Alex Ferguson... Bloody hell

Jag vågar nog säga att det är den största nyhetsbomben i hela mitt liv; att Alex Ferguson slutar som tränare i Manchester United efter 27 år.

Vad annars skulle kunna jämföras med detta? Tidigare otänkbara övergångar brukar ju göras med en hel del rykten i förväg, vilket gör att det inte kommer som en chock. Sportsliga resultat kan inte heller jämföras. Val av värdländer och värdstäder i turneringar... Nej, inget chockerande.

Omgående har alla börjat skriva hyllningstexter till Ferguson och liksom dem är den omedelbara tanken hänvisningen till det faktum att det som nu händer är något som jag aldrig upplevt i mitt liv; att Manchester United intre tränas av Alex Ferguson. Att Alex Ferguson i princip inte finns med längre.

Den första klubblagsmatchen som jag någonsin såg på TV var en Serie A-match mellan Fiorentina och Inter.

Den andra eller tredje var Manchester United - Liverpool i engelska division I i början av 1991 inspelat på video. Kevin Speedy gjorde Liverpools mål och om jag inte minns fel så gjorde Uniteds mål på straff... Av Steve Bruce skule jag vilja säga, fast det låter som ett märkligt val av straffskytt.

Nåväl, poängen är att efter VM 90 så har jag inte heller upplevt en fotboll utan Alex Ferguson.

Under sin första säsong såg jag honom vinna Cupvinnarcupen efter final mot Barcelona. 1-0 efter förlängning... Var det Mark Hughes som gjorde målet? Jag tror det.

Jag började direkt hålla på Liverpool, men på den tiden hade jag fortfarande inte lärt mig hata Manchester United.

För på den tiden var Liverpool fortfarande Englands mest framgångsrika klubb med råge. Jag fick aldrig uppleva någon ligatitel... Kom ett drygt halvår försent för det.

Men så småningom började United vinna titlar och jag tröttnade någon gång i mitten av 90-talet. Framförallt blev jag besviken när det så oerhört sevärda Newcastle under Kevin Keegan förlorade en given titel på att Eric Cantona - tillbaka efter åtta månaders avstängning post-kung-fu - avgjorde den ena efter den andra matchen med matchens enda mål i början av året.

Det hörde då också till att avsky Ferguson. Han framstod som en uppkäftig och arrogant gubbjävel för mig.

Några saker gjorde att jag någon gång i början-mitten av 2000-talet började ändra mig. Gjorde nästan en 180.

Först fick jag känna till hans socialistiska värderingar. Sedan hans arbetarbakgrund.

Därmed började jag se allt i ett annat ljus.

Dessutom blir man helt enkelt äldre och visare. Man förstår Ferguson på ett annat sätt, oavsett hans ideologiska hållning.

Som att han förbjuder spelare att lalla runt med löjliga snoods.

Som att han förbjuder spelare att ha på sig hörlurar i spelarbussene.

Old school. Det som fotbollen behöver mest av allt.

Som att han är en opretentiös fighter.

En annan sak är att jag helt enkelt inte kunde avsky Manchester United lika mycket när oligarkernas era började, med framförallt Chelsea i spetsen.

United hade varit kanske världens mest kommersialiserade klubb, bland annat först med att väldigt tydligt anpassa hanteringen av matchdräkter efter kommersiella motiv. Något som man märkte av konkret redan där och då i början av 90-talet.

Men United var också en anrik och klassisk fotbollsklubb som någonstans förtjänade sina pengar och sin plats i toppen. De hade inte över en natt köpt sig in bland de allra största.

* * *

Rent sportsligt är det nu många som hävdar att det är tidernas bästa tränare, vilket jag inte skriver under på. Framförallt förstår jag inte logiken bakom det.

Alex Ferguson ska förstås nämnas som en kandidat eftersom han lyckats hålla kvar hungern och ta sig tillbaka på toppen när de flesta tänkt att han varit slut. Har lyckats förnya sig som fotbollsmänniska på ett sätt som man inte kan se hos många andra eller någon överhuvudtaget.

Men Alex Ferguson har också haft möjligheten att bygga ett imperium på ett sätt som många andra inte fått eller velat. Han har i en kvarts sekel format klubben efter det sätt som passar honom bäst. Åtminstone rent sportsligt. Det kan han för övrigt tacka Mark Robins för. Spelaren som med ett mål i FA-Cupen räddade skottens jobb vid decennieskiftet 80-90.

När Pep Guardiola har håvat in stora titlar under sin relativt korta sejour i Barcelona har alla alltid ifrågasatt huruvida han skulle kunna vara lika framgångsrik i en annan klubb.

Med Ferguson är det helt tyst om den biten. Den inkonsekvensen är svår att förstå.

Någonstans vet dessutom alla innerst inne att Ferguson förmodligen skulle möta en ohanterbar kulturkrock om han till exempel skulle ta över ett italienskt lag. Han skulle inte vara lika framgångsrik där.

Med Pep Guardiola är vi inte ens så säkra på att han inte skulle lyckas. Ändå ger vi inte honom nomineringen innan han visat sig på en annan front.

Sen kan man tycka att det är väl smickrande för Guardiola att jämföras med Ferguson efter fyra år i Barca. Men jag kan inte tänka mig att tjugo år av framgångar i Barca hade förändrat diskursen nämnvärt.

* * *

Så, vad händer nu?

Jag gillar Ferguson men det känns otroligt skönt att han lämnar. Jag lär sakna honom med tiden, men under rådande förutsättningar blev Manchester United ett lag i en särställning. Inte lika intressant att analysera eller sia om. Nu blir man ett lag bland andra. Säkert inte lika kul för de själva, men för allmänheten.

Kan inte heller undgå att tänka på att den där märkliga matchen mot Real, som var ett slag i ansiktet på honom, blir hans sista stora match.

David Moyes sägs nu ta över och det är talande för det storslagna i Fergusons karriär att detta diskuterades redan för tio år sen. Att David Moyes "en dag" skulle bli den som tar över Alex Ferguson. Sedan dess har Ferguson vunnit omkring fem ligatitlar, tagit sitt lag till tre Champions League-finaler och av dessa vunnit den titeln en gång.

Jag gillar valet. Visserligen blir det något av en förlängning av det som vi har sett nu, apropå särställingen; en ny skotsk no-nonsense-tuffing.

Men det hade också varit sorgligt om kulttränaren avgår, och ersätts förutsägbart med en representant för den moderna fotbollen; en stillig och medietränad man från kontinenten. Med Moyes behåller United lite av sin spartanska arbetarkaraktär som någonstans finns där trots globaliseringen som man i allra högsta grad har varit en del av, kanske till och med pådrivande i.

Det finns en plan för Pep, trots allt

Anmärkningsvärda totalsiffror, jo, men såsom första matchen slutade var en 3-0-vinst för Bayern inget chockerande. Vi hade hoppats att Barca skulle skapa viss nerv i matchen med en anstormning likt den mot Milan, och på den punkten var de en besvikelse. Men vi visste också att under den här anstormningen skulle det uppstå kontringslägen, och FC Bayern var alldeles för bekvämt och för bra för att inte försöka utnyttja dem.

Jag kan inte låta bli att reflektera över hur tama samtliga experter på TV och i viss mån även webb-tv har varit angående Barcelonas uppenbara nedgång. Det har erkänts, men jag kan inte se att någon har vågat släppa bilden av det fantastiska, superstarka Barcelona. Efter debaclena i Milano och München var det mycket "det är trots allt FC Barcelona" som ska försöka vända på Camp Nou.

Hmm... Nä, det var ju faktiskt inte "trots allt" FC Barcelona. För mig har det varit uppenbart. Jag har bara inte haft överdrivet mycket respekt för Milan och PSG för att säga emot deras beräknat goda chanser att vända.

Jag försöker inte vara efterklok eller låtsas som att de inte underpresterade mot just Bayern, men sammantaget är jag mer förvånad över hur bra Barcelona var den första kvarten mot Milan hemma. Då kände man igen laget. Men sen kom Niangs chans och därefter har bilden varit densamma. Guardiolas Barcelona är definitivt slut. Det är ett europeiskt topplag, inte mer.

Laget "peakade" våren 2011, blev snäppet sämre året därpå och fallet kom den här säsongen. Att Barca inte gick till final förra säsongen är inte annat än en tillfällighet. Det kan också säga något om hur dåligt femtelaget från PL var i jämförelse. De skapade en handfull sylvassa chanser på Stamford Bridge och hade vunnit den matchen en normal dag. De hade matchen i en ask på Camp Nou men lyckades inte resa sig efter Messis straffmiss.

Men att man missar finalen i år är ingen tillfällighet. Det hade varit mer logiskt att de varit ute ur turneringen redan efter åttondelen.

Jag har redan förklarat mina sympatier för den här erans Barcelona nedan.

Mitt samlade omdöme om den har jag också kommenterat medan det pågick. Nu när det är slut kan jag än en gång säga att det är ett av två stora upplagor, varav den andra är Fabio Capellos Milan i början av 90-talet som nästan inte gick att besegra.

Det som skiljer FCB 2008-2012 från Milan 1991-1995 är att Barca till viss del visade att det går att bli riktigt stor utan cynism. Minns att jag under Guardiolas första säsong hela tiden tvekade om den grymma fotbollen verkligen kunde låta ett sånt skönspelande lag gå hela vägen. Med viss flyt gjorde man det, men jag tycker ändå att man var det bättre laget i samtliga möten den gången. Sen kan man alltid nyansera det och föreslå att med cynism hade man kanske vunnit Champions fyra år i rad eller nåt, men det är ju bara fantasi och spekulationer. Eller så kommer FC Bayern visade att den kombinationen är möjlig och har kommit.

Jag delar absolut inte hatet som många har känt för Barca. Snacket om att Uefa systematiskt gynnar Barca, med den barnsliga epiteten Uefalona, är direkt löjligt. Barca har varit ett topplag och på så sätt haft vissa fördelar mot mindre klubbar, men när man kommer upp till den nivå som utslagningsfasen av Champions är, då ser jag inget som utmärker Barcelona som mer gynnat än de andra giganterna. De uteblivna straffarna mot Chelsea är för mig parenteser, för jag vet att det ska till mer för att man ska få straffar i en CL-semi. Men kanske framförallt för att jag minns att Barcelona... Hmm, hur ska jag säga det...

FICK EN MAN UTVISAD AV DEN NORSKE DOMAREN MED UNDERLÄGE OCH TJUGO MINUTER KVAR ATT SPELA...

Än en gång: det GÅR inte att få en sån massiv fördel av domaren och ändå säga att man har blivit "bortdömd".

Den andra snackisen var semifinalerna mot Real Madrid 2011. Där José Mourinho lyckades manipulera hela fotbollsvärlden till att köpa bilden av Real som offer för Uefas favorisering av Barca, trots att det den här gången inte fanns en enda riktigt kontroversiell situation att tala om. Bara allmän bitterhet och lite snack om filmningar. Jag kommer aldrig att se en psykopat som Pepé som ett offer och Lionel Messi som bov i den kampen.

Det har å andra sidan funnits några otroliga fördelar som FCB har fått. Minns framförallt Sergio Busquets tokfilmning som renderade i rött kort mot Thiago Motta, eller de två straffarna som man fick på en halvlek mot Milan förra säsongen. Men den dagen de andra storklubbarna inte längre gynnas på det här sättet, det är då jag kommer att se substans i "Uefalona"-snacket.

Däremot... Förstår jag irritationen över kommersfenomenet Barca. Inte i lika stor utsträckning som hur det har varit med det spanska landslaget. Det här med de harmlösa och karaktärslösa duracellkaninerna som levererar "bra fotboll" on demand.

Och det faktum att många andra klubbar på ett oprofessionellt, patetiskt och misslyckat sätt försökt att kopiera modellen.

Men just den här senaste biten är ju inte direkt Barcelonas fel. Och samtidigt som jag ogillar hur andra oreflekterat försöker kopiera, beundrar jag Barcelona för att de har skaffat sig en sådan status. Hur man skapat en så stark modell att fotbollsvärlden har känt sig manad att förhålla sig till det i nästan ett halvt decennium. Det får mig att tänka på Ajax på 70-talet. Just att det ska egentligen vara så gott som omöjligt att skapa sådana trender i dagens fotboll där det knappt går att bygga ett lag och allt kan raseras över en säsong. Jag har fått uppleva fotbollshistoria och för det är jag tacksam.

* * *

I takt med att den där formsvackan som vi har väntat på men som aldrig kom för Bayern, har ett ämne under det nya året varit; vad fan ska Pep Guardiola förbättra med det här laget som verkar komplett?

Länge tänkte jag samma sak. Att Pep har grävt sin egen grav. Man kan ju bara misslyckas om eller när Bayern har fullbordat en överlägsen vinst i ligan och äntligen seger i Champions.

Sen kom jag på det. Helt seriöst vet jag inte om han själv tänkte på det när beslutet togs, men även om trycket på honom kommer att vara stort finns det en utmaning och en belöning som väntar om han klarar av den.

Om några veckor ska Bayern möta Borussia Dortmund i finalen av Champions League på Wembley.

Om Bayern förlorar den är Peps uppdrag den att vinna Champions Leage med världens bästa klubblag. Självklart är det en extrem uppförsbacke att förlora två finaler i rad (fråga Valencia), varav en i princip var klar. Men det finns i alla fall något konkret som han kan förbättra, och jag tror att det blir lättare att (åter) resa sig just för att Pep Guardiola anländer. Med det kommer all den härliga aura som Pep har skapat kring sig. Något nytt och spännande.

Många har därmed sagt att Pep nog hoppas att de inte vinner Champions i år.

Men.

MEN.

Om Bayern vinner finalen har Pep möjligheten att försvara Bayerns CL-titel. I det skulle han bli historisk - även om han inte skulle kunna ta åt sig äran att ha försvarat en egen CL-titel - då ingen klubb lyckats med det sen Champions League bildades. Innan dess får man gå tillbaka till 1990 då Milan försvarade sin Europacuptitel. Alltså snart en kvarts sekel tillbaka i tiden.