onsdag 30 april 2014

Siffror, siffror, siffror

Real Madrid gillar att klunga ihop sina framgångar.

En ökenvandring med sex raka år i Champions utan längre avancemang än åttondelsfinal, för världens kanske värsta köpelag (inte att förväxlas med oligarkklubbar som City, PSG och Chelsea) är otroligt men sant för Reals närhistoria.

Detta följdes av fyra raka semifinaler som tydligen var det som krävdes för att Real Madrid åter skulle nå finalen.

Sammanlagt alltså tolv år utanför finalspel.

Det är ändå ingenting mot de 32 år det tog för klubben att ta sin sjunde mästarcupstitel 1998, efter att ha totaldominerat det första decenniet av turneringens historia. Men det var ju också mindre märkvärdigt då klubbar på den tiden inte kunde garantera sitt deltagande på samma sätt som idag.

Nu har det av naturliga skäl varit så mycket exponering av Real Madrid ändå och kanske främst tack vare flera raka semifinalplatser känns det i varje fall inte för mig som att något ovanligt har hänt i och med gårdagens seger mot Bayern.

Men när man räknar på siffrorna är det ändå ganska fascinerande att det dröjde så relativt länge.

Vi noterar också att sviten på europeiska toppklubbars misslyckade försök att försvara en EC/CL-titel förlängs till en kvarts sekel. Något som är både kul och lite retsamt. Jag hade i alla fall unnat MEDLEMSÄGDA Bayern München att bli klubben som bryter sviten.

Ett sätt att demonstrera det lite märkliga med Reals långa finalfrånvaro är att visa var det placerar dem i en lista. Vilka klubbar det är som under alla dessa år faktiskt lyckats med det som stora Real inte har lyckats med.

Här är listan. Hur många år som passerat för de olika klubbarna sedan senaste finalplatsen, innan det som hände igår:

1. Bayern München, 1 år
2. Borussia Dortmund, 1 år
3. Chelsea, 2 år
4. Barcelona, 3 år
5. Manchester United, 3 år
6. Inter, 4 år
7. Milan, 7 år
8. Liverpool, 7 år
9. Arsenal, 8 år
10. Porto, 10 år
11. Monaco, 10 år
12. Juventus, 11 år
13. Real Madrid, 12 år
14. Bayer Leverkusen, 12 år
15. Valencia, 13 år
16. Ajax, 18 år
17. Olympique de Marseille, 21 år
18. Sampdoria, 22 år
19. Crvena Zvezda, 23 år
20. Benfica, 24 år

Iakttagelserna lämnar jag åt läsaren den här gången...

tisdag 15 april 2014

Cred till Kalmar

 


Underbart. Inte riktigt det jag förväntar mig att se från halvlökiga Kalmar. Men i alla fall några där visar att de fattar fotboll som kultur fullt ut. Bevara supporterkulturen.

söndag 6 april 2014

Den ultimata Allsvenskan - del VI


IF Kamraterna Norrköping

Var börjar jag? Fram till detta har jag i genomgång ständigt återkommit till min hemstads klubb.

Först lite kortfattat om helhetsbilden. Den må vara lite vinklad, men jag har samtidigt svårt att se motargument mot de saker som jag tänker ta upp här:

IFK Norrköping i ett relativt perspektiv Sveriges mest framstående fotbollsklubb historiskt.

Vi har en "Big Four" bestående av IFK Göteborg, Malmö FF, AIK och IFK Norrköping.

AIK för att man helt enkelt står väldigt högt upp i maratontabellen, på tredje plats senast jag kollade.

Blåvitt och MFF för att man utöver den positionen har flest SM-Guld (riktiga SM-Guld) i titelskåpet.

Med riktiga SM-Guld menar jag de som gäller från och med då Allsvenskan kom igång. Inte de tidiga cupturneringarna som klubbar som AIK, Djurgården och Örgryte listar för att på ett missvisande sätt skryta om tidigare framgångar.

Men där alla dessa tre klubbar kommer från Sveriges tre storstäder är "lilla" Peking från en liten stad på knappt 100 000 invånare. Trots det har vi 12 riktiga SM-Guld bakom oss.

Eller låt oss bara sammanfatta allting med den här bilden:

Året är 2007, platsen är en liten bonnhåla, en liten gård, i Östergötland och på en begravningsceremoni återfinns fotbollslegender i kostymer från Milano.

Hur kan den här absurda situation vara verklighet? Jo, för att det är Nils Liedholms begravning. Liedholm, liksom Gunnar Nordahl, fick sitt stora genombrott i IFK Norrköping på 50-talet och blev sedan en av de största fotbollsstjärnorna genom tiderna i Italien med AC Milan. Detta säger en del.

Eller när min rock & roll-SO-lärare på högstadiet berättade om när han som barn skulle flytta ner till Norrköping från Norrland och det enda han tänkte på var alla fantastiska fotbollsspelare som var där eller hade varit där. Det säger en hel del, det också.

Faktum är att IFK Norrköping var ett av världens bästa klubblag på 40- och början av 50-talet, vilket bland annat visats av matchturnéer som man gjorde på kontinenten på den tiden, eller blott det faktum att spelare som Liedholm och Nordahl regerade så som de gjorde i Italien.

Hade Europacuperna kommit igång nåt decennium tidigare så kanske det hade stått en och annan Europacupbuckla (alltså motsvarande Champions Leauge) i vårt prisskåp.

Att känna till allt detta gör mig väldigt stolt, men det svider också väldigt mycket att se hur vi oavsett stadens fotbollskulturs status inte längre har förutsättningar för att i perioder dominera den svenska fotbollen. För idag spelar det mindre roll att man är skicklig på lagbyggen. Man belönas inte på samma sätt för sportsliga framgångar. Har man inte pengar, så räcker det inte långt. Och kommer man från Norrköping, må man ha det bättre ställt än många andra klubbar i Allsvenskan och Sverige, men man är inte en storklubb ifråga om resurser.

Samtidigt ska man inte bara se sig själv som offer. Jag har på senare år märkt en ganska kraftig nedgång i publiksiffrorna på Idrottsparken, vilket är en skam för staden Norrköpings anrika fotbollskultur. Det går inte ens att peka på uteblivna sportsliga framgångar. 2002, när Peking för första gången på länge åkte ur Allsvenskan låg snittet över 10 000, och nästan samtliga matcher på hösthalvan av säsongen var packade med folk.

Utan att ha studerat det så utgår jag från vissa erfarenheter, analyser och känslor som säger mig att det finns en viss grad av Springfieldanda i Norrköping (och säkert många andra städer). De där matcherna på Parken är inte längre riktigt lika viktiga. Folk kan tänka sig att ligga och lata sig i soffan istället med tusen ursäkter. Folk kan tänka sig att skita i stadens stolthet för att istället titta på nån lökig Premier League-match på sin mega-TV hemma i stugan.

Vilket uselt sätt att (inte) hedra sin historia... Noll känsla för det... Noll lokalpatriotism... Noll känsla för värden som man inte kan köpa för pengar.

Så, där är vi idag. Det känns som att många detaljer om min relation till klubben för det mesta är överflödigt då de som sagt dyker upp på tal om de andra klubbarna i den här serien.

Jag kom alltså till Norrköping när jag var åtta år och såg klubben fullborda sin fjärde raka silver 1993 och det kanske svider värst - att jag aldrig fick vara med om en guldmedalj trots att det var en period vi dominerade tillsammans med IFK Göteborg.

Och så har jag själv förstås spelat i ett av klubbens pojklag. Mellan 1991-1997.


Malmö FF

Hur jag ser på MFF idag skiljer sig ganska mycket mot hur jag såg på klubben under uppväxten, särskilt de allra första åren. Det beror nog främst på att jag vet mycket mer om staden Malmö och om hur världen och fotbollen fungerar.

Jag kom in i den svenska fotbollen precis när Malmö FF hade börjat komma bort från en storhetsperiod. Jag upplevde den aldrig men kände till den lite grann. Jag hade läst in mig om de närmaste åren innan och visste att det fanns många landslagsspelare som tidigare spelat för MFF. Att klubben då hade flest SM-guld av alla och ledde Allsvenskans maratontabell.

Jag fick också tidigt lära mig att samtliga spelare i truppen hade "fotbollsspelare" som yrke. Alltså att de var proffs, vilket på den tiden fortfarande var ganska ovanligt.

På så sätt var det uppenbart för mig att MFF var klubben som skulle kunna titulera sig numero uno.

Men samtidigt som jag upplevde att de hade den positionen var känslan också att man inte var sådär extremt relevanta just då. Malmö slogs inte om titlar på riktigt och skapade inga rubriker åtminstone uppe hos oss i mellersta östra Sverige. Deras klack var ganska obetydlig på Idrottsparken.

Sammantaget förknippade jag MFF med stil, klass och ära. Det återspeglades även i deras ljusblå tröjor och den lugna men stora arenan Malmö stadion. När jag såg matcher därifrån på Sportnytt var det som att alla spelare äntrade en viktig om inte helig fotbollsmark.

Idag förknippar jag MFF med allt annat än det där. Nu är det nästan lite omvänt. MFF har blivit förbisprunget av IFK Göteborg i antal titlar och varit nere och vänt i Superettan. Sportslig är MFF inte längre självklar nummer ett. Samtidigt har den där bristande relevansen som fanns där eller som jag i alla fall upplevde inte att tala om idag. Det händer väldigt mycket kring MFF och det är inte stil, klass och ära som jag förknippar dem med. Snarare är Malmö något av Sveriges Marseille eller Napoli. Arbetarstaden, karaktärsstaden Malmö har kanske landets mest passionerade fotbollsmiljö. Skillnaden är väl att man ändå är väldigt framgångsrika även sportsligt.

Jag gillade det gamla MFF och jag gillar det nya MFF. Kanske har det varit särskilt lätt för mig eftersom MFF och Peking aldrig hamnat i direkt konkurrens under mina år.

lördag 5 april 2014

Helsingborgs supporterkontrakt är lika fånigt som...

... Den intetsägande så kallade kampanjen som kallas #DetRäckerNu.

Så mycket tomhet och så mycket dumhet i debatten efter dödsfallet i Helsingborg förra helgen.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Det som allra mest uppenbart är fel är att dråpet händer utanför arenan men så gott som all diskussion handlar om hur man ska hantera läget inne i arenan.

Lika knasigt är att folk som har väldigt eller inget engagemang i den svenska fotbollen pratar om det enorma problemet HAT på läktarna, mellan supportrar från olika klubbar, samtidigt som dessa påstådda hatare förmodligen känner en samhörighet mot de som de påstås hata som de inte gör alls med de som kan väldigt lite men pratar väldigt mycket och får väldigt mycket utrymme till att prata.

Problemet med #DetRäckerNu är att så gott som alla verkar ställa sig bakom det utan att veta vad det är man ställer sig bakom.

VAD är det som räcker?

VEM/VILKA riktar sig det mot?

För vissa handlar det om att allt från huliganism till "hatet på läktarna" ska bort.

För andra handlar det enbart om huliganism. Om våldet. Att huliganer invaderar städer och slår till inte enbart mot den lokala "firman" men även mot vanliga medborgare, även om de sistnämnda sällan är direkt måltavla.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen men skulle aldrig ställa mig bakom en sådan falsk "kampanj".

 För att jag har inget problem med det som kallas för "hatet" på läktarna. Det är en rivalitet och det hat som man kanske trots allt kan känna är betydligt mer komplicerat än det framställs i den diffusa debatten.

Jag kan känna att jag "hatar" AIK av olika anledningar. Men jag har varit på flera AIK-matcher på Råsunda och Nationalarenan mitt bland gnagare och känt allt annat än hat mot klubben och dess supportrar. Jag vet att jag förmodligen hade varit en av dem om jag vuxit upp i Solna, och så vidare. Det gäller även när jag tittar mot den hoppande AIK-klacken på kortsidan. För 20 år sen hade jag skådat en massa nynazister men även om det säkert finns en hel del sådana individer där idag så är den kortsidan i stort, liksom många andra i landet, en av de mest integrerade och inkluderande platserna i det här landet. 

Jag ser inget obehagligt alls med bilder som spelas upp på svt:s Debatt där man ser gnagare skandera "Hata Göteborg". Man måste ha ett väldigt onyanserat moraltänk för att känna så.

Det tyckte jag inte heller när jag var 9 år gammal och gick på fotboll i Norrköping. Trots att klackarna på den tiden saknade mycket av det positiva som finns i dagens supporterkultur. Jag hade inte vågat knalla omkring i närheten av de större bortaklackarna, men jag var inte rädd för att gå på fotboll för det.

Faktiskt så känner jag mig rätt förolämpad när jag läser och hör hur den svenska medelklassen med sin väldigt stora megafon håller upp sina trygga medelklassbarn som representanter för samtliga barn, som om alla barn, alla familjer, har den tryggheten som beskrivs som en rättighet.

För jag vet att det finns så många barn i det här landet som lever i samma verklighet som jag gjorde på 90-talet, och så många som har det sämre än jag hade då.

Vi växte upp i Sverige, inte Nalle Puhs Land. Det fanns en hel del hat, skit, misär och så vidare. Vi förväntade oss inte total trygghet eftersom vi inte hade total trygghet. Det har väl egentligen ingen bortom de välställdas gated communitys?

Och hur mycket gör #DetRäckerNu-massan för att skapa mer trygghet för alla dessa barn?

Noll.

Nada.

Hichi.

Man löser inga problem. Man visar inga tendenser till problemlösning. Man vill sopa undan problem eller det som man upplever som problem.

Sydsvenskans krönikör förfasade sig över att hans barn behövde se en snubbe springa in på plan och känna bengalrök (!)

Bubblan sprack nästan.

Sverige blir ett allt hårdare samhälle men på ytan ska det skrubbas mer intensivt än någonsin.

Vad är budskapet då till de som lever utanför bubblan? Till de barn som lever utanför bubblan?

"Det är synd att du bor i ett område som är fullt av skit, piss, misär, hopplöshet, våld, otrygghet. Som ingen tror på, som ingen tycker om, som håller på att avvecklas. Men det är dina föräldrars fel. De är alldeles för lata och tjänar alldeles för lite pengar eller inget alls. De är sämre människor och vi kommer låta dem ruttna i ditt skitområde. Nu tar vi bort ståplatser. Kom inte på våra matcher. Du bidrar inte till vårt välmående."

Helsingborgs så kallade supporterkontrakt innehåller bland annat att man inte ska maskera sig eller tända bengaler. Hade det begränsat sig till det så hade det varit ganska rimligt eller vettigt. Jag gillar visserligen bengaler men just nu är de förbjudna och då är det inget konstigt att en klubbledning anstränger sig för att hålla det borta.

Men det innehåller även punkter som:

"Avstå från att nedvärdera domare, motståndare och bortasupportrar."

(Du får inte uttrycka dig fritt och rivaliteten får inte existera)

"Använd ett språkbruk som barn och unga kan använda. Använd inte hatiska ramsor och slogans."

(Låt arenan ingå i vår bubbla)

"Ta avstånd från rasism, våld, droger, diskriminering och kränkande behandling."

(Hög relevansfaktor?)

"Respektera vår klubb. Visa förståelse för att våra samarbetspartners är viktiga."

(Visa förståelse för att våra sponsorer är viktigare än du eftersom de ger oss pengar för att exponera sig själva på vår klubbs arena).


Lästips i ämnet: Simon Banks krönika efter AIK-Göteborg och Oisin Cantwell lite om våld och problem och lösningar.