onsdag 30 april 2008

Shit happens

Fotboll brukar som sagt jämna ut saker och ting. Jag tänker inte gratta Chelsea. Kommer aldrig göra det så länge deras framgångar enbart vilar på hur många nollor pamparna har på bankkontot. Gå inte ens in i kvasiargumentet att "man måste ändå ha kompetens för att få ett fungerande lag"; det är sant att det är svårt att vinna allt som finns att vinna enbart med pengar, men det finns också en gräns för hur lite man kan prestera med Chelseas resurser. En misslyckad säsong för Chelsea innebär ändå att de spelar i Champions, och ju fler chanser de får, ju mer säkert är att nån gång kommer det att gå vägen. Sen att man i alla fall i början investerade smart och köpte in spelare som Drogba istället för ett stort affischnamn, låt gå.

Det svider lite att Liverpool inte fick med sig det här, eftersom matchen höll på att utvecklas till just ett ännu heroiskt insats, ett magiskt ögonblick i klubbens historia.

Matchen förlorades när Hyypiä gav det där straffet. Synd att man bara fick igång ett anfall efter Babels reducering. Ständiga onödiga spelavbrott. Annars finns det inte så mycket att klaga på förutom Riise, som gav bort ett jätteläge för sitt lag i första matchen, och agerade väldigt dåligt vid 3-1-målet, när han stannade upp för att vinka offside. Men frågan är om han inte hamnat efter ändå i det läget. I övrigt kan man inte säga mer än att shit happens.

lördag 26 april 2008

Sena ord om Champis

Jag tippade aldrig utgången av Champions-semifinalerna. Det var ingen idé när man ändå inte hade en blekaste aning om vilka som skulle vidare. Å ena sidan är Liverpool kungar av Europa, å andra sidan har Chelsea nått semi tre av de fyra senaste turneringarna och åkt ur, nån gång måste turen vända. Och det där fiaskot av Riise var en vändning som hette duga, som man säger.

Många säger att det är långt ifrån över, att Liverpool är just skickliga i Europa. Såklart det inte är över, men jag vet inte om Liverpools skicklighet i Europa räcker så fruktansvärt mycket, med tanke på att man aldrig behövt leverera tidigare på bortaplan. Att vinna en stormatch i utslagningsfasen av Champions. Samtidigt har de aldrig råkat i den situationen, så det kanske inte är så mycket som säger emot heller.

Nu är frågan om man ska satsa allt framåt i returen, eller snåla med offensiven och ta de få chanser man får. Ett mål räcker ju, så man kan lika gärna spara allt till sista tio.

En sak talar för det förra. Det är nämligen inte hela världen om satsningen framåt resulterar i baklängesmål. Gör Chelsea 1-0 gäller fortfarande i teorin samma sak som inför matchen; att Liverpool behöver göra ett mål.

Man Utd - Barca känns mer intressant. Om inte annat så för att jag är ganska neutral. Egentligen håller jag stenhårt på Barca, men å andra sidan tror jag mer på United i finalen om Chelsea lirar där, och vi vill ju inte att blufflaget ska vinna Champions...

måndag 21 april 2008

Det börjar klarna där nere...

Den andra ödesmatchen gick in, och det förvånar mig lite. Det har nu helt klart skett en förändring. För första gången sedan återkomsten till Serie A har vi börjat vinna de rätta matcherna (bortsett från första säsongen där det inte fanns några viktiga matcher, så bra som det gick). Tidigare kom vinsterna mot mittenlag som Atalanta, Palermo, Sampdoria etc.

En snabb titt på konkurrenternas återstående matcher, på de här tunga sista fyra-omgångars-perioden visar att om förhandstipset ska slå in kommer våra fem poäng ner till strecket (otroligt!) att käkas upp om några omgångar. Därför är lite skrämmande att tänka vad som hänt om vi inte hade vunnit dessa två ödesmatcher mot Livorno och Empoli. Jag insåg att de var just ödesmatcher, men inte på det sättet att 3 eller 4p från dem skulle i praktiken innebära Serie B. Eller kanske ville jag inte tänka på det.

Just nu är hursomhelst är botten inte lika tokjämn som för ett par veckor sedan. Av de värst utsatta lagen tror jag mest på Reggina. De har en överkomlig schema. Jag tror tyvärr att Empoli och Livorno kommer att åka ur. De har möjligheter att plocka en del poäng på de återstående matcherna, men jag tror inte det blir mer än max 36p för dessa två, och det lär inte räcka. Naturligtvis är det alldeles för tidigt att helt döma ut något lag, men det har tidigare inte funnits några som helst möjligheter att sia om någonting överhuvudtaget. Frågar någon mig idag säger jag Empoli och Livorno...

Och vem kommer att följa dessa ner? Catania känns ganska tryggt. Torino däremot är nu på allvar indraget i kampen om överlevnad. Kontraktet kändes i praktiken säkrad efter 2-1 segern borta mot Catania, men nu är det andra bullar som gäller. Parma har jag aldrig på allvar räknat med, men efter 1-2 mot Napoli igår, är de definitivt inblandade, kanske rentav den hetaste kandidaten att följa ner de toskanska lagen ner. Man har fördelen att möta ett Inter som förmodligen är klara mästare i sista omgngen, men eftersom man går in i avslutningsomgångarna med 31p, kanske det inte kommer att räcka. Och sist men inte minst Cagliari, som har ett bra utgångsläge och den starkaste formen av alla bottenlag, men också det svåraste schemat.

tisdag 15 april 2008

Om mönstret som bröts

Hösten 2004 lämnade Michael Owen moderklubben Liverpool för Real Madrid. Det var ingen renodlad judashistoria. Owen ville flytta till en större klubb för att vinna riktigt stora titlar, och klubben såg sin chans att casha in på Florentino Perezs galacticobygge. Real Madrid vann inte La Liga den säsongen, och man åkte ut i Champions Leagues åttondlesfinal mot Juventus.

Hösten 2005 lämnade Patrick Vieira Arsenal för Inter. Han hade varit i klubben i 10 år, blivit lagkapten och en av Gunners största legender. Men nu var det dags att flytta till en storklubb i kontinenten för att vinna nya titlar, bland annat den som han aldrig vunnit förut; Champions League. Inter åkte ut i kvartsfinalen av Champions, och Arsenal nådde ända till final.

Hösten 2006 lämnade Andriy Shevchenko Milan, efter 7 år och en herrans massa mål. Hans fru ville till London, sades det. Övergången blev en stor flopp och för första gången på tre år misslyckades Chelsea att vinna ligan. Och de åkte ut i CL-semin mot Liverpool, igen. Milan däremot gick till Champions League-final och vann den.

Jag behöver inte stava ut mönstret, va? Och den är väl inte långsökt? Vi talar tre riktigt stora klubbikoner som lämnade efter många år. Och direkt gick deras respektive klubbar till final i Champions.

Därför kände jag mig rätt säker på att Arsenal skulle gå till final i år. I teorin. De tappade ju Henry till Barcelona. Henry som förmodligen kommer att vara ännu mer ihågkommen i Arsenal än Vieira. Tror jag. Det brukar vara så med de som gör målen. Och nog var han ändå en bättre fotbollsspelare även om det är en dålig jämförelse. Henry var i mina ögon världens bästa spelare år 2004. Det finns många bittra själar som snackar om att han bara kunde göra mål mot skitlag i PL. Dessvärre brukar alla dessa skitlag vara det mäktiga lag som man själv håller på; Man United (om och om igen), Roma, Inter, Real Madrid etc.

Nu blev det inte så. Istället har Henry fortfarande chansen att nå en Champions-final med sin egna klubb. Men jag har ärligt talat ganska svårt för att se Barca vinna den turneringen. Men det tar vi en annan gång.

måndag 14 april 2008

Livorno - Cagliari 1-2

Vi vann ödesmatchen. Jag tror knappt det är sant. Först timmar efter segern känner jag sådan stolthet över killarnas insats. Efter matchen började jag istället direkt tänka på nästa ödesmatch som kommer redan nästa vecka mot Empoli. Det är första gången på 2000-talet som Cagliari har vunnit en viktig sexpoängsmatch på slutet av säsongen på bortaplan. Därför tror jag knappt att det är sant. Det var också första bortasegern för säsongen sedan premiären. Vi har förtjänat en den senaste månaden. Nu kom den äntligen. Vi hade ingen chans mot Milan förra veckan, men äntligen har vi börjat vinna de rätta matcherna, någont vi varit alldeles för dåliga på de senaste två säsongerna.

Surt att det fortfarande ser så svårt ut trots dessa framgångar under våren. Jag får passa på att glädjas åt själva prestationen så långt. 22p under vårsäsongen med fem matcher kvar! Att jämföra med ynka 10 under höstdelen. Det handlar alltså om 120% förbättring.

Vi spelar vackert också. Det var ingen gentarseger. Vi kontrade sönder dem, och borde egentligen ha kritik för att matchen inte spikades tidigare, med alla de hypervassa chanser som kom i andra halvlek, efter 2-1-målet. Jag har känt att vi har haft mycket sympatier bland fotbollsfans i det här landet i alla fall, ett gott rykte baserat på hur det såg ut de bästa stunderna med Zola, Langella, Esposito och Suazo. Inte helt välförtjänt. Men under våren, i och med Ballardinis återkomst, och värvningarna av Jeda och Cossu, är det vackra, offensiva Cagliari tillbaka.

På något sätt känns det också overkligt att vi är med och kämpar om överlevnad. I skrivande stund har vi till och med fyra lag bakom oss. Vi som hade 10p när serien vände. Varför just vi? Varför just det laget jag håller på? Både 2005-06 och den här säsongen har vi legat riktigt riktigt risigt till, men ändå kommit tillbaka. Och även förra säsongen var vi inte långt borta från nedflyttning. Varför blir det aldrig vi som med 10 omgångar kvar redan är avsågade? Är Gud med i Cagliaris trupp? Nu är allt långt ifrån klart, så om jinxarguden läser detta; JAG MENAR INTE ATT VI ÄR KLARA. Jag menar att vi borde inte ens vara med i striden på allvar, för att ens tala om ligga över strecket. När vi förlorade 0-2 borta mot Reggina dog säsongen för mig. Så vad handlar detta återuppståndelse om?

tisdag 8 april 2008

Om toppen i Spanien

Toppstriden i Spanien är det märkligaste jag sett på länge. Exakt hur många gånger har Barca haft chansen att knappa in på Real utan att lyckas? 5? 12? 47? Det är inga jättar som har stått i vägen direkt. Uselt att inte kunna slå Getefe hemma när chansen ges för sjuttielfte gången.

Annars har jag reagerat på hur David Fjäll (annars suverän) alltid påpekar den oerhörda Barca-Real-dominansen i La Liga, och frågar sig om det kan komma en dag då någon kan bryta den. Och inte minns jag att någon av gästerna någon gång har sagt emot.

Och vad finns det att säga emot?

Jo, att den där dagen kom så sent som året 2004 när Valencia vann ligan. Och det gjorde ju Los Che även 2002.

Att det tog ett halvt decennium innan Barcelona kunde vinna sin första ligatitel på 2000-talet.

Läg därtill att Depor vann ligan år 2000.

Och kanske även att Real Sociedad och Sevilla har varit väldigt nära på att göra det under andra tider.

Att knappt fyra år efter att Valencia vunnit ligan för andra gången på tre säsonger snacka som om den totala dominans som rådde kring ligatiteln åren 1984-1999 håller inte. Ge det några år till, och ifall det fortsätter kan vi snacka. Just nu är det svårt för många lag att vinna ligan, men detsamma gäller i Italien och England.

torsdag 3 april 2008

Fantastic Fener

Hade inte möjligheten att följa Arsenal - Liverpool noggrannt. Dock såg jag den omtalade situationen med Hleb. Herregud. Okej, det kunde ha blåsts straff, men välkommen till the fucking Champions League. Straffar får man inte ofta. Är den värd att nämnas i efterhand? Ja. Är det stora-rubriker-material? Absolut inte. Det var inte den första straffsituationen där domaren valde att fria.

Det notervärda att Liverpool har skaffat sig en fördel. Igen. Jag njuter av hur man briljerar i den här turneringen. Jag räknar kallt med avancemang för de helröda, men man får inte glömma att traditioner är till för att brytas.

Mer intressant var Feners seger mot Chelsea. Klarar de att hålla undan i returen (hjärnan säger nej) kommer slutspurten bli dubbelt så intressant som den ser ut att bli nu.

tisdag 1 april 2008

Mirko Vucinic...

Inget ont om den killen, men det säger en del om Romas svaghet; man har bara en anfallare. Det håller när man möter lag som är sämre, och det håller när man spelar kontringsfotboll. Mot på pappret bättre motstånd håller det mest om man tar ledningen, så man kan fortsätta spela just kontringsfotboll.

Roma har ingen Crespo, och det är bland annat det som gör att de inte kommer att gå vidare den här gången heller. Bara en Vucinic. Varför blir detta så uppenbart först när de har förlorat?

0-2 reflekterar ändå inte matchbilden. Blandning av otur och dåligt spel. För det var mycket slarv. Och efter 0-2 dog Roma lite. Sista 10 kunde United mest rulla bort tiden. Roma kämpade och slet, men när man själva inte sjabblade bort bollen hade man just bara Vucinic i mitten...

Förstår annars inte domaren riktigt. Förutom att två tilläggsminuter var ganska snålt, blåser han efter 91:44. Vem vet vad de där 16 sekunderna hade betytt för Roma.

För Roma gäller det nu att åka till Old Trafford med målsättningen att täppa till bakåt. Två mål är svårt nog och att lägga energi på det och samtidigt hålla igen borta mot United tror jag inte håller. Däremot bra försvarsspel, kansake få in en boll i 75:e, och då blir det lite spänning.