Champinjonlottning 2011

Ärligt talat är nog åttondelslottningen höjdpunkten för hela höstens CL-säsong, även om själva turneringen den här gången blev den mest oförutsägbara på väldigt, väldigt, länge.

Idag lottades alltså åttondelarna, och tack vare två engelska jättars uttåg redan i gruppspelet blev det kanske färre riktigt glassiga matcher.

Här är reflektionerna:

Lyon - Apoel
Alla lagen trånade efter ett möte med cypriotiska Apoel, som nog var gruppspelets största skräll som gruppvinnare, även om denna grupp var bland de svagare. Det blev Lyon som fick äran, och någonstans är väl det välförtjänt för Lyon, som under förra decenniet spelade till sig en speciell plats i CL utan att vara fullt lika mäktigt som de större ligornas topplag. Jag störde mig tidigare på deras ledande position i den franska ligan, men när det nu pumpas in miljarder i plastklubben PSG, ser jag inget ont i att Lyon kan fortsätta vara en maktfaktor.

Hur det går här? Ingen aning, eftersom jag har noll koll på cyprioterna. Så det är mest en gissning att tippa utgången, men jag måste ju hosta fram siffror, så... 60%-40% till fransosernas favör.

Napoli - Chelsea
Måste tycka synd om Napoli. I höstas fick man en mardrömslottning och en jobbig start på ligan (så tyckte De Laurentiis i alla fall). Man svarade med att mot alla odds ta sig vidare, och nu får man ännu en bjässe framför sig. Visst, Chelsea är inte samma Chelsea som för några år sen och det hade kunnat bli värre - Real Madrid eller Barcelona. Men det hade också kunnat bli Apoel, Benfica och Arsenal; alla lag som i mina ögon hade varit nederlagstippade mot Napoli.

Om publiken på San Paolo kan elda fram en seger - även om det bara är med uddamålet - i första mötet på hemmaplan, då har man goda chanser att ta Chelsea. Sen beror det också mycket på vad Abramovich köper in under januari. Som läget är nu väljer jag att vara lite positiv och tänka 50-50.

Milan - Arsenal
Repris för Milan på förra säsongens åttondel mot ett annat lag från norra London. Känns väldigt ovisst, eftersom Arsenals snabba spel skulle kunna bli jobbigt för Milans trubbiga backlinje. Men jag ger Milan större chanser mot Arsenal än vad de hade mot Spurs förra säsongen. Milan är lite bättre och Arsenal har inte alls samma win-win-läge som Spurs, och har i perioder varit riktigt dåligt den här säsongen. 55-45.

Basel - Bayern München
Uefas värdar påpekade att det var derbyfaktor här, men eftersom det tydligen skiljer 300 km mellan Basel och München tycker jag inte att det känns särskilt hett. Det finns dock ett område i Basel som heter Münchenstein, och jag har för mig att tennislegenden Roger Federer är därifrån, men jag kan vara helt fel ute. Från Basel är han i alla fall, Federer. Vad han nu har med det här att göra.

Nå, jag har aldrig förstått varför det skulle vara så himla stort att vinna CL på hemmaplan. Är det inte snarare något som borde ligga en i fatet; att ha haft en extra fördel i finalen? Men majoriteten verkar resonera på annat sätt och under åren har jag låtsats som att jag förstår dem. Jag menar bara att Bayern tydligen vill vinna Champions extra mycket den här gången eftersom finalen spelas i deras stad. Det är fullt fokus, och de kommer inte att låta några sketans gökurslirare att stå i vägen. 15-85.

Bayer Leverkusen - Barcelona
Häromåret lyckades Stuttgart skaka om Barca ordentligt på hemmaplan, innan ZLATAN IBRAHIMOVICs kvitteringsmål halvt dödade mötet inför returen. Allt press på Barca, det är det enda som talar för tyskarna. 20-80.

CSKA Moskva - Real Madrid
Den där tunga resan till iskalla öst i vinter har de senaste åren alltmer börjat framstå som något av en myt. Kontinentens topplag brukar åka dit och få med sig bra resultat där också. Real Madrid är inte Europas bästa klubblag, men fortfarande väldigt bra. Enkel seger här. 10-90.

Zenit - Benfica
Svårt för mig att säga så mycket här, men blir ju lite av en repris från gruppspelet när ryssarna ställdes emot Benficas rivaler Porto. Mot sjömännen lyckades Zenit hålla emot i den sista avgörande matchen i Portugal och vann hemma. Så, klart de har en chans, men Zenits förväntade steg mot Europatoppen har fortfarande uteblivit. Inget av lagen ser skrämmande ut, så jag drar till med ett tips som motsvarar mina förhandskunskaper (fett lite): 50-50.

Olympique de Marseille - Inter
Sexigaste matchen i åttondelen mellan två lag som jag ville ha vidare härifrån. Så, synd att de lottades emot varandra, men kul att en av dem är klar för kvarten. I normala fall, i alla fall post-Calciopoli, är Inter given vinnare här, men i skrivande stund är Inter inte ens Pazza Inter, utan bara ett ganska dåligt lag som kan förlora mot nästan vem som helst. Så det blir inte mer än knappt favoritskap; 45-55.

Talades om tronskifte förra gången också (just sayin'...)

Apropå El Clasico ikväll. Märkligt att få verkar minnas att scenariot är nästan precis som det var inför förra säsongens första ligamöte, som då visserligen spelades på Camp Nou och inte Bernabeau.

Även då var alla övertygade om att Real Madrid var det bättre laget. Sen sprang de ut på planen och blev fullständigt avklädda. Det var det mest pinsamma som José Mourinho har varit med om sedan han slog som tränare i Porto.

Man kan ju inte bara anta att historien kommer att upprepa sig, och ett fåtal personer har faktiskt påpekat kopplingen mellan snacket nu och snacket då.

Ändå är det alldeles för mycket den här gången-snack som står som argument för Reals favoritskap. Alltså, man förbiser att den här gången är precis som den där gången. Slutet av November 2010.

Personligen hoppas jag såklart att historien upprepar sig. Någon 5-0-seger kommer det inte att bli för Barca. Inte på bortaplan. Men en enkel seger är inte alls uteslutet. En del av fotbollens charm är oförutsägbarheten. Men en annan del av charmen är förutsägbarheten. En historia. Ett mönster. Allt det där.

Siena och Club Calcio

Det här kommer att låta som hajp, i och med Siena vunnit Chievo med 4-1 i lunchmatchen, men det är några veckor nu som jag börjat tänka att det kanske blir Siena som blir höstens lag i Serie A. Det mest otippade laget i den övre halvan. Om nu inte Cagliari lyckas hålla sig kvar där.

Det började just med matchen mot Cagliari på Sant'Elia. Cagliari har som alla vet haft problem med att skaffa ett fruktat anfall till truppen och även i praktiken anfallare som gör tillräckligt många mål. Ändå har det så långt inte varit något annat lag än Siena som fått Cagliaris hela offensiva spel att verka så impotent. Och i slutändan var toskanerna närmast segern i det mållösa mötet. Sedan dess har Siena inte förlorat. Så, jag har varnat er.

* * *
Just nu sitter jag framför Udinese - Palermo på Tv4 Sport.

Jag hoppas att Toto Di Natale gör mål, för det finns inget jag längtar till mer än att ännu en söndag sitta framför Club Calcio och höra studion för 76:e gången prata om hur fantastisk denne Di Natale är.

Sen finns det spelare som man kan prata om ändå även om de inte gjort mål eller knappt spelat.

Så man kan ju alltid hålla tummarna för att åter får höra Marcus Birro ösa diverse smickrande beskrivningar över Francesco Totti. I en förutsägbar mediavärld vill man att någon gör något annorlunda. Som att beskriva Totti som underbar, fantastisk, ovärderilg, stor, kär. Det räcker med alla rubriker om Nicolas Burdissos storhet som man annars måste stå ut med.

Om vi har ännu mer tur så kanske någon kan prata om den underbare gentlemannen Alessandro Del Piero. Vars Juventus ju slog Inter igår. Det kanske kan vara en anledning.

Alltid en tidsfråga när det går för bra...

Från en text som jag lade ut på Svenskafans.com Cagliari:

Efter gårdagens kryss i Cesena har Cagliari nu gått fem matcher i rad utan att förlora. Visserligen ingår det fyra oavgjorda matcher i den sviten, och laget har fortfarande svårt att göra mål, precis som många befarade inför säsongen, då det inte verkade finnas en riktig superstriker i anfallet.

Men ändå. På de första åtta matcherna har det alltså bara blivit ett nederlag, och Ficcadentis start på säsongen är klubbens bästa på sju år. Om ett sånt konstaterande känns märkligt så beror det på att Allegris fantastiska lagmaskin både första- och andra året tog ett tag på sig att komma igång.

En man har varit närmast majestätisk i försvaret. Davide Astori. Den unge klippan som av någon märklig anledning aldrig återanslöt till sin moderklubb Milan. Cagliari köpte loss honom för drygt 40 miljoner i somras, och den som kanske blev rädd för att den pressen skulle spräcka bubblan fick alltså fel. Vi har istället sett felfritt försvarsspel av en ny general. Astori har blivit än mer stark, än mer säker, och än mer spelintelligent.

Men nu får vi inte se honom för resten av året. Först i januari beräknas han vara tillbaka från det skada som åsamkades honom i söndags när Napoli var på besök på Sant'Elia. Cagliari får alltså klara sig utan en av sina absolut bästa spelare resten av höstsäsongen. Jag befarar att mycket kan gå åt helvete. Övertygad om att vi inte längre kommer att få drömma om en fantastisk topplacering i tabellen.

Allt på grund av en ligistpojke från Argentina.

Bollen skickades mot en farligt ensam Ezequiel Lavezzi, innan vår general snabbt var frame och utmanövrerade honom. I frustrationen sparkade Lavezzi undan stödbenet på sin motståndare, och i fallet gick det som det gick. Jag trodde och hoppades att det handlade om varningsfiskande filmning när Astori låg och kved i gräset. Men han bars ut på bår och kom aldrig tillbaka.

Skit händer i fotboll, men när det handlar om rent sabotage har jag svårt att förlåta det. Jag kan inte släppa att vad som än händer under hösten kommer vi alltid att fundera på vad som hade hänt om Astori varit med. För även om laget inte faller som ett korthus - trots allt har laget fortfarande inte släppt in något spelmål på de nästan två hela matcher som spelats utan honom - så finns det ingen som är i närheten av att kunna ersätta Astori. Möjligen Canini, men han är ingen reserv, så det kommer att bli en lucka i mittförsvaret som en Lorenzo Ariaudio inte kommer att kunna fylla ut på samma sätt.

Så nu riktas mina mindre smickrande känslor mot Ezequiel Lavezzi. Ni är alla bekanta med den romantiska bilden av El Pocho. Kelgrisen som har hamnat rätt. Som får folk att tänka på Maradona. Som sliter som ett djur i varje match. Som inte är någon gentleman, men är omtyckt ändå, för vem bryr sig om gentlemän i fotboll? Det gör inte jag heller. Vill man se duktiga pojkar, finns det andra arenor att söka sig till. Som ett bibliotek, eller Frälsningsarmén.

Men jag har inte heller någon anledning att älska eller förlåta en spelare för att han inte är en gentleman. Vem som helst förstår att det inte var meningen att skada på det sättet. Men det var ändå meningen att det skulle kännas. Någon annan måste betala för att man inte får det man vill ha. Eller för att man misslyckas. Total egoism. Ovärdigt en som jämförs med Diego. Diego hade en fighter i sig också, men den här typen av skit var inte hans grej. Jag kan inte förlåta detta.

Nu vill jag bara att motsvarande sak händer El Pocho. Jag vill att han ska känna och jag vill att Napolis supportrar ska känna det jag känner. Så att det råder balans och samförstånd. Nästa omgång åker Napoli till Sicilien och Catania. Varför inte att en Izco, en Delvecchio eller en Maxi Lopez blir frustrerad och sparkar Lavezzi bort från resten av höstsäsongen?

Öga för ögra, tand för tand. Det är inte snyggt. Det är rätt korkat. Men fotboll är en primitiv sport ibland.

Så här slutar Serie A (under pistolhot den 10 september)

Det var nästan så att det tvingades fram, men att lägga ett tips om hur säsongens Serie A slutar "hör till", som man säger. Jag har dessutom fått mitt normala fotbollsintresse tillbaka. Allt som krävdes var tio dagars sjukdom och andra - för den här bloggen irrelevanta - skäl som fick mig att "komma hem" till såna här saker.

Nå, jag sneglade lite snabbt på trupperna och analyserade lite i skallen, använde mig av erfarenhetsvisdom, och lade fram ett tips efter premiärmatchen Milan - Lazio, men innan lördagskvällens möte mellan Cesena och Napoli.

Naturligtvis ska tipset - från 10 september - tas med en nypa salt, men, här kommer det i alla fall:

1. Juventus - Med facit i hand ett mindre anmärkningsvärt tips. Jag körde egentligen en hel del på "feeling" här. De rationella tankarna handlar om att Antonio Conte verkar vara rätt man (har erfarenhet och kunskap om klubben, och är bevisligen en skicklig fotbollstränare generellt) och att man "slipper" Europaspel den här gången. Truppen är inte superimponerande, men har en bra balans mellan elegans och energi, och mellan gamla och unga. Och så "känslan" att när Juve väl kört ner sitt rykte i botten och alla slutat tro, då kommer en kanonsäsong. Att det inte är något Juventus som kommer att gå till historien spelar ingen roll. Serie A:s topp är vad det är just nu. Njut av oförutsägbarheten medan den varar.

2. Milan - Har i mina ögon inte ett lika stabilt lag som ärkerivalen, men mer flärd och en mer intressant blandning. Men jag tycker att det fortfarande är ett lag som lever i skuggan av Carlo Ancelottis Milan. Jag får aldrig känslan att Milan är oslagbart. När Antonini spelar känns det som att det närsomhelst kan uppstå ett friläge för motståndarna. Faktum är att hela backlinjen känns svagt för ett riktigt mästarlag, med undantag för Thiago Silva som råkar vara ett av världens bästa mittbackar. Nej, jag tror att faran för Milan är att både klubben och media tror att laget är bättre än vad det är, och den ekvationen kan omöjligen sluta lyckligt. Självklart kan man vinna ligan, det finns fortfarande ett vakuum i toppen av italienska ligan, men mitt utgångstips är att man missar ligan och åker ur i typ kvartsfinalen av Champions (beroende på lottning såklart).

3. Inter - För första gången sedan Calciopoli tror jag inte på nerazzurri inför säsongen. Jag trodde att Benitez skulle vara klockren för att åtminstone ta hem ligan förra säsongen. Jag trodde inte att Gasperini skulle bli ett sånt totalt praktfiasko som det blev, inte heller att en sån stor klubb som på senare år fått så mycket erfarenhet skulle agera så dumt i hanteringen av situationen. På många sätt skulle man fortfarande kunna hävda att Inter har seriens bästa lag. Tveksamheten kommer av att många av spelarna lär vara både mätta och halvrostiga vid det här laget. Eto'o skeppades iväg till Dagestan för alldeles för lite ersättning i mina ögon, men Diego Forlan har levererat överallt sen flytten ifrån Man United, och när Milito verkar sakteligen komma i form, och Pazzini äntligen blivit en stjärna, bör även Gasp kunna leda laget till en ny CL-plats. Men efter tipset har ju Gasp sparkats och Ranieri kommit in. Då antar jag att det ser ännu bättre ut. Jag skulle dock ändå inte tippa laget som mästare i detta nu.

4. Napoli - I princip samma lag som förra säsongen, med några förstärkningar, varav alla utom Inler är utfyllnadsspelare. Jag är inte opåverkad av det som har hänt sen jag tippade, men det kanske fortfarande inte är läge att helt ta bort min skepticism. Napoli är för första gången på länge med i en enorm stor turnering vid sidan av ligaspelet, och lever den här gången med ett press som man inte riktigt hade förra säsongen. Men än så länge verkar trion längst fram fortsätta leverera.

5. Lazio - Edi Reja kom till klubben när man var på god väg ner till Serie B. Han styrde upp röran och i sin andra säsongen lät han offensiva kvaliteter föra laget till toppen. Inför den här säsongen gjorde man av sig med problembarnet Zarate, den relativt framgångsrike ytterlöparen Lichsteiner och halvfloppen Floccari. In kommer Cissé och Klose, båda fortfarande med viss stjärnstatus, liksom Federico Marchetti, vilket ger laget tyngd framåt, och för första gången på väldigt länge en riktigt bra målvakt. Det såg med andra ord sjukt bra ut och att på förhand tippa Lazio före Roma kändes rätt för första gången sedan Cragnottis dagar. Men det finns trots allt faktorer som gör att det kan bli en riktig missräkning av detta. För det första vore det typiskt Lazio att falla när man som minst anar det, precis som man ofta överträffar alla förväntningar när det är spela-för-kontrakt som gäller. Och killen mellan burarna... Som absurt nog spenderade ett helt år i Massimo Cellinos frysbox. Även om Marchetti var enormt bra under sina två säsonger i Cagliari, på ett sätt som han sällan får ett erkännande för, har han nu som målvakt förlorat oerhört mycket på att inte få en enda minut i tävlingsmatcher på ett helt år. Att från det gå in i en större klubb med större förväntningar, kan trots allt sluta illa. Men på pappret har laget i alla fall en riktig målvakt för första gången på länge. Klantskallen Muslera var för mig en vattendelare mellan folk som förstår sig på fotboll och folk som luras av illusioner.

6. Fiorentina - Jag fortsätter med mitt förtroende för Sinisa Mihajlovic. Att han trots allt skulle vara den rätte mannen för att skapa ordning i Fiorentinas försvar och efter en övningssäsong så kanske det är dags nu. Dessutom har man Jovetic med den här gången (dock skada på Gilardino, verkar det som).

7. Udinese - Tappar en del viktiga kuggar, men har tillräckligt med stabilitet för att parkera i övre delen av tabellen. Kan påverkas negativt av eventuella framgångar i EL.

8. Roma - För mycket nytt för att det ska ge resultat direkt. Kul med Luis Enrique som tränare, men kanske mindre bra. Känns dessutom ganska osympatiskt att ett gäng kostymnissar bestämmer sig för ett "projekt", för att sen komma och köpa en klubb, ha en påtvingad Barcavision med sig, och sågar bandieran omgående. Det blir åter en mellansäsong, men media kommer att älta ämnet "Roma" varje vecka.

9. Palermo - En massa unga spelare och ett par sålda nyckelspelare gör att situationen i stort sett förblir som den har varit - Palermo blir en "färgklick" i Serie A, blandar högt med lågt, gör en del fantastiska matcher, men kommer aldrig vara i närheten av något konkret utöver ännu en plats i Europa League, där man i så fall kommer att göra en halvtaskig insats.

10. Parma - Minns inte hur jag resonerade här, men som vanligt mycket kvalitet offensivt, något mindre defensivt. Och med facit i hand - om man ska kalla fyra omgånger det - verkar det åter bli en säsong av underprestation. Eller så är det bara logiskt; laget är för obalanserat.

11. Genoa - Ett av de absolut mest svårtippade. Generellt har president Preziosi kört nån slags avveckling som jag har svårt att förstå. Man får inte glömma att Genoa var ytterst nära ett CL-kval för bara 2,5 år sen. Men sedan dess har klubben bytt lika många spelare som ett NHL-lag, och nu står man med en halvhygglig trupp där största hoppet hittas hos några anonyma sydamerikaner. Konstigt nog var laget i serieledning för någon vecka sen.

12. Chievo - Har behållit de flesta nyckelspelarna och får som vanligt arbeta i lugn och ro.

13. Cagliari - De tre senaste säsongerna har jag alltid varit mer orolig för mitt lag än allmänheten, och även inför den här säsongen var jag pessimistisk. Men när det väl blev dags att tippa kände jag mig betydligt mer optimistisk än alla andra, som misstänker att laget utan en riktig målgörare kommer att glida neråt i tabellen. Och det där är fortfarande ett problem. Visserligen har tre av säsongens nya anfallare - El-Kabir, Larrivey (tillbaka från lån efter ett helt år i Argentina) och Thiago Riberio - redan hunnit näta, men annars har man inte övertygat. Jag tror och hoppas ändå att det ordnar sig eftersom resten av laget är väldigt samspelt, och mittfältet - med Cossu som livsviktig länk till målgörarna - är tillräckligt bra för att bära laget till en halvtrygg position i mitten av tabellen även med ett mediokert anfall. Överlag har Cagliari länge känts nästan som en självgående maskin, vilket kan förklara varför halvdana tränare som Ballardini och Donadoni periodvis har varit så sjukt framgångsrika i klubben.

14. Catania - Ett brett lag offensivt som alltid är starkt hemma på Sicilien. Jag hade varit beredd att ge en ännu högre placering, men känner mig så sjukt tveksam till Vincenzo Montella som coach. Kanske har jag inte tittat noga, kanske är jag fördomsfull, men Montella var aldrig känd som någon superintelligent spelare och har knappt hunnit lägga av. Är han verkligen mogen för detta? Tveksamt. Och att börja i Catania låter inte optimalt. Chievo eller Udinese vore annat.

15. Cesena - Framgångstippat av många på grund av diverse stjärnspelare som anslutit till klubben. Är dock ganska ojämnt, och det kanske inte är någon bra framgångsrecept, det här att slåss i botten med ett gäng medelmåttor bland en del spelare som egentligen hör hemma högre upp i tabellen. Plus och minus borde således bädda för en mitten-botten-placering. Och det såg riktigt bra ut i premiären (hade mycket väl kunnat bli vinst om det inte varit för utvisningen). Poänglöst just nu, men jag utgår ändå från att de täta hemmamatcherna kommer att ge tillräckligt med poäng för överlevnad.

16. Bologna - Har de senaste åren lyft sig en aning från en självklar nedflyttningskandidat till ett lag med en hel del vassa spelare, som ska befinna sig en bit ovanför strecket. Det ser inte lovande ut i skrivande stund, men jag tänkte mig också att Pierpaolo Bisoli kunde vara laget till hjälp. Minns hans defensivporr i början av förra säsongen när hans Cagliari radade upp 0-0-matcher.

17. Atalanta - Försvaret såg inte särskilt starkt ut på pappret. Sanningen är att jag inte ens hade minuspoängen i åtanke när jag tippade. Det verkar i och för sig inte spela någon roll efter att den flygande starten redan käkat upp underläget. Som det ser ut nu är detta alltså en grov miss i tippandet, men, det får bli som det blir.

18. Lecce - Typiskt jojolag som hade det jobbigt redan förra säsongen. När man nu tappar De Cagnuson talar än mer för att man gör storebror Bari sällskap i Serie B snart.

19. Siena - Minns inte exakt hur jag resonerade här. Laget såg helt enkelt inte märkvärdigt ut och att tappa sin succétränare kan inte hjälpa.

20. Novara - Det är nästan aldrig det på pappret sämsta laget som också slutar sist, men jag måste gå på det som jag har. Novara har för mig en anonym trupp, av den enkla anledningen att jag inte har tid att följa Serie B. Det finns några etablerade namn här och där, framförallt i anfallet, med Miramoto, hjälten Jeda och ex-Chievo Granoche som jag är lite sur på efter en uddamålsförlust för Cagliari våren 2009.

Give Euro 2012 Back to the Armenians

Efter att ha sett hur Irland tog kommandot i den avgörande gruppmatchen mot Armenien undrar jag om det inte är dags för de gröna att dra sig ur EM-kvalet och ge sin plats till stackars Armenien. Det som händer är att anfallaren Simon Cox tar ner ett uppspel med armen utan att någon verkar märka det. När han sen försöker skjuta in bollen stoppes bollen utanför straffområdeslinjen av den utrusande målvakten. Det röda kortet hade vanligtvis varit korrekt, men det är en skandal med tanke på att situationen borde ha blivit avblåst innan och gett rött kort åt Cox. Som det blev nu fick Irland alltså knappt 70 minuter på sig att med en man mer mot Armenien hålla undan och därtill vinna. En förlust hade gett Armenien playoffplatsen.

Backa bandet två år och minns hur halva världen ville att Irland skulle till EM på Frankrikes bekostnad (eller åtminstone få till ett omspel) när Thierry Henry kvitterade i returmatchens förlängning, vilket ledde till franskt avancemang istället för straffsparksläggning. Det rimliga vore nu att hela världen sluter upp bakom Armenien och kräver irländsk reträtt, alternativt ingripande av Uefa. Eller så får världens fotbollsentusiaster skrika saker som "cheats!" varje gång Irland spelar en landskamp.

Shroom Cup

Jaha, jaha... CL-lottning.

Det måste man väl kommentera?

Grupp A:

Bayern München
Villarreal
Manchester City
Napoli

Känner spontant att det bara är en fortsättning på det faktum att italienska lag har haft det väldigt tufft med lottning de senaste åren. Lite för tufft, om ni förstår vad jag menar. Det finns självklart en del undantag, och det värsta har vi redan sett. Och just därför kanske man kan tagga ner på konspirationsteorier (om en eventuell pakt mellan engelska, tyska och spanska representanter). Men jag kan inte släppa det helt. Bara en sån sak som att Udinese får Arsenal medan Bayern får FC Zürich. Nu får Napoli så gott som den svåraste möjliga lottningen. Man kan byta Villarreal mot Valencia eller Lyon (som ingick i samma seedningsgrupp), men att få City - det överlägset starkaste laget från tredje poolen - var det värsta möjliga scenariot. Å andra sidan kan man vända på det och säga att City har fått Napoli istället för Genk, och Arsenal fick Udinese istället för FC Zürich. Och att tyskarna som haft rätt enkelt med lottningen här får se Bayern med en mardrömsgrupp.

Jag kan ärligt talat inte se annat än att Bayern och City seglar igenom här. Det skiljer mycket rutin mellan City och Napoli. Villarreal ska inte underskattas heller, men rår inte på jättarna.

Grupp B:

Inter
CSKA Moskva
Lille Métropole
Trabzonspor

Här har vi undantaget. Så gott som drömlottning för nerazzurri. Ett Inter som lär behöva tid med Gasperini måste bara gå vidare härifrån. Trabzonspor kommer till turneringen på en extrabiljett (inget jag kände till förrän idag, men att Fenerbahce utesluts från Champions känns otroligt med tanke på klubbens status i Turkiet) och... Ja, turkiska lag har ju det sällan lätt i Champions sedan Galatasarays senaste storhetstid tog slut för knappt tio år sedan. Liksom Trabzon vet jag alldeles för lite om CSKA och Lille för att säga något. På väldigt generella grunder skulle jag tippa att det blir ryssarna som gör Inter sällskap till åttondelen.

Grupp C:

Manchester United
Benfica
FC Basel
Otelul Galati

United får en drömlottning, men det spelar ju ingen roll eftersom de ändå aldrig skulle missa avancemang från gruppspelet som det är nu.

Grupp D:

Real Madrid
Lyon
Ajax
Dinamo Zagreb

Ointressant grupp som jag inte orkar bry mig om. Noterar bara att Lyon och Real Madrid möts för 783:e gången sen den här turneringen bytte namn.

Grupp E:

Chelsea
Valencia
Bayer Leverkusen
Genk

Zzzz.

Grupp F:

Arsenal
Marseille
Olympiakos
Borussia Dortmund

Äntligen fick Arsenal en svår grupp. OM och Olympiakos kan man alltid diskutera, men att få en av de absolut starkaste från fjärde poolen räcker för att göra detta till en jobbig höst för Wenger. Men vidare tar de nog sig - OM och Dortmund är starka, men båda förknippas mer med passion än stabilitet.

Grupp G:

FC Porto
Shakhtar Donetsk
Zenit S:t Petersburg
APOEL

Atlanten och Medelhavet möter Östersjön och pälsmössor. "Intressant".

Grupp H:

FC Barcelona
Milan
BATE Borisov
Viktoria Plzen

Zlatan är Zlatan, så det här var mest en tidsfråga. Repris för Milan alltså; två räddningsplankor och en på förhand klart bättre konkurrent om förstaplatsen. Viktoria Plzen blir intressanta att se eftersom de så enkelt eliminerade STORLAGET FC KÖPENHAMN. Nej, men jag läser mig till att deras trupp enbart innehåller spelare från Tjeckien... Och Slovakien. Bara en sån sak får mig att nästan hålla tummen för dem.

Malmö och VM

Småjobbigt för MFF att ha oväntat guldläge mot Rangers inför returen och ändå vara fortfarande så långt borta från Champions. Utan alltför mycket uppmärksamhet besegrade alltså de ljusblå Rangers på Ibrox med 1-0 efter en kanon av Daniel Larsson. Vinner "Gers" returen så blir det minst förlängning, så det är fortfarande i relativa termer som vi talar om guldläge.

Mig förvånar det extra mycket eftersom jag för några veckor sedan såg Peking-Malmö på plats. Det slutade alltså 0-0 och i andra halvlek var MFF rejält pressade.

Att Rangers lyckas förlora mot MFF, och inte göra ett enda mål hemma på Ibrox mot samma lag som kom undan med blotta förskräckelsen mot IFK Norrköping anno 2011, är lite av ett under. Jag vet att fotbollen är komplex men här talar vi om sådana olika nivåer att det hela ändå är anmärkningsvärt. Så stort har gapet blivit mellan en nykomling i Allsvenskan (historia och status spelar föga roll för det som händer på plan) och Rangers med sin stora rutin från Europaspel.

Lyckas MFF hålla undan i returen (de där knallskotten som ställde in matchen mot Djurgården kanske var en stor hjälp) väntar alltså ytterligare ett möte innan vi svennar eventuelltkan få ett lag i

TJÄMPIONS LIJG!

... För första gången sedan "miraklet på San Siro" för elva år sen, när Sven Andersson räddade Alvaro Recobas straff och förde Helsingborg vidare till ett CL-äventyr som då inte kändes lika overkligt som det gör idag, och som faktiskt inte gick så dåligt (1 seger, 2 oavgjorda och 3 förluster).

Jag har försökt förstå vilka lag det som kan stå för motståndet men inte förstått det helt och hållet. Jag vet vilka lag de inte kan få, vilket är de som inte har vunnit sina respektive ligor. Men i och med att lagen i Champions Route, där MFF alltså ingår, verkar vara indelade i två olika grupper så kan jag inte annat än tolka det som att det är tio lag som kan lottas mot MFF om detta blir aktuellt.

I vilket fall det handlar främst om: Wisla Krakow, Dinamo Zagreb, FC Köpenhamn, Apoel, Maccabi Haifa, Maribor och Slovan Bratislava. Och sen tre lag som har ett besvärligt utgångsläge inför returen; Litex, Shamrock Rovers och HJK.

* * *

Under lördagskvällen lottades det även till kvalet för VM 2014 i Brasilien. Av vad jag minns brukar man inte göra detta förrän kring årsskiftet men jag antar att man ville synka den här gången med andra delar av världen som brukar starta kvalet betydligt tidigare än här i Europa.

I Europa känns det som att så många grupper blev så jävla bra. Dels för att landslagsfotbollen har blivit så jämn att många tidigare halvblåbär har fått högre status, men kanske framförallt för att ett antal grupper blev relativt fattiga på duktiga lag.

För Sveriges del blev det alltså omöjliga Tyskland och sen Irland, Österrike, Färöarna och Kazakstan.

Det är nio grupper och den sämsta tvåan får inte ens spela playoff. Annars är det just playoff som gäller undantagslöst för tvåorna. Någon "bästa tvåa" som i nuvarande EM-kval är det inte tal om.

Österrike verkar ha tagit sig ur den värsta landslagssvackan men är fortfarande ett lag som Sverige ska kunna rubba dubbelt utan att kräva bragdmedalj för det. Irland blir den självklara utmanaren om andraplatsen, medan Färöarna och Kazakstan ska ge 12 poäng om Hamrins manskap menar allvar med sitt mål. Jag bävar annars för fjantiga Borat-jippon i kvällspressen och på TV inför mötet med Kazakstan.

De andra grupperna?

Grupp A: Serbien, Kroatien, Belgien, Skottland, Makedonien, Wales

Antagligen den mest jämnstarka gruppen. Häftiga derbyn mellan Wales och Skottland men framförallt mellan de bittra rivalerna från Balkan. Och så får vi se hur starkt Belgien är nästa år när detta drar igång. Den uppåtgående trenden med intressanta talanger fortsätter så långt.

Grupp B: Italien, Danmark, Tjeckien, Bulgarien, Armenien, Malta

I och med att tjeckisk fotboll verkar vara på rejäl dekis blir nog inte det här någon mardröm för Italien. Det rimliga är att Bulgarien, Danmark och Tjeckien gör upp om andraplatsen. Inget av lagen har imponerat på senare år. Men som sagt, landslagsfotboll är landslagsfotboll, och ett inte särskilt märkvärdigt gli azzurri kan nog inte ta ut något i förskott.

Grupp D: Nederländerna, Turkiet, Rumänien, Ungern, Estland, Andorra

Kvalmaskinen Holland lär väl som vanligt ta sig igenom direkt utan playoff? Sovande jätten Turkiet känns rätt anonymt för mig i dagsläget, medan Rumänien fortfarande längtar efter glansdagarna på 90-talets (vilket aldrig lär upprepas eftersom kommunisterna var grymma på att skapa bra fotbollslag). Ungerns ganska unika nedgång sett ur ett fotbollshistoriskt perspektiv är fortfarande en gåta för mig. Estland och Andorra har såklart inget att hämta här.

Grupp E: Norge, Slovenien, Schweiz, Albanien, Cypern, Island

Jag minns på 90-talet när Norge skaffade sig en bra rankingsposition tack vare ett par år på grund av Drillos lilla revolution, och gled sedan vidare på den framgången tack vare några enkla lottningar. Historien verkar upprepa sig. Har faktiskt inte så mycket att kommentera här. De tre på pappret starkaste lagen gör väl upp om två platser, antar jag.

Grupp F: Portugal, Ryssland, Israel, Nordirland, Azerbajdzjan, Luxemburg

En ganska svag grupp där Portugal får gälla som storfavorit före Ryssland.

Grupp G: Grekland, Slovakien, Bosnien-Herzegovina, Litauen, Lettland, Liechtenstein

Grekland får som vanlig nuförtiden en enkel lottning, så man lär väl också fixa minst playoff, men det finns inga garantier för det. Ouppdaterad är jag om varför BiH trots inte har uteslutits av Fifa. Litauen har under de senaste fem åren varit ett lag som varit för svag för att kvala in, men tillräckligt starkt för att förstöra festen för starkare konkurrenter. Kan bli bra jämnt här.

Grupp H: England, Montenegro, Ukraina, Polen, Moldavien, San Marino

Bra lottning för England. Inget av lagen kan konkurrera ordentligt på pappret, och man har dessutom redan mött dem på senare år. Intressant blir om Montenegros nuvarande hajp håller i sig eller om det blir EM-värdarna Ukraina och Polen som under derbyaktiga förhållanden gör upp om andraplatsen.

Grupp I: Spanien, Frankrike, Vitryssland, Finland, Georgien

Komiskt elände för vitryssar, finnar och georgier, som i normala fall kan åtminstone drömma om en playoffplats. Här dök plötsligt två giganter upp och de kommer naturligtvis inte att svika förhandstipsen. Frågan är bara om Frankrike överhuvudtaget kan konkurrera med de regerande Europa- och världsmästarna. För bara några år sedan hade det nästan varit det omvända, men nu är det storebror som får agera lillebror. Men det återstår en del tills dess, och någon gång lär väl Spanien komma in i en svacka.

Laz och pantern

En del big shit som hände dagarna kring helgen.

Först till det negativa, som jag frustrerat och ilsket väntade mig att det skulle hända:

Andrea Lazzari spelar inte längre för Cagliari. Det ryktades om Udinese men det blev Fiorentina till slut. Grattis till Viola, säger jag.

Eller inte för att jag nödvändigtvis rankar honom som Cagliaris bäste mittfältare, men för att det är en fröjd att skåda honom. Han är kanske Serie A:s mest eleganta offensiva spelare. Det ser alltid så lugnt och behärskat ut när han löper, när han passar, och när han skjuter. Jag visste att det inte fanns mycket att göra när Milan var ute efter honom förra sommaren.

Men nu när Laz efter en mindre strålande säsong inte har varit ett hett byte för de största lagen, känns det sjukt onödigt att Cagliari ens lät honom bli aktuell för en mercatoövergång.

Jag har varit väldigt orolig över andra övergångar bort de senaste åren, men det har tack och lov inte blivit verklighet. Jedas flytt till Lecce som jag misstänkte kunde bli ödesdigert visade sig vara typ ingenting.

* * *

Den andra saken som har hänt är förstås större. Fel säger hjärnan, OMFG säger hjärtat.

Nämligen att ingen mindre än DAVID SUAZO är tillbaka i rossoblu.

David Suazo som har fått en oförtjänt negativ bild av otåliga mainstreammedia för sin debutsäsong i Inter, som ledde till att han mest blev utlånad till andra klubbar från andra året och framåt.

La pantera nera, som han kallades på den gamla goda tiden, levde mycket på sin snabbhet när han tillsammans med Kaká utnämndes till säsongens bästa utländska spelare 2005-06.

Idag är han 31 år, så man får anta att det mesta av magiken är borta. Och det är det som är lite synd. Jag vill kanske inte se en halvt avdankad Suazo i Cagliari. Mest minnas honom för att han nästan på egen hand såg till att rädda kvar Cagliari i Serie A för fem år sen.

Mina tankar om Suazo sammanfattade jag i en artikel för fyra år sen, när Suazo köptes av Inter under 2007 års sommarmercato:

Farväl, David Suazo

Efter åtta år i Cagliari blev det – efter några väldigt svängiga historier – helt klart att Honduras mest framgångsrike fotbollsspelare genom tiderna i och med nästa säsong kommer att bära den blåsvarta tröjan från Milano. Suazo togs till Sardinien av Massimo Cellino som en okänd 19-åring, och lämnar som en av de största i klubbens historia.

När Cagliari återvände till Serie A säsongen 2004-05 blev det, liksom för de andra uppflyttade sydlagen, succé direkt. Styrkan var offensiven, framförallt på hemmaplan, vilket ledde till att laget fram tills de sista omgångarna aspirerade på en Uefacupplats, och var en av de få lag utanför toppen som inte var inblandat i bottenstriden. Därtill nådde laget semifinal i Coppa Italia.

Men utanför Sardinien, och framförallt internationellt, var David Suazo inte ett högaktat namn i fotbollsvärlden, trots att han endast 25 år gammal redan hunnit göra över 50 mål i Cagliaritröjan. Förklaringen är naturligtvis att alla kom till i Serie B, undantaget – ironiskt nog – hans debutmål mot Udinese i Serie A, då Cagliari åkte ur serien 1999/2000. Skadebekymmer gjorde att han nu hamnade lite i skymundan bakom ligans hetaste anfallstrio med Gianfranco Zola, Mauro Esposito och Antonio Langella. Kaptenen Zola behövde naturligtvis ingen närmare presentation, och var inledningsvis den enda stjärnan i ett Cagliari som satsade på att behålla samma lag som förde klubben tillbaka till Serie A. Esposito och Langella fick nu glänsa på den allra högsta nivån och blev båda kallade till landslaget. Ändå hann Suazo med 22 matcher och 7 mål, samtidigt som han med sitt mål mot Sampdoria i cupen bidrog starkt till att laget där avancerade till semifinal.

Under sommaren annonserade Zola att hans karriär som spelare är över. De som anade att laget skulle få en baksmälla den andra säsongen i toppen såg därmed ännu en orsak till pessimismen.

Det blev inte heller någon som fick komma utifrån för att ersätta Zola. Cagliari hade lyxen att som nykomlingar förfoga över fyra klassanfallare, och när den ena länken i triaden försvann, då skulle problemet lösas med att Suazo får en större roll.

Säsongsinledningen blev en katastrof. Inte en enda seger på de tolv första matcherna och under denna period hade klubben slagit världsrekord i tränarbyten; tre stycken på 11 matcher. Den enda riktiga ljusglimten var just David Suazo. Pantera nera (svarte pantern) visade på häpnadsväckande fart och teknik när han drog igång sina soloräder, av vilka han bjöd på en i varje match. Detta av en man som en gång hade haft en karriär som sprinter på gång hemma i Honduras.

Därför var det inte så konstigt att när Cagliaris första seger för säsongen väl kom, spelade Suazo huvudrollen. Det blev 2-0 mot Sampdoria hemma på Sant’Elia, och Suazo gjorde såklart båda målen. Segern blev starten på bättre tider, och laget hann säkra kontraktet med två omgångar kvar. Ändå var Suazos dominans, sett över det hela, nästan skrämmande stor. Därför var det kanske inte så överraskande att han halvvägs in i säsongen fick även förmånen att bli lagets kapten (från början Diego Lopez).

Av 42 mål gjorde honduranen 22, varav många matchavgörande och de flesta poänggivande. Cagliari vann 8 matcher under säsongen, och 5 av dem avgjordes direkt av Suazo. Förutom den nämnda matchen mot Sampdoria var han ensam målskytt mot Livorno (straff) och Siena (båda 1-0), segerskytt på straff mot Treviso (2-1) samt ännu en säker straff mot Ascoli (2-1). Utöver dessa var han lagets enda målskytt i de oavgjorda matcherna mot Lazio, Messina, Livorno och Palermo hemma, samt Juventus (straff), Sampdoria och Ascoli borta. Den senare är ett kapitel för sig där hans båda mål kom under en period när laget hade två spelare utvisade (!). 2-1-målet kom sedan han ensam sprungit igenom hela hemmalagets planhalva. Med två man mindre under stekande sol. Det gjorde undertecknat nästan tårögd och förmodligen många fler därtill.

Den här säsongen har Suazo inte varit fullt lika dominant. När hans tid i Cagliari nu är över kan man summera att han var som störst när laget hade det som tuffast. Känslomässigt betyder det här något oerhört för en supporter. Likväl har han oftast varit den enda offensiva kraften i ett lag som efter en hyfsad höst åter fick finna sig i att kämpa för överlevnad. Om inte annat så efter att Espositos kastade in handduken med en knäskada. Den här gången blev det 14 mål av endast 35 totalt för laget. 8 av dessa kom på straffar. Man kan se det som ett litet i minus i protokollet, men det går också att se det som ett styrkeprov. Att gå fram till straffpunkten när laget ligger under 0-1 på en fullsatt Sant’Elia mot självaste Milan är inte det allra enklaste. Suazo har haft kylan i dessa ögonblick och med detta åter räddat kvar Cagliari i Serie A. Två straffar mot Catania (b) och Ascoli (h) tex.,efter årsskiftet gav 1-0 och 6 värdefulla poäng. Totalt har han satt 13 raka straffar på två säsonger i ligan (miss mot Brescia i cupen).

Hans avsked nu känns inte särskilt hjärtskärande eftersom det har varit väntat en hel säsong. Att en spelare som får priset Årets utländska spelare i Serie A (delat med Kaká) stannar kvar i samma klubb som varit nära på att åka ner till Serie B, tillhör inte vanligheterna. Suazo har hela tiden varit öppen med sin önskan att få prova lyckan i en storklubb, utan att för den sakens skull göra allt för att lämna den enda europeiska klubb som han någonsin representerat. Således var det något av en kompromiss att han mitt under sommarens transfermarknad förnyade sitt kontrakt med Cagliari, behöll därmed sin goda relation till Cellino, och hjälpte klubben dels genom det han utfört på plan den här säsongen, dels genom pengarna som nu rullar in när han flyttar till Inter.

Livet utan Suazo lär bli svårt, trots de möjligheter som finns att fördela ansvaret inom laget. I de värsta stunderna har det varit som att ett konstruktivt spel saknas, och just i dessa stunder har Suazo fått göra det som han är bäst på – att ta tag i saken med egna händer genom en soloräd. Cellino verkar dessutom ha fått för sig att ge bort alla andra mer etablerade anfallare som finns i truppen, och ersätta dom med juniorer. Pepe är redan borta och om Esposito flyttar på sig, som väntas, då har vi sett det definitiva slutet på en era i Cagliaris historia.

Med sina 93 ligamål för Cagliari, kan inte Suazo riktigt hållas lika högt som Gigi Riva själv. Den senare har 164 och därtill lett Cagliari bland annat till scudetton 1970, och vägrade att flytta till någon annan klubb. Han förblir dock klubbens näst bäste målskytt genom tiderna och uppehåller traditionen i Cagliari från 90-talet, med dominanta latinamerikanska toppforwards. Luis Oliveira är exemplet som verkligen passar som jämförelse, Daniel Fonseca, Dario Silva och Dely Valdes liknande.

It's a shame about Rob

Cagliaris officiella hemsida meddelade häromdagen att det inte blir någon förlängning med de lånade spelarna Robert Acquafresca, Simon Laner och Simone Missiroli.

Laner kommer inte att saknas. Missiroli är en elegant typ som acklimatiserade sig väldigt snabbt i rödblått, men jag kan samtidigt inte påstå att hela laget kommer att falla på hans frånvaro.

Acquafresca däremot är ett mer speciellt fall. Kanske kommer hans flytt vara lika betydelsefattig som Missirolis, men det är ändå lite sorgligt. Jag upptäckte till min förvåning att han redan är 24 år gammal om vi räknar in hans födelsedag på hösten. Att ha gjort över 30 mål i Serie A innan man ens fyllt 24 är verkligen inte fy skam. Det finns nog några ganska stora målgörare i Serie A:s historia som kanske inte ens hade nått så långt vid den åldern.

Men Acqua gjorde 24 av dessa innan han fyllt 22. Då var han en av landets absolut mest lovande anfallare och jag gjorde det klart att pojken utan tvekan skulle vara en ordinarie landslagsman i framtiden. Han hade alla egenskaper som man kunde önska från en anfallare (möjligen var han lite klen i sin fysik, men sånt kan man bygga upp) och hade redan satts på press och levererat. Tagit en hopplös jumbo på sina axlar och räddat kvar det i högsta serien. Alltså var han mer än blott en talang som Giovinco till exempel var då.

När han sommaren 2009 flyttade till Atalanta var jag övertygad om att han bara skulle bli bättre där, i och med att det var ett mer offensivt balanserat lag än Cagliari.

Men där började istället helvetet och idag känner jag mig ytterst tveksam till huruvida Acqua någonsin kan bli det som han hade potential till förut. Han kan säkert ta sig in i någon EM- eller VM-trupp någon gång, men ordinarie landslagsman låter inte troligt, och en hel del talar för att han aldrig ens kommer att göra någon A-landskamp. Säsongen i Cagliari var ingen katastrof - hans åtta mål är godkänt med tanke på hur mycket speltid som fanns, och hur omotiverat laget var på slutet av säsongen. Hade han fått stanna en säsong till som huvudanfallare (med Matris flytt till Juventus), kanske han hade nått upp till 15 mål igen. Men med det som händer nu räknar jag med ett hårt slag mentalt, som gör att han aldrig mer kommer att återhämta sig till toppen.

[Pallar inte]

Nej, jag lägger den här serien med saker som hänt sen sist. Notti Magiche har aldrig haft som syfte att vara som en gratisversion av samma typer av texter som ni kan läsa i kvällspressen och dylikt. Tanken är att jag ska ventilera mina fotbollsåsikter, ibland i mer fritt form, ibland mer disponerad. Jag kan inte sitta här och skriva små krönikor om det ena eller det andra som hänt diverse europeiska klubbar. Dags att se framåt.

Just i detta nu har jag inte så mycket att kommentera. Fotbollsabstinensen är nästan lika med noll. Ibland känner jag att fotbollen till och med har förstört mitt liv. Inte lika mycket som internet överlag, men ändå. Det är en drog som jag ibland missbrukar. Och det kostar. Jag går miste om andra saker som jag egentligen värdesätter, men som bara skjuts upp.

Det betyder såklart inte att jag har för avsikt att ta sommarlov från bloggen. Det kommer alltid att komma upp något intressant, någon fundering. Till exempel när jag köper boken Årets fotboll från 1978 för tio spänn på en loppis (och får därmed se Nayebagha seniors namn i matchfaktarutorna från VM 78).

Eller när jag får lära mig att Gunnilse IS är en typ av klubb som jag beklagar att Stockholm inte har.

Den där sketans mercato kommer jag däremot inte att skriva så mycket om. Det räcker att jag "måste" bevaka den relativt noga som skribent på Svenskafans.com.

Ja, ja... Vi hörs nästa gång då.

Shit that's happened since förra gången - del 2

Deportivo La Coruña åker ur Primeran.

Spanska ligan under uppväxten innebar highlights i Eurogoals, redan innan man tog in svenska kommentatorer och lät på så sätt supernörden Chris Härenstam göra programmet till en modern svensk klassiker.

Då, liksom nu, var det bara två lag som hade något med ligatiteln att göra. Det hände att ett annat lag kom fram, men fram till 1996 var det alltid Johan Crujffs Barca mot någon upplaga av Real Madrid. De var bara inte fullt lika överlägsna resursmässigt (och resultatmässigt) eftersom det fortfarande inte fanns lika mycket pengar i fotbollen.

Säsongen 1999-2000 började dock Viasat Sport att direktsända ligan för oss i Sverige, och jag hakade på direkt. Även om jag alltid brukar påpeka att La Liga inte fastnat lika mycket för mig som Serie A eller (ja, till viss del fortfarande) Premiership, var det alltså några år i början av millenniet där jag hade den spanska som min favoritliga. Att Cagliari stod utanför Serie A bäddade för det.

Och det var året då Depor vann ligan, efter en hård batalj med Louis Van Gaals Barca. Innan hade det bara hänt en gång att Barca och Real inte vunnit ligan på de 16 år som gått mellan baskernas storhetstid och det som nu hände. Det var alltså stort och Javier Iruretas Depor var ett lag som man respekterade, även om jag personligen höll på Valencia. Det var inget lag som man skulle kalla för stjärnspäckat, men det var en jämn trupp med många spelare av hög internationell klass. Spelare som vi minns är bland andra ytterbackarna Manuel Pablo och Romero, mittbacken Naybet, mittfältarna Mauro Silva, Victor, Djalminha, Fran, anfallarna Pandiani och den ultimate målspottaren Roy Makaay (!) längst fram. Under åren anslöt även spelare som Valeron, Luque, Tristan.

De två följande åren efter ligasegern gick man till kvartsfinal i Champions (vilket på den tiden var mer besvärligt då det krävdes ett andra gruppspel för att ta sig dit) och 2004 "peakade" man med en plats i semifinalen, tack vare den klassiska 4-0-segern mot Milan på Riazor (som alltså vände ett hopplöst 1-4-underläge från första matchen).

Det handlar alltså inte om särskilt många år sen, men placera samma bedrifter och namnet Depor i samma mening år 2011 (eller lika gärna 2007 eller 2008) och det låter bara absurt. Det säger oss att vi under de senaste tio åren ändå har varit med om förändringar som är en del av den moderna fotbollshistorien, och det säger också en del om hur oerhört snabbt det gick att Depor gick från att vara ett europeiskt topplag till ett anonymt spanskt mittenlag.

Därför kommer det inte som någon jätteöverraskning att man nu åker ur högsta serien för första gången 20 år, även om det måste svida rejält att åka ur på hela 43 inspelade poäng. I slutändan var man också ett sketans mål ifrån att klara sig kvar i sista matchen mot Valencia (innan Los Che dödade matchen på övertid).

FCB 2009-2011

Därmed kan jag i alla fall utnämna Barcelonas senaste era till det bästa som världen skådat sedan Bosman. Under min livstid, eller fotbollslivstid i alla fall, är det här det starkaste lag som jag sett sedan senaste Grande Milan med Fabio Capello mellan 1992-1995.

Gårdagskvällens match blev lite av en repris på 2009 års final, med skillnaden att Barcelona var ännu mer överlägset den här gången. United började bäst, men när Barca väl kom igång var man aldrig riktigt hotade. Den här gången hann Rooney skapa lite nerv ändå, men andra halvlek var det det närmaste lekstuga man kan komma på den här nivån.

Jag är uppriktigt imponerad. Särskilt med tanke på vad det är för sorts fotboll som detta Barca spelar. Det handlar inte om underhållningsvärdet i sig, utan om vad det är för slags fotboll som är underhållande. Grande Milan hade många fantastiska stjärnor i sitt lag, men var sällan ett publikfriande lag. Men det släppte knappt in några mål, förlorade nästan aldrig. Det var frustrerande att skåda för neutrala åskådare, och till slut hatade man det där jävla köpalaget som hade så mycket tur. Så var det för oss barn.

Idag, som en mer rutinerad fotbollstittare, hade man kunnat konstatera att det verkligen inte handlade om tur, och att det fanns något beundransvärt i det där snåla spelet.

Barcelonas nuvarande utformning uppstod efter att jag redan hade startat den här bloggen, så flitiga läsare har redan sett att jag varit skeptisk. Första året sa jag att Barcelona förmodligen är det bästa laget i Europa, men kommer ändå inte att vinna Champions eftersom det inte går att vinna med bara vackert spel. Att Barca inte var tillräckligt cyniskt.

Andra året hade jag insett att det trots allt går, men fick min starka Inter-känsla inför semin bekräftad.

Därefter såg det ut som att det var slut för imperiet. Jag var inte ensam om att tycka så.

Sen vände allt när Real Madrid mosades med 5-0 i den här säsongens första El Clásico. Det var kanske senaste gången som någon underskattade FC Barcelona 2010-11. Och med gårdagens seger har man visat att det går att vara världens överlägset bästa lag även om man spelar... Som Barca gör.

Shit that's happened since förra gången - del 1

Sampdoria ur Serie A.

Augusti 2010 - Sampdoria har efter 1-3 i första CL-kvalmatchen mot Werder Bremen vänt till 2-0 hemma på Luigi Ferraris och även gjort 3-0. Tilläggstiden rullar på och Samp är i praktiken tillbaka i den största klubblagsturneringen för första gången sedan 1992.

Werders medelmåtta Marcus Rosenberg, som senare kommer att flytta till Racing Santander, reducerar då till 1-3 och resten är historia. Det blir ytterligare ett grönvitt mål under den påföljande förlängningen och Samp åker ur.

Säsongen i Serie A börjar ändå ganska okej, men under hösten blir det bråk mellan president Garrone och dåren Cassano, vilket gör att den sistnämnde inte spelar en enda minut till i cykeldräkten.

Målkungen Giampaolo Pazzini, som liksom Cassano har återfått sin fotbollskarriär sedan flytten från Fiorentina, inser att det inte längre finns något vettigt att kriga för och ber om att få gå. Så släpps lagets stjärnduo under januarifönstret.

Det nya året börjar inte så bra. Ingen är förvånad men snack om att dras in i nedflyttningsstriden existerar ändå inte. För varje vecka som går är Samp för bra för att åka ur. Men när man ligger under med 0-3 hemma mot Cesena en söndagförmiddag, då börjar snacket. Ingen tror ännu att det kommer att hända. Fortfarande är det bara en tidsfråga innan saker och ting ska ordna sig. Men nu existerar hotet i alla fall.

Så går det vecka in och ut och inget händer. Enstaka poäng plockas, men nu är det inte längre en tidsfråga att laget ska lyckas vända på trenden. Teorin är istället att Sampdoria med sin starka position inom den italienska fotbollen, jämfört med många andra, kommer att ha olika former av fördelar under slutspurten av nedflyttningsstriden.

Om det nu fanns en sådan fördel så betydde det i slutändan inte så mycket. På åtta månader gick man nästan från Champions League till Serie B.

Egentligen kanske det inte är så jättekonstigt. Bortsett från överprestationen med Del Neri har Sampdoria varit ett mittenlag sedan över fem år tillbaka. Ett lag som aldrig tippas att behöva slåss om nytt kontrakt, men som alltid är en rejäl formsvacka ifrån att hamna där. Ett lag som inte är berett på kriget lär förlora det.

Många tycker att det är sorgligt och för mig kommer Samp alltid att förknippas med nostalgi, eftersom jag följde vårsäsongen 1990-91 när Vialli, Mancini, Vierchowod (och en viss herre som hette något så coolt som Invernizzi) och resten tog hem klubbens första och enda scudetto.

Men i och med att jag är säker på att laget förr eller senare återvänder till Serie A, störs jag inte så mycket av uttåget. Fotbollen mår bra av att det händer oförutsägbara saker.

Påskägg

Diverse observationer, reflektioner och åsikter kring europeisk toppfotboll (och Allsvenskan) den senaste tiden:

* El Clasico x4: Mourinho kör babysteps. Först 0-5 och total förnedring i höstas. Miniförnedring och 1-1 i returen. Och till sist utspelade till stora delar men vinner ändå på matchens enda mål i förlängning; 1-0 och seger. Jag kan inte påstå att jag är tokimponerad eftersom jag liksom de flesta andra fortfarande ser Real Madrid som ett sämre lag än Barcelona. Det är lätt att glömma vad som har sagts förr och se det som en självklarhet nu, men så var det inte innan det första stormötet. Real Madrid hade då två år i rad gjort en minst sagt maffig sommarmercato och hade världens bästa tränare. Att det nu i efterhand har visat sig vara så att Barcelona på nästan alla plan är ett klart bättre lag än Real Madrid gör att Mourinhos senaste uppdrag inte har varit en fullkomlig succé. Men oj vilket psykologiskt övertag han nu har skaffat sig inför CL-semin.

* Svängigt i toppen av Bundesliga på sistonde. Just när Bayern verkade få ordning på allt kom en smäll nu under påsken som innebär att FC Hollywood riskerar att inte ens få kvala in till Champions League. Det vore inte första gången - man missade CL även säsongen 2007-08 - men ja... Ett lag med Robben, Ribbery, Schweinsteiger och diverse andra pålitliga tyska landslagsmän kan komma att missa Champions just när Bundesligas trend pekar spikrakt uppåt. Än mer märkligt är att Borussia Mönchelgladbach återgav Bayer Leverkusen titelchansen genom att besegra självaste Dortmund igår. Tänk om den eviga tvåan Leverkusen skulle sno titeln på det här sättet. Vore minst sagt ironiskt. Jag minns hur det såg ut i början av 2000-talet. Nu är Ballack tillbaka och han är som individ den ultimata tvåan. Å andra sidan fick han väl vinna Premiership förra säsongen, även om han inte spelade någon huvudroll. Alltid nåt efter att ha slutat tvåa i VM, EM, Champions (twice) och Bundesliga.

* Brescias kamp mot Milan var härligt att se. Klassiskt Serie A. Det är nämligen vidrigt att se ligans förfall såhär tidigt, där varje omgång innehåller flera matcher med uppgörelser och bjudningar hit och dit. Bologna till exempel har "horat" ut sig totalt i en månad nu, och i övrigt är det i princip bara Genoa som fortfarande spelar för att vinna (förutom när de själva ger bort tre poäng till Juve). Jag har alltid haft lite överseende med den här aspekten av den italienska fotbollen, men jag förväntar mig fan inte att det ska komma i massor redan i den 32:a omgången typ. Sista och näst sista är acceptabelt. Det har en minimal påverkan på helhetsintrycket. Men den här gången är det bara för dåligt.

* Tre segrar av fyra möjliga för Peking i inledningen av Allsvenskan. Spelschemat har varit överkomligt, så det kommer att visa sig i längden att det är väl smickrande siffror. Men vad jag minns av säsongen 2008 när man var uppe och vände igen, så var 9 poäng ungefär det som togs in på halva säsongen, så redan nu ser det ljust ut. Skulle man ramla ner till Superettan vore det en katastrof. Det skulle cementera IFK:s plats som en föredetting i svensk fotboll. För det är nu snart 10 år sen man åkte ur "första gången". Det krävs mer än enstaka säsonger inhopp i Allsvenskan för att man inte ska betrakta hela den här perioden som en "superettanperiod".

* Att Zlatan får tre matchers avstängning för att ha svurit åt domaren är en praktskandal som har glömts bort totalt, då fokus istället legat på huruvida han svor direkt åt linjedomaren eller inte.

* King Kenny Dalglish har förvandlat Liverpool till en maskin igen. Jag hatar att använda det överanvända ordet igen, men... "stort!".

* Tänk att Chelsea faktiskt har en chans att vinna ligan nu. 6 poäng upp till United med fyra matcher kvar. Större under har skett och man kan inte annat än garva åt absurditeten i det hela. Tänk tillbaka på början av det nya året och hur det såg ut då.

Solo Inter

... Eller Milan, eller Roma. Kanske inte Napoli.

Tack och lov missade jag stora delar av matchen igår, men jag visste tillräckligt efter sista uppdateringen att jag mådde illa.

Har inte hunnit läsa något om matchen och har inte sett 04:s 3-2- och 5-2-mål. Men det behövs inte. Poängen är att det är en stor skandal och att det är bara så förutsägbart att det ska hända Inter eller nästan vilket annat italienskt klubblag som helst. Den där vändningen i München som var ett motexempel var tydligen bara förrätten för det maffigaste eländesporret av alla. Man kan bara inte förlora hemma mot Schalke 04 med 2 mot jävla 5 i kvartsfinalen av Champions League. Inget dugligt lag skulle nå så långt. Det finns fanimig inte på kartan att ett motsvarande lag, som Chelsea eller Man United, skulle få en sån förnedring från ett halvhyggligt tyskt lag sådär. Just därför spelar det ingen roll att jag missade andra halvlek. Det får bara inte hända. Det måste vara ett av Inters mest förödmjukande stunder någonsin. Och ändå ledde man med både 1-0 och 2-1...

Det kommer att kosta Leonardo jobbet. Till hans försvar hade detta förmodligen inte hänt i ligan, där Inter inte hade varit desperat nog för att kunna få fler baklängesmål än t ex 2-3. Men det är som det är. Någonstans måste det ju vara hans fel att Inter släpper igenom hur många mål och målchanser som helst. Jag tänkte hylla honom för en detalj i Bayernmatchen (blev sen knocked out av maginfluensa efter den matchen). Men nu är det som det är. Det är nog lika bra att han flyttar på sig.

Det kommer också att påskynda döden för den eleganta fotbollen som i små doser fortfarande existerar i Italien. För det är ju sanningen, att Inter och andra italienska lag har fått en bekräftelse på att det saknas fart i deras fotboll. Att det inte längre går att tänka fotboll på samma sätt som förr. Genoafotboll kommer att bli vägvisande. Vi är väl redan på god väg dit, men jag hade kanske hoppats att CL-segern förra säsongen skulle bromsa upp det hela. Och problemet är just att det förmodligen är sant. Det kanske inte var sanningen för det som hände igår, vad vet jag, men det är anledningen till att bara Inter och deras landsmän (nåja) råkar ut för den här skiten medan storlagen från Spanien och England slipper det. Det är mer lönsamt att bygga framgångar på löparförmåga än på spelteknisk intelligens. Jag förnekar inte det, jag tycker bara inte att det är värt det.

Något i mig vill skriva att "är det nåt lag som ska åka till Gelsenkrichen och vinna med 5-2 och 10-9 efter straffsparkar, så är det Pazza Inter". Men den här gången är det inte ens roligt.

2-5...

Dubbelvinst för Milan

Där avgjordes väl scudettostriden i alla fall?

Inför matchen var jag av uppfattningen att matchens omdiskuterade betydelse inte kunde hållas isär från utgången av slutresultatet. Alltså att den inte alls skulle avgöra ligastriden om Inter vann - de hade bara varit en poäng före med ett tvåfrontskrig framför sig - men att man mycket väl kunde tala om ett avgörande om Milan vann.

Och så som de gjorde det igår - utvisningen påverkade siffrorna och kanske till och med segern, men man kan knappast påstå att det handlade om ren tur för de rödsvarta - finns det inte mycket tvivel kvar kring frågan.

En klockren analys av matchen kan jag inte komma med eftersom jag av olika anledningar fick en ganska ofokuserad upplevelse, men att Inters defensiv fortfarande vacklar som satan i stormatcher, vilket bör oroa klubben inför den fortsatta äventyren i Champions League. Plötsligt verkar det där favoritskapet mot Schalke inte lika starkt.

Att Napoli och Udinese sen ska kunna hota Milan kan jag inte heller se, riktigt. Milan vann ju dubbelt igår. Tre poäng mot huvudkonkurrenten, men även ett återvunnet självförtroende, och därtill kanske ett enormt lyft för Pato. Med relativt få omgångar kvar och bara ligan att satsa på, blir jag förvånad om man inte reder ut detta till slut. Större under har skett, men vi såg en liten vändning i berättelsen igår.

Andreas Brehme

Rätt lag vann på fel sätt.

Det gällde efter Västtysklands seger mot Argentina i VM-finalen på Olimpico för snart 21 år sen, och det gäller efter Barcelonas 3-1 mot Arsenal på Camp Nou.

Sammantaget blev kampen mellan Barca och Gunners verkligen en repris på förra årets möte. Siffermässigt kom Arsenal två mål närmare, men då liksom då blev Arsenal upprullat på hemmaplan, men fick på ett konstigt med sig ett acceptabelt resultat, och hade sen inget att säga till om i den andra matchen.

Den stora skillnaden är att Arsenal - åter av en slump - fick en livlina in i det hela som ett skänk från ovan. När man förra säsongen fick en tidig ledning i returen dröjde det bara några minuter innan Messi tog dem tillbaka till verkligheten med en kvittering som åter satte AFC i underläge på bortamålsregeln. Därefter dog spänningen. Barca sopade mattan med Wengers pojkar som vad jag kan minnas inte skapade en enda chans till.

Igår fanns dock viss nerv i matchen fram till den 69:e minuten när Busacca blåste straff för Barca. Och även därefter var det inte långt ifrån att blixten slog ner från en klar himmel. Bendtner fick en chans i den 87:e som än en gång påminde om fotbollens oberäknelighet.

Så blev det trots att Arsenal var än mer borta den här gången. Förra säsongen skapade man åtminstone två vassa kontringar, varav en ledde till mål. Igår hade man ingenting fram till läget i 87:e. Målet tillkom på ett självmål i en inte alltför hotfull situation.

Men det kan ju ha berott på det som lämnar en bitter eftersmak över det hela: Robin Van Persies utvisning.

Minns att "RvP" som holländaren heter på nätet hamnade i en liknande situation i Hollands VM-premiärmatch mot Danmark i somras. Han hade ett gult kort och lyfte bollen över Sörensen efter att det redan blåsts av för offside.

Minns jag inte fel så tyckte sen Jens Fjellström, eller möjligen Markus Johanesson senare på kvällen, och tyckte att han borde ha åkt ur där för utvisning.

Min reaktion under matchen var förstås att det var helt fel att visa ut en spelare på grund av en sån sak. Det kunde inte ha varit alltför uppenbart för anfallaren att det verkligen var avblåst, så varför ska man ta chansen att i onödan visa ut en spelare i en så viktig match? Spelare har inte råd att tveka inför ett avslut i dessa lägen. Att avstå från att göra mål på grund av ett missförstånd om en avblåsning vore det värsta som kan hända.

Det lustiga är att det var just på Camp Nou som en livsfarlig situation stannade av för FCK - i lagens match i höstas - eftersom Cesar Santin - eller vem det nu var - stannade sedan han fått uppfattningen att domaren blåst av för offside.

Å andra sidan menar vissa att det gick att läsa av Van Persies aktion att han visst var medveten om att domaren hade blåst av; att han knappast hade avslutat med ett nonchalant skott om han verkligen trodde att han hade ett jätteläge att mer eller mindre skicka Arsenal till kvarten (1-2 där och Barca hade tvingats göra tre mål på en dryg halvtimme).

Det sägs också att samma beteende har holländaren visat upp i ligan.

Rent principiellt kanske just det inte spelar någon stor roll. Regler kan inte anpassas till spelarnas rykten.

Men om jag ändå ska vara djävulens advokat så var det mycket hos Arsenal som var eller uppfattades som maskning. Det påverkar förstås reaktionen på Van Persie-fallet.

Räknar i alla fall med att detta kan vara början på en slags rivalitet mellan Barca och Arsenal, där de senares extrema bitterhet - som man ändå måste förstå - kommer att besvaras med naturliga antipatier från den andra sidan.

Slutsnackat om Juventus potential för den här säsongen

Utgick visserligen från X2 - det svartvita försvaret skulle inte ha mycket att sätta emot Ibra och Cassano - men efter detta finns det nog ingen anledning att ytterligare kommentera Juventus uselhet. Tänk att jag på bloggen utnämnde Juve som en så kallad dark horse om scudetton innan vintervilan... Vad har hänt egentligen? Varför laget inte kan konkurrera med de stora ue i Europa vet vi. Varför de inte kan vinna ligan vet vi också. Men hur man gått från att vara ett självklart top 4-lag till en Sampdoria på bara några månader förvånar mig i alla fall.

Milan i sin tur kan ha säkrat titeln den här helgen. Man släppte inte en enda vettig målchans på hela matchen. Fortfarande går det inte att undvika de uppenbara svagheterna i truppen som inte kommer att förändras på ett magiskt sätt, så jag håller förstås fast vid - och det kommer jag såklart att göra hela säsongen - att det här inte är ett riktigt mästarlag, men kanske har man aldrig varit närmare än nu.

Jorge Martinez...

Se Milano och dö

Verkar vara en vanlig åsikt att Napoli nu kommer att gå in i en formsvag period. Att 0-3 mot Milan var Game Over.

Det är det nog, men det har nog mest att göra med att poängskillnaden nu är väl stor, snarare än att laget av någon naturlig orsak skulle uppleva detta som knock-out.

Wiklander spekulerar i att den här naturliga orsaken skulle vara att killarna hänger med huvuden och tappar moralen, och att det därför hade varit bättre att gå in stenhårt mot Villarreal för att ha något att falla tillbaka på vid en eventuell förlust mot Milan.

Ni vet vad jag tyckte om Napolis engagemang i EL (scrolla ner lite annars), så ni kan gissa vad jag tycker om den hypotesen. Man kan snarare hävda att matcherna mot Villarreal tog på krafterna i ett avgörande skede. Men det är bara en tanke. Det behöver inte vara så mycket mer än vad det var. Och jag tror till skillnad från de flesta att Napoli hade kunnat vinna matchen om straffen inte hade kommit.

Anledningen till att Napoli inte kommer att vinna ligan är att man inte är tillräckligt bra för att hämta in 6-7 poäng på Milan. Man hade redan innan matchen oddsen emot sig. Napoli har vunnit väldigt många matcher med uddamålet, ofta på övertid, och bygger hela sin framgång på trion Lavezzi-Hamsik-Cavani. Det gör att de kan bli mer sårbara för avstängningar och fotbollens SMÅ MARGINALER. För att hämta in mot Milan måste man vinna typ 9 av 10 matcher. Som laget är blir det snarare 7 av 10 även när det går som bäst.

Jag tror att de bara kommer att må bra av att slippa EL. Något ras i tabellen ser jag inte framför mig. Det blir Champions på San Paolo nästa säsong.

...

Eller kval i alla fall. Man vet aldrig med Udinese.

Killing In The Name

Juventus må ha förlorat hemma mot Bologna och lagets patetiska försvarsspel må ha framställt Marco Di Vaio som Lionel Messi.

Men det allra mest anmärkningsvärda var en för mig ett nytt bekantskap hos gästerna.





Originalet: Zack De La Rocha från 90-talets legendariska Rage Against The Machine.



Kopian: Francesco Della Rocca från anrika Bologna FC 1909.

Ridå

I fuckin' knew it.

Sen kanske jag hade väntat mig att det där målet skulle komma i ett tidigare skede, men det gör väl hela grejen än mer typiskt. När Milan har tryckt ner Spurs kommer målet på en kontring. När Inter successivt har börjat pressa tyskarna och jagar ett mål för att åka till München med ett bättre utgångsläge, då kommer käftsmällen. Känslan har helt enkelt varit att det är något utöver det fotbollsmässiga. En förbannelse. Att vi skulle få kanske max ett italienskt lag vidare till semin hade varit logiskt. Men sättet som allt utspelar sig känns som just något som är "skrivet" (nej, jag är inte troende).

Sen undrar jag hur i HELVETE domaren kan lägga på ynka två tilläggsminuter med alla skadeavbrott som vi hade i matchen. Tre brukar vara standard och fem brukar vara att vänta efter en matchbild som den vi såg ikväll. Men två?

Han förstod sig på oss, men ändå inte, typ

Om 34 minuter ska Vincenzo Montella inleda sin tid som tillfällig ASR-tränare med att spela av den uppskjutna matchen mot Bologna från någon månad sen.

Det är inte alls längesen som Montella fortfarande spelade i klubbens prima squadra.

Minns jag inte helt fel så fick han hoppa in i 2-2-matchen borta mot Cagliari våren 2009.

Så vad ska man säga om hans chanser att ordna ett okej slut på säsongen innan Carlo Ancelotti förmodligen tar över efter sommaren?

Tja, det sägs att han fram till nu har tränat Romas 13-åringar.

Med tanke på vad jag tidigare sagt om ASR borde det vara en perfekt kombination. Ett lag som saknar tyngd och cojones borde rimligen passa pojklagstränaren (fe real this time, Diego) alldeles utmärkt.

Men antagligen är den väsentligaste punkten den om Claudio Ranieris exit.

Spontant tyckte/tycker jag att hela situationen är ett stort skämt. Ännu ett exempel på hur saker och ting upprepas om och om igen för människan utan att reaktionerna blir annorlunda den 83:e gången det händer, och så vidare.

Det är mindre än ett år sen som det talades om hur Ranieri till slut hade hittat hem till det som var hans öde - att som romare ta hand om AS Roma. På så sätt beskrevs framgången som nästan självklar. Viss överprestation, men ändå a match made in heaven.

Vi spolar fram till januari 2011. Fortfarande inget som ändras fundamentalt. Roma klättrar stadigt upp i tabellen och har CL-slutspel framför sig under våren.

3-4 matchers motgångar senare har Ranieri tydligen "tappat laget" och måste absolut gå. Roma har tappat sin CL-position i tabellen och i praktiken åkt ur mot Sjakhtar.

Snälla nån.

Hur var det nu med det där tjatet om kontinuitet? Det faller igenom så fort ett lag förlorar en handfull matcher i rad?

Jag menar inte att jag förväntat mig kommande framgångar för Ranieri om han fått vara kvar (eller "velat stanna"). Jag menar att han på sina två halvsäsonger har fört Roma till en scudettostrid, slutspel i Champions och strid om top 4-plats i ligan. Med den trupp han förfogar över är det VG+ (gymnasiets skala) i mina ögon. Ta bort Juan och Ménez och det är i princip exakt samma lag som Luciano Spalletti tog över säsongen 2005-06. Man hånar Milan mycket för utebliven generationsväxling, men om Roma är det rätt så tyst.

Man skulle i och för sig kunna argumentera för att få ändringar i det här fallet beror på begränsade möjligheter att investera i nya, bättre, spelare. Vilket är sant. Men då får man väl också leva med den verkligheten istället för att anse att tränaren har gjort sitt bara för att man riskerar att "bara" komma på en femte eller sjätteplats och åka ur åttondelen av Champions mot ett ukrainskt storlag.

Bättre än så blir det inte. Det som kan förändra något till nästa säsong är inte pojklagstränaren eller Carlo Ancelotti. Det är de eventuella miljarder som en eventuell ny ägare tar med sig.