Jaha, jaha... Spekulationerna om Zlatan i Milan blev inte bortkastad tid. Killen är till slut klar.
Som jag skrev eller antydde; Milan har nu en okej chans på att vinna ligan. Man var ju faktiskt nära förra säsongen trots att truppen såg svag ut. Särskilt om Pato lyckas hålla sig frisk - vilket jag i och för sig inte tror att han kommer atta göra - kan Milan bli riktigt giftiga.
Det slog mig också först nu att det är "min" Massimo Allegri som ska ha hand om allt detta. Det blir ett stort test för honom eftersom Zlatan kommer att vara en av många superstjärnor (om än många avdankade sådana) som bör ha en helt annan inställning till sin omgivning än vad några tappra Cagliaritani hade mellan 2008-2010.
Milan är den stora vinnaren i fotbollsvärlden; man får en av världens bästa spelare till reapris, och TV4 får betraktas som den stora vinnaren i svensk media. Jag tror att Zlatan hade en hel del att göra med Canal+ köp av de spanska rättigheterna. TV4 plockade upp det sjuka barnet Serie A och får nu Zlatan på köpet, "gratis". Den breda massan kommer att knappa in för att kolla på Lecce-Milan istället för Barcelona-Racing, misstänker jag.
Annars är känslorna för mig faktiskt lite nedstämda nu när det är 100% klart. Som zlatanist inser jag att han nu gått i väggen lite för första gången. Jag förstår att han måste göra det han måste göra, men bara ett år efter att han pratat om vilken speciell klubb Barca är, känns det oseriöst att börja lyfta Milan till skyarna som en klubb som kanske är ännu större (om jag nu fått de rätta rapporterna).
Milan är mer framgångsrikt än Barcelona historiskt, det är sant. Men som sagt, konsekvensen hos Ibra hittar jag inte. Och dessutom är detta år 2010. Zlatan som ständigt pratar om viljan att vinna det och det andra, har nu lämnat ett lag som fortfarande har en större potential att vinna Champions än Milan.
Om beslutet sen är rätt eller fel för Zlatan som individ är svårt att säga. Jag var av åsikten att han skulle ta det lugnt och se det som positivt att få vila lite och låta David Villa och gänget dra på sig all press ett tag, för att sen ta chansen när den ges. Men det kanske jag hade fått käka upp till bilderna av knattarna vinner Champions medan Zlatan i finalen sitter på bänken eller får hoppa in sista fem minuterna för att greppa lite boll. I hans ålder kanske det är rätt av honom att i alla fall se till att hans chanser att utfärda storheter är garanterade.
Nåväl, glädjande för Milanisti är statistiken att Zlatan vunnit ligan varje säsong de senaste åtta åren.
söndag 29 augusti 2010
fredag 27 augusti 2010
Matematisk hybris?
Uj, vilka jobbiga dagar för il Hoss-Dogg. Ni får ha förståelse för att bloggen fortfarande är i det där tröga stadiet som jag skrev om månaden efter VM. Jag hade börjat känna lite sug efter ligafotboll när Premiership inleddes, men sen kom jag i en svår period på grund av saker som jag inte ens pallar att gå in på. Men så är det.
Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.
Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.
Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.
I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.
Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.
I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.
Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.
Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.
Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.
Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.
Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.
Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.
Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.
2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.
Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.
Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.
I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.
Jag noterade däremot att Sampdoria föll på ett förjävligt vis mot Werder Bremen.
Det finns en sak från den matchen som nästan irriterar mig mer än att Markus Rosenberg gjorde sitt indirekt avgörande mål i den andra övertidsminuten.
Det gäller den här känslan av att man i dessa europeiska dubbelmöten alltid verkar bestraffas så fort man gör mer än minimikravet.
I tisdagens match ledde ju Sampdoria med 2-0 efter två äkta strikermål av Pazzini inom den första kvarten.
Resultatet, som Sampdoria behövde för att gå vidare, stod sig i över 70 minuter.
I 70 minuter bet många av lagets tifosi på naglarna eftersom ett mål i baken skulle vara nog för att man åter skulle behöva jaga.
Men man håller undan. Tills Cassano utökar till 3-0 i den 85:e minuten.
Den här utökningen är alltså rätt så onödig och känns därför som spiken i kistan. Nu har man gjort mer än minimikravet.
Hade Cassano inte gjort målet och de fem minuterna tickat av, plus några minuters stopptid, då hade Sampdoria gått vidare.
Nu gör Cassano mål och det blir retrospektivt en händelse i kedjan som leder till att Markus Rosenberg gör ett mål som räddar WB från utslagning.
Jag är medveten om att det hade kunnat bli ett tyskt mål även om Cassano inte utökat och då hade matchen inte ens gått till förlängning, och det är därför jag kallar det för en känsla av att det tredje målet senare bestraffas. Jag känner på mig att om han inte hade gjort det målet så hade inte heller Bremen mäktat med ett mål. Bara slumpfaktorn talar mycket för det. Det var fem minuter kvar av ordinarie tid, vilket gör att oddset för ett grönvitt mål skulle vara typ 4.25 eller nåt åt det hållet.
Det kan dessutom finnas en psykologisk faktor i det hela som man skulle kunna analysera. Ett överflödigt mål kanske ger spelarna känslan att segern i praktiken är i hamn, och man slutar att jobba riktigt överjävligt hårt. Målet ger en falsk trygghetskänsla.
Jag känner att jag har sett det här flera gånger förr.
2006/07 spelade Chelsea och Valencia 1-1 på Stamford Bridge i kvartsfinalen av Champions. Valencia gick därmed ut i ledning i returmötet, och en mållös match hade fört laget vidare till semin.
Men på slutet av halvleken gör Morientes 1-0, vilket i efterhand blir en händelse i kedjan där Chelsea (var det Essien eller Shevchenko?) kvitterar en bit in i andra halvleken, för att senare också göra 2-1, vilket dödar matchen helt. Nu var ju detta inte riktigt lika förrädiskt som Sampfallet, eftersom det återstod en hel halvlek när Valencia gjorde sitt överflödsmål, men ändå... Fram till målet hade man haft rätt bra kontroll på Chelsea i tre halvlekar. Mycket talade för att man skulle kunna kontrollera vidare till 0-0. På den tiden var Valencia fortfarande det "italienska" laget i Spanien spelmässigt.
Ett annat exempel kommer från förra säsongen när Fiorentina mötte Bayern. Man ägde första halvlek och släppte bara till enstaka chanser. Vargas mål i första halvlek innebar att laget var vidare på bortamål. Men sen för Jovetic 2-0, vilket följs av att Van Bommel gör Bayerns efterlängtade bortamål.
I det läget är det förlängning som väntar om resultatet står sig. Men Jovetic kommer med en snabb replik, vilket i sin tur gör att Robben gör 3-2, och då är det game over.
tisdag 24 augusti 2010
Zlatan, Champions
Jag trodde aldrig riktigt att Ibra skulle flytta på sig redan den här sommaren. Hur ska Milans reaktion i media tolkas? Generellt brukar det väl förnekas väldigt mycket från det hållet nuförtiden, innan affärer till slut blir av, så det vore kanske lite konstigt om man nu plötsligt började sätta press på sig själva genom att ge supportrarna förhoppningar om en ny superstjärna?
Det är den här gången i alla fall realistiskt. Milan vore ett steg tillbaka för Zlatan, men Milan har i alla fall den viktigaste förutsättningen, att man spelar i Champions. Jag tror också att man kan bli ett rätt så slagkraftigt lag igen om Zlatan drar dit. Det rör sig fortfarande om en sovande jätte, men Milans kurva pekar uppåt, medan Barcas rimligen borde peka neråt. Nu har man ändå skaffat Kevin Prince Boateng, vilket kommer att ge laget en hel del energi; det som man verkligen behöver mer av, och så har Thiago Silva visat sig vara en hållbar lösning. Med Zlatan skulle man då ha en tung och fräsch pjäs i varje lagdel.
* * *
Ikväll lär Bundesliga få ytterligare en knock in på Serie A när Werder Bremen slår ut Sampdoria från CL-kvalet. Samp måste vinna med 2-0 och jag kan verkligen inte se att de kommer att hålla nollan.
Sen tycker man ju att det är lite sådär att från de andra stora ligorna så möter Sevilla och Spurs mindre starka lag som Braga respektive Young Boys.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, thiago, boateng, sampdoria, bremen, spurs, sevilla
Det är den här gången i alla fall realistiskt. Milan vore ett steg tillbaka för Zlatan, men Milan har i alla fall den viktigaste förutsättningen, att man spelar i Champions. Jag tror också att man kan bli ett rätt så slagkraftigt lag igen om Zlatan drar dit. Det rör sig fortfarande om en sovande jätte, men Milans kurva pekar uppåt, medan Barcas rimligen borde peka neråt. Nu har man ändå skaffat Kevin Prince Boateng, vilket kommer att ge laget en hel del energi; det som man verkligen behöver mer av, och så har Thiago Silva visat sig vara en hållbar lösning. Med Zlatan skulle man då ha en tung och fräsch pjäs i varje lagdel.
* * *
Ikväll lär Bundesliga få ytterligare en knock in på Serie A när Werder Bremen slår ut Sampdoria från CL-kvalet. Samp måste vinna med 2-0 och jag kan verkligen inte se att de kommer att hålla nollan.
Sen tycker man ju att det är lite sådär att från de andra stora ligorna så möter Sevilla och Spurs mindre starka lag som Braga respektive Young Boys.
Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, thiago, boateng, sampdoria, bremen, spurs, sevilla
tisdag 17 augusti 2010
1. Spanien
Jag kan omöjligen vara glad över att Spanien vann VM. Det betyder att jag får leva med detta ständiga tjat om Spanien och deras "bra fotboll" i ytterligare fyra år. Men det kunde ha varit värre. Spanien fick en ganska tuff resa ändå till segern och då finns det inte så mycket att säga om saken. De sattes på prov ständigt och segrade till slut utan att någonsin briljera. Det är en tröst; att man vann genom matchens enda mål i samtliga slutspelsmatcher. Målfesterna uteblev.
Och därmed blev man också det första laget någonsin att förlora en premiär och ändå vinna guldet.
Hindret sattes upp omgående med en förlust mot Schweiz. Man studsade tillbaka mot Honduras men det var sista gången i detta VM som Spanien såg ut som ett riktigt imponerande lag.
Mot Chile hade man en hel del flyt, även om chilenarnas orutin gör det mindre av en slump.
Mot Portugal mötte man ett lag som dittills inte hade släppt in ett enda mål, och under den första timmen kunde man inte störa lillebror särskilt mycket, även om man dominerade spelet. Till slut tog Del Bosque ut den genomusle Torres och det blev lite fart där framme. Och David Villa högg till.
Mot Paraguay blev man tagna på sängen och var aldrig särskilt bra. Grundkompetensen fanns där, men det var en match som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller rättare sagt, det var en match som man var väldigt nära att förlora, med tanke på att Paraguay fick straff efter ca en timme. Men åter, den där jävla David Villa... En av den senaste femårsperiodens absolut bästa strikers.
Mot Tyskland gjorde man kanske sin bästa match i turneringen, sett till motståndet. Det var en 50-50-historia som hade kunnat sluta lite hursomhelst, men här gjorde Spanien verkligen upp med sitt förflutna. Att man skulle besegra Tyskland på det här sättet, med hyfsat bra kontroll matchen igenom, i en match på den här nivån, hade det gamla Spanien aldrig lyckats med. Man hade spelat bra, blivit skakiga i benen och torskat efter förlängning.
Finalen mot Nederländerna var den matchen där man var på väg att tappa som förr i tiden. Dominans i spelet mot fullständigt brutala holländare, men inget mål på chanserna, och så plötsligt en del hypergiftiga kontringar på slutet, där sprattelgubben Casillas ändå fick leva upp det i mitt tycke överdrivet goda ryktet som han har. Hade Robben satt en av sina chanser hade det varit ännu en i raden av "orättvisa" matcher där de onda manövrerar ut de goda.
Del Bosque tog det något idiotiska beslutet att byta ut Villa och ta in Torres vid ställning 0-0, och med det i åtanke är det tur att det blev seger. Jag kände där att han var på väg att byta sig bort från ett VM-guld.
Iniesta avgjorde i förlängningen, men jag känner att varken han eller någon annan i det spanska laget klev fram som en stor artist under det här mästerskapet. Som sagt, artisteri var det inte mycket tal om överhuvudtaget. Det var varken himmel eller helvete. Spanien klarar inte av att gneta sig fram a la Argentina 1990. Det är därför som jag inte går igång lika hårt på deras svit av 1-0-segrar. De togs av ett lag som gjorde det minsta man kunde begära och vann VM på det. Vad finns det mer att säga?
Nå, nu har det i alla fall hänt och den där speciella familjen utökats - de som har vunnit VM minst en gång. De senaste 32 åren har bara två nya lag tillkommit; grannländerna Frankrike och Spanien.
Respekt ska Spanien ha, men jag känner inte att jag har blivit motbevisad. Jag tycker fortfarande inte att Spanien är världens bästa landslag. Jag skulle inte protestera mot påståendet, men det är inte något monster jag ser framför mig. Jag ser det som ett lag som går att besegra. De kan rulla boll, men skrämmer inte motståndarna.
Historien kommer ändå att se detta som den spanska eran i världsfotbollen. EM och VM på raken är inte att leka med. I och med att få andra landslag i världen ser särskilt fantastiska ut för tillfället så är det inget som säger att detta är början på slutet. Spanien kan säkert försvara sina två titlar de kommande fyra åren på ett bra sätt. Och på så sätt och vis är det ändå skönt att ett lag tar tag i tronen, så att vi får några tunga prestigematcher de kommande turneringarna, en herre på täppan som ska slängas ner.
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, spanien, villa, torres, iniesta, bosque
Och därmed blev man också det första laget någonsin att förlora en premiär och ändå vinna guldet.
Hindret sattes upp omgående med en förlust mot Schweiz. Man studsade tillbaka mot Honduras men det var sista gången i detta VM som Spanien såg ut som ett riktigt imponerande lag.
Mot Chile hade man en hel del flyt, även om chilenarnas orutin gör det mindre av en slump.
Mot Portugal mötte man ett lag som dittills inte hade släppt in ett enda mål, och under den första timmen kunde man inte störa lillebror särskilt mycket, även om man dominerade spelet. Till slut tog Del Bosque ut den genomusle Torres och det blev lite fart där framme. Och David Villa högg till.
Mot Paraguay blev man tagna på sängen och var aldrig särskilt bra. Grundkompetensen fanns där, men det var en match som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller rättare sagt, det var en match som man var väldigt nära att förlora, med tanke på att Paraguay fick straff efter ca en timme. Men åter, den där jävla David Villa... En av den senaste femårsperiodens absolut bästa strikers.
Mot Tyskland gjorde man kanske sin bästa match i turneringen, sett till motståndet. Det var en 50-50-historia som hade kunnat sluta lite hursomhelst, men här gjorde Spanien verkligen upp med sitt förflutna. Att man skulle besegra Tyskland på det här sättet, med hyfsat bra kontroll matchen igenom, i en match på den här nivån, hade det gamla Spanien aldrig lyckats med. Man hade spelat bra, blivit skakiga i benen och torskat efter förlängning.
Finalen mot Nederländerna var den matchen där man var på väg att tappa som förr i tiden. Dominans i spelet mot fullständigt brutala holländare, men inget mål på chanserna, och så plötsligt en del hypergiftiga kontringar på slutet, där sprattelgubben Casillas ändå fick leva upp det i mitt tycke överdrivet goda ryktet som han har. Hade Robben satt en av sina chanser hade det varit ännu en i raden av "orättvisa" matcher där de onda manövrerar ut de goda.
Del Bosque tog det något idiotiska beslutet att byta ut Villa och ta in Torres vid ställning 0-0, och med det i åtanke är det tur att det blev seger. Jag kände där att han var på väg att byta sig bort från ett VM-guld.
Iniesta avgjorde i förlängningen, men jag känner att varken han eller någon annan i det spanska laget klev fram som en stor artist under det här mästerskapet. Som sagt, artisteri var det inte mycket tal om överhuvudtaget. Det var varken himmel eller helvete. Spanien klarar inte av att gneta sig fram a la Argentina 1990. Det är därför som jag inte går igång lika hårt på deras svit av 1-0-segrar. De togs av ett lag som gjorde det minsta man kunde begära och vann VM på det. Vad finns det mer att säga?
Nå, nu har det i alla fall hänt och den där speciella familjen utökats - de som har vunnit VM minst en gång. De senaste 32 åren har bara två nya lag tillkommit; grannländerna Frankrike och Spanien.
Respekt ska Spanien ha, men jag känner inte att jag har blivit motbevisad. Jag tycker fortfarande inte att Spanien är världens bästa landslag. Jag skulle inte protestera mot påståendet, men det är inte något monster jag ser framför mig. Jag ser det som ett lag som går att besegra. De kan rulla boll, men skrämmer inte motståndarna.
Historien kommer ändå att se detta som den spanska eran i världsfotbollen. EM och VM på raken är inte att leka med. I och med att få andra landslag i världen ser särskilt fantastiska ut för tillfället så är det inget som säger att detta är början på slutet. Spanien kan säkert försvara sina två titlar de kommande fyra åren på ett bra sätt. Och på så sätt och vis är det ändå skönt att ett lag tar tag i tronen, så att vi får några tunga prestigematcher de kommande turneringarna, en herre på täppan som ska slängas ner.
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, spanien, villa, torres, iniesta, bosque
fredag 13 augusti 2010
Heads up
Uppehållet beror på att jag har varit sjuk hela veckan. Lite synd att allt har dragits ut så mycket nu när VM-febern faktiskt har lagt sig. Att det inte har funnits några inlägg om det stundande Serie A beror på att jag inte riktigt har kommit in i klubbfotboll efter VM. Lite bevakning av Cagliaris transfermarknad hit och dit... Lite kittlande drömmar om Acquafrescas återkomst. Annars mest en känsla av ointresse och förakt. Att mercaton bara är en massa trams som ska hindra folk från att ta ledig från fotbollen under ett par månader. Krama ur de sista dropparna innan det kommer av sig självt i samband med seriestarten.
Nu när jag börjat må bättre antar jag att listan kommer att fullbordas under helgen. Sen alla andra topplistorna tänker jag att jag kanske sparar till julen, när VM-minnena bruka komma upp igen i samband med årssammanfattningar och så vidare.
Nu när jag börjat må bättre antar jag att listan kommer att fullbordas under helgen. Sen alla andra topplistorna tänker jag att jag kanske sparar till julen, när VM-minnena bruka komma upp igen i samband med årssammanfattningar och så vidare.
söndag 8 augusti 2010
2. Nederländerna
Okej, här kommer det. Smädelsen eller vad man ska kalla det, som jag inte tänker backa ett enda steg på. För ett halvår sen hamnade jag i en debatt på bloggen Grande Grosso angående framförallt Dennis Bergkamps klassiska mål mot Argentina i kvartsfinalen av VM 1998, där jag till skillnad från allmänheten anser att det visserligen var ett skickligt mål, men inte alls särskilt snyggt eftersom han mot fotbollsestetikens alla regler valde att avsluta med fel fot. Men där väntade jag mig mothugg. Jag visste att jag var rätt så ensam i den kampen.
Ingen kan dock hävda för mig att Holland inte hade en jävla röta i årets VM. Att man inte hade något att göra i en VM-final överhuvudtaget. Jag anser för övrigt också att Holland hade ett otroligt flyt i EM för två år sen, men den som vill komma med ett argument om att det inte kan vara tur om det upprepas, får komma ihåg att jag fick rätt eftersom oranje blev totalt förnedrade av Ryssland i kvarten. Siffrorna mot Frankrike och Italien var lite för bra för att vara sanna.
Inget slår ändå det som hände den här gången.
När det gäller gruppspelet har jag egentligen inte så mycket att säga. Där var Holland det uppenbart starkaste laget i gruppen.
Det är därefter som precis allting börjar rulla deras väg, med viss undantag för finalen.
* Som nästintill klara gruppsegrare väntar holländarna på att få se om det blir världsmästarna Italien eller det luriga och stabila Paraguay i åttondelen. Det blir ingetdera. Slovakien skräller och snor Italiens plats. Därmed får Holland den minst svåra åttondelsmotståndaren av alla.
* Kvartsfinal och slut på det roliga. I en timme blir holländarna helt överkörda av Brasilien. Vill man lita på klyschor kan man sen säga att man jobbade sig in i matchen igen och vände. Men jag som såg matchen menar att man inte alls jobbade sig in i något. Man slog ett inlägg som av en slump blev till ett kvitteringsmål. Sen såg man till att göra ett mål på hörna under den där omedelbara perioden efter ett kvitteringsmål när man har det psykologiska övertaget. Och sen blir Felipe Melo utvisad och resten är historia. Segermålet ska man förstås inte ta ifrån dem, men helhetsbilden var tydlig. Till och med Glenn Strömberg sa direkt efter matchen att han egentligen inte kunde fatta hur Holland hade vunnit matchen. Det var varken en fantastisk styrkedemonstration eller en taktisk seger. Det var en tillfällighet.
* Efter att ha glidit in på ett bananskal till semifinalen får man ta emot ett Uruguay. Uruguay som inte bara har den minst meriterade truppen av de fyra semifinallagen, men som också har fått gå igenom en riktig kraftmätare mot Ghana i kvarten... Ödslat energi och blivit av med spelare på grund av skador och avstängningar; Fucile, lagkaptenen Lugano och framförallt Luis Suárez som på egen hand utgjorde minst hälften av lagets offensiv. Bara för Holland att tacka och ta emot. Ändå behövde man hjälp av ett offsidemål för att ta sig vidare. 40 cm hit och dit spelar egentligen ingen stor roll, men sett som ännu en i raden av alla turliga fördelar känns det lite värre.
En del menar att det inte finns någon rättvisa i fotboll. Att man antingen vinner eller så gör man inte det. Jag har inget problem med att köpa det, men ingen har rätten att ta ifrån mig eller någon annan rätten att bedöma om det var rätt lag som vann en match. Du kan kalla det orättvist eller vad som helst. Det är ändå samma sak. I fotboll vinner inte alltid det bästa laget. Om vi bara ska utgå från ett enkelt konstaterande att ena laget vann oavsett om det var giusto eller inte, då kanske vi lika gärna kan lägga ner allt eftersnack i VM och avbryta alla sändningar och texter i tidningarna?
En del menar att det inte kan vara en slump att Holland tog sig till final eftersom de har radat upp segrar i kvalspelet och även sen i slutspelet under de här två åren. Men det är inget riktigt argument för mig. Eftersom
1. Jag är en människa som gillar att tänka. Hur Holland lyckades besegra Brasilien, eller vilka motståndare Holland fick i semi- och åttondel har absolut ingenting att göra med hur många matcher Holland har vunnit i övrigt.
2. De senaste decennierna har Holland ofta gjort det väldigt bra i kval och ibland gruppspel för att sen inte räcka till i de stora matcherna. Orsaken är inget komplicerat. Offensiva lag med medioker defensiv klarar sig alldeles utmärkt mot lag som är klart sämre. Man klarar av deras anfallare och vinner matcherna för att man alltid gör mål tack vare den offensiva inställningen. Att Holland skövlade sin kvalgrupp och vann alla gruppspelsmatcher betyder väldigt lite eftersom frågan i försnacket handlade om huruvida Holland hade tillräckligt med kvalitet för att klara sig när motståndet skulle bli av yppersta klass.
Ett annat skenargument har varit att börjat hänvisa till saker som Mourinho och Inter i Champions, apropå att en - onödig - portion av kritiken mot Holland i den här turneringen har handlat om att man övergett sin offensiva inställning.
Argumentet kan appliceras på finalmatchen. Där höll det på att bli en taktisk triumf. Brutalt spel av försvaret och det centrala mittfältet, och så Sneijder och Robben som kontringsvapen längst fram.
Men det var inte så Holland slog ut Brasilien. Det fanns inget särskilt sätt överhuvudtaget. Man grisade inte ut Brasilien. Man slog Brasilien tack vare slumpen. Att bli överkört i en halvlek och mer är ingen taktisk triumf. Det är ett stort misslyckande. Taktiska, defensiva, segrar kommer inte till genom att man bjuder motståndaren på målchanser för att sen hoppas på det bästa. Man ser till att hålla motståndarens speldominans till något harmlöst.
Annars konstaterar vi att finalförlusten gör Holland historiskt, i det att man är det enda landet i VM:s historia som har spelat tre finaler och förlorat samtliga. Tidigare delade man sin position med Tjeckoslovakien och Ungern som båda förlorat båda finalerna som lagen hade spelat.
Siffror:
6 segrar
0 oavgjord
1 förlust
12 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, holland, bergkamp
Ingen kan dock hävda för mig att Holland inte hade en jävla röta i årets VM. Att man inte hade något att göra i en VM-final överhuvudtaget. Jag anser för övrigt också att Holland hade ett otroligt flyt i EM för två år sen, men den som vill komma med ett argument om att det inte kan vara tur om det upprepas, får komma ihåg att jag fick rätt eftersom oranje blev totalt förnedrade av Ryssland i kvarten. Siffrorna mot Frankrike och Italien var lite för bra för att vara sanna.
Inget slår ändå det som hände den här gången.
När det gäller gruppspelet har jag egentligen inte så mycket att säga. Där var Holland det uppenbart starkaste laget i gruppen.
Det är därefter som precis allting börjar rulla deras väg, med viss undantag för finalen.
* Som nästintill klara gruppsegrare väntar holländarna på att få se om det blir världsmästarna Italien eller det luriga och stabila Paraguay i åttondelen. Det blir ingetdera. Slovakien skräller och snor Italiens plats. Därmed får Holland den minst svåra åttondelsmotståndaren av alla.
* Kvartsfinal och slut på det roliga. I en timme blir holländarna helt överkörda av Brasilien. Vill man lita på klyschor kan man sen säga att man jobbade sig in i matchen igen och vände. Men jag som såg matchen menar att man inte alls jobbade sig in i något. Man slog ett inlägg som av en slump blev till ett kvitteringsmål. Sen såg man till att göra ett mål på hörna under den där omedelbara perioden efter ett kvitteringsmål när man har det psykologiska övertaget. Och sen blir Felipe Melo utvisad och resten är historia. Segermålet ska man förstås inte ta ifrån dem, men helhetsbilden var tydlig. Till och med Glenn Strömberg sa direkt efter matchen att han egentligen inte kunde fatta hur Holland hade vunnit matchen. Det var varken en fantastisk styrkedemonstration eller en taktisk seger. Det var en tillfällighet.
* Efter att ha glidit in på ett bananskal till semifinalen får man ta emot ett Uruguay. Uruguay som inte bara har den minst meriterade truppen av de fyra semifinallagen, men som också har fått gå igenom en riktig kraftmätare mot Ghana i kvarten... Ödslat energi och blivit av med spelare på grund av skador och avstängningar; Fucile, lagkaptenen Lugano och framförallt Luis Suárez som på egen hand utgjorde minst hälften av lagets offensiv. Bara för Holland att tacka och ta emot. Ändå behövde man hjälp av ett offsidemål för att ta sig vidare. 40 cm hit och dit spelar egentligen ingen stor roll, men sett som ännu en i raden av alla turliga fördelar känns det lite värre.
En del menar att det inte finns någon rättvisa i fotboll. Att man antingen vinner eller så gör man inte det. Jag har inget problem med att köpa det, men ingen har rätten att ta ifrån mig eller någon annan rätten att bedöma om det var rätt lag som vann en match. Du kan kalla det orättvist eller vad som helst. Det är ändå samma sak. I fotboll vinner inte alltid det bästa laget. Om vi bara ska utgå från ett enkelt konstaterande att ena laget vann oavsett om det var giusto eller inte, då kanske vi lika gärna kan lägga ner allt eftersnack i VM och avbryta alla sändningar och texter i tidningarna?
En del menar att det inte kan vara en slump att Holland tog sig till final eftersom de har radat upp segrar i kvalspelet och även sen i slutspelet under de här två åren. Men det är inget riktigt argument för mig. Eftersom
1. Jag är en människa som gillar att tänka. Hur Holland lyckades besegra Brasilien, eller vilka motståndare Holland fick i semi- och åttondel har absolut ingenting att göra med hur många matcher Holland har vunnit i övrigt.
2. De senaste decennierna har Holland ofta gjort det väldigt bra i kval och ibland gruppspel för att sen inte räcka till i de stora matcherna. Orsaken är inget komplicerat. Offensiva lag med medioker defensiv klarar sig alldeles utmärkt mot lag som är klart sämre. Man klarar av deras anfallare och vinner matcherna för att man alltid gör mål tack vare den offensiva inställningen. Att Holland skövlade sin kvalgrupp och vann alla gruppspelsmatcher betyder väldigt lite eftersom frågan i försnacket handlade om huruvida Holland hade tillräckligt med kvalitet för att klara sig när motståndet skulle bli av yppersta klass.
Ett annat skenargument har varit att börjat hänvisa till saker som Mourinho och Inter i Champions, apropå att en - onödig - portion av kritiken mot Holland i den här turneringen har handlat om att man övergett sin offensiva inställning.
Argumentet kan appliceras på finalmatchen. Där höll det på att bli en taktisk triumf. Brutalt spel av försvaret och det centrala mittfältet, och så Sneijder och Robben som kontringsvapen längst fram.
Men det var inte så Holland slog ut Brasilien. Det fanns inget särskilt sätt överhuvudtaget. Man grisade inte ut Brasilien. Man slog Brasilien tack vare slumpen. Att bli överkört i en halvlek och mer är ingen taktisk triumf. Det är ett stort misslyckande. Taktiska, defensiva, segrar kommer inte till genom att man bjuder motståndaren på målchanser för att sen hoppas på det bästa. Man ser till att hålla motståndarens speldominans till något harmlöst.
Annars konstaterar vi att finalförlusten gör Holland historiskt, i det att man är det enda landet i VM:s historia som har spelat tre finaler och förlorat samtliga. Tidigare delade man sin position med Tjeckoslovakien och Ungern som båda förlorat båda finalerna som lagen hade spelat.
Siffror:
6 segrar
0 oavgjord
1 förlust
12 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, holland, bergkamp
3. Tyskland
Diskussionen om det tyska landslaget har under de senaste åren handlat mycket om att karaktärisera laget i relation till tidigare tyska upplagor, eller snarare det som gör Tyskland till Tyskland.
Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.
Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.
Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.
Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.
Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.
När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.
Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.
Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.
Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.
Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.
Siffror:
5 segrar
0 oavgjord
2 förluster
16 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose
Förändringen ägde inte rum efter VM-guldet 1990 som Franz Beckenbauer antydde. Han såg framför sig att Västtyskland skulle bli ett helt oslagbart lag när man i en redan stark position skulle kunna knyta till sig östtyska spelare.
Men det var för på slutet av 90-talet när man hade mjölkat ur det sista av guldgenerationen som förändringen skulle bli nödvändig. Efter några ganska miserabla år, med silvret från 2002 som en ologisk parentes, kom identitetsfrågan igång i och med Jürgen Klinsmann och Joachim Löws entré för sex år sen.
Och sen dess har frågan varit lite öppen. Även om det var många dreglande klyschor om effektiva tyskar under det här mästerskapet, är det ju väldigt uppenbart att mycket har förändrats. Det är fortfarande ett maskineri det handlar om. Löw har lyckats göra laget till en av de bästa i världen, där briljans kombineras med funktionalitet. Men det nya Tyskland är inte tillräckligt tråkigt som det gamla Västtyskland. I årets turnering nådde man långt eftersom man hade en väldigt vass offensiv som kontrade sönder motståndarna. Den där tyska odödligheten saknas. Man får stryk när man är sämre, precis som i EM för två år sen. Jag kan inte se framför mig att Brehme, Matthäus, Klinsmann, Völler och gänget hade släppt semifinalen mot Spanien så enkelt. Förlust efter 90 minuter mot världsfotbollens estetiska ambassadörer? Det hade snarare blivit 2-2 efter förlängning och seger i straffar.
Och detta har nu också börjat spegla sig i statistiken. I och med uttåget mot Spanien är det nu klart att det kommer att ha gått minst 24 år innan Tyskland vinner ett VM igen. Tidigare begränsades detta till 20 år, vilket var mellan 1954 och 1974. Och så har vi det där med att spela finaler. Tyskland har nu under de två senaste decennierna gått två turneringar i rad utan att spela VM-final. För att hitta detta hos Västtyskland får vi gå tillbaka ända till perioden 1958-1962. Utöver detta var man alltså med i finalen minst varannan gång fram till att sviten bröts i och med kvartförlusten mot Kroatien 1998, vilket är helt fantastiskt. Mellan 1966-1990 missade man finalen bara två gånger.
Så även om det fortfarande finns en imponerande prestationspålitlighet hos dagens tyskar, kan man inte undgå att se att en viss försvagning har skett när det kommer till att få med sig resultaten.
När kvartsfinalerna var slutspelade trodde jag ändå att Tyskland skulle bli mästare. Uruguay var uppenbara underdogs, Holland var framme på en gratisbiljett och jag kände att Spanien inte hade cojones nog att vinna hela turneringen.
Höjdpunkten för mig var segern mot England. Oavsett hur mycket vi ska diskutera konsekvensen av det där målet som inte blev mål, krossade man engelsmännen den första halvtimmen, med sin målmedvetenhet och fenomenala kombinationsspel.
Mot Argentina kände jag inte riktigt samma sak. Man var smartare, men långa stunder agerade Argentina som ett större lag som tyskarna hade respekt för likt ingen annan av de tidigare motståndarna.
Semifinalen var en jämn 50-50-historia som kunde ha slutat lite hursomhelst. Besvikelsen var stor att det bara tog 90 minuter. Man kan kanske säga att med Thomas Müller på plan så talar mycket för att Tyskland hade vunnit matchen. Ett par gånger var det det sista touchet som saknades och där hade succéanfallaren Müller förmodligen kunnat göra bättre än avbytarna. Och rent generellt var det en klar försvagning av kontringsspelet.
Sist men inte minst får man ju säga att det var lite synd att Miroslav Klose inte tog målrekordet eftersom Ronaldo håller det genom att ha fått med sig ett mål som i själva verket var ett självmål av Costa Rica.
Siffror:
5 segrar
0 oavgjord
2 förluster
16 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, tyskland, löw, klinsmann, müller, klose
lördag 7 augusti 2010
4. Uruguay
För drygt ett år sen fanns det inte på kartan att Uruguay skulle få spela ett VM. Man har som vanligt - nuförtiden - sjabblat bort sig efter att ha sviktat mot sämre motstånd, och deras roll i det sydamerikanska kvalet verkade mest handlade om huruvida de skulle kunna hindra rivalen Argentina från att åka till VM, med tanke på den sista rundans planerade möte med de randiga i Montevideo.
Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.
Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.
Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.
Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.
Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.
Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.
Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.
Siffror:
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
---
11 gjorda mål
8 insläppta mål
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,
Allt kastades om fullständigt i en bortamatch mot Ecuador, ett av kontinentens starkaste hemmalag, när man vände underläge till seger. Ny seger mot Colombia på hemmaplan därefter och saker och ting såg mycket bättre ut. Innerst inne var det nog få som tvivlade på en återkomst till den stora scenen trots den där förlusten mot Argentina. Costa Rica såg överkomligt ut mot ett lag som hade kommit i form.
Med det i åtanke hade jag naturligtvis inga förhoppningar om att Uruguay skulle nå en framgång i VM. Landets status i landslagssammanhang har sjunkit drastiskt sen VM 90. Kvalmisslyckandena blev regelbundna och på sex VM-matcher i två turneringar, 1990 och 2002, hade laget bara lyckats besegra Sydkorea tack vare ett stopptidsmål. Innan lottningen hade jag nog sett ett avancemang från gruppspelet som föga troligt.
Visst, jag drömde om en stark och brutal defensiv som skulle hålla nollan bakåt och låta enstaka paradnummer av Forlán eller Suárez där framme ordna ett par viktiga mål. Men jag trodde inte att det skulle hända på allvar.
Men på sätt och vis blev det ju precis så. Uruguay höll tätt bakåt ordentligt och duon Forlan-Suarez var VM:s tveklöst bästa anfallspar, vilket är sjukt starkt med tanke på hur stjärnspelare brukar svara på förväntningar i stora sammanhang nuförtiden. Inte minst i VM.
Skillnaden var att Uruguay inte var ett brutalt lag den här gången. Man var inte ens särskilt hårda om vi talar tacklingar och så vidare. De hade dock en mentalitet. En kämparanda. Starka och defensivt kloka spelare, med rivjärnet Diego Perez i spetsen. I mina ögon var det nästan så att man kopplade greppet om gruppen redan efter första matchen. Med nollan intakt efter Frankrike hade man kommit in i VM på rätt sätt och fick chansen att sätta press på de andra genom att slå det svaga hemmalaget, vilket man sen gjorde på ett ännu mer övertygande sätt än väntat.
Med den rutinerade Oscar Washington Tabarez på tränarbänken lyckades Uruguay inte bara att gå vidare, man blev något av VM:s lag. Nådde den största framgången sett till förväntningarna och resurserna. Blandade kampfotboll med skönhet och gjorde några av VM:s allra vackraste mål.
Jag som i 20 år alltid har fantiserat om Uruguay långt framme i turneringen kommer att kunna leva på detta resten av mitt liv. Både under- och före VM, och även på slutet av förra året har jag förklarat mina speciella känslor kring Uruguay. Jag har talat om så många andra lags frånvaro och närvaro, men talar vi om vikten av närvaro är Uruguay för mig det ultimata. I och med att inget annat land är för omvärlden förknippat med fotboll på ett sånt legendariskt sätt, kommer Uruguays närvaro i VM alltid att historisera mästerskapet. Och i fotboll tycker jag att det är en bra sak. Och tack vare det här mästerskapet har återkopplingen skett. Nu är Uruguay mer än bara en relik i världsfotbollen.
Siffror:
3 segrar
2 oavgjorda
2 förluster
---
11 gjorda mål
8 insläppta mål
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, uruguay, forlan, suarez, tabarez,
5. Argentina
20 år och ingen semifinal för Argentina. Den här gången ingen överraskning, men ser vi till hela perioden är det en missräkning som kan jämföras med Brasiliens uteblivna finalplatser mellan 1970 och 1994. Och som jag har konstaterat flera gånger på bloggen: Argentina har efter andra världskriget aldrig lyckats ta sig till en semifinal utan Maradonas inblandning. Sett ur det här perspektivet är det nog Argentina snarare än Spanien som är tidernas största underachievers.
Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.
Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.
Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.
Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.
Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.
Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.
20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.
Siffror:
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
10 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain
Försnacket handlade mest om Diego Armando Maradona, och även under turneringen handlade det mest om Diego Armando Maradona. De två olika scenarior som målades upp inför mästerskapet var att Argentina antingen skulle falla ihop som ett korthus, eller gå väldigt långt tack vare den inspiration som Diego skulle föra till laget.
Slutresultatet kan beskrivas som mittimellan. Det gick över förväntan i gruppspelet och Maradona fick lite upprättelse när flera stora landslag visade en makalöst andefattig attityd medan andra mest agerade feg och inkompetent. Argentina kanske aldrig kändes lika starkt som de gjort under dessa medaljlösa decennier, men något problem med attityden hade de inte. Man gjorde sitt bästa, och det var därför naturligt att man enkelt besegrade alla lag som på pappret var sämre, medan mardrömsscenariot med defensiven besannades mot Tyskland.
Jag trodde någonstans att historiens slumpfaktor skulle betyda att det var Argentinas tur att vinna mot Tyskland, och det var därför jag hade tippat laget som bronsmedaljörer. Fortfarande är det svårt att förklara den matchens utgång som en självklarhet, eftersom Tyskland fick ett sånt tidigt ledningsmål. Ett mindre stressat Argentina hade kanske kunnat ha haft rätt kul med det tyska försvaret som inte heller sågs som det mest dynamiska på förhand.
Sett till spelare individuellt kommer Diego alltid att få dras med frågetecken kring petningen av Javier Zanetti och Esteban Cambiasso. Den frågan hade han bara kunnat undgå om han vunnit VM eller möjligen silvermedalj.
Gonzalo Higuain som startman är jag också tveksam till. Jag kan inte ändra mig bara för att han gjorde tre mål mot Sydkorea. När det kommer till kritan ser han ut som en medioker fotbollsspelare på plan, och även om han verkar ha känslan att kunna vara på rätt plats vid rätt tillfälle, bekräftade VM misstankarna om att han sällan presterar i de allra största matcherna. Diego Milito hade däremot under hela klubbsäsongen innan visat sig kunna leverera alltid. Han borde inte ha petats.
Och så vår vän Leo Messi. "Världens bästa spelare genom tiderna". Gjorde ett bra VM, men var inte direkt outstanding. Som många redan har påpekat hade han en lite annorlunda roll jämfört med klubblaget. Han fick ofta agera som något av en trequartista, och även om han gjorde det okej, hindrade det honom lite från att utnyttja sin teknik och snabbhet som han gör i Barcas snabba kortpassningsspel. För mig kommer han aldrig att bli den bäste genom tiderna. Jag bryr mig inte om hur många mål han gör och så vidare. Han har inte den där magiska bollkänslan som Diego hade och han är sannerligen inte lika tuff mentalt. Det återspeglas i hans spel.
20 år utan semifinal och VM i ärkefiendens land om fyra år. Fortsättningen följer, men jag måste säga att den här sviten är oerhört beklaglig. När man i många mästerskap har känt att något lite extra har saknats, så har en stor del av det omedvetet handlat om Argentinas frånvaro i turneringens allra sista skede. Som ett av endast två utomeuropeiska lag som normalt har en ärlig chans att vinna VM, påverkar frånvaron. Särskilt som Argentina under dessa år flera gånger har haft det som möjligen varit det bästa laget i hela VM.
Siffror:
4 segrar
0 oavgjord
1 förlust
10 gjorda mål
6 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, argentina, maradona, messi, higuain
onsdag 4 augusti 2010
6. Brasilien
Jag vet, jag vet.... Jag talade om det uppenbara att Brasilien skulle vinna VM. Men jag ångrar det inte. Jag tycker fortfarande att Brasilien var VM:s mest kompletta lag och att laget borde ha vunnit VM, eller åtminstone spelat en final.
Fotboll är fotboll, och det är därför som Brasilien åkte ur VM redan i kvartsfinalen. Det hade aldrig kunnat hända i basket eller handboll. Brasilien var numret större än Nederländerna. Men i fotboll kan man vara numret större och bara ha en ledning på ett mål. I fotboll kan man få utvisningar som gör att ett lag får spela med en man mindre inte i två minuter, utan hela matchen. Det sistnämnda började jag inse efter att korten börjat hagla efter den första gruppspelsomgången. Att Felipe Melo tappade skalen var ingen överraskning, och visar i efterhand att hans beteenden mot italienska bottenlag inte handlar om nonchalans, utan att det bara är något som är fel i skallen på killen. Men jag känner inte att det heller var helt avgörande. Det var ingen mirakel, det var ingen psykologi, det var ingen strategi. Det var bara en freak thing som hände. Ett inlägg kom och en back och målvakt saknade kommunikation. På en sån skitsak avgjordes det att Brasilien inte skulle spela den så kallade drömfinalen mot Spanien. Och dessa oförutsägbara saker kan man inte ta med i beräkningen när man försöker sia om utgången av ett VM. Dessutom handlade ju saken inte bara om huruvida Brasilien skulle vinna VM-guld eller inte. Det handlade om huruvida Brasilien hade ett bättre lag än Spanien, Tyskland, England, Argentina och så vidare... Och jag tycker att de också visade på plan att de hade det.
Brasilien bjöd inte alltid på drömfotboll, men det var inte heller det jag väntade mig riktigt. Jag väntade mig att de skulle på ett stabilt sätt mala ner sina motståndare, och det gjorde man mot Elfenbenskusten, Chile och Nederländerna (i ca en timme). De hade förmågan att spela alla sina matcher som stora favoriter och som spelförande, och lyckas. Det var inte lika spektakulärt som vissa andra framträdanden, men Tysklands utklassning av England och Argentina var lite för bra för att vara sann. Men Brasiliens framgångar var av den typen att de hade tillkommit i vilken match som helst. Det krävdes inte ett klantigt försvar från motståndaren eller ett särskilt spelsätt som passade överjävligt bra mot just den och den motståndaren.
Det var därför väldigt sorgligt för mig att de åkte ur. Det var inte som när laget man heja på torskar eller åker ur. Inte ett krossat hjärta, men som ballongpys. Det fullbordades dagen efter när även Argentina åkte ur, men det här var verkligen första kapningen liksom, innan det kom en Benjamin Massing. Jag brukar störa mig på att folk reducerar ligor eller turneringar till ett par lag, men när ett av dem uppenbart bästa lagen åker ur på en slump, då känns det uselt. Det innebär att det vinnande laget till slut aldrig får möta en av sina största konkurrenter. Utmaningen uteblir. För fyra år sen var det inte riktigt fallet eftersom Brasilien då inte spelade som ett särskilt bra lag. De åkte till slut ur för att de var ett sämre lag än sina kvartsfinalmotståndare.
Men, men... Livet går vidare. Det var tack och lov inget fusk eller domartavla som låg bakom det som hände.
Man kan dock fråga sig vad det är som ska hindra Brasilien från att vinna VM om fyra år när man är värd för turneringen. Den som har sett sydamerikanskt kval vet hur vansinnigt starkt laget är på hemmaplan. Svaret är kanske att ännu en sjuk grej ska hända. Ett inlägg, ett osäkert ingripande. Game over.
För övrigt var 2010 första gången sen 1994 som Brasilien missade finalen två gånger i rad.
Siffror:
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, brasilien, 2014
Fotboll är fotboll, och det är därför som Brasilien åkte ur VM redan i kvartsfinalen. Det hade aldrig kunnat hända i basket eller handboll. Brasilien var numret större än Nederländerna. Men i fotboll kan man vara numret större och bara ha en ledning på ett mål. I fotboll kan man få utvisningar som gör att ett lag får spela med en man mindre inte i två minuter, utan hela matchen. Det sistnämnda började jag inse efter att korten börjat hagla efter den första gruppspelsomgången. Att Felipe Melo tappade skalen var ingen överraskning, och visar i efterhand att hans beteenden mot italienska bottenlag inte handlar om nonchalans, utan att det bara är något som är fel i skallen på killen. Men jag känner inte att det heller var helt avgörande. Det var ingen mirakel, det var ingen psykologi, det var ingen strategi. Det var bara en freak thing som hände. Ett inlägg kom och en back och målvakt saknade kommunikation. På en sån skitsak avgjordes det att Brasilien inte skulle spela den så kallade drömfinalen mot Spanien. Och dessa oförutsägbara saker kan man inte ta med i beräkningen när man försöker sia om utgången av ett VM. Dessutom handlade ju saken inte bara om huruvida Brasilien skulle vinna VM-guld eller inte. Det handlade om huruvida Brasilien hade ett bättre lag än Spanien, Tyskland, England, Argentina och så vidare... Och jag tycker att de också visade på plan att de hade det.
Brasilien bjöd inte alltid på drömfotboll, men det var inte heller det jag väntade mig riktigt. Jag väntade mig att de skulle på ett stabilt sätt mala ner sina motståndare, och det gjorde man mot Elfenbenskusten, Chile och Nederländerna (i ca en timme). De hade förmågan att spela alla sina matcher som stora favoriter och som spelförande, och lyckas. Det var inte lika spektakulärt som vissa andra framträdanden, men Tysklands utklassning av England och Argentina var lite för bra för att vara sann. Men Brasiliens framgångar var av den typen att de hade tillkommit i vilken match som helst. Det krävdes inte ett klantigt försvar från motståndaren eller ett särskilt spelsätt som passade överjävligt bra mot just den och den motståndaren.
Det var därför väldigt sorgligt för mig att de åkte ur. Det var inte som när laget man heja på torskar eller åker ur. Inte ett krossat hjärta, men som ballongpys. Det fullbordades dagen efter när även Argentina åkte ur, men det här var verkligen första kapningen liksom, innan det kom en Benjamin Massing. Jag brukar störa mig på att folk reducerar ligor eller turneringar till ett par lag, men när ett av dem uppenbart bästa lagen åker ur på en slump, då känns det uselt. Det innebär att det vinnande laget till slut aldrig får möta en av sina största konkurrenter. Utmaningen uteblir. För fyra år sen var det inte riktigt fallet eftersom Brasilien då inte spelade som ett särskilt bra lag. De åkte till slut ur för att de var ett sämre lag än sina kvartsfinalmotståndare.
Men, men... Livet går vidare. Det var tack och lov inget fusk eller domartavla som låg bakom det som hände.
Man kan dock fråga sig vad det är som ska hindra Brasilien från att vinna VM om fyra år när man är värd för turneringen. Den som har sett sydamerikanskt kval vet hur vansinnigt starkt laget är på hemmaplan. Svaret är kanske att ännu en sjuk grej ska hända. Ett inlägg, ett osäkert ingripande. Game over.
För övrigt var 2010 första gången sen 1994 som Brasilien missade finalen två gånger i rad.
Siffror:
3 segrar
1 oavgjord
1 förlust
9 gjorda mål
5 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, brasilien, 2014
tisdag 3 augusti 2010
7. Ghana
Kamerun 1990, Senegal 2002, Ghana 2010. De västafrikanska succélagen dyker upp då och då, och Ghana stod för bedriften den här gången, sedan man för andra mästerskapet i rad varit det enda afrikanska laget att gå vidare från gruppspelet.
Hade någon sagt det några månader innan VM, så hade jag nog inte trott på det. Men när det skulle komma till kritan tippade jag ändå avancemang från gruppspelet. Jag kände på mig att de skulle trycka ner Serbien på samma sätt som man gjorde med Tjeckien för fyra år sen. Ändå blev jag grymt imponerad av den behärskade tekniken och obekymrade attityden i Ghanas konstruktiva spel. Det var ovanligt särskilt i detta VM som besvärades av den där jävla Jabulani.
Utan den absolut största stjärnan Essien presterade Ghana stor fotboll och det enda som hindrade laget från att sopa rent i gruppspelet var den extrema ineffektiviteten (det första spelmålet kom först i åttondelen). Det sistnämnda var väldigt nära att kosta laget ett tidigt avsked som hade blivit en stor baksmälla för hela kontinenten. Man var även väldigt klantiga i den sista gruppspelsmatchen där man valde att spela på 0-1 trots att Serbien under slutskedet var ett mål från att sno andraplatsen.
USA framställde man som det gamla dåliga USA och det kändes inte som att det var något snack om vem som skulle gå vidare när Kevin Prince Boateng tryckte in 1-0 tidigt i matchen. Men den behärskade stilen gick alltså ofta över i nonchalans och USA bjöds in. Tack vare Richard Kingsons fenomenala målvaktsspel och Asamoah Gyans styrka som ensam anfallare tog man sig ändå vidare och blev historiska genom att tangera det afrikanska rekordet.
Sen matchen mot Uruguay, som för alltid kommer att kommas ihåg som matchen där Asamoah Gyan missade chansen att göra Ghana unik i den afrikanska fotbollens historia. Själv blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på handsen som orsakade den straffen. Det är ett eget kapitel jag tog upp då när det hände.
På tal om märkliga saker... Ghanas serbiske coach Milovan Rajevac var på ett oförklarligt sätt anonym under hela mästerskapet, trots att han fick ihop ett otroligt bra fungerande kollektiv, trots att han även svart på vitt tog sitt lag till kvartsfinal och straffar. Just under VM brukar tränarna stå i fokus, men jag kan inte minnas att jag såg Rajevac prata överhuvudtaget. Han fick aldrig någon cred eller någon kritik. Han nämndes överhuvudtaget inte. Varken före matchen, under pausen eller efter matchen. Det är fortfarande en gåta för mig.
Siffror:
2 vinster
2 oavgjorda
1 förlust
5 gjorda mål
4 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om 2010, ghana, gyan, rajevac, sydafrika, vm
Hade någon sagt det några månader innan VM, så hade jag nog inte trott på det. Men när det skulle komma till kritan tippade jag ändå avancemang från gruppspelet. Jag kände på mig att de skulle trycka ner Serbien på samma sätt som man gjorde med Tjeckien för fyra år sen. Ändå blev jag grymt imponerad av den behärskade tekniken och obekymrade attityden i Ghanas konstruktiva spel. Det var ovanligt särskilt i detta VM som besvärades av den där jävla Jabulani.
Utan den absolut största stjärnan Essien presterade Ghana stor fotboll och det enda som hindrade laget från att sopa rent i gruppspelet var den extrema ineffektiviteten (det första spelmålet kom först i åttondelen). Det sistnämnda var väldigt nära att kosta laget ett tidigt avsked som hade blivit en stor baksmälla för hela kontinenten. Man var även väldigt klantiga i den sista gruppspelsmatchen där man valde att spela på 0-1 trots att Serbien under slutskedet var ett mål från att sno andraplatsen.
USA framställde man som det gamla dåliga USA och det kändes inte som att det var något snack om vem som skulle gå vidare när Kevin Prince Boateng tryckte in 1-0 tidigt i matchen. Men den behärskade stilen gick alltså ofta över i nonchalans och USA bjöds in. Tack vare Richard Kingsons fenomenala målvaktsspel och Asamoah Gyans styrka som ensam anfallare tog man sig ändå vidare och blev historiska genom att tangera det afrikanska rekordet.
Sen matchen mot Uruguay, som för alltid kommer att kommas ihåg som matchen där Asamoah Gyan missade chansen att göra Ghana unik i den afrikanska fotbollens historia. Själv blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på handsen som orsakade den straffen. Det är ett eget kapitel jag tog upp då när det hände.
På tal om märkliga saker... Ghanas serbiske coach Milovan Rajevac var på ett oförklarligt sätt anonym under hela mästerskapet, trots att han fick ihop ett otroligt bra fungerande kollektiv, trots att han även svart på vitt tog sitt lag till kvartsfinal och straffar. Just under VM brukar tränarna stå i fokus, men jag kan inte minnas att jag såg Rajevac prata överhuvudtaget. Han fick aldrig någon cred eller någon kritik. Han nämndes överhuvudtaget inte. Varken före matchen, under pausen eller efter matchen. Det är fortfarande en gåta för mig.
Siffror:
2 vinster
2 oavgjorda
1 förlust
5 gjorda mål
4 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om 2010, ghana, gyan, rajevac, sydafrika, vm
8. Paraguay
Paraguays fjärde raka VM blev den mest framgångsrika sedan den här lilla sviten av kvalificeringar inleddes.
För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.
Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.
I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.
Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.
Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.
Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.
Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.
Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.
Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.
Siffror:
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
3 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo
För fyra år sen var det en av mina största besvikelser. Jag förväntade mig inga underverk, men det var knappt godkänt på de två inledande matcher där laget hade något att spela för.
Jag väntade mig en ny åttondelplats den här gången ändå eftersom jag anade att Slovakien skulle visa sig vara ett sämre och framförallt mer orutinerat lag. Det blev ännu bättre; kvartsfinalen var landets största framgång någonsin.
I gruppspelet var Paraguay ett av turneringens mest stabila lag, och de två huvudkonkurrenternas besvikelser bäddade för en bekväm avancemang vidare till slutspelet. I grund och botten var det väl som alltid; kombinationen av sträng organisation och latinsk spelskicklighet. Man spelade jämnt med Italien och Slovakien var helt chanslöst i den andra matchen, varefter frågan började mer handla om hur långt Paraguay skulle kunna gå i den här turneringen, än om man var tillräckligt bra för att kunna vinna gruppen. Jag är också övertygad om att man hade besegrat Nya Zeeland om det hade varit en absolut nödvändighet.
Mot Japan var det lite upplagt för att det skulle bli just 0-0. Disciplin mot disciplin.
Det blev sen aldrig någon riktig 50-50-match där Paraguay skulle behöva släppa loss knutarna för att kriga mot ett jämnstarkt lag. Man stötte nämligen på storebror Spanien, och försnacket handlade mest om hur mycket Paraguay skulle störa Spanien. Störningsmomentet stod de för på ett exemplariskt sätt, men jag kan väl ändå känna att det hade varit mer intressant att se Paraguay mot lag som Ghana eller Holland.
Det som jag kan tänka mig har glömts bort lite i efterhand, eftersom Spanien snodde åt sig all uppmärksamhet i den här matchen, och hade större slag att vänta längre fram, är att en bit in i andra halvlek stod det 0-0, och Paraguay fick straff.
Fram kommer Benficas skyttekung Oscar Cardozo och bränner den. Slår en usel straff. Visst, det var inte Asamoah Gyan över det där, men där kan man tala om en straffmiss att gråta över resten av livet. Jag blev rätt så irriterad på det där. Jag vet att det är lätt att säga i efterhand, men om Cardozo inte visade några tecken på nervositet inför straffen (vilket jag nog kan tycka att han faktiskt gjorde), så måste han uppenbarligen ha varit nervös. Annars hade han satt straffjäveln. Det var inte oskicklighet a la Mellberg eller Batty. Och då tycker jag att han borde ha backat undan. Ett sånt skänk från himlen ger man inte bort hursomhelst.
Fast frågan är ju om det fanns nån av de andra 10 som hade "stake" nog för att gå fram med självförtroende att stänka in den.
Men det är i alla fall värt en tanke. Jag tror att det är väldigt lite som talar för att Spanien hade gått vidare från det där om straffen gått in. De hade hela tiden haft pressen på sig även om det gått till förlängning och eller straffar. Vi kunde alltså haft Tyskland-Paraguay i en semifinal. Fascinerande.
Siffror:
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
3 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, paraguay, cardozo
måndag 2 augusti 2010
9. Japan
Japan har i ungefär ett decennium varit ett av Asiens absolut bästa landslag tillsammans med Sydkorea och det har gjort att man ibland glömt bort vilken fattig historia det har i dessa sammanhang. Innan detta mästerskap hade Japan bara spelat tre VM och förlorat samtliga sex matcher som spelats utanför landets egna gränser. Med det i åtanke blev årets VM något av en revolution.
Och inne i själva VM var det kanske VM:s mest slående evolution. Trots den meriterande segern mot Kamerun i premiären var Japan i det läget ett skitlag; nästan sämre än vad man hade anat innan VM. Den logiska förutsättningen var att om detta helt anfallstama Japan med lite tur fått med sig en uddamålsseger mot ett gravt underpresterande Kamerun, så skulle det bli mos av gruppledarna Nederländerna i den andra matchen. När det så endast blev 1-0 så gjorde man ändå ingen stor sak av det. Japan hade ju mycket riktigt misslyckats att göra mål.
Att det ändå såg bra ut inför avslutningsmatchen mot Danmark berodde mest på den låga oddsen på en mållös match. Försvara hade japanerna visat att de kunde göra och Danmark hade under flera år haft svårt att få till ett spel med fart och fläkt.
Men trots danskarnas starka inledning, var det ingen slump att segern nästan spikades redan i första halvlek. Stegvis hade de blå börjat få rull även på anfallsspelet i takt med att försvaret visat sig hålla och undvikit en massa självmål likt genrepen. Två frisparkar av Honda och (den klart snyggare) Endo, och så var det bara att leka bort Danmark i andra halvlek. Visst passade matchbilden som hand i handsken, men det måste ändå noteras att Japan tidigare inte uppvisat en sån rutin och smarthet.
Åttondelen mot Paraguay blev något av ett logiskt slut på framgången. Dittills hade Japan besegrat naiva och tandlösa spelare i Danmark och Kamerun. Paraguays hyperorganisation kunde man aldrig spräcka, även om det måste nämnas att man spelade in sig i matchen och såg ut att ha det mentala övertaget när matchen gick till straffar.
Från och med nu får vi nog ta Japan på allvar. Och då menar jag mer än bara "ja, de kan säkert matcha topplagen hårt". Om fyra år lär åttondelsfinal vara mer av ett krav och mindre som ett bonus.
Siffror:
2 vinster
1 oavgjord
1 förlust
4 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, japan, honda, endo
Och inne i själva VM var det kanske VM:s mest slående evolution. Trots den meriterande segern mot Kamerun i premiären var Japan i det läget ett skitlag; nästan sämre än vad man hade anat innan VM. Den logiska förutsättningen var att om detta helt anfallstama Japan med lite tur fått med sig en uddamålsseger mot ett gravt underpresterande Kamerun, så skulle det bli mos av gruppledarna Nederländerna i den andra matchen. När det så endast blev 1-0 så gjorde man ändå ingen stor sak av det. Japan hade ju mycket riktigt misslyckats att göra mål.
Att det ändå såg bra ut inför avslutningsmatchen mot Danmark berodde mest på den låga oddsen på en mållös match. Försvara hade japanerna visat att de kunde göra och Danmark hade under flera år haft svårt att få till ett spel med fart och fläkt.
Men trots danskarnas starka inledning, var det ingen slump att segern nästan spikades redan i första halvlek. Stegvis hade de blå börjat få rull även på anfallsspelet i takt med att försvaret visat sig hålla och undvikit en massa självmål likt genrepen. Två frisparkar av Honda och (den klart snyggare) Endo, och så var det bara att leka bort Danmark i andra halvlek. Visst passade matchbilden som hand i handsken, men det måste ändå noteras att Japan tidigare inte uppvisat en sån rutin och smarthet.
Åttondelen mot Paraguay blev något av ett logiskt slut på framgången. Dittills hade Japan besegrat naiva och tandlösa spelare i Danmark och Kamerun. Paraguays hyperorganisation kunde man aldrig spräcka, även om det måste nämnas att man spelade in sig i matchen och såg ut att ha det mentala övertaget när matchen gick till straffar.
Från och med nu får vi nog ta Japan på allvar. Och då menar jag mer än bara "ja, de kan säkert matcha topplagen hårt". Om fyra år lär åttondelsfinal vara mer av ett krav och mindre som ett bonus.
Siffror:
2 vinster
1 oavgjord
1 förlust
4 gjorda mål
2 insläppta mål
---
Läs även andra bloggares åsikter om vm, 2010, sydafrika, japan, honda, endo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)