Pionjären Özcan (och Poya)

Några rader som egentligen skulle ha kommit senhösten 2016 när Djurgården gjorde klart med Özcan Melkemichel som huvudtränare inför kommande säsong, efter att denne tagit upp AFC till Allsvenskan.

Det här är inget som slagit mig först i efterhand utan säger mer om hur lite tid jag har att lägga på bloggen i dessa tider. This blog doesn't pay my bills, som nån från Bronx skulle ha sagt.

Sen dess har ytterligare en sak hänt som påverkar innehållet.

Det jag då insåg i alla fall var att den tränarövergången var historiskt då det var första gången en man uppvuxen i Sverige med bakgrund i Mellanöstern eller Afrika - alltså en blatte på ortens eget språk - fick ett tränaruppdrag i Allsvenskan.

Özcan hade själv redan haft ett allsvenskt uppdrag tidigare med Syrianska men det var ju för det första redan en blatteklubb... Och för det andra inget uppdrag som han fick av en allsvensk klubb utan  fortsättningen på något han inlett i lägre serier.

Att det nu dessutom var en stockholmsklubb med medial exponering gör det förstås till en större grej.

Nu har det gått över tre år och Özcan är borta sedan ett år tillbaka. Hans facit är egentligen ganska bra. Första året blev det Djurgårdens första Europaplats på något decennium. Men med tanke på de stora spelare som fanns i laget ingen bragd.

Andra året försvann en del stjärnor utan att ersättas och resultaten blev i paritet med truppen. På det van Djurgården Svenska cupen... Klubbens första titel sen guldet 2005.

Strukturell rasism är förstås vad det är, så jag vet inte om Melkemichel har stått för en revolution, men i det tysta var han i alla fall först ut.

Säsongen efter den första fick han sällskap av Poya Asbaghi i Blåvitt. 

Den flytten kanske kommer ha större påverkan för hur det kommer att se ut framöver. Jag är inte rätt person att bedöma om huruvida det stämmer men kan bara konstatera att Özcan aldrig ansågs vara en taktisk nörd som in i detalj styrde hur hans lag spelade... Och laget hade inte heller någon jättetydlig spelmodell. I det avseendet har Asbaghi lyckats bli en i gänget av typer som Jimmy Thelin, Graham Potter med mera... De unga nördarnas era i de svenska tränarnas värld.

Olof Lundh tycker dock att det är hans assisterande katalan som ska ha beröm för Blåvitts succéartade andraår med Asbaghi. Så på vissa håll har blatten från gården fortfarande en del att bevisa innan han kan komma i nivå med den europeiske gentlemannen.

Del 11: Mest givna mästaren på decennier

1. Frankrike
Efter så många sorger post-2000. 2002 när man hade ett snuskigt bra landslag. 2006 när man mitt under VM toppade och borde ha vunnit den där finalen. Otroliga men också underkända 2008. Katastrofalt usla 2010. Vinsten kom för mina kära les bleus.

Men det var för sent för att jag ska känna extasen. När man är 36 har man tappat sin naivitet.

Sen har fotbollen själv fortsatt att i kommersialismens intresse vulgarisera bort det mesta av det vackra.

2018 års Frankrike spelar i en dräkt som i sig säkert är tillräckligt duglig men som inte på något sätt kan nudda de vackra skapelser som Le Coq Sportif och Adidas skänkte det. Att dräkten i fråga dessutom kommer från ett basketmärke som Nike hjälper inte. Eller, det är väl snarare den främsta orsaken.

Inte heller sportsligt är man sådär fantastiskt fin att skåda. Griezmann är en ganska härlig spelare, men i övrigt är det mer power än finess. Nya stjärnskottet Mbappe är oerhört värdefull och kommer säkert att vinna ytterligare stora titlar till de blå i framtiden men utan sin speed är han relativt medelmåttig. Han är inte värdig att jämföras med en Zidane och han är inte ens graciös så som en Thierry Henry.

Efter allt detta naggande är det ändå på sin plats att hylla laget som den mest värdiga vinnaren på decennier. Detta Frankrike behövde knappt gäspa för att vinna VM. Man var så överlägsna att man kunde bjuda på världshistoriens mest pinsamma målvaktstabbe. I en VM-final. Framför den målvakten hade man ju en defensiv som hade kontroll på allt och alla. Då återstår bara för motståndaren att ta hand om Pogba, Griezmann och Mbappe. Det är inte Zidane- eller Platiniklass på det, men det är ändå game over.

Och nu är Frankrike i sällskap med Uruguay, Italien, Brasilien, Tyskland och Argentina. De länder som har lyckats ta fler än ett VM-guld.

6 vinster
1 oavgjord
0 förluster

15 gjorda mål
6 insläppta mål

Del 10: Första finalisten från Balkan

2. Kroatien
88 år efter VM:s begynnelse fick vi då till slut ett jugoslaviskt landslag i VM-finalen. Jag har inte varit med hela vägen men det de säger är att det är det lynniga kynnet som stoppat dessa bollsportsfundamentalister från att nå hela vägen tidigare, och det stämmer inte på de decennier jag följt dem.

Detta Kroatien var inte riktigt antitesen till det heller. När Spanien lyckades åka ur i åttondelen var Kroatien det enda laget som kunde rädda den svagare halvan av slutspelsträdet genom att ta sig till final utan att vi skulle ge en enkel lottning som hela förklaringen.

I varje runda var de rutiga favoriter men var på god väg att som vanligt ge bort det när det gällde som mest. Så skillnaden var att de kunde rycka upp sig tillräckligt för att ta hand om skiten som de själva skapat.

Det innebar två onödiga straffsparksläggningar mot Danmark och Ryssland. Och en förlängningsvinst mot England.

Jag minns fortfarande hur en ung Luka Modric hoppade in i Kroatiens nederlag i gruppspelsavslutningen mot Australien i Tyskland 2006. Efter matchen hörde jag om att det var det positiva med den matchen... Att en blivande storspelare fick visa upp sig på den stora scenen för första gången. "Det säger de väl alltid", tänkte jag. 12 år senare kunde man konstatera att för en gångs skull så fick de också rätt.

Nå, varken Modric eller de andra kunde förstås göra mycket väl i finalen. Det går aldrig att känna det som spelarna känner, men känslan för en utomstående var att det inte skulle gå att krama ut något mer efter tre helvetesmatcher, plus det faktum att man inte hade något mer att bevisa, i finalen mot ett starkt Frankrike. Och precis så blev det. Ett av efterkrigstidens minst nervkittlande finaler.

4 vinster
2 oavgjorda
1 förlust

14 gjorda mål
10 insläppta mål

Del 9: Svenskt England, halvfullt glas

4. England
Good old England. Tillbaka i rampljuset 28 år efter att Bobby Robson var så nära att ta dem till VM-final i Rom.

Eller?

I don't know.

Jag vill hävda att England från ett svenskt perspektiv nog var turneringens mest överskattade lag. Att många talade om Harry Kanes förträfflighet för att han gjort en radda mål mot the might of Panama... Och ytterligare nån mot Tunisien... Varav flera på straff... Gör en inte till en stor spelare.

Det är lika tröttsamt varje gång. Svenskar gillar England och tittar på PL. Och då får vi höra inför varje stort mästerskap att "den här gången" har England minsann ett bra lag. Även när det motsatta är sanningen. I den här svennevärlden existerar bara England. Att fransmän, kroater, tyskar, spanjorer, portugiser m m levererar i andra ligor existerar inte. Det är som att vi enbart skulle följa Allsvenskan och enbart utifrån det anta att ett allsvenskt präglat landslag skulle sopa mattan med Makedonien eller Österrike. Jonathan Ring... Shit vad han är het i DIF nu. Watch out, världen.

Englands största bedrift i turneringen var att spela oavgjort mot Colombia utan James Rodriguez och besegra ett överpresterande Sverige.

Det speglar att man är bra men en i mängden av landslag som via tur med lottning eller en bra dag på jobbet kan nå semifinal. Englands landslag idag och framförallt 2018 lever i skuggan av det landslag som Sven-Göran Eriksson ledde. I det landslaget fanns en del stora spelare. Generationerna efter har inte kunnat fylla ut det tomrum som lämnats av spelare som Campbell, Ferdinand, Gerrard, Owen, Rooney och så vidare.

3 vinster
1 oavgjord
3 förluster

12 gjorda mål
8 insläppta mål


3. Belgien
Belgiens gyllene generations sista stora stund blev inte något legendariskt men tillräckligt mycket för att man inte ska summera dess prestationer som en flopp.

Det började under kvalet till VM 2014 och slutar någonstans nu. Fortfarande har många spelare mycket i sig. Så det var kanske inte sista natten med gänget. Men kapten Kompany försvinner. Och att Hazard, Lukaku och De Bruyne samtliga ska vara på topp 2022 är inte särskilt troligt. Kanske kan man ta ett EM-guld 2020 men EM är inte VM.

Fram till detta VM presterade de röda djävlarna okej. Man har klarat pressen såpass att man kunnat leverera det minsta man kan begära. Att Argentina blev för svårt i kvartsfinalen 2014 är acceptabelt. Men att ytterligare två år bakom sig åka ut mot Wales i samma stadie av EM är det inte.

Nu blev man ganska enkelt stoppade av Frankrike i semifinal. Glaset är halvtomt. Men å andra sidan besegrade man det mest prestigefyllda landslaget i världen - Brasilien - i en episk holmgång i kvartsfinalen och då är glaset halvfullt. Det var DET test som belgarna till slut klarade av. Det som gör att vi kan säga att den gyllene generationen också gjorde en liten markering. Något som gör att vi kommer att minnas dem på samma sätt som vi idag till exempel minns Frankrikes 80-talsgeneration.

6 vinster
0 oavgjorda
1 förlust

16 gjorda mål
6 insläppta mål

Del 8: Toppar och dalar; jätten och kämpen

6. Brasilien
Leverar som vanligt en hög lägstanivå. Senast Brasilien nådde kortare än till kvarten var 1990. Man kan tycka att det inte är jättemärkvärdigt och det tycker väl inte jag heller. Likväl är man i och med detta VM unik i att garantera kvartsfinal under så lång tid. En statistisk notering lagom relevant.

På andra sidan av myntet börjar historien upprepa sig så som den gjorde efter 1970-lagets insats i Mexiko, vilket en del håller som historiens starkaste. Precis när Havelange började greppa makten om världsfotbollen, när Brasilien som första land att vinna VM för tredje gången får behålla Jules Rimetpokalen, börjar en lång period då man ständigt misslyckas med att ta sig till VM-final. 1974, 1978, 1982, 1986 och nämnda 1990 hinner passera innan man lyfter den nästa gång; 1994.

Det i sin tur blir inledningen till tre raka VM-finaler.

Och nu har vi 2006, 2010, 2014 och 2018 klart med facit tre kvartsfinaler och en semi.

Fram till kvartsfinalen blev det en transportsträcka den här gången. Så kom kanske hela turneringens mest intensiva toppmöte mot Belgien. Trots 0-2 var det ytterst nära att de gula räddade matchen. Chanserna fanns och Belgien låg i brygga. Många ansåg dessutom att man blev blåsta på straff åtminstone en gång men i min värld är en filmning en filmning.

Hursomhelst är det kanske bättre att förlora i en kvartsfinal med 1-2 mot Belgien än att inför sina landsmän smaka på 1-7 i en semifinal.


3 vinster
1 oavgjord
1 förlust

8 gjorda mål
3 insläppta mål

5. Uruguay
De himmelsblå befäste sin position i världsfotbollen redan för fyra år sen då man för andra VM:et i rad tog sig vidare från gruppspel genom att slå ut både England och Italien.

Det skedde i ljuset av att man ju missade kvalificering till både VM 1994 och 1998 samt 2006. Gemene uppfattningen var att verkligheten till slut hunnit ikapp detta lilla legendariska fotbollsland.

Men så kom man tillbaka med en äldre Diego Forlan vid sidan av de nya unga stjärnskotten Edison Cavani och Luis Suarez.

Suarez och Cavani har sedan dess fortsatt att leverera och hållit kvar Uruguay som sydamerikas starkaste bakom de två jättar som landet också geografiskt lever i skuggan av.

Båda sliter för sitt land på ett föredömligt sätt. Något som Suarez aldrig får cred för i vår del av världen där protestantisk hycklande moralism härjar.

Nå, han gjorde det i år igen.

Det som var extra imponerande med Uruguays insats var att man den här gången levererade när man var tvungen att göra det. Där man tidigare varit ett defensivt starkt kollektiv med sylvassa spjutspetsar som kontrade in målen skulle man nu vinna på beställning. Och det gjorde man i gruppspelet.

Det svåra testet kom mot Portugal. Den klarade man med bravur. Just när det såg ut som att man skulle börja falla tog Cavani ett sista kliv fram och avgjorde matchen innan det blev för mycket för kroppen. Allt det där slitandet har ett pris och det har Uruguay fått betala i samtliga framgångsrika VM på 2010-talet. 2010 och 2014 var det Suarez (om än inte av fysiska skäl) och nu Cavani när man ställdes mot de blivande världsmästarna Frankrike i kvartsfinalen. 0-2.

Med dessa tre starka turneringar har Uruguay råd att andas lite, låta den underbare Oscar Washington Tabarez gå i pension, och kanske kosta på sig en tid utanför rampljuset.

Därefter hoppas vi att fotboll förblir fotboll. Det vill säga att Uruguay är med där det händer.

4 vinster
0 oavgjorda
1 förlust

7 gjorda mål
3 insläppta mål

Del 7: Värdlandet och Janne

8. Ryssland
Snacket inför kretsade mest kring misstankar om dopning och en riggad lottning. Med Uruguay och Egypten som utmanare om åttondelsplatser ser jag inte det förra som hållbar. Som jag säkert flera gånger nämnt i olika sammanhang så handlar det om allmänhetens intellektuella lättja som inte tar in att ett seedat lag (som alla värdnationer alltid är) slipper per automatik några av världens bästa landslag.

Nåja. Snacket minskade inte efter premiären då Saudiarabien sedvanligt öppnade med en katastrofal insats.

Egypten bjöd på mer motstånd men var ju överlag något av en besvikelse i årets VM.

Mot Uruguay kom så den klara förlusten som tog död på konspirationsteorierna.

Ryssland kom nu ner på jorden och skulle förmodligen trillas bort av Spanien. Men, som konstaterat i genomgången av Spaniens VM så ledde inte det där trillande till något konstruktivt.

I kvarten mot Kroatien såg det ut som att hemmanationen med allt att vinna skulle knipa den där semifinalplatsen men tack och lov lyckades kroaterna ordna att vi i efterhand inte talar lika mycket om den ryska statens eventuella påverkan på det sportsliga.

Anmärkningsvärt är att detta var första gången som Ryssland överhuvudtaget tog sig vidare från gruppspelet. 

2 segrar
2 oavgjorda
1 förlust

11 gjorda mål
7 insläppta mål


7. Gruppdynamiken
Efter två raka missade VM var man tillbaka och det blev lite högt och lågt. Sammantaget en succé såklart. Den första VM-segern på 12 år. Den första vinsten i utslagningsfasen av ett stort mästerskap på 24 år.

Premiären lovade inte mycket inför fortsättningen men det blev en boost att vinna gruppens måstematch. Mot Tyskland var det betydligt sämre, även om det kanske inte framgick av hejaklacks-tv.

Det stora testet och det som sammantaget är turneringens imponerande prestation är segern mot masokistiska Mexiko vars öde var att missa gruppsegern och möta Brasilien i åttondelen. Att vinna mot Mexiko i VM är ingen bragd, men att göra det på beställning är ruskigt starkt.

Schweiz blev en 50-50-match där det avgörande målet kom i ett skede där de rödvita höll på att ta över matchen efter en stark svensk förstahalvlek.

Och så mötet mot England som blev en stor besvikelse men på grund av matchutvecklingen inget hårdare slag mot hjärtat.

3 segrar
0 oavgjorda
2 förluster

6 gjorda mål
4 insläppta mål

Del 6: El quinto bortkastad

12. Mexiko
Nä... Det blev ingen femte match de här gången heller. 1994, 1998, 2002, 2006, 2010, 2014 och nu 2018.

Det dröjde ganska länge innan Mexikos egentligen ganska ovanliga svit nådde allmänheten. Eller i alla fall att den för med sig en negativ svit på misslyckanden. Ja, jag talar självklart om att man nu tagit sig förbi gruppspelet i sju raka VM (mästerskapet innan var man diskvalificerade). Redan när man låg på 4-5 var man i ett exklusivt sällskap av enbart VM:s historiska jättar.

Nu är det bara Mexiko och Brasilien som har lyckats med det nämnda. Men för Mexikos del är det alltså också sju raka misslyckade försök att nå kvartsfinal.

Att Mexiko generellt inte är att räkna med för en kvartsfinalplats är en sak. Att inte på en enda av dem ha tagit sig vidare har nu utvecklats till en mardrömssvit. Och i det är det en sak att Argentina och Brasilien ibland varit hindret. Men även Bulgarien och USA har varit det. Dessutom hade man ett ojämnt Nederländerna i fickan 2014 utan att lyckas knyta ihop säcken.

Vad gäller detta VM hade man en gruppseger i en ask, vilket hade gett Schweiz som sista hinder snarare än Brasilien. Men antagligen hade alplandet blivit sista stoppet också.

Sett till de enskilda matcherna startade man intensivt med rättvis seger mot Tyskland och av farten dito mot Sydkorea. Men man släppte in koreanerna i slutet av matchen och efter det fortsatte instabiliteten mot Sverige. Ett starkt Brasilien finns det sen inte så mycket att säga om.


2 vinster
0 oavgjorda
2 förluster

3 gjorda mål
6 insläppta mål


11. Danmark
Med sitt starkaste lag sedan början av 2000-talet kom Danmark och gjorde en insats som är ganska svår att sammanfatta. Med förlust mot Peru i premiären - som hade speglat matchbilden - hade man i praktiken varit borta från avancemang. Det följdes av kryss mot Australien och en biscotto med Frankrike. Men sett till de allra sista minuterna av turneringen var man ytterst nära att nå kvartsfinal i VM för första gången på 20 år. 

1 vinst
3 oavgjorda
0 förluster

3 gjorda mål
2 insläppta mål


10. Spanien
Det är sju år sen som Spanien tog sin tredje stora mästerskapstitel i rad efter vinst mot Italien i EM-finalen i Kiev.

Det var mot slutet av FC Barcelonas trendsättande storhetstid med Guardiola. Det var mycket hajp och vissa av oss var ruskigt trötta på det av olika anledningar.

Som dokumenterat i den här bloggen så var varken VM-segern 2010 eller EM-segern 2012 något som fick en att tappa hakan. Spanien var definitivt ett av världens bästa lag, men kunde mycket väl ha åkt ut långt tidigare i turneringen än vad som blev fallet. Spelet var i sig inte glänsande. Statistiken ger känslan av en ostoppbar maskin som bara slaktade rent under fyra år. Verkligheten mer nyanserad.

Det vi inte kunde se där var hur EM-finalen blev slutet på en era och början på en tid som mer påminner om Spanien från mitten av 90-talet fram till EM-segern 2008; på förhand en utmanare, me i slutändan aldrig nära.

Jag var inte chockad efter debaclet i Brasilien-VM. Men var övertygad om att man skulle studsa tillbaka i Frankrike-EM två år senare. Man har ju aldrig slutat att producera spelare av klass.

Men i Frankrike blev man fullständigt avklädda mot Italien.

Sortin i detta VM blev inte lika pinsam men när man sammanfattar allt var det knappast en större prestation. Sanningen är att Spanien inte var alltför långt borta från att till och med åka ur en grupp med Marocko och Iran som hinder för avancemang.

I åttondelen mot värdlandet hade man ledning och styrde sedan över 100 minuter utan att utnyttja övertaget. Det svider att tvingas lämna efter straffar. Men att man inte utnyttjar smashsläge mot tröttkörda ryssar gör att sympatierna uteblir.

Spanien har aldrig slutat producera spelare av klass, skrev jag ovan. Men det finns ändå nivåer där och kanske är det trots allt så att även om bredden är imponerande så är inte spetsen där på samma sätt. Det finns ingen Xavi, ingen Iniesta och ingen killer som David Villa i anfallet. Att man ställer upp med en neutraliserad brasse på topp kanske trots allt säger en del.

1 seger
3 oavgjorda
0 förluster

7 gjorda mål
6 insläppta mål


9. Colombia
För min del gjorde Colombia ett oerhört starkt intryck i detta mästerskap. I Brasilien satte man flaggan efter decennier utanför världstoppen. I Ryssland kunde det ha blivit betydligt bättre.

Det var mycket oflyt, orutinerat spel och laget var inte så stabilt. Ändå tror jag att man mycket väl hade kunnat nå VM-final. Något som man inte varit i närheten av historiskt.

Man hamnade nämligen i den där enklare slutspelshalvan. Hade man klarat av straffsparksläggningen mot England hade vägen mot finalen varit öppen. 

Man inledde med att direkt sätta sig själva i en prekär situation med Sanchez röda kort och straff i en veva.

Men i ångestmatchen mot Polen stod man för en av turneringens värsta utskåpningar. James Rodriguez kunde spela och som han, Cuadrado och Falcao gjorde det. En av turneringens mest imponerande laginsatser. Som tyvärr inte gav så mycket eko i dessa stjärndyrkande tider där folk hellre tittar på en Ronaldofrispark för 50:e gången i veckan.

Mot England klantade Sanchez till sig igen och bjöd på en onödig straff.

I grevens tid ordnade Jerry Mina kvitteringen.

James fick stå  vid sidan igen och se sina lagkamrater förlora lotteriet. Med honom på plan talar mycket för att balansen hade tippat till de gulas favör.

Det hade kunnat bli mer men faktum är att Colombia aldrig tidigare i VM-historien avancerat från gruppspel två turneringar i rad.

2 segrar
1 oavgjord
1 förlust

6 gjorda mål
3 insläppta mål