250 gram champinjoner

Försenade tankar om den där jävla Champions.

Fotbollseuropa har det här året varit jämnare än på länge. Det finns förvisso två lag som är överlägsna favoriter till att vinna Champions League och den liga som de båda representerar. Men det är bara där som det blir förutsägbart. I övrigt har storlagen problem i både den inhemska ligan och Champions. Med symboliskt var nog Manchester Uniteds sorti i gruppspelet mot lag som i jämförelse tillhörde kategorin blåbärsgäng. För sådär tre år sen tillbaka så hade den saken aldrig kunnat hända, vare sig det handlat om United eller Arsenal eller Liverpool eller Chelsea, och så vidare.

Ännu märkligare är att lagen haft liknande problem i den inhemska ligan. Vilket lag som helst - förutom Barca och Real - kan närsomhelst få stryk eller tappa poäng mot ett skitgäng. Till och med när vi närmar oss april. Annars brukar ju saker och ting börja sätta sig en bit efter julen, senast. Men ett titeljagande Man City kan ändå vara nära förlust och till slut tappa poäng mot ett Stoke som ändå inte är i sitt mest formstarka slag.

Men.

Det finns ändå styrkeförhållanden och lottningen till kvarterna dödade det mesta av spänningen.

Som vissa redan påpekat är det positivt att de lag som tar sig till semifinalen kommer att ha gjort sig väl förtjänta av det. Benfica kommer liksom inte att få en gratisbiljett till semin på grund av lottning mot Apoel, medan två på pappret klart bättre lag tvingas ta ut varandra på annat håll.

Det är det enda som är positivt. Om ens det.

Annars kommer det knappt att bli några matcher i åtminstone tre av fyra kvartsfinaler.

Som spelas i gång nu under veckan.

Mina tankar om respektive möte:

Apoel - Real Madrid
Jag behöver inte ens säga något här. Chansfördelning för avancemang: 1-99.

Olymique de Marseille - Bayern München
Hade kunnat vara en match för några månader sen, men nu har Bayern hittat tillbaka till formen, och än en gång har vi sett ett exempel där det med facit i hand varit bra att det kommit problem i rätt tid. För en månad sen undrade alla vad som hänt med det där Bayern som såg ut som en hänsynslös maskin i början av säsongen. De hade i princip tappat ligatiteln och såg långtifrån ut att kunna ha något med CL-titeln att göra. Lagom till säsongens viktigaste matcher på slutet är man nu tillbaka där man började. Samtidigt har OM ingen form, men det spelar ingen roll. Ett formstarkt OM hade i bästa fall fått med sig en uddamålsseger från första mötet, och sen blivit överkört på Allianz. Jag har ofta pratat om att det där med att avsluta på hemmaplan är överskattat, men i Bayerns fall upplever jag något annat. Så länge jag kan minnas har det scenariot alltid uppfyllts för just Bayern - att det blir en rejäl anstormning och att man får det andra laget på brygga. Förra säsongen lyckades Inter ändå ta sig upp, men det var mest en tillfällighet. Matchbilden var ändå helt i enlighet med tanken om hemmalagets fördel. Kort sagt, det här är redan avgjort. 5-95.

Benfica - Chelsea
Har egentligen för dålig koll på Benfica, men det här är väl ändå det enda mötet med lite nerv inför. Det blir typ repris för Chelsea. Ett offensivt skickligt lag som inte har tillräckligt med rutin och inte tillräckligt med tyngd för att stå emot Chelseas köttande när det väl kommer igång. Men det gäller just att maskinen kommer igång. När Napoli mötte de blå hade den varit rostig ett bra tag och det var mest tur att mötet inte spikades redan i första halvlek, eller första matchen. Mycket har hänt på väldigt kort tid i Chelsea sedan dess. Jag har på känn att man fått igång något slags momentum efter Napolisegern. Det där som Milan och Liverpool till exempel har haft, på helt olika sätt, i Champions Leage. Oavsett vad som händer i ligan får man allt att stämma de där magiska kvällarna. Igår kanske entusiasmen med Di Matteos entré dog lite efter besvikande 0-0 hemma mot Spurs. Benfica får hoppas att det för Chelsea tillbaka till normalstandard för 2011-12. Det är just det här som det bara inte går att förutse, eftersom det är så psykologiskt. Och eftersom jag inte vet det, vet jag inte heller hur jag ska fördela chanserna. Men Chelsea får väl gälla som knapp favorit efter alla kompromisser. 35-65.

Milan - Barcelona
Häftigt av uppenbara skäl. Tråkigt för att Zlatans svåra väg till CL har blivit något typiskt och förutsägbart. Milan har ingen chans här. Folk kan peka på 2-2 på Camp Nou i höstas, men det var det första mötet och gruppspel. När lagen möts igen i Barcelona den här gången är det en avgörande match, och förutsatt att Barca kommer att dominera på samma sätt som man gjorde då, kommer Milan inte att kunna utnyttja nonchalans på slutet av matchen med ett hörnmål. Dessutom kommer man ändå inte att få med sig ett bra resultat från första matchen. Så, nej, hur man än vänder och vrider på det och försöker komma med argument för Milans chanser misslyckas man. Barca är inte bara ett klart bättre lag, de passar också just Milan väldigt illa. Milans defensiv kan bara inte stå emot Barca över 180 minuter. Till och med utan Messi kommer Barca att riva hål i de rödsvartas försvar, oavsett vilken taktik Allegri väljer. Inte ens en sån där slumpgrej som att Victor Valdes åker ut på straff + frilägesutvisning kommer att påverka. Sker det i första matchen, kommer Barca att vända på steken i andra. Sker det i andra matchen, har Barca redan skaffat ett bra utgångsläge från San Siro. Sker det i båda matcherna - vilket det i princip inte kan göra, för domaren skulle ändå inte våga i andra matchen - kommer Messi att på egen hand dribbla sig igenom och då spelar det mindre roll att det är tio mot elva. 5-95.

Besvikelse vore en underdrift

Har väldigt svårt att komma på när jag senast kände samma grad av besvikelse som jag gör efter Napolis uttåg i London. Det är verkligen som att ondskan har besegrat godheten. Eftersom Cagliari har klarat sig kvar i Serie A och IFK Norrköping inte har upplevt ett traumaliknande undergång sedan 2002, får jag nästan gå tillbaka till VM-finalen 2006 för att komma på något. Och ändå hade jag inför den matchen haft en rätt sympatisk inställning till det italienska landslaget, och visste att Frankrike ändå hade relativt färska framgångar bakom sig. Att de torskade var ingen big deal, även om besvikelsen växte för varje dag som gick veckorna efter.

Men det som hände igår var så beklagligt att jag knappt har orkat tänka på fotboll på 24 timmar. Jag är både ledsen, ilsken, frustrerad och faktiskt hatisk.

Jag känner hat för Chelsea. Chelsea är en avsky som jag har lärt mig att leva med. Det har varit lätt att leva med det särskilt nu på sistonde, av uppenbara skäl.

Gårdagens match blev en påminnelse.

Detta vackara Napoli som lyckats behålla trion Lavezzi, Hamsik och Cavani... Som mot alla odds gick vidare från en mardrömsgrupp och hade i praktiken avgjort mötet med det antitetiska Chelsea. Napoli symboliserar - med rätt eller orätt - passionen, kärleken, skönheten, drömmarna, äktheten. Chelsea symboliserar falskhet, kommersialism och cynism.

Jag medger alltså att jag trodde att allt var klart. Två måls överläge och en jättechans att ösa in mål bakom ett formsvagt och desperat Chelsea.

Det som gör extra mycket ont är att det blev just den matchbilden i första halvlek. Napoli radade upp soklara målchanser men agerade dåligt i avslutningsögonblicken.

Chelsea växte som matchen led och även om jag verkligen inte tycker att det var välförtjänt (ja, jag tillhör faktiskt de som tänker i de banorna) att de mörkblå vann med 4-1, var det nog inte slumpen som gjorde att de gjorde det. Det var rutinen och bristen på nerver. Kändes väldigt tyskt 90-tal. Det var inte särskilt vackert eller märkvärdigt, men starkt och pålitligt. Spelare som Lampard, Terry och Drogba hade inte lika mycket att förlora på att åka ur. De har spelat mängder av sådana matcher och ingen kan intala mig att de har samma hunger för avancemang till Champions som Napolis gröngölingar.

Min klena tröst är att jag nu kan luta mig tillbaka och se på fortsättningen av turneringen utan att behöva hålla på något lag. Förhoppningsvis ställs Chelsea emot Real Madrid, Barcelona eller Bayern, vilka kommer att köra över dem. Men jag vet just därför att Chelseas motståndare blir Apoel från Nicosia.

Ändå är det inte det jag bryr mig om. Om Chelsea skulle lyckas vinna Champions skulle jag bry mig föga. Jag ser mest att Napoli är slut. Allt har kulminerat till de här magiska kvällarna, som vi nästan har börjat ta för give, och så blir det ballongpys av det hela.

Jag menar, hur fan ska de orka med det här en gång till? Att än en gång behålla trion, i bästa fall ta sig igenom ett stenhårt kval till Champions, ta sig förbi gruppspelet, en förmodligen tung åttondel och först efter flera superprestationer ordna en plats i kvarten som på något sätt kompenserar det som hände igår kväll?

Nej, bara en oligark som Roman Abramovich kan fixa en sån sak.

Inatt drömde jag

Inatt drömde jag att Basel gick vidre till kvartsfinalen av CL enligt bortamålsregeln, då matchen på Allianz slutade 2-1 till Bayern. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning målen kom men att jag en gång hörde någonting om 4-1, men när jag knappade mig fram visade det sig att det bara var Bayerns damlag som hade besegrat Basels dito med de siffrorna.

Jag tolkar drömmen som att Bayern kommer att köra över schweizarna utan nåder ikväll, och min vilja att Basel går vidare bara är en dröm.

Inte i meningen att jag åh så gärna vill att FC Basel är framgångsrikt i Champions. Eller att jag kommer bry mig särskilt mycket om och när de misslyckas. Men får jag välja så föredrar jag att de slår ut Bayern. Det vore oförutsägbart och ganska häftigt med tanke på derbyfaktorn. Men framförallt för att jag då redan kommer att ha en garanti för att det ena finallagen inte kommer att spela på hemmaplan (för er som har glömt så spelas årets final i München). Jag har aldrig gillat det scenariot.

Så, tipset är 3-0 till helrött.

Holier Than Thou (och jag står för det!)

Folk som har betalat för Viasats fotbollspaket kommer att hata mig för detta men, nu när jag har förstått att Premier League har förbjudit kanalen från att visa fler än en match på lördageftermiddagarna får jag ett stort leende på ansiktet.

Av det lilla jag vet eller har fått höra började det hela med att PL inte ville att man skulle visa eftermiddagsmatcherna på lördagen. Den tiden skulle ägnas åt att gå på arenorna och kolla på fotboll istället för att sitta hemma i soffan.

Men pubägarna i England löste situationen genom att visa matcherna på TV ändå, via bland andra just Viasat. Något som alltså var tillåtet i Sverige men egentligen inte i England.

Exakt hur tvisten nu har lösts vet jag inte, men till att börja med kommer Viasat inte att få visa mer än en match på lördag eftermiddag. Och eventuellt kommer man inte att få visa något alls från och med nästa säsong?

Låter väldigt märkligt med tanke på att det redan finns ett avtal mellan kanalen och PL.

Men att det bli lite stopp i den här vulgära kommersfotbollen, just med Premier League som i den här aspekten spelar i en helt annan liga än konkurrenterna från kontinenten, kan jag inte annat än välkomna.

Hade jag tyckt annorlunda om jag själv haft Viasatpaketet? Antagligen. Men i dagsläget har jag faktiskt råd med paketet, till skillnad från fattiglappsdagarna tidigare när jag var student eller arbetslös. Och jag har därmed märkt att jag någonstans inte vill ha paketet. Riktigt så rik är jag inte att jag kastar pengar i sjön. Jag vet att om jag skaffar Canal+ och Viasatpaketet så kommer jag att leva som en seg pensionär för resten av mitt liv. Det kommer att spelas fotboll hela jävla tiden och jag som är rätt bra på att grotta ner mig i saker skulle förstås förvandlas till ett patetiskt zombie. Fe real, this time.

Jag tänker inte gå in på en filosofisk eller samhällsanalytisk diskussion. De bitarna finns, men utrymmet och tiden räcker inte här. Men för första gången på sådär 15 år, sen fotboll blev mer av en TV-sport en tidigare har någon satt en begränsning för utbudet. Folk kan inte längre sitta i trygga Skandinavien och titta på varenda jävla match som MATJÄST UNAJTÄDD! TOTTÄNNHÄMM! AASJENAL! LIVVERPOOOL! och KJELLSI! spelar.

Faaan vad najs!