Cagliaris officiella hemsida meddelade häromdagen att det inte blir någon förlängning med de lånade spelarna Robert Acquafresca, Simon Laner och Simone Missiroli.
Laner kommer inte att saknas. Missiroli är en elegant typ som acklimatiserade sig väldigt snabbt i rödblått, men jag kan samtidigt inte påstå att hela laget kommer att falla på hans frånvaro.
Acquafresca däremot är ett mer speciellt fall. Kanske kommer hans flytt vara lika betydelsefattig som Missirolis, men det är ändå lite sorgligt. Jag upptäckte till min förvåning att han redan är 24 år gammal om vi räknar in hans födelsedag på hösten. Att ha gjort över 30 mål i Serie A innan man ens fyllt 24 är verkligen inte fy skam. Det finns nog några ganska stora målgörare i Serie A:s historia som kanske inte ens hade nått så långt vid den åldern.
Men Acqua gjorde 24 av dessa innan han fyllt 22. Då var han en av landets absolut mest lovande anfallare och jag gjorde det klart att pojken utan tvekan skulle vara en ordinarie landslagsman i framtiden. Han hade alla egenskaper som man kunde önska från en anfallare (möjligen var han lite klen i sin fysik, men sånt kan man bygga upp) och hade redan satts på press och levererat. Tagit en hopplös jumbo på sina axlar och räddat kvar det i högsta serien. Alltså var han mer än blott en talang som Giovinco till exempel var då.
När han sommaren 2009 flyttade till Atalanta var jag övertygad om att han bara skulle bli bättre där, i och med att det var ett mer offensivt balanserat lag än Cagliari.
Men där började istället helvetet och idag känner jag mig ytterst tveksam till huruvida Acqua någonsin kan bli det som han hade potential till förut. Han kan säkert ta sig in i någon EM- eller VM-trupp någon gång, men ordinarie landslagsman låter inte troligt, och en hel del talar för att han aldrig ens kommer att göra någon A-landskamp. Säsongen i Cagliari var ingen katastrof - hans åtta mål är godkänt med tanke på hur mycket speltid som fanns, och hur omotiverat laget var på slutet av säsongen. Hade han fått stanna en säsong till som huvudanfallare (med Matris flytt till Juventus), kanske han hade nått upp till 15 mål igen. Men med det som händer nu räknar jag med ett hårt slag mentalt, som gör att han aldrig mer kommer att återhämta sig till toppen.
fredag 24 juni 2011
måndag 20 juni 2011
[Pallar inte]
Nej, jag lägger den här serien med saker som hänt sen sist. Notti Magiche har aldrig haft som syfte att vara som en gratisversion av samma typer av texter som ni kan läsa i kvällspressen och dylikt. Tanken är att jag ska ventilera mina fotbollsåsikter, ibland i mer fritt form, ibland mer disponerad. Jag kan inte sitta här och skriva små krönikor om det ena eller det andra som hänt diverse europeiska klubbar. Dags att se framåt.
Just i detta nu har jag inte så mycket att kommentera. Fotbollsabstinensen är nästan lika med noll. Ibland känner jag att fotbollen till och med har förstört mitt liv. Inte lika mycket som internet överlag, men ändå. Det är en drog som jag ibland missbrukar. Och det kostar. Jag går miste om andra saker som jag egentligen värdesätter, men som bara skjuts upp.
Det betyder såklart inte att jag har för avsikt att ta sommarlov från bloggen. Det kommer alltid att komma upp något intressant, någon fundering. Till exempel när jag köper boken Årets fotboll från 1978 för tio spänn på en loppis (och får därmed se Nayebagha seniors namn i matchfaktarutorna från VM 78).
Eller när jag får lära mig att Gunnilse IS är en typ av klubb som jag beklagar att Stockholm inte har.
Den där sketans mercato kommer jag däremot inte att skriva så mycket om. Det räcker att jag "måste" bevaka den relativt noga som skribent på Svenskafans.com.
Ja, ja... Vi hörs nästa gång då.
Just i detta nu har jag inte så mycket att kommentera. Fotbollsabstinensen är nästan lika med noll. Ibland känner jag att fotbollen till och med har förstört mitt liv. Inte lika mycket som internet överlag, men ändå. Det är en drog som jag ibland missbrukar. Och det kostar. Jag går miste om andra saker som jag egentligen värdesätter, men som bara skjuts upp.
Det betyder såklart inte att jag har för avsikt att ta sommarlov från bloggen. Det kommer alltid att komma upp något intressant, någon fundering. Till exempel när jag köper boken Årets fotboll från 1978 för tio spänn på en loppis (och får därmed se Nayebagha seniors namn i matchfaktarutorna från VM 78).
Eller när jag får lära mig att Gunnilse IS är en typ av klubb som jag beklagar att Stockholm inte har.
Den där sketans mercato kommer jag däremot inte att skriva så mycket om. Det räcker att jag "måste" bevaka den relativt noga som skribent på Svenskafans.com.
Ja, ja... Vi hörs nästa gång då.
söndag 12 juni 2011
Shit that's happened since förra gången - del 2
Deportivo La Coruña åker ur Primeran.
Spanska ligan under uppväxten innebar highlights i Eurogoals, redan innan man tog in svenska kommentatorer och lät på så sätt supernörden Chris Härenstam göra programmet till en modern svensk klassiker.
Då, liksom nu, var det bara två lag som hade något med ligatiteln att göra. Det hände att ett annat lag kom fram, men fram till 1996 var det alltid Johan Crujffs Barca mot någon upplaga av Real Madrid. De var bara inte fullt lika överlägsna resursmässigt (och resultatmässigt) eftersom det fortfarande inte fanns lika mycket pengar i fotbollen.
Säsongen 1999-2000 började dock Viasat Sport att direktsända ligan för oss i Sverige, och jag hakade på direkt. Även om jag alltid brukar påpeka att La Liga inte fastnat lika mycket för mig som Serie A eller (ja, till viss del fortfarande) Premiership, var det alltså några år i början av millenniet där jag hade den spanska som min favoritliga. Att Cagliari stod utanför Serie A bäddade för det.
Och det var året då Depor vann ligan, efter en hård batalj med Louis Van Gaals Barca. Innan hade det bara hänt en gång att Barca och Real inte vunnit ligan på de 16 år som gått mellan baskernas storhetstid och det som nu hände. Det var alltså stort och Javier Iruretas Depor var ett lag som man respekterade, även om jag personligen höll på Valencia. Det var inget lag som man skulle kalla för stjärnspäckat, men det var en jämn trupp med många spelare av hög internationell klass. Spelare som vi minns är bland andra ytterbackarna Manuel Pablo och Romero, mittbacken Naybet, mittfältarna Mauro Silva, Victor, Djalminha, Fran, anfallarna Pandiani och den ultimate målspottaren Roy Makaay (!) längst fram. Under åren anslöt även spelare som Valeron, Luque, Tristan.
De två följande åren efter ligasegern gick man till kvartsfinal i Champions (vilket på den tiden var mer besvärligt då det krävdes ett andra gruppspel för att ta sig dit) och 2004 "peakade" man med en plats i semifinalen, tack vare den klassiska 4-0-segern mot Milan på Riazor (som alltså vände ett hopplöst 1-4-underläge från första matchen).
Det handlar alltså inte om särskilt många år sen, men placera samma bedrifter och namnet Depor i samma mening år 2011 (eller lika gärna 2007 eller 2008) och det låter bara absurt. Det säger oss att vi under de senaste tio åren ändå har varit med om förändringar som är en del av den moderna fotbollshistorien, och det säger också en del om hur oerhört snabbt det gick att Depor gick från att vara ett europeiskt topplag till ett anonymt spanskt mittenlag.
Därför kommer det inte som någon jätteöverraskning att man nu åker ur högsta serien för första gången 20 år, även om det måste svida rejält att åka ur på hela 43 inspelade poäng. I slutändan var man också ett sketans mål ifrån att klara sig kvar i sista matchen mot Valencia (innan Los Che dödade matchen på övertid).
Spanska ligan under uppväxten innebar highlights i Eurogoals, redan innan man tog in svenska kommentatorer och lät på så sätt supernörden Chris Härenstam göra programmet till en modern svensk klassiker.
Då, liksom nu, var det bara två lag som hade något med ligatiteln att göra. Det hände att ett annat lag kom fram, men fram till 1996 var det alltid Johan Crujffs Barca mot någon upplaga av Real Madrid. De var bara inte fullt lika överlägsna resursmässigt (och resultatmässigt) eftersom det fortfarande inte fanns lika mycket pengar i fotbollen.
Säsongen 1999-2000 började dock Viasat Sport att direktsända ligan för oss i Sverige, och jag hakade på direkt. Även om jag alltid brukar påpeka att La Liga inte fastnat lika mycket för mig som Serie A eller (ja, till viss del fortfarande) Premiership, var det alltså några år i början av millenniet där jag hade den spanska som min favoritliga. Att Cagliari stod utanför Serie A bäddade för det.
Och det var året då Depor vann ligan, efter en hård batalj med Louis Van Gaals Barca. Innan hade det bara hänt en gång att Barca och Real inte vunnit ligan på de 16 år som gått mellan baskernas storhetstid och det som nu hände. Det var alltså stort och Javier Iruretas Depor var ett lag som man respekterade, även om jag personligen höll på Valencia. Det var inget lag som man skulle kalla för stjärnspäckat, men det var en jämn trupp med många spelare av hög internationell klass. Spelare som vi minns är bland andra ytterbackarna Manuel Pablo och Romero, mittbacken Naybet, mittfältarna Mauro Silva, Victor, Djalminha, Fran, anfallarna Pandiani och den ultimate målspottaren Roy Makaay (!) längst fram. Under åren anslöt även spelare som Valeron, Luque, Tristan.
De två följande åren efter ligasegern gick man till kvartsfinal i Champions (vilket på den tiden var mer besvärligt då det krävdes ett andra gruppspel för att ta sig dit) och 2004 "peakade" man med en plats i semifinalen, tack vare den klassiska 4-0-segern mot Milan på Riazor (som alltså vände ett hopplöst 1-4-underläge från första matchen).
Det handlar alltså inte om särskilt många år sen, men placera samma bedrifter och namnet Depor i samma mening år 2011 (eller lika gärna 2007 eller 2008) och det låter bara absurt. Det säger oss att vi under de senaste tio åren ändå har varit med om förändringar som är en del av den moderna fotbollshistorien, och det säger också en del om hur oerhört snabbt det gick att Depor gick från att vara ett europeiskt topplag till ett anonymt spanskt mittenlag.
Därför kommer det inte som någon jätteöverraskning att man nu åker ur högsta serien för första gången 20 år, även om det måste svida rejält att åka ur på hela 43 inspelade poäng. I slutändan var man också ett sketans mål ifrån att klara sig kvar i sista matchen mot Valencia (innan Los Che dödade matchen på övertid).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)