Överlevnad och girighet

Den tråkigaste slutomgången i Serie A på evigheter är avslutad. Olika typer av medier försökte patetiskt nog att lyfta upp en del halvintressanta matcher att se fram emot, men när bordet väl var serverat så att säga, insåg man att detta bara var skit. En teoretisk chans för Torino att överleva, som ganska snabbt cementerades som just teoretisk och inget annat, och så den oerhörda dramatiken (not) om man får direktplats i Champions eller gå in i tredje kvalrunden i mitten av augusti.

Men nu när allt är svart på vitt har vi fått frågan på om Torino; de var inte för bra för att åka ur. Jag har förstås inte sett laget tillräckligt för att säga vad problemet var. Jag att i alla fall att en av deras största supportrar i Sverige anser att laget är drabbad av någon slags förbannelse. Vem som än tränar laget, vilka som än spelar, är Torino dömd till en hård nedflyttnignsstrid, och denna gången hamnade man på fel sida av strecket.

Undrar var det lämnar Urbino Cario. Kommer han fortsätta att investera i klubben som han lyfte upp efter konkursen?

Var spelar Alessandro Rosina nästa säsong?

Hursomhelst är jag ganska övertygad om att Toro återkommer inom några år. Det finns en gräns för hur mycket ädel historia kan raderas och bli meningslös för nutiden. De kommer från en stor stad och har många fans, sånt brukar rädda läget i längden.

Samtidigt ska det inte glömmas att Serie A för några veckor sedan klargjorde det som så många Serie A-fanatiker omedvetet och oförsiktigt har lobbat för i flera månader; följde den engelska modellens cyniska girighet och skilde serien från resten av fotbollsitalien. Det är slut på resursfördelningen. De som spelar utanför serien kan från och med nu börja skaka av tanken på kommande konkurs eller liknande. Och många fina landsortsklubbar kanske aldrig får se dagens ljus igen, om man med det menar Serie A. Hur kommer det till exempel att bli med Empoli?

* * *

Bristen på spänning i Serie A-avslutningen kompenserades med helvete i botten av La Liga. Valladolid var tänkt som en möjlig offer, och deras motståndare Real Betis låg inte riktigt lika illa till som vissa andra. Men det blev just Real Betis som åkte, efter att både Osasuna och Sporting Gijon vänt i sina matcher. Tung, oväntat och på ett sätt surrealistiskt, hur snabbt fotbollen utvecklar såna enorma proportioner.

What a waste

Börjar nästan bli provocerad av Inters ageranden och intressen på transfermarknaden. Med tanke på vad som har sagts tidigare, efter mobiliseringen för nästa säsong, i samband med uttåget ur Champions, är köpet av Milito och Thiago Motta allt annat än vad man kunde vänta sig. Och inte blir det bättre av att det nu snackas Deco och Carvalho. Deco är visserligen en kreavit mittfältare, något som har saknats, men han är varken ung eller snabb.

Var är alla unga italienare för övrigt?

Robert Acquafresca heter en av dem. Men Inter envisas med att låta honom "växa". Killen snittar 12 mål per säsong i ett lag som Cagliari, och anses fortfarande inte duga ens till deras bänk?

Samtidigt är de tydligen ute efter den österrikiske talangen Arnautovic. Han duger tydligen. Gräset är alltid grönare på andra sidan för Inter.

Vidic the Great

På golvet vid en hållplats låg en nedskräpande Metro. Innan bladet med dess spel/sport-sektion vände lade jag skon över det för att se vad det stod. Nebosja Novakovic ansåg att Man United skulle vinna finalen, och att den avgörande punkten var att Barca inte har någon Nemanja Vidic.

Jag gillar inte efterhandskonstruktioner, så det här ska inte tas som ett hån mot Nebo, men det är ju lite lustigt. Barca vann matchen mycket för att man gjorde det första målet, vilket tillät dem att trilla boll utan press på att göra mål. Målet kom till på att Eto'o totalt grundlurade en viss... Nemanja Vidic.

Tack Barca för den käftsmällen mot Viasat. För en gångs skull slapp hörde man inte en enda gång något om den engelska dominansen i Champions, följt av en massa klyschor om hård press och så vidare.

En av det tidiga 2000-talets absolut bästa anfallare, Thierry Henry, har nu äntligen vunnit Champions League. Stort grattis till honom, även om jag blir frustrerad över hur värdelös han är på frilägen. Alltid samma klena avslut. Sen är han ganska humorlös, men vissa människor har rätt till det. Saint Deins-Henry. If you can't beat them, join them, om man ska vara lite elak (för tydlighets skull, Henry är från förorten Saint Denis som vad jag förstår inte har något att skryta med förutom Stade de France, där Henry råkade spela sin första Champions-final med Arsenal för tre år sen, då han förlorade mot Barcelona).

Tack Platini för att du ratade det där jävla podiet. Det finns inte mycket till hopp mot calcio moderno, men gubbar som Platini gör i alla fall ibland lite motstånd. Det är bra nog det.

Tack Barca för att ni räddade lite av Championssäsongen för mig. Efter alla tidiga motgångar där alla matcher gick emot min hjärta, fick jag ändå en slutsegrare som jag verkligen respekterar.

Xavi är nu definitivt en av mina absoluta favoritspelare.

Imorgon väntar en något större match; Syrianska - IFK Norrköping.

Nästan skrämmande insikt

Har ibland tyckt att det här med kulten kring spelare som varit med länge varit lite överdriven, eftersom det verkar ha varit en automatisk grej; för varje spelare var det bara att spela på, så skulle de en dag vara en riktig räv på 35 år som alla skulle respektera för han har "varit med om så mycket". Samma spelare som utsattes för hån när han är 27 är värsta kungen sju-åtta år senare bara för att han fortfarande står där.

Oavsett vad jag tycker om det generellt, finns det skillnad på spelare som hela tiden finns där, och Paolo Maldini.

Inte ens veckan innan hans avslutningsmatch på San Siro insåg jag hur anmärkningsvärt det verkligen är för mig.

För mig är Maldini nämligen ett unikum.

Innan jag går in på det kan jag bara konstatera att han höjer sig över resten för att 25 år i Milans A-lag är verkligen så otroligt som det låter. Maldini har genomlevt flera dynastier i Milantröjan och även om det har funnits några svagar år hit och dit, har han under en kvarts sekel varit en spelare för ett av världens största fotbollsklubbar. Det är skillnad på det och att varva ner i Wolves, Brescia eller Rayo Vallecano. Det är inte eller så att han bara har suttit av sina sista år på bänken, för ett par inhopp hit och dit i obetydliga matcher. Kanske har han rent sportsligt inte varit lagets mest viktiga spelare på sistonde, men han har ändå varit med och spelat stormatcher, och sällans gjort bort sig.

Det är ingen slump att han har lyckats med det. Att vara en ansvarsfull kapten i 40-års ålder är väntat, men Maldinis rykte som ett riktigt proffs fanns redan där när han var 25 år, om inte tidigare, och det är det som gör honom så respekterad och omtyckt. Många har kallat Del Piero och Raul för gentlemän, men jag har sett en hel del gnäll och divafasoner från dem. Med Maldini är det annorlunda. Bara en gång har jag sett hans gnälliga sida, och det var under EM-semfinalen 2000 när Italien trots en tidig utvisning och två straffar emot sig, gick vidare mot värdlandet Holland på straffar. "Du är galen", demonstrerade Paolo för domaren och fick ett gult kort, efter en hörnsituation.

Min bild av Maldini som den ultimata gentlemannen i fotboll kommer från en gruppspelsmatch i Champions League i början av 2000-talet. Milan mötte Deportivo La Coruña på hemmaplan i sista omgången, och var piskat att vinna för att gå vidare till kvartsfinal, samtidigt som Depor behövde kryss för att säkra samma sak.

Det rör sig mot slutminuter, med 1-1 på resultattavlan. En Deporspelare ligger på planen skadad. Inte rätt läge för Milan att vara sportslig och slå ut bollen. Det är dock det som Roque Junior gör. Hans lagkamrater blir vansinniga på honom och hela arenan följer med burop. Roque ser nästan gråtfärdig ut. Då kommer Maldini fram bakifrån och klappar honom på axeln. Det finns många spelare som sätter på sig bindeln och skriker på sina lagkamrater hela matchen. Och så finns det Paolo. Säkerheten själv. Stil och klass.

Så, hur var då Paolo ett unikum för mig?

Han är den ende fortfarande aktive spelaren från den dagen som jag började följa fotbollen för 19 år sen, i samband med VM 90. Säkert finns det någon kotte någonstans som just nu gör några matcher i division III någonstans på jorden, men det räknar jag inte riktigt in. Jag har inga starka minnen av Maldini från den turneringen. På en åttaåring som mig gav han inte samma intryck som till exempel Giannini eller Schillacci, men han fanns där i alla fall. Och än idag. Vem kommer ens nära?

Inte ens maratonmannen Ryan Giggs. Jag vet inte när Giggs formellt tillhörde Uniteds A-lag, men han slog inte ingenom där förrän hösten 1991 (om inte senare?). Alltså slås han av Paolo med ett helt år.

Så är det. När nästa säsong rullar på är det första gången i hela mitt fotbollsliv som Paolo Maldini inte finns där. Snacka om slutet på en era.

Tragiskt

På grund av ett återfall av halsfluss blir det inte så mycket skriverier om helgens händelser här. Men följetongen Torino verkar i alla fall vara över nu. Det har varit som en mantra att Torino har en för bra trupp för att åka ur Serie A. De sista månaderna har det ibland bekräftats, och andra gånger har det ifrågasatts. Men räddningen är nästan helt ur sikte nu. Seger var nästan en nödvändighet, men man fick inte ens med sig poängen. På övertid gör Milito det avgörande målet för gästerna. Det hade kunnat vara vackert i sig, om det gett Genoa en chans att ta den där fjärdeplatsen. Men den chansen är nu matematiskt omöjlig eftersom Martin Jörgensen ungefär samtidigt gav Viola 1-1 borta mot Lecce, vilket i sin tur för Lecce ner till Serie B. Men alltså var det Genoa som i praktiken skickade ner brodern till Serie B, i efterhand för ingenting. Bologna kommer med allra största sannolikhet att rädda kontraktet tack vare bättre inbördes möten mot Torino. På 60-årsminnet av Supergatragedin åker alltså Torino ur Serie A.

Även spöken dör

Inlägg om Regginas nedflyttning, som även publicerades på Svenskafans.com Italien idag.

Reggina är i Serie B. Laget som verkade leva på någon slags sist-ut-princip har nu blivit det första laget att definitivt åka ur den här säsongens Serie A. Det är slutet på sju långa år med väldigt många heta ödesmatcher nere i Kalabrien. Sett till en helhetsbild har Reggina, om något lag, varit den store överlevaren i Serie A. Nästan varje år laget har varit i högsta serien har handlat om en lång överlevnadskamp. Det är en mindre mirakel att resan inte tog slut i och med Calciopoli, för tre år sen.

I ärlighetens var loppet mer eller mindre kört efter helgens omgång. Men man var tvungen att se det i form av ett faktum för att kunna tro på det. Spöklaget Reggina har ju alltid lyckats slita upp från de djupaste avgrunderna, och kanske var en mindre mirakel åter på väg, men nu är det verkligen slut.I samma stund som tårarna förmodligen rann ner för lagets supportrar, när man såg Carrizo rädda Brienzas tunga volley, och därefter Diakités styrning på Ceravolos avslut upp över krysset, har folk i Bologna och Turin haft möjligheten att pusta ut. Nu har en räddningsplanka greppats för deras del.

Man kan alltså beklaga Regginas undergång, men någon ska alltid ner, och deras sorg är andras lycka. Vem ska säga att Bologna, Torino och eventuellt Lecce, är mindre värda en plats i Serie A?

Ändå förtjänar Reggina en särskild tanke från oss neutrala. Själv håller jag på ett lag som i femton raka matcher har misslyckats med uppgiften att besegra gli amaranto. Kanske borde jag se det här som en välsignelse, men jag möter det med vemod. Reggina har varit en förebild, ett lag att beundra, och med sin särskilda sydlagskaraktär, en tillgång till ligan. Det erkännandet känner jag inte att de riktigt har fått, med undantag för mirakelsäsongen 2006-07, då femton (senare reducerad till elva) minuspoäng gjorde att det inte fanns något snack om vilket lag som skulle sluta sist i tabellen.

Jag kommer att sakna kvällsmatcherna på Oreste Granillo, där detta lag från en av landets fattigaste regioner gång på gång har eldats fram av fanatiska supportrar på den intima arenan. Bortsett från en del gamlingar och lån från större klubbar har laget lidit av en brist på riktiga stjärnspelare. Den statusen har lagets ikon Francesco Cozza aldrig fått utanför staden. Därmed har man till stor fått lita på sin krigarmentalitet. Inte så att fotbollen alltid har varit oattraktiv, men de begränsade resurserna har krävt mer inspiration än kunnande. Det är det som har varit avgörande för åtta år i Serie A.

Tyvärr kommer vi inte att få se något mer av det de närmaste åren. Även om det blir en snabb återkomst till högsta serien, är detta slutet på en era. Det tappra laget har till slut fått uppleva det bittra nederlaget.

Sergio Volpi

Så heter mannen som har gett Serie A något verkligt spännande att se fram emot inför de sista omgångarna. Genoa svek nämligen, så som jag har varnat för hela säsongen, och därmed är Championslagen klara. Det ska till att Genoa vinner båda sina återstående och Viola torskar i samma omgångar, och den möjligheten ger jag sådär 2% möjlighet. Tar Viola bara en poäng är alltså Genoa borta, eftersom det är inbördes möten som räknas. Där har det blivit 1-0 i Firenze och 3-3 i Genova. Jag tror att det hela avgörs redan nästa vecka, då Genoa ska ta sig an Torino på Olimpico. Jag ser väldigt små chanser att det blir blåröd vinst där.

När den förredetta Sampdoriakaptenen Volpi alltså slog in 2-1 till Bologna hemma mot Lecce gav han liv åt en bottenstrid som verkade ganska spikad i och med Torinos första bortaseger för säsongen. Rosina, något av en besvikelse i år, klev fram och visade klass på en frispark, mot Napoli. 2-1, och Lecce, samt Reggina, är i praktiken borta. Det kommer alltså att handla om Torino och Bologna, två anrika klubbar. Torino får gälla som favorit för att det är ett något bättre lag som också har en poängs övertag. Till Bolognas favör talar att om båda lagen hamnar på lika många poäng, då är det Emilialaget som går vidare på inbördes möten (5-2, 1-1).

Lagens schema ser ut på följande sätt:

Chievo - Bologna
Torino - Genoa
....

Bologna - Catania
Roma - Torino

Mycket hänger på hur motiverat Genoa kommer att vara nästa vecka. De har en teoretisk chans att knipa fjärdeplatsen, men den är verkligen teoretisk. Dessutom är Genoa och Torino goda vänner sett till supportrarna. Det är ett brödraskap som bland annat bygger på att båda lagen har mycket historia att skryta om, men över de senaste tio åren, väldigt lite goda resultat från nutida perspektiv. Och även om supportrarna inte är explicit politiska så som Livorno eller Hellas Verona, så är båda i regel mer vänsterorienterade än höger. Med en sån vänlig stämning har jag lite svårt att se Diego Milito och gänget kämpa sig blodiga i andra halvlek, om Fiorentina har läget under kontroll nere i Apulien mot Lecce.

Därmed är Toros chanser att vinna den matchen stor. Gör de det tror jag att det är klart redan där. Jag tror stenhårt att Chievo slår Bologna hemma. Chievo har formen och fortfarande ett kontrakt att spela för.

Men om Torino - Genoa slutar kryss, och Bologna enligt tipset torskar, då står Torino på 35p mot 33 för Bologna inför sista omgången.

Förutsatt att Bologna vinner sin sista hemmamatch, mot omotiverade Catania, slutar de på 36p. I det fallet måste Torino besegra Roma på bortaplan för att klara sig.

I den sista omgången brukar sådana resultat vara vanliga. Topplag som inte har något att spela för bjuder till mot den tappre överlevnadskämpen. Särskilt på bortaplan (vilket inte är fallet här). Det behöver inte handla om en uppgjord match i ordets rätta bemärkelse. Det är mer som en bruklig sed. Har man inte något att spela för, har man inte heller hjärtat att spöa motståndaren, med deras enorma sorg som den enda konsekvensen av resultatet. Den lite dumdristiga mentaliteten att man ska vinna matcher för sakens egen skull är inte utbredd på samma sätt i Italien, och det har jag förståelse för. Jag ser ingen moral i att man ska vinna en fotbollsmatch för att det är ens uppgift. Det omoraliska är snarare att ett annat lag ofta drabbas av en förlust som man bjuder på.

Nåja, nu har Roma förmodligen något att spela för (Europaspel), och med deras bedrövliga avslutning på säsongen vete fan om de kommer att bjuda på en hemmaförlust sådär.

Därmed blir Torino-Genoa nyckelmatchen. Något av allt eller inget för de granatröda.

Anfall

En av det senaste decenniets största anfallare börjar se slutet på sin karriär. Inte att Hernan Crespo ska "varva ner", om så gör han det på ett sexigt sätt i Fiorentina, men det blir första gången sedan hans flytt från Parma till Lazio för nio år sen som han spelar för ett lag som inte är stor nog att... Vinna Champions League till exempel. Det handlar om ett år, och jag ser honom hellre i La Viola än Zamparinis skrytbygge på Sicilien, som det ryktades om i vintras.

* * *

När snacket om Barcelonas styrka jämfört med tidigare klassiska lag varit igång, har det på sistonde varit på modet att lite cyniskt och arrogant konstatera att de ju "inte har vunnit något än". Som om det är det enda som räknas. Det var ju ändå inte deras vinster i sig som inledde diskussionen om huruvida årets Barca är det bästa laget i modern tid eller inte. Det var hur de vann. Sexsiffrigt vecka in och ut, och till slut tre anfallare som (snart) har gjort 20 mål var i ligan.

Till och med om antal mål hörde jag en gång invändningen att Real Madrid på 50-talet hade någon gång gjort betydligt fler mål än vad Barca så långt mäktat med.

Men det räcker att bläddra upp resultat från matcher på 1950-talet för att inse att det gjordes fler mål i fotbollsmatcher på den tiden. Jämförelsen är alltså lite dålig.

Jag menar inte att Barca rimligen är det bästa laget någonsin, men tveksamheten bör då snarare handla om balansen med en ifrågasatt backlinje. Och då är vi tillbaka till frågan om vad bra fotboll är för något.

Hursomhelst har nu Barca vunnit cupen och ligan är egentligen avgjord. Vill man sitta och invänta att de tar en poäng på de sista tre matcherna för att plötsligt erkänna deras storhet, då får man fortsätta lura sig själv. Två av tre är alltså avklarat.

Ära

Det har varit mycket tankar kring IFK Norrköping de sista dagarna. Jag var nämligen i min svenska hemstad i helgen och passade på att se eländet Peking - Vasalund 3-4.

Det mest minnesvärda med matchen, som var den första jag såg på plats på snart ett år, är den nya arenan som fortfarande inte är helt färdigbyggd. Jag har varit mycket kritisk till bygget eftersom jag tycker att det är förjävligt för ett lag som IFK att sänka sin publikkapicitet från ca 19000 till ca 14 000. 14000 är ungefär vad klubben hade för publiksnitt den näst senaste gången laget åkte ur Allsvenskan (2002). En handfull matcher nådde då upp till 17-18000. Att frivilligt ge upp 4-5000 åskådare på vissa matcher rimmar väldigt illa med min syn på fotboll, även om man säkert tänker sig att själva intäkterna fixas genom tunga sponsorer och deras loger, samt restaurang och butiker av olika slag, som uppenbarligen måste ta så mycket plats i arenan.

Men just nu måste jag säga att den är rätt häftig. Eftersom arenan alltså inte är färdigbyggd finns det en hel del öppna områden på arenan, och sånt gillar jag. Det finns också skelettkonstruktioner, och en blogg som heter Notti Magiche är väldigt positiv till sånt (se Öppningsmatch, VM 1990, Stadio Giuseppe Meazza).

Själva matchen tänker jag inte gå in på så mycket, för IFK handlar inte om 90 minuter för mig. Jag ska inte gå in så mycket på vad IFK handlar om, men för den som orkar leta upp så rekommenderar jag låten "Jag har aldrig vart på fotboll" av Norrköpingsbandet Blå Häst. Om inte annat så för att Niclas Kindvall, Johnny Rödlund, Janne Jansson och Tor-Arne Fredheim är med i kören. Låten är från början-mitten av 90-talet då IFK fortfarande var ett av landets mest framgångsrika lag och dessa var toppspelare (förutom Fredheim från en lite tidigare generation).

Att IFK Norrköping har en mäktiga historia bakom sig är förstås ingen hemlighet, men det är lätt glömma bort graden av dess storhet. Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir att sett till storlek och resurser är IFK Norrköping den mest framgångsrika klubben i den svenska fotbollens historia.

Norrköping är minst fyra gånger mindre än Göteborg, lite beroende på hur man avgränsar orterna och minst dubbelt mindre än Malmö. Tyvärr fanns det ingen etablerad Europacupspel på den tiden som IFK Norrköping var som allra bäst på 40- och början av 50-talet. Därför är det bara en spekulation om huruvida den lilla industriorten på knappt 100 000 invånare (tätort) då hade kunnat slå vilket europeiskt lag som helst (det skövlades en hel del mot utländskt motstånd, men det var träningsmatcher), men antalet storspelare som passerat Norrköping på väg till Europa är alldeles för många för att någon på allvar ska ifrågasätta klubbens enorma prestation. Att jag sen inte är opartisk är en annan femma, jag kan inte se någon logik som säger emot mig. Och jag vet inte om jag bryr mig så mycket. Jag är bara så stolt och tacksam över att jag råkade hamna i Norrköping, när det var dags att fly bomberna över Irak.

^35

Inget jätteväsentligt hände i Spanien och England, så ur mina Serie A-prioriterande glasögon vänder jag mig till stöveln för några kommentarer.

Det skedde inte direkt några genombrott i tabellen. Men jag noterar att Torino återigen tappade poäng i en sexpoängare på hemmaplan. De har fått spela flera såna efter vinteruppehållet. Den här gången var det alltså Bolognas tur att komma på besök och granata tog ledningen på straff av Rosina. Seger hade gett laget fyra poängs övertag mot laget under strecket, med tre omgångar kvar att spela. Men en ganska odiskutabel straff i mitten av andra halvlek avgjorde till 1-1. Även om Colombos träff på insidan av ribban också är ett avgörande faktor i negativ bemärkelse.

Även Lecce var oerhört nära att rubba Napoli på hemmaplan, vilket skulle ha ökat deras överlevnadschanser avsevärt. De är fortfarande med i matchen, men har inte oddsen med sig.

Reggina har som sagt börjat spöka igen, men det blev kalldusch borta mot Samp. 0-5. Med de regler som gäller kvittar det egentligen hur mycket man förlorar med. Jag tror inte att Reggina på något sätt är borta från striden ännu. Nästa vecka möter de ju Cagliari, och jag anar att historien upprepar sig, med vinst för i calabresi.

I toppen är jag positivt överraskad av Fiorentina, som verkar ha hittat en högre nivå på slutet av säsongen när det har behövts som allra mest. Eftersom Genoa inte inger uttrycket av stabilitet (jag kände mig ganska övertygad om att de inte skulle vinna igår), skulle jag satsa alla mina cash på Viola som vinnaren av fjärdeplatsen, om jag orkade vara en tvättäkta betting man.

Ola Wiklander varnade under veckan att Milan skulle spöa Juve med tennissiffror. Jag var övertygad om att det inte skulle hända. Folk tycker mycket olika om Juventus potential och prestationer, men de är inte det där laget som är chanslösa inför någon match. Det finns så mycket rutin, blandat med vilja i det laget, att de alltid lyckas störa vilket motståndare som helst, även om det är på bortaplan. Att underprestera hemma mot Lecce är en sak, att stå och bli överkörd av Milan eller Inter borta är en annan.

Spelaren i fokus borde i alla fall vara Vincenzo Iaquinta. Just nu är han bland seriens mest underskattare spelare. Han kan göra mål på alla möjliga sätt, och kämpar alltid som en galning. Att vissa skriver av honom som en besvikelse efter övergången från Udinese har jag aldrig förstått. Även om jag inte har direkt analyserat honom i bokstavlig mening, upplever jag honom nästan som en bättre spelare i Juventus.

Por el futbol

Ett stort tack till Andres Iniesta för mitt största lyckoutbrott i fotbollssammanhang på nio år. Då slog Sylvain Wiltord in kvitteringen i den 94:e minuten av EM-finalen mot Italien.

Jag är ingen Barcasupporter, men när så gott som varje resultat gått emot min vilja i årets turnering, kunde jag inte fatta att jag fick en liten kexsmula att bita på med två minuter kvar av en hopplös match, där Barcelona dominerade spelet, men förmådde inte skapa tillräckligt med vassa chanser utav det.

Ändå var det en seger för fotbollen. Barcelona är en riktig fotbollsklubb, Chelsea är en oligarks leksak. De är varandras motsatser. Så det räcker för mig att Barca går vidare. Men även fotbollsmässigt var Barca det bättre laget sett över två matcher. Att de inte fick tillräckligt med chanser igår kan inte jämföras med Chelseas anfallspel förra veckan, som var helt obefintlig.

Och visst, Chelsea skapade några chanser igår. Men det gjorde också Sverige mot Argentina i VM 2002. Den matchen är allmänt känt som kanske den värsta spelmässiga utskåpning som Sverige har fått ustå i storturneringarnas historia. Ändå var Sverige väldigt nära att få in 2-0 innan den argentinska kvitteringen kom till på straff.

Orsaken? Att Anders Svensson med sitt frisparksmål hade skapat desperation hos Argentina. Då är det lätt att komma fram till kontringar. På samma sätt var det igår. Barca var numret större i matchens inledning, men ett ganska tursamt mål av Essien ändrade på förutsättningarna. Då kunde inte längre Barca spela utan ängslan, och Chelsea kunde försvara sig med ena benet i en final. Sånt är tacksamt.

You said it, Didi

Jag kastar in handduken. Att vår fotbollsmedia har en tendens att prioritera den engelska fotbollen till orimliga gränser är ingen hemlighet, inget nytt. Men att det kunde vara såhär illa hade inte ens en sån som jag kunnat ana. Livet är ironisk. Efter att i ett år ha gnällt på Marcus Birro för hans omotiverat polariserade artiklar, finner jag mig i en svensk mediebild som inte står så långt från den romantiske göteborgarens ofta vansinninga vinklingar.

Det finns bara två ställen i hela världen där gårdagens Champions-semi kunde summeras på följande sätt: Chelsea var på väg till final, men blev rånade av domaren.

Det ena av dessa ställen är Stamford Bridge.

I en fotbollsmatch dyker det oftast upp 5-6 straffsituationer, varav de flesta frias. För den ensidiga hemmapubliken är varje sådan situation en bestulen straffspark. Så var det också igår för de som höll på Chelsea på The Bridge.

Normalt stannar det också där.

Men det finns ett annat ställe och det heter Sverige.

Vår media har "förståelse" för att Chelseagänget visar på ilska och avstår inte gärna från att prata om alla dessa straffsituationer. Alla dessa 50-50-lägen som enligt Chelsealogik borde summeras till i alla fall en straff.

Att den logiken är helt bakvänd verkar inte beröra våra journalister särskilt mycket.

Inte heller verkar de ha gått upp för dem att Chelsea fick en minst sagt "tveksam" utvisning med sig efter 66 minuters spel.

Hiddink i sin tur talar om att hans lag har blivit rånat, och att han inte kan minnas någon fotbollsmatch där ett lag får så många situationer med sig.

Hiddink är nämligen en obalanserad människa med kort minne. Kort efter att han hade tagit över jobbet som Chelseamanager konstaterade han att Manchester Citys sätt att med pengar höja sig i den engelska fotbollen var "omoraliskt". Att han själv är tränare för den ultimata förebilden råkade han tydligen missa.

Och vill han ha prov på matcher där det ena laget har blivit bortdömt på det sättet som han ansåg att gårdagens match visade, behöver han bara göra det enkelt för sig och tänka tillbaka på VM 2002 där hans Sydkorea fick bland de värsta bjudningarna i mästerskapets historia, i kvartsfinalen mot Spanien. Och då har vi inte nämnt nästan lika tveksamma avancemang mot Italien i åttondelen.

I efterhand vill jag därför hylla Kaká och Ambrosini för att de sparkade PSV ur Champions för fyra år sen när Hiddink var där, och Edgar Davids för att han offentligt sågade sin landslagstränare under EM 96, även om jag inte kan skriva under på att den söte Guus verkligen favoriserade de vita spelarna i truppen.

Så Didier Drogba hade rätt, det hela är "a fucking disgrace". Han hade bara missförstått vems agerande som var en disgrace. Hans egna eller den norske domaren...

... Som nu är offer för en häxjakt. Han har ju gjort det stora brottet att döma en match där ett engelskt lag har åkt ur.

You didn't miss a thing

I somras blev det ett långt tillfälligt avbrott mitt under EM-semin Tyskland - Turkiet. Det skapade jätterubriker överallt och att döma av kostymnissarnas reaktioner hade man kunnat tro att nyheten gällde ekonomisk smussel på astronomiska nivåer, eller kanske en militär invasion i något land. Där stod Schweizare och skämdes som hundar.

Det var en överdrift som sa något om världens tillstånd. Hur mycket en sketans fotbollsmatch får utrymme på den nivån.

Men på nåt sätt kunde man ändå förstå den enorma besvikelsen hos tittarna.

Om gårdagens - uppenbarligen - avbrott under Arsenal - United kan jag bara säga, vem fan bryr sig? Hur kan någon utöver de med starka Unitedsympatier gråta över att ha missat kanske historiens tråkigaste semifinal i Europacupen/Champions League?

Det var en ganska bra läxa för alla som poängterade att 0-1 var ett bra resultat för Arsenal. Självklart var det ett uselt utgångsläge. Vad fick människor att tro på en sån sak? United behövde egentligen bara göra ett mål för att stänga matchen. United har den bästa offensiven i Premier League. Arsenal håller inte Liverpoolklass när det gäller taktiskt försvarrspel. Utgången var därmed given. Däremot hade vi kunnat få lite nerv i kanske 50 minuter eller så om Wengers pojkar inte var så in i helvete klena av sig.

Yet another anti-Chelsea rant

Om knappt fem timmar spelas kanske den här säsongens sista riktigt stora match, as far as I'm concerned.

Ondskans imperium möter folkets lag. Vinner de onda - Chelsea - är det i princip över för mig. Jag kommer att kolla på United - Chelsea om det mötet blir av, men den kommer att vara så blaha i jämförelse med vissa andra möten att jag inte räknar in den på listan över matcher som jag går omkring och längtar till. Trots att den går på Olimpico, kvällstid dessutom, vilket ger mig såna sköna Italia 90-vibbar i sig.

Jag skrev om detta tidigare, efter Chelsea - Roma i gruppspelet, och nu känns det ännu mer. Varje gång Chelsea är med i en match så sjunker dess attraktionskraft hundra gånger om. Jag är inte den typen som gillar att konfronteras med mina hatobjekt. Chelsea står för precis allt som jag ogillar i världen, och jag kan inte påstå att jag njuter av att i 90 minuter hoppas på att de åker på torsk. Så kan jag känna om vissa andra lag, men med Chelsea är det bara som att allt förpestas.

Om någon Chelseasupporter läser det här så, vad ska jag säga? Du vet sanningen liksom jag. Ja, dagens fotboll är väldigt cynisk och alla försöker roffa åt sig hela kakan och äta den också. Ja, det finns åtskilligt med storlag i Europa som spenderar sanslöst mycket pengar på värvningar.

Men Chelsea förblir ett unikum. Om Bayern köper sönder hela tyska ligan, så är det något som de på sätt och vis kan rättfärdiga med en mäktig historia. Detsamma gäller United, Barcelona, Milan, Juventus, Real Madrid och alla de andra. Vad man än tycker om den "ojämna" fördelningen av fotbollens omsättningar, var dessa alla storlag redan innan pengarna började dominera på det här sättet.

Chelsea är den enda europeiska giganten som inte hör hemma där. Som inte hade varit där om inte Abramovich förändrat klubbens styrka över en natt. Det är billigt och patetiskt. Jag kan aldrig ens gräva fram en gnutta respekt för en sån klubb. Ni förtjänar inte det. Sen spelar det ingen roll hur ni spelar fotboll på plan. This shit ain't yours.