måndag 30 juni 2008
EM-elva
Casillas (ESP)
Bosingwa (POR), Chiellini (ITA), Zhirkov (RUS)
Altintop (TUR)
Srna (CRO), Sneijder (NED), Xavi (ESP), Sionko (CZE)
Klose (GER), Podolski (GER)
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Casillas, Bosingwa, Chiellini, Zhirkov, Altintop, Srna, Sneijder, Xavi, Sionko, Klose, Podolski
Kick out the jams, motherfucker
Bra första halvlek, men Rossetti svalde många spanska filmningar i andra halvlek, varav en del kanske blev avgörande, framförallt några minuter innan fulltid när Marchena gick ner och rövade tyskarna på friläge i straffområdet. Svagt.
Detta delvis medvetna, delvis slumpartade spanska sabotage förstörde hela andra halvlek. Jag har inget emot målfattiga fotbollsmatcher om dramatiken finns där, men då föredrar jag ett förlösande mål någon gång i mitten av andra halvlek eller senare, för att allt ska vara fullbordat.
Men sett till helheten går det inte att säga något emot den spanska segern. Tysklands tekniska färdigheter har inte direkt sett bedrövligt år de senaste två åren, men när man ställs mot laget som gör det dubbelt så bra på andra sidan, såg det ganska tragiskt ut när krafterna tog slut.
Jag trodde lite mer på Tyskland, tack vare rutin på en del spelare och historia av stora slag för landslaget i dess helhet. Klose och Ballack har de senaste sex åren spelat en VM-final och en tung semi. Sånt skulle kanske sätta sitt spår mot finalfrossa hos Spanien. Och vem vet, kanske hade det blivit så om Tyskland fått in bollen under de första tio minuterna som man ägde. Men sedan handlade allt om de röda. När man väl tagit sig förbi kvartsfinalsspöket fanns det inget som kunde stoppa laget. Så kommer det att låta i historien som skrivs efter detta. Notervärt också att man gick igenom hela utslagningsfasen utan att släppa in ett enda mål, medan Tyskland släppte in fem. Traditionens makt inte så stor där inte.
Bastian Schweinsteiger var ingen stor favorit för mig innan matchen, men nu gillar jag killen skarpt, för hun han hanterade situationen då Torres satt och grämde sig över en smäll på benet.
Jag vill inte propagera starkt för att spelare alltid ska fortsätta spela till dess att domaren blåser av för en skada, eftersom jag ser en del fascistiska undertoner hos de värsta förespråkarna av principen,, men visst måste det finnas en gräns för hur långt "sportslighet" kan drivas. Speciellt när allt tyder på brutal osportslighet hos det andra laget.
Så var det när Di Natale uppenbarligen inte drabbats av någon allvarlig skada i kvartsfinalen, när han rullade in i plan för att gnälla lite. Då valde spanjorerna att rulla ut bollen.
Men Schweinsteiger visste bättre än att ge bort sitt lags guldchanser i onödan. Istället för att springa ut behöll han bollen, sprang coolt fram till Torres för att se vad som var på gång, och fortsatte sedan att spela. Det kallar jag karaktär. Handlingskraft. Omdöme.
Trevligt och intressant annars att se den gamle Sevillabacken Sergio Ramos inlindad i Andalusiens flagga, och en tröja med hyllning till Puerta som producenten till varje pris försökte undvika av rädslan att det skulle vara något politiskt budskap på tröjan.
Luis "Henry är en svart skit" Arragones har jag dock inte mycket till övers för.
Detta delvis medvetna, delvis slumpartade spanska sabotage förstörde hela andra halvlek. Jag har inget emot målfattiga fotbollsmatcher om dramatiken finns där, men då föredrar jag ett förlösande mål någon gång i mitten av andra halvlek eller senare, för att allt ska vara fullbordat.
Men sett till helheten går det inte att säga något emot den spanska segern. Tysklands tekniska färdigheter har inte direkt sett bedrövligt år de senaste två åren, men när man ställs mot laget som gör det dubbelt så bra på andra sidan, såg det ganska tragiskt ut när krafterna tog slut.
Jag trodde lite mer på Tyskland, tack vare rutin på en del spelare och historia av stora slag för landslaget i dess helhet. Klose och Ballack har de senaste sex åren spelat en VM-final och en tung semi. Sånt skulle kanske sätta sitt spår mot finalfrossa hos Spanien. Och vem vet, kanske hade det blivit så om Tyskland fått in bollen under de första tio minuterna som man ägde. Men sedan handlade allt om de röda. När man väl tagit sig förbi kvartsfinalsspöket fanns det inget som kunde stoppa laget. Så kommer det att låta i historien som skrivs efter detta. Notervärt också att man gick igenom hela utslagningsfasen utan att släppa in ett enda mål, medan Tyskland släppte in fem. Traditionens makt inte så stor där inte.
Bastian Schweinsteiger var ingen stor favorit för mig innan matchen, men nu gillar jag killen skarpt, för hun han hanterade situationen då Torres satt och grämde sig över en smäll på benet.
Jag vill inte propagera starkt för att spelare alltid ska fortsätta spela till dess att domaren blåser av för en skada, eftersom jag ser en del fascistiska undertoner hos de värsta förespråkarna av principen,, men visst måste det finnas en gräns för hur långt "sportslighet" kan drivas. Speciellt när allt tyder på brutal osportslighet hos det andra laget.
Så var det när Di Natale uppenbarligen inte drabbats av någon allvarlig skada i kvartsfinalen, när han rullade in i plan för att gnälla lite. Då valde spanjorerna att rulla ut bollen.
Men Schweinsteiger visste bättre än att ge bort sitt lags guldchanser i onödan. Istället för att springa ut behöll han bollen, sprang coolt fram till Torres för att se vad som var på gång, och fortsatte sedan att spela. Det kallar jag karaktär. Handlingskraft. Omdöme.
Trevligt och intressant annars att se den gamle Sevillabacken Sergio Ramos inlindad i Andalusiens flagga, och en tröja med hyllning till Puerta som producenten till varje pris försökte undvika av rädslan att det skulle vara något politiskt budskap på tröjan.
Luis "Henry är en svart skit" Arragones har jag dock inte mycket till övers för.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, final, Spanien, Tyskland, Rossetti, Aragones, historia, tradition, domare, marginaler
söndag 29 juni 2008
Top 10 snyggaste namnen
Restriktion: spelarna måste ha spelat matcher för att göra ett intryck .
1. Razvan Rat (ROM)
En ännu mer hård och ståtlig variant av den gamle sovjetiske guldklimpen Rats. Tre bokstäver på spelare nummer tre.
2. Karim Benzema (FRA)
3. Mauro German Camoranesi (ITA)
Vinner mycket på mellannamnet, men jag kan bara inte släppa denna.
4. Zdenek Grygera (CZE)
5. Joris Mathijsen (NED)
Kom ihåg att det uttalas mathAJsen.
6. Darijo Srna (CRO)
Nästan lika snyggt som Zvonimir Soldo.
7. Miroslav Klose (GER)
Kan inte släppa det efternamnet. Klååhze.
8. Emre Asik (TUR)
9. Carlos Marchena (ESP)
10. Libor Sionko (CZE)
Läs även andra bloggares åsikter om EM, namn
1. Razvan Rat (ROM)
En ännu mer hård och ståtlig variant av den gamle sovjetiske guldklimpen Rats. Tre bokstäver på spelare nummer tre.
2. Karim Benzema (FRA)
3. Mauro German Camoranesi (ITA)
Vinner mycket på mellannamnet, men jag kan bara inte släppa denna.
4. Zdenek Grygera (CZE)
5. Joris Mathijsen (NED)
Kom ihåg att det uttalas mathAJsen.
6. Darijo Srna (CRO)
Nästan lika snyggt som Zvonimir Soldo.
7. Miroslav Klose (GER)
Kan inte släppa det efternamnet. Klååhze.
8. Emre Asik (TUR)
9. Carlos Marchena (ESP)
10. Libor Sionko (CZE)
Läs även andra bloggares åsikter om EM, namn
lördag 28 juni 2008
Top 5 nationalsånger i EM
De deltagande nationernas nationalsånger, värderade efter melodi och inte text.
1. Frankrike - La Marseillaise
2. Ryssland - Gosudarstvenny Gimn Rossiyskoy Federatsii
3. Tyskland - Deutschlandlied
4. Portugal - A Portuguesa
5. Holland - Het Wilhelmus
Läs även andra bloggares åsikter om EM, nationalsång
1. Frankrike - La Marseillaise
2. Ryssland - Gosudarstvenny Gimn Rossiyskoy Federatsii
3. Tyskland - Deutschlandlied
4. Portugal - A Portuguesa
5. Holland - Het Wilhelmus
Läs även andra bloggares åsikter om EM, nationalsång
fredag 27 juni 2008
Yogi och...Franco?
Där sprack Arshavinbubblan.
Där sprack också Hiddinks bubbla.
Och Rysslands bubbla. Den andra semifinalen blev alltså EM:s värsta utskåpning, vilket säger mer om jämnheten i turneringen än Spaniens seger. Det var den fjärde av tremålssegrar, varav en samma möte i gruppspelet. Men i alla andra fall har motståndarlaget skapat en hel del chanser och stundtals kanske varit det bättre laget. Ryssland skapade kanske två riktiga målchanser på hela matchen. För dåligt.
Förresten börjar jag uppleva att det även har funnits en Akinfeev-hype i turneringen. Är han verkligen särskilt bra i jämförelse med andra EM-målvakter? Tillåt mig att tveka.
Med tanke på att Spanien bara har mött ett högkvalitativt motstånd under hela turneringen är de fortfarande svårbedömda för mig. Hur imponerande gårdagens seger än var, var Ryssland en uppstickare som på något sätt kollapsade, och det går nog inte att göra saken enkelt och säga att det var Spaniens taktik som gjorde ryssarna dåliga. Italien var det stora slaget för Spainen, och där tycker jag som bekant inte att de gjorde någon stormatch. Där tycker jag att tyskarna gjorde ett bättre jobb mot Portugal. Men eftersom Jogis manskap har släppt in fyra mål på de två senaste matcherna kan jag inte se de som favoriter på söndag heller. Och det är det som är härligheten; att vi får en helt jämn final. Den stämningen saknades inför semifinalerna där det inför matcherna fanns en klar favorit.
Tack Hasse Backe för att du går efter det du ser och inte det som media oanalytiskt slänger fram till folk. Kan bara instämma att Pavlyuchenko, hur aktiv och duktig han än har varit för Ryssland, inte är någon stor tekniker.
Där sprack också Hiddinks bubbla.
Och Rysslands bubbla. Den andra semifinalen blev alltså EM:s värsta utskåpning, vilket säger mer om jämnheten i turneringen än Spaniens seger. Det var den fjärde av tremålssegrar, varav en samma möte i gruppspelet. Men i alla andra fall har motståndarlaget skapat en hel del chanser och stundtals kanske varit det bättre laget. Ryssland skapade kanske två riktiga målchanser på hela matchen. För dåligt.
Förresten börjar jag uppleva att det även har funnits en Akinfeev-hype i turneringen. Är han verkligen särskilt bra i jämförelse med andra EM-målvakter? Tillåt mig att tveka.
Med tanke på att Spanien bara har mött ett högkvalitativt motstånd under hela turneringen är de fortfarande svårbedömda för mig. Hur imponerande gårdagens seger än var, var Ryssland en uppstickare som på något sätt kollapsade, och det går nog inte att göra saken enkelt och säga att det var Spaniens taktik som gjorde ryssarna dåliga. Italien var det stora slaget för Spainen, och där tycker jag som bekant inte att de gjorde någon stormatch. Där tycker jag att tyskarna gjorde ett bättre jobb mot Portugal. Men eftersom Jogis manskap har släppt in fyra mål på de två senaste matcherna kan jag inte se de som favoriter på söndag heller. Och det är det som är härligheten; att vi får en helt jämn final. Den stämningen saknades inför semifinalerna där det inför matcherna fanns en klar favorit.
Tack Hasse Backe för att du går efter det du ser och inte det som media oanalytiskt slänger fram till folk. Kan bara instämma att Pavlyuchenko, hur aktiv och duktig han än har varit för Ryssland, inte är någon stor tekniker.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Arshavin, Hiddink, Ryssland, Spanien, Tyskland, Backe, Pavlyuchenko
torsdag 26 juni 2008
Ny kille med nytt förutsägbart smeknamn
Ingår i det mest hypade laget, tränas av den mest hypade tränaren - möt EM:s mest hypade spelare Andrei Arshavin.
Jag skriver detta knappt två timmar innan match för att det inte ska verka påpassligt efteråt om denne lille lirare inte får någon kanonmatch mot Spanien. Gör han hattrick så får det bli så, jag kommer att stå fast vid vad jag säger nu.
För det jag ska säga är inte att Arshavin är en dålig spelare, men att han har fått oväntat mycket beröm den senaste tiden, och jag kan inte komma på något annat än att den moderna fotbollen ständigt letar efter en ny poster boy att tjata oss sönder med.
När jag skriver att Ryssland är hypade tycker jag ändå att deras prestation mot Holland var sjukt bra. Laget Ryssland hade uppvisning. Själv blev jag mest imponerad av hur iskalla de var i sina kontringar. Det gick inte att pressa bort anfallarna, som vid besvärliga situationer bara tittade åt sidan för att hitta en kamrat i full fart mot målet.
Men hyllningskören efteråt handlade nästan enbart om Andrei Arshavin. Ytterbacken Zhirkov (se kommentarer till inlägget nedan) som har varit lysande framåt i tre matcher nu, existerar knappt. Den enda som har fått lite erkännande bortsett från Arshavin är Pavlyuchenko. Den halvsnygge blonde anfallaren Pavlyuchenko.
Sorry, men jag är rätt övertygad om att jag inte kommer att "om 50 år" (TV4) tala om den dagen då jag upptäckte legenden (även Erik Niva) Arshavin. 26-åringen har alla möjligheter att bli en storstjärna. Han är inte särskilt ung, vilket kanske kommer att gröa det lättare för honom att hantera förväntningarna. Men det krävs mycket mer för att ingå i samma sällskap som Cruyff, Beckenbauer, Mardona, Zidane etc.
Jag skriver detta knappt två timmar innan match för att det inte ska verka påpassligt efteråt om denne lille lirare inte får någon kanonmatch mot Spanien. Gör han hattrick så får det bli så, jag kommer att stå fast vid vad jag säger nu.
För det jag ska säga är inte att Arshavin är en dålig spelare, men att han har fått oväntat mycket beröm den senaste tiden, och jag kan inte komma på något annat än att den moderna fotbollen ständigt letar efter en ny poster boy att tjata oss sönder med.
När jag skriver att Ryssland är hypade tycker jag ändå att deras prestation mot Holland var sjukt bra. Laget Ryssland hade uppvisning. Själv blev jag mest imponerad av hur iskalla de var i sina kontringar. Det gick inte att pressa bort anfallarna, som vid besvärliga situationer bara tittade åt sidan för att hitta en kamrat i full fart mot målet.
Men hyllningskören efteråt handlade nästan enbart om Andrei Arshavin. Ytterbacken Zhirkov (se kommentarer till inlägget nedan) som har varit lysande framåt i tre matcher nu, existerar knappt. Den enda som har fått lite erkännande bortsett från Arshavin är Pavlyuchenko. Den halvsnygge blonde anfallaren Pavlyuchenko.
Sorry, men jag är rätt övertygad om att jag inte kommer att "om 50 år" (TV4) tala om den dagen då jag upptäckte legenden (även Erik Niva) Arshavin. 26-åringen har alla möjligheter att bli en storstjärna. Han är inte särskilt ung, vilket kanske kommer att gröa det lättare för honom att hantera förväntningarna. Men det krävs mycket mer för att ingå i samma sällskap som Cruyff, Beckenbauer, Mardona, Zidane etc.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Ryssland, Hiddink, Arshavin, Zhirkov, Pavlyuchenko
onsdag 25 juni 2008
Honore Turchia
Oj, det är inte svårt att känna medlindande med Turkiet. Särskilt inte när Fatih Terim under intervjun verkligen ser framför sig hur hans lag hade kunnat fullborda skrällen i förlängning. Om det är någon tröst för honom så har, som tidigare påpekat i bloggen, inte en enda straff missats av tyskarna på de tre senaste straffsparksläggningarna, 1990, 1996 och 2006.
Å andra sidan hade pressen helt och hållet varit på Tyskland om det gått till straffar den här gången, och statistik är till för att brytas. Fråga bara det spanska laget.
Det blev alltså ännu en klassiker. Det var sinnessjukt när vi under avbrotten fick följa matchen från ett hörnkamera, där spelarna var lika stora som bananflugor, och där se Turkiet hämta sig tillbaka...IGEN.
Turkiets prestation i årets turnering är fotbollshistoria som aldrig kommer att glömmas. Inte så att den kommer att utgöra de omedelbara bilderna till turneringen om 50 år, men för de som då är gamla nog för att ha haft en hum om förväntningarna inför EM 50 år tidigare, och som fortfarande lever, kommer detta aldrig att glömmas. För mig är detta klart större än Greklands EM-guld, på grund av sättet som framgången har kommit till. Man får inte underskatta betydelsen av att Turkiet hade nio man borta. Det innebär att man hade 13 män klart för spel. Och det var inte någa lyckosamma avbräck om man säger så. De ordinarie spelarna kunde utan problem räknas med ena handen, på Simpsons eller Musse Pigg. Detta lag gick ut och spelade stundtals ut TYSKLAND, återhämtade sig från ett sent mål ännu en gång.
Å andra sidan hade pressen helt och hållet varit på Tyskland om det gått till straffar den här gången, och statistik är till för att brytas. Fråga bara det spanska laget.
Det blev alltså ännu en klassiker. Det var sinnessjukt när vi under avbrotten fick följa matchen från ett hörnkamera, där spelarna var lika stora som bananflugor, och där se Turkiet hämta sig tillbaka...IGEN.
Turkiets prestation i årets turnering är fotbollshistoria som aldrig kommer att glömmas. Inte så att den kommer att utgöra de omedelbara bilderna till turneringen om 50 år, men för de som då är gamla nog för att ha haft en hum om förväntningarna inför EM 50 år tidigare, och som fortfarande lever, kommer detta aldrig att glömmas. För mig är detta klart större än Greklands EM-guld, på grund av sättet som framgången har kommit till. Man får inte underskatta betydelsen av att Turkiet hade nio man borta. Det innebär att man hade 13 män klart för spel. Och det var inte någa lyckosamma avbräck om man säger så. De ordinarie spelarna kunde utan problem räknas med ena handen, på Simpsons eller Musse Pigg. Detta lag gick ut och spelade stundtals ut TYSKLAND, återhämtade sig från ett sent mål ännu en gång.
Och det handlar i slutändan om att Turkiet hade en sån bredd i truppen på så sätt att alla kunde spela boll. Det går inte att bara snacka klyschor om hur Terim får "energi" i spelarna. Utan kompetent bollbehandling kommer man inte långt. Det är en sak som svensk fotboll inte verkar förstå när det drar ihop sig. Ingen slump då att vi har en sådan begränsad landslag när det som vi allra mest imponeras av är kraften och energin hos en måttligt teknisk spelare som Bastian Schweinsteiger.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Turkiet, Tyskland, Terim, historia, minnen, klassiker, ära
Mode
Har i flera år varit starkt kritisk till hur det ser ut på modefronten i de stora ligorna nuförtiden, och då menar jag inte modekritik, utan det faktum att lagens alternativa matchställ numer förekommer så onödigt ofta att man talar om "bortadräkt", som om man per automatik skulle använda sig av dem när man har bortamatch. Undrar hur dagens tioåringar tänker på den frågan.
Alltså, när till exempel Inter möter Napoli hemma, så ska det inte alls vara några problem med att särskilja rödblått-svart mot ljusblå-vitt. Men i dagens fotboll kommer Napoli att bära en alternativ tröja, nu senast den röda, för att exponera ännu en variant på matchtröja som därmed också ska sälja några exemplar i supportershoppen, eller i en annan världsdel via mailorder.
Det här problemet har nått extrema höjder i de senaste landslagsturneringarna och att jag bryr mig om att kommentera är att jag inte ens tror att det har så mycket med kommersiella argument att göra.
För som det är nu får de flesta lagen nästan aldrig spela med det ordinarie matchstället när det blir dags för storturnering. Att utesluta det ordinarie helt och hållet innebär att vi inte har att göra med en situation där man vill visa andra varianter. Snarare blir det ordinariet stället något som man ur kommersiellt perspektiv skulle vilja lägga fram som en variant på det som har setts under turneringens gång.
Kroatien till exempel, fick inte spela med sitt shackrutiga vit-röda tröja under hela EM. För att de ska få göra det krävs det att motståndarna spelar i blått eller har något annat liknande som andraställ.
Tjeckien har spelat 10 storturneringsmatcher sedan EM 2004, under vilka de bara en enda gång har fått spela med ordinarie rött-vitt-blått.
Den franska tricoloren visades inte upp en enda gång i årets turnering. Det blev helblått varje gång.
Detsamma gäller Italien som egentligen spelar i vita shorts. Men nu fick man ta till blått även när helgula Rumänien var motståndare (att jämföra med helgula Ukraina i senaste VM då Gli Azzurri faktiskt fick bära vita shorts).
På så sätt dör lagens historiska identitet bit för bit. Det blir helblått, helvitt, helrött, helorange och så vidare jämt och ständigt. Likriktat. Man verkar inte vara lika hårda på att få det så i kvalet, men det är ju under stortureringarna som fotbollen och därmed identiteten exponeras som mest.
När jag började följa fotbollen för 18 år sen var dessa restriktioner minimala. Det handlar förresten om att göra jobbet lättare för domarna när det blir rörigt med många spelare i straffområdet, och de måste särskiljas, om det nu är någon som har missat det. Då var det begränsat mest till att två lag inte skulle ha samma färger på tröjorna. Det var inte hela världen om ena lagets shorts hade samma färg som det andra lagets tröjor. Stegvi har man blivit hårdare och idag verkar man tycka att gult och vitt är för lika för att "blandas". Suck.
Alltså, när till exempel Inter möter Napoli hemma, så ska det inte alls vara några problem med att särskilja rödblått-svart mot ljusblå-vitt. Men i dagens fotboll kommer Napoli att bära en alternativ tröja, nu senast den röda, för att exponera ännu en variant på matchtröja som därmed också ska sälja några exemplar i supportershoppen, eller i en annan världsdel via mailorder.
Det här problemet har nått extrema höjder i de senaste landslagsturneringarna och att jag bryr mig om att kommentera är att jag inte ens tror att det har så mycket med kommersiella argument att göra.
För som det är nu får de flesta lagen nästan aldrig spela med det ordinarie matchstället när det blir dags för storturnering. Att utesluta det ordinarie helt och hållet innebär att vi inte har att göra med en situation där man vill visa andra varianter. Snarare blir det ordinariet stället något som man ur kommersiellt perspektiv skulle vilja lägga fram som en variant på det som har setts under turneringens gång.
Kroatien till exempel, fick inte spela med sitt shackrutiga vit-röda tröja under hela EM. För att de ska få göra det krävs det att motståndarna spelar i blått eller har något annat liknande som andraställ.
Tjeckien har spelat 10 storturneringsmatcher sedan EM 2004, under vilka de bara en enda gång har fått spela med ordinarie rött-vitt-blått.
Den franska tricoloren visades inte upp en enda gång i årets turnering. Det blev helblått varje gång.
Detsamma gäller Italien som egentligen spelar i vita shorts. Men nu fick man ta till blått även när helgula Rumänien var motståndare (att jämföra med helgula Ukraina i senaste VM då Gli Azzurri faktiskt fick bära vita shorts).
På så sätt dör lagens historiska identitet bit för bit. Det blir helblått, helvitt, helrött, helorange och så vidare jämt och ständigt. Likriktat. Man verkar inte vara lika hårda på att få det så i kvalet, men det är ju under stortureringarna som fotbollen och därmed identiteten exponeras som mest.
När jag började följa fotbollen för 18 år sen var dessa restriktioner minimala. Det handlar förresten om att göra jobbet lättare för domarna när det blir rörigt med många spelare i straffområdet, och de måste särskiljas, om det nu är någon som har missat det. Då var det begränsat mest till att två lag inte skulle ha samma färger på tröjorna. Det var inte hela världen om ena lagets shorts hade samma färg som det andra lagets tröjor. Stegvi har man blivit hårdare och idag verkar man tycka att gult och vitt är för lika för att "blandas". Suck.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, kläder, mode, färg, restriktioner, likriktat, Tjeckien, Kroatien
måndag 23 juni 2008
Luis Enrique fick sin revansch
För första gången under alla de år som jag har följt fotbollen har Spanien tagit sig vidare till semifinal i EM/VM. Det är tredje gången under EM:s historia, efter 1964 och 1984. I VM-sammanhang kommer det att bli minst 60 års väntan, ifall det blir semifinal i Sydafrika om två år.
1990 såg jag det spanska landslaget för första gången på riktigt. De åkte ur mot Jugoslavien efter förlängning i åttondelen. Efter den turneringen genomgick Spanien generationsskfite. Butrageño slutade och därmed fanns det ingen riktig världsstjärna kvar. Bara många duktiga spelare. Och det kanske är delförklaringen till varför Spanien har så få meriter på landslagsnivå; man har helt enkelt inte haft så jättemånga stora spelare genom historien. Det är sydamerikanerna på klubbnivå som har fört Real Madrid och Barcelona till framgångar ute i Europa.
Så när man tog sig till VM 1994 var det knappast ett landslag som stod högt i kurs i förhandstipsen. Man hade varit chanslösa i kvalet till EM 92 och med nöd och näppe lyckats kvala in sig till VM. Det säger en del att en stor del av stommen i laget bestod av reserver från Barcelona.
Men det blev ett genombrott i själva mästerskapet. Man övertygade hyfsat i gruppspelet och körde sedan över Schweiz i åttondelen innan Italien blev för svårt i kvarten. En match som man för övrigt ägde stora delar.
Efter detta har Spanien varit ett av Europas mest stabila topplag, så även om det har överdrivits en del i myten om deras tillkortakommanden, måste man hålla med om att det är märkligt att laget aldrig lyckades ta sig förbi kvarten.
Närmast var man EM 96 där man dominerade kvarten mot värdlandet England, men åkte ut efter 0-0 och straffar.
VM 98 åkte man ur gruppspelet mycket på grund av otur med lottningen, som innebar att Paraguay fick möta den tidiga gruppsegraren Nigeria i sista gruppspelsmatchen. Spanien demolerade Bulgarien med hela 6-1 men det räckte alltså inte.
EM 2000 hade två spanska lag gått till final i Champions, och spansk fotboll var riktigt het. Men det blev fiasko. 0-1 mot Norge, 2-1 mot Slovakien och 4-3 mot Jugoslavien där man egentligen fick segern som en gåva från domaren. När Frankrike sen stod i vägen var utgången given.
VM 2002 levde man egentligen upp till förväntningarna men dömdes bort i kvarten mot Sydkorea.
EM 2004, nytt fiasko, respass redan i gruppspelet.
Och så VM 2006, där storebror Frankrike åter satte krokbenet.
Så efter sex försök tog man sig vidare igår. Och jag kan inte påstå att jag är mäkta imponerad. Hade Italien bara haft ett bättre lag så hade man vunnit matchen. Jag tror nästan att bara Pirlo hade funnits med på plan så hade Italien vunnit. Spanien var inte det sämre laget, men lyckades inte skapa särskilt mycket. Lyckades inte rulla runt italienarna så som de gjorde med Sverige och Ryssland i gruppspelet. Det här är kanske ännu ett tecken på att deras ut-i-kvarten-historia inte är någon slump. För två år sen undrade alla hur Spanien kunde dominera i gruppspelet men vara så blekt mot Frankrike. Det uppenbara svaret kom aldrig; att Saudiarabien, Ukraina och Tunisien ligger på en lägre nivå än Frankrike. Kanske kan detta spanska landslag bara rulla ut rejält mot sämre organiserade lag. De allra flesta i truppen spelar i La Liga, och de som inte gör det har England som hemadress. Försvarsspelet är i dessa ligor inte av allra högsta klass direkt. Mot lag som Italien och Frankrike blir det alltså problem.
Ändå starkt att vinna straffsparksläggningen. Sånt brukar som bekant jämna ut sig i fotboll. Spanien hade knackat på semifinaldörren alldeles för länge för att missa den ännu en gång. Så trots att deras historia låg som en börda, trots att de därmed hade mer att förlora, råkade det bli italienarna som missade mest.
Nu blir det re-match mot Ryssland, och spontant tror jag att det även blir final, där de kommer att ställas mot Tyskland och förlora.
1990 såg jag det spanska landslaget för första gången på riktigt. De åkte ur mot Jugoslavien efter förlängning i åttondelen. Efter den turneringen genomgick Spanien generationsskfite. Butrageño slutade och därmed fanns det ingen riktig världsstjärna kvar. Bara många duktiga spelare. Och det kanske är delförklaringen till varför Spanien har så få meriter på landslagsnivå; man har helt enkelt inte haft så jättemånga stora spelare genom historien. Det är sydamerikanerna på klubbnivå som har fört Real Madrid och Barcelona till framgångar ute i Europa.
Så när man tog sig till VM 1994 var det knappast ett landslag som stod högt i kurs i förhandstipsen. Man hade varit chanslösa i kvalet till EM 92 och med nöd och näppe lyckats kvala in sig till VM. Det säger en del att en stor del av stommen i laget bestod av reserver från Barcelona.
Men det blev ett genombrott i själva mästerskapet. Man övertygade hyfsat i gruppspelet och körde sedan över Schweiz i åttondelen innan Italien blev för svårt i kvarten. En match som man för övrigt ägde stora delar.
Efter detta har Spanien varit ett av Europas mest stabila topplag, så även om det har överdrivits en del i myten om deras tillkortakommanden, måste man hålla med om att det är märkligt att laget aldrig lyckades ta sig förbi kvarten.
Närmast var man EM 96 där man dominerade kvarten mot värdlandet England, men åkte ut efter 0-0 och straffar.
VM 98 åkte man ur gruppspelet mycket på grund av otur med lottningen, som innebar att Paraguay fick möta den tidiga gruppsegraren Nigeria i sista gruppspelsmatchen. Spanien demolerade Bulgarien med hela 6-1 men det räckte alltså inte.
EM 2000 hade två spanska lag gått till final i Champions, och spansk fotboll var riktigt het. Men det blev fiasko. 0-1 mot Norge, 2-1 mot Slovakien och 4-3 mot Jugoslavien där man egentligen fick segern som en gåva från domaren. När Frankrike sen stod i vägen var utgången given.
VM 2002 levde man egentligen upp till förväntningarna men dömdes bort i kvarten mot Sydkorea.
EM 2004, nytt fiasko, respass redan i gruppspelet.
Och så VM 2006, där storebror Frankrike åter satte krokbenet.
Så efter sex försök tog man sig vidare igår. Och jag kan inte påstå att jag är mäkta imponerad. Hade Italien bara haft ett bättre lag så hade man vunnit matchen. Jag tror nästan att bara Pirlo hade funnits med på plan så hade Italien vunnit. Spanien var inte det sämre laget, men lyckades inte skapa särskilt mycket. Lyckades inte rulla runt italienarna så som de gjorde med Sverige och Ryssland i gruppspelet. Det här är kanske ännu ett tecken på att deras ut-i-kvarten-historia inte är någon slump. För två år sen undrade alla hur Spanien kunde dominera i gruppspelet men vara så blekt mot Frankrike. Det uppenbara svaret kom aldrig; att Saudiarabien, Ukraina och Tunisien ligger på en lägre nivå än Frankrike. Kanske kan detta spanska landslag bara rulla ut rejält mot sämre organiserade lag. De allra flesta i truppen spelar i La Liga, och de som inte gör det har England som hemadress. Försvarsspelet är i dessa ligor inte av allra högsta klass direkt. Mot lag som Italien och Frankrike blir det alltså problem.
Ändå starkt att vinna straffsparksläggningen. Sånt brukar som bekant jämna ut sig i fotboll. Spanien hade knackat på semifinaldörren alldeles för länge för att missa den ännu en gång. Så trots att deras historia låg som en börda, trots att de därmed hade mer att förlora, råkade det bli italienarna som missade mest.
Nu blir det re-match mot Ryssland, och spontant tror jag att det även blir final, där de kommer att ställas mot Tyskland och förlora.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Spanien, Italian, Butrageño, stjärnor, Barcelona, Real Madrid, sydamerikaner, börda, historia, kvartsfinal
lördag 21 juni 2008
Hiddink vann derbyt (eller var det Arshavin som gjorde det?)
Det var inte såhär jag hade tänkt mig att Holland skulle åka ur. För det handlade ju om allt annat än tur att de föll (se tidigare inlägg efter Frankrikematchen).
De borde ha avgjort matchen när de hade chansen. Ryssland var det bättre laget över 90 minuter och i förlängningen var det i princip utklassning. Varje gång en ryss fick bollen var det bara en tidsfråga innan en målchans skapades. Men under ordinarie tid var det lite jämnare och Holland hade sina perioder.
Nu är frågan - kan Ryssland vinna EM? Jag är normalt inte så mycket för när de mindre lagen höjs över rimliga gränser på grund av publikfriande fotboll, men så iskalla som dessa ryssar är med bollen vet man inte. Speciellt nu när även försvaret verkar sitta. Varken Italien eller Spanien ser orubbliga ut, och väl i finalen vet alla vad underdogsen kan ställa till med. Vi får se vad de har för avstängningar inför semin. Det blev ju en del som rök ikväll.
Imorgon spelas den allra intressantaste kvartsfinalen. En tung klassiker. Normalt är det här en typisk match som Spanien ska förlora. En lätt resa genom gruppen och sen en meriterad motståndare i slutspelet. Men utan Pirlo, med en del ifrågasatta kort i försvaret, plus det som närmast kan beskrivas som övermod angående reaktionerna på segen mot Frankrike som man fick serverad på silverfat efter drygt 20 minuter, kan det här bli Spaniens minst sagt förlösande avancemang från en kvartsfinal.
De borde ha avgjort matchen när de hade chansen. Ryssland var det bättre laget över 90 minuter och i förlängningen var det i princip utklassning. Varje gång en ryss fick bollen var det bara en tidsfråga innan en målchans skapades. Men under ordinarie tid var det lite jämnare och Holland hade sina perioder.
Nu är frågan - kan Ryssland vinna EM? Jag är normalt inte så mycket för när de mindre lagen höjs över rimliga gränser på grund av publikfriande fotboll, men så iskalla som dessa ryssar är med bollen vet man inte. Speciellt nu när även försvaret verkar sitta. Varken Italien eller Spanien ser orubbliga ut, och väl i finalen vet alla vad underdogsen kan ställa till med. Vi får se vad de har för avstängningar inför semin. Det blev ju en del som rök ikväll.
Imorgon spelas den allra intressantaste kvartsfinalen. En tung klassiker. Normalt är det här en typisk match som Spanien ska förlora. En lätt resa genom gruppen och sen en meriterad motståndare i slutspelet. Men utan Pirlo, med en del ifrågasatta kort i försvaret, plus det som närmast kan beskrivas som övermod angående reaktionerna på segen mot Frankrike som man fick serverad på silverfat efter drygt 20 minuter, kan det här bli Spaniens minst sagt förlösande avancemang från en kvartsfinal.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, EM, Ryssland, Holland, Arshavin, Hiddink, utklassning, final, Italien, Spanien
Fotboll
Turkiet gjorde det igen. Eller ska vi säga att de gjorde något så otroligt som får tidigare bragdartade situationer att framstå som en fis ingen bryr sig om? Jag funderar på allvar om det är det värsta jag varit med om i fotboll. Detta existerade nog bara i fantasier innan. Jag tror att den slår Man Uniteds mirakel mot Bayern, Liverpools mirakel mot Milan. När Klasnic gör 1-0, då ska bara matchen vara över. Men Semih Senturk, som har imponerat i detta EM, gör mål i matchens absolut sista spark. Skottet kom exakt på 31:00, så mycket som tillägget skulle gälla.
Så nu finns det nog många tusen turkar som på allvar tror att de har högre makter på sin sida, och att vägen till EM-guldet är öppen.
För min del är det överraskande att turkarna blev bara bättre i förlängningen när alla väntade sig att deras krafter skulle ta ut sig, särskilt i konkurrens med kroatiska spelare som vilat i en vecka innan matchen. På så sätt är jag också lite förvånad över att de tog sig vidare. Men någon chock var det inte.
Därför är det inte för intet som jag säger att Tyskland blir för svårt. Inte minst för att halva truppen nu blir borta på grund av skador och avstängningar. Men det finns bredd i detta turkiska lag, finns många duktiga fotbollsspelare, så det blir nog inte att totalt köra över. Men den som vill satsa pengar ska spela på Tyskland i det mötet.
Än en gång tack till Turkiet för en fantastisk insats i det här mästerskapet.
Så nu finns det nog många tusen turkar som på allvar tror att de har högre makter på sin sida, och att vägen till EM-guldet är öppen.
För min del är det överraskande att turkarna blev bara bättre i förlängningen när alla väntade sig att deras krafter skulle ta ut sig, särskilt i konkurrens med kroatiska spelare som vilat i en vecka innan matchen. På så sätt är jag också lite förvånad över att de tog sig vidare. Men någon chock var det inte.
Därför är det inte för intet som jag säger att Tyskland blir för svårt. Inte minst för att halva truppen nu blir borta på grund av skador och avstängningar. Men det finns bredd i detta turkiska lag, finns många duktiga fotbollsspelare, så det blir nog inte att totalt köra över. Men den som vill satsa pengar ska spela på Tyskland i det mötet.
Än en gång tack till Turkiet för en fantastisk insats i det här mästerskapet.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, fotboll, Turkiet, Kroatien, Klasnic, Semih, Senturk, Liverpool, Manchester United, Tyskland, mirakel
torsdag 19 juni 2008
Klåze
Känslan för att Tyskland skulle bli en obehaglig överraskning för Portugal blev alltså sann. Först nu blev det uppenbart att Portugals brist på en riktig killer i straffområdet verkligen är ett hinder på vägen till en finalplats. Ungefär som mot Frankrike i VM-semit senast.
Tyskland hade redan fått sig en läxa i gruppspelet. De kunde inte råka ut för något som inte redan hänt. Och det var precis det Portugal saknade ur ett större perspektiv, bortsett från detaljen med anfallare. Turkiet och Tjeckien är inga dåliga lag, men Tyskland är en annan femma.
Imponerade för övrigt av tyskarna att ta ut några spelare som varit bra och inte påverkas av det. Tänker på Fritz och Frings. I och med segern är man nog back-on-track som turneringens huvudfavorit.
Det som är mycket störande är den ytliga kommenteringen om hur "tyskarna är ju alltid med där framme" när deras chanser ska komma på tal. Är inte det att förminska Tysklands prestationer genom att knappt diskutera dem? Att bara hänvisa till tidigare meriter som knappast har något med dagens Tyskland. Klinsmanns jobb betraktades ju som en revolution och det låg en hel del i det. Det finns fortfarande mycket tyskt i det här laget, men de spelar också något av Europas mest underhållande och anfallsglada fotboll. Det kunde man inte riktigt säga om Reuter, Buchwald, Berthold, Augentahler, Bein o s v.
Tyskland hade redan fått sig en läxa i gruppspelet. De kunde inte råka ut för något som inte redan hänt. Och det var precis det Portugal saknade ur ett större perspektiv, bortsett från detaljen med anfallare. Turkiet och Tjeckien är inga dåliga lag, men Tyskland är en annan femma.
Imponerade för övrigt av tyskarna att ta ut några spelare som varit bra och inte påverkas av det. Tänker på Fritz och Frings. I och med segern är man nog back-on-track som turneringens huvudfavorit.
Det som är mycket störande är den ytliga kommenteringen om hur "tyskarna är ju alltid med där framme" när deras chanser ska komma på tal. Är inte det att förminska Tysklands prestationer genom att knappt diskutera dem? Att bara hänvisa till tidigare meriter som knappast har något med dagens Tyskland. Klinsmanns jobb betraktades ju som en revolution och det låg en hel del i det. Det finns fortfarande mycket tyskt i det här laget, men de spelar också något av Europas mest underhållande och anfallsglada fotboll. Det kunde man inte riktigt säga om Reuter, Buchwald, Berthold, Augentahler, Bein o s v.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Tyskland, Portugal, anfall, Frankrike, VM, Turkiet, Tjeckien, meriter, revolution, Klinsmann, Berthold, Reuter, Buchwald, Augentahler
Fiasko?
Jag anmäler mig som medskyldig till brottet att redan tänka på Sveriges kvartsfinal mot Holland.
Efter första halvlek mot Spanien tyckte jag att Sverige gjorde sitt bästa mästerskap sedan USA 94. Vad jag tyckte om resten av matchen står någonstans nedan. Och efter första halvlek mot Ryssland bestämde jag mig för att fylla min drömelva med holländare. För oavsett om det gått vägen eller inte, hur skulle detta svenska lag som blir så brutalt knockad av Ryssland i inledning ha en chans mot Holland som spelar liknande fotboll fast med bättre spelare?
Liksom matchen mot Tyskland för två år sen blev det knockout direkt. Hiddink hade gjort sin läxa och lärt sig att full fart framåt mot Sverige är ett utmärkt vapen. Och till skillnad från då tycker jag faktiskt att Ryssland skapade mycket igår. Jag håller alltså med det Lagerbäck sa efter Tysklandsmatchen; att tyskarna då egentligen inte skapade så mycket efter målen bortsett från en massa långskott. Det sjönk inte in i hybris-Sverige som hade börjat böla efter förlusten, och ville mest gnälla och lyssna mindre.
Där rök nog också Zlatans chans att få briljera i en stor landslagsturnering. Generationsväxlingen inleds nu och tyvärr är jag tveksam om att de kan börja leverera redan om två år när Ibra troligen är som bäst.
Ikväll spelas den moraliska finalen, som man säger. Jag har på känn att Portugal råkar ut för något obekvämt...
Efter första halvlek mot Spanien tyckte jag att Sverige gjorde sitt bästa mästerskap sedan USA 94. Vad jag tyckte om resten av matchen står någonstans nedan. Och efter första halvlek mot Ryssland bestämde jag mig för att fylla min drömelva med holländare. För oavsett om det gått vägen eller inte, hur skulle detta svenska lag som blir så brutalt knockad av Ryssland i inledning ha en chans mot Holland som spelar liknande fotboll fast med bättre spelare?
Liksom matchen mot Tyskland för två år sen blev det knockout direkt. Hiddink hade gjort sin läxa och lärt sig att full fart framåt mot Sverige är ett utmärkt vapen. Och till skillnad från då tycker jag faktiskt att Ryssland skapade mycket igår. Jag håller alltså med det Lagerbäck sa efter Tysklandsmatchen; att tyskarna då egentligen inte skapade så mycket efter målen bortsett från en massa långskott. Det sjönk inte in i hybris-Sverige som hade börjat böla efter förlusten, och ville mest gnälla och lyssna mindre.
Där rök nog också Zlatans chans att få briljera i en stor landslagsturnering. Generationsväxlingen inleds nu och tyvärr är jag tveksam om att de kan börja leverera redan om två år när Ibra troligen är som bäst.
Ikväll spelas den moraliska finalen, som man säger. Jag har på känn att Portugal råkar ut för något obekvämt...
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Sverige, Ryssland, Tyskland, Spanien, Lagerbäck, hybris, halvlek, Zlatan
tisdag 17 juni 2008
Beundran?
Fuck this. Utvisning och straff och matchen är i princip över. Då agerar kommentatorerna som om det är så jävla heroiskt att de håller i sin ledning och senare utökar den. Det enda man kan göra som sympatisör är att gråta, och det enda man kan göra som neutral åskådare är att beklaga att den här jättedrabbningen dör redan efter drygt 20 minuters spel. Vem fan orkar bry sig.
söndag 15 juni 2008
Istanbul, not Constantinople
Hohoho... Vilken avslutning! Jag torskade 100 kronor på Nihats andra mål, den sista i min fyrling. Men det får man bjuda på kanske. Svårt att säga om det här var det värsta hittills. Hollands andra halvlek mot Frankrike var inte dåligt otroligt det heller. Inte för att de var överdrivet bra, men hur skotten bara ramlar in bakom Coupet var något mycket märkligt.
Värsta upphämtningen var det i alla fall, och om jag är förvånad känns det ändå inte som en chock. I princip vilket annat lag som helst hade jag räknat ut efter 2-0-målet. Men Turkiet har ett på många sätt oväntat vinnarskalle. Eftersom man framförallt har haft det väldigt svårt utanför det egna landet, både som landslag, klubblag och enskilda spelare som flyttat till kontinenten på 90-talet, har man ett rykte om sig som ett lag som viker ner sig i stora sammanhang. Det är inte heller så längesedan som Besiktas på detta manér föll 0-8 (!) borta mot Liverpool i Champions.
Men parallellt med detta har landslaget faktiskt även tidigare visat sig ha mentaliteten till dessa kniviga matcher. Vem förväntade sig till exempel att Turkiet skulle gå vidare efter de två första gruppspelsmatcherna i EM 2000? Det blev 2-0 mot delvärden Belgien och avancemang.
I VM två år senare vann man bland annat en "golden goal"-förlängning mot Senegal.
För några dagar sedan slog man delvärden Schweiz i en skvättig tungviktare, vändning från 0-1.
I parantes kan nämnas att man även slog båda delvärdarna i VM 2002, först Japan i åttondelen och så Sydkorea i bronsmatchen. Fyra delvärdar har man alltså besegrat på 2000-talet.
Kul också att det är just Nihat Kahveci som avgör. Det finns inte överdrivet många turkiska spelare som jag haft på beundrarlistan. Hakan Sükür kändes lite profillös på nåt sätt, och Emre har ibland en jobbig attityd, plus att han inte lyckades leva upp till de förväntningar som fanns på honom för 7-8 år sen. Men Nihat har alltid varit en tuffing i Spanien, i många år lite i skymundan bakom de allra största profilerna i landslaget. Sånt gillar jag. Dessutom är det något med hans blick, både oroat och krigiskt.
Synd om Cech och Tjeckien, men det är bara att gratta Turkiet ikväll. Kvartsfinalplatsen är välförtjänt, för att säga det minsta, och man har bjudit på mycket underhållning det här mästerskapet. Hoppas det inte kuvas mot stabila Kroatien.
Värsta upphämtningen var det i alla fall, och om jag är förvånad känns det ändå inte som en chock. I princip vilket annat lag som helst hade jag räknat ut efter 2-0-målet. Men Turkiet har ett på många sätt oväntat vinnarskalle. Eftersom man framförallt har haft det väldigt svårt utanför det egna landet, både som landslag, klubblag och enskilda spelare som flyttat till kontinenten på 90-talet, har man ett rykte om sig som ett lag som viker ner sig i stora sammanhang. Det är inte heller så längesedan som Besiktas på detta manér föll 0-8 (!) borta mot Liverpool i Champions.
Men parallellt med detta har landslaget faktiskt även tidigare visat sig ha mentaliteten till dessa kniviga matcher. Vem förväntade sig till exempel att Turkiet skulle gå vidare efter de två första gruppspelsmatcherna i EM 2000? Det blev 2-0 mot delvärden Belgien och avancemang.
I VM två år senare vann man bland annat en "golden goal"-förlängning mot Senegal.
För några dagar sedan slog man delvärden Schweiz i en skvättig tungviktare, vändning från 0-1.
I parantes kan nämnas att man även slog båda delvärdarna i VM 2002, först Japan i åttondelen och så Sydkorea i bronsmatchen. Fyra delvärdar har man alltså besegrat på 2000-talet.
Kul också att det är just Nihat Kahveci som avgör. Det finns inte överdrivet många turkiska spelare som jag haft på beundrarlistan. Hakan Sükür kändes lite profillös på nåt sätt, och Emre har ibland en jobbig attityd, plus att han inte lyckades leva upp till de förväntningar som fanns på honom för 7-8 år sen. Men Nihat har alltid varit en tuffing i Spanien, i många år lite i skymundan bakom de allra största profilerna i landslaget. Sånt gillar jag. Dessutom är det något med hans blick, både oroat och krigiskt.
Synd om Cech och Tjeckien, men det är bara att gratta Turkiet ikväll. Kvartsfinalplatsen är välförtjänt, för att säga det minsta, och man har bjudit på mycket underhållning det här mästerskapet. Hoppas det inte kuvas mot stabila Kroatien.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Turkiet, Tjeckien, mentalitet, Besiktas, Hakan Sükür, Emre, Nihat, värdland, Cech, Istanbul
lördag 14 juni 2008
Lagerbäck och Rossetti
I sådär 36:e minuten kändes det som att Lagerbäck är ett geni. I den 66:e kändes det som att han är en sopa. I den 86:e kändes det som att jag har tappat all respekt för karln.
Han försökte totaldeffa mot Spanien i 45 minuter, med den givna utgången att spelarna skulle skyfflas runt som boskap, olé-style, och därmed få slut på alla krafter. När de sen blev det envisades han med att avvakta med byten så länge som möjligt. Målet kom därför inte helt ologiskt, även om man med nöd och näppe var nära på att komma undan ändå. Jag köper inte att Sverige hade kontroll. Ett lag som var så inkapabel att handskas med boll med tio minuter kvar är dömt att misslyckas.
Marcus Rosenberg var bedrövlig. Det är okej att han inte skapade nåt, men han borde ha utnyttjat sin fart, gjort vad som helst för att störa de spanska backarna lite. Och när han väl fick sina chans att löpa på bollar agerade han passivt och klumpigt.
I den andra matchen tyckte jag att Rossetti dömde klart till Rysslands fördel. Den ryska segern var kanske inte så mycket att orda om, men så sjukt ineffektiva som de är hade Grekland kanske fått med sig en kryss om inte Mr Roberto gått på alla ryska filmningar, och om linjedomaren inte vinkat av Gekas på slutet. Jag tyckte nog inte att det var offside det där.
Räknar nu kallt med att Sverige går vidare igen. Ryssland är ineffektiva framåt och knappast överkomliga bakåt. Mot ett sånt lag ska Sverige kunna åtminstone kryssa, och det räcker.
För övrigt har nog de flesta redan förstått det vid det här laget, men morgondagens möte mellan Tjeckien och Turkiet kommer inte att avgöras på rankingspoäng vid oavgjort. Tydligen har Uefa vett nog att vara flexibla och fixa straffar nu när möjligheten ändå finns (hade varit annorlunda om lagen redan mötts tidigare och fått identisk resultat i efterhand).
Han försökte totaldeffa mot Spanien i 45 minuter, med den givna utgången att spelarna skulle skyfflas runt som boskap, olé-style, och därmed få slut på alla krafter. När de sen blev det envisades han med att avvakta med byten så länge som möjligt. Målet kom därför inte helt ologiskt, även om man med nöd och näppe var nära på att komma undan ändå. Jag köper inte att Sverige hade kontroll. Ett lag som var så inkapabel att handskas med boll med tio minuter kvar är dömt att misslyckas.
Marcus Rosenberg var bedrövlig. Det är okej att han inte skapade nåt, men han borde ha utnyttjat sin fart, gjort vad som helst för att störa de spanska backarna lite. Och när han väl fick sina chans att löpa på bollar agerade han passivt och klumpigt.
I den andra matchen tyckte jag att Rossetti dömde klart till Rysslands fördel. Den ryska segern var kanske inte så mycket att orda om, men så sjukt ineffektiva som de är hade Grekland kanske fått med sig en kryss om inte Mr Roberto gått på alla ryska filmningar, och om linjedomaren inte vinkat av Gekas på slutet. Jag tyckte nog inte att det var offside det där.
Räknar nu kallt med att Sverige går vidare igen. Ryssland är ineffektiva framåt och knappast överkomliga bakåt. Mot ett sånt lag ska Sverige kunna åtminstone kryssa, och det räcker.
För övrigt har nog de flesta redan förstått det vid det här laget, men morgondagens möte mellan Tjeckien och Turkiet kommer inte att avgöras på rankingspoäng vid oavgjort. Tydligen har Uefa vett nog att vara flexibla och fixa straffar nu när möjligheten ändå finns (hade varit annorlunda om lagen redan mötts tidigare och fått identisk resultat i efterhand).
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Sverige, Spanien, Lagerbäck, Rossetti, defensiv, Rosenberg, Ryssland, ineffektivitet, Grekland, Gekas
Rapporter och fingrar
Är folk verkligen intresserade av att varje dag höra om Sveriges träningar inför matcherna? Och i så fall, i vilken utsträckning?
Jag såg Aftonbladets reklam där man skryter med att 15 reportrar är på plats för att bevaka Sverige, och som vi alla vet innebär den största delen av rapporterna om hur träningarna har sett ut, hur det ligger till med den och den medelmåttans skada.
Jag känner mig ganska övertygad om att medierna i det här fallet styr innehållet och folk tar det som finns. Att innehållet i media skulle vara en reflektion av det folk vill läsa om är mera komplex än man ofta tror. Det sker långsamt, och därför kan det dröja länge innan det visar sig att relationen mellan de två parterna (tidning-läsare) inte är så som den är tänkt att vara.
Att jag skiter fullständigt i Sebastian Larssons skottövningar har inte att göra med mitt bristande intresse för svenska landslaget. Under ligasäsongen följer jag Cagliari intensivt på ett sätt som få landslagsfans skulle komma nära, men även då skiter jag egentligen i träningarna. Även om det är viktigt för mig att en del spelare är med i matchen på söndag, finns det inte så mycket för mig att göra. Antingen blir Biondinis knä bra eller så blir den inte det. Spekulationer kring transferfönstret är en helt annan femma.
Annars är det klart att genomklassiska Bologna FC 1909 har blivit uppköpta av ett amerikanskt företag. Det går inte att stoppa den här vågen. Från väst kommer jänkare och från öst ryssar och östasiater. Alla ska ha sin del av tårtan. Kapitalisterna ska sätta klorna i varje bra sak som existerar. De kan inget om fotboll men hoho det handlar ju om "business". Sen kan de äga sina klubbar och sina miljoner, och leva i föreställningen att de har respekten som de inte fick när de mobbades i skolan för att de var så nördiga. Eller nåt åt det hållet.
Jag såg Aftonbladets reklam där man skryter med att 15 reportrar är på plats för att bevaka Sverige, och som vi alla vet innebär den största delen av rapporterna om hur träningarna har sett ut, hur det ligger till med den och den medelmåttans skada.
Jag känner mig ganska övertygad om att medierna i det här fallet styr innehållet och folk tar det som finns. Att innehållet i media skulle vara en reflektion av det folk vill läsa om är mera komplex än man ofta tror. Det sker långsamt, och därför kan det dröja länge innan det visar sig att relationen mellan de två parterna (tidning-läsare) inte är så som den är tänkt att vara.
Att jag skiter fullständigt i Sebastian Larssons skottövningar har inte att göra med mitt bristande intresse för svenska landslaget. Under ligasäsongen följer jag Cagliari intensivt på ett sätt som få landslagsfans skulle komma nära, men även då skiter jag egentligen i träningarna. Även om det är viktigt för mig att en del spelare är med i matchen på söndag, finns det inte så mycket för mig att göra. Antingen blir Biondinis knä bra eller så blir den inte det. Spekulationer kring transferfönstret är en helt annan femma.
Annars är det klart att genomklassiska Bologna FC 1909 har blivit uppköpta av ett amerikanskt företag. Det går inte att stoppa den här vågen. Från väst kommer jänkare och från öst ryssar och östasiater. Alla ska ha sin del av tårtan. Kapitalisterna ska sätta klorna i varje bra sak som existerar. De kan inget om fotboll men hoho det handlar ju om "business". Sen kan de äga sina klubbar och sina miljoner, och leva i föreställningen att de har respekten som de inte fick när de mobbades i skolan för att de var så nördiga. Eller nåt åt det hållet.
Läs även andra bloggares åsikter om Rapporter, intresse, läsare, landslag, Cagliari, Biondini, Bologna, kapitalism, girighet, öst, väst
fredag 13 juni 2008
Holland vinner inte EM
Jag är lite bold, och lägger ut det. Holland har haft maximal tur i de senasate matcherna. Det jämnar alltid ut sig i fotboll. Man kan ta sig igenom en turnering med viss obalans där man har haft mer tur än otur, men den obalansen har en gräns. Hollands konto är slut. Nån gång i kvarts- eller semifinalen, eller självaste finalen, kommer man få tillbaka oturen som drabbat motståndarna, och därför vinner de inte EM.
Men att det går bra för Holland just nu är såklart inte bara en slump. Van Basten utnyttjar lagets potential till fullo. Försvaret är inte den allra bästa, så han kör med anfall som bästa försvar. De gör det de är bra på, helt enkelt, samtidigt som många unga italienare får stanna hemma eller på bänken, och Domenech envisas med att hålla Makelele kvar på plan, till och med när han ligger under med två mål. Han väljer att ligga kvar på två defensiva mittfältare. Han tar ut Malouda istället. Helt fel.
Och Henrys miss i friläget är bara för dåligt.
Straffen som uteblev var en del Hollands maximala tur.
Annars var det ur den neutrale åskådarens synpunkt en härlig EM-dag. Fantastisk dramatik i första matchen, aggressiv och offensiv i den andra. Gruppen har också visat sig vara den där det mest oväntade händer. De två favoriterna ligger längst ner, och det är ingen slump. Siffrorna har varit i överkant, men det har blivit en kamp mellan de pigga och de trötta. Ganska givet vilka som går vidare ur den kampen.
Men att det går bra för Holland just nu är såklart inte bara en slump. Van Basten utnyttjar lagets potential till fullo. Försvaret är inte den allra bästa, så han kör med anfall som bästa försvar. De gör det de är bra på, helt enkelt, samtidigt som många unga italienare får stanna hemma eller på bänken, och Domenech envisas med att hålla Makelele kvar på plan, till och med när han ligger under med två mål. Han väljer att ligga kvar på två defensiva mittfältare. Han tar ut Malouda istället. Helt fel.
Och Henrys miss i friläget är bara för dåligt.
Straffen som uteblev var en del Hollands maximala tur.
Annars var det ur den neutrale åskådarens synpunkt en härlig EM-dag. Fantastisk dramatik i första matchen, aggressiv och offensiv i den andra. Gruppen har också visat sig vara den där det mest oväntade händer. De två favoriterna ligger längst ner, och det är ingen slump. Siffrorna har varit i överkant, men det har blivit en kamp mellan de pigga och de trötta. Ganska givet vilka som går vidare ur den kampen.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Frankrike, Holland, Italien, tur
Italienska observationer
Allt tyder på att Zambrotta använder plattång till håret. Det gör inte Camoranesi nu längre. Kanske har Camo tröttnat och gett sin till Zambrotta?
De Rossi har nr 10-tröjan. Fett opassande.
Donadoni ställer upp med en populistelva, där Di Natale - hans enda lyckade "fynd" under de här åren - får inte ens hoppa in i matchen, medan Del Piero startar. Känns inte som att snubben har så mycket koll på läget.
Allra mest förvirrande blir det när han i slutet av matchskedet slänger in Ambrosini.
Det är några minuter kvar av matchen när en del italienska s k fans zoomas in på jumbotronen. De märker det och blir asglada. Italien är annars på god väg att åka ur EM. Tjena. Men jag antar att ju mer osthattar och fjädrar man har på skallen, desto mer är man ur soff-medias perspektiv höhö-de-där-tokiga-fotbollsfansen.
De Rossi har nr 10-tröjan. Fett opassande.
Donadoni ställer upp med en populistelva, där Di Natale - hans enda lyckade "fynd" under de här åren - får inte ens hoppa in i matchen, medan Del Piero startar. Känns inte som att snubben har så mycket koll på läget.
Allra mest förvirrande blir det när han i slutet av matchskedet slänger in Ambrosini.
Det är några minuter kvar av matchen när en del italienska s k fans zoomas in på jumbotronen. De märker det och blir asglada. Italien är annars på god väg att åka ur EM. Tjena. Men jag antar att ju mer osthattar och fjädrar man har på skallen, desto mer är man ur soff-medias perspektiv höhö-de-där-tokiga-fotbollsfansen.
Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Zambrotta, Camoranesi, plattång, osthatt, fans, EM, Donadoni, Ambrosini, Del Piero
Tråkigaste EM-dagen hittills?
Där fick jag så jag teg? Nja, kanske inte ändå. Jag tycker fortfarande att man måste ha visat lite mer än Kroatien gjort innan man kan talas som en guldkandidat. Såg tyvärr inte så mycket av matchen, särskilt andra halvlek, så jag har svårt att bedöma. Så mycket kan sägas att efter den där straffen som Schweiz fick är det nu klart att Tyskland möter Portugal redan i kvarten, förutsatt att Österrike inte står för tidernas skräll och vinner "derbyt". Portugal kan nämligen inte undvika den matchen hur mycket man än försöker. Det kan Tyskland, fast till priset att man åker ur hela turneringen.
torsdag 12 juni 2008
Bye-bye Schweiz
I skrivande stund kan jag inte veta med 100% säkerhet, men eftersom Tjeckien och Turkiet efter kvällens matcher står på samma poäng och identisk målskillnad, måste turkarna vinna deras inbördes möte om några dagar. För blir det oavgjort i det här fallet, kommer respektive lags ranking (förmodligen den som användes till lottningen) att avgöra vilket lag som går vidare. I så fall blir det historiskt, första gången.
Därför känns det lite konstigt att se bilder över Turkiet i enorm lycka efter segern, som kanske i slutändan inte betyder så otroligt mycket, eftersom man måste slå Tjeckien ändå, precis som fallet var vid 1-1. Samtidigt känns det märkligt att det är så. För det är utan tvekan en enorm triumf för Turkiet. Men betyder den alltså inte så mycket med hänsyn till gruppens tabell?
Bortser vi från tabellen är det förstås en imponerande prestation som bör stärka lagmoralen något oerhört inför den avgörande matchen mot tjeckerna. Det blev också det ultimata hämnden på Schweiz för tjafset i samband med play-off till VM, hösten 2005.
TV4 gjorde ett väldigt dåligt jobb med att informera vad den striden gick ut på. Man sket i att ta reda på fakta och utgick från förväntningar (fördomar?). Enligt deras förklaring missade Turkiet VM efter den avgörande matchen mot Schweiz, och därför blev det lite rörigt efteråt.
I själva verket började det hela i första matchen i Schweiz, där den turkiska nationalsången buades ut kraftigt. Reaktionen blev hård från turkarnas sida, så det blev ingen trevlig tripp för Schweiz till Istanbul inför returen. Och då hade bråket redan hunnit sprida sig ner till spelarna.
När returen i Istanbul var över blev det utbrott, där bland andra Huggel och Alpay från respektive land visade sina mindre trevliga sidor framför kameran.
Bortsett från hämndaspekten har Turkiet nu spelat bort Schweiz från EM helt och hållet. Annars fanns möjligheten att ett motivationslöst Portugal i sista omgången skulle bjuda Schweiz på tre poäng. Men det finns inte nu på kartan. Schweiz som trots allt hade en hel del att hoppas på till skillnad från Österrike, är borta ur EM redan nu.
Och det är den första stora missräkningen för min del. Jag trodde mycket på Schweiz, baserat på att man faktiskt kvalat sig till både EM 04 och VM 06, med ett ganska ungt lag, hade flera spelare som höll på att blomma ut i sina karriärer, och i alla fall i senaste VM svarat för bra resultat. Jag satsade till och med pengar på att Schweiz skulle vinna EM. Visserligen var det ynka sex kronor på hög odds, men jag betraktade inte det som att kasta de där kronorna i sjön. Annars hade jag gjort detsamma med Polen eller Grekland.
Små marginaler brukar man säga, men nu är det som det är. Vilket fiasko för arrangörsländerna.
Därför känns det lite konstigt att se bilder över Turkiet i enorm lycka efter segern, som kanske i slutändan inte betyder så otroligt mycket, eftersom man måste slå Tjeckien ändå, precis som fallet var vid 1-1. Samtidigt känns det märkligt att det är så. För det är utan tvekan en enorm triumf för Turkiet. Men betyder den alltså inte så mycket med hänsyn till gruppens tabell?
Bortser vi från tabellen är det förstås en imponerande prestation som bör stärka lagmoralen något oerhört inför den avgörande matchen mot tjeckerna. Det blev också det ultimata hämnden på Schweiz för tjafset i samband med play-off till VM, hösten 2005.
TV4 gjorde ett väldigt dåligt jobb med att informera vad den striden gick ut på. Man sket i att ta reda på fakta och utgick från förväntningar (fördomar?). Enligt deras förklaring missade Turkiet VM efter den avgörande matchen mot Schweiz, och därför blev det lite rörigt efteråt.
I själva verket började det hela i första matchen i Schweiz, där den turkiska nationalsången buades ut kraftigt. Reaktionen blev hård från turkarnas sida, så det blev ingen trevlig tripp för Schweiz till Istanbul inför returen. Och då hade bråket redan hunnit sprida sig ner till spelarna.
När returen i Istanbul var över blev det utbrott, där bland andra Huggel och Alpay från respektive land visade sina mindre trevliga sidor framför kameran.
Bortsett från hämndaspekten har Turkiet nu spelat bort Schweiz från EM helt och hållet. Annars fanns möjligheten att ett motivationslöst Portugal i sista omgången skulle bjuda Schweiz på tre poäng. Men det finns inte nu på kartan. Schweiz som trots allt hade en hel del att hoppas på till skillnad från Österrike, är borta ur EM redan nu.
Och det är den första stora missräkningen för min del. Jag trodde mycket på Schweiz, baserat på att man faktiskt kvalat sig till både EM 04 och VM 06, med ett ganska ungt lag, hade flera spelare som höll på att blomma ut i sina karriärer, och i alla fall i senaste VM svarat för bra resultat. Jag satsade till och med pengar på att Schweiz skulle vinna EM. Visserligen var det ynka sex kronor på hög odds, men jag betraktade inte det som att kasta de där kronorna i sjön. Annars hade jag gjort detsamma med Polen eller Grekland.
Små marginaler brukar man säga, men nu är det som det är. Vilket fiasko för arrangörsländerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Schweiz, Turkiet, besvikelse, EM, betting
onsdag 11 juni 2008
38 år
Minns när en kompis för fyra år sen tänkte oddsa på Sverige-Italien. 3-1 till Sverige.
Jag kommenterade att det måste ha varit längesedan Italien släppte så många mål i ett mästerskap. I huvet tänkte jag tillbaka till 1982, alltså 22 år, och kom fram till att det inte hänt.
Senare forskade jag vidare på saken och kom fram till att det inte skett sedan den där överklassiska finalen mot Brasilien 1970, i Mexiko, då brassarna vann 4-1. 1999 förlorade man med 2-3 hemma i Neapel mot Danmark. Det är senast det hände i tävlingsmatcher överlag.
Hollands 3-0 i måndags bröt alltså en svit som hållit i 38 år. Det säger en del om chocken som jag och många andra upplevde den kvällen.
Jag kommenterade att det måste ha varit längesedan Italien släppte så många mål i ett mästerskap. I huvet tänkte jag tillbaka till 1982, alltså 22 år, och kom fram till att det inte hänt.
Senare forskade jag vidare på saken och kom fram till att det inte skett sedan den där överklassiska finalen mot Brasilien 1970, i Mexiko, då brassarna vann 4-1. 1999 förlorade man med 2-3 hemma i Neapel mot Danmark. Det är senast det hände i tävlingsmatcher överlag.
Hollands 3-0 i måndags bröt alltså en svit som hållit i 38 år. Det säger en del om chocken som jag och många andra upplevde den kvällen.
Läs även andra bloggares åsikter om Italien, EM, VM, mål, Brasilien, Danmark, Holland
måndag 9 juni 2008
Första skrällen
Så känns det. 3-0 till Holland är makalösa siffror som ingen lär ha sett i förväg. Jag hade betraktat 2-1 som en överraskning, men 3-0. Speglar varken spelarmaterial eller matchbild.
Man kanske borde ha anat att nåt var fel av Donadonis startelva. Ex-Milanesen Donadoni har på nåt sätt missat att många skyller Milans fiaskosäsong bland annat på det märkliga i att starta med både Ambrosini och Gattuso. Att det är tecken på att Ancelotti har varit i klubben för länge, blivit kompis med vissa, och gör därmed inte alltid det bästa för laget.
Backlinjen såg inte heller särskilt fräsch ut. 35-årige Panucci. Vad gör han här? Det är en sak att prestera mot Skottland i kvalet, en annan att möta ett taggat Holland inför 20 000 orangeklädda dårar i slutspelet. Barzagli och Matrix inte några säkra kort heller, även om jag kan ha förståelse för att den sistnämnde spelar. I Panuccis fall är väl problemet snarare att Italien under flera år inte spelat in en yngre högerback. Varför måste man alltid vänta tills fiaskot är ett faktum innan man agerar? Massimo Oddo är ju inte heller något att hänga i julgranen.
Innan matchen var jag övertygad om att Italien skulle vara det starkare laget, mest för Hollands svaga försvar. Men där ser man hur lätt det är att vara efterklok. Italiens gubbförsvar faller sönder och Hollands håller tydligen. Det var inte Hollands försvar som avgjorde, men om man ser till helheten spelar i dem i alla fall inte med De Boer i Bogarde i försvaret, typ.
1-0 är offside i mina ögon. Någon av de tre domarna borde ha koll på att Panucci inte avsiktligt steg av planen. Att det sen är Van Nistelrooy som är inblandad, är bara typiskt. För fyra år sen startade han debatten om "andralägesoffside". Det där med att man inte påverkar spelet i första läget, men sen får passen och kan slå in bollen i friläge. Att den regeln inte sopas är för övrigt helt sjukt.
Annars noteras att efter den sjätte matchen, har fortfarande inte två lag gjort mål i en och samma match.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Italien, Holland, Donadoni, Panucci, Gattuso, Ambrosini, försvar, De Boer, Bogarde, mål
söndag 8 juni 2008
Hype eller skämt?
Skrattretande av TV4 att lyfta fram Kroatien som en guldkandidat.
Det finns ett hypat lag i varje turnering. För två år sen var det USA, vars rykte inte matchade kompetensen, och Portugal som av vissa sades vara en trolig världsmästare. Men frågan är om laget i fråga någonsin haft så mycket att bevisa som Kroatien har nu. En kvalmiss har följts av tre mästerskap där man åkt ut i gruppspelet, med bara en vunnen match av nio. Nog för att man växer som lag (kolla på Portugal), men att från statistroll bli en titelkandidat över en dag är ett skämt. Och så som superlativen bara rinner över talangen Luka Modric, skulle man tro att Maradona har anlänt till Österrike.
Jag var väldigt nyfiken på Österrike, och det visade sig att de verkligen var lika dåliga som många trodde. Deras spel matchade spelartruppen. Deras kämparinsats inför hemmapubliken var beundrande, men det visade också deras begränsningar. En eloge till dem för att vi bjöds på dramatik.
Efter fyra matcher konstateras för övrigt att ännu har vi inte sett en match där fler än ett lag har gjort mål.
Imorgon kommer turneringens första stormatch. Holland-Italien. Kan knappt bärga mig.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Kroatien, Österrike, hype, TV4
Intryck av dag 1
Jag såg det verkligen inte komma, men plötsligt insåg jag att Grupp A är så gott som avgjord. Redan när Schweiz-Tjeckien blåstes av.
Schweiz känns redan borta. De är ett bättre lag än den jobbige Bojan Djordjic på fyrans usla studio med sitt korta minne vill tro, men de kommer aldrig slå Portugal. Därmed slutar de på max 4 poäng. Därmed behöver Tjeckien bara en poäng mot Turkiet för att säkra avancemanget (inbördes mot Schweiz).
Turkiets chans är att kryssa mot Tjeckien och slå Schweiz. Det hjälper inte att man fick 0-2 igår. Och jag vet inte om det blir så enkelt för dem att slå Schweiz ens. Men det kan gå.
Portugal imponerade stort igår. Såhär bra har de aldrig varit tidigare. Jag har visserligen inte sett deras insatser från 1966 när Eusebio och gänget tog brons, men under Scolari har Portugal nu ständigt presterat på topp, och nu verkar man ha tagit ytterligare ett steg. Den typen av kontinuerligtet har aldrig funnits hos Portugal tidigare. Fram till 2002 hade Portugal bara deltagit i två världsmästerskap, bara för att illustrera saken.
Så, för första gången i mitt liv tror jag att Portugal är en riktig guldkandidat.
TV4s studio, ja... Det var väldigt synd att den var så dålig. Den var urusel fram till 2004, när Ola Wenström tog över ledarrollen istället för Peppe Eng, och folk som Hasse Backe ersatte Peter Antoine. Då blev det bra, likaså VM 06.
Och nu, när man har läst om tidernas satsning inom svensk TV på EM (/VM) förväntade man sig något bra. Men det blev bara pannkaka. In kommer spelare som inte har något att tillföra, som vanligt. Bojan funkar bara när Ola W är där för att styra upp läget. Med sopan Peter Jihde blir det absolut inget bra. Och vad gör Lotta Schelin i studion? Kvinnoalibi? Har absolut nada att säga, förutom när hon är lite djärv och vågar säga att "Holland är grymma". Oj.
Lika irriterande är det påstådda fallet där en turkisk spelare ska ha spottat på Simãos rygg. Att Aftonbladet sen går och namnger spelaren i fråga; Kazim-Richards. För att han är den siste mannen i kameran innan ett stänk av vätska flyger över portugisens rygg. Inget tyder på ilska hos Kazim när man ser honom lämna kamerabilden, så det är så gott som omöjligt att han under de sekunderna skulle hinna ta en vattenflaska, hälla i sig lite och spotta ut det. Korkat var bara förnamnet.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Tjeckien, TV4, Portugal, Turkiet, Schweiz, Djordjic, Schelin, Kazim, Scolari
lördag 7 juni 2008
Grupp D
Överkomlig lottning för Spanien för fjärde gången i följd. VM 2002 var det Paraguay, Sydafrika, Slovenien. EM 2004 Portugal, Grekland, Ryssland, och så VM 2006 Ukraina, Tunisien, Saudiarabien.
Det blir säkert avancemang, men jag känner mig övertygad om att Spanien inte vinner den här gången heller. Det är ett övertjatat ämne, men ska man ta ställning till det så, nej, Spanien är för tillfället inte Europas bästa landslag. Försvaret är inte tillräckligt bra, och mittfältet saknar variation nu när gamla hårdjobbande typer som Baraja och Luis Enrique saknas. För en gångs skull är till och med grannen Portugals chanser större, om ni frågar mig. Om inte annat så för att det lär bli Italien eller Frankrike i kvarten. Spanien var nog som bäst omkring 2000-2002.
Sverige känns också ganska ointressanta. Framförallt försvaret ser intetsägande ut. Ljungberg är inte längre den där storstjärnan och Larsson känns också lite osäker. Zlatan behöver Inter för att prestera på topp. Tur då att lottningen är skaplig.
Grekland bör vara något bättre än för fyra år sen. Nu finns det lite mer att stå på; mer ruting och bättre anfall. Chanserna att gå vidare är väl inte sämre än de andra två bakom Spanien.
Ryssland är det där laget som alla svenska "experter" vill säga att vi underskattar, men jag håller absolut inte med. Vi saknar respekt för Ryssland för att Ryssland inte har presterat något stort. Någonsin. Efter Sovjetunionens fall har Ryssland aldrig lyckats ta sig vidare från gruppspelet. VM 94, EM 96, VM 02, EM 04 lyckades man kvala sig fram, och inte ens med Japan, Belgien och Tunisien lyckades man ta sig vidare.
Och Guus Hiddinks prestationer är bra, men inte så överdrivet mirakulöst som man vill få det till. Sydkoreas semifinal stavas domarfördelar, och att Australien kom till VM och gick vidare från gruppen var bra gjort, men inget övermäktigt. Vad var Australiens stora prestation i VM mer än att spela 2-2 mot Kroatien?
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Sverige, Spanien, Grekland, Ryssland, Hiddink, Baraja, Luis Enrique
fredag 6 juni 2008
Grupp C
"Dödens grupp" måste vara det mest uttjatade uttrycket inom fotboll sedan "spetskompetens". Är Grupp C ett sånt omöjligt getingbo? Det får de kommande veckorna visa. Sett över ett längre perspektiv borde ju inte Holland, som i media räknas som ett av de tre stora i gruppen, ha så jättemycket att säga till om. Om Italien och Frankrike är på topp ska de gå vidare.
Det känns nämligen som att Hollands generationsväxling har inneburit att man inte längre är bland de allra bästa. Den senaste storhetstiden byggde på den där fantastiska upplagan av Ajax, 1995. Bergkamp, bröderna De Boer, Davids, Seedorf, Winter, Overmars, Kluivert etc. är alla borta. Efter EM 2000 har Holland aldrig varit en riktig stormakt. Semifinalen i förra EM nåddes via en nagelbitare mot Sverige, och seger mot Lettland innan. Man har helt enkelt inte lyckas ersätta luckan efter de gamla, bortsett från några undantag. Spelare som Huntelaar och Babel (som inte medverkar på grund av skada) har fortfarande mycket att bevisa, Sneijder har inte blivit den där giganten som många har väntat sig, och Robbens karriär haltar. Det största problemet är försvaret, som visserligen aldrig varit Hollands adelsmärke. Men nu är den väl sämare än på väldigt länge?
Även Italien har lite försvarsproblem, och till skillnad från holländarna har det tidigare varit det stora adelsmärket. Nu är det precis tvärtom att det kryllar av skickliga anfallare i Italien, varav många har fått stanna hemma på grund av konkurrensen. Försvaret däremot saknar paret Cannavaro-Nesta som under 7-8 år regerade totalt. Även Maldini är sedan många år borta. Kvar finns vad? Materrazzi, som fallit tillbaka i gammalt mönster med sin klantighet, den överreklamerade Barzagli som alla hyllar utan att knappt ha sett honom spela, den begränsade Panucci, den relativt orutinerade Chiellini, one-tournament-mannen Fabio Grosso...
Dessutom börjar laget bli ganska ålderstiget. Gli Azzurri får hoppas att milaneserna Pirlo och Gattuso, som de senaste 4-5 åren har drabbats av mättnad efter att ständigt ha medverkat i enorma matcher i VM och Champions League, nu känner sig lite revanschsugna efter en dålig säsong med klubblaget. Camoranesi är en underskattad del i laget. Annars varningens finger för Di Natale. Toni behöver knappt nämnas. Och så jokern Cassano, som har haft en kanonsäsong i Serie A.
Frankrike har den bästa blandningen, det vill säga de mest lovande talangerna, som därmed kommer att spela en större roll än vad fallet är hos Italien. Men trots finalplatsen för två år sen kan jag inte riktigt lita på att Domenech är någon demontränare som får ut max av materialet. Det känns som att Frankrike fortfarande inte gör så många mål. Ta till exempel hemmamatchen mot Skottland i kvalet, där man dominerade fullständigt, men den skottska muren höll igen och slutresultaten blev 0-1. Häromdagen blev det 0-0 hemma mot Colombia i genrep. Ändå finns det, som sagt, få lag i den här turneringen som ser fulländade ut. Så visst har Frankrike chansen att vinna sitt tredje EM i historien.
Rumänien gör comeback i stora sammanhang efter åtta års frånvaro. Den inhemska ligan har varit väldigt bra de senaste åren. Det kanske kan vara en föraning om deras styrka? För de av oss som främst följer den italienska ligan ger Rumänien ett starkt intryck med stjärnorna Mutu och Chivu, samt Lazios Radu och Sienas Codrea. I ett EM bör man kunna störa de stora, men någon avancemang för laget kan jag inte tro på.
Det känns på nåt sätt vemodigt när jag minns tillbaka till Rumäniens näst senaste slutspelsmatch, och inser att både Mutu och Chivu då var med som tonåringar, när Rumänien besegrade England med 3-2. Åtta år...
Frankrike och Italien möts i den sista omgången, och det behöver väl inte nämnas hur laddat det mötet kommer att bli. Eller kan bli. Det finns nämligen en hyggligt trolig möjlighet att gruppen då redan har avgjorts - via fransk och italiensk seger mot både Rumänien och Holland. Större under har skett.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Rumänien, Frankrike, Italien, Holland, Ajax, Chivu, Mutu, Domenech
Grupp B
Så nära man kunde komma min dröm om en korvmustasch-ölgrupp. Det idealiska hade varit Tjeckien istället för Kroatien, men de senare tillhörde ändå en gång den habsburgska monarkin, trots medelhavskusten.
Tyskland är den stora favoriten i den här turneringen och för första gången sedan mitten av 90-talet är jag beredd att hålla med om förhandstipsen. För två år sen fanns det inte mycket som talade för Tyskland förutom meriter från andra epoker. Nu har Tyskland ett välförtjänt VM-brons bakom sig, följt av riktigt bra kvalspel. Eftersom inget annat lag ser ut att vara komplett, måste tyskarna vara åtminstone ett av tre lag som ska kunna vinna EM. Spelarmässigt har det väl inte direkt tillkommit några nyckelspelare sen sist. Tyskland producerar fortfarande inga stjärnor. Inte såna som är riktigt stora. Men det är också lätt att stirra sig blind på att så gott som alla spelar i den inhemska ligan. Om en sån som Torsten Frings till exempel, spelade för ett storlag i en av de tre stora ligorna, då hade jag förmodligen haft lite större respekt för honom. Nå, fotboll är ett lagspel, så om ett duktigt kollektiv presterar, då kand et räcka.
Kroatien känns aningen upphypade i media, av någon otugrundlig anledning. Sedan VM-bronset 98 har Kroatien först missat EM 2000, blivit utslaget i gruppspelet VM 2002, dito EM 2004 och dito EM 2006. Ändå är det en oerhörd respekt som man bemöts med inför varje stort mästerskap. Men är det nån gång man ska ta sig förbi gruppspelet igen, så är det nu. För konkurrensen i den här gruppen är sådär.
Polen är ännu ett ovisst kort i turneringen. De senaste åren har vi vant oss vid att de kvalar fram oerhört övertygande. När de sedan inte presterar något av värde i slutspelen sjunker förväntningarna, men så kommer de igen. Jag har inte riktigt koll på spelarna i laget, så vad jag tror säger inte så mycket om vad man bör tro. Jag tror att Polens chanser till avancemang är ungefär 35%.
Österrike är det mest nederlagstippade värdlandet någonsin, under min livstid. När Kroatiens tränare, f.d spelare från bronslaget i Frankrike, insåg att han hamnat i en grupp med Tyskland, Polen och Österrike, hoppade han upp och jublade oförskämt inför hela det europeiska fotbollsetablissemanget. Och det går inte att tolka det på annat sätt än att Österrikes plats där var en stor faktor. Har media rätt? Delvis, ja. Österrikisk fotboll har varit iskall de senaste åren, och frågan är om de någonsin kommer att få en storhetsperiod igen. För det hade de i olika perioder fram till VM 1990. Spelartruppen får Schweizs att se mäktigt ut. Det är såklart bara hemmafördelen som talar för laget. Men om man som jag tror att hemmalagen alltid får domarfördelar och nästan inte kan åka ur redan i gruppspelet, måste man minnas Belgien för åtta år sen. Österrike är ett intressant lag för mig inför turneringen. Jag är oerhört nyfiken på exakt hur dåliga de är.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Tyskland, Österrike, Polen, Kroatien, Habsburg, Bilic, hemmalag
Inför EM-premiären: tips och funderingar
Som vanligt - sedan VM 2002, har jag skrivit ner mina tankar om storturneringarna, för landslag, och den här gången blir det inget undantag. Däremot blir det såklart lite kortare, eftersom festen börjar om drygt 24 timmar.
Grupp A är förhand är detta kanske den jämnstarkaste gruppen. Det som avgör är hur sämre tjeckerna har blivit sen 2004, och hur bättre Portugal har blivit under samma period. Tjeckien hade ett riktigt bra lag då, och spelade den bästa fotbollen under själva turneringen. Sen dess har inga nya stjärnor tillkommit. Möjligen att Ujfalusi kan räknas som det, men en ytterback är inget man bygger ett lag kring. Det som eventuellt kan tala för deras fördel är att man istället bör ha en bra stabilitet. Koller och Baros, t ex, bör ha bra koll på var de har varandra.
Portugal var enligt min åsikt ganska svagt då, trots att det till slut blev en finalplats. Problemet var att alla stjärnor, förutom Deco - som ändå bänkades - var på väg neråt i karriären. Det redde ut sig dels tack vare inhoppare som skötte sig bättre än de som hade huvudrollerna, och att vägen till finalen blev ganska enkel. Sen dess har Cristiano Ronaldo vuxit ut till en storstjärna, och spelare som Miguel, Simão och Carvalho har skaffat sig mycket rutin. I övrigt finns många unga spelare som för mig är oprövade kort.
Schweiz hade ett väldigt intressant lag i VM för två år sen. Eftersom många var unga, bör de vara minst lika bra nu. Då åkte man också ur VM utan att ha släppt in ett enda mål (ut på straffar mot Ukraina), vilket måste ha varit rekord. Med hemmapubliken bakom sig finns det goda möjligheter att gå vidare.
Sist men inte minst Turkiet, som gör sin första storturnering på sex år. Alltså första gången sedan det där VM-bronset. Av det laget är bara två stycken kvar - Emre Belözoglu - talangen som aldrig riktigt slog igenom - och den gamle räven Rüstü Recber, som vad jag förstår inte är förstemålis numer. Jag har egentligen inte mycket att säga om Turkiet. De var lika ojämna i kvalet som de är ovissa i sammanhanget efter sex års frånvaro. Kan de prestera som de gjorde i sina allra bästa stunder i kvalet, då kan det bli avancemang ännu en gång.
Läs även andra bloggares åsikter om EM, Portugal, Turkiet, Tjeckien, Schweiz, Ronaldo, Emre, Simao, Miguel, Carvalho
torsdag 5 juni 2008
Lag för lag - del VII
2. Roma
Det är märkligt att när säsongen slutsummeras har vi bara en poängs skillnad mellan Roma och mästarlaget. Att den i praktiken var två på grund av inbördes möten spelar mindre roll. Frågan är varför Roma har haft sådan loserstämpel på sig för mig och många andra, medan bilden av Inter har varit ett stabilt lagmaskin som var lite sämre på slutet, men som hela tiden har haft respekten i behåll. Kanske för att Roma tappar poäng i de mest onödiga stunderna. Man vinner borta mot Napoli, men tappar poäng hemma mot Livorno. Eller så förlorar man väldigt patetiskt när man väl gör det. Som mot Siena. Som mot Juventus. Som att man får en straff i en omöjlig match mot Man United, men tar inte ens den chansen. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Roma är ett bra lag, men har en stor svaghet, och det är bristen på anfallare. Framförallt det första mötet med United, där det hela egentligen avgjordes, får man ta som en läxa. Man hade bara en anfallare på plan som inte direkt är någon mirakelmakare. Från bänken fanns det bokstavligen ingen att sätta in.
1. Internazionale
Det blev andra raka ligasegern. Men Inter hade två olika ansikten den här gången. Skillnaden mellan höst och vår var enorm. Kan skillnaden stavas så enkelt som att Cambiasso och Ibrahimovics bekymmer var problemet? Troligen inte. Stankovic var inte på topp. Det var inte Vieira heller. Därtill fanns maximalt otur med skador och utvisningar på försvarsspelare under veckorna kring CL-åttondelen mot Liverpool. Det var också där som den stora vändningen för säsongen kom, i negativ riktning; förlusterna mot Liverpool.
Det är märkligt att när säsongen slutsummeras har vi bara en poängs skillnad mellan Roma och mästarlaget. Att den i praktiken var två på grund av inbördes möten spelar mindre roll. Frågan är varför Roma har haft sådan loserstämpel på sig för mig och många andra, medan bilden av Inter har varit ett stabilt lagmaskin som var lite sämre på slutet, men som hela tiden har haft respekten i behåll. Kanske för att Roma tappar poäng i de mest onödiga stunderna. Man vinner borta mot Napoli, men tappar poäng hemma mot Livorno. Eller så förlorar man väldigt patetiskt när man väl gör det. Som mot Siena. Som mot Juventus. Som att man får en straff i en omöjlig match mot Man United, men tar inte ens den chansen. I övrigt finns det inte så mycket att tillägga. Roma är ett bra lag, men har en stor svaghet, och det är bristen på anfallare. Framförallt det första mötet med United, där det hela egentligen avgjordes, får man ta som en läxa. Man hade bara en anfallare på plan som inte direkt är någon mirakelmakare. Från bänken fanns det bokstavligen ingen att sätta in.
1. Internazionale
Det blev andra raka ligasegern. Men Inter hade två olika ansikten den här gången. Skillnaden mellan höst och vår var enorm. Kan skillnaden stavas så enkelt som att Cambiasso och Ibrahimovics bekymmer var problemet? Troligen inte. Stankovic var inte på topp. Det var inte Vieira heller. Därtill fanns maximalt otur med skador och utvisningar på försvarsspelare under veckorna kring CL-åttondelen mot Liverpool. Det var också där som den stora vändningen för säsongen kom, i negativ riktning; förlusterna mot Liverpool.
onsdag 4 juni 2008
Lag för lag - del VI
5. Milan
Det var bara en tidsfråga innan arrogansen skulle slå tillbaka mot Milan, och det här blev det året. 2007/08 borde ha blivit säsongen som man skulle ta sig i kragen och börja bygga nytt. Istället valde man att fortsätta gotta sig över CL-triumfen, och nonchalera det faktum att man nyss fått sin sämsta placering i ligan på fem år. När Emerson presenterades som den enda värvningen under sommaren (bortsett från Patos speciella fall) var det uppenbart att ledningen inte insett allvaret. Jag tippade Milan sexa i serien, och fick alltså nästan rätt. När det så fortsatte att gå lika trögt i början av serien, som säsongen innan, svarade många att "Milan satsar på Champions League". Och det är där jag ser arrogansen. Kring årsskiftet började man också brösta sig över att ha vunnit två matcher i Japan; VM för klubblag och ständigt tala om vilken stor vinnarklubb man är. Samtidigt - innan Pato anslöt - pekade allt på att man skulle missa fjärdeplatsen i ligan. Och sen föll allt i februari när Arsenal vann med 2-0 på San Siro. Då menade Galliani att Champions League var prioritet nummer tre för säsongen efter Supercupen (!) och VM för klubblag. Och då förstod de flesta av oss vad det hela hade handlat om. Att mycket av det som sades innan bara var skitsnack, en uppenbar helgardering för eventuella misslyckanden. Och sedan fullbordades allt med att man missade racet mot Fiorentina. Just den biten var väl egentligen inget fiasko. Uppförsbacken var helt enkelt för brant vid årsskiftet. Hade Fiorentina varit lite vassare hade man aldrig ens kommit nära. Först nu kommer reningsbadet. Ancelotti försvinner, och inför nästa säsong kommer Zambrotta och Pato från start. Pirlo och Seedorf, som ofta har vikt ner sig i serielunken, slipper Champions och kommer att vara fräschare. Därtill har vi storstjärnan Kaká. Med andra ord kan Milan blanda sig i ligastriden nästa säsong. Men det här är det definitiva slutet på en era, och det kommer dröja några år innan man spelar en huvudroll i Europa.
4. Fiorentina
Jag är inte riktigt lika imponerad som alla andra. Hade nämligen höga förväntningar på Fiorentina. En tredjeplats minst. Därför kan jag gratulera laget till fjärdeplatsen, men man har väl knappast förbättrat sig sedan förra säsongen? Bara att man fick börja på 0 och inte -18 den här gången eller vad det nu var man fick. Inställningen till Uefacupen kändes annars lite märkligt och det var på vippen att den kostade laget en fjärdeplats, vars eventuella sorg visade sig först efter att man åkt ur mot Rangers, och några dagar senare fått stryk mot Cagliari. Man fick dock en sista chans och den tog man. Bortaspelet får förbättras om tvåfrontskriget ska lyckas nästa säsong.
3. Juventus
Desto mer kan man tala om en klubb som har överträffat sig, här. Enligt mitt sätt att se på saken i alla fall. Juventus köpte många nya spelare, hade ny tränare, och hade onödigt stort press på sig. Men det funkade utmärkt. All heder till Ranieri. Jag trodde inte ett dugg på gubben, men han måste ha gjort något rätt. Jag trodde inte heller på Del Piero, och efter de första matcherna var det inget som antydde något annat än att hans återkomst till Serie A skulle bli ett fiasko. Men sen blev det bara så att han bestämde sig för att göra en massa mål. Jag letar efter förklaringar men hittar inget särskilt. Del Piero vann skytteligan, förmodligen för att han i sina bästa dagar är en briljant spelare, och sånt ska man kanske inte underskatta. Annars gjrode Trezeguet sitt som vanligt, samtidigt som Camoranesi och Sissoko var sjukt bra hela säsongen respektive våren. Nu kommer jag ändå inte att tro på Juventus inför nästa säsong. Då börjar tvåfrontskriget för dem också.
Det var bara en tidsfråga innan arrogansen skulle slå tillbaka mot Milan, och det här blev det året. 2007/08 borde ha blivit säsongen som man skulle ta sig i kragen och börja bygga nytt. Istället valde man att fortsätta gotta sig över CL-triumfen, och nonchalera det faktum att man nyss fått sin sämsta placering i ligan på fem år. När Emerson presenterades som den enda värvningen under sommaren (bortsett från Patos speciella fall) var det uppenbart att ledningen inte insett allvaret. Jag tippade Milan sexa i serien, och fick alltså nästan rätt. När det så fortsatte att gå lika trögt i början av serien, som säsongen innan, svarade många att "Milan satsar på Champions League". Och det är där jag ser arrogansen. Kring årsskiftet började man också brösta sig över att ha vunnit två matcher i Japan; VM för klubblag och ständigt tala om vilken stor vinnarklubb man är. Samtidigt - innan Pato anslöt - pekade allt på att man skulle missa fjärdeplatsen i ligan. Och sen föll allt i februari när Arsenal vann med 2-0 på San Siro. Då menade Galliani att Champions League var prioritet nummer tre för säsongen efter Supercupen (!) och VM för klubblag. Och då förstod de flesta av oss vad det hela hade handlat om. Att mycket av det som sades innan bara var skitsnack, en uppenbar helgardering för eventuella misslyckanden. Och sedan fullbordades allt med att man missade racet mot Fiorentina. Just den biten var väl egentligen inget fiasko. Uppförsbacken var helt enkelt för brant vid årsskiftet. Hade Fiorentina varit lite vassare hade man aldrig ens kommit nära. Först nu kommer reningsbadet. Ancelotti försvinner, och inför nästa säsong kommer Zambrotta och Pato från start. Pirlo och Seedorf, som ofta har vikt ner sig i serielunken, slipper Champions och kommer att vara fräschare. Därtill har vi storstjärnan Kaká. Med andra ord kan Milan blanda sig i ligastriden nästa säsong. Men det här är det definitiva slutet på en era, och det kommer dröja några år innan man spelar en huvudroll i Europa.
4. Fiorentina
Jag är inte riktigt lika imponerad som alla andra. Hade nämligen höga förväntningar på Fiorentina. En tredjeplats minst. Därför kan jag gratulera laget till fjärdeplatsen, men man har väl knappast förbättrat sig sedan förra säsongen? Bara att man fick börja på 0 och inte -18 den här gången eller vad det nu var man fick. Inställningen till Uefacupen kändes annars lite märkligt och det var på vippen att den kostade laget en fjärdeplats, vars eventuella sorg visade sig först efter att man åkt ur mot Rangers, och några dagar senare fått stryk mot Cagliari. Man fick dock en sista chans och den tog man. Bortaspelet får förbättras om tvåfrontskriget ska lyckas nästa säsong.
3. Juventus
Desto mer kan man tala om en klubb som har överträffat sig, här. Enligt mitt sätt att se på saken i alla fall. Juventus köpte många nya spelare, hade ny tränare, och hade onödigt stort press på sig. Men det funkade utmärkt. All heder till Ranieri. Jag trodde inte ett dugg på gubben, men han måste ha gjort något rätt. Jag trodde inte heller på Del Piero, och efter de första matcherna var det inget som antydde något annat än att hans återkomst till Serie A skulle bli ett fiasko. Men sen blev det bara så att han bestämde sig för att göra en massa mål. Jag letar efter förklaringar men hittar inget särskilt. Del Piero vann skytteligan, förmodligen för att han i sina bästa dagar är en briljant spelare, och sånt ska man kanske inte underskatta. Annars gjrode Trezeguet sitt som vanligt, samtidigt som Camoranesi och Sissoko var sjukt bra hela säsongen respektive våren. Nu kommer jag ändå inte att tro på Juventus inför nästa säsong. Då börjar tvåfrontskriget för dem också.
tisdag 3 juni 2008
Lag för lag - del V
8. Napoli
Erkänner att jag var en av dem som inte riktigt hade koll på Hamsik och Lavezzi. Därför tippade jag laget i bottenregionen. Sen visade sig Zalayeta bli en kanonvärvning, och det fanns andra - för mig - anonyma lirare i Gargano, och efter januari Bogliacino. Efter 0-2 hemma i premiären mot ett visst rödblått lag såg det som att entusiasmen kring klubben över hela världen skulle få sig ett törn. Men sen kom osannolika 5-0 borta mot Udinese. Och därefter var det aldrig tal om att åka ner igen. Annars kom de största framgångarna på hemmaplan, vilket känns härligt med tanke på myten kring Neapel. Framförallt storlagen åkte på däng, vilket säger en del om klubbens karaktär. Juventus, Inter och Milan för alla här. Att Roma vann spelar inte så stor roll. Det är jättarna i norr som historiskt har varit viktiga att slå, även om man även hyser agg mot Roma av andra skäl än den italienska fotbollens historia. Det som störde mig var tröjreklamen, Lete. En stor röd rektangel på Napolis klassiska ljusblå tröjor var inte vackert att se. Det förstörde hela bilden av "Napoli i Serie A".
7. Udinese
Mitt resonemang om Udinese var att de svartvita från Friuli skulle bli andra bullar än nykomlingar från Sicilien, för Pasquale Marino. Med andra ord, det skulle inte gå så värst bra. Trots Quagliarella. Nå, man kan väl lätt säga att jag fick fel. Udineses kontringsspel på bortaplan var massivt. Både stora och smålag fick smaka på den. Sen att man inte räcker till högre än sjundeplats kanske inte säger så mycket. Inga dåliga lag framför...
6. Sampdoria
Samp är äntligen tillbaka. Jag förstår inte vad som gick snet med Novellino. Han byggde Samp steg för steg. Allt såg så organiserat och harmoniskt ut. Fotbollen som spelades på Marassi var en fröjd för ögat, även om man saknade en riktig killer där framme, a la Inzaghi (Quagliarella inte riktigt samma typ av måltjuv). Sen slog vi dem med 2-0 hemma, november 2005. Och där föll Novellino. Precis som 2,5 år senare, den här säsongen, när vi slog Torino hemma 3-0. Novellino kan inte gilla Cagliari. Efter två intetsägande säsonger har så Walter Mazzari fått fart på laget igen. Och mycket har handlat om Cassano. Jag trodde inte på den värvningen. Brukar sällan tro på namn-värvningar. Men nu gick det hem, minst sagt. Känns som att det kommer att bli heta Genoaderbyn nästa säsong.
Erkänner att jag var en av dem som inte riktigt hade koll på Hamsik och Lavezzi. Därför tippade jag laget i bottenregionen. Sen visade sig Zalayeta bli en kanonvärvning, och det fanns andra - för mig - anonyma lirare i Gargano, och efter januari Bogliacino. Efter 0-2 hemma i premiären mot ett visst rödblått lag såg det som att entusiasmen kring klubben över hela världen skulle få sig ett törn. Men sen kom osannolika 5-0 borta mot Udinese. Och därefter var det aldrig tal om att åka ner igen. Annars kom de största framgångarna på hemmaplan, vilket känns härligt med tanke på myten kring Neapel. Framförallt storlagen åkte på däng, vilket säger en del om klubbens karaktär. Juventus, Inter och Milan för alla här. Att Roma vann spelar inte så stor roll. Det är jättarna i norr som historiskt har varit viktiga att slå, även om man även hyser agg mot Roma av andra skäl än den italienska fotbollens historia. Det som störde mig var tröjreklamen, Lete. En stor röd rektangel på Napolis klassiska ljusblå tröjor var inte vackert att se. Det förstörde hela bilden av "Napoli i Serie A".
7. Udinese
Mitt resonemang om Udinese var att de svartvita från Friuli skulle bli andra bullar än nykomlingar från Sicilien, för Pasquale Marino. Med andra ord, det skulle inte gå så värst bra. Trots Quagliarella. Nå, man kan väl lätt säga att jag fick fel. Udineses kontringsspel på bortaplan var massivt. Både stora och smålag fick smaka på den. Sen att man inte räcker till högre än sjundeplats kanske inte säger så mycket. Inga dåliga lag framför...
6. Sampdoria
Samp är äntligen tillbaka. Jag förstår inte vad som gick snet med Novellino. Han byggde Samp steg för steg. Allt såg så organiserat och harmoniskt ut. Fotbollen som spelades på Marassi var en fröjd för ögat, även om man saknade en riktig killer där framme, a la Inzaghi (Quagliarella inte riktigt samma typ av måltjuv). Sen slog vi dem med 2-0 hemma, november 2005. Och där föll Novellino. Precis som 2,5 år senare, den här säsongen, när vi slog Torino hemma 3-0. Novellino kan inte gilla Cagliari. Efter två intetsägande säsonger har så Walter Mazzari fått fart på laget igen. Och mycket har handlat om Cassano. Jag trodde inte på den värvningen. Brukar sällan tro på namn-värvningar. Men nu gick det hem, minst sagt. Känns som att det kommer att bli heta Genoaderbyn nästa säsong.
söndag 1 juni 2008
Lag för lag - del IV
11. Palermo
Ännu ett mindre fiasko för Palermo. Ända sedan rosanero tog sig upp till Serie A 2004/05 har alla väntat på att de ska etablera sig som ett topplag med siktet på CL, och även förmågan att störa titelkandidaterna. Men så har det inte blivit, och utan att ha siffror framför mig, undrar jag inte om den "debutsäsongen" inte var lagets mest framgångsrika hittills. Och inte undra på det. Zamparini är en pajas och nu har vi nog alla insett att det är även Guidolin. Är karln sinnessjuk? Hur kan man välja att bli anställd av samma tränare en fjärde gång inom loppet av några år? Och så fick han sparken igen. Återanställning av Colantuono, som verkar ganska vettig i jämförelse. Men han får nog sparken också nästa säsong, och ersätts av Guidolin. Kan inte påstå att jag känner med Palermo. När de först tog upp sig tyckte jag att de verkligen tillförde ligan något. Det var ett sydlag, med snygga dräkter, en etablerad arena som var välbefolkad. Men någonstans började det kännas absurt att som Cagliarisupporter vara rädd för lilla Palermo när vi möttes. Palermo som aldrig hade varit i Serie A under min livstid fram till 2004. Sen när skulle man behöva ha respekt för det laget? För den fotbollsstaden, som tidigare bara var Juventus andliga hemstad.
10. Genoa
Säger en del om Serie A:s styrka den här säsongen att den sämsta nykomligen slutade på en tiondeplats. Genoa var ett av de starkaste intrycken av det här året. Det var inte bara nostalgin att få se ett rödblått Luigi Ferraris och underhållande Genuaderbyn. Det var också sjäva spelet. Genoa var en ettrig och offensiv lagmaskin som malde ner motståndarna på hemmaplan, utan några riktiga stjärnor. Borriello - av alla - klev fram som centralfiguren med sina 19 mål. Annars fanns det många duktiga spelare som tillsammans nådde långt; Léon, Rossi, Juric, Lucarelli, Criscito, Konko etc., plus Di Vaio och Figueroa som dock inte spelade en lika stor roll som många av oss hade väntat. Preziosis pengar kommer att fortsätta rulla in och Genoa blir en makt att räkna med framöver. Det är inga goda nyheter för oss som håller på överlevare i serien, men kul för Italiens äldsta (cricket och) fotbollsklubb.
9. Atalanta
Lagets identitet har på senare år förändrats totalt, från talangfabrik till en lightvariant av Sam Allardyces Bolton; koloni för äldre spelare på väg ner i karriären. När Zampagna sticker tar man i stället in Langella, som blev den mest framgångsrika av den kända Cagliaritrion som alla lämnade Sardinien i somras. Mittenlag säsongen igenom. Blir intressant att se hur det blir framöver. Tar man klivet upp och börjar ta Europaplatserna, eller slå satsningen fel och man återvänder till bottenstriden?
Ännu ett mindre fiasko för Palermo. Ända sedan rosanero tog sig upp till Serie A 2004/05 har alla väntat på att de ska etablera sig som ett topplag med siktet på CL, och även förmågan att störa titelkandidaterna. Men så har det inte blivit, och utan att ha siffror framför mig, undrar jag inte om den "debutsäsongen" inte var lagets mest framgångsrika hittills. Och inte undra på det. Zamparini är en pajas och nu har vi nog alla insett att det är även Guidolin. Är karln sinnessjuk? Hur kan man välja att bli anställd av samma tränare en fjärde gång inom loppet av några år? Och så fick han sparken igen. Återanställning av Colantuono, som verkar ganska vettig i jämförelse. Men han får nog sparken också nästa säsong, och ersätts av Guidolin. Kan inte påstå att jag känner med Palermo. När de först tog upp sig tyckte jag att de verkligen tillförde ligan något. Det var ett sydlag, med snygga dräkter, en etablerad arena som var välbefolkad. Men någonstans började det kännas absurt att som Cagliarisupporter vara rädd för lilla Palermo när vi möttes. Palermo som aldrig hade varit i Serie A under min livstid fram till 2004. Sen när skulle man behöva ha respekt för det laget? För den fotbollsstaden, som tidigare bara var Juventus andliga hemstad.
10. Genoa
Säger en del om Serie A:s styrka den här säsongen att den sämsta nykomligen slutade på en tiondeplats. Genoa var ett av de starkaste intrycken av det här året. Det var inte bara nostalgin att få se ett rödblått Luigi Ferraris och underhållande Genuaderbyn. Det var också sjäva spelet. Genoa var en ettrig och offensiv lagmaskin som malde ner motståndarna på hemmaplan, utan några riktiga stjärnor. Borriello - av alla - klev fram som centralfiguren med sina 19 mål. Annars fanns det många duktiga spelare som tillsammans nådde långt; Léon, Rossi, Juric, Lucarelli, Criscito, Konko etc., plus Di Vaio och Figueroa som dock inte spelade en lika stor roll som många av oss hade väntat. Preziosis pengar kommer att fortsätta rulla in och Genoa blir en makt att räkna med framöver. Det är inga goda nyheter för oss som håller på överlevare i serien, men kul för Italiens äldsta (cricket och) fotbollsklubb.
9. Atalanta
Lagets identitet har på senare år förändrats totalt, från talangfabrik till en lightvariant av Sam Allardyces Bolton; koloni för äldre spelare på väg ner i karriären. När Zampagna sticker tar man i stället in Langella, som blev den mest framgångsrika av den kända Cagliaritrion som alla lämnade Sardinien i somras. Mittenlag säsongen igenom. Blir intressant att se hur det blir framöver. Tar man klivet upp och börjar ta Europaplatserna, eller slå satsningen fel och man återvänder till bottenstriden?
Riktiga förstärkningar
Gianluca Zambrotta är klar för Milan. Till slut verkar Milan ha vaknat. Det som de inte gjorde efter fjärdeplaceringen förra säsongen. Då valde man att gotta sig åt CL-triumfen istället, köpte in Emerson (!), och fortsätta att förklara svårigheterna i ligan med att "Milan satsar på Champions League". Och så hände det där som alla varnade för. Man missade fjärdeplatsen. Även de lag som satsar på Champions League måste se till att göra sitt i ligan så att man åtminstone kan kvala in till turneringen.
Zambrotta är såklart en kanonvärvning. Anledningen är enkel - Zambrotta är en jäkla bra ytterback. Finns inte mycket han saknar på den positionen. Nu kan man alltid säga att han såg mänsklig ut i Barcelona och att en ny klubb aldrig garanterar forna dagars prestationer. Men nu är Zambrottas styrka just att han alltid levererar. Han var inte dålig i Barca. Han var okej. Nu får Milan en spelare som kommer att leverera i 38 matcher, vilket fortfarande är osäkert med Borriello, och förmodligen mer därtill. Chanserna för honom att lyckas i Milan och Italein känns större än Barcelona och Katalonien.
Zambrotta är såklart en kanonvärvning. Anledningen är enkel - Zambrotta är en jäkla bra ytterback. Finns inte mycket han saknar på den positionen. Nu kan man alltid säga att han såg mänsklig ut i Barcelona och att en ny klubb aldrig garanterar forna dagars prestationer. Men nu är Zambrottas styrka just att han alltid levererar. Han var inte dålig i Barca. Han var okej. Nu får Milan en spelare som kommer att leverera i 38 matcher, vilket fortfarande är osäkert med Borriello, och förmodligen mer därtill. Chanserna för honom att lyckas i Milan och Italein känns större än Barcelona och Katalonien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)