Därmed kan jag i alla fall utnämna Barcelonas senaste era till det bästa som världen skådat sedan Bosman. Under min livstid, eller fotbollslivstid i alla fall, är det här det starkaste lag som jag sett sedan senaste Grande Milan med Fabio Capello mellan 1992-1995.
Gårdagskvällens match blev lite av en repris på 2009 års final, med skillnaden att Barcelona var ännu mer överlägset den här gången. United började bäst, men när Barca väl kom igång var man aldrig riktigt hotade. Den här gången hann Rooney skapa lite nerv ändå, men andra halvlek var det det närmaste lekstuga man kan komma på den här nivån.
Jag är uppriktigt imponerad. Särskilt med tanke på vad det är för sorts fotboll som detta Barca spelar. Det handlar inte om underhållningsvärdet i sig, utan om vad det är för slags fotboll som är underhållande. Grande Milan hade många fantastiska stjärnor i sitt lag, men var sällan ett publikfriande lag. Men det släppte knappt in några mål, förlorade nästan aldrig. Det var frustrerande att skåda för neutrala åskådare, och till slut hatade man det där jävla köpalaget som hade så mycket tur. Så var det för oss barn.
Idag, som en mer rutinerad fotbollstittare, hade man kunnat konstatera att det verkligen inte handlade om tur, och att det fanns något beundransvärt i det där snåla spelet.
Barcelonas nuvarande utformning uppstod efter att jag redan hade startat den här bloggen, så flitiga läsare har redan sett att jag varit skeptisk. Första året sa jag att Barcelona förmodligen är det bästa laget i Europa, men kommer ändå inte att vinna Champions eftersom det inte går att vinna med bara vackert spel. Att Barca inte var tillräckligt cyniskt.
Andra året hade jag insett att det trots allt går, men fick min starka Inter-känsla inför semin bekräftad.
Därefter såg det ut som att det var slut för imperiet. Jag var inte ensam om att tycka så.
Sen vände allt när Real Madrid mosades med 5-0 i den här säsongens första El Clásico. Det var kanske senaste gången som någon underskattade FC Barcelona 2010-11. Och med gårdagens seger har man visat att det går att vara världens överlägset bästa lag även om man spelar... Som Barca gör.
söndag 29 maj 2011
lördag 28 maj 2011
Shit that's happened since förra gången - del 1
Sampdoria ur Serie A.
Augusti 2010 - Sampdoria har efter 1-3 i första CL-kvalmatchen mot Werder Bremen vänt till 2-0 hemma på Luigi Ferraris och även gjort 3-0. Tilläggstiden rullar på och Samp är i praktiken tillbaka i den största klubblagsturneringen för första gången sedan 1992.
Werders medelmåtta Marcus Rosenberg, som senare kommer att flytta till Racing Santander, reducerar då till 1-3 och resten är historia. Det blir ytterligare ett grönvitt mål under den påföljande förlängningen och Samp åker ur.
Säsongen i Serie A börjar ändå ganska okej, men under hösten blir det bråk mellan president Garrone och dåren Cassano, vilket gör att den sistnämnde inte spelar en enda minut till i cykeldräkten.
Målkungen Giampaolo Pazzini, som liksom Cassano har återfått sin fotbollskarriär sedan flytten från Fiorentina, inser att det inte längre finns något vettigt att kriga för och ber om att få gå. Så släpps lagets stjärnduo under januarifönstret.
Det nya året börjar inte så bra. Ingen är förvånad men snack om att dras in i nedflyttningsstriden existerar ändå inte. För varje vecka som går är Samp för bra för att åka ur. Men när man ligger under med 0-3 hemma mot Cesena en söndagförmiddag, då börjar snacket. Ingen tror ännu att det kommer att hända. Fortfarande är det bara en tidsfråga innan saker och ting ska ordna sig. Men nu existerar hotet i alla fall.
Så går det vecka in och ut och inget händer. Enstaka poäng plockas, men nu är det inte längre en tidsfråga att laget ska lyckas vända på trenden. Teorin är istället att Sampdoria med sin starka position inom den italienska fotbollen, jämfört med många andra, kommer att ha olika former av fördelar under slutspurten av nedflyttningsstriden.
Om det nu fanns en sådan fördel så betydde det i slutändan inte så mycket. På åtta månader gick man nästan från Champions League till Serie B.
Egentligen kanske det inte är så jättekonstigt. Bortsett från överprestationen med Del Neri har Sampdoria varit ett mittenlag sedan över fem år tillbaka. Ett lag som aldrig tippas att behöva slåss om nytt kontrakt, men som alltid är en rejäl formsvacka ifrån att hamna där. Ett lag som inte är berett på kriget lär förlora det.
Många tycker att det är sorgligt och för mig kommer Samp alltid att förknippas med nostalgi, eftersom jag följde vårsäsongen 1990-91 när Vialli, Mancini, Vierchowod (och en viss herre som hette något så coolt som Invernizzi) och resten tog hem klubbens första och enda scudetto.
Men i och med att jag är säker på att laget förr eller senare återvänder till Serie A, störs jag inte så mycket av uttåget. Fotbollen mår bra av att det händer oförutsägbara saker.
Augusti 2010 - Sampdoria har efter 1-3 i första CL-kvalmatchen mot Werder Bremen vänt till 2-0 hemma på Luigi Ferraris och även gjort 3-0. Tilläggstiden rullar på och Samp är i praktiken tillbaka i den största klubblagsturneringen för första gången sedan 1992.
Werders medelmåtta Marcus Rosenberg, som senare kommer att flytta till Racing Santander, reducerar då till 1-3 och resten är historia. Det blir ytterligare ett grönvitt mål under den påföljande förlängningen och Samp åker ur.
Säsongen i Serie A börjar ändå ganska okej, men under hösten blir det bråk mellan president Garrone och dåren Cassano, vilket gör att den sistnämnde inte spelar en enda minut till i cykeldräkten.
Målkungen Giampaolo Pazzini, som liksom Cassano har återfått sin fotbollskarriär sedan flytten från Fiorentina, inser att det inte längre finns något vettigt att kriga för och ber om att få gå. Så släpps lagets stjärnduo under januarifönstret.
Det nya året börjar inte så bra. Ingen är förvånad men snack om att dras in i nedflyttningsstriden existerar ändå inte. För varje vecka som går är Samp för bra för att åka ur. Men när man ligger under med 0-3 hemma mot Cesena en söndagförmiddag, då börjar snacket. Ingen tror ännu att det kommer att hända. Fortfarande är det bara en tidsfråga innan saker och ting ska ordna sig. Men nu existerar hotet i alla fall.
Så går det vecka in och ut och inget händer. Enstaka poäng plockas, men nu är det inte längre en tidsfråga att laget ska lyckas vända på trenden. Teorin är istället att Sampdoria med sin starka position inom den italienska fotbollen, jämfört med många andra, kommer att ha olika former av fördelar under slutspurten av nedflyttningsstriden.
Om det nu fanns en sådan fördel så betydde det i slutändan inte så mycket. På åtta månader gick man nästan från Champions League till Serie B.
Egentligen kanske det inte är så jättekonstigt. Bortsett från överprestationen med Del Neri har Sampdoria varit ett mittenlag sedan över fem år tillbaka. Ett lag som aldrig tippas att behöva slåss om nytt kontrakt, men som alltid är en rejäl formsvacka ifrån att hamna där. Ett lag som inte är berett på kriget lär förlora det.
Många tycker att det är sorgligt och för mig kommer Samp alltid att förknippas med nostalgi, eftersom jag följde vårsäsongen 1990-91 när Vialli, Mancini, Vierchowod (och en viss herre som hette något så coolt som Invernizzi) och resten tog hem klubbens första och enda scudetto.
Men i och med att jag är säker på att laget förr eller senare återvänder till Serie A, störs jag inte så mycket av uttåget. Fotbollen mår bra av att det händer oförutsägbara saker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)