog för att ifrågasätta detta Tyskland. De vann kanske inte för att de var bäst, utan för att de var minst dåliga. Med det sagt finns det inga perfekta landslag, och defensivt - Tysklands enda svaghet - ser det sådär ut hos de flesta lagen idag, eftersom den biten har nedprioriterats under det senast decenniet. Så på frågan om det var välförtjänt kan man väl säga att Tyskland spelat till sig detta över en längre period; sedan 2008 har man ständigt varit en kandidat till världens bästa landslag.

Kroos gör 3-0-målet som får Brasilien att kollapsa totalt. Tyskland skriver VM-historia.


Till skillnad från vissa andra landslag har Tyskland redan ordnat framtiden. Tysk fotboll mår helt enkelt väldigt bra just nu och inte ens lagets nyckelspelare är särskilt gamla, även om man bör börja slussa bort dem (hörde att Lahm redan tagit avsked från landslagsspel). Alltså har man en god chans att bli första laget att försvara en VM-titel sedan Brasilien för 52 år sen.

Siffror

6 segrar

1 oavgjord

0 förluster

18 gjorda mål

4 insläppta mål

2. Argentina
Då Argentina spelmässigt inte gjorde något spektakulärt eller överhuvudtaget utmärkande, är det nog mest den statistiska noteringen - att man bröt det som vissa kallar Maradonaförbannelsen - som man sammanfattningsvis tänker på. Det tog alltså över fem VM för Argentina att ta sig till en semifinal, och väl där tog man sig ända till final, precis som senast, och precis som senast mötte man (Väst)Tyskland och förlorade med 0-1.
    Och under VM:s slutskede insåg jag mer än någonsin tidigare att en sak som jag har saknat från alla de där VM:en efter VM 90 ju är Argentinas närvaro i det absoluta slutskedet. Det är rätt självklart när man tänker efter. Det mest konkreta som saknas från ett EM är ju att världens två givna aspiranter på världsherraväldet - Brasilien och Argentina - inte finns för att mäta styrkan mot de europeiska toppländerna. Sedan VM 90 har Brasilien ofta varit där, men Argentina som inte minst under hela 2000-talet har haft en överflöd av stjärnspelare har alltså aldrig tagit sig vidare från en kvartsfinal utan Diego Armando Maradona (utanför landets egna gränder). Dessutom präglas vi alla av vår uppväxt, och som VM 90-barn såg jag Argentina som regerande världsmästare ta sig till final via flera riktigt tunga matcher, och det följdes upp med framgångar i Copa America 1991 och 1993. Jag är långt ifrån ensam, men jag kan säga att Argentina med sin närvaro skänker en särskild prestige till VM och det vill man gärna ha alldeles på slutet.

Higuain gör det enda målet i kvartsfinalen mot Belgien som Argentina kontrollerar.


Sammantaget är not argentinarna nöjda med sin prestation. Just den historiska bakgrunden med de där 24 åren gör att man kanske inte grämer sig sådär enormt över att inte ha vunnit finalen.
    Samtidigt, när man tänker efter hur det såg ut i finalen gör det nog ändå lite ont. Higuain och framförallt Palacio (i ett skede då det nästan givet hade avgjort matchen) var nära att ordna guldet. I Brasilien. På Maracanã.
    Argentinas spel överlag var inte alltför olikt Nederländernas. Man hade en ganska anonym men duktig defensiv - som för övrigt gick 400 minuter utan att släppa in mål i utslagsfasen - bakom Messi och två rappa yttrar. Det var lite mer old school . Försvaret var ännu starkare och tyngre och det var mer individuell skicklighet som avgjorde än sylvassa kontringar. Det stora namnet bakåt Mascherano var för övrigt ett av VM:s bästa spelare. Messi fick mycket skit men jag tycker att han var helt okej. Sämst mot Nederländerna när hans briljans hade behövts som mest, så det ser inte ut som att han ens kan göra anspråk på att vara på samma nivå som Maradona, men han uträttade mer än nämnda Neymar och James Rodriguez.

Siffror

5 segrar

1 oavgjord

1 förlust

8 gjorda mål

4 insläppta mål


3. Nederländerna
Med två raka top 4-placeringar kommer Hollands VM-prestationer 2010-14 på pappret att framstå som landets bästa sedan den magiska eran på 70-talet, men i realiteten är det ju bara en framgång för den öppna cynismens entré i den nederländska landslagsfotbollen på senare år. Något som jag personligen ogillar i sammanhanget eftersom jag vill att alla nationer ska vårda sina särdrag.
   Men så är det i alla fall i en så jämn sport som fotbollen. Saker och ting jämnar ut sig över tid. Många gånger har de orange kommit till VM och EM med ett fantastiskt landslag och skyhöga förväntningar. Ibland har de spelat fantastiskt, ibland har de gjort folk besvikna när det gällt som mest. Gemensamt är att man varit anmärkningsvärt framgångsfattiga i relation till de spelare man haft eller den fotboll man spelat. Nu har man i två raka VM fått väl smickrande resultat i förhållande till vad man presterat, framförallt i Sydafrika.
    Den här gången var man ju även i förhandssnacket utdömda. Med ett svagt EM bakom sig och brist på nya unga stjärnor tippade majoriteten av tycker i offentligheten att Spanien och Chile skulle avancera från den svåra gruppen. Det enda som talade för Nederländerna var just att man för ovanlighetens skull var så lågt ansedda.
    Och så en faktor som många, däribland jag, missade; att Holland leddes av ingen mindre än Louis Van Gaal, en av de senaste tjugo årens starkaste tränare.
    VM började med en bomb; 5-1 mot de regerande världsmästarna. Det var så otroligt nära 2-0 Spanien och ett berg att klättra. Men den missen av Silva blev i slutändan avgörande. Ett fantastiskt mål av Van Persie följdes upp av 45 minuters total förnedring av spanjorerna som nästan gjorde ont att se även för vi som kanske såg fram emot tanken på ett spanskt fiasko i VM. Van Gaals recept handlade i grund och botten om en samspelt sjumannalag bakom stjärntrion, där Sneijder inte var lika dominant som förr, men där den vindsnabbe Robben rev hål i motståndarnas försvar och där Van Persie var dödlig framför mål. Andra matchen mot Australien övertygade inte helt men via den knappa segern säkrade man avancemanget.
   Så var man nästan ute mot Mexiko, men även om man med förakt minns Robbens filmning som blev helt avgörande var det ju Sneijders kvittering som var det viktigaste. Så var man väldigt illa ute mot lilla Costa Rica i kvarten, trots flera enorma målchanser. Sånt brukar straffa sig när en match går till straffar, men som sagt tidigare i bloggen... Van Gaal vände på psykologin med det där målvaktsbytet. Trots dessa mindre imponerande insatser var det trots allt väldigt nära att man via den där totalt underhållningsfattiga matchen mot Argentina tog sig ända fram till final. Det gjorde man inte och jag vet inte om man ännu har kommit fram till varför Van Gaal inte gjorde Krul-tricket igen i förlängningen, för vad talar för att det inte hade funkat igen att manipulera fram bilden av en monstermålvakt hos nervösa argentinare?

Vlaar missar sin straff och det sätter tonen för resten av straffsparksläggningen mot Argentina.


Siffror

5 segrar

2 oavgjorda

0 förluster

15 gjorda mål

4 insläppta mål


4. Brasilien
Oh, Brazil... Vilken röra det blev. Hur sammanfattar man Brasiliens VM? I efterhand är det overkligt att Brasilien inför semifinalerna fortfarande sågs som en potentiell världsmästare, av många till och med sett som favorit till guldet. Det slutade som ett praktfiasko. Inte lika dramatiskt och svidande som Maracanazo 1950, då man ju i slutändan aldrig var nära att ta hem det där guldet som man var besatt av, men semifinalen mot Tyskland är väl ungefär lika historisk nu?
    Det började ganska bra, efter att ha börjat extremt dråpligt med ett självmål (av klantskallen Marcelo förstås). Det krävdes en svag domarinsats mot Kroatien men man stärktes av att vända och vinna. Ochoa var en vägg mot Mexiko, men man körde över Kamerun som väntat och vann gruppen på målskillnad. Redan där höjdes Neymar till skyarna. Neymar Jr alltså. Don't believe the hype. Ett nästan ännu löjligare förslag som VM:s bästa spelare.

Brasiliens VM-premiär mot Kroatien. Om någon hade kunnat drömma om 1-7 då....


Mot Chile såg man ut som självklara vinnare, men Sanchez kvitterade. Man tog sig tillbaka in i matchen, höll andan när Pinilla träffade ribban och lyckades faktiskt ta sig vidare på straffar. Och man grät. Man grät fruktansvärt mycket. Det irriterande i alla fall delar av världen.
    Nytt sydamerikanskt möte mot Colombia. Chockstart. Mycket fult spel. Och ett mycket dumt och onödigt gult tog Thiago Silva på sig. Det fula spelet slog tillbaka mot laget självt. Zuniga hoppade med knät i ryggen på Neymar. Vi utgick alla ifrån att det var ännu en filmning. Men det visade sig vara allvarliga saker. Det var hursomhelst en seger som man köttade till sig. Scolariseger. Det var sista gången man log i detta VM.
    Inför Tyskland kom man med överdrivna Neymarhyllningar. Delar av världen irriterade sig igen. Man kan göra en massa kulturanalyser och tala genus. Men jag vet inte om det var att män inte får visa känslor, apropå irritationen mot bölandet i Chilematchen. Mer att man om möjligt tog VM-guldet på för stort allvar och skapade ett Jesuskomplex kring Neymar. Det blev för religiöst, det hela.
    Och fallet blev så mycket tyngre. Chocken infann sig när Tyskland gjorde 2-0. Man tappade huvudet totalt och lät ytterligare tre bollar rullar in. Och till allas förskräckelse fortsatte Tyskland att spela fotboll i början av andra halvlek. Utökade till förödmjukande 0-7 innan Oscar fick in en boll som ingen kommer att minnas.
    Ärligt talat gick det nog inte att återupprätta hedern efter det där. Ett brons betyder inte skit när man har snackat upp det livsviktiga guldet och sen åkt på 1-7. Men det blev inte mindre pinsamt att det följdes upp med 0-3 mot Nederländerna i bronsmatchen.
    Det var helt enkelt en ganska svag upplaga av Brasilien som förväntades göra något stort som var ännu mer uppförstorat än vanligt. Svagheterna blottades mot Tyskland och Kloses historiska mål kom alldeles för tidigt, långt innan en välbehövlig timeout för chocken som då infann sig. Någon annan förklaringsmodell kan jag inte se.
    Men livet går vidare och Brasilien kommer att vara en av favoriterna igen om fyra år. Brasilien är alltid en av favoriterna, även när de är lite mindre bra än vanligt. I Ryssland kommer man slippa jippo och överdrivna förväntningar och besattheter. Det verkar också som att man får Carlos Dunga tillbaka på tränarposten, och han var ju på god väg att leda laget till final för fyra år sen innan tillfälligheter gjorde att hans lag halkade ut. Vi konstaterar ändå att Brasilien nu gått tre raka VM utan guld, och upplever därmed sin sämsta period i VM-sammanhang sedan 1994, då man bröt en 24 års lång svit utan finalspel.

Siffror

3 segrar

2 oavgjorda

2 förluster

11 gjorda mål

14 insläppta mål


måndag 28 juli 2014

Post-VM: Plats 5-8


5. Colombia
Det var lite upplagt för kalldusch med ett Colombia som inte hade varit så fruktat sedan 20 år tillbaka (då det ju blev så mycket mer än bara en kalldusch...) men med viss draghjälp av en ganska fördelaktig lottning och Suarezgate tog man sig längre än vad man någonsin tidigare gjort, i gott sällskap av halva landets befolkning på plats i Brasilien. Den här gången var affischnamnet en kommersvänlig flickidol som Schaaames Rodriguez, där man på 90-talets stora dagar såg galningar som Valderrama och Asprilla. Och tänk att man ändå saknade den store Falcao (som nog överhuvudtaget föll lite i glömska när han valde smutsiga oligarkpengar i ett furstendöme framför möjligheten att bli Europalegend)...
   Den där James förresten... Jag är inte riktigt så imponerad. Jag menar, han vann skytteligan, men det gjorde Oleg Salenko också, know what I mean? Nej, men seriöst talat. Jag talar utifrån det faktum att vissa nominerade honom till VM:s bäste spelare och det tycker jag är ett skämt. Vi talar VM. Om spelare som måste kliva fram i de gigantiska matcherna. James hade lekstuga i gruppspelet mot överkomligt motstånd och så gjorde han ett snyggt mål mot Uruguay. Sen sparkades han bort från VM av Scolaris hundar. Visst är det orättvist att kräva att han ska leverera i en sån match, men det är sånt som VM:s största spelare ska göra för att få cred på den nivån. Det gjorde inte Rodriguez, så i min bok är han inte ens nära bäst i VM. Han behövde aldrig ens i gruppspelet kliva fram som till exempel Suarez gjorde mot England. För övrigt var jag mer förtjust i hur han omedvetet sprang omkring med en gigantisk gräshoppa på överarmen än hans Bustermål mot Uruguay.

VM:s största What-the-fuck-moment: Rodriguez sätter straffen mot Brasilien med ett litet monster på armen.


Siffror

4 segrar

0 oavgjorda

1 förlust

12 gjorda mål

3 insläppta mål


6. Belgien
Som ett trendbrott i VM levde framförallt de två mest hajpade lagen inför VM upp till förväntningarna. Vi har sett länder som Elfenbenskusten och Serbien-Montenegro falla platt i slutspelet, och Belgien hade kanske snackats upp ännu mer och under en längre tid. Och väl i VM gick man helt rent i gruppspelet. Stopp blev det mot Argentina i kvartsfinal. Så långt hade Belgien inte nått sedan 1986 (även då Argentina som stopphinder, i semifinal då), så självklart måste årets prestation ses som att man levde upp till förväntningarna. En och annan hade säkert tänkt ännu längre, men då har man nog missbedömt VM:s tyngd.
    Men det är klart... Det såg inte snyggt ut mot Argentina. Wilmots män framstod som de pojkar som de kanske egentligen var i sammanhanget, apropå tyngd, rutin och allt det där. Samtidigt stod laget pall pressen mot USA. Jag var övertygad om att kombinationen pressade orutinerade belgare och klassiskt amerikanskt hjärta bara kunde sluta på ett sätt. Tji fick jag, för Belgien ägde matchen och borde naturligtvis ha avgjort den redan inom ordinarie tid.

Siffror

4 segrar

0 oavgjorda

1 förlust

6 gjorda mål

3 insläppta mål


7. Frankrike
Om man ska räkna Frankrikes VM som en succé så håller mönstret med fiasko och framgång vartannat VM (guld 1998, gruppsorti 2002, silver 2002, gruppsorti 2010...). Fast det kan man väl inte riktigt göra. Kanske var det lottningen som gjorde det, men vi kan inte leva i hypotetiska situationer som aldrig blev till. Och utifrån det kan inte den här relativa framgången jämföras med finalspel 98 och 06. Men nu har ju Frankrike gjort ett antal bedrövliga mästerskap på 2000-talet, så det var absolut ett stort framsteg. 2012 var ett steg framåt, då man för första gången på sex år gjorde det minsta man kan begära och nu i Brasilien presterade Frankrike det som Frankrike ska göra. Gruppspelet var a walk in the park och Nigeria en munsbit. Till och med Tysklandsmatchen var helt okej fram till sista femton då det blev en uppenbar lillebror-storebror-bild. Jag skulle faktiskt vilja säga att Frankrike i stora delar var det bättre laget sett till det konstruktiva spelet, men Tyskland agerade rutinerat och lyckades vinna utan att svettas.

Benzema var stekhet i det relativt orutinerade franska laget: Utöver sina fyra rånades han på två mål, varav ena dömdes (egentligen rätt) som självmål medan den andra kom en hundradel efter att domaren blåste av matchen.


Om två år spelar Frankrike EM på hemmaplan, vilket innebär gruppseedning och därtill en förmodad avancemang till åttondelsfinal (som det rimligen kommer att handla om med EM:s utökning). Mycket talar för att man då med tre hyfsade mästerskap bakom sig har tvättat bort minnena av 2000-talets djupa dalar.

Siffror

3 segrar

1 oavgjord

1 förlust

10 gjorda mål

3 insläppta mål


8. Costa Rica
När man tänker efter så var det trots allt ganska få riktiga skrällar i detta VM (vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur hyllat det var av de som vill se "saker hända"), så kanske var Costa Ricas prestation ändå den största sensationen, även om jag hissade Algeriet i senaste inlägget.
    Likväl tycker jag att uppståndelsen var alldeles för stor. Om man ovetandes endast gick efter reaktionerna i svensk media så är Costa Rica en bananrepublik på 200 000 pers som aldrig spelat i VM tidigare.
    Sanningen är att Costa Rica har drygt 4 miljoner invånare och har en hel del rutin från VM-spel från de senaste decennierna. För 24 år sen spelade Costa Rica åttondelsfinal i VM. Det har hänt väldigt mycket med landslagsfotbollen under dessa 24 år. Länder som man knappt kunde se vinna en match på den tiden har tagit sig långt. Länder som tidigare aldrig varit med har nått kvartsfinal. Landslagsfotbollen har blivit mycket jämnare. Men Costa Rica gjorde ett avtryck redan i en tid då alla länder från CONCACAF (med ett undantag för Mexiko) betraktades med rätta som blåbär. 2002 och 2006 gick det inte lika bra för Costa Rica men man var med och gjorde inte bort sig på något sätt, även om det blev noll poäng i den sistnämnda turneringen.
   Att man nu vann sin grupp före Uruguay, England och Italien är stort, absolut, men inte riktigt den saga som den långsamma media får det att verka. Det vore att underskatta fotbollslandet Costa Rica.


Ruiz gör det snygga målet mot Italien (it's got to be ribba-in if you wanna dance with me) som visar att Costa Rica är på riktigt och sprider en fruktan hos Italien.

Nå, det var ett riktigt sammansvetsat lag vars segrar mot Italien och Uruguay var tveklösa och som alltså inte hade släppt in ett spelmål på 360 minuter innan... SOKRATIS kvitterade för Grekland i åttondelen. Det var en svårläst situation i åttondelen där vi försökte komma fram till vilket lag det är som har allt att vinna. Costa Rica hade visserligen tappat avancemanget alldeles i slutet av matchen, men Grekland spelade med en man mer och hade en del otroligt vassa chanser i förlängningen.
   Mot Nederländerna var det mer uppenbart vem som hade allt att vinna och där såg man att kvartsfinalskostymen var lite för stor för centralamerikanerna. Men mot det psykologiska övertaget gjorde Louis Van Gaal ett manöver som ändrade förutsättningarna. Och därmed åkte Costa Rica ut obesegrat från VM i Brasilien.

Siffror

2 segrar

3 oavgjorda

0 förluster

5 gjorda mål

2 insläppta mål




söndag 27 juli 2014

Post-VM: Plats 9-12

9. Chile
Uppsnackade och älskade Chile levererade. Tog bland annat en enorm seger mot Spanien. Men min första tanke är ändå... Mauricio Pinilla Ferrera som likt Ibarbo i Colombia representerade Cagliari i VM till min stora förtjusning. Men som framförallt var nära att göra ett mål som hade varit så ENORMT. Framförallt på grund av värdet som det hade haft, men också på det sättet som det var påväg att göras. På ett sånt klassiskt svartvit-TV-sätt. Jag talar om det där skottet i ribban i åttondelen mot Brasilien. En och annan kan tycka att det var skönt, för att det ledde till en mer chockerande förlust för Brasilien senare i turneringen. Men den hade dramaturgiskt varit så mycket vackrare, så mycket Uruguay 1950. Jag önskar att det aldrig hade hänt, för jag grämer mig över den missen verkligen. Vi hade talat om det målet så mycket och så länge. Det hade varit kandidat till ett av VM:s allra största mål. Bilden av Brasilien nu som en förnedrad jätte är en sak... Under den matchen var det fortfarande mycket tal om VM-guld. Det är i ljuset av det som man får se bilden av det där Pinillamålet som aldrig blev.

Pinillaaa?!!!

  
Annars är det ju förstås sjukt att Chile mötte och föll mot Brasilien i en åttondel för tredje gången i rad. Vi får minnas de goda sakerna. Att Chile för andra VM i rad spelade en chockoffensivfotboll och tog det ett steg längre genom att faktiskt besegra "moderlandet" Spanien och begrava en dynasti snarare än att utmanövreras de européerna när det som mest gäller. Och var på god väg att slå ut Brasilien på dess högborg där man tidigare fallit platt och varit utkörda redan i halvtid.

Siffror

2 segrar

1 oavgjord

1 förlust

6 gjorda mål

4 insläppta mål


10. Mexiko 
Jag tjatar om det en gång till eftersom det ju är så fantastiskt; Mexiko gick vidare från gruppspelet för sjätte gången i rad. Det är något som länder som Italien, Argentina, Spanien och Nederländerna inte lyckats med under samma period. Detta påpekades här och där av mer kunnigt folk men föll någonstans i glömska ändå mainstream. Där är Mexiko fortfarande något av en blåbärsnation. Trots att det bor över 100 miljoner personer i det fotbollsgalna landet och att prestationerna som sagt talar för sig själva. Segrarna mot Kamerun och Kroatien var övertygande, och tro det eller ej... Även jag föll för Herreras jubelscener. Målvakten Ochoa gjorde sig själv till en legend efter matchen mot Brasilien. Och så åttondelen mot Nederländerna... Ja, vad säger man? Så otroligt onödigt, Mexiko. Om ni inte ens då kunde till slut göra något av den där monstersviten... När ska ni lyckas? Det sved att se det.

Det talades mycket om spöken för Brasilien inför VM.
I Ochoa fann de ett nytt.


Siffror

2 segrar

1 oavgjord

1 förlust

5 gjorda mål

3 insläppta mål


11. Schweiz
Toppseedade Schweiz (FIFA borde verkligen inte ha gått enbart på FIFA-rankingen) hissades upp som ett riktigt farligt kort inför VM, men man levde inte riktigt upp till det. Det var mycket högt och lågt, men sammantaget vann man ganska tursamt mot Ecuador och körde över Honduras. Det är ingen överprestation direkt. Att blott nästan överleva mot Argentina är inte heller något enormt i mina ögon. Matchen mot Frankrike dödade nog ändå alla illusioner om att detta Schweiz skulle kunna göra något stort i detta VM. Allra märkligast där var att man släppte in fem mål. Schweiz som annars (som enda lag i historien?) åkte ut i åttondelen av VM 2006 utan att ha släppt ett enda mål, och som bara släppte in ett mål på sina tre gruppspelsmatcher senast. Inför Frankrike hade man alltså släppt in ynka två mål på åtta VM-matcher. Ändå... Det var riktigt nära att man slog ut Argentina.

Siffror

2 segrar

0 oavgjorda

2 förluster

7 gjorda mål

7 insläppta mål


12. Uruguay
Lite orättvist kom Uruguay till VM med högre förväntningar på sig än omkring en halv sekel och lämnade VM med en besk eftersmak med anledning av efterspelet till Luis Suarez bett. Med lite mer distans kan man ändå konstatera att Uruguay gjorde ett riktigt bra VM, och det på en redan fantastisk prestation i Sydafrika för fyra år sen. Med seger i Copa America däremellan är detta faktiskt ett av landets mest framgångsrika perioder i historien, då det ju faktiskt är ganska längesen som man var ett av världens bästa. Notervärt är att man också gjorde det med nästan exakt samma lag som den i Sydafrika, vilket på rak arm brukar vara allt annat än ett framgångsrecept. Särskilt inte om laget bortsett från två-tre stjärnspelare framåt är relativt anonymt. Men Oscar Washington Tabarez tog fram landets historiska arv - att med hårt arbete matcha de största - och lyckades igen. Som sagt, förväntningarna var ganska höga inför VM, så ett avancemang i sig betraktas inte som en sensation, även om jag personligen och vissa andra tycker att förväntningarna var alldeles för höga. Men efter fiaskopremiären mot Costa Rica slog man England och Italien på beställning, och det är det som är det starka.
   Och så Luis Suarez förstås. En fantastisk striker som jag älskar inte bara för att han är från detta vackra fotbollsland. Han är en sån jävla kämpe, och en otroligt skicklig sådan. Prestationen mot England var gudomlig. Jag hade redan stor respekt för Suarez men nu är jag störtkär i honom. I rollen som striker är han kanske den allra bäste de senaste tjugo åren.


Uruguay hade de livsviktiga poängen och tappade dem.
Sen kom en chans från ingenstans och givetvis tog Suarez hand om den.
Världens bästa.

Vad gäller hans bett så har jag för mig att jag redan kommenterade det tidigare under VM. Hade jag ogillat Suarez i övrigt kanske passat på att dissa honom, men även då hade jag vetat att det spelar ingen roll hur mycket han straffas. Luis Suarez har någonting i sig som gör att han reagerar på det här sättet ibland. Många tycker att han är korkad för att han gör det. Jag kan tycka att man är mer korkad när man tror på allvar att det är en avvägning som han gör. Det är extremt ostiligt, men trots allt har det gjorts långt värre saker på plan både före och efter den matchen.
   Nåja, för mig är han redan kung för Englandsmatchen.


Siffror

2 segrar

0 oavgjorda

2 förluster

4 gjorda mål

6 insläppta mål

lördag 26 juli 2014

Post-VM: Plats 13-16


13. Grekland
Grekerna gjorde det igen. Kom tillbaka från de döda. Torskade första matchen stort, och åkte på ett rött i andra mot Japan. Där borde VM ha slutat för Santos mannar. Men nej, man kom tillbaka mot Elfenbenskusten, både skickligt och tursamt, och när Duarte i Costa Rica såg rött i åttondelen vid ställning 1-0 till latinamerikanerna, då visste jag att det var på gång igen. Allt pekade åt kvartsfinal sett till lagets förmåga att få med sig allt när man inte har någonting. Nu blev det nästan så. Sokratis (ja, jag tog den enkla vägen) kvitterade, men mot alla odds förlorade man straffsparksläggning. För 15 år sen var Grekland fullt av tekniska individualister som inte kunde prestera som lag. Idag är det mycket tvärtom. Rätt mediokra spelare kokar soppa på spik och överlever gång på gång. Hatten av.

Siffror

1 seger

2 oavgjorda

1 förlust

3 gjorda mål

5 insläppta mål


14. Algeriet
Jag skulle nog säga att Algeriet var VM:s största överraskning. Visst, det var ingen mardrömsgrupp som man gick vidare ifrån, men sättet som man gjorde det på, och sättet som man uppträdde mot Tyskland i åttondelen (en passning till 1982, säkert) imponerade. Särskilt med tanke på hur tafatt det var i Sydafrika. Det var ett lag som maximerade sina resurser och som faktiskt var nära att slå ut den blivande mästaren Tyskland. Som vanligt var namnen hur snygga som helst, Slimani, Bouguerra, Halliche och så vidare, och en extra eloge till supportrarna såklart, som BRÄNDE AV BENGALER vid den avgörande kvitteringen mot Ryssland. Coach Vahids män.

Slimani och gänget utsatte Sydkorea för ett Blitzkrieg i andra gruppspelsomgången.


Siffror

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

7 gjorda mål

7 insläppta mål


15. USA
Ja, vad säger man... Klinsmann lyckades till slut inte utföra storverk med USA. Visst var motståndet starkare nu jämfört med fyra år sen, men ändå måste man säga att det såg bättre ut i Sydafrika. Det såg inte alltför bra ut defensivt; försvaret läckte som ett såll mot Belgien och höll inte emot på slutet mot Portugal, vilket kunde ha kostat laget en annars given avancemang. En sak var dock densamma; USA höjer sig i de stora matcherna och själva avancemanget i sig var något av en sensation i sammanhanget. Förstod jag det rätt så fortsatte alltså den inhemska ligan MSL medan VM pågick. Helt sanslöst, men jag hoppas att det fortsätter så. Jag märkte under VM att det var lite av en hipstergrej att säga att man håller tummarna för USA i VM, utan någon riktig anledning. Bara för att kunna säga att man gör det. För att sticka ut eller nåt. Andra ville säkert att det skulle gå bra för att USA:s höger hatar fotboll och för att den fåniga provokatören Anne Coulter skrev en artikel under VM om varför det är ett problem att fotbollsintresset växer i USA. Även jag har tidigare sett en poäng med att världens supermakt kulturellt skulle närma sig resten av världen via fotbollen. Men vid närmare eftertanke tror jag nog att det bara vore dåligt för fotbollen i alla fall om USA blev en maktfaktor. Jag räknar nämligen med att det amerikanska inflytandet skulle öka, och är det någonting som jag absolut inte vill se en amerikanisering av så är det mitt kära VM. Ju mindre gigantiska läskmuggar och popcorn och osthattar... Desto bättre.

Den annars så duktige Howard är chanslös i matchens sista sekunder när Varela nätar för Portugal. Ett viktigt mål då, ej avgörande i efterhand.


Siffror

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

5 gjorda mål

6 insläppta mål


16. Nigeria
Första gruppavancemanget sedan 1998. Då, liksom nu och liksom 1994 åkte man ut direkt i åttondelen. Vi får i alla fall konstatera att Nigeria likt många andra afrikanska lag inte direkt utvecklats sedan tidigare framgångar. Årets upplaga var ganska svagt (verkar ha gjort sin bästa match mot Argentina, vilket jag missade) och en hel del talar för att man kan tacka domaren mot Bosnien för avancemanget. Även när man jämför uttåget med de två lyckade åren på 90-talet så framgår detta. Förlusten mot Frankrike var ganska given både inför och efter. Annat var det 1994 där man egentligen borde ha slagit ut Italien, eller 1998 när man hade briljerat i gruppspelet och gick in som storfavoriter mot Danmark. Den klara förlusten kom som en chock.

Siffror

1 seger

1 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

5 insläppta mål

torsdag 24 juli 2014

Post-VM: Plats 17-20

17. Ecuador
Ja, vad säger man? Ecuador kommer alltid dras med skepsisen angående lagets kvalitet då man likt Bolivia drar en enorm fördel av sin höghöjdsogästvänliga hemmaarena i Quito i kvalet. Men det gick ju bra i den ganska enkla gruppen 2006 (åttondel) och det gick helt okej i den här ganska enkla gruppen 2014, men inte tillräckligt. Ett olyckligt sent mål av Schweiz i premiären blev helt avgörande.

Siffror

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

3 gjorda mål

3 insläppta mål


18. Portugal
Det äkta mästerskapslaget föll till slut efter en lång period på åtta år av överprestationer. Mycket talar för att man tagit sig vidare den här gången också om det inte vore för Tysklandsmatchen, även om man fortfarande hade allt i egna händer. Den ökände Pepe - som man bara kan gilla om han spelar för laget man håller på - och hans spektakel straffade sig till slut och för det är jag glad. Jag gillar lite skit och hårdhet, men spelare som så ofta går in för att skada är bovar i mina ögon.
   Men Tysklandsmatchen till trots så var det väl USA fajten där man okaraktäristiskt gick miste om allt. Just i sådana täta matcher har Portugal tidigare lyckats skrapa fram det som behövs för att gå vidare. Nu lät man sig slås av USA:s sedvanliga kämpaglöd. Som det utvecklade sig fanns det ett tag läge att verkligen utklassa Ghana och ta igen den där målskillnaden som blev avgörande, men det hade varit för mycket begärt. Det blir intressant att se hur landet reagerar på detta misslyckande. Så bra är inte Portugal som fotbollsland att man kan garantera sin närvaro i yppersta toppskiktet. Ironiskt också att den nästan decennielånga framgångstrenden tog slut i just Brasilien.

Siffror

1 seger

1 oavgjord

1 förlust

4 gjorda mål

7 insläppta mål

19. Kroatien
Än en gång fick Kroatien ta avsked efter gruppspelet. Men räkna med att svenska journalister kommer att betrakta laget som en storhet om fyra år och tippa framgångar för dem. Så har det varit hela 2000-talet, och ändå har det bara hänt en gång att Kroatien till viss del levt upp till förväntningarna.
    I denna turnering var det många som tippade att Kroatien skulle göra Brasilien sällskap till åttondelen, på ett väldigt övertygat sätt. Trots att huvudkonkurrenten Mexiko avancerat varenda gång sedan 1994. Kroatien är helt enkelt ett väldigt överskattat lag i Sverige. Och anledningen är väl bara okunskap. Är man inte en av de riktigt stora får man en stämpel och den får man leva länge med. Nämnda Mexiko är omvänt ett underskattat lag som alltid beskrivs som en sensation trots upprepade relativa framgångar.
     Man får förmoda att allt går tillbaka till 1998 när ett Kroatien med en massa nyckelspelare från Jugoslaviens gyllene generation (1987-1992) tog brons i VM 1998. Därefter har det inte hänt särskilt mycket. Kroatien har varit mycket mer framgångsrik än ärkerivalen Serbien sen dess, men förblir ett landslag på ungefär samma nivå som Sverige. Deras spel är vackrare att titta på, men i slagkraft är det samma nivå; ett land nivån under toppnationerna.

Siffror

1 seger

0 oavgjorda

2 förluster

6 gjorda mål

6 insläppta mål


20. Bosnien-Herzegovina
Trots en ganska fördelaktig lottning blev det respass direkt för VM:s enda debutland. Ingen anledning att skämmas. Knappa förluster mot Nigeria och stora Argentina, och seger mot Iran. Förstås blir det ofrånkomligt att kommentera de domarsituationer som avgjorde den täta matchen mot Nigeria. Ett felaktigt bortdömt mål (offside på Dzeko) i kombination med en icke given frispark vid matchens enda mål gör att många - däribland jag - tänker att det annars hade blivit avancemang. Men, men... Man kan också vända på det och säga att det fanns omkring en timme att kvittera på.

Siffror

1 seger

0 oavgjorda

2 förluster

4 gjorda mål

4 insläppta mål

lördag 19 juli 2014

Post-VM: Plats 21-24

21. Elfenbenskusten
I två raka VM kom CIV till VM med ett bra lag men en mardrömslottning. Gjorde bra ifrån sig båda gångerna men åkte ändå ut lite otursamt. Den här gången har man inga ursäkter. Det såg så klart ut efter vändningen mot Japan, och det såg aldrig direkt dåligt ut efteråt heller. Men klarar man under förutsättningarna inte av att stänga en match som man äger mot ett offensivt sådär Grekland, då har man väl inte mycket i en åttondel att göra? Det sved nog ordentligt och jag tycker synd om dem, men det är bara för dåligt. Utöver att inte kunna stänga matchen hade man ju en kontring kort innan den avgörande straffen som man bara borde ha gjort mål på, men man kom inte särskilt nära ens. Nu har man byggt upp en historisk trend, och sånt kan bli en jobbig börda i framtiden. I dagsläget tyder ju inte mycket på att CIV kommer ha ett lika starkt lag som 2010 om fyra år.

Siffror

1 seger

0 oavgjorda

2 förluster

4 gjorda mål

5 insläppta mål


22. Italien
Sorti redan i gruppspelet för andra VM i rad. Inte lika skandalöst eller dåligt som för fyra år sen, men inte heller tillräckligt bra för ett fotbollsland som Italien. Frågan är om det någonsin varit så mediokert. Och särskilt efter att ändå ha vunnit premiären mot England hade man åttondelen i en liten ask, men lät det försvinna ur händerna ändå.
    Många gillar Cesare Prandelli både som person och tränare, men som tränare tycker jag att han är för oitaliensk och svag. Men även om en bättre tränare hade kunnat åstadkomma mer handlar inte landslagets tillkortakommanden om dåliga tränare, utan om dåliga spelare. Den fina italienska försvarstraditionen är som bortblåst. I den moderna fotbollen känner jag att det hör till att man ska hylla och hoppas mediokra spelare bara för att de... är där. Varje spelare som tar på sig landslagströjan blir "bra", men att en sån som Abate överhuvudtaget är nära en italiensk startelva, eller att Chiellini är lite av en ledarfigur i den backlinjen säger väldigt mycket. Spelare som Barsei, Maldini, Bergomi, Nesta, Cannavaro etc. finns inte längre och det är inte direkt så att man framåt i gengäld fått något som andra länder inte har. Italien har gått kräftgång i det tysta och även den här gången är det lite som att den överskuggas av Spaniens totalfiasko och att England var ännu längre ifrån ett avancemang.
    Det hjälper inte att självdistansen lyser med sin totala frånvaro efter Uruguaymatchen. Italien och dess hejaklack i Sveriges mediesurr skyller förstås på en Marchisioutvisning (den påverkar såklart, men han får skylla sig själv). Chiellini är sur på att Suarez inte fick rött kort för bettet. Låt mig förklara saken för dig så enkelt som jag kan, Giorgio... DOMAREN SÅG INTE BETTET, okej?
   Verkligheten är att det här landslaget inte är särskilt märkvärdigt. Och den där utvisningen på Marchisio var för övrigt hård men absolut korrekt. Det är bara att kolla på situationen på YouTube eller vad som helst. Det är inget som bara råkar hända i kamp om boll. Han sätter dobbarna i benet på en motståndare och trycker till. Går man med dobbarna på spelaren istället för boll, då ska man ut.

Den annars så elegante Andrea Pirlo går av plan med genomfula neongula skor medan Uruguay firar i bakgrunden. PS Det är domarens fel att Walter Gargano har sneakers på sig.


Siffror

1 seger

0 oavgjord

2 förluster

2 gjorda mål

3 insläppta mål


23. Spanien
Oj, oj, oj... Nu hände det något ännu mer chockerande längre fram i turneringen, men Spaniens 1-5-nederlag mot Nederländerna är redan en klassiker. När Spaniens historiskt framgångsrika era tog slut gjorde det det med en total kollaps. Det hade inte behövt vara så katastrofalt, men på något sätt är det "bestraffningen" som kommer eftersom eran mer eller mindre redan hade börjat dala för två år sen i Polen-Ukraina. Då hade spanjorerna lite flyt och fixade guldet ändå. Nu fick man stå med huvudet högt i ytterligare ett par år innan den här stjärnsmällen. Och ändå var det ju så nära att David Silva gjorde 2-0 i första halvlek. Inte allt men mycket talar för att laget åtminstone hade tagit sig vidare från gruppen om bara den bollen gått in. 1-5 fanns inte på kartan, men 1-5 stod det efter full tid och redan i nästa match blev man historiska som det första mästarlaget att "åka ur" VM redan efter två matcher. Det fanns några situationer här och där i början av andra halvlek, men överlag behövde inte Chile be om ursäkt för den segern.

Van Persies lobbnick på väg in i mål bakom Iker Casillas. I efterhand ett historiskt ögonblick som symbol för när Spaniens gyllene era tog slut.

    Det är självklart pinsamt för Spanien, men naturligtvis är det inte så att en ökenvandring väntar laget i den närmaste framtiden. Spanien producerar fortfarande massor med stjärnspelare och kommer att vara en toppnation med en realistisk chans att vinna guld i Frankrike-EM om två år. Men man kommer förmodligen inte att vara favoriter. Spelare finns, men man har precis fallit och ska bygga upp ett nytt lag. Och Barcelonas tiki-taka föll ju redan förra året. Det kommer att ta några år.

Siffror

1 seger

0 oavgjorda

2 förluster

4 gjorda mål

7 insläppta mål


24. Ryssland
Ska vara ärlig och säga att Ryssland är ett av lagen som jag såg sämst i turneringen. Råkade alltid ha en hel del att ta hand om medan laget hade match. Av det jag sett och hört var det ett mediokert lag som med lite tur hade kunnat gå vidare från sin relativt enkla grupp. Höjdpunkten var första halvlek mot Belgien, som man föll mot i den avgörande gruppspelsmatchen för 12 år sen (senast båda lagen hade varit med i VM). Annars konstaterar man bara ytterligare en gång att den högt ansedde Fabio Capello ju aldrig varit någon stor Cuptränare, så det är inte särskilt förvånande att han misslyckas igen. Som han har gjort i stora cuper med alla sina lag under de senaste 20 åren. Lika ofta som han har byggt en stark lagmaskin i ligaspel har alltså hans lag underpresterat i Champions League eller VM (England 2010). Senast Capello var lyckosam i cupspel var för 20 år sen när han vann CL med Milan, men om man ska vara elak så kanske det inte gick att misslyckas med det där stora Milan, som han i och för sig själv hade byggt upp efter att Sacchi tidigare lagt grunden. Men... Nu kommer ju Ryssland garanterat vara med i VM om fyra år eftersom man helt enkelt är värd för det.

Siffror

0 segrar

2 oavgjorda

1 förlust

2 gjorda mål

3 insläppta mål

fredag 18 juli 2014

Post-VM: Plats 25-28

25.  Ghana
Mardrömsgrupp för tredje gången i rad. Den här gången blev det för mycket trots att man tog poäng av den blivande mästaren på ett övertygande sätt. Jag missade det mesta av Ghanas första och sista match, så jag har lite svårt för att analysera det hela. Det jag såg var bra och vid 1-1 var det ju riktigt nära att man tog ledningen mot Portugal, vilket hade fört laget vidare till åttondel. I slutändan var det främst lottningen som fällde laget.

Asamoah Gyan gör mål för tredje VM:et i rad bakom Manu Neuer, men den här gången skulle det bli förgäves.


Siffror

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

4 gjorda mål

6 insläppta mål


26. England
Oh, England... Nåja, den här gången kom fotbollens hemland med mer realistiska förväntningar än någonsin. Världen krymper, de engelska lagen har gått sämre i Champions ett antal år nu (inte för att det borde spela någon roll, men det brukar göra det hos folk). Man var helt enkelt mindre arroganta den här gången. Inte ens gruppavancemang togs för givet. Och den gruppen, ja... Även bortsett från Costa Ricas oväntade höjning, påvekar ju lottning ganska mycket. Det här engelska landslaget var i min åsikt inte lika fantasilöst som det Capello kom med i Sydafrika, och jag är övertygad om att man med lite lättare lottning hade tagit sig vidare. Premiären mot Italien såg faktiskt bra ut och förlusten mot Uruguay allt annat än given. Skönt också att det gick åt skogen så fort de dumpade inhemska Umbro för amerikanska basketmärket Nike (snacka om prestigeförlust!).

Siffror

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

2 gjorda mål

4 insläppta mål


27. Sydkorea
Nu börjar vi se en trend i VM-historien. Sydkorea och Japan presterar likartat. Går den ene vidare, så gör den andra också det. Omvänt blir det besvikelse åt båda hållen när det väl gör det. Sydkorea har egentligen gjort tre ganska bra VM i rad och det började skapligt den här gången också. Akinfejevs tapp i premiären höjde Lees mål, om man nu som jag är svag för den typen av mål i stora sammanhang. Mycket pekade på att Sydkorea hade en god chans att avancera, men så blev man helt överkörda av Algeriet. Och därmed är sortin i gruppspelet inget att snacka om. Personligen fick jag också lära mig att jag inte kommer att gilla Sydkoreas K-poplandslag i framtiden just för att det är vad det är. Jag tänkte mer på 80- och 90-talet när det var mer anspråkslöst. Nu kom de med färgslingor överallt och nej, sånt skit vill jag inte se i fotboll. Det påminde mycket om det plastiga 2002 när många hemmadomare gjorde värdlandet många tjänster.

Siffror

0 segrar

1 oavgjord

2 förluster

3 gjorda mål

6 insläppta mål

28. Iran
Fjärde mästerskapet avklarat och ännu en pinne ristad i maratontabellen. Om varför jag älskade Nigeriamatchen hänvisar jag till blogginlägget från juni. En sak som jag ändå inte förstod då var hur fan "vi" överhuvudtaget hade lyckats kvala in till VM. Man kunde knappt passa bollen. Senare samma kväll var det dags för Sydkorea och koreanerna visade precis som de senaste turneringarna att de håller nivån. Att Sydkorea kunde vara så mycket bättre trots att Iran vann båda möten lagen emellan i kvalet förstod jag inte. Men senare i turneringen visade det sig att det ändå fanns en hel del spel i det här laget och sammantaget blev det ju Sydkorea som gjorde ett sämre VM med ett ganska pinsamt nederlag mot Algeriet.

Andranik "Not on my watch" Teymourian sätter hårt mot hårt när Iran bryter trend mot Nigeria; stopp för kalasfotbollen i VM:s tidigaste skede.

    Matchen mot Argentina borde svida som satan. I 90 minuter stod det 0-0 och ett tag i andra halvlek var det faktiskt Iran som skapade de vassaste chanserna, och blev rånat på en straff (sånt händer). Det hade varit en historisk poäng då Iran aldrig tidigare plockat poäng mot en toppnation i VM. Ändå sved det inte så mycket för mig. Resultatet mot Argentina var så overkligt, speciellt efter sänkta förväntningar post-Nigeria, att jag hann aldrig acceptera den innan Messi till slut avgjorde. Rationellt sätt satt jag förstås och tänkte att "snart har vi tagit en poäng från Argentina", men känslan spreds aldrig till kroppen, så att säga.
    Mot Bosnien fanns det en chans till avancemang, så man började satsa offensivt redan från början och då straffade det sig. Även om Shojaeis avslut i insidan av ribban kunde kanske ha ändrat saker och ting.
    Sammantaget kan man väl säga att Iran inte har utvecklats lika mycket som det borde ha gjort med tanke på hur saker och ting såg ut för 10-15 år sen, men att man i alla fall har lärt sig att skaffa resultat mot bättre motstånd. Jag håller tummarna för att det inte försvinner den dagen Queiroz lämnar.
    Stort eloge till supportrarna som stod upp jävligt bra i Brasilien. Love the brothaz and sistaz.

Siffror

0 seger

1 oavgjord

2 förluster

1 gjort mål

4 insläppta mål

torsdag 17 juli 2014

Post-VM: Plats 29-32


29. Japan
Jag erkänner att jag också överskattade Japan. Det är lätt att man gör det med landslag som utvecklats mycket och snabbt under ett par decennier och som senast gjorde väldigt bra ifrån sig. Många påpekade också att erfarenheten av Confederations Cup skulle hjälpa laget, men det skulle ju visa sig bli fiasko för alla lag som gått bra i Confed, så att Japan som i alla fall var med inte gick så bra nu. Jag erkänner att det mesta intrycket av Japan kommer från en och samma match - den andra mot Grekland. Sättet som jag såg andra halvlek klockan fyra på morgonen mot Elfenbenskusten kan ni själva gissa er till. Och... Ja, man fick en tidig grekisk utvisning utan att kunna utnyttja läget.

Siffror

0 segrar

1 oavgjord

2 förluster

2 gjorda mål

6 insläppta mål


30. Australien
Folk kommer bara minnas en sak av Australien 2010 och det är Tim Cahills sjukt snygga mål mot Nederländerna. För de förlorade inte bara rubbet, de var också precis som Australien brukar vara; otillräckligt men en tung fighting-spirit som gör laget väldigt svårslaget. Därför var man egentligen väldigt nära att plocka en poäng mot Chile trots att man varit totalt utspelade i inledningen. Även den nämnda Hollandsmatchen satt ju långt inne för de orange.

Siffror

0 segrar

0 oavgjorda

3 förluster

3 gjorda mål

9 insläppta mål


31. Honduras
Kom utan Suazo den här gången och var ungefär lika medelmåttigt som sist. Vad finns det mer att säga egentligen?

Siffror

0 segrar

0 oavgjorda

3 förluster

1 gjort mål

8 insläppta mål


32. Kamerun
Som sagt, efter Sydafrika 2010 konstaterade jag dystert att mina unga dagar nu var över och att jag i 20 år längtat efter en ny kamerunsk framgång i VM förgäves. Det finns faktiskt ett sådant mönster när jag ser till mina klubblagssympatier. Jag hoppar på tåget när den riktiga storhetseran tar slut. Där är det visserligen tydligt kopplat till industriarbetarstädernas minskade dominans i toppfotbollen. Kamerun borde tvärtom ta klivet upp, som första landet söder om Sahara att ta sig vidare från gruppspel och första afrikanska laget i kvartsfinal.

Sen dess har jag den ena gången efter den andra hoppats på en återkomst. USA 94 var bedrövligt, men skit händer. Frankrike 98 var en blandning av extrem otur och domarrån. Nu var laget rätt bra men skit hände igen. Den allra största besvikelsen kom i Japan-Sydkorea 02. Då såg jag laget briljera i afrikanska mästerskapen några månader innan, och även ett OS-guld hade bärgats två år tidigare. Laget såg bättre ut än någonsin men man lät den chansen försvinna också. Sydafrika 10 var bara dåligt rakt av. Jag väntade hela min ungdom och det kom aldrig.

Nu gick det ännu sämre än sist. Sämst av alla, rentav. Komiskt. Man gjorde ändå en ganska bra defensiv insats mot Mexiko. Sen rann det utför. Sist jag hörde misstänktes läggmatch mot Kroatien och FIFA skulle se till att kolla upp det. Vet inte hur det gick. Det jag vet är att jag älskar Alexandre Songs smäll på Mandzukic i Kroatienmatchen. Hade bara sett bättre ut om matchen redan var avgjord, vilket den först blev efter det där.

Song pallade inte längre. "Better to burn out than to fade away".



 Siffror:

0 segrar

0 oavgjorda

3 förluster

1 gjort mål

9 insläppta mål

onsdag 16 juli 2014

Post-VM: kontinentstatistik och rekordnoteringar

Ett par milstolpar och en tydlig trend präglade också detta VM.

Innan VM siade många om att detta skulle bli Latinamerikas VM och så blev det.

Fårskocksmaffian på nätet skulle säkert ifrågasätta det med hänvisning till att ett europeiskt land vann VM och att hälften av semifinallagen var europeiska.

Men det är ju som att bara syna toppen av isberget. Sanningen är att flera latinamerikanska länder uppnådde nationellt rekord och överpresterade mer eller mindre medan de europeiska lagen för det mesta underpresterade.

Endast sex europeiska länder nådde åttondelsfinalen vilket är ett sensationellt dåligt resultat historiskt, även om detsamma faktiskt hände i Sydafrika för fyra år sen, innan siffrorna snyggades till lite.

Åttondelsfinaler har som bekant spelats sedan 1986 (frånsett 1934 och 1938 då hela turneringen var utslagningsmatcher). Den europeiska representationen har sett ut på följande vis (turnering och antal lag i åttondelen):

Mexiko 1986 - 10 länder

Italien 1990 - 10 länder

USA 1994 - 10 länder

Frankrike 1998 - 10 länder

Sydkorea-Japan 2002 - 9 länder

Tyskland 2006 - 10 länder

Sydafrika 2010 - 6 länder

 Och det faktum att det bland semifinallagen fanns två icke-europeiska länder har faktiskt bara hänt en gång under de senaste 44 åren. 2002 gjorde värdlandet Sydkorea Brasilien sällskap. Innan det får man alltså gå tillbaka till 1970 när det var Uruguay och Brasilien i semin.

Sen ska det tilläggas att det inte spelades några semifinaler 1974 och 1978, men vi kan inte ta för givet att det blivit mindre än tre europeiska länder där (speciellt med tanke på hur 74 såg ut).

* * *

Annars?

Afrika som kontinent slog faktiskt ett rekord. Något som inte uppmärksammades alls vad jag hörde innan fyrans VM-krönika från igår med Niklas Jarelind. 

Vad var rekordet? Ja, det är ju faktiskt ett kraftigt underbetyg i sig, men det var första gången som två afrikanska lag tog sig vidare från gruppspelet. Även om man under åttondelens första två mästerskap bara hade två lag med, så oddsen talade ju emot.

Tidigare har det bara körts solo.

Mexiko 1986 - Marocko (tog sig vidare och slogs ut av Västtyskland.)

Italien 1990 - Kamerun (slog Colombia innan England tursamt satte stopp för lejonen i kvarten.)

USA 1994 - Nigeria (lyckades på något sätt att inte slå Italien och åkte direkt.)

Frankrike 1998 - Nigeria (totalfiasko mot Danmark, ut direkt.)

Sydkorea-Japan 2002 - Senegal (slog ut ni-vet-vilka innan Turkiet blev för svårt.)

Tyskland 2006 - Ghana (sorti direkt mot Brasilien.)

Sydafrika 2010 - Ghana (förbi USA och ut försmädligt mot Uruguay.)

Nu gick ju både Algeriet och Nigeria vidare.

* * *

Sist men inte minst... Det som inte hade hänt på 84 år. Ett europeiskt land vann VM i Amerika.

Spanien blev det första europeiska landet att vinna utanför Europa för fyra år sen, och Tyskland såg till att det hände i just Amerika.


Post-VM: Den neutrala och subjektiva utvärderingen

Sammantaget var det det tredje bästa VM:et i mitt liv efter självklara VM 90 och VM 98 i Frankrike. Det är ett väldigt gott betyg till ett VM som spelas år 2014, efter närmare 20 år av grov kommersialisering av sporten.

VM 2014 i Brasilien blev med några få undantag så bra som ett VM idag kan vara.

Det bjöds på både tät och öppen fotboll. En del horribla domslut till trots var det sällan som något lag blev direkt rånat i en match. De klassiska lagen gick långt och utmanarna om guldet fick mötas. Och man kan mer eller mindre säga att rätt lag vann guldet. Åtminstone var de två bästa lagen i final.

Jag skulle också vilja säga att Argentina i sig gjorde VM bättre för mig, men det får jag återkomma till i lagutvärderingen.

Det var också ett VM som sa mig en hel del om mig själv som jag kanske inte sett lika tydligt tidigare.

Jag gick ju in i detta VM på ett helt annat sätt än tidigare, även bortsett från det faktum att jag inte var ledig till en början som de fantastiska barndomssomrarna. En överdos av internationell fotboll var förutsättningen. Någon månad tidigare hade jag annonserat att jag slutar som skribent på Svenskafans.com för mitt älskade Cagliari som jag nu kanske inte älskar på samma sätt som tidigare.

Det var därför osäkert hur jag skulle reagera på utgången av VM.

Det visade sig att jag mycket riktigt inte brydde mig fullt lika mycket om de lag som jag tyckt om eller älskat, men ju längre VM led, desto mer började jag känna det där hjärtat för min fotboll om inte annat.

För fyra år sen märkte jag att jag hade börjat småstöra mig på det ständiga tjatet om bra fotboll (läs underhållande fotboll).

Efter detta VM känns det nästan som att bra fotboll är ondskan. Ett förminskande av fotbollens alla olika underbara aspekter. Speciellt i det enorma VM-slutspelet. Jag har aldrig känt mig så icke-mainstream gällande synen på fotboll som efter detta VM. Vilket inte är något som jag gillar. Fotboll är folkets sport och en sak som jag älskade med den i mer vuxen ålder var att det är en av få saker som vi alla förhåller oss till på ungefär samma sätt. Det finns/fanns inte god smak i fotboll som det finns i (andra) estetiska fenomen. Att inte kunna identifiera sig med låtar på hitlistor är en sak. Att känna sig mer eller mindre ensam i saker med fotbollen som man brinner för är en annan.

Jag insåg också att det någonstans går en skiljelinje just i att betrakta fotboll som en sport och fotboll som kultur. Att fotboll är eller kan vara något kulturellt var jag förstås absolut medveten om. Men jag hade aldrig tänkt tanken att jag tillhör de som inte direkt älskar sporten fotboll. Att det finns folk som brinner för själva spelet, sporten, mycket mer än jag gör. Som exempel gav jag Daniel Nannskog i ett inlägg mitt under VM.

Det är förstås en förenkling. Jag kommer alltid att älska själva spelet också. Men det skulle förklara varför vissa kan njuta av en plastig liga som Premier League. Dess kulturella förfall är i bästa fall en parentes för dem. For the record så menar jag inte att de tendenserna inte finns i Serie A och så vidare.

Som redan framgått av ett tidigare inlägg så stördes jag extremt mycket av FIFAs direkta reglering av landslagens dräkter. Tendensen har jag sett i flera år och det blev droppen den här gången. Jag pallar bara inte att se Tyskland ha helvitt som ordinarie dräkt. Utan de svarta shortsen så försvinner en visuell upplevelse, en struktur. Jag överlevde motvilligt det här med ljusa fotbollsskor och Tintinfrillor. Det här kan jag bara inte köpa. De första åren kändes det bara som att "något saknas". När jag insåg att det hade blivit permanent... Att FIFA (och ibland UEFA) direkt går in och indirekt förbjuder Italien från att ha vita shorts... Då reagerade jag starkt.

FIFA:s regler har för övrigt varit väldigt inkonsekventa. Jag förstod aldrig fullt ut vad tanken var. Generellt handlar det ju om att få så stora färgkontraster lagen emellan som möjligt. Nu fick vissa lag ibland ha en "intern" kontrast, ibland inte.

Det vi vet är att man vill att saker och ting mer ska likna alla de där lökiga reklamfilmerna som Nike och Adidas producerar.

Nåja. Utvärderingen fortsätter med korta lag-för-lag-genomgångar och ett par topplistor.

En annan väldigt positiv sak med detta VM var annars att Brasilien inte vann VM. Det glömde jag säga. Hej.

måndag 14 juli 2014

Dag 33: Tyskland mästare, trots att problemet kvarstår

För 24 år sen möttes Västtyskland och Argentina på Olimpico i Rom i det som av många rankas som tidernas tråkigaste VM-final. Västtyskland i sin ordinarie dräkt och Argentina i mörkblått med vita shorts. Precis som igår kväll alltså.

Och precis som igår kväll höll allmänheten - i alla fall den på plats - på tyskarna.

Då för att Argentina hade gjort sig impopulärt i världen genom att mest överleva i turneringen utan att som regerande världsmästare underhålla. Italien hade dessutom extra mycket agg mot argentinarna eftersom dessa Diegos män hade förstört Italiens VM-dröm med en semifinalavancemang på straffar mot Gli Azzurri i Neapel. Den historien har jag skrivit om flera gånger tidigare, gissar jag.

Nu för att värdlandet helt enkelt har en rivalitet med Argentina. Brassarna tänkte sig att de skulle slippa den ultimata förödmjukelsen genom att efter 1-7 också se Argentina lyfta bucklan på Maracanã.

Ni kan gissa vilka jag höll på.

Efteråt är man förstås besviken men inte förkrossad. Tyskland har varit världens mest stabila landslag under den senaste sexårsperioden och nog ändå bäst i den här turneringen om man bortser från förhandsförväntningar och resurser.

Argentina i sin tur har redan tagit sig förbi den där kvartsfinalsbarriären som man stångats mot i 24 år.

Att det ändå sved är att Argentina faktiskt var väldigt nära att vinna detta och att jag hade älskat det som brassarna fruktade.

För ja... Allmänheten verkar vara överens om att detta var tokrättvist, men jag håller inte riktigt med.

Argentina hade de bästa chanserna igår. Man hade de chanser som man definitivt borde ha gjort mål på. Det gjorde man inte och sånt straffar sig. Higuain och Rodrigo Palacio är förstås de två största syndarna, även om Messi också misslyckades en del.

Argentina spelade smartare. Maximerade sina resurser. Satsade på ett bra försvarsspel och tre sylvassa anfallare som nästan kontrade sönder Tyskland.

Tyskland må ha blivit mästare "äntligen" efter alla final- och semifinalsförluster, men på vilket sätt har man egentligen varit bättre den här gången?

Tysklands största problem har hela tiden varit försvarsspelet i motståndarnas omställningar och den här turneringen har visat samma sak. Framförallt mot Algeriet och just Argentina igår.

Det var ytterst nära att det straffade sig och då hade allt låtit väldigt annorlunda. "Lööw har inte lärt sig", "det är därför de aldrig når ändra fram", och så vidare.

Finalen visade också turneringens sämsta domslut när Neuer attackerar Higuain a la Schumacher mot Battiston 1982. Skillnaden är att han är på bollen och att Rizzolis domslut på ett sätt är mer absurt. Jag har förståelse för att man släpper en sån här sak i en final, att man inte vågar ta fram ett rött kort eller ge straff. Men Rizzoli dömde ju faktiskt FRISPARK TILL NEUER.

Och denne Neuer...

Han visar att han inte är någon monumental målvakt. Bäst i världen? Kanske, men saknar en viktig egenskap hos målvakter; behärskning.

Neuer har agerat som en libero sedan åttondelen och hyllats för det. Och visst, flera gånger har han gjort det väldigt bra, men till slut blev det för många utrusningar. Som att han ville göra sin grej inför publiken. Look at me, jag gört igen... Att springa ut för att kasta inkast som han gjorde vid 0-0 är bara fånigt. Attacken mot Higuain visar att han missbedömde läget i sin utrusning. Hybris. Hade VM hållit på någon match till hade han säkert bestraffats till slut.

Jag unnar Tyskland guldet, men ser också att det är ett bristfälligt lag. Kanske kan man säga det om samtliga lag i årets turnering.

lördag 12 juli 2014

Dag 31: Besatthet, Neymar och Jesus

So, let me get this straight...

1950 arrangerar Brasilien det första VM:et efter andra världskriget. Där ska man äntligen visa för världen att man verkligen är bäst på fotboll, då man inte lyckades ta guldet de första tre världsmästerskapen.

Allt går enligt planerna fram till den sista matchen i en avslutande finalgrupp där motståndarna heter Spanien, Sverige och Uruguay. Brasilien vinner sina första två medan Uruguay tar tre poäng (fyra enligt dagens räknesätt). Det innebär att Uruguay måste besegra det briljanta Brasilien. Och det är just det man gör, trots att Brasilien tar ledningen. Inför 200 000 åskådare på Maracanã tappar man ledningen till 1-2. Uruguay blir världsmästare.

Den finalen eller icke-finalen blir så känd som det största finalfiaskot någonsin för en värd eller annan favorit. Brassarnas besvikelse leder bland annat till att man övergår från sin helvita dräkt till en mer "patriotiskt" färgad dräkt (den gul-blå-vita som vi känner igen som ordinarie idag) som ska ge laget den karaktär som man saknade när det gällde som mest.

64 år senare lever matchen fortfarande kvar i minnet hos brassarna.

Genom att ta hem VM ska man en gång för alla begrava det spöket.

I flera månader talas det om det viktiga i att ta guldet. Plikten mot nationen att göra så.

I den kontexten spelar Brasilien en semifinal mot Tyskland i Belo Horizonte och förlorar med 1-7.

ETT-SJU.

Siffran är naturligtvis unik i VM:s historia. En och annan utklassning från VM:s mer oetablerade tid finns, men inte sju mål back.

Det ska förstås inte finnas på kartan, men nu gör den det.

Många försöker förklara vad fan det var som hände och det går väl inte riktigt att göra anspråk på att ha det rätta svaret.

För min del ser jag två huvudanledningar.

Att Brasilien helt enkelt är ett sämre landslag än Tyskland lämnar jag därhän. För det stämmer, men det handlar inte om någon direkt klasskillnad.

1. Den första anledningen är att Brasilien ville det för mycket. Det var därför jag innan VM tippade Argentina som guldfavorit. Jag kände på mig att Brasiliens besatthet av att vinna VM på hemmaplan skulle bestraffa sig någonstans på vägen.

För fyra år sen, när FC Barcelona stod på toppen av sin gyllene era som nyligen avslutats, sa José Mourinho vackert och träffande om läget inför CL-semifinalen mellan Inter och Barcelona att "för dem är Champions League en besatthet. För oss är det en dröm". 

När man är påväg att gå miste om den där VM-titeln som man varit besatt av kommer chocken. Jag har svårt att se något annat landslag på den här nivån tappa huvudet så fullständigt som Brasilien gjorde efter Kloses 2-0-mål, om inte redan efter Müllers öppningsmål. Kanske var det redan för sent att vända mot ett kontringsstarkt lag som Tyskland, men att det rann iväg har med paniken att göra. Och paniken kom av besattheten.

Det är både poetiskt och tragiskt. Om jag legat lågt med mina antipatier gentemot 2014 års Brasilien så kan jag i alla fall nu avslöja att det var min önskan att planen skulle misslyckas. Jag tycker inte synd om dem nu när det har hänt, men jag har inte heller varit lika skadeglad som jag hade tänkt att jag skulle vara.

2. Brasilien föll på Jesuskomplexet kring Neymar. I flera år har man väntat på att guldgossen ska fixa det som måste fixas. Att en så stark fotbollsnation som Brasilien ska falla in i det där är onödigt och märkligt. Media har också haussat upp Neymar något enormt, men när det kommer till kritan kan man inte säga så mycket mer än att han var bra mot ett avsågat Kamerun i gruppspelet. Han hade inte kunnat hjälpa dem mot Tyskland. Men när han väl blev skadad blev detta Jesuskomplex ännu tydligare och faktiskt osmaklig. Brasilien agerade som om Neymar hade avlidit och frågan man ställer sig är om vissa spelare är mer människor än andra. För Brasilien var det så. Neymar var ingen vanlig människa. Han var Guds son. Det blev för mycket energi och fokus på Neymar.

söndag 6 juli 2014

Dag 25: Antiklimax, fotbollsidioter och Louis Van Gaal

Efter ett väldigt bra gruppspel och ännu bättre åttondelsfinaler var förväntningarna skyhöga. Åtminstone på tre av de fyra matcherna på schemat.

Därför blev magplasket hårdare än vad den kanske behövt göra bara utifrån fotbollen som bjöds, i kvartsfinalerna.

Ironiskt nog blev Nederländerna - Costa Rica - den av obalans mest "tråkiga" matchen av de fyra - den som levererade dramat.

I samtliga av de övriga matcherna gjorde förhandsfavoriten det första målet redan under de tio första och med visst undantag för Brasilien - Colombia förmådde utmanaren aldrig riktigt komma tillbaka.

Frankrikes insats under den sista kvarten var kanske sämst utav allas. Där blottades lagets orutin väldigt tydligt. Jag är ändå nöjd med Frankrikes insats i VM. Det kommer jag att återkomma till i utvärderingen lag-för-lag senare.

Men en sak hade Frankrike gemensamt med Colombia - de onödiga frisparkarna på slutet av matchen.

Ord kan inte förklara den frustration och vrede jag känner varje gång det händer. Det ledande laget har en ensam spelare på offensiv planhalva som bara vill ha en sak - en frispark för att få chansen att maska ytterligare. Och alltid är det någon stolle som bjuder på den. Vilket såklart är väldigt svårt att förstå. Är alla fotbollsspelare fullständigt dumma i huvudet? Eller många av dem? Två exempel på sådana muppar är James Rodriguez hos Colombia och Olivier Giroud i Frankrike. Båda offensiva spelare förvisso, men nog har man sett även defensiva spelare bjuda på frisparkar?

* * *

Argentinas seger är historisk. För första gången i efterkrigstiden och framåt lyckades de randiga ta sig vidare till semifinal utanför landets gränser utan Diego Armando Maradona.

Man spelade dock i sina pyjamasdräkter så inte mycket glory där inte, i mina ögon.

* * *

Costa Rica får på ett sätt mer beröm än man förtjänar. Men även det ska jag återkomma till i min lag-för-lag-utvärdering.

Men de har i alla fall gjort ett beundransvärt VM och det var lite hjärtat mot den estetiska hjärnan för mig igår.

Jag ville instinktivt att Costa Rica skulle ta det, men med framförhållning insåg jag att jag mycket hellre ser klassikern Nederländerna - Argentina i en tung semifinal än ytterligare än David mot Goliat-kamp.

Man kan väl säga att jag mer eller mindre fick kakan och åt den. Holland gick vidare men först efter straffar. Jag fick dramatik och rätt lag vidare.

Samtidigt hade jag kanske kunnat offra en tung semifinal för att se ytterligare en nederländsk straffsparksfiasko.

Louis Van Gaal är förmodligen den största stjärnan hos de orange och anledningen till att man för första gången på 36 år tagit sig till semifinal för andra gången i rad.

Hans drag på slutet av matchen var så briljant att det är svårt att förstå varför ingen annan gjort detsamma på den här nivån tidigare (?) Målvaktsbyte precis innan förlängningsslutet. Här var matchen påväg precis dit Costa Rica ville. Costa Rica som alltså redan vunnit en straffsparksomgång mot Grekland, utan press mot laget som inför matchen hade all press på sig och som bara i sin närhistoria förlorat fyra straffsparksläggningar.

Vilket inte är någon slump. I sin fotbollskultur hatar holländaren straffsparkar som ett ovärdigt sätt att ta sig vidare på. Straffsparksläggningarna bär med sig en cynism som företrädarna för Bra fotboll (inga andra jämförelser med tv-studios) är ganska obekanta med. Desto mer logiskt är det att landets mest förhatliga rival Tyskland är just mästerliga på straffar. Åtminstone fram till nyligen då de slutade att vara fula.

Men Van Gaal har cynism i sig, trots att han var tränare senaste (och förmodligen sista) gången Ajax exploderade i Champions League med en drömfotboll.

Målvaktsbytet handlar förstås inte så mycket om förtroende för en viss målvakt, utan om att skrämma latinamerikanerna. Fotbollspsykologisk terror som de sistnämnda alltså inte kunde värja sig mot.

Samtidigt kan man ju hävda att han med det draget sänkte sin förstemålvakt inför fortsättningen av turneringen. För nu har väl Argentina ingen anledning att frukta målvakt under de första 90 minuterna i alla fall?

onsdag 2 juli 2014

Dag 20: Jag skiter i fotboll

Jag antar att för majoriteten så räcker det att titta på sporten fotboll.

Det skulle förklara varför alla studios under alla mästerskap aldrig slutar tjata om bra fotboll.

För mig räcker det inte. Att jag skiter i fotboll är en överdrift. Jag kan också njuta av en snygg djupledspassning eller kombinationsspel.

Men jag vill ha mer än så. Jag bryr mig om historien, om läktarna, om berättelserna. Om människorna. Dramaturgin. Karaktärerna.

För den som älskar något så tomt som bara fotboll spelar det ingen roll att FIFA inför påhittade orsaker till att inte låta olika lag spela med de färger de önskar och som de gjort i hundra år.

Den personen ser ett helvitt pyjamas-Tyskland göra 4-0 mot Portugal och det räcker.

För mig är det sorg och frustration. För mig har FIFA tagit något ifrån mig. Tyskland är inte Tyskland utan svarta shorts. Tro det eller ej, min njutning av att se Tyskland försvinner när de spelar i helvitt.

Något åt det håller gäller också för Argentina. Men där dämpas det av det faktum att Argentina då och då gjort vissa ändringar i sin dräkt. T ex spelar man ibland i svarta strumpor och ibland i vita. Färgen på shortsen har också ibland varierat mellan mörk marinblå och svart.

När de kör i vita shorts så har de också ibland gjort det i enstaka matcher för längesen. Som under VM 90 mot Brasilien.

Men Tyskland har stiligt nog nästan alltid hållt på vit-svart-vit eller grönt-vitt-grönt. Västtyskland och Tyskland.

Italiens vita shorts - samma skit där. Pallar inte att se laget i helblått. Det tar ifrån mig något. I några matcher hit och dit, okej, men när det blir normen, då är det inte okej.

Frankrikes tricolor som mer eller mindre försvunnit de senaste fyra åren.

Det här är ju bara en aspekt av många. Utseende är inte allt. Men när fotbollen redan tagit bort mycket av det gamla blir det här en av de sista sakerna som återstår.

Jag blir förargad och ledsen. De flesta andra bryr sig inte. De bryr sig bara om bra fotboll. De vill att det ska bli mål ofta. Det skänker dem glädje.

onsdag 25 juni 2014

Dag 14: Iran och Suarez

Mot Bosnien började Iran till slut även att spela fotboll offensivt. Det var inte briljant, men det var att hålla nivån. Det såg man lite även i andra halvlek mot Argentina, men det var under speciella förhållanden. Som en del av en taktik att stänga igen totalt, och sen sticka upp när argentinarna minst anar det. Vilket i så fall funkade perfekt.

Kontentan av det blev att Bosnien vann ganska komfortabelt. Vi hade en bra period vid 0-1 i första halvlek men det räckte inte längre än till skott i insidan av ribban av Shojaei.

Inget konstigt med det. Bosnien är ett bättre landslag och vann således. Jag är sammantaget nöjd. Vi kom, tog en poäng, skakade Argentina så pass att vi borde haft poäng där också, och så gjorde vi i alla fall ett mål innan 90 minuter var över mot Bosnien.

* * *

Luis Suarez...

Var ska jag börja och var ska jag sluta?

Borde kanske låta legenden Oscar Washington Tabarez summera det hela. "Det här är VM i fotboll, inte i billigt moraliserande".


Erik Niva tror att Suarez nu kommer att bli måltavla för en extremt hätsk reaktion från publiken om han tillåts spelare i Uruguays resterande match/er. Då VM går i ett katolskt land där man normalt inte frossar i hycklande moralism på samma sätt som i protestantiska länder, är jag övertygad om att även om burop och dylikt skulle förekomma, så hade det varit tio gånger värre på en arena i England eller Nederländerna eller Sverige. Då och då måste man rättfärdiga att man njuter av denna smutsiga värld som den internationella toppfotbollen är. Men udden riktas simpelt mot en aggressiv reaktion och inte mot apparaten, systemet.

söndag 22 juni 2014

Dag 9: Italien blaha, Frankrike spännande

Costa Rica dödade min parallell till VM 90.

Det gjorde man på ett övertgande sätt också.

Italien var riktigt dåligt. Att de var lite blaha var inte så överraskande. Det har man varit i snart 10 år nu. I Gli Azzurri spelade igår med ABATE på plan... Och Chiellini var duktig på att illustrera skillnaden mellan att ha honom i backlinjen och de forna stora försvarsspelare som fanns några år före honom.

Det Italien som vi känner från förr kommer aldrig att återvända. Egentligen räcker det nog att titta på spelarnas frisyrer och tattueringar för att inse det.

Nå... Det kanske mest pinsamma var deras agerande på slutet av matchen när man bara rullade runt bollen utan några som helst tendenser till attack, och inte ens det gjorde man särskilt bra.

Men nu är det inte så jätteilla trots allt, utöver att man kanske går miste om gruppsegern.

Italien kan nu ta sig vidare på kryss mot Uruguay.

Hade Costa Rica bara gjort 2-0 hade det varit omvänt. Uruguay hade gått om Italien på fler gjorda mål och då hade Italien istället varit tvungen att vinna.

Jag undrar om inte Prandelli rentav återfann sina italienska rötter och signalerade ut att man skulle vara rädd för det uddamålsunderläge som man hade.

Hur matchen kommer att gå är rätt omöjligt att säga. Det gamla Italien hade bara låst matchen och låtit den rulla ut till 0-0. Det nya Italien är ungefär som alla andra vanliga europeiska landslag. Om man vinner är det för att man kan spela på omställningar då oavgjort räcker, inte för att man är bra på att stänga matcher.

Uruguay är inget landslag som vinner på beställning. Men så tänkte jag innan Englandsmatchen också. Sålänge Suarez kan spela är man alltid ett hot. Råkar man ta ledningen efter en kvart så är man i ett drömläge.

* * *

Frankrike har inte sett såhär spännande ut sedan 1998. 2000 spelade ett gäng mästare hem EM ganska enkelt. 2006 var det i stort sett samma mästare med ännu mer rutin som tog sig till final.

Det har sett så trött och livlöst ut att jag i ett inlägg räknade det som någon slags milstolpe när man slog Ukraina med 2-0 i EM för två år sen.

Men man har haft lite flyt med händelserna i de här två matcherna. Straff och utvisning mot Honduras, och så ett shell-shocked Schweiz efter två snabba mål.

Jag avvaktar och ser hur det ser ut mot ett riktigt starkt motstånd, vilket kanske inte kommer förrän kvarten, dit jag alltså tror att man tar sig, då Bosnien eller Nigeria (eller Iran?!) inte direkt står nivån över Schweiz.

Schweiz andra reduceringsmål var allt annat än betydelselöst. Utan den hade Honduras kunnat ta sig om med en uddamålsseger i den kommande matchen lagen emellan.


fredag 20 juni 2014

Dag 8: Grupp C i VM 90 återuppstår

Uruguays seger var den andra matchen som berörde mig rejält. Luis Suarez briljans behöver jag inte gå in på. Ni vet det lika mycket som jag. Han gör så mycket rätt så ofta att han nu måste ses som världens bästa renodlade striker.

Det är en annan sak som fångar min fascination. Jag gillar ju siffror, mönster och minnen.

Framförallt om det innehåller referenser till världsmästerskapens världsmästerskap VM 90 i Italien.

I det VM:et spelades Grupp C på Luigi Ferraris i Genua och det helt nybyggda Delle Alpi i Turin.

Gruppen bestod av en storfavorit, två medelstarka europeiska länder och debutanten Costa Rica som inte skulle ha någon chans överhuvudtaget.

Storfavoriten var Brasilien.

De andra två var det då så rutinerade Skottland och det intressanta unga Sverige som gått igenom kvalet förlustfritt.

Costa Rica var en blåbärsnation i en tid då VM innehåll några blåbärsnationer.

Jämför man detta med Grupp D i VM 2014 finns det en tydlig skillnad: Det fanns inför turneringen ingen jättestor gruppfavorit.

Men om något land skulle ha det favoritskapet vore det EM-silvermedaljören Italien.

I förhandstipsen går meningarna isär lite om de tre som slåss om avancemang i gruppen, men jag har ännu inte sett att någon tagit bort Italien från de två platserna vidare. Antingen är det Uruguay eller England som anses vara lite svagare.

Costa Rica är idag inte ett lag som man bara ska köra över, men att de skulle ta en av de två platserna finns inte på kartan.

När vi har fastställt det ser vi mönstret:


Första gruppomgången:

Gruppfavoriten (Italien/Brasilien) slår en andrahandsfavoriterna (England/Sverige).

Den andra andrahandsfavoriten (Uruguay/Skottland) lider ett pinsamt nederlag mot Costa Rica.

Andra gruppspelsomgången:

I den stenhårda kampen mellan de två torskande andrahandsfavoriten vinner laget som upplevde ett fiasko i premiären (Skottland - Sverige 2-1, Uruguay - England 2-1).

Vad som händer härnäst får vi se snart.

Men om Italien liksom Brasilien slår Costa Rica i andra gruppspelsomgången...

Då har England, som just nu är precis som Sverige i VM 90; förlorat 1-2 två gånger i rad mot gruppfavoriten och den största konkurrenten, "chansen" att förlora med 1-2 mot Costa Rica liksom Sverige i VM 90, och därmed skicka Costa Rica vidare som grupptvåa bakom Italien.

Det är trots allt tre matcher som måste gå in och jag tror verkligen inte att England förlorar med 1-2 mot Costa Rica. Men jag gillar att hälften av matcherna spelats klarat är läget nästan exakt som i Grupp C VM 90.




tisdag 17 juni 2014

Dag 5: Lagerbäck ain't got shit on this!

0-0.

Det var första gången jag var riktigt starkt berörd i den här turneringen. När Iran spelade 0-0 mot Nigeria.

En gång i tiden brydde jag mig inte så värst mycket om Iran. Självklart höll jag på "oss" när vi väl spelade men mitt stora engagemang hängde på lag som Kamerun, Frankrike, Skottland, Uruguay och så vidare.

Jag tillhörde ju den inte alltför ovanliga skaran fotbollsfanatiker som har ett starkare kärleksförhållande till vissa länder - ungefär som man väljer sina 'internationella' klubblag av tusen olika anledningar - än det land som jag någonstans förväntas hålla på med anledning av mitt etniska ursprung, för att inte tala om det faktum att farsan representerade Iran i VM 1978.

Varför det var så finns säkert i ett tidigare blogginlägg.

Som det framgick av förra inlägget så har jag haft svårt att känna samma entusiasm nu.

Men den entusiasmen kom med Iranmatchen.

Jag vågade knappt kolla på skärmen på övertid.

Jag är grymt glad efter 0-0. Jag är mer glad med 0-0 än 1-1 eller 2-2.

Det var VM:s första oavgjorda match och första mållösa match. Vi förstörde festen och det älskar jag. Vi visade att det här är fotboll och inte cirkus.

Kanske älskar jag det extra mycket för att jag fick upplevelsen att den neutrala publiken på arenan höll stenhårt på Nigeria i inledningen och att det handlade mer om agg mot oss än kärlek för Nigeria. Min spontana tanke är att det rör sig om att brassarna är ett gäng fåniga fårskallar som ogillar Iran i sammanhanget för att vi är "islamisterna" eller nåt sånt skit. Men vad fan vet jag. Jag orkar inte spekulera. Jag såg bara vad jag såg och tänker att Brasilien kan dra åt helvete.

Så nu pissade vi på deras fotbollscirkus. Gött.

Nu spelar det ingen roll vad som händer härnäst. Vi kom hit, vi tog en poäng som vi lägger till vår rad i maratontabellen. Gott så.

I övrigt kan jag bara konstatera att det offensiva spelet var pinsamt dåligt. Jag har egentligen svårt att förstå att det kan vara så dåligt på den här nivån. Jag menar, vi slog ändå Sydkorea borta i kvalet. Jag såg inte matchen men att vi knappt har ett anfall på hela matchen... Ja, jag vet inte.

Jag är inte chockad för jag har just haft känslan att det inte händer något efter de där åren kring millennieskiftet då det kändes att det fanns mycket potential och att landslaget ständigt utvecklades. Vi mötte Irland i ett playoff och skapade massvis med chanser. Borde någonstans ha tagit oss vidare. Det kom fram flera proffs i de stora ligorna i Europa.

Därefter verkar det ha stagnerat.

Okunnigheten gör att man genast vänder sig mot ett enkelt svar. Är detta också mullornas fel? Är stagnerad fotbollsutveckling ytterligare en konsekvens av styrets repressiva inställning mot harmlösa frihetsyttringar?

Eller är det som med vissa andra länder att fotbollens extrema storhet på något sätt gör att motivationen att bli bättre avtar? Halvdana spelare blir kungar i sitt eget hemland och har därmed inte samma driv att ta sig till Europa och satsa där?

Vem vet.

Vi nollade i alla fall Nigeria och det kändes som att vi nollade hela världen. Underbart. Glöm Sverige-Turkiet i EM 2000. Det här var ännu jävligare!