Arsenal
Aston Villa
Blackburn
Chelsea
Coventry
Everton
Leeds
Liverpool
Manchester City
Manchester Utd
Newcastle
Norwich
Nottingham
QPR
Sheffield Wed.
Sunderland
Tottenham
West Bromwich
West Ham
Wolverhampton
* * *
Gränsfall:
Crystal Palace - Inte tillräckligt karaktär för att göra Londonkvoten ännu större.
Ipswich - Faller bort i konkurrens med Norwich
Notts County - Världens äldsta kvarlevande fotbollsklubb. Men har i ärlighetens namn inte varit en klubb för toppen på väldigt länge.
Preston North End - Som Notts County, fast ännu mer förhistorisk.
Sheffield United - Se del III
* * *
Reality check (verklighet/optimal): 12/20
onsdag 30 september 2009
Det optimala EPL, del IV
Sunderland
Just nu känns Sunderland ganska så blaha, men jag är säker på att om de åkte ner så skulle jag vilja ha upp dem efter 2-3 år. Är väl näst störst norr-om-norr, med en publik som inte har så mycket annat än fotbollen att glädjas åt. Per automatik en eldig relation till fotbollen.
Tottenham Hotspur
Som jag nämnde i förbifarten i det förra inlägget, jag var väldigt Spursvänlig i början, men har under åren alltmer tappat mina sympatier. Det finns ingen tydlig anledning. Men jag tycker att själva namnet Tottenham är rätt fult. Och jag tycker det är lite tröttsamt med alla svenskar i offentligheten som har Spurs som favoritlag. Å andra sidan gäller den aspekten även Arsenal. Men de har ju Wenger. Spurs har bara... Nobody. Men givetvis hör de hemma i högsta serien. Och även om det har blivit lite av martyrinställning hos fansen de senaste 10 åren, så känner jag mig rätt säker på att om högst 10 år så är Spurs ett europeiskt storlag. De ligger i London och är tillräckligt stora. Klart att "investerare" kommer att börja kladda på klubben inom kort.
West Bromwich Albion
Vet inte hur jag ska motivera detta. Känns som en skön aspråkslös klubb. Som ger sköna 70-talsvibbar. WBA i PL... Inte given, men fyller de sista luckorna.
West Ham United
Börjar bli allt tråkigare. Känns allt mindre East End, liksom. Men det finns en historia, en mentalitetens historia.
Wolverhampton Wanderers
Har spelat alldeles för lite Div 1/PL-fotboll de senaste 20 åren, men Wolves var ju alltid ett lag som egentligen borde spela i PL. Alltid ett topplag i divisionen under, men ofta utslaget i playoff och så vidare. Men... Ja, just det. Borde då egentligen ha spelat i PL, och bör fortfarande göra det.
Läs även andra bloggares åsikter om sunderland, spurs, WBA, hammers, wolverhampton
Just nu känns Sunderland ganska så blaha, men jag är säker på att om de åkte ner så skulle jag vilja ha upp dem efter 2-3 år. Är väl näst störst norr-om-norr, med en publik som inte har så mycket annat än fotbollen att glädjas åt. Per automatik en eldig relation till fotbollen.
Tottenham Hotspur
Som jag nämnde i förbifarten i det förra inlägget, jag var väldigt Spursvänlig i början, men har under åren alltmer tappat mina sympatier. Det finns ingen tydlig anledning. Men jag tycker att själva namnet Tottenham är rätt fult. Och jag tycker det är lite tröttsamt med alla svenskar i offentligheten som har Spurs som favoritlag. Å andra sidan gäller den aspekten även Arsenal. Men de har ju Wenger. Spurs har bara... Nobody. Men givetvis hör de hemma i högsta serien. Och även om det har blivit lite av martyrinställning hos fansen de senaste 10 åren, så känner jag mig rätt säker på att om högst 10 år så är Spurs ett europeiskt storlag. De ligger i London och är tillräckligt stora. Klart att "investerare" kommer att börja kladda på klubben inom kort.
West Bromwich Albion
Vet inte hur jag ska motivera detta. Känns som en skön aspråkslös klubb. Som ger sköna 70-talsvibbar. WBA i PL... Inte given, men fyller de sista luckorna.
West Ham United
Börjar bli allt tråkigare. Känns allt mindre East End, liksom. Men det finns en historia, en mentalitetens historia.
Wolverhampton Wanderers
Har spelat alldeles för lite Div 1/PL-fotboll de senaste 20 åren, men Wolves var ju alltid ett lag som egentligen borde spela i PL. Alltid ett topplag i divisionen under, men ofta utslaget i playoff och så vidare. Men... Ja, just det. Borde då egentligen ha spelat i PL, och bör fortfarande göra det.
Läs även andra bloggares åsikter om sunderland, spurs, WBA, hammers, wolverhampton
tisdag 29 september 2009
Det opitmala EPL, del III
Newcastle United
Jag brukar ha ett bra minne över varför jag en gång i tiden började sympatisera med ett särskilt lag, men i fallet NUFC gör jag inte det. Jag minns bara att det var nåt med namnet som lät väldigt bekant när de spelade i den andra divisionen.
Så tog Keegan över, förde laget upp till PL och hade bara oturen att synka framgångarna med Manchester Uniteds övertagande av tronen som Englands överlägset bästa lag (sett över en längre period) efter Liverpool. Ändå, hade det inte varit för Eric Cantona så hade Newcastle blivit mästare 1996.
Hursomhelst, vi talar om den största klubben norr-om-norr, om uttrycket tillåts. Given.
Norwich City
Några år in på 90-talet var lilla Norwich en titelkandidat som spelade ute i Europa mot Inter bland annat. Låte nästan som ett skämt idag, men så var det på slutet av den gamla goda tiden. Jag har ärligt talat ingen koll på de gulgrönas historia längre tillbaka, men för mig är de tveklöst en av de tjugo som ska vara i toppen. Mycket karaktär (inte att förväxlas med mentalitet).
Nottingham Forest
Jag vill nästan gå ner på knä varje gång någon nämner det här gänget. Om något lags situation i sig är signikativt för att den moderna fotbollen är ett elände, så har vi det här.
När jag först fick känna till Forest var det ett obetydligt lag för mig. Jag minns FA Cup-finalen 1991 när jag och "alla andra" satt och höll på Spurs för att alla älsklingar Gascoigne och Lineker lirade i Spurs. Forest hade bara Stuart Pearce, som inte direkt är någon publikfavorit för de neutrala. De hade också en till synes surskallig kämpe som hette Roy Keane, men han var inte direkt berömd där alldeles i början av karriären.
Det var först när Forest åkte ur serien 1992-93 som jag började sympatisera med dem. Det var en sak att inte hålla på dem, men när de inte ens fanns där, kändes det fel.
De var tillbaka redan efter en säsong. Stan Collymore var nu den stora stjärnan. Han gjorde en kanonsäsong i PL, som inte ruinerades av hans märkliga förmåga att alltid hamna i trubbel. Forest slutade trea och spelade kvartsfinal i Uefacupen följande säsong. Men efter några år åkte de ner igen. Det var inte kul.
När jag i efterhand har fått lära mig en del om den store Brian Clough, och förstått hur sinnessjukt det egentligen är att Nottingham Forest blev europeiska mästare två gånger i rad på slutet av 70-talet, då är det förstås ännu mer tragiskt att de inte ens har varit nära PL de närmaste säsongerna. Och till skillnad från Newcastle och Leeds är jag inte säker på att det kommer att spelas fotboll på högsta nivå någonsin igen på City Ground. Det krävs att någon investerar och någon "marknadspotential" finns väl inte i en liten midlandsklubb som Forest. Och frågan är egentligen om man ens vill att de ska komma tillbaka på det sättet.
Queens Park Rangers
Ah, de gamla goda tiderna när Les Ferdinand var kungen av Loftus Road... QPR ska spela i högsta serien eftersom jag inte känner till något annat lag som lirar i tvärrandigt blåvitt och för att vi talar om den mest karaktäristiska förkortningen i hela fotbollsvärlden. Utöver det är de väl bara ännu ett litet Londonlag. Men det visuella ska aldrig underskattas.
Sheffield Wednesday
Okej, det här är lite klurigt. Alldeles i början av 90-talet var Sheffield United ett av tre-fyra lag som jag gillade mest i England. Brian Deane och allt. Wednesday var inte ens med i serien. Men de gick upp typ 92-93, och så blev det platsbyte. Blades nere i ettan i över 10 år, och Owls uppe fram till milennieskiftet.
Kort sagt, det logiska vore att jag tar med United. Men jag väljer Wednesday för att de har ett unikt namn, och med lag som Southampton och Sunderland runtomkring så är jag ganska less på rödvitrandigt och svarta shorts. Och, jag orkar faktiskt inte ha med båda. Derbyn är tunga, men det vore inte så jävla roligt om hela ligan bestod av en massa derbyn. Man vill ju ha en geografisk utspridning också. Så det får bli Owls. Jag gillade dem inte när de var i PL, men det är nu snart ett decennium sen de åkte. Man börjar sakna dem lite.
Jag brukar ha ett bra minne över varför jag en gång i tiden började sympatisera med ett särskilt lag, men i fallet NUFC gör jag inte det. Jag minns bara att det var nåt med namnet som lät väldigt bekant när de spelade i den andra divisionen.
Så tog Keegan över, förde laget upp till PL och hade bara oturen att synka framgångarna med Manchester Uniteds övertagande av tronen som Englands överlägset bästa lag (sett över en längre period) efter Liverpool. Ändå, hade det inte varit för Eric Cantona så hade Newcastle blivit mästare 1996.
Hursomhelst, vi talar om den största klubben norr-om-norr, om uttrycket tillåts. Given.
Norwich City
Några år in på 90-talet var lilla Norwich en titelkandidat som spelade ute i Europa mot Inter bland annat. Låte nästan som ett skämt idag, men så var det på slutet av den gamla goda tiden. Jag har ärligt talat ingen koll på de gulgrönas historia längre tillbaka, men för mig är de tveklöst en av de tjugo som ska vara i toppen. Mycket karaktär (inte att förväxlas med mentalitet).
Nottingham Forest
Jag vill nästan gå ner på knä varje gång någon nämner det här gänget. Om något lags situation i sig är signikativt för att den moderna fotbollen är ett elände, så har vi det här.
När jag först fick känna till Forest var det ett obetydligt lag för mig. Jag minns FA Cup-finalen 1991 när jag och "alla andra" satt och höll på Spurs för att alla älsklingar Gascoigne och Lineker lirade i Spurs. Forest hade bara Stuart Pearce, som inte direkt är någon publikfavorit för de neutrala. De hade också en till synes surskallig kämpe som hette Roy Keane, men han var inte direkt berömd där alldeles i början av karriären.
Det var först när Forest åkte ur serien 1992-93 som jag började sympatisera med dem. Det var en sak att inte hålla på dem, men när de inte ens fanns där, kändes det fel.
De var tillbaka redan efter en säsong. Stan Collymore var nu den stora stjärnan. Han gjorde en kanonsäsong i PL, som inte ruinerades av hans märkliga förmåga att alltid hamna i trubbel. Forest slutade trea och spelade kvartsfinal i Uefacupen följande säsong. Men efter några år åkte de ner igen. Det var inte kul.
När jag i efterhand har fått lära mig en del om den store Brian Clough, och förstått hur sinnessjukt det egentligen är att Nottingham Forest blev europeiska mästare två gånger i rad på slutet av 70-talet, då är det förstås ännu mer tragiskt att de inte ens har varit nära PL de närmaste säsongerna. Och till skillnad från Newcastle och Leeds är jag inte säker på att det kommer att spelas fotboll på högsta nivå någonsin igen på City Ground. Det krävs att någon investerar och någon "marknadspotential" finns väl inte i en liten midlandsklubb som Forest. Och frågan är egentligen om man ens vill att de ska komma tillbaka på det sättet.
Queens Park Rangers
Ah, de gamla goda tiderna när Les Ferdinand var kungen av Loftus Road... QPR ska spela i högsta serien eftersom jag inte känner till något annat lag som lirar i tvärrandigt blåvitt och för att vi talar om den mest karaktäristiska förkortningen i hela fotbollsvärlden. Utöver det är de väl bara ännu ett litet Londonlag. Men det visuella ska aldrig underskattas.
Sheffield Wednesday
Okej, det här är lite klurigt. Alldeles i början av 90-talet var Sheffield United ett av tre-fyra lag som jag gillade mest i England. Brian Deane och allt. Wednesday var inte ens med i serien. Men de gick upp typ 92-93, och så blev det platsbyte. Blades nere i ettan i över 10 år, och Owls uppe fram till milennieskiftet.
Kort sagt, det logiska vore att jag tar med United. Men jag väljer Wednesday för att de har ett unikt namn, och med lag som Southampton och Sunderland runtomkring så är jag ganska less på rödvitrandigt och svarta shorts. Och, jag orkar faktiskt inte ha med båda. Derbyn är tunga, men det vore inte så jävla roligt om hela ligan bestod av en massa derbyn. Man vill ju ha en geografisk utspridning också. Så det får bli Owls. Jag gillade dem inte när de var i PL, men det är nu snart ett decennium sen de åkte. Man börjar sakna dem lite.
Läs även andra bloggares åsikter om newcastle, nottingham, norwich, sheffield, qpr
måndag 28 september 2009
Det optimala EPL, del II
Everton
För några år sen låg etta i den engelska högsta seriens maratontabell. Det är över 20 år sen som Everton var ett topplag i Div 1/PL. Den kombinationen är storheten med Everton. Det visar att de ligger där de gör på grund av den långa historia de har. Det betyder också att de är ett av de lag som lidit mest av den moderna fotbollens utveckling. Det säger också att de kommer från en fantastisk stad. Tvåa i maratontabellen var Liverpool FC.
Leeds United
Vackert på alla möjliga sätt. Förutom när man se till vilka lag det är som verkligen besöker Elland Road.
När Leeds vann den sista upplagan av Division 1 kom det lite från ingenstans. Varken före eller innan var de en av Englands största klubbar. Men på den tiden gick det att komma långt med ett bra lagbygge. Så Howard Wilkinson fick ihop någor bra på Kelly, Wallace, Speed, Strachan, Batty, och skyttekungen Chapman.
Sen höll David O'Leary på att bygga något enormt. Men en dåre som inte hade koll på ekonomin förstörde allt. Hade de bara varit lite mer försiktiga så kanske LUFC kunnat hindra bildandet av The Big Four.
Jag är ändå övertygad om att det bara är en tidsfråga innan de återkommer till högsta serien. Leeds som stad är tillräckligt stor för ekonomiska förutsättningar.
Liverpool
Egentligen ingen kommentar. Det borde egentligen inte vara möjligt för ett lag från en stad som Liverpool att konkurrera med Barcelona, Real Madrid, Inter, Juventus etc. Men, som alla vet, You'll Never Walk Alone.
Manchester City
Har egentligen varit en ganska löjlig förening under hela 2000-talet. Men det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om att de var grymma i början av 90-talet, med Nial Quinn och David White som radarpar. Och att det kändes inte så snyggt när United sprang om med hästlängder. Jag har fortfarande inget emot klubben. Jag saknar Maine Road och Citys karaktär som outsidern utan pengar och glamour. Nu spelar de på en tråkig arena med äckligt mycket cash i kassan. Så får det vara. Det känns på något sätt som att de åtminstone har förtjänat lite framgång.
Manchester United
Brukade hata dem. Sen kom Chelsea och visade att det är rätt viktigt ändå att ha en historia. Kommer aldrig att gilla United, men det är klart att de hör hemma i högsta serien. Tycker också det är kanon att de fortfarande spelar på Old Trafford, mig veterligen utan några närstående planer på att bygga nytt. Renovering är ett mycket bättre recept.
Läs även andra bloggares åsikter om everton, leeds, liverpool, city, united
För några år sen låg etta i den engelska högsta seriens maratontabell. Det är över 20 år sen som Everton var ett topplag i Div 1/PL. Den kombinationen är storheten med Everton. Det visar att de ligger där de gör på grund av den långa historia de har. Det betyder också att de är ett av de lag som lidit mest av den moderna fotbollens utveckling. Det säger också att de kommer från en fantastisk stad. Tvåa i maratontabellen var Liverpool FC.
Leeds United
Vackert på alla möjliga sätt. Förutom när man se till vilka lag det är som verkligen besöker Elland Road.
När Leeds vann den sista upplagan av Division 1 kom det lite från ingenstans. Varken före eller innan var de en av Englands största klubbar. Men på den tiden gick det att komma långt med ett bra lagbygge. Så Howard Wilkinson fick ihop någor bra på Kelly, Wallace, Speed, Strachan, Batty, och skyttekungen Chapman.
Sen höll David O'Leary på att bygga något enormt. Men en dåre som inte hade koll på ekonomin förstörde allt. Hade de bara varit lite mer försiktiga så kanske LUFC kunnat hindra bildandet av The Big Four.
Jag är ändå övertygad om att det bara är en tidsfråga innan de återkommer till högsta serien. Leeds som stad är tillräckligt stor för ekonomiska förutsättningar.
Liverpool
Egentligen ingen kommentar. Det borde egentligen inte vara möjligt för ett lag från en stad som Liverpool att konkurrera med Barcelona, Real Madrid, Inter, Juventus etc. Men, som alla vet, You'll Never Walk Alone.
Manchester City
Har egentligen varit en ganska löjlig förening under hela 2000-talet. Men det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om att de var grymma i början av 90-talet, med Nial Quinn och David White som radarpar. Och att det kändes inte så snyggt när United sprang om med hästlängder. Jag har fortfarande inget emot klubben. Jag saknar Maine Road och Citys karaktär som outsidern utan pengar och glamour. Nu spelar de på en tråkig arena med äckligt mycket cash i kassan. Så får det vara. Det känns på något sätt som att de åtminstone har förtjänat lite framgång.
Manchester United
Brukade hata dem. Sen kom Chelsea och visade att det är rätt viktigt ändå att ha en historia. Kommer aldrig att gilla United, men det är klart att de hör hemma i högsta serien. Tycker också det är kanon att de fortfarande spelar på Old Trafford, mig veterligen utan några närstående planer på att bygga nytt. Renovering är ett mycket bättre recept.
Läs även andra bloggares åsikter om everton, leeds, liverpool, city, united
This ain't 1991. Eller ens 1995.
En omgång där Inter, Juventus och Milan alla tappade poäng. Hör inte till vanligheterna.
Det är i alla fall väldigt vackert att se Sampdoria där uppe som serieledare. Det har kommit till min kännedom att vissa människor på allvar spekulerar i möjligheten att Samp åter vinner ligan.
Det kommer inte att hända.
Det är inte ens särskilt märkvärdigt att Samp leder ligan efter sex omgångar. Lecce låg länge på CL-plats i början av 2004-05. Udinese, Lazio och Napoli låg alla högt uppe vid ungefär samma tidpunkt förra säsongen.
Om Samp fortfarande ligger på samma poängnivå som Inter och Juve efter den tolfte omgången, först då kan vi åtminstone börja säga "åfan...".
Sampdoria kommer inte att kunna blanda sig i titelstriden den här säsongen. Sampdoria lär inte ens klara fjärdeplatsen den här säsongen, även om det åtminstone skulle kunna hända, eftersom konkurrensen där inte är omänsklig.
Anledningen är enkel. Sampdorias försvar är inte tillräckligt stark och Sampdorias trupp är alldeles för tunn. Genoa och Napoli, andra lag som ligger precis under Top 4 och nosar, har just bredden. Fiorentina har haft bredd sedan flera säsonger tillbaka. Även Roma har en del hyggliga spelare på bänken.
Såja... Tänkte bara se till att vi är överens där.
* * *
Det var inte tänkt att det skulle bli flera dagars uppehåll med Den optimala ligan, men jag återkommer snart med det.
Läs även andra bloggares åsikter om sampdoria
Det är i alla fall väldigt vackert att se Sampdoria där uppe som serieledare. Det har kommit till min kännedom att vissa människor på allvar spekulerar i möjligheten att Samp åter vinner ligan.
Det kommer inte att hända.
Det är inte ens särskilt märkvärdigt att Samp leder ligan efter sex omgångar. Lecce låg länge på CL-plats i början av 2004-05. Udinese, Lazio och Napoli låg alla högt uppe vid ungefär samma tidpunkt förra säsongen.
Om Samp fortfarande ligger på samma poängnivå som Inter och Juve efter den tolfte omgången, först då kan vi åtminstone börja säga "åfan...".
Sampdoria kommer inte att kunna blanda sig i titelstriden den här säsongen. Sampdoria lär inte ens klara fjärdeplatsen den här säsongen, även om det åtminstone skulle kunna hända, eftersom konkurrensen där inte är omänsklig.
Anledningen är enkel. Sampdorias försvar är inte tillräckligt stark och Sampdorias trupp är alldeles för tunn. Genoa och Napoli, andra lag som ligger precis under Top 4 och nosar, har just bredden. Fiorentina har haft bredd sedan flera säsonger tillbaka. Även Roma har en del hyggliga spelare på bänken.
Såja... Tänkte bara se till att vi är överens där.
* * *
Det var inte tänkt att det skulle bli flera dagars uppehåll med Den optimala ligan, men jag återkommer snart med det.
Läs även andra bloggares åsikter om sampdoria
fredag 25 september 2009
Det optimala EPL, del I
Okej, here it goes.
Kriterier:
* Historia
* Karaktär
* Estetik
* Listan är till stor del personlig, finns inga anspråk på att vara helt rätt.
* Finns flera lag som jag finner totalt osympatiska, men listan värderar alltså inte lagen på det sättet.
Arsenal
I många delar av världen lever många människor ett odrägligt liv, som gör att de är hänvisade till svält, slavarbete eller tiggeri för att kunna överleva. Andra människor i dessa länder har det bra. De använder sina pengar till att bo bra, och åka till London för att turista och kolla på fotboll. Man vet inte alltid så mycket om fotboll. Men de vet att spelarna i dessa stora Londonlag tjänar mycket pengar och är därför att betrakta som beundransvärda atleter. Att gå på fotboll är således ännu ett sätt att ta del av lyxlivet i London.
Om 10-15 år kommer Arsenal vara något helt annat än vad Arsenal var för 20 år sen. Klubbens profil som den mest mäktiga arbetarklubben i London kommer att vara helt borta. Gentrifieringen kommer att slå igenom även här.
Värt att påpeka denna oundvikliga utveckling i samband med att Arsenal presenteras som ett självklart inslag i den engelska högstadivisionen.
Aston Villa
Mycket anrik förening som fortfarande inte har horat ut sig helt och hållet till den moderna fotbollen, i jämförelse med vissa andra.
Blackburn Rovers
I början av 90-talet tog Jack Walker fram sina plånbok och gjorde Rovers till ett topplag i England. De vann till och med ligan 1995. Det är senast som ett lag utöver Arsenal, Chelsea och Man United blev engelska mästare. Kommer att vara 15 år sen när den här säsongen är färdigspelad.
I dagens fotboll hade Walkers pengar inte kunnat ge så mycket. Småpotatis. Nå, det här får väl ses som ett gränsfall. Men Rovers fyller ett hörn av England som annars inte har några framgångsrika fotbollslag. De har en liten kort historia för mig. Och de är ett av få lag i England på den här nivån som ser det snygga i 50-50-matchtröjor. Ta tillbaka blå strumpor igen så är den delen komplett.
Chelsea
I början av 90-talet fanns det lite karaktär hos Chelsea. Och de hade ett vackert namn. Och de har lirat i högsta divisionen under hela den tid som jag sen barnsben följt internationell fotboll. Det får duga. För annars vet bloggens läsare vad jag tycker om den här plastikoperationen.
Coventry City
Oj, vad längesen det är som Dion Dublin var kungen av Highfield Road. Coventry var ett av de lag som jag kände för när jag inte hade fokus på favoirtlaget Liverpool. 2001 åkte laget ur den högsta divisionen för första gången i klubbens historia. Efter uppflyttning 1967 höll man sig alltså kvar i nästan 35 år. Klart en sån medelklubb förtjänar en plats i högsta serien. Trots att Highfield Road är död numer.
Kriterier:
* Historia
* Karaktär
* Estetik
* Listan är till stor del personlig, finns inga anspråk på att vara helt rätt.
* Finns flera lag som jag finner totalt osympatiska, men listan värderar alltså inte lagen på det sättet.
Arsenal
I många delar av världen lever många människor ett odrägligt liv, som gör att de är hänvisade till svält, slavarbete eller tiggeri för att kunna överleva. Andra människor i dessa länder har det bra. De använder sina pengar till att bo bra, och åka till London för att turista och kolla på fotboll. Man vet inte alltid så mycket om fotboll. Men de vet att spelarna i dessa stora Londonlag tjänar mycket pengar och är därför att betrakta som beundransvärda atleter. Att gå på fotboll är således ännu ett sätt att ta del av lyxlivet i London.
Om 10-15 år kommer Arsenal vara något helt annat än vad Arsenal var för 20 år sen. Klubbens profil som den mest mäktiga arbetarklubben i London kommer att vara helt borta. Gentrifieringen kommer att slå igenom även här.
Värt att påpeka denna oundvikliga utveckling i samband med att Arsenal presenteras som ett självklart inslag i den engelska högstadivisionen.
Aston Villa
Mycket anrik förening som fortfarande inte har horat ut sig helt och hållet till den moderna fotbollen, i jämförelse med vissa andra.
Blackburn Rovers
I början av 90-talet tog Jack Walker fram sina plånbok och gjorde Rovers till ett topplag i England. De vann till och med ligan 1995. Det är senast som ett lag utöver Arsenal, Chelsea och Man United blev engelska mästare. Kommer att vara 15 år sen när den här säsongen är färdigspelad.
I dagens fotboll hade Walkers pengar inte kunnat ge så mycket. Småpotatis. Nå, det här får väl ses som ett gränsfall. Men Rovers fyller ett hörn av England som annars inte har några framgångsrika fotbollslag. De har en liten kort historia för mig. Och de är ett av få lag i England på den här nivån som ser det snygga i 50-50-matchtröjor. Ta tillbaka blå strumpor igen så är den delen komplett.
Chelsea
I början av 90-talet fanns det lite karaktär hos Chelsea. Och de hade ett vackert namn. Och de har lirat i högsta divisionen under hela den tid som jag sen barnsben följt internationell fotboll. Det får duga. För annars vet bloggens läsare vad jag tycker om den här plastikoperationen.
Coventry City
Oj, vad längesen det är som Dion Dublin var kungen av Highfield Road. Coventry var ett av de lag som jag kände för när jag inte hade fokus på favoirtlaget Liverpool. 2001 åkte laget ur den högsta divisionen för första gången i klubbens historia. Efter uppflyttning 1967 höll man sig alltså kvar i nästan 35 år. Klart en sån medelklubb förtjänar en plats i högsta serien. Trots att Highfield Road är död numer.
Läs även andra bloggares åsikter om arsenal, aston, chelsea, blackburn, coventry
Recharged
Tillbaka från en seg förkylning.
Har inte hänt så många förvånande saker under tiden. Manchesterderbyt blev rätt Hawaii och Craig Bellamy har vunnit ännu mer respekt hos mig. Milan kommer antagligen inte att ha något med ligatiteln att göra. Än minder än förra säsongen. Cagliari visar att jag bör hålla fast vid min spontana känsla att det inte blir nedflyttning. Barca och Real har gjort La Liga tråkigare än någonsin. Cred till Kåmark att han sågar TV4:s egna liga. Skulle aldrig hända hos Viasat med dess extrema kommersialism där halva studiosnacket består av reklam för Champions League. "Hörredu, Sladjan... Har inte CL börjat bli lite förutsägbar på sistonde?". Tanken i sig är roande.
Nog om det.
Jag har kommit på en mer rolig bloggidé. Jag ska gå igenom de stora ligorna och plocka fram alla de lag som jag tycker borde spela i högsta serien. Den optimala serien i respektive land.
Jag kommer att börja med England, vidare till Italien och sist Spanien.
Möjligen kommer jag fortsätta med andra ligor, men det blir i så fall lite kortare.
Men inte just nu. Sömn.
Har inte hänt så många förvånande saker under tiden. Manchesterderbyt blev rätt Hawaii och Craig Bellamy har vunnit ännu mer respekt hos mig. Milan kommer antagligen inte att ha något med ligatiteln att göra. Än minder än förra säsongen. Cagliari visar att jag bör hålla fast vid min spontana känsla att det inte blir nedflyttning. Barca och Real har gjort La Liga tråkigare än någonsin. Cred till Kåmark att han sågar TV4:s egna liga. Skulle aldrig hända hos Viasat med dess extrema kommersialism där halva studiosnacket består av reklam för Champions League. "Hörredu, Sladjan... Har inte CL börjat bli lite förutsägbar på sistonde?". Tanken i sig är roande.
Nog om det.
Jag har kommit på en mer rolig bloggidé. Jag ska gå igenom de stora ligorna och plocka fram alla de lag som jag tycker borde spela i högsta serien. Den optimala serien i respektive land.
Jag kommer att börja med England, vidare till Italien och sist Spanien.
Möjligen kommer jag fortsätta med andra ligor, men det blir i så fall lite kortare.
Men inte just nu. Sömn.
onsdag 16 september 2009
0-0
Det fanns bara en match på kartan.
Zlatan borde ha gjort mål på den där tidiga chansen han fick. Men det är inte så förvånande. Att vara en killer i straffområdet är något som han aldrig kommer att bli, i jämförelse med de allra värsta måltjuvarna. I helhet var han väl okej, men det kändes lite som att han blev sämre och sämre just längre matchen led.
Att Barca ändå förde spelet så pass och skapade de bästa chanserna trots att de var på bortaplan visade att de verkligen är de regerande mästarna.
Inter satsade i första hand på att inte släppa in något mål och gjorde det ganska bra. Vi får inte glömma att det är samma Barcelona som vann det senaste El Clásico med 6-1 på Bernabeu.
En annan intressant notering är att senast lagen möttes på San Siro var 2002/03 och att även den matchen slutade 0-0. På Camp Nou vann Barca med 3-0.
Barca åkte ut i kvarten, medan Inter faktsikt spelade semifinal i Champions League under våren. Kan det vara ett gott tecken för Morratti?
Läs även andra bloggares åsikter om barca, inter, zlatan, morratti
Zlatan borde ha gjort mål på den där tidiga chansen han fick. Men det är inte så förvånande. Att vara en killer i straffområdet är något som han aldrig kommer att bli, i jämförelse med de allra värsta måltjuvarna. I helhet var han väl okej, men det kändes lite som att han blev sämre och sämre just längre matchen led.
Att Barca ändå förde spelet så pass och skapade de bästa chanserna trots att de var på bortaplan visade att de verkligen är de regerande mästarna.
Inter satsade i första hand på att inte släppa in något mål och gjorde det ganska bra. Vi får inte glömma att det är samma Barcelona som vann det senaste El Clásico med 6-1 på Bernabeu.
En annan intressant notering är att senast lagen möttes på San Siro var 2002/03 och att även den matchen slutade 0-0. På Camp Nou vann Barca med 3-0.
Barca åkte ut i kvarten, medan Inter faktsikt spelade semifinal i Champions League under våren. Kan det vara ett gott tecken för Morratti?
Läs även andra bloggares åsikter om barca, inter, zlatan, morratti
tisdag 15 september 2009
Mästarcupen
Champions League drar igång ikväll, med bland annat Olympique de Marseille - Milan - på schemat.
Väldigt goda minnen. Inte så mycket för den första CL-finalen i historien där OM vann med 1-0 på ett mål av Basille Boli, men den första europeiska cupmatchen som jag såg, när jag var på väg att fylla 9 år, Europacupen 1990-91.
Då var turneringen alltså för mästarlagen och Milan-OM spelade i kvartsfinalen. Eller var det åttondel? Rätt säker på att det var kvart.
Första matchen i San Siro slutade 1-1, och det var returen som jag såg på SVT.
Just det. SVT. De gamla goda tiderna när man kunde sa toppfotboll på SVT. Med tidernas bästa svenska kommentator Bo Hansson.
Det var en match som OM dominerade från början till slut, med Jean-Pierre Papin och Chris Waddle som två stora frontfigurer offensivt.
Papin gjorde matchens enda mål en bit in i andra halvlek. Säsongen därpå värvades han till Milan och det var lite början på slutet för honom. Relativt sätt. Han var väl ingen dunderflopp i Italien, men ändå ett steg ner från att vara en av Europas största spelare.
Matchen tog i alla fall aldrig slut på riktigt. Några strålkastare släcktes på slutet av matchen, vilket av Andrea Galliani sågs som en anledning att försöka komma undan den ofrånkomliga förlusten. Han övertalade Milan att vägra spela, för att försöka få till omspel av något slag.
Den svenske domaren, numer vår högste höns inom domarkåren, valde därmed att ge segern till OM.
I semin slog OM ut CSKA- eller möjligen Spartak Moskva, innan man reste till San Nicola i Bari för att spela finalen mot Röda Stjärnan, som då hade i princip alla de största från det jugoslaviska landslaget.
OM dominerade matchen fullständigt, men det blev 0-0, straffar, och där var de rödvita starkare.
Det var inte kul att sova den kvällen.
Läs även andra bloggares åsikter om marseille, milan, crvena, galliani, karlsson, champions, europacupen
Väldigt goda minnen. Inte så mycket för den första CL-finalen i historien där OM vann med 1-0 på ett mål av Basille Boli, men den första europeiska cupmatchen som jag såg, när jag var på väg att fylla 9 år, Europacupen 1990-91.
Då var turneringen alltså för mästarlagen och Milan-OM spelade i kvartsfinalen. Eller var det åttondel? Rätt säker på att det var kvart.
Första matchen i San Siro slutade 1-1, och det var returen som jag såg på SVT.
Just det. SVT. De gamla goda tiderna när man kunde sa toppfotboll på SVT. Med tidernas bästa svenska kommentator Bo Hansson.
Det var en match som OM dominerade från början till slut, med Jean-Pierre Papin och Chris Waddle som två stora frontfigurer offensivt.
Papin gjorde matchens enda mål en bit in i andra halvlek. Säsongen därpå värvades han till Milan och det var lite början på slutet för honom. Relativt sätt. Han var väl ingen dunderflopp i Italien, men ändå ett steg ner från att vara en av Europas största spelare.
Matchen tog i alla fall aldrig slut på riktigt. Några strålkastare släcktes på slutet av matchen, vilket av Andrea Galliani sågs som en anledning att försöka komma undan den ofrånkomliga förlusten. Han övertalade Milan att vägra spela, för att försöka få till omspel av något slag.
Den svenske domaren, numer vår högste höns inom domarkåren, valde därmed att ge segern till OM.
I semin slog OM ut CSKA- eller möjligen Spartak Moskva, innan man reste till San Nicola i Bari för att spela finalen mot Röda Stjärnan, som då hade i princip alla de största från det jugoslaviska landslaget.
OM dominerade matchen fullständigt, men det blev 0-0, straffar, och där var de rödvita starkare.
Det var inte kul att sova den kvällen.
Läs även andra bloggares åsikter om marseille, milan, crvena, galliani, karlsson, champions, europacupen
måndag 14 september 2009
Avrundning
Helgens första stora grej var Adebayors möte med Arsenal. Ni vet nog alla vad som hände. Han gjorde mål. Han hånade sina gamla belackare i Arsenalklacken. Han överfölls av sina gamla lagkamrater och han överföll sina gamla lagkamrater. Men efteråt kramade han de som han inte bråkat med tidigare.
Angående det här med att håna publiken är lite komplicerat.
Egentligen tycker jag att det ska finnas kommunikation mellan spelare och publik på gott och ont.
Men i England har ju kontrollen över supportrarna varit stenhård de senaste tjugo åren, och blir bara värre och värre. Jag kan bara säga att Adebayor inte hade vågat göra som han gjorde i Italien. Så det blir ju lite fegt i sammanhanget, även om det ramlade ner lite föremål ändå, och Arsenalklacken såg sådär skönt uppjagade ut och vem är jag att förneka min förtjusning över att se lite äkta vrede på de engelska arenorna igen.
Jag känner inte starkt för någon av de båda parterna, men efter att ha läst Erik Nivas inlägg på Bank o Niva-bloggen kan jag säga att det lutar mot att jag stöder Adebayor. Alla som lyfter fram fotbollens sociala verklighet, sina egna bakgrund, vinner mina sympatier. Han är inte min hjälte för det, men ändå.
* * *
De senaste åren har vi framförallt i Serie A vant oss vid att i början tycka oss se några utmanare till toppstriden, bara för att se ordningen återställas, ibland tidigare än man kan vänta sig.
Den här gången har jättarna kört gasen i botten redan från början. Även om lagen från Genua har hundraprocentigt poängintag, räknar jag inte alls med någon av dem. Mycket möjligt att Samp kan störa Milan och Fiorentina (om Cassano är hel) och att Genoa rentav kan placera sig före de nämnda, men de är helt chanslösa mot Juve och Inter.
Med tanke på Barca och Reals kapacitet på pappret lär det inte heller bli några störande moment i Spanien.
Ironiskt nog är det det förutsägbara PL som i Spurs och City har visat några möjliga utmanare. Men Spurs hemmaförlust mot United markerar att de inte har något att komma med i längden, och Citys eventuella intrång i Top 4 innebär inte att de för den sakens skull kan vinna ligan.
* * *
Livorno har återgått till helrött efter att ha spelat med svarta shorts- och strumpor de fyra senaste säsongerna. 0-0 mot Milan gav lite 05-vibbar, när Corrado Colombo gjorde matchens enda mål i en regning match på söndageftermiddagen.
Då var Milan ett helt annat lag...
Juventus är tillbaka på alla möjliga sätt. Lazio rånas på ett mål. Ingen förstår varför den har dömts bort, men i efterhand är det ingen som bryr sig. Så som det brukade se ut innan Calciopoli.
Cagliari har svårt att göra mål. Väldigt svårt. På tre matcher har man bara mäktat med ett straffmål. Kanske är just den siffran något av en slump, men just nu saknas Acquafresca något oerhört. Och Allegri envisas med att spela med Jeda och Larrivey högst upp. Den sistnämnde gillar jag som "person", men vad har han för sportsliga kvaliteter? Svårt att se det.
Acquafrescas tilltänkta ersättare, 40 miljoner-mannen Nenê, får väldigt lite speltid. What gives?
Men förlusten mot Fiorentina borta har mest fått mig att tänka på vilken idiot jag är som följer dessa matcher mot motståndare som är så in i helvete mer mäktiga än oss ekonomiskt. Vi agerar bräda åt dem. Patetiskt.
Jag tyckte att Atalanta hade ett oförskämt bra lag offensivt, men nu står de blåsvarta efter tre omgångar utan att ha gjort ett enda mål. De har mött bra motstånd, men varken Lazio, Genoa eller Sampdoria har något monsterförsvar att uppvisa. Något är fel.
Ändå är jag övertygad om att Acquafresca inom kort kommer igång och börjar ösa in mål.
Vad händer mer... Chievo vann med 2-0 borta mot Bologna. Den måste ha svidit lika mycket för de rödblå som det gjorde för mig när jag såg Siena komma till Sant'Elia och vinna med 3-1. Därmed blir jag också alltmer övertygad om att Chievo kommer att få en ganska bekväm säsong till mötes. Jag tog en chansning när jag tippade laget jumbo.
Och så är Bari fortfarande obesegrat i Serie A, trots bortaresor till Palermo och Milano. Jag hoppas att det vänder. Jag vill ha Bari i Serie A. San Nicola är en väldigt vacker arena i min smak (jag verkar nästan vara unik här), men det ska inte ske på Cagliaris bekostnad, och den risken finns definitivt.
Resten har ni hört redan.
* * *
Att Zlatan och Messis samarbete vid 2-0-målet mot Getafe är säsongens snyggaste måls hittills vet ni nog redan.
Jag är annars väldigt fascinerad av Barcas andraställ. Är det orange, rosa eller en blandning? Snyggt hursomhelst. Inte ofta som jag godkänner ultramoderna varianter, men denna ser tilltalande ut.
Angående det här med att håna publiken är lite komplicerat.
Egentligen tycker jag att det ska finnas kommunikation mellan spelare och publik på gott och ont.
Men i England har ju kontrollen över supportrarna varit stenhård de senaste tjugo åren, och blir bara värre och värre. Jag kan bara säga att Adebayor inte hade vågat göra som han gjorde i Italien. Så det blir ju lite fegt i sammanhanget, även om det ramlade ner lite föremål ändå, och Arsenalklacken såg sådär skönt uppjagade ut och vem är jag att förneka min förtjusning över att se lite äkta vrede på de engelska arenorna igen.
Jag känner inte starkt för någon av de båda parterna, men efter att ha läst Erik Nivas inlägg på Bank o Niva-bloggen kan jag säga att det lutar mot att jag stöder Adebayor. Alla som lyfter fram fotbollens sociala verklighet, sina egna bakgrund, vinner mina sympatier. Han är inte min hjälte för det, men ändå.
* * *
De senaste åren har vi framförallt i Serie A vant oss vid att i början tycka oss se några utmanare till toppstriden, bara för att se ordningen återställas, ibland tidigare än man kan vänta sig.
Den här gången har jättarna kört gasen i botten redan från början. Även om lagen från Genua har hundraprocentigt poängintag, räknar jag inte alls med någon av dem. Mycket möjligt att Samp kan störa Milan och Fiorentina (om Cassano är hel) och att Genoa rentav kan placera sig före de nämnda, men de är helt chanslösa mot Juve och Inter.
Med tanke på Barca och Reals kapacitet på pappret lär det inte heller bli några störande moment i Spanien.
Ironiskt nog är det det förutsägbara PL som i Spurs och City har visat några möjliga utmanare. Men Spurs hemmaförlust mot United markerar att de inte har något att komma med i längden, och Citys eventuella intrång i Top 4 innebär inte att de för den sakens skull kan vinna ligan.
* * *
Livorno har återgått till helrött efter att ha spelat med svarta shorts- och strumpor de fyra senaste säsongerna. 0-0 mot Milan gav lite 05-vibbar, när Corrado Colombo gjorde matchens enda mål i en regning match på söndageftermiddagen.
Då var Milan ett helt annat lag...
Juventus är tillbaka på alla möjliga sätt. Lazio rånas på ett mål. Ingen förstår varför den har dömts bort, men i efterhand är det ingen som bryr sig. Så som det brukade se ut innan Calciopoli.
Cagliari har svårt att göra mål. Väldigt svårt. På tre matcher har man bara mäktat med ett straffmål. Kanske är just den siffran något av en slump, men just nu saknas Acquafresca något oerhört. Och Allegri envisas med att spela med Jeda och Larrivey högst upp. Den sistnämnde gillar jag som "person", men vad har han för sportsliga kvaliteter? Svårt att se det.
Acquafrescas tilltänkta ersättare, 40 miljoner-mannen Nenê, får väldigt lite speltid. What gives?
Men förlusten mot Fiorentina borta har mest fått mig att tänka på vilken idiot jag är som följer dessa matcher mot motståndare som är så in i helvete mer mäktiga än oss ekonomiskt. Vi agerar bräda åt dem. Patetiskt.
Jag tyckte att Atalanta hade ett oförskämt bra lag offensivt, men nu står de blåsvarta efter tre omgångar utan att ha gjort ett enda mål. De har mött bra motstånd, men varken Lazio, Genoa eller Sampdoria har något monsterförsvar att uppvisa. Något är fel.
Ändå är jag övertygad om att Acquafresca inom kort kommer igång och börjar ösa in mål.
Vad händer mer... Chievo vann med 2-0 borta mot Bologna. Den måste ha svidit lika mycket för de rödblå som det gjorde för mig när jag såg Siena komma till Sant'Elia och vinna med 3-1. Därmed blir jag också alltmer övertygad om att Chievo kommer att få en ganska bekväm säsong till mötes. Jag tog en chansning när jag tippade laget jumbo.
Och så är Bari fortfarande obesegrat i Serie A, trots bortaresor till Palermo och Milano. Jag hoppas att det vänder. Jag vill ha Bari i Serie A. San Nicola är en väldigt vacker arena i min smak (jag verkar nästan vara unik här), men det ska inte ske på Cagliaris bekostnad, och den risken finns definitivt.
Resten har ni hört redan.
* * *
Att Zlatan och Messis samarbete vid 2-0-målet mot Getafe är säsongens snyggaste måls hittills vet ni nog redan.
Jag är annars väldigt fascinerad av Barcas andraställ. Är det orange, rosa eller en blandning? Snyggt hursomhelst. Inte ofta som jag godkänner ultramoderna varianter, men denna ser tilltalande ut.
Läs även andra bloggares åsikter om adebayor, arsenal, acquafresca, bari, livorno, cagliari, nene, larrivey, chievo, barcelona, zlatan
torsdag 10 september 2009
Nu ska England vinna VM igen
... Fabio Capello har gjort England till en vinstmaskin och det är bara att lyfta på hatten. Mindre tilltalande är att snacket om Englands potential att vinna VM åter är i luften. När ska folk lära sig? England var riktigt starkt i kvalet även med Sven-Gröan Eriksson. Och även han byggde sitt lag på disciplin. Kanske är England mer redo för den stilen idag, kanske är laget i helhet bättre. Men det måste ändå sättas på prov innan man åter börjar tala om att England ska kunna ro hem guldet efter 44 år.
Hur det nu ska gå till. England har en forward av yttersta klass, två bra mittbackar och en av världens bästa mittfältare. Utöver det ser det ganska tunt ut.
* * *
Diego ligger illa till nu. Jag kände mig ensam som skeptiker när han utnämndes till ny tränare för Argentina förra året, men nu är kritikerna inte nådiga. Jag var skeptisk för att Diego inte direkt har spenderat sina år som fotbollspensionär till att analysera fotboll och bilda sig som analytiker. I efterhand känns det som att det var vissa mäktiga profilers önskemål att han som en man av folket med en stark röst skulle tappa i status.
Argentina behöver fyra poäng för att troligen klara playoffplatsen. Tre av dem kommer att ros hem utan problem mot Peru hemma. Sen väntar en tung match borta mot Uruguay. Borta har Argentina varit dåligt. Igår var man genomusla. Även Messi.
Största hotet är hursomhelst Colombia, som har det enklaste schemat kvar, förutsatt att Paraguay släpper på sina krafter i den sista omgången när de båda möts, då de rödvita igår säkrade en plats i VM.
Bilder som visar varför Uruguay utöver sin historia förtjänar ännu ett VM:
Hur det nu ska gå till. England har en forward av yttersta klass, två bra mittbackar och en av världens bästa mittfältare. Utöver det ser det ganska tunt ut.
* * *
Diego ligger illa till nu. Jag kände mig ensam som skeptiker när han utnämndes till ny tränare för Argentina förra året, men nu är kritikerna inte nådiga. Jag var skeptisk för att Diego inte direkt har spenderat sina år som fotbollspensionär till att analysera fotboll och bilda sig som analytiker. I efterhand känns det som att det var vissa mäktiga profilers önskemål att han som en man av folket med en stark röst skulle tappa i status.
Argentina behöver fyra poäng för att troligen klara playoffplatsen. Tre av dem kommer att ros hem utan problem mot Peru hemma. Sen väntar en tung match borta mot Uruguay. Borta har Argentina varit dåligt. Igår var man genomusla. Även Messi.
Största hotet är hursomhelst Colombia, som har det enklaste schemat kvar, förutsatt att Paraguay släpper på sina krafter i den sista omgången när de båda möts, då de rödvita igår säkrade en plats i VM.
Bilder som visar varför Uruguay utöver sin historia förtjänar ännu ett VM:
Läs även andra bloggares åsikter om england, capello, svennis, argentina, maradona, uruguay
måndag 7 september 2009
Kval
Jaha, jaha... Det var ett tag sen.
Ingen idé att gå tillbaka och analysera den alltid högintressanta senaste omgången av Serie A. Kan bara konstatera att Cagliaris torsk hemma mot Siena (1-3), inledde en ny höst av ångest för mig. Cagliari är därmed det enda laget av de som kan åka ut som nu har torskat mot en annat lag från samma krets på hemmaplan. Det är illa nog det, men spelschemat innebär även att inte förrän oktober får laget chansen att börja vinna matcher. Fiorentina och Inter närmast är out of the question. Visst slogs Juventus borta förra säsongen, men det var under en kväll där laget hade noll press på sig. Jag tror dessutom att Fiorentina inte är tillräckligt bekvämt i rollen som topplag att man tillåter en förlust hemma mot sarderna, och att Inter är snäppet vassare än Juventus i februari 2009.
Dock så har Daniele Dessena anlänt på lån, och det ger mig lite schyssta vibbar, så att säga.
Nåväl, till det som är mest intressant för tillfället.... Kvalet.
I Concacaf-kvalet tog Mexiko en oerhört meriterande bortaseger på 3-0 mot Costa Rica. Det är inte i dessa matcher som Mexiko brukar samla sina poäng, så normalt hade jag flaggat för klar avancemang här. Men nu har Honduras gjort detta kvalet besvärligt för de som har börjat vänja sig vid att abonnera på en VM-plats. Honduras, USA, Mexiko och Costa Rica ligger alla mellan 12-13p med tre matcher kvar att spela. Jag tror att Mexiko tar hem detta, men de får nog då se till att ta minst 5p av de återstående matcherna. Om inte mer.
I Europa...
Tjeckien och Portugal är på god väg att missa VM. Framförallt tjeckerna, trots att de lyckades hindra sina gamla bröder från att säkra sina första storturnering i nationens korta historia.
Det kommer som vanligt att leda till en massa onyanserade kommentarer om att Europa borde ha fler platser i VM, och att den logiken är självklar av det enkla faktum att Portugal (om det nu blir så) inte spelar VM, till skillnad från Japan eller Tunisien.
Men det är inte Afrika och Asiens fel om europeiska toppnationer misslyckas att kvala in. Det ser dessutom ut att bli så att vi får Slovakien i VM medan Nigeria stannar hemma. Vem tror på allvar att Slovakien är ett bättre fotbollslag än Nigeria sett till spelare i landslaget?
Hursom...
Angående Zlatans mål vill jag bara poängtera att jämförelsen med hans senaste mål mot Ungern borta (2005) håller, men att likställa det är inte korrekt. Desperationen var inte lika stor den gången. Sveriges chanser att nå VM var då fortfarande rätt stora. Men som det såg ut i lördags hade en oavgjord resultat i praktiken inneburit slut på drömmen om att ens skaffa en playoffplats. Det var jag inte ens medveten om i det läget. Då hade det kanske inte ens räckt med att slå Danmark borta.
Nu lär det stå mellan Sverige och Portugal, och det kommer att bli en målskillnadsaffär.
Danmark behöver kryss mot Sverige för att i praktiken säkra gruppsegern. Då behöver man bara slå Ungern hemma i Köpenhamn, så är saken biff.
Och det utgår jag ifrån. Jag tror inte att Sverige vinner i Köpenhamn. Även om vi skulle argumentera oss fram till att Sverige är bättre än Danmark, kommer skillnaden aldrig vara så tydlig att vi kan räkna med att vinna i Köpenhamn, i ett sånt avgörande skede för danskarna. Att det blev en tilldömd 3-0-seger för två år sen gör inte saken sämre. Danskarna kommer inte att låta det hända igen. Jag säger inte att det är omöjligt, för det här är fotboll. Men det kommer att kräva mycket tur. Henke, Ibra och Källström får helt enkelt ta på sig att de inte satte sina lägen på nationaldagen. Där blev Danmarks övertag i gruppen för stort.
Sverige ska nog snarare se till att inte torska. Om det står 1-1 med 20 minuter kvar, då är det dags för en ny due-due, eller uno-uno i ett sånt läge. Möjligheten att slå ut Portugal från VM finns inte, men möjligheten att klia varandras ryggar finns. Danmark får en plats i VM, och Sverige får chansen att göra det.
Portugal kommer att pulverisa Ungern i dubbelmötet som väntar. Sedan avslutar man mot Malta i Guimaraes. Det verkar väldigt otäckt.
Sverige får se till att behandla Maltamatchen nu på onsdag som en VM-final. Man måste spela med sina allra bästa spelare, försvaret måste ha fullt fokus, och man ska in i 90:e minuten göra så många mål som det bara går. För att slå Malta borta med 9-0 känns nästan som en mer realistisk uppgift än att slå Danmark borta. Malta är inte San Marino, men ärligt talat, vad bryr sig malteserna om resultatet när de redan ligger under med 0-4 t ex.? Då måste motivation + klass slå motivationsbrist + heder.
Ingen idé att gå tillbaka och analysera den alltid högintressanta senaste omgången av Serie A. Kan bara konstatera att Cagliaris torsk hemma mot Siena (1-3), inledde en ny höst av ångest för mig. Cagliari är därmed det enda laget av de som kan åka ut som nu har torskat mot en annat lag från samma krets på hemmaplan. Det är illa nog det, men spelschemat innebär även att inte förrän oktober får laget chansen att börja vinna matcher. Fiorentina och Inter närmast är out of the question. Visst slogs Juventus borta förra säsongen, men det var under en kväll där laget hade noll press på sig. Jag tror dessutom att Fiorentina inte är tillräckligt bekvämt i rollen som topplag att man tillåter en förlust hemma mot sarderna, och att Inter är snäppet vassare än Juventus i februari 2009.
Dock så har Daniele Dessena anlänt på lån, och det ger mig lite schyssta vibbar, så att säga.
Nåväl, till det som är mest intressant för tillfället.... Kvalet.
I Concacaf-kvalet tog Mexiko en oerhört meriterande bortaseger på 3-0 mot Costa Rica. Det är inte i dessa matcher som Mexiko brukar samla sina poäng, så normalt hade jag flaggat för klar avancemang här. Men nu har Honduras gjort detta kvalet besvärligt för de som har börjat vänja sig vid att abonnera på en VM-plats. Honduras, USA, Mexiko och Costa Rica ligger alla mellan 12-13p med tre matcher kvar att spela. Jag tror att Mexiko tar hem detta, men de får nog då se till att ta minst 5p av de återstående matcherna. Om inte mer.
I Europa...
Tjeckien och Portugal är på god väg att missa VM. Framförallt tjeckerna, trots att de lyckades hindra sina gamla bröder från att säkra sina första storturnering i nationens korta historia.
Det kommer som vanligt att leda till en massa onyanserade kommentarer om att Europa borde ha fler platser i VM, och att den logiken är självklar av det enkla faktum att Portugal (om det nu blir så) inte spelar VM, till skillnad från Japan eller Tunisien.
Men det är inte Afrika och Asiens fel om europeiska toppnationer misslyckas att kvala in. Det ser dessutom ut att bli så att vi får Slovakien i VM medan Nigeria stannar hemma. Vem tror på allvar att Slovakien är ett bättre fotbollslag än Nigeria sett till spelare i landslaget?
Hursom...
Angående Zlatans mål vill jag bara poängtera att jämförelsen med hans senaste mål mot Ungern borta (2005) håller, men att likställa det är inte korrekt. Desperationen var inte lika stor den gången. Sveriges chanser att nå VM var då fortfarande rätt stora. Men som det såg ut i lördags hade en oavgjord resultat i praktiken inneburit slut på drömmen om att ens skaffa en playoffplats. Det var jag inte ens medveten om i det läget. Då hade det kanske inte ens räckt med att slå Danmark borta.
Nu lär det stå mellan Sverige och Portugal, och det kommer att bli en målskillnadsaffär.
Danmark behöver kryss mot Sverige för att i praktiken säkra gruppsegern. Då behöver man bara slå Ungern hemma i Köpenhamn, så är saken biff.
Och det utgår jag ifrån. Jag tror inte att Sverige vinner i Köpenhamn. Även om vi skulle argumentera oss fram till att Sverige är bättre än Danmark, kommer skillnaden aldrig vara så tydlig att vi kan räkna med att vinna i Köpenhamn, i ett sånt avgörande skede för danskarna. Att det blev en tilldömd 3-0-seger för två år sen gör inte saken sämre. Danskarna kommer inte att låta det hända igen. Jag säger inte att det är omöjligt, för det här är fotboll. Men det kommer att kräva mycket tur. Henke, Ibra och Källström får helt enkelt ta på sig att de inte satte sina lägen på nationaldagen. Där blev Danmarks övertag i gruppen för stort.
Sverige ska nog snarare se till att inte torska. Om det står 1-1 med 20 minuter kvar, då är det dags för en ny due-due, eller uno-uno i ett sånt läge. Möjligheten att slå ut Portugal från VM finns inte, men möjligheten att klia varandras ryggar finns. Danmark får en plats i VM, och Sverige får chansen att göra det.
Portugal kommer att pulverisa Ungern i dubbelmötet som väntar. Sedan avslutar man mot Malta i Guimaraes. Det verkar väldigt otäckt.
Sverige får se till att behandla Maltamatchen nu på onsdag som en VM-final. Man måste spela med sina allra bästa spelare, försvaret måste ha fullt fokus, och man ska in i 90:e minuten göra så många mål som det bara går. För att slå Malta borta med 9-0 känns nästan som en mer realistisk uppgift än att slå Danmark borta. Malta är inte San Marino, men ärligt talat, vad bryr sig malteserna om resultatet när de redan ligger under med 0-4 t ex.? Då måste motivation + klass slå motivationsbrist + heder.
För att lägga upp det mer konkret, följande matcher är nu relevanta:
Albanien - Danmark
Danmark - Sverige
Danmark - Ungern
Malta - Sverige
Sverige - Albanien
Ungern - Portugal
Portugal - Ungern
Portugal - Malta
Danmark är statistikt klart för VM om man tar minst fem poäng på de återstående matcherna. Sverige kan max få 21 och Portugal kan max få 19. Realistiskt är att Sverige tar en pinne i Köpenhamn och vinner de andra två, medan Portugal förstås vinner allt som är kvar. Då blir det en målskillnadsaffär om andraplatsen.
Danmark löper en teoretisk chans att missa VM-platsen. För att det ska hända krävs att man förlorar mot Sverige och tar max en poäng mot Albanien borta.
onsdag 2 september 2009
Reflektioner kring Spallettis avsked
Luciano Spallettis tid med Roma är historia. Det är ingen dynasti han lämnar efter sig, men väl Romas näst starkaste era de senaste 20 åren.
Folk brukar hylla spelare som slutar med något - ibland hela karriären - när de står på toppen, men jag vet inte om jag tycker att det är rätt. Snarare bör man sluta i tid. Det är väl fortfarande inte helt klart om Spalletti har fått sparken eller om han själv gett upp. Men det har väl blivit uppenbart att hans tid är förbi. Förra säsongen började Romas kurva att peka neråt och på ett helt år har inte Spalletti lyckats vända trenden. Då vet alla supportrar att bättre än såhär kan det inte bli. Då kan man tycka att det är rätt tid att sluta. Eller rätt tid av klubben att göra sig av med honom, vilket som. Så, samtidigt som många är nostalgiskt dystra över detta, är det också så att han har fått oerhört mycket kritik under det senaste året, för sin passivitet under matcherna. Det gick också väldigt snabbt för Roma att gå från att vara titelkandidat till att vara ett okej lag på den övre halvan, med en fjärdeplacering som det enda möjliga att slåss för i ligan.
Det är lite konstigt. För den trupp som Spalletti förfogade fram till idag, var inte så annorlunda mot den som i över 50 minuter gjorde Roma till italienska mästare i maj 2008. Mancini och Giuly är de som saknas. Mancini var mest ett problembarn på slutet, och Giuly var inte helt given i startelvan.
Kontinuitet brukar annars vara ett nyckelord i dessa sammanhang. Men, men... Fotbollen är mer svåranalyserad än vad vi ofta tänker.
För mig personligen är inte Spallettieran för Roma något som jag åtminstone i dagsläget håller så varmt om hjärtat. Kanske blev jag less på att Roma blev alla "neutrala"s älsklingslag här i Sverige. Och det kom från att Roma innan var ett ganska hatat lag. Med Cassano och Totti som frontfigurer var det många som såg Roma som ett gäng unga divor utan hyfs. Men jag gillade dem och det var något härligt med dessa oslipade spelare, som ändå spelade så vackert i sina bästa stunder. Hårdheten var mental snarare än fysisk (som med Inter). Men sportsligt sett så ledde klubbens värvningspolicy till att Roma inte längre kunde vara en titelaspirant. Med policy menar jag en svaghet för spelare som på ett ellet annat sätt förde med sig trubbel, både på- och utanför plan. Dacourt, Cufré, Mexes...
Nu måste jag göra en paus i bloggandet för jag får minnesbilder av hur Mexes blir utvisad på San Siro säsongen 2004/05, när Sinisa Mihajlovic med två frisparksmål leder Inter till en 2-0-seger mot de röda. På vägen ut från plan tittar Mexes upp mot Inters Curva Nord och bjuder på ironiska slängkyssar. Hur kan man inte älska ett sånt lag?
... Mido, Abel Xavier... Och allt detta utan att man räknar de som redan fanns. Som Cassano, Zebina, Panucci etc. För att inte glömma er pupone själv, Francesco Totti. Pojken som var kapten för bäbisar.
En komplex blandning av skönhet och... Fulhet?
Sen var man ju också extra stiliga med sina dräkter på den tiden. Slutet på det råkade sammanfalla ungefär med Spallettis ankomst till klubben.
Läs även andra bloggares åsikter om spalletti, roma, totti, cassano, mexes, mihajlovic
Folk brukar hylla spelare som slutar med något - ibland hela karriären - när de står på toppen, men jag vet inte om jag tycker att det är rätt. Snarare bör man sluta i tid. Det är väl fortfarande inte helt klart om Spalletti har fått sparken eller om han själv gett upp. Men det har väl blivit uppenbart att hans tid är förbi. Förra säsongen började Romas kurva att peka neråt och på ett helt år har inte Spalletti lyckats vända trenden. Då vet alla supportrar att bättre än såhär kan det inte bli. Då kan man tycka att det är rätt tid att sluta. Eller rätt tid av klubben att göra sig av med honom, vilket som. Så, samtidigt som många är nostalgiskt dystra över detta, är det också så att han har fått oerhört mycket kritik under det senaste året, för sin passivitet under matcherna. Det gick också väldigt snabbt för Roma att gå från att vara titelkandidat till att vara ett okej lag på den övre halvan, med en fjärdeplacering som det enda möjliga att slåss för i ligan.
Det är lite konstigt. För den trupp som Spalletti förfogade fram till idag, var inte så annorlunda mot den som i över 50 minuter gjorde Roma till italienska mästare i maj 2008. Mancini och Giuly är de som saknas. Mancini var mest ett problembarn på slutet, och Giuly var inte helt given i startelvan.
Kontinuitet brukar annars vara ett nyckelord i dessa sammanhang. Men, men... Fotbollen är mer svåranalyserad än vad vi ofta tänker.
För mig personligen är inte Spallettieran för Roma något som jag åtminstone i dagsläget håller så varmt om hjärtat. Kanske blev jag less på att Roma blev alla "neutrala"s älsklingslag här i Sverige. Och det kom från att Roma innan var ett ganska hatat lag. Med Cassano och Totti som frontfigurer var det många som såg Roma som ett gäng unga divor utan hyfs. Men jag gillade dem och det var något härligt med dessa oslipade spelare, som ändå spelade så vackert i sina bästa stunder. Hårdheten var mental snarare än fysisk (som med Inter). Men sportsligt sett så ledde klubbens värvningspolicy till att Roma inte längre kunde vara en titelaspirant. Med policy menar jag en svaghet för spelare som på ett ellet annat sätt förde med sig trubbel, både på- och utanför plan. Dacourt, Cufré, Mexes...
Nu måste jag göra en paus i bloggandet för jag får minnesbilder av hur Mexes blir utvisad på San Siro säsongen 2004/05, när Sinisa Mihajlovic med två frisparksmål leder Inter till en 2-0-seger mot de röda. På vägen ut från plan tittar Mexes upp mot Inters Curva Nord och bjuder på ironiska slängkyssar. Hur kan man inte älska ett sånt lag?
... Mido, Abel Xavier... Och allt detta utan att man räknar de som redan fanns. Som Cassano, Zebina, Panucci etc. För att inte glömma er pupone själv, Francesco Totti. Pojken som var kapten för bäbisar.
En komplex blandning av skönhet och... Fulhet?
Sen var man ju också extra stiliga med sina dräkter på den tiden. Slutet på det råkade sammanfalla ungefär med Spallettis ankomst till klubben.
Läs även andra bloggares åsikter om spalletti, roma, totti, cassano, mexes, mihajlovic
tisdag 1 september 2009
Mål och anpassning
En del av Zlatans storhet har under åren visats av att han aldrig har haft några anpassningssvårigheter när han först har gått upp sig ordentligt i omgivning, först från Malmö till Ajax, och sen Ajax till Juventus, och därfter en stor och omtalad flytt till Inter. Jag minns inte hans Ajax-debut men i Italien gjorde han till och med mål direkt i sin debut. Det är ganska ovanligt att komma in och ta en sån stor roll direkt som han har gjort.
Men onekligen har det gått lite trögare med Barcelona. Här har han faktsikt haft lite anpassningsproblem. Om det beror på att det har varit vänskapsmatcher och så vidare, vet jag inte. Kanske har han själv alldeles för stor respekt för Barca, vilket hämmar hans spel, på samma sätt som det ibland har gjort i Champions, där det har blivit mycket surr om hur lite mål han gör.
Som jag också har skrivit tidigare känner jag att även svensk medias beskrivning av Zlatans flytt är lite tveksam. Man får bilden av att Inter är en klubb av samma kaliber som Sampdoria, Real Betis eller Tottenham, när man läser om vilken enorm grej det är att Zlatan nu har skrivit på för Barcelona.
Nåväl, nur gjorde han sitt mål i debuten och det kommer att underlätta mycket. Det borde inte hänga på målen. Zlatan är inte samma målspruta som Eto'o, det är inte hans mål som har gjort honom till en av de största i världen. Men, fotbollsvärlden kan vara lite ytlig ibland.
För att ta exempel, Zlatans genombrott som en riktig stor spelare kom hösten 2005 med Juventus. Han gjorde 16 mål säsongen innan, men de första månaderna av den andra säsongen var han alldeles briljant. Han gjorde färre mål, men spelare mycket smartare, mycket mer avslappnat. Det fick han också mycket beröm för. Men så hamnade han i en svacka kring julen och fram till resten av säsongen. I efterhand förklaras också hela säsongen som en stor besvikelse, främst med hänvisning till att han inte gjorde fler än 7 mål i ligan. När minnet sviker, litar man sig på siffror, och så blir det bara fel.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, barcelona, juventus, inter
Men onekligen har det gått lite trögare med Barcelona. Här har han faktsikt haft lite anpassningsproblem. Om det beror på att det har varit vänskapsmatcher och så vidare, vet jag inte. Kanske har han själv alldeles för stor respekt för Barca, vilket hämmar hans spel, på samma sätt som det ibland har gjort i Champions, där det har blivit mycket surr om hur lite mål han gör.
Som jag också har skrivit tidigare känner jag att även svensk medias beskrivning av Zlatans flytt är lite tveksam. Man får bilden av att Inter är en klubb av samma kaliber som Sampdoria, Real Betis eller Tottenham, när man läser om vilken enorm grej det är att Zlatan nu har skrivit på för Barcelona.
Nåväl, nur gjorde han sitt mål i debuten och det kommer att underlätta mycket. Det borde inte hänga på målen. Zlatan är inte samma målspruta som Eto'o, det är inte hans mål som har gjort honom till en av de största i världen. Men, fotbollsvärlden kan vara lite ytlig ibland.
För att ta exempel, Zlatans genombrott som en riktig stor spelare kom hösten 2005 med Juventus. Han gjorde 16 mål säsongen innan, men de första månaderna av den andra säsongen var han alldeles briljant. Han gjorde färre mål, men spelare mycket smartare, mycket mer avslappnat. Det fick han också mycket beröm för. Men så hamnade han i en svacka kring julen och fram till resten av säsongen. I efterhand förklaras också hela säsongen som en stor besvikelse, främst med hänvisning till att han inte gjorde fler än 7 mål i ligan. När minnet sviker, litar man sig på siffror, och så blir det bara fel.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, barcelona, juventus, inter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)