Efter tre mästerskap och 7-8 år av urverksfotboll lyckades Tyskland till slut vinna ett mästerskap. Inför VM hade man på 24 år bara varit med i en VM-final och inte vunnit någon titel. Det kan man jämföra med åren 1954-1990, 36 år då man var med i sex finaler och vann tre av dem.
På senare år hade man frågat sig om det nya Tyskland överhuvudtaget hade det i sig att vinna som de gamla svinen från 80-talet. Svaret blev ja, men när man tänker tillbaka på matcherna mot Algeriet och Argentina minns man att det hängde på såna små marginaler att det faktiskt finns fog för att ifrågasätta detta Tyskland. De vann kanske inte för att de var bäst, utan för att de var minst dåliga. Med det sagt finns det inga perfekta landslag, och defensivt - Tysklands enda svaghet - ser det sådär ut hos de flesta lagen idag, eftersom den biten har nedprioriterats under det senast decenniet. Så på frågan om det var välförtjänt kan man väl säga att Tyskland spelat till sig detta över en längre period; sedan 2008 har man ständigt varit en kandidat till världens bästa landslag.
 |
| Kroos gör 3-0-målet som får Brasilien att kollapsa totalt. Tyskland skriver VM-historia. |
Till skillnad från vissa andra landslag har Tyskland redan ordnat framtiden. Tysk fotboll mår helt enkelt väldigt bra just nu och inte ens lagets nyckelspelare är särskilt gamla, även om man bör börja slussa bort dem (hörde att Lahm redan tagit avsked från landslagsspel). Alltså har man en god chans att bli första laget att försvara en VM-titel sedan Brasilien för 52 år sen.
Siffror
6 segrar
1 oavgjord
0 förluster
18 gjorda mål
4 insläppta mål
2. Argentina
Då Argentina spelmässigt inte gjorde något spektakulärt eller överhuvudtaget utmärkande, är det nog mest den statistiska noteringen - att man bröt det som vissa kallar Maradonaförbannelsen - som man sammanfattningsvis tänker på. Det tog alltså över fem VM för Argentina att ta sig till en semifinal, och väl där tog man sig ända till final, precis som senast, och precis som senast mötte man (Väst)Tyskland och förlorade med 0-1.
Och under VM:s slutskede insåg jag mer än någonsin tidigare att en sak som jag har saknat från alla de där VM:en efter VM 90 ju är Argentinas närvaro i det absoluta slutskedet. Det är rätt självklart när man tänker efter. Det mest konkreta som saknas från ett EM är ju att världens två givna aspiranter på världsherraväldet - Brasilien och Argentina - inte finns för att mäta styrkan mot de europeiska toppländerna. Sedan VM 90 har Brasilien ofta varit där, men Argentina som inte minst under hela 2000-talet har haft en överflöd av stjärnspelare har alltså aldrig tagit sig vidare från en kvartsfinal utan Diego Armando Maradona (utanför landets egna gränder). Dessutom präglas vi alla av vår uppväxt, och som VM 90-barn såg jag Argentina som regerande världsmästare ta sig till final via flera riktigt tunga matcher, och det följdes upp med framgångar i Copa America 1991 och 1993. Jag är långt ifrån ensam, men jag kan säga att Argentina med sin närvaro skänker en särskild prestige till VM och det vill man gärna ha alldeles på slutet.
 |
| Higuain gör det enda målet i kvartsfinalen mot Belgien som Argentina kontrollerar. |
Sammantaget är not argentinarna nöjda med sin prestation. Just den historiska bakgrunden med de där 24 åren gör att man kanske inte grämer sig sådär enormt över att inte ha vunnit finalen.
Samtidigt, när man tänker efter hur det såg ut i finalen gör det nog ändå lite ont. Higuain och framförallt Palacio (i ett skede då det nästan givet hade avgjort matchen) var nära att ordna guldet. I Brasilien. På Maracanã.
Argentinas spel överlag var inte alltför olikt Nederländernas. Man hade en ganska anonym men duktig defensiv - som för övrigt gick 400 minuter utan att släppa in mål i utslagsfasen - bakom Messi och två rappa yttrar. Det var lite mer old school . Försvaret var ännu starkare och tyngre och det var mer individuell skicklighet som avgjorde än sylvassa kontringar. Det stora namnet bakåt Mascherano var för övrigt ett av VM:s bästa spelare. Messi fick mycket skit men jag tycker att han var helt okej. Sämst mot Nederländerna när hans briljans hade behövts som mest, så det ser inte ut som att han ens kan göra anspråk på att vara på samma nivå som Maradona, men han uträttade mer än nämnda Neymar och James Rodriguez.
Siffror
5 segrar
1 oavgjord
1 förlust
8 gjorda mål
4 insläppta mål
3. Nederländerna
Med två raka top 4-placeringar kommer Hollands VM-prestationer 2010-14 på pappret att framstå som landets bästa sedan den magiska eran på 70-talet, men i realiteten är det ju bara en framgång för den öppna cynismens entré i den nederländska landslagsfotbollen på senare år. Något som jag personligen ogillar i sammanhanget eftersom jag vill att alla nationer ska vårda sina särdrag.
Men så är det i alla fall i en så jämn sport som fotbollen. Saker och ting jämnar ut sig över tid. Många gånger har de orange kommit till VM och EM med ett fantastiskt landslag och skyhöga förväntningar. Ibland har de spelat fantastiskt, ibland har de gjort folk besvikna när det gällt som mest. Gemensamt är att man varit anmärkningsvärt framgångsfattiga i relation till de spelare man haft eller den fotboll man spelat. Nu har man i två raka VM fått väl smickrande resultat i förhållande till vad man presterat, framförallt i Sydafrika.
Den här gången var man ju även i förhandssnacket utdömda. Med ett svagt EM bakom sig och brist på nya unga stjärnor tippade majoriteten av tycker i offentligheten att Spanien och Chile skulle avancera från den svåra gruppen. Det enda som talade för Nederländerna var just att man för ovanlighetens skull var så lågt ansedda.
Och så en faktor som många, däribland jag, missade; att Holland leddes av ingen mindre än Louis Van Gaal, en av de senaste tjugo årens starkaste tränare.
VM började med en bomb; 5-1 mot de regerande världsmästarna. Det var så otroligt nära 2-0 Spanien och ett berg att klättra. Men den missen av Silva blev i slutändan avgörande. Ett fantastiskt mål av Van Persie följdes upp av 45 minuters total förnedring av spanjorerna som nästan gjorde ont att se även för vi som kanske såg fram emot tanken på ett spanskt fiasko i VM. Van Gaals recept handlade i grund och botten om en samspelt sjumannalag bakom stjärntrion, där Sneijder inte var lika dominant som förr, men där den vindsnabbe Robben rev hål i motståndarnas försvar och där Van Persie var dödlig framför mål. Andra matchen mot Australien övertygade inte helt men via den knappa segern säkrade man avancemanget.
Så var man nästan ute mot Mexiko, men även om man med förakt minns Robbens filmning som blev helt avgörande var det ju Sneijders kvittering som var det viktigaste. Så var man väldigt illa ute mot lilla Costa Rica i kvarten, trots flera enorma målchanser. Sånt brukar straffa sig när en match går till straffar, men som sagt tidigare i bloggen... Van Gaal vände på psykologin med det där målvaktsbytet. Trots dessa mindre imponerande insatser var det trots allt väldigt nära att man via den där totalt underhållningsfattiga matchen mot Argentina tog sig ända fram till final. Det gjorde man inte och jag vet inte om man ännu har kommit fram till varför Van Gaal inte gjorde Krul-tricket igen i förlängningen, för vad talar för att det inte hade funkat igen att manipulera fram bilden av en monstermålvakt hos nervösa argentinare?
 |
| Vlaar missar sin straff och det sätter tonen för resten av straffsparksläggningen mot Argentina. |
Siffror
5 segrar
2 oavgjorda
0 förluster
15 gjorda mål
4 insläppta mål
4. Brasilien
Oh, Brazil... Vilken röra det blev. Hur sammanfattar man Brasiliens VM? I efterhand är det overkligt att Brasilien inför semifinalerna fortfarande sågs som en potentiell världsmästare, av många till och med sett som favorit till guldet. Det slutade som ett praktfiasko. Inte lika dramatiskt och svidande som Maracanazo 1950, då man ju i slutändan aldrig var nära att ta hem det där guldet som man var besatt av, men semifinalen mot Tyskland är väl ungefär lika historisk nu?
Det började ganska bra, efter att ha börjat extremt dråpligt med ett självmål (av klantskallen Marcelo förstås). Det krävdes en svag domarinsats mot Kroatien men man stärktes av att vända och vinna. Ochoa var en vägg mot Mexiko, men man körde över Kamerun som väntat och vann gruppen på målskillnad. Redan där höjdes Neymar till skyarna. Neymar Jr alltså. Don't believe the hype. Ett nästan ännu löjligare förslag som VM:s bästa spelare.
 |
| Brasiliens VM-premiär mot Kroatien. Om någon hade kunnat drömma om 1-7 då.... |
Mot Chile såg man ut som självklara vinnare, men Sanchez kvitterade. Man tog sig tillbaka in i matchen, höll andan när Pinilla träffade ribban och lyckades faktiskt ta sig vidare på straffar. Och man grät. Man grät fruktansvärt mycket. Det irriterande i alla fall delar av världen.
Nytt sydamerikanskt möte mot Colombia. Chockstart. Mycket fult spel. Och ett mycket dumt och onödigt gult tog Thiago Silva på sig. Det fula spelet slog tillbaka mot laget självt. Zuniga hoppade med knät i ryggen på Neymar. Vi utgick alla ifrån att det var ännu en filmning. Men det visade sig vara allvarliga saker. Det var hursomhelst en seger som man köttade till sig. Scolariseger. Det var sista gången man log i detta VM.
Inför Tyskland kom man med överdrivna Neymarhyllningar. Delar av världen irriterade sig igen. Man kan göra en massa kulturanalyser och tala genus. Men jag vet inte om det var att män inte får visa känslor, apropå irritationen mot bölandet i Chilematchen. Mer att man om möjligt tog VM-guldet på för stort allvar och skapade ett Jesuskomplex kring Neymar. Det blev för religiöst, det hela.
Och fallet blev så mycket tyngre. Chocken infann sig när Tyskland gjorde 2-0. Man tappade huvudet totalt och lät ytterligare tre bollar rullar in. Och till allas förskräckelse fortsatte Tyskland att spela fotboll i början av andra halvlek. Utökade till förödmjukande 0-7 innan Oscar fick in en boll som ingen kommer att minnas.
Ärligt talat gick det nog inte att återupprätta hedern efter det där. Ett brons betyder inte skit när man har snackat upp det livsviktiga guldet och sen åkt på 1-7. Men det blev inte mindre pinsamt att det följdes upp med 0-3 mot Nederländerna i bronsmatchen.
Det var helt enkelt en ganska svag upplaga av Brasilien som förväntades göra något stort som var ännu mer uppförstorat än vanligt. Svagheterna blottades mot Tyskland och Kloses historiska mål kom alldeles för tidigt, långt innan en välbehövlig timeout för chocken som då infann sig. Någon annan förklaringsmodell kan jag inte se.
Men livet går vidare och Brasilien kommer att vara en av favoriterna igen om fyra år. Brasilien är alltid en av favoriterna, även när de är lite mindre bra än vanligt. I Ryssland kommer man slippa jippo och överdrivna förväntningar och besattheter. Det verkar också som att man får Carlos Dunga tillbaka på tränarposten, och han var ju på god väg att leda laget till final för fyra år sen innan tillfälligheter gjorde att hans lag halkade ut. Vi konstaterar ändå att Brasilien nu gått tre raka VM utan guld, och upplever därmed sin sämsta period i VM-sammanhang sedan 1994, då man bröt en 24 års lång svit utan finalspel.
Siffror
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
11 gjorda mål
14 insläppta mål
