Och så för att få det framför oss... Om inte så snyggt som i bläddrandet i Årets fotboll 1990, med rubriker som "Dynamosaurernas era över" (Sovjet) så ändå mer samlat i alla fall.
* 1. Italien
* 2. England
* 3. Spanien
* 4. Danmark
* 5. Belgien
* 6. Tjeckien
* 7. Schweiz
* 8. Ukraina
* 9. Nederländerna
10. Frankrike
11. Sverige
12. Österrike
13. Portugal
14. Kroatien
15. Tyskland
16. Wales
17. Finland
18. Ryssland
18. Slovakien
20. Ungern
21. Polen
22. Skottland
23. Nordmakedonien
24. Turkiet
1. Italien
Till slut fick Italien rädda mig från det allra värsta. Det som var ännu värre än att detta oitalienska Italien vinner EM efter att ha slagit ut Belgien och ett ovanligt fint Spanien på vägen.
Låg mig sammanfatta varför denna upplaga av Azzurri inte tilltalar mig.
1. De är okaraktäristiskt osnygga. För mycket machismo och medioker dräkt.
2. De är helt enkelt inte värdiga tidigare italienska landslag som fotbollsspelare. Som kollektiv är det ett kanonlag. Men frånsett Insigne - som ändå inte utstrålar någon elegans med alla sina tattueringar - är det inte mycket att hänga i julgranen här. Italien har ju varit Franco Baresi, Roberto Baggio, Alessandro Nesta, Paolo Maldini, Francesco Totti, Roberto Donadoni, Giuseppe Giannini, Mario Balotelli, Antonio Cassano. Och så vidare. Inget sånt här, inte.
3. Att alla plötsligt får för sig att älska det. Vad är mer vedervärdigt än att folk älskar Italien för att det inte är vad Italien brukar vara? Man saknar nästan de nordpopulistiska utspelen mot dessa "divor" a la 2004.
4. Den här nymodiga grejen att alla vi som föll för den italienska ligafotbollen ska vara hejarklack och typ alltid hålla på de italienska lagen i Champions och framförallt det italienska landslaget som om det vore något givet. Fuck that! Ta mig tillbaka till fälten i Norrköping 1991 då vi alla lajvade Serie A-stjärnor men såg på Italien som ett landslag bland andra i mästerskapen.
5. Den ovannämnda communityn och dess antipatier mot Frankrike, som är mitt gäng i dessa sammanhang.
Såhär kommer det också att vara i all framtid. Italien kommer inte alltid att vara älskat. Någon gång kanske de kommer att ha spelare av den gamla sorten. Sandro Tonali är en som kanske till slut slår igenom. Men han är en anomali idag. Och det Italien som jag under många år lutade mig tillbaka mot i hoppet om en värld utan angloamerikansk ultrakommersiell smörja. Idag är allt infångat i den virvelvinden. Alla pratar mer engelska. Il calcio är mer plastig än någonsin.
Det var den elegin jag hade att bjuda på om mästarna.
Men... Även om jag inte tyckte att de var det allra bästa fotbollslaget finns det inte heller överdrivet mycket att klaga på. Italien gjorde det bästa av sina förutsättningar och är inte på något sätt en ovärdig Europamästare.
5 segrar
2 oavgjorda
0 förlust
13 gjorda mål
4 insläppta mål
2. England
Hemmaplansfördel och smickrande utfall. Enda neutrala matchen spelades mot ett Ukraina som verkade ha gjort sitt. Tack och lov då att just detta England inte blev det som åter tog ett mästerskapsguld när 30 years of hurt blivit 55. För den dagen det händer ska det vara ett mer värdigt lag.
Däremot ska jag kanske ha en dumstrut för att jag tidigt var inne på hur dumdristig Southgate och hans lag var som besegrade Kroatien istället för att försöka vara smart och undvika åttondelsmöte med en av de tre jättarna från Grupp F.
Det visade sig vara lite av ett allt-eller-inget-spel som jag inte förutsåg. England mötte mycket riktigt Tyskland i åttondelen och det hade mycket väl kunnat stanna där. Kanske borde ha gjort det om domarkåren varit mer konsekvent. Men därefter var fältet öppet mot finalspel. Ukraina/Sverige i Rom och Danmark/Tjeckien på hemmaplan. Överkomligt, minst sagt.
Smakstart i finalen kunde ha blivit det som krävdes för att slå ett vasst Italien. Istället tvingades Italien ta i taktpinnen redan efter tre minuter och det gav en matchbild som fick se England att se ganska svagt ut. Italien undvek kontringarna som kunde ha uppstått.
Uppgång efter 90 minuter. Straffar. Och jorå... Även om det ju blev straffseger mot Colombia sist så är det till syvende och sist åter straffsparkarna som spökar när vägen till guldet är nära. Aldrig närmare än den här gången.
Rättvisad skipad då för åter... För mig landar jag alltid i att England är överskattade. Tränaren är överskattad och den så kallade galjonsfiguren Harry Kane är överskattad i sammanhanget. Han har i dessa två lyckade mästerskap inte varit någon höjdare. Mål spottar han in mot Panama och Ukraina. Oj oj oj, han är otrolig. Han missar en straff och slår in returen. Hjälte.
Jag misstänker tyvärr att i vår ytliga eras historieskrivning så kommer den överväldigande bilden vara att Southgate tog England till höjder de inte varit på sen Bobby Robson om inte Alf Ramsey. Semifinal och final, jö. Jo, tack... Sverige och Danmark som hinder på vägen dit. Att jämföra med företrädarna som stoppades av Brasilien, Portugal och Argentina.
Nästa år i Qatar... Hoppas jag att vägen blir svårare så att vi får fler värdemätare.
5 segrar
1 oavgjord
0 förlust
11 gjorda mål
2 insläppta mål
3. Spanien
Luis Enrique, mannen som en gång gjorde den förbjudna flytten från Real Madrid till Barcelona, tog inte ut en enda spelare från Real Madrid. Ett historiskt vågat val som i kombination med landslagets svaga resultat efter EM-guldet 2012 gjorde detta till ett kritiserat lag som få trodde på. Ett utgångsläge som Italien historiskt älskat att kliva in i ett mästerskap med, och som gav ett VM-guld 1982 och straffsparkar ifrån det 1994.
Det var detta jag ständigt hade med mig i min bild av detta Spanien som för mig av väldigt subjektiva skäl är det mest sympatiska på över 30 år. Symbolen för det är Marcus Llorente med sina neddragna strumpor. Inte glitter och glamour utan ett tillräckligt bra lag utan stora stjärnor men med bra grundteknik. Detta var ett Spanien som växte in i turneringen och var nära att kuppa hem hela skiten som rivalen Italien brukade göra. Det är historia och det är vackert, och förstås lite ironiskt.
Och... Det ska sägas att hur mediokert det må ha sett ut i inledningen så var Spanien det bättre laget i samtliga av sina matcher i den här turneringen, och var i alla fall av semifinallagen ensamt om detta.. Inte alltid dominant eller med ett konstant övertag men alltid närmare segern än sin motståndare.
2 segrar
4 oavgjorda
0 förlust
13 gjorda mål
6 insläppta mål
4. Danmark
Inledningen av turneringen behöver vi inte tala om. Vi såg det, det var obehagligt, det slutade lyckligt.
Sammanfattningen av den sportsliga prestationen är... Don't believe the hype. Jag själv kan ha fallit offer för den.
Danmark var absolut bra och det förväntade jag mig på förhand men semifinalplatsen är konsekvensen av en överkomlig lottning. För när vi sammanfattar så ser vi att Danmark mötte två riktigt starka lag i turneringen och var klart sämre i båda av dem. Även den som man spelade på hemmaplan.
Man körde över Ryssland och Wales, och verkade alltigenom något vassare än Tjeckien i kvartsfinalen. Men Belgien var numret större och även mot England mäktade man med mindre än vad jag hade förväntat mig. Resultatet tillkom efter att domaren skänkt en straff till England, visst, men det var samtidigt en matchbild där danskarna bara kämpade för att stå emot och ta det till straffar.
Så det är ett lag som funkar oerhört bra mot sämre motstånd men håller en måttlig nivå mot de stora. Kan låta som en självklar situation för alla lag men inte minst vi i Sverige vet att det inte behöver vara så och att det för det mesta inte är så fotboll fungerar.
3 segrar
0 oavgjord
3 förluster
12 gjorda mål
7 insläppta mål
5. Belgien
Ett av EM:s mest svårbedömda lag. Jag får aldrig grepp om lagets karaktär och kapacitet. Andra halvlek mot Danmark är helt osannolikt bra sett till vad danskarna presterade i den här turneringen totalt sett. Man bara skickar in De Bruyne som en extra växel och leker med Danmark på bortaplan. Vänder till 2-1 och är sedan knappt hotade om att tappa ledningen.
Å andra sidan har man sedan mycket flyt mot Portugal i åttondelen, vilket visserligen kanske säger mer om Portugals högstanivå. Mot Italien är det också lite fram och tillbaka. Jag har svårt att avgöra om man viker sig eller om man är lite sådär arroganta och går på en mina i form av lillebrors kollektiva insats. Kvitteringen kommer visserligen om man spelar om matchen. Men det går inte att snacka bort Italiens ledning i första halvlek.
Denna osäkerhet stärks av den ständigt närvarande misstaken att lilla Belgien inte har skallarna för att erörva fotbollsvärlden.
Efter VM-bronset 2018 sammanfattade jag och förmodligen alla andra att den här gyllene generationen till slut nått den där toppen som man väntat på. Man vann inte guld men slog ut Brasilien i en VM-kvart och tog trots allt sin första VM-medalj någonsin.
Men... Och detta kanske är tidstypiskt... Vi tittar alltid efter högsta hyllan. Och det blev ju som sagt ingen final då utan semisorti på bara 90 minuter. Banemännen i Frankrike fick inte svettas tillräckligt.
Så, även om jag tror att vi om 10 år kommer att minnas detta som ett lovande och presterande Belgien, finns det ännu en slags fixering vid allra högsta toppen. Medan när ett Frankrike eller Spanien inte når ända fram till final tänker vi att det mest var en tillfällighet. Det hade lika gärna kunnat gå. För det har gått tidigare. Bredden är enorm. Hoppen vilar inte på enskilda spelare eller generationer.
4 segrar
0 oavgjorda
1 förlust
9 gjorda mål
3 insläppta mål
6. Tjeckien
Jag måste tyvärr vidhålla min skepsis kring detta tjeckiska landslag. Som säkert är det bästa efter det fortfarande starka upplaga som deltog i VM 2006. Laget gjorde inte någon dålig match sett till förutsättningarna men utfallet blev maximalt till deras fördel. Säkert hade man kunnat besegra Skottland ändå med sin starka organisation och vassa kontringar men mot Kroatien är straffen en typisk VAR-bjudning och ytterligare en bjudning kommer mot Nederländerna, som jag redan kommenterat. Det kunde mycket väl ha slutat med tre poäng och sorti i åttondelen, och då hade det varit ytterligare en i raden av mediokra tjeckiska prestationer.
Men, som sagt, man är aldrig heller utspelade av något lag och spelar jämnt. Bra prestation men inte så potent som 2004, 1996 och 1990.
Som med en del andra östländer kan man inte låta bli att undra om vi först nu börjar se de sportsligt negativa effekterna av murens fall och allt det där. Även om det kändes längesen sist Nedved, Rosicky och gänget briljerade så är det värt att minnas att samtliga av de stjärnspelarna föddes och växte upp när östblocket fortfarande fanns och idrott utfördes på annat sätt än i väst. Nu har man inga egna hemligheter att komma med utan är blott relativt små länder med sämre resurser än stora jättar som Frankrike, Italien, England med mera. Vi har ju sett liknande trender i Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Ryssland med flera.
2 segrar
1 oavgjord
2 förluster
6 gjorda mål
4 insläppta mål
7. Schweiz
Äntligen fick Schweiz sin efterlängtade mästerskapsframgång. Statistiskt så nådde man här sin största framgång sen VM på hemmaplan 1954. Frånsett några år med Roy Hodgson i mitten av 90-talet hade landet aldrig varit något att räkna med och det är i sig inget märkvärdigt. Ett alplan med 6 miljoner invånare ska inte nosa på medaljer i ett mästerskap. Men ibland blir man offer för sin egen nivåhöjning.
Som att från 2006 och framåt bara en gång missa kvalificering till mästerskap (inklusive ett gratismästerskap 2008). När man ändå är där gång på gång är det jobbigt att aldrig ta det där stora klivet. Det som också känns igen mycket från vår landslagsdiskurs i Sverige.
Detta schweiziska mästerskap blev ju så episkt att det för mig känns som att det blev semifinal eller i alla fall något emellan semiplats och det som de andra kvartutslagna länderna fick.
I premiären olyckligt poängtapp mot Wales. Sedan ny offer för Italiens blitzkrieg. Med en poäng och dålig målskillnad var seger ett måste i sista. Gärna med några extrabollar. Det levererades tack vare mystiskt svaga turkar.
Ganska tidigt säkrades avancemanget till åttondelen mot storebror Frankrike som man hade fått stryk med 2-5 i VM 2014.
Notoriske målsumparen Seferovic som efter alla år fortfarande startar fixar ledningsmål. I början av andra kan man spika matchen i samband med straff som Rodriguez missar. Under den kommande kvarten vänder Frankrike på allt och ska bara springa av 3-1 innan Petkovic slänger in den underbare jokern Gavranovic som redan i gruppspelet blivit rånad av VAR under det som han gjorde till Gavranovic-time i detta VM. Petkovic egen öka-takten-sista-kvarten-grepp. Och vi som hade trott att nya mästerskapsprofilers era var över på grund av internet. I år i alla fall blev vi motbevisade av en 31-årig kroat-schweizare.
Vid 3-2 (Seferovic igen) är han ständigt ett orosmoment för det skadedrabbade franska försvaret, så även om det i sammanfattningen låter osannolikt att Frankrike inte vinner matchen, kommer inte kvitteringsmålet av Gavranovic själv som någon större överraskning.
Och där förstördes mitt EM.
Sedan väntar en ny jätte. Spanien. Trots utvisning på Freuler håller man ut till straffar och där talar ju all psykologi för att det ska bli semifinal och ny derbymatch mot Italien på neutral mark. Men oförklarligt nog är straffarna som var dundersäkra mot Frankrike mestadels dåliga.
Så... Det hade kunnat bli ännu finare. Inte riktigt vår USA-94-grej då EM i sig ju urholkats och är just EM och inte VM, men något åt det hållet. Man får istället nöja sig med att äntligen ta sig vidare från den där åttondelen, efter sorti mot Ukraina 2006, Argentina 2014, Polen 2016 och Sverige 2018.
1 seger
3 oavgjorda
1 förlust
8 gjorda mål
9 insläppta mål
8. Ukraina
Ukrainas första avancemang på 15 år påminner om den första och enda gången den unga nationen lyckats med det. Svag grupp (dock tvåa i den svaga gruppen efter mäktiga Saudiarabien och Tunisien bakom), överkomligt motstånd i åttondel (Schweiz) och så odiskutabel nederlag i kvarten (0-3 mot Italien).
Vi var nog många som gissade att applåderna mot fansen efter förlusten mot Österrike var farväl för den här gången. På uppstuds är det svårt att komma på många exempel där lag som bara har en seger efter tre matcher och tidig gruppavslutning faktiskt överlever de andra gruppspelsavslutningarna men tack vare polsk och slovakisk förlust fick de gula en fribiljett till nästa runda. Och där var motståndet som sagt överkomligt sett till andra alternativ men ändå numret större, trodde vi alla. Ett starkare Sverige än på länge väntade. Även om segern var något tursam hade den inte kommit utan de inledande 20 minuterna som var lagets bästa insats under turneringen.
2 segrar
0 oavgjorda
3 förluster
6 gjorda mål
10 insläppta mål
9. Nederländerna
Tillbaka i finrummet efter katastrofala dubbelkvalmissen efter VM 2014. Att ett sånt här stort fotbollsland kan missa EM med 24 lag ska bara inte kunna hända.
Men missarna har inte kommit ur intet. Nederländska storstjärnor växer inte på träd längre. Det har de inte riktigt gjort på samma sätt som förr sen början av 2000-talet. Det är lite luckor här och där, och så en Van Persie, Sneijder och Robben till 2010, men även om vi kan räkna in dessa i traditionen av stora anfallare så gick inte deras karriär lika spikrakt uppåt från början som det gjorde med tidigare kullar.
Och idag?
Den starkaste spelaren är för ovanlighetens skull en mittback som blomstrat sent och vars kommande tid är lite oviss efter en säsong lång skada.
Annars är eller var hoppet bundet till det Ajaxlag som rånades på en finalplats i Champions League 2019. Bildligt talat.
Från det gänget har Frenkie De Jong lyckats bäst men han är ännu ingen ny Rijkaard eller så.
Vi får se. Jag tror inte att vi har sett slutet på det nederländska fotbollsundret, om man ska kalla det så. Det är fortfarande ett rikt land och med sina 17 miljoner klart större än de flesta andra bakom de självklara jättarna.
Qatar - förutsatt att man når dit från det tuffa kvalet - blir en bättre värdemätare än tre hemmamatcher i en svag grupp. Och en åttondel där man blir bortdömd. De Ligt ska ha frispark, inte rött kort.
3 segrar
0 oavgjord
1 förlust
8 gjorda mål
4 insläppta mål
10. Frankrike
Opopulär åsikt, som de säger på Twitter, men... Frankrike var EM:s bästa lag.
Hade inte Italiens kollektiva entusiasm, visst, men inget annat lag uppträdde som ett självklart mästarlag när det nådde sina toppar och arrogansen som till slut sänkte laget är inte något som motsäger den tidigare beskrivningen utan något av ett kännetecken för de som är så bra att de börjar tro att de kan klacksparka hem en match.
Som jag skrev efter sortin mot Schweiz dog EM halvt där för mig just för att jag visste att bästa laget inte skulle gå upp i avgörande utslagsmatcher långt framme. I efterhand känns det fortfarande så onödigt. 3-1 mot Schweiz med mindre en halvtimme kvar när Pogba gör det där målet...
Men fotboll är en märklig sport. Den är oförutsägbar. Det är en av sakerna vi älskar med den.
Och så handlar det också om att man behöver ett ordentligt försvar och på grund av skador och annat hade Frankrike inte det där mästarförsvaret. Men inget annat lag i turneringen hade ju allt. De blivande mästarna hade till exempel inte stjärnor som Pogba, Mbappé och i viss mån Benzema.
Och, jag vet inte om detta var så avgörande, men Frankrike var också ett av de lagen som fick resa omkring utan hemmamatcher. Som bekant fick ju samtliga semifinallag ha gruppspelet på hemmaplan. På det i en monstergrupp med Portugal och Tyskland. Mot svagare Ungern fick man ta den på bortaplan.
Men det ursäktar inte tappet mot Schweiz.
Sånt händer. Nästa år är det VM och såvida Frankrike inte klantar till själva kvalet som man för längesen brukade göra... (och fortsatt att lindansa igenom flera av dem därefter)... Litar jag på att ordningen kan återställas omgående.
1 seger
3 oavgjorda
0 förluster
7 gjorda mål
6 insläppta mål
11. Sverige
Can't change me. Sveriges landslagsidentitet är inte evigt men sportsligt oförändrat i snart en kvarts sekel. Janne Anderssons facit är bra. När han tog två segrar i senaste VM-gruppspelet var det första gången Sverige vann mer än en gruppspelsmatch sen 1992, och utanför landets egna gränser undrar jag när det hände sist. 1974? 1950? Har det överhuvudtaget hänt?
Nu upprepade han det men i 24-lags-VM blir jämförelsen mer skev mot tidigare turneringar. Ändå... Det förblir så att Sverige bara imponerar när man slår ur underläge. När man är favorit händer det att man vinner men imponerar gör man inte.
Kanske var Ukraina egentligen för svagt för att blott en knapp seger skulle ge en annan bild men om man till exempel tagit en 2-0-seger med en axelryckning? Ja, då kanske. Men det är ju det som är så svagt. Stolpträff (inte ens på insidan!) och en felaktig utvisning (nu när hettan lagt sig ner så påminner jag om att Orsato inte fick döma mer i turneringen, om inte annat) är bara dåliga ursäkter i sammanhanget. Det var inte Belgien eller Frankrike vi mötte utan Ukraina. Inte ens ett särskilt bra Ukraina.
Inget som stör mig nämnvärt. Jag är varken för det ena eller det andra. När ingen dröm om att Sverige ska bli ett lag som för matcher, kan spela boll och inte behöver anpassa sig... Yadi yadi ya. Som kan BLI SOM KROATIEN!
Hursomhelst... I skrivande stund har Anderssons lag precis slagit Spanien hemma i VM-kvalet så om någon hoppades att hejarklackståget skulle komma av sig så fick det precis fart igen. För annars var ju Ukraina den första riktiga motgången sen IFK Norrköpings guldtränare tog över y'alls landslag.
2 segrar
1 oavgjord
1 förlust
5 gjorda mål
4 insläppta mål
12. Österrike
Svårbedömt historiskt men sett till 2000-talet kanske den bästa prestationen hittills. För fem år sen blev det fiasko i en grupp som på förhand såg överkomlig ut. Årets lottning såg väl rentav ganska enkel ut. Men så tog man ju ändå två mer eller mindre klara segrar och skakade de blivande mästarna i åttondelsfinalen. Kanske gör man även EM:s snyggaste mål i sin premiären när Sabitzerutv skjutpassar mot Lainer som slår in volleyn. Tyvärr föll den lite i glömska på grund av att matchen saknade magnitud.
2 segrar
0 oavgjorda
2 förluster
5 gjorda mål
5 insläppta mål
